Inlägg 1.380: 2 jun 1968

Stockholmsstudentkårhusockupationen

Det låg två dagars post och väntade i vår brevlåda när vi kom hem på söndagseftermiddagen. I ett brev berättade mamma om att Sverige hade haft studentdemonstrationer, som hon trodde var inspirerade av ockupationen av Columbiauniversitetet i New York i april.

Den 24 maj 1968 höll Stockholms studenter ett möte på kårhuset för att diskutera regeringens förslag till ny studieordning, där studierna skulle följa fastare linjer med färre individuella valmöjligheter. Som det nu var kunde en arbetsgivare inte veta vad en sökande egentligen hade studerat.

Diskussionerna på kårhuset före ockupationen, Stockholm, 1968 (internet)

De socialistiska studentorganisationerna ogillade detta förslag, och när de inte fick genklang vid mötet så förklarade de helt sonika kårhuset ockuperat.

Studenterna ockuperar kårhuset, Stockholm, 1968 (internet)

Deras meningsmotståndare gav sig iväg, men å andra sidan kom många icke-studenter dit och anslöt sig till ockupanternas sak. Man fortsatte att diskutera, man hissade en röd flagga och proklamerade Sverige som republik. Besökare kroppsvisiterades, och journalister var dessutom tvungna att rätta sig efter vad de blev tillsagda att skriva om saken i sina tidningar.

Diskussionerna fortsätter under ockupationen av kårhuset, Stockholm, 1968 (internet)

Utanför kårhuset samlades ett par tusen studenter, som krävde att ockupanterna skulle ge sig av, och för att hålla ordning och förhindra bråk var det en polisstyrka på 800 man och en massa polisbilar på platsen.

Polisstyrkorna vid kårhuset under ockupationen, Stockholm, 1968 (internet)

På lördagskvällen nära midnatt kom undervisningsminister Olof Palme till kårhuset i avsikt att deltaga i diskussionerna. Han framhöll vikten av demokrati och reformvilja, men ockupanterna uttryckte sin avsky för demokrati och ville hellre med våld förändra det svenska samhället.

Okof Palme talar till studenterna i det ockuperade kårhuset, Stockholm, 1968 (internet)

Studenterna lyssnar på Olof Palme i kårhuset, Stockholm, 1968 (internet)

I sin iver för klasskamp sade sig ockupanterna kämpa för Sveriges arbetare. Men arbetarna förhöll sig negativa till vad som försiggick i kårhuset. Det svenska kommunistpartiet uttryckte en illa dold ilska gentemot studenterna, som, enligt vad de ansåg, aldrig hade arbetat, fick studiebidrag från staten, såg ganska feta ut, och sjöng ‘Upp till kamp emot kvalen’.

Den 26 maj gav sig 200 av studenterna ut på staden i ett demonstrationståg och försökte ockupera stadsteatern, konserthuset, operan (där de slog sönder en dörr), och centralstationen. Sedan de hade återvänt till kårhuset efter outrättat ärende, stoppade polisen på regeringens order allt tillträde och all varutillförsel till kårhuset. På kvällen dagen därefter hade ockupanterna blivit hungriga och lämnade självmant kårhuset. Då fick polisen därutanför ett sjå med att skydda dessa mot andra studenter som ville ge dem ‘ett kok stryk’. Och detta blev slutet på Sveriges studentockupation.

Studenterna lämnar kårhuset efter ockupationen, Stockholm, 1968 (internet)

Annonser
Published in: on 2012/01/23 at 09:58  Kommentera  

Inlägg 1.379: 31 maj – 2 juni 1968

Hyrbilskvalitetsförbättringshjälpsamheten

Jag blev heligt ilsken, och i Roanoke köpte jag ett nytt däck för det andra framhjulet så att de båda blev acceptabla. Däcket kostade 200 kronor, vilket med avsikt var mycket dyrt. När jag lämnade tillbaka bilen i Nya York lade jag upp de två nerslitna däcken på disken tillsammans med min räkning för det nya däcket.

”Är det sådana här däck ni hyr ut?” frågade jag retoriskt.

De sade: ”Å!” och ”Oj!” och sedan: ”Det var allt dyrt – hade ni fått bemyndigande att köpa ett däck?”

Då svarade jag: ”Hade ni bemyndigande att hyra ut en bil med sådana däck? Det är ju inte bara dålig service – det är ju olagligt att köra med sådana här däck”.

Det hade de ju inte, så jag fick mina 200 kronor utan vidare diskussion.

På lördagen körde Ed utan uppehåll från klockan 07 till klockan 15, och nu var det mest på små bakvägar i Västvirginien. Jag läste kartan och det gällde att i virrvarret av småvägar hitta sådana som skulle ta oss dit ville komma och samtidigt vara nyttiga för Ed att öva sig på.

Hans körteknik förbättrades mycket under den här trippen. Han visste, till exempel, inte att han skulle bromsa in före en kurva och inte i den. Det visste inte jag heller – jag hade bara alltid gjort det automatiskt, och det kändes konstigt när han inte gjorde det. Så jag lärde honom något som jag själv inte hade vetat om.

Klockan 15 hade Ed kört 350 kilometer och då tog jag över och körde tills vi nådde Cumberland i delstaten Maryland klockan 20. Det blev en sen middag, och vi sov extra gott efter en riktigt lång dag.

Både fredagen och lördagen hade varit varma och soliga, men på söndagen duggregnade det när vi vaknade. Jag sade att jag skulle köra så länge det regnade, så jag körde hela vägen hem. Vi tog motorvägen genom Pennsylvanien till Filadelfia och sedan motorvägen genom Nya Jersey hem till Nya York, inklusive Hollandtunneln. Den sista biten i Nya Jersey var ohygglig att köra med dimmig rök och sotiga skorstenar, och jag var glad att Ed inte körde.

Motorvägsmiljön genom New Jersey en solig dag (internet)

Vi kom hem klockan 16 och slapp därmed att trängas med alla andra bilar på väg hem efter helgslutet. Bilen gick på litet över 400 kronor i hyra, och vår bensin hade kostat oss 80 kronor. Allt som allt hade vi kört ungefär 2.000 kilometer på de fyra dagarna, varav Ed hade kört en bit över hälften.

Det hade varit en verkligt trevlig och nyttig fyradagarsutflykt, och Ed blev van vid bilratten. Nästa tripp av den här sorten skulle vi kanske göra över oavhängighetsdagen den 4 juli – på en torsdag, precis som nu. Vi tänkte oss att kanske köpa ett tält och köra upp till Adirondacksparken i norra delstaten Nya York.

Published in: on 2012/01/23 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 1.378: 31 maj 1968

Förstagångsupplevelseömsesidigheten

En annan version har troligen med Shenandoahdalen att göra. I den är det indianer, som de vita har beordrat att till fots bege sig från sitt bosättningsområde i Virginien till territoriet Oklahoma enligt 1830 års lag om avlägsnande av indianer (eng. The Indian Removal Act of 1830), och som sjunger ut sin längtan tillbaka till den lilla Shenandoahån i deras hemmadal. Men i detta passar refrängstrofen om Missourifloden inte alls in geografiskt sett.

Vi stannade vid en del utsiktsplatser längs vägen för att beundra vad vi såg därifrån – men efter ett antal sådana blev det rätt likadant och vi körde sedan förbi de flesta.

Blååsparkvägen (internet)

På ett ställe stannade vi dock till för att ta en 2½ kilometers stig till ett vattenfall. Den gick så brant upp och ner att det krävdes lika mycket som att jogga, något som Ed och jag inte alls var vana vid.

Vattenfallet nära Blååsparkvägen (internet)

Så efter den promenaden ville Ed att jag skulle köra, men jag vägrade: ”Det här är en bra väg för dig att öva dig på, och en bit till kan du allt klara av.”

Och minsann, strax därefter fick han helt oförberedd klara av sin första tunnel: ”På med ljuset, blunda med ena ögat i en halvminut innan du kör in, och öppna sedan bägge ögonen!”

Tunnel på Blååsparkvägen (internet)

Jag borde ha varit professionell billärare. Tunneln var kort och det gick fint: ”Nästa tunnel blir Hollandtunneln i Nya York”.

Nu spjärnade han emot: ”Nej, nu får du ta över!” och stannade bilen. Nu hade jag inget annat val och körde resten av den timme som var kvar till dagens mål, staden Roaoke. Ed hade kört 300 kilometer den dagen i vilsam fart.

Men strax innan vi kom till Roanoke punkterade ett av framhjulen, och det var första gången som detta hände mig som bilförare. Med den lugna farten var det inga svårigheter alls att hålla bilen stadig medan jag fick stopp på den. Jag var glad att det var som åskådare som Ed fick uppleva detta.

”Min första tunnel och din första punktering”, konstaterde Ed förtjust.

”Och vårt första byte till reservhjul tillsammans”, tillade jag.

Som barn hade jag sett pappa göra detta några gånger, så det gick rätt lätt. Reservdäcket var nytt och fint, men jag fann att det punkterade däcket var så nerslitet att ytan var alldeles jämn. Det hade inte ett spår kvar av däckmönstret. Ingenting. Och det andra framhjulet var likadant.

Published in: on 2012/01/23 at 07:15  Kommentera  

Inlägg 1.377: 30 – 31 maj 1968

Shenandoahsångserinringen

Vi tog in på ett litet motell i södra änden av Front Royal för att lätt komma iväg söderut nästa morgon. Det var alldeles för tidigt för att äta middag, så vi tittade på allehanda broschyrer och fann en grotta, som var det bästa att se där. Den låg strax utanför staden och vi besåg den så noggrant vi orkade. Den kunde inte alls mäta sig med Postojna (se inlägg 697). Men den fyllde ett par timmar fram till matdags.

Ingången till Skylinegrottorna, Front Royal, 1960 (internet)

Ed och jag firade minnet av våra tre år tillsammans med en trevlig middag. Och ett glas vin, inte för att det smakade särskilt gott, men det var ju litet högtidligt. Och sedan lade vi oss tidigt, trötta och sömniga bägge två.

Hela fredagen tillbringade vi på en parkväg som var byggd i en nationalpark på en smal ås. Vägen hade två olika namn, först Skylinevägen (eng. Skyline Drive) och ett par timmar senare Blååsparkvägen (eng. Blue Ridge Parkway). Jag skulle gissa att åsen var en ändmorän, med Virginiens slättlandskap till vänster och Shenandoahdalen till höger, bortom vilken de höga Appalacherna reste sig mot himlen. En motorväg nere i dalen tog hand om den tunga och snabba trafiken, och vi lugna turistbilar fick ha parkvägen för oss själva. Hastigheten var satt till 70 kilometer/timme, vilket var precis lagom.

Skylinevägen (internet)

Återigen gav vi oss av klockan 06, och först körde jag, för det låg dagg på bilen och imma på bilfönstren – och sådant kunde ibland vara litet knepigt. Men Ed tog snart över, och jag kunde sitta där och bara njuta av stillheten och Eds bilkörning. Vägen var smal, bara två filer, men man behövde sällan köra om eller bli omkörd. Det fanns inga direkta sevärdheter utom ostörd natur och underbara vyer.

Blååsparkvägen (internet)

Shenandoahdalen på vår högra sida fick mig att tänka på en i mitt tycke underbar sång som heter ‘Shenandoah’. Medan melodin är en och densamma så finns det många helt olika versioner av den konstigt hopsatta texten. I den som vanligen används är det en vildmarksjägare, som har förälskat sig i dottern till en indianhövding som heter Shenandoah, och som sjunger ut sin längtan efter att få ta henne med sig västerut, bortom den mäktiga Missourifloden. Den versionen har förstås ingenting med Shenandoahdalen att göra.

Jag kunde inte välja vilken sånguppsättning jag tyckte bäst om – mina tårar skvalade för alla tre – så här har du dem alla. Klicka först här för Sissel Kyrkjebø med orkester, klicka sedan här för Randy Granger a capella, och till slut klickar du här för Mormontabernaklets kör med 120 sångare. Vilken version skulle du själv ha valt, månntro?

Published in: on 2012/01/23 at 04:40  Kommentera  

Inlägg 1.376: 30 maj 1968

Dimbilkörningsimpedimentet

Så kom då dagen för vår lilla träningskörning. Jag var beredd på att sitta på helspänn utan minsta chans att ingripa om någonting skulle gå fel, så väntetiden var inte enbart behaglig – men Ed hade ju kört nästan hela vägen upp till Montreal tretton månader tidigare, och då hade jag faktiskt varit rätt avslappad så snart jag hade funnit att min kille ju körde riktigt bra.

Vi var uppe tidigt på gravsmyckningsdagens morgon för att påbörja körningen i tunn trafik. Redan klockan 06 hämtade vi ut bilen – och hade då redan ätit frukost – och jag rattade oss genom staden och genom Hollandtunneln, men så snart vi var uppe i dagsljuset i Nya Jersey bytte jag plats med Ed. Visserligen var det litet morgondimma, men fartgränsen på motorvägen där i början var bara 55 kilometer/timme. Han satte igång utan vidare, och det märktes inte mycket att han var nybörjare. Men han höll sig längst till höger, och antagligen gjorde dimman att han efter tio minuter hamnade i en avtagsfil mot Newarks flygplats.

Vi bytte platser igen. Jag fick upp bilen på motorvägen och fortsatte tills dimman efter en halvtimme försvann och Ed kunde ta ratten tillbaka. Han körde sedan hela vägen genom Nya Jersey och korsade Delawarefloden på Delawares åminnelsebro (eng. Delaware Memorial Bridge) över till delstaten Delaware. En parallellbro höll på att byggas, och när den var färdig skulle det bli motorvägstrafik med en bro för var riktning. Men nu var det fortfarande vanlig landsväg över bron med två filer åt vart håll. Ed klarade förstås av bron med elegans och fortsatte sedan på motorvägen till Baltimore.

Delaware Åminnelsebro, Cirka 1960 (internet)

Utan att ens stanna tog vi där av på en vanlig tvåfilig landsväg västerut ytterligare 100 kilometer till Harpers Färja (eng. Harper’s Ferry) i Västvirginien. Där klev vi äntligen ur bilen, fast Ed tyckte att det var så kul att köra att han hellre hade bara fortsatt.

Harpers Färja under inbördeskriget, 1861 (internet)

Det fanns mycket historia i den här lilla staden, och vi sträckte på benen en stund och fick se en hel del minnen från inbördeskriget 1861-65. Det var ett strategiskt ställe vid sammanflödet av två åar med branta bergssidor omkring. Vi stannade inte tillräckligt länge för att bli helt på det klara med allt som hade hänt där, men dels var det helgdagstrångt med alla turister och dels var vi ju ute för att köra bil.

Vi fortsatte 50 kilometer till, och när vi kom till den lilla staden Front Royal i Virginien fick det räcka för dagen, särskilt som det soliga vädret hade mulnat och även bjöd på några skurar. Ed hade kört 400 kilometer sammanlagt. Jag var helt lugn med honom vid ratten.

Published in: on 2012/01/23 at 04:05  Kommentera  

Inlägg 1.375: 25 – 26 maj 1968

Tjärstrandstillvaron

Vad som betydde något var däremot att jag arbetade i sex timmar på den underbart vackra och soliga lördagen den 25 maj. Det gjorde jag inte bara för att bevisa för Tom att jag verkligen var för upptagen just nu för att bli skickad till Puerto Rico. Jag gjorde det därför att det var viktigt att få gjort min del av arbetet med installationen av de nya datamaskinerna hos Shearson-Hammill före gravsmyckningsdagen – då Ed och jag skulle ut och bila.

På söndagen satt vi uppe på taket och solade. Jag hade skrivmaskinen i knät och skrev brev hem till gambla Sweden. Hur hade vi kunnat vistas tidigare häruppe på tjärstranden utan att ha dessa härliga strandstolar att sitta på?

Klockan var 14.45 och det var 29 grader varmt, allt detta enligt neonreklamen på en sparbank som vi kunde se från vårt tak två kvarter norrut på Sjätte avenyn.  Inperiedelstatsbyggnaden kunde vi inte se därifrån, för den skymdes av en annan hög byggnad närmare oss, men Chryslerbyggnadens nästan lika höga torn badade i solen liksom en mängd andra höghus överallt omkring.

Chryslerbyggnaden, New York (internet)

På de flesta hus i grannskapet var taken någon våning lägre än vårt eget, så vi kunde se hur de såg ut med alla sina blanka kulvertar och rör som fanns överallt precis som på vårt tak. En del hade inrett riktiga altaner – någon hade till och med små spröda träd planterade i trätunnor. På ett tak hade de målat stora gröna prickar på sina fabrikslika metallrör, vilket fick dem att se mera människovänliga ut.

Om vi tittade norrut kunde vi ovanför S:t Josefskyrkan ett kvarter bort se att det bakomliggande församligshuset hade ett glastak som liknade ett drivhus och att detta var omgivet av en rad välklippta buskar i krukor. Och från O.Henrys kök nästintill vårt hus kom det ur deras takventiler en doft av stek och vitlök, och samtidigt hörde vi från samma tak ett evigt plaskande vatten som kunde ha varit från en liten bäck – men i själva verket var det restaurangens stora luftkonditioneringsaggregat. Vi kunde alltså studera omgivningen inte bara med ögonen utan också till en viss del med näsa och öron.

Och på vårt eget tak tronade grann och stolt vår egen anskaffade och uppmonterade TV- och radioantenn. Genom sin närhet var den större än allt annat sevärt omkring oss. Den var kanske en aning tillböjd här och där efter två missöden åsamkade av att vi hade monterat den i en rostig gammal antennhållare. Men den gjorde sin tjänst och gav oss en perfekt TV-bild därnere.

Published in: on 2012/01/23 at 03:37  Kommentera  

Inlägg 1.374: 22 – 24 maj 1968

Gravsmyckningsdagsbilkörningsträningsavsikten

Den stora begynnelsen av sommaren stod framför oss. Gravsmyckningsdagen den 30 maj var en helgdag med sommarglädje för alla människor, men den var speciellt glad för Ed och mig – vi hade ju träffats just på den dagen (se inlägg 331). Tre fantastiska år hade gått sedan dess, och det var jubel varje gång det datumet dök upp i kalendern.

Dessutom hade vi två andra ting som gjorde firandet 1968 extra festligt. Dels var det att Ed äntligen hade klarat av alla trösklarna till sitt körkort – även om det skulle ta ett par veckor innan det kom honom tillhanda – och dels var det att helgdagen råkade falla på en torsdag, vilket skapade ett fyradagars veckoslut om man bara sköt till en enda semesterdag för att få ihop till det.

Många människor reste bort under den här helgen, och vi hade bokat en bil långt i förväg att ha under dessa fyra dagar. På torsdagsmorgonen skulle vi ge oss av, och medan vi naturligtvis skulle titta på vad vi såg från bilen och kanske också stanna till litet då och då, så var avsikten med resan att Ed skulle köra så mycket som möjligt för att bli van vid att köra bil. Med avsikt lämnade vi därför kamerorna hemma, för med dem måste man ju se allting från alla håll.

Men det var ju en vecka dit, så det vara bara framtidsdrömmar vid det här laget. Vi hade också framtidsdrömmar om att inköpa en fåtölj för att fullborda sittgruppen i vår bostad. Vi hade redan hittat en lätt, gul, rund, svängbar, stoppad, bekväm fåtölj som vred sig på en enda pinne i mitten. Den var skandinavisk men utan tillstymmelse till teak, och den kostade 350 kronor. Det var bara att gå till butiken med de erforderliga pengarna. Vad som tog emot var att tvinga sig till att stanna hemma en vacker vårlördag bara för att vänta på leveransen.

På fredagen den 24 maj hade IBM en fondemission – man fick en gratisaktie för varje aktie man redan hade. Som du vet satte jag automatiskt av 10 procent av min lön till inköp av IBM-aktier som jag på det sättet fick köpa till 85% av det aktuella börspriset, alltså en god affär. Jag har inte skrivit om alla dessa IBM-aktier som jag hade köpt och köpt genom löneavdrag, för det hade bara varit tjatigt. Och inte heller om att jag hela tiden hade sålt dem, några aktier i stöten, därför att jag hellre ville leka med mina sparpengar på egen hand. Därför hade jag bara en (1) aktie i IBM nu vid emissionen, och därmed fick jag alltså bara en enda gratisaktie. Börspriset för IBM-aktierna föll förstås till hälften, så det var en händelse som inte betydde någonting alls.

Published in: on 2012/01/23 at 03:17  Kommentera  

Inlägg 1.373: 22 maj 1968

Körkortsprovsavklarandet

När jag i april var hos doktor Saland så rekommenderade han mig en trevlig maskin att göra rent tänderna och massera tandköttet med. Vad en tandläkare ‘rekommenderade’ var alltid en köporder, och om den kostade över 100 kronor spelade ingen roll – det var bara att gräva litet djupare i börsen.

Vattenpick (internet)

Den kallades vattenpick (eng. Water-Pik) och bestod av ett smalt plaströr som var böjt i ytteränden. Genom det sprutade vanligt vatten under högt tryck in mellan tänderna i snabba stötar för att få bort alla matrester. Trycket skapades av en liten elektrisk motor, ovanpå vilken man ställde en behållare fylld med vatten. Man stod lutad över handfatet och lät vattnet spruta, tills behållaren var tom. Det kändes underbart rent och var faktiskt ett lika rent nöje. Vattenpicken såg ut ungefär som på den här bilden, fast 1968 års modell var mycket kantigare.

Så använde man vattenpicken (internet)

Ibland förstår man inte vart tiden tar vägen. I februari 1967, det vill säga långt över ett år tidigare, hade Ed tvingats att mot sin vilja ge sig på att ta körkort (se inlägg 830). Vi planerade då att köra till Montreal och besöka Expo 67 över Valborg – ”Vad är Valborg?” undrade Ed – vilket jag då tyckte vara ett utmärkt mål i tiden för honom att sikta på. Ja, resan blev av men inte körkortet. Han hade tagit några lektioner och han hade gått igenom den teoretiska utbildningen, så han visste skillnaden mellan höger och vänster, men han hade inte kört upp ännu.

Han hade emellertid ett elevkörkort i fickan, och det betydde att han fick lov att köra på allmänna vägar om han hade ett riktigt körkort sittande brevid sig. På vägen till Montreal lämnade jag över ratten till honom efter en halvtimme – och efter bara några minuter haffades han av en idiotpolis som inte verkade känna till hur ett elevkörkort fungerade (se inlägg 851). Jag var lika chockad som han, men sedan körde han, vad jag minns, nästan upp till Kanadagränsen.

Efter det talade ingen av oss om körkort under en tid. Trots att jag hade avfärdat idiotpolisen som en våt hund så låg denne kvar och tryckte på hjärnan på oss bägge – det är inte roligt att bli tagen av polisen även om man har 100% rätt – och det resulterade i att det kom att gå ett helt år innan hans bilkörning kom på tapeten igen.

Men under februari 1968, när jag var på arbetet 16 timmar om dagen, så gav han sig på att ta körlektioner igen i största hemlighet, och den här veckan i maj – ja, tre månader senare! – klarade han äntligen ett uppkörningsprov. Om det var det första försöket var jag för finkänslig att ens fråga.

Published in: on 2012/01/19 at 14:01  Kommentera  

Inlägg 1.372: 22 maj 1968

Studentexamensåterkallandet

På onsdagen den 22 maj var det 50 år sedan pappa hade tagit sin studentexamen i Halmstad, och han reste nu dit för att få träffa dem av sina kamrater som fortfarande var i livet – det var så som han optimistiskt uttryckte sig. Det fick mig att tänka tillbaka på min egen studentexamen för bara 15 år sedan.

Under veckorna före studenten brukade många använda sina gammaldags skärmskolmössor, konstnärligt utstyrda till att efter hjälp av flinka syfingrar tjäna som ‘abiturientmössor’.

Iförd min abiturientmössa, Nyköping (1953)

På min egen mössa hade mamma snällt broderat Johan Olof Wallins kända gravskrift:

”Jordens oro viker för den frid som varar.
Graven allt förliker. Himlen allt förklarar.”

Jag hade gjort några obetydliga modifieringar till originaltexten, så att den kom att ha följande lydelse:

”Hjordens oro viker, och i frid man svarar.
ty om lärarn sviker, censorn allt förklarar.”

Detalj av föregående bild, Nyköping (1953)

När censorerna var klara, tog vi på oss våra vita studentmössor och rusade ut genom skolans port och blev påhängda massor med blommor av andäktigt väntande släkt och vänner därutanför.

Som nybakad student, Sigtuna (1953)

Med alla blommorna fortfarande runt halsen – det kändes efter ett slag – marscherade vi sedan med skolblåsorkestern genom staden.

Studentmarschen genom staden, Sigtuna (1953)

Längst till höger på bilden, Sigtuna (1953)

Glad att det hela är över, Sigtuna (1953)

Vinkar glatt tillbaka, Sigtuna (1953)

Trivs med livet i studentmarschen, Sigtuna (1953)

Studentmössan satt på huvudet halva sommaren – tills hjärtat hade jublat länge nog – och då lades den tillsammans med studentkäppen undan för att bara tas fram för eventuella jubiléer.

Besöker vänner iförd den fina mössan, Kälkesta (1953)

Epilog till studentfirandet, Nyköping (1953)

Och nu, efter år 1968, hade hela Sverige jublat länge nog. Efter 107 år skulle Sverige avskaffa sin studentexamen, och sedan skulle man, efter vad jag förstod, få sitt avgångsbetyg i ett rekommenderat brev på posten. Man skulle förstås fortfarande kunna ta på sig den vita mössan, men var och varför?

För pappa blev det nu ett minnesvärt möte med de gamla kompisarna i Halmstad. Jag undrar varför 50-årsdagen av min egen studentexamen passerade så obemärkt år 2003? Jag tänkte inte ens på saken. Kanske man inte firar minnet av sådant som inte längre finns?

Published in: on 2012/01/18 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 1.371: 21 maj 1968

Snedrapporteringskorrigeringsförhoppningen

(fortsättning)

”Jag vill inte att ni skall svara mig på det här brevet. Jag vill att ni skall använda den tid, som det skulle ta er för att svara, till att i stället göra två viktigare saker.

”Jag vill att ni meddelar er prenumerationsavdelning att inte fortsätta att sända mig några flera nummer, och detta utan hänsyn till att jag har betalt för ett år i förskott.

”Och jag vill att ni sätter er ner och funderar på hur ni kan få er tidskrift att återgå till sin uppgift att presentera sakförhållanden på ett opartiskt sätt, så som den brukade göra, som den var berömd för, och som fick mig att börja prenumerera för åtskilliga år sedan. Om den tid som ni har avsatt för detta ändamål räcker till, så kan ni naturligtvis ta ytterligare ett steg och undersöka hur en tidskrift av er höga klass och med er eminenta grupp av läsare skulle kunna förena sina krafter med dem som inser vilka enorma felsteg begås i det här landet och försöker göra något åt saken.

”Medan ni gör detta kommer jag inte att bara sitta och lata mig. Jag kommer att framhäva olikheterna mellan sakförhållanden och er rapportering om dessa för alla dem som jag känner och som läser er tidskrift, och tro mig, de är många, både på mitt arbetsområde och bland mina vänner. Jag kommer att börja med min far, i Sverige, som jag började ge en prenumeration till för ett par år sedan. Det kan hända att han kommer att förnya sin prenumeration på egen hand – jag kan inte hindra honom från det, men han kommer inte längre att få er tidskrift från mig.

”Om vi båda två följer dessa planer så kommer vi bägge att göra det rätta, för oss själva och för vårt land. Detta är inte rätta tidpunkten för att sitta och rapa efter en stormåltid medan spädbarn dör av svält, och att försöka bibehålla den situationen genom att citera tjänstemän som säger att allt är bara bra. Er tidskrift behöver inte leda en kampanj – om ni bara återvänder till sanning och sakförhållanden så blir det den bästa kampanj ni kan ge er på, för vårt land och också för er tidskrift. (Jag kommer då att åter läsa den.)

”Och ni, herr Lawrence, ni kommer då att må mycket bättre, tro mig!

”Med sympati och hopp,

”Gymbrat”

Inom loppet av två veckor fick jag två personliga brev som svar från chefredaktören för USA:s Nyhets- & Världsrapport. Jag hade trampat på en öm tå, eller kanske en tå som blev öm av att jag trampade på den. Tyvärr minns jag ingenting om vad han skrev, men jag vet att jag aldrig mer kom att prenumerera på hans tidskrift.

Published in: on 2012/01/16 at 11:21  Kommentera  

Inlägg 1.370: 21 maj 1968

Näringstillförselsuppfattningsdivergensen

På tisdagen hade jag som esomoftast min prenumererade tidskrift USA:s Nyhets- & Världsrapport till sänglektyr. Men den här gången lät jag mig inte vaggas till sömns av det jag läste, utan jag blev så ilsket förbannad att jag hoppade upp, satte skrivmaskinen på matbordet och började skriva ett välformulerat brev. Det tog mycket tid, och jag fick till slut avbryta skriveriet, men brevet fick sitta kvar i maskinen så att jag kunde fortsätta och avsluta det nästa kväll.

Jag gjorde två karbonpapperskopior, så jag vet precis vad jag skrev.

Chefredaktör David Lawrence, U S News & World Report (internet)

”Bäste herr Lawrence!

”I kväll såg jag på CBS-TV, tillsammans med hela nationen, en utmärkt men skrämmande rapport benämnd ‘Hunger USA’. Den visade exempel på undernäring, inte ett eller två, utan hundratals. Det visade familjer som inte har råd med matkuponger som säljs till fattiga familjer som påökning på deras matbudget. Den visade barn, på sjukhus på grund av brist på mat, alltför domnade för att känna, för att gråta, till och med för att suga mjölk ur en flaska. Den visade barn som var bokstavligen döende, rätt framför kameran, därför att deras föräldrar inte hade råd med mat tillräckligt för att hålla dem vid liv.

”I kväll fick jag också denna veckas nummer av USA:s Nyhets- & Världsrapport, och jag läste i det en artikel som hette ‘Sakförhållanden om svältande amerikaner – rapporter hemifrån’, där 256 hälsovårdsansvariga tjänstemän deklarerade att ingen saknar mat i deras län. Allt är bara bra.

”Låt mig först klargöra en sak. De 256 tjänstemännen hade tillfrågats om situationen i sina län av en kongressledamot från Texas. Denna kongressledamot var uppenbarligen av den åsikten, att om en tjänsteman säger OK, då är saken OK, trots att vilket annat svar som helst från denne skulle visa att han inte hade utfört sitt arbete tillfredsställande. Kongressledamoten litade på svaren, och er tidskrift litade på svaren, ty dessa citerades utan någon kommentar beträffande deras giltighet.

”Det är uppenbart att någon måste ha fel, CBS eller USA:s Nyhets- & Världsrapport. CBS uppger att 10 miljoner amerikaner inte kan få tillräcklig näring, och er tidning säger att ingen lider nöd (ja, rubriken heter ‘Sakförhållanden …’). Jag såg vad hela nationen såg, och med en bild och en film som stöd, så beklagar jag, herr Lawrence, att jag litar på CBS. Herr Lawrence, jag tror att er tidning har fel, att ni inte presenterar ‘sakförhållanden’.

(fortsätter)

Published in: on 2012/01/16 at 11:10  Kommentera  

Inlägg 1.369: 19 – 25 maj 1968

Söderhavshägringsupplösningen

På söndagen kom jag att tänka på att det nu hade gått länge nog sedan kamrern på Thomas Motors – den bilfirma som hade övertagit Yonkers Fords lokaler – den 26 mars så snällt hade skrivit sitt brev till Ford i Detroit om min begäran om återbäring av den inbetalda bilskatten (se inlägg 1.312) för pappas Mustang. Nu var det allt dags för mig att lägga på ett kol. Jag skrev därför på kvällen ett brev till samme kamrer hos Ford, som Thomas Motors hade kontaktat, och jag bestämde mig redan nu för att igen skriva dit, om jag inte hade fått något svar redan samma vecka. Stora företag måste man alltid knuffa och puffa på. Utom IBM, förstås.

Men kan man tro – jag fick svar från Ford redan på lördagen. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Nåja, det var ett lättskrivet brev: ”Saken är under utredning.” – Nu gav jag Ford i mitt stilla sinne två hela veckor på sig för att utreda detta komplicerade ärende, men sedan skulle jag stöta på igen.

På måndagsmorgonen kallade Tom Mierswa in mig på sitt kontor. Jag hade förstås redan haft ett privat samtal med honom strax efter att han blev min chef den 1 maj, så vi var redan såta vänner. Nu blev vi ännu bättre vänner, för nu bjöd han mig på en resa till San Juan i Puerto Rico!

Han började med att säga att hans uppfattning om arbete var att det skall vara roligt och inte bara en plikt. Och sedan frågade han mig om jag kunde vara borta från min kund Shearson-Hammill i två veckors tid. Jag sade som det var, att just nu var jag tvungen att köra igång med testningen av vårt program – ja, det gällde Mäklar-CCAP igen, vad annat? – för Shearson-Hammill hade precis fått sina nya maskiner installerade. Men om ett par veckor eller så skulle det nog gå bra. Och jag såg palmerna vaja i vinden och hörde vågorna slå i stranden med ett brak.

Men i San Juan behövde de hjälp just nu, så det gick alltså inte. Tom sade dock att nästa gång skulle jag åka dit ner, och då skulle han själv följa med, för han ville också åka dit på firman vägnar på ”semester”. Jo, jag försäkrar – han använde just det ordet. Jag visste från Alyce Chobanian – som var där på affärsresa året före – att takten på IBM-kontoret i San Juan var hektisk för Puerto Rico men likafullt slapp i jämförelse med Nya York.

Published in: on 2012/01/16 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 1.368: 13 – 18 maj 1968

Riisparksimitationen

På måndagen kom det ett långt brev från pappa. Han var så glad över att hans nya maskin för Gyttorp fungerade bra och att de var mycket nöjda med den. Men han var bekymrad över att han hade så litet att göra nu efter detta – det gällde att skaffa arbete för den ende ritaren som han hade kvar på övervåningen. Tiderna hade plötsligt blivit svårare, fabrikerna drog sig för nyinvesteringar, och hans jobb med en maskin för firman i Tibro skulle inte räcka till. Så nu måste han ut och ‘rekvirera’ som han kallade det när det gällde att skaffa in nya konstruktionsorder för ingenjörsbyrån.

Pappa hade tagit reda på hur det låg till beträffande räknesnurror. Han sade att de hade blivit så omoderna att fabriken inte längre tillverkade dem, men att de fortfarande fanns kvar i handeln att köpa för 480 kronor.

Folk hade övergått till tangentmaskiner, vilket var mycket bekvämare och snabbare. Han bifogade två broschyrer, en elektrisk och en manuell. Den elektriska var ju helt otänkbar för då måste jag använda en transformator för 120 volt, så det ville jag inte ha. Men inte heller den manuella – jag ville allt ha en liten snurra, gammaldags som den var, och den tog mycket mindre plats i vår lilla lägenhet, så den stora eleganta maskinen avfärdade jag snabbt.

Manuell Facit räknemaskin (internet)

Jag skickade genast pengar till pappa för en ny räknesnurra och bad honom att låta bokhandeln sköta om skickningen. Nu skulle det minsann bli mycket mindre arbete för mig att välja ut aktier att köpa!

Nästa veckoslut kom med strålande väder, nästan värt en resa till Riisparken. Men det var för tidigt på året och havsvattnet där skulle vara iskallt, kanske 12 grader, så att ta sig ut till en folktom strand var inte lockande. I stället gick Ed och jag och inhandlade ett par billiga strandstolar av aluminiumrör och plastband. De vägde ingenting och tog inte mycket plats hopfällda, och dem tänkte vi ha bara för vår tjärstrand, det vill säga vårt eget hustak.

Så vi gick uppför trappan med var sin stol och var sin tidning och skapade oss där vår lilla privata Riispark. Och där var det trångt, minsann! Trängseln här var emellertid orsakad av plåtkulvertar, inte av killar. Den riktiga Riisparken mitt i sommaren var förstås roligare, men tjärstranden var betydligt lättare tillgänglig. Och det var lika varmt och gott i solen däruppe.

Läser tidningen uppe på taket, 351:an, New York (1968)

Båda höghusen på bilden låg i varsitt hörn av ett och samma kvarter invid Washingtontorgparken. Det gula vette mot 4:e gatan och det röda mot Washingtonplatsen.

Published in: on 2012/01/15 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 1.367: 12 – 13 maj 1968

Hemmapysselfrågorna

Butikslokalerna i vårt hus på Sjätte avenyn 351 hade vid det här laget sin tredje användning på två och ett halvt år. När Ed och jag flyttade in i december 1965 hade husets ägare Gilbert di Lucia ett antikvariat därnere till förmån för ett universitet som han tänkte starta någonstans uppe i Catskillsbergen (se inlägg 518). Något år senare försvann antikvariatet utan buller och bång, och efter en tid flyttade ett rabattapotek in. Det överlevde till någon gång efter nyåret 1967-1968, och sedan byggdes lokalerna så småningom om för en affär som kallades ‘Pir 16’ (eng. Pier 16).

De sålde sådant pop-krimskrams som jätteaffischer, färgglada toalettstolslock, muggar, knappar och halskedjor. Husväggen runt deras skyltfönster hade de målat i en skrikig, gulgrön färg, men nu såg huset åter snyggt och välvårdat ut efter månader med fula ombyggnadsplank. Pir 16 var en välkänd kedja med många butiker, och med en otrolig kundtrafik ända in till sena kvällen. Därför räknade vi med att den här affären skulle stanna kvar i huset ett tag framöver.

På söndagskvällen den 12 maj var det en radioamatör av någon sort i närheten av oss som säkert utan att veta om det skrek på högsta volymen i vår radio, överröstande alla stationerna, oavsett våglängd och volymkontroll. Så fort jag satte på radion skrek han tvärs över hela rummet – ur hörlurarna! Att det blev så starkt kunde kanske ha berott på att jag hade en så stor radioantenn uppe på taket. Vad kunde man göra? I Sverige hade man förstås kontaktat polisen, men här i Amerika skulle det inte ha hjälpt. För sådana här problem skulle man i stället vända sig till den federala kommunikationsbyrån i Washington, men innan jag nästa dag hade hunnit sätta mig vid skrivmaskinen för att författa ett välfomulerat brev dit, så var allt åter lugnt och tyst. Det måste ha varit någon i grannskapet som var kunnig nog att finna ut var boven befann sig och gått över dit med en yxa i handen.

Vi skulle hemskt gärna ha haft en färg-TV – om de bara hade fått ordning på sina skrikiga och ibland rent felaktiga färger. Vi gick ofta in i TV-butiker för att se efter om det hade uppfunnits en snygg bild, men en sådan apparat hade de ännu inte till salu. När en färg-TV var såpass dyr, minst 2.000 kronor, så behöll vi hellre vår gamla svart-vita, som fortsatte att fungera riktigt bra. Efter det att jag för länge sedan hade installerat den stora takantennen var den svart-vita bilden så skarp och klar att en färg-TV egentligen inte längre behövdes. Fast nu talades det om att Världshandelscentrets två planerade 110-våningstorn skulle komma att skapa dubbelbilder för alla tittare. Nåja, den dagen, den sorgen.

Published in: on 2012/01/15 at 02:08  Kommentera  

Inlägg 1.366: 3 – 14 maj 1968

Båstadskravallsmåluppnåendet

Några av demonstranterna försökte hjälpa undan dem som hade skadats i klubbningen, och de flesta satte sig helt enkelt ner på marken. Men de var fortfarande i vägen för att stänga grindarna, och när poliserna då började slå de sittande i huvudet med sina batonger kom det ägg flygande. Då var det dags för en brandspruta som polisen förtänksamt hade placerat inne på området.

En demonstrant, som hade betalat biljett och därmed befann sig som åskådare innanför grindarna, hoppade fram med en kniv och skar av vattenslangen – han blev förstås genast arresterad. Men snart hade poliserna fått fatt i en ny slang, och nu använde de både vatten och tårgas i skön förening. Detta fick de sittande demonstranterna att hosta och harkla och spotta och försöka fly undan, rätt emot en motdemonstration av ett ‘medborgargarde’. Dessa hade vält omkull en rund biljettkur och rullade den mot de sitttande demonstranterna. Nu var polisen maktlös.

Kalabaliken var vid det här laget i full gång, och tennisarrangörerna beslöt då att inställa matchen och flytta den till annan ort. När nyheten om detta blev känd slutade alla med sina förehavanden och gick hem. Demonstranterna hade nått sitt mål med det hela, och matchen mellan Sverige och Rhodesia kom att senare spelas i Frankrike. Där vann Sverige.

Kravallernas efterdyningar i den svenska pressen och politiken höll på länge efteråt. Justitieminister Herman Kling var emot demonstranterna, medan statsminister Tage Erlander höll med dem.

Justitieminister Herman Kling, 1969 (internet)

Statsminister Tage Erlander (internet)

Den 14 maj sammankallade regeringen en konferens med 59 inbjudna ungdomsorganisationer, och detta råkade ske just tre dagar efter sammandrabbningarna i Paris med hundratals sårade (se inlägg 1.355). Åsikterna gick vilt isär, och det slutade med att regeringen skulle se över lagstiftningen kring rätten att demonstrera.

I riksdagen påpekade statsministern att vänsterns våldsmetoder kunde föda våld ”på annat håll”, något som högerledaren Yngve Holmberg reagerade emot. De radikala grupperna borde inte ha fått vara med i ungdomskonferensen: ”Regeringen har verkligen ingen anledning att slå sig ner för att underhandla och diskutera med dem som genom sitt lagtrots och sitt förakt för demokratin skapar just de problem, som det gäller att lösa.”

Högerledaren Yngve Holmberg (internet)

Så gick solen ner och man fortsatte att prata. Och jag i Amerika visste ingenting om allt detta.

Published in: on 2012/01/14 at 09:18  Kommentera  

Inlägg 1.365: 1 – 3 maj 1968

Systemingenjörschefsutbytet

Det här månadsskiftet var litet lugnare än det förra. Den här gången var det ingen president som avgick utan bara min chef, Ernie Finkenstadt – och han befordrades nog till något ‘bättre’ jobb än att leda en klunga systemingenjörer som tuffade runt och gjorde vad de skulle göra utan att behöva hållas i handen. (Med den inställningen förstår väl alla hur olämplig jag skulle ha varit som chef och hur förståndig jag hade varit när jag hade undanbett mig alla sådana promoveringsidéer.)

Så Ernie försvann ur mitt liv och stället satt Tom Mierswa vid hans skrivbord. Jag hade ju ingen aning om var han kom ifrån – och det spelade ju ingen som helst roll. Men med internets hjälp har jag nu funnit att han hade sysslat intensivt med IBM:s maskin 1401, vilken var den första datamaskin som jag hade fått lära mig att programmera hos Volvo. Han hade totat ihop en fin 1401 handbok år 1960, vilket var i rätt tid för mig – men den hade tyvärr inte dykt upp till min kurs i Stockholm.

IBM 1401 datamaskin (internet)

När mina föräldrar väl hade vaknat upp ur sin långa hemkomstdvala efter Mallorca, så var det första de gjorde att gå igenom högen med post och tidningar som hade samlats på hallgolvet. De fann i ett nummer av Svenska Dagbladet att det hade varit kravaller i Båstad alldeles nyss, nämligen den 3 maj. Det skedde med anledning av en tennismatch i Davis Cup mellan Sverige och Rhodesia, vars premiärminister Ian Smith förde en apartheidpolitik i linje med Sydafrikas och som hela den ‘civiliserade’ världen avskydde.

Premiärminister Ian Smith, Rhodesia (internet)

De omkring 600 demonstranterna för en bojkott av matchen i Båstad hade fått tillstånd att marschera högst tre i bredd och på inte mindre än 30 meters avstånd från grindarna till tennisbanorna. Till att börja med marscherade man snällt med sina plakat: ”Den vite spela boll, den svarte ingen roll”, ”Rashat, Rhodesia, Tennis”, ”Följ FN, bojkotta Ian Smith!”, ”Rhodesia, go home!”, ”Advantage Wallenberg”, ”Frihet åt Zimbabwe!”, ”Ned med Svenska Tennisförbundet!”.

Demonstrationståget, Båstad, 1968 (internet)

När de kom fram till trakten av tennisbanorna följde de förstås inte längre reglerna utan samlades i en klunga rätt utanför grindarna som var igenkedjade. De ropade i kör och klappade i händerna och skakade i grindarna tills dessa plötsligt gick upp. Detta var inte alls planerat, och nu visste man inte vad man skulle göra. För att lösa deras bryderi försökte poliserna först att dra igen grindarna, men alltför många demonstranter tryckte på, så det gick inte, och då började poliserna att slå vilt med sina batonger.

Poliserna ger sig på de sittande demonstranterna, Båstad, 1968 (internet)

Published in: on 2012/01/14 at 09:05  Kommentera  

Inlägg 1.364: 30 apr 1968

Sjuttiosexprocentskommissionsförskräckelsen

När jag tidigare i veckan upptäckte att mina Guerdonaktier hade mer än fördubblats i värde på bara några månader och jag hade valt ut dem med min matematiska metod, så kom jag att tänka på att det allt skulle vara bra att ha en liten maskin för allt räknearbetet. Jag hade ju min trogna räknesticka, men det blev tröttsamt efter ett bra tag. Och jag kom ihåg från Volvo att det fanns en liten svensk maskin som man kunde använda i stället.

Så i mitt nästa brev – till Mallorca – bad jag pappa att när de hade kommit hem igen ta reda på hur mycket en Original-Odhner räknesnurra kostade i Sverige. Jag avsåg den handdrivna modellen där man satte ett nummer med små spakar och sedan vevade och vevade för att multiplicera och dividera. I Nya York kunde den beställas på order, men jag gissade att den i Sverige bara skulle kosta hälften så mycket.

Original-Odhner räknesnurra (internet)

Jag ville tjäna lika stora pengar som på Guerdon året runt, och det skulle bli mycket lättare att göra om jag hade litet mekanisk hjälp. Naturligtvis trängde jag helt bort ur minnet de aktier som jag hade valt ut på samma fina sätt och som sedan hade totalt kollapsat. Inte avsiktligt glömt bort det, nej, inte alls, men det är just så som våra hjärnor fungerar. Naturens avsikt är att människan skall sporras av sådant som har gått bra. Som med Guerdon.

Den spännande kommissionschecken för mars månad kom den 30 april, och det var spännande värre. Under årets tre första månader hade vi systemingenjörer fortsatt att få vår vanliga lön PLUS kommissionen, detta som en övergångsgodhet från IBM, och då var ju kommissionsbeloppet extra grädde på moset. Jag hade fått genomsnittligt 2.199 kronor i kommissionsbetalning i slutet av både februari och mars, och det var ju underbart (se inlägg 1.315).

Men nu i april gällde det verkligheten. I stället för min hela lön på 6.023 kronor i månaden fick jag nu bara 80% av den, eller 4.818 kronor, alltså ett löneavdrag på 1.205 kronor varje månad för rätten att få kommission – på vilken vi systemingenjörer inte hade någon inverkan, eftersom vår kommission var baserad på vårt kontors totala försäljningsresultat. Rena hasarden, alltså – men det hade jag ju gnällt över från första början. Nu gällde det alltså hur kommissionen för mars skulle förhålla sig till löneavdraget.

Kommissionen blev – trumvirvlar, tack! – 916 kronor. Under mars månad hade kontoret sålt mindre än 100% av sin anslagna kvot. Inte bra. Inte alls bra. 916 kronor är bara 76% av 1.205 kronor, så vi hade sålt bara 76 procent av kvoten. Illa för oss systeminjenjörer men ännu värre för försäljarna, för de fick ju halva sin lön i form av kommission.

Published in: on 2012/01/12 at 10:21  Kommentera  

Inlägg 1.363: 25 apr 1968

Chopinpreludiumssorgsamhetsförklaringen

Det fanns mycket för mina föräldrar att se och uppleva på Mallorca, och jag dröjer mig kvar vid ett av deras utflyktsmål. Det var den lilla staden Valdemossa, där komponisten Frédéric Chopin som 28-åring bodde i en före detta klostercell under vintern 1838 tillsammans med sin flickvän George Sand och hennes barn från ett tidigare äktenskap.

Frédéric Chopin, 1838 (internet)

Han hade träffat henne på hösten 1836 på en fest i Paris, och hans första intryck av henne var då: ”Sicken en antipatisk kvinna!”. – Men hon var beslutsam till naturen och gjorde slut med en man som hon då var tillsammans med för att i stället vara med Chopin, och hon fick också denne att bryta sin dåvarande förlovning. George Sand kom att dominera Chopin under hela deras turbulenta samlevnad.

George Sand, 1838 (internet)

På Mallorca hade Chopin inte ens tillgång till ett bra piano att spela på. Men med hjälp av ett uselt inhyrt piano var det ändå där som han bland annat komponerade sitt berömda Regndroppspreludium. Trots att jag gärna lyssnar på Chopins musik råkar detta stycke tyvärr vara alldeles för långsamt för mig – men klicka gärna här om du vill lyssna på det.

De två passade helt uppenbart inte för varandra. George Sand rökte pipa och älskade att festa runt. Chopin led av astma och tuberkulos och behövde tyst ensamhet för sin musik. Allt detta gjorde att han blev olycklig och sjuk, och läkaren i den lilla staden kunde inte hjälpa honom. Jag tycker att man kan höra hans elände i Regndroppspreludiet.

Det gick litet bättre för dem när de bodde på fastlandet och hade det mindre primitivt, men sju år efter Mallorca skildes de ändå åt. De var helt enkelt för olika för varandra.

Huset som de hade bebott i Valdemossa fanns inte längre kvar, men den lilla staden kryllade ändå av turister på jakt efter Chopinminnen, och mina föräldrar tyckte mycket om den.

Staden Valdemossa, Mallorca (internet)

Hemresan för mina föräldrar den 5 maj var om möjligt ännu mera tröttsam för dem än nerresan. Planet skulle avgå klockan 03.00 men man var tvungen att inställa sig på flygplatsen hela tre timmar före avfärden. De förberedde sig för detta på kvällen före genom att ligga och sova ordentligt på hotellet i ett par timmar. Sedan satt de på flygplatsen från midnatt till klockan 04.30, därför att planet hade haft någon sorts tekniskt fel. Sedan var det tåg från Köpenhamn klockan 10.00 i sju timmar till Katrineholm och efter två byten var de i Örebro klockan 18.30. Nu behövde de ännu mera extrasömn för att komma ifatt tiden.

Published in: on 2012/01/12 at 01:16  Kommentera  

Inlägg 1.362: 25 apr 1968

Sällskapsresevimmelkantigheten

Lustigt nog höll jag korrespondensen igång med mina föräldrar mycket mera idogt än vanligt nu när de var på Mallorca. Antagligen tyckte jag synd om dem – pappa för att inte ha sina ritbord och mamma sitt kök. Vad fyllde de stackarna sina dagar med? Så jag höll dem vid liv med två eller tre brev i veckan – och de hade alldeles klart tråkigt, för de svarade med kort och brev lika ofta.

Mamma och pappa i fritidskläder, Mallorca (1968)

De var på Mallorca på något som kallades en ‘sällskapsresa’. Det låter för mig som en hop folk – en klubb eller arbetsplats eller många goda vänner – som med en ledare reser någonstans för att spela golf eller ta en kurs av något slag. Men så var det inte alls. En sällskapsresa var modeordet för en charterresa – också det ett modeord – med flyg, där rum och mat var inkluderade i priset, något som de hade gjort flera gånger förut.

Jag själv hade aldrig rest på sådant sätt. Sällskapsresor hade knappast kommit igång medan jag bodde i Sverige, och det som kanske fanns i den vägen utnyttjade jag inte, för det gällde ju då för mig att spara varje öre för min planerade Amerikaflyttning. Och i Amerika fanns det ingenting liknande – där använde man reguljärflyg, för det kostade inte ens hälften jämfört med Europa. Du minns väl hur enkelt det var för DaNi och mig att flyga till Chicago 1963 (se inlägg 61 och 62)? Det hade vi aldrig i livet haft råd med i Europa.

Så pappa och mamma hade rest från Köpenhamn till Mallorca den 12 april med ett nattplan, vilket gjorde att de kom fram vimmelkantiga av trötthet. Men eftersom ett hotellrum stod och väntade på dem kunde de sova ifatt den vakna natten relativt lätt.

Men när de sedan hade vaknat ordentligt hade de en härlig tid därnere i över tre veckor. De uppskattade oändligt mycket att man kunde slinka in på en bar eller ett kafé när man så ville och ta sig ett glas vin eller en kopp kaffe eller en drink alltefter behag, något som inte gick att göra i Sverige.

Maten – som också ingick i priset för sällskapsresan – var enligt mammas uppfattning ‘dålig’. Men de tyckte inte illa vara om den saken, för det betydde att de åt mindre och därför inte gick upp i vikt utan behöll den slanka linjen sådan som den hade varit vid ankomsten dit. Någon gång slog de dock på stort och gick ut på krog på egen hand för att äta litet gott.

Pappa och mamma i finkläder, Mallorca (1968)

Published in: on 2012/01/11 at 23:51  Kommentera  

Inlägg 1.361: 23 – 30 apr 1968

Columbiaprotestkonsekvensambivalensen

Demonstranterna lyckades faktiskt uppnå sina två uppsatta mål. Samröret mellan universitetet och försvarsdepartementet tog slut, och sporthallen blev aldrig byggd.

Trettio studenter avstängdes från Columbiauniversitetet. Men motsättningarna mellan universitetets svarta och vita studenter skärptes väsentligt, främst därför att deras likartade protestyttringar hade bemötts så olika av ledningen för skolan.

Så återstod de mindre dramatiska händelserna. Columbiauniversitets lokaler måste återställas efter ockupationen, vilken liksom alla krigsdrabbningar lämnade många avslöjande spår efter sig.

Så här såg rektor Kirks ämbetslokaler ut efter studentockupationen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Rektor Kirks skrivbord efter ockupationen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Att avlägsna motsättningarna mellan de inblandade parterna tog naturligtvis mycket längre tid. Kvinnor fann att de fortfarande hade en lång väg kvar till jämställdhet – som ockupanter tilldelades de sådana sysslor som rengöring och matlagning och uppassning för just de män som kämpade för deras jämställdhet.

Och resultatet på längre sikt? Ledde demonstrationerna till bättre medborgarrättigheter, bättre miljö och bättre kvinnojämställdhet? Eller banade folks ogillande av ockupation som protestmetod väg för en allt mera påträngande konservatism i Amerikas tänkande under de följande decennierna?

Ed och jag upplevde dessa dramatiska dagar helt genom television och tidningar. I jämförelse med alla andra våldsamheter som då kontinuerligt pågick i Nya York, i Amerika och ute i den stora världen fann vi ockupationen av Columbiauniversitetet som bara en händelse bland alla de andra.

Om du klickar här blir du fast i 50 minuter. Du får då se en video om vad jag just har beskrivit. Med den bakgrund som du redan har fått kan du säkert följa händelsernas gång. I början är det en massa prat, men så följer dramatiska avsnitt med sådant som

  • bråket vid byggnadsplatsen för sporthallen,
  • ockupationen av universitetets byggnader,
  • livet i de ockuperade byggnaderna,
  • polisens återtagande av de ockuperade byggnaderna, och
  • de två åtskilda examenshögtidligheterna, den officiella och den inofficiella.

Framför allt presenterar videon kontrasten mellan å ena sidan intrycket av välordnade och snälla händelser i det som min text förmedlar och å andra sidan intrycket av ett otroligt kaos som enligt videon härskade överallt på Columbiauniversitetet under dessa dagar.

Published in: on 2012/01/09 at 09:34  Kommentera  

Inlägg 1.360: 23 – 30 apr 1968

Ockupationsproblemlösningen

Ockupanterna av Hamiltonhallen insåg detta och kunde därför lugnt upprätthålla kontinuerlig kontakt med sina rasfränder i Harlem och även inbjuda välkända negeraktivister utifrån för att uttala sig för pressen under dagarna av långtråkig väntan. Denna samhörighet mellan svarta studenter och vanliga Harlembor gav ockupationen en viss genklang hos allmänheten i Nya York.

Majoriteten av universitetets studenter stödde inte ockupanterna, även om de ibland sympatiserade med deras krav. Omkring 300 studenter organiserade sig dagen efter ockupationen i en grupp, som kallade sig ‘Majoritetskoalitionen’. De omringade de ockuperade byggnaderna och vägrade att släppa in någon,  medan de tillät vem som helst att ge sig av därifrån utan påföljd.

På eftermiddagen den 29 april försökte en grupp av sympatisörer till ockupanterna att bryta sig genom kedjan av majoritetskoalitionens studenter och komma in i Hamiltonhallen, men de fick retirera efter ett ordentligt handgemäng. Eftersom slagsmål mellan oeniga studenter var något som universitetet mest fruktade, övertalade man klockan 17.00 koalitionen att ge upp sin blockad och lät samtidigt pressen veta att man hade en lösning av situationen att komma med redan följande morgon.

Tidigt på morgonen den 30 april presenterades lösningen i form av 1.000 Nyayorkpoliser. De dök ner på Columbiauniversitetet med tårgas och stormade Hamiltonhallen och Lowbiblioteket på samma gång.

Hamiltonhallen tömdes av en skvadron av enbart svarta polismän som i all fredlighet ledde ut ockupanterna därifrån. Men det var inte många ockupanter kvar där – universitetet hade underrättat de svarta ockupanterna i förväg om vad som skulle ske och samtidigt anvisat dem hur de stillsamt kunde lämna byggnaden genom en tunnel, innan polisen anlände. Detta hade man gjort för att undvika riskerna för upplopp i Harlem.

Däremot gick det våldsamt till på Lowbiblioteket och i de andra byggnaderna som hade ockuperats av huvudsakligen vita studenter. Cirka 150 av dem skadades i kalabaliken och fick föras till sjukhus, och över 700 blev arresterade. Denna hårda behandling av de vita studenterna blev starkt kritiserad, när den senare blev känd. Här följer fyra bilder tagna vid sammanstötningen mellan polisen och studenterna den 30 april.

Polis och studenter i handgemäng den 30 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Byggnaderna tömdes på sina ockupanter den 30 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Hårda tag mellan polis och ockupanter den 30 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Student som blivit sårad vid sammanstötningen med polisen den 30 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Published in: on 2012/01/09 at 09:14  Kommentera  

Inlägg 1.359: 23 – 30 apr 1968

Ockupationsvardagslångtråkigheten

SDS-studenterna var till en början inte alls med på detta. Men när de två grupperna nu var osams med varandra var det svårt att samarbeta, så de delade snart upp byggnaden i två halvor, där SDS-studenterna ockuperade den ena och SAS-studenterna den andra.

Detta fungerade naturligtvis inte heller, så några timmar senare gav sig SDS- studenterna med sin ledare Mark Rudd i spetsen iväg för att i ställer ockupera några andra viktiga byggnader, främst då Lowbiblioteket men också Averyhallen – vilken inrymde Arkitekturhögskolan – Fayerweatherbyggnaden och Matematikhuset. Det var i samband med avmarschen från Hamiltonhallen som dekanen Coleman och de två andra administratörerna släpptes fria.

De flesta byggnader var vid det här laget beredda på att bli ockuperade, så när studenterna anlände kunde de marschera rakt in utan att möta något organiserat motstånd. I Lowbiblioteket brydde sig ockupanterna bara om att ta över rektor Kirks ämbetslokaler, och de lät resten av byggnaden, med telefonväxel och allt annat som fanns där, fungera som vanligt.

Här ser vi en av de ockuperande studenterna njuta av sin befordran till rektor för Columbiauniversitetet. Han sitter vid rektor Kirks skrivbord och röker en av rektor Kirks cigarrer.

Student i rektorns skrivbordsstol, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Och här beundras ockupanterna för sitt mod av en klunga studenter som inte hade vågat vara med om den djärva kuppen.

Hojtkontakt med vännerna nedanför, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Två vyer av sömniga ockupanter, den första från rektor Kirks ämbetsrum och den andra från Fayerweatherbyggnaden.

Sömniga ockupanter i rektor Kirks ämbetsrum, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Sovande ockupanter i Fayerweatherbyggnaden, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Vad gjorde då Columbiauniversitetets ledning när allt detta hände? Till att börja med inte mycket av någonting. Under den första dagen, då protestdemonstranterna utgjordes av en blandning av svarta och vita studenter, kunde man kanske ha fått bort dem genom att kalla in polis. Men när SDS-medlemmarna hade lämnat Hamiltonhallen och de kvarvarande studenterna alla var svarta, då blev det hela mycket mera känsligt.

Demonstrationerna ägde rum bara några veckor efter mordet på Martin Luther King, och fastän Harlem på ytan var lugnt så fick man räkna med att minsta provokation skulle kunna leda till upplopp och stridigheter. Och universitetet var beläget inte bara intill krutdurken Harlem utan var omgivet av förslummade kvarter med mycket fattig negerbefolkning. Därför kunde man bara avvakta händelsernas gång, för man kunde ju helt principiellt inte köra ut ockupanterna om de var vita och låta dem vara kvar om de var svarta.

Published in: on 2012/01/09 at 08:53  Kommentera  

Inlägg 1.358: 23 – 24 apr 1968

Gisslantagandet

Universitetets dekan Henry Coleman hade under rektorns frånvaro ansvaret för universitetet, och han hade sitt ämbetsrum i Hamiltonhallen.

Dekanen Henry Coleman, Columbiauniversitetet, New York (internet)

När han kom ut därifrån, gav studenterna honom dokumentet med sina krav. Han tittade igenom det och svarade dem helt obekymrat: ”Jag har ingen bestämmanderätt över det som ni begär, och jag avser inte att göra några som helst eftergifter i en situation som denna.”

Henry Coleman talar med studenterna i Hamiltonhallen den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Studenterna bestämde sig för att använda honom som gisslan tillsammans med två andra administratörer. De stängde in dem på hans rum och barrikaderade dörren dit – fönstren till alla rum på nedervåningen var bekvämt nog säkrade med tjocka galler. Fångarna behandlades väl och fick mat att äta, och nästa eftermiddag släpptes de fria efter 26 timmar därinne.

Coleman instängd på sitt ämbetsrum i Hamiltonhallen den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Just maten blev omedelbart ett problem för ockupanterna. De hade inte förutsett vad som skulle hända under dagen och hade ingen mat med sig. Men detta löste sig ändå. De ringde upp sina vänner, som kom till Hamiltonhallen med de matvaror som behövdes, och när de ockupationsavoga studenterna som omringade byggnaden inte släppte in dem, så kastades de helt enkelt upp matvarorna till ockupanterna uppe på andra våningen. Det gällde bara att vara träffsäker.

Vänner kastar matvaror till studenter i Hamiltonhallen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Bortsett från inspärrandet av Coleman och hans två kolleger hölls ingen kvar mot sin vilja i någon av de ockuperade byggnaderna. Man ockuperade alltså enbart hus, inte människor. Det gjorde förstås livet för ockupanterna själva rätt enahanda, när övertagningstriumfen väl hade mojnat. Det var inte mycket man kunde göra i dessa trista skollokaler.

I Hamiltonhallen komponerade man banderoller av papper och hängde upp dem på fasaderna.

Pappersbanderoll på Hamiltonhallens fasad, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Och här är tre bilder av ockupanterna i sin tillfälliga bostad: vardagsrum, matsal, sovrum.

Studenterna inne i Hamiltonhallen under ockupationen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Utspisningen i Hamiltonhallen under ockupationen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Sovhärbärget i Hamiltonhallen under ockupationen, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Samarbetet mellan de två ockuperande studentgrupperna sprack tidigt på morgonen följande dag. SAS-gruppens 86 svarta studenter krävde att SDS-gruppen nu skulle lämna Hamiltonhallen åt dem och i stället fortsätta sin protestaktion på annat håll. Att stoppa byggandet av sporthallen var nämligen de svarta studenternas enda krav, och då detta brådskade skulle det bara vara distraherande för dem att samtidigt försöka stoppa universitetets samarbete med försvarsdepartementet. Om de på egen hand stod för ockupationen av Hamiltonhallen, skulle de omedelbart kunna återlämna byggnaden så snart som universitetet hade gått med på att omedelbart stoppa byggandet av sporthallen.

Published in: on 2012/01/09 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 1.357: 23 apr 1968

Protestmålsuppsökandet

Den 23 april 1968 klockan 12.00 började något hända på Columbiauniversitetet. För att du skall kunna orientera dig på universitetets område lägger jag här in en kartbild som visar alla de byggnader som jag kommer att nämna – och en hel massa till, för det är ett stort universitet.

Karta över Columbiauniversitetet, New York (internet)

Det började med ett massmöte mitt på Columbiauniversitetets centrala torg.

Massmötet den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Det var gemensamt arrangerat av SDS och SAS, vars respektive ledare vardera höll ett kort anförande för de 300 närvarande studenterna.

SDS-ledaren Mark Rudd talar vid massmötet den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

De hade tillsammans skrivit ner studenternas två krav, och avsikten med mötet var att alla i samlad trupp skulle gå till Lowbiblioteket och personligen överlämna dokumentet till rektor Kirk i dennes ämbetrum. Det ena kravet var stort och det andra brådskande, så det var ett viktigt ärende som inte kunde vänta. De närvarande studenterna var helt med på noterna.

Hela studentgruppen gav sig alltså iväg över torget mot Lowbiblioteket. Väl där fann de emellertid trapporna upp till byggnaden packade med 200 studenter som stod där i avsikt att hindra gruppen att komma dit upp. Och dessutom var byggnaden stängd och rektor Kirk inte inte i tjänst den dagen.

Studenterna lämnar massmötet den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Vad skulle de göra nu? Ledaren för SAS bestämde sig för att hela gruppen i stället skulle gå ner till byggnadsplatsen för sporthallen för att gemensamt försöka stoppa den pågående gjutningen av husgrunden. De marscherade ett kvarter österut till parken i Harlem och gick ner för trapporna till den just påbörjade byggnadsverksamheten.

Studenterna på väg ner till byggplatsen för sporthallen den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Som de hade väntat fann de byggnadsarbetarna där, och dessa satt just då och åt sin lunch. Arbetsplatsen var omgiven av ett skyddande nätstängsel, vilket studenterna med buller och bång rev ner. Då kallade arbetarna på polis. Det blev en hel del bråk med polisen, och en av studenterna arresterades.

Studenterna river ner byggnadsplatsens nätstängsel den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Nu var det Mark Rudd, ledaren för SDS, som tog befälet. Han fick allesammans att bege sig tillbaka uppför trapporna till universitetet och där till Hamiltonhallen, en stor byggnad med klassrum och diverse administrationslokaler.

Kvällsbild av Hamiltonhallen, Columbiauniversitetet, New York (internet)

Utanför Hamiltonhallen stötte de igen på en klunga studenter som sökte hindra gruppen från att komma in genom den rätt lilla entréporten. Någon ur gruppen lyckades emellertid slinka förbi in och öppna fönstren uppe på andra våningen. Tillräckligt många akrobatiska studenter kunde då komma in den vägen för att få herravälde över Hamiltonhallen och därmed se till att resten av de protesterande studenterna släpptes in genom den mera vanliga ingången.

Studenter klättrar in fönstervägen i Hamiltonhallen den 23 april, Columbiauniversitetet, New York, 1968 (internet)

Published in: on 2012/01/09 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 1.356: 23 apr 1968

Sporthallssegregationsotänkbarheten

Detta samarbete hade i mars 1967 upptäckts av studentorganisationen SDS – Studenter för ett Demokratiskt Samhälle – en rikstäckande grupp som var mest engagerad i att få Amerika att lämna Vietnam. Den krävde att detta vapensamarbete omedelbart skulle upphöra. För att poängtera detta krav hade SDS den 27 april 1968 organiserat en fredlig demonstration inne i Lowbiblioteket.

Lowbiblioteksbyggnaden, Columbiauniversitetet, New York (internet)

I stället för att fungera som bibliotek användes denna universitetsbyggnad vid den tiden för rektor Grayson Kirks ämbetslokaler och för andra administrativa ändamål. Demonstrationen ledde till att sex studenter avstängdes för brott mot skolans förbud mot inomhusdemonstrationer.

Rektor Grayson Kirk, Columbiauniversitetet, New York (internet)

En annan, mera speciell orsak till studenternas uppror var att universitetet hade börjat gjuta grunden till en sporthall i en park i den angränsande negerstadsdelen Harlem. Man hade planerat detta bygge redan 1961, då universitetet fann att det behövdes en sporthall. En överenskommelse hade då ingåtts med staden om att för detta få använda en del av en allmän park i västra Harlem. För att få tillstånd att göra detta hade skolan erbjudit staden att avsätta en del av sporthallen för folket i Harlem.

Då den avsedda delen av parken bestod av en brant bergssluttning tillät arkitekturen att byggnaden kunde delas horisontellt, så att studenterna från väster lätt kunde nå och använda den övre halvan som låg i nivå med universitetets mark, och folket i Harlem kunde från öster lika lätt komma till och utnyttja den nedre halvan genom en ingång från parken därnere. Alla parter hade då hyllat projektet som perfekt i alla avseenden.

Columbiauniversitetets byggnader vettande mot parken i Harlem, New York (internet)

Under de sju år som hade gått sedan dess hade negrernas lagstadgade rättigheter avsevärt förstärkts – medborgarrättslagen var en manifestation av detta – och nu var den eleganta lösningen på den topografiskt komplicerade byggnaden inte längre perfekt. Att dela huset i en övre del för rika, övervägande vita studenter och en undre del för fattiga, svarta människor vore att skapa segregation gentemot grannsamhället Harlem, och det kunde absolut inte accepteras.

I denna fråga var det en annan studentorganisation som var mest aktiv. Den hette SAS – Student-Afro-Sällskapet – en lokal sammanslutning inom Columbiauniversitetet, i motsats till det rikstäckande SDS. SAS hade nästan uteslutande svarta studenter som medlemmar. Men båda dessa studentorganisationer var distinkt vänsterorienterade och arbetade intimt med varandra i de flesta frågor, även om de ibland hade olika prioriteter.

Published in: on 2012/01/09 at 07:32  Kommentera  

Inlägg 1.355: 23 apr 1968

Studentprotestorsaksämnena

De mest omfattande uppresningarna skedde i Frankrike. Den 22 mars tog där studenterna tillfälligt över ett av universiteten i Paris, men det rapporterades knappast utomlands. Sedan var det på ytan lugnt fram till den 2 maj, då det började inträffa upprepade konfrontationer mellan studenter och polis vid det ena franska universitetet efter det andra. President de Gaulle försökte att använda polisen till att få bukt med demonstrationerna, men det ledde till gatustrider och en allmän strejk av studenter i hela landet – det kulminerade så småningom i vilda strejker under två veckors tid av sammanlagt 11 miljoner arbetare, en femtedel av hela landets befolkning. Fackföreningarna och kommunistpartiet hamnade i allt detta för ovanlighetens skull på samma sida som de Gaulle. Regeringen fruktade inbördekrig eller revolution, och president de Gaulle flydde till en fransk militärbas i Tyskland för att därifrån med sina medhjälpare styra sitt land. Därifrån upplöste han nationalförsamlingen och beordrade nyval att hållas den 23 juni.

Det gällde inte vanliga lönestrider den här gången, utan i stället kritiserades samhällets konsumtionsvaruinriktning, familjens, skolans och arbetsplatsens auktoritet – och som helhet den västerländska kapitalismen och det moderna tekniska samhället.

Hur det kunde se ut på en gata i Paris under dessa dagar framgår av den här intressanta bilden.

Fordon omkullvälta under oroligheterna, Paris, 1968 (internet)

Oron i andra länder världen runt får representeras av den här bilden, som visar hur det såg ut i Mexiko City vid ungefär samma tid.

Stridsfordon på gatorna under protesterna, Mexiko City, 1968 (internet)

Runt om i Amerika pågick det studentprotester i början av år 1968, men dessa spred sig i allmänhet inte ut i samhället. Ed och jag bodde alldeles intill Nyayorkuniversitetet i Greenwichbyn och bara nio kilometer från Columbiauniversitetet, som låg uppe vid 116:e gatan på Manhattans västra sida och omedelbart väster om negerstadsdelen Harlem, och vi märkte ingenting ovanligt på våra egna gator.

Det ansågs att näst efter Harvard i Boston var Columbia Amerikas allra bästa universitet och att det erbjöd sina elever landets förnämsta utbildning. Bland dess studenter bröt det den 23 april 1968 ut en protestaktion som ledde till att studenterna tog över en del viktiga byggnader – och det var det som jag nu fick läsa om i Nya Yorks Tidender.

Den övervägande anledningen till studenternas uppror var universitetets samarbete med Amerikas försvarsdepartement. Detta samarbete hade till avsikt att utveckla nya vapen – och det betydde alltså att deras egen skola direkt deltog i inbördeskriget i Vietnam. Det var detta samarbete som studenterna våldsamt protesterade emot.

Published in: on 2012/01/09 at 07:16  Kommentera  

Inlägg 1.354: 23 – 24 apr 1968

Världsstudentoroligheterna

Den 23 april slumpade det sig att jag gick ut och åt middag tillsammans med Ed och därför inte kom att ta del av TV-nyheterna på kvällen. Först när jag fick min Nya Yorks Tidender nästa morgon och såg de stora rubrikerna fick jag nys om att något hade hänt – Columbiauniversitetet i Nya York hade ockuperats.

Ockuperats? Tyskland ockuperade Danmark den 9 april 1940 – vem skulle ockupera ett universitet?

Nya York Times talade om det för mig under de närmast följande dagarna.

Nu skall jag försöka relatera händelseförloppet för dig. Jag går kanske in på mera detaljer än nödvändigt, men det som inträffade representerade så väl allt som skedde runt omkring oss under hela det här året att det är väl värt att titta litet ordentligt på den här ockupationen.

I början av 1968 var det vilda strejker och protestaktioner av studenter och arbetare världen runt. Det fanns tusen orsaker till detta. En av dem var att det hade fötts så mycket barn just efter krigets slut 1945 att det plötsligt kryllade av ungdomar överallt. Just det stora antalet gjorde dem automatiskt till en maktfaktor i samhället. De hade också växt upp tillsammans med dagliga televisionsbilder från hela världen. De fick därför se hur det gick till på andra ställen än därhemma, och detta öppnade deras ögon för allt som fanns för dem att få tag i och allt vad de kunde göra med sitt liv. De fick också se i levande färger hur mycket ondska det fanns i världen – hur mycket blod som spilldes i Vietnam vareviga dag för alla att se vid middagsbordet – och de ville göra något åt det.

Det gällde inte raskravaller, sådana som vi hade upplevt i Amerika många gånger under det senaste året, så som efter mordet på Martin Luther King. Nej, det gällde andra problem, mera subtila, som det var svårare att omedelbart förstå.

Det hade börjat röra på sig redan under ‘sommaren av kärlek’ året före (se inlägg 1185) och det jäste här och där under vinterns lopp, men det var på våren 1968 som riktiga oroligheter bröt ut, och de började i allmänhet vid universiteten. Det var studenterna som gav utlopp åt sina känslor – de kämpade för den personliga friheten, mot rasismen, för feminismen, och mot atomvapnen. Vad de såg på TV-apparaten inspirerade dem, och när de demonstrerade gjordes det ofta inför TV-kamerorna. Ibland var det demonstrationer mot ledningen av deras egna universitet, och ibland mot ledningen av deras egna länder. På många håll kom också arbetarnas fackföreningar med i protesttågen, och i Amerika också negrernas militanta organisationer som hade bildats i samband med rasupploppen.

Published in: on 2012/01/09 at 06:43  Kommentera  

Inlägg 1.353: 23 apr 1968

Rasfördomsrikedomspåökandet

Det brukar vara enbart i samband med att jag köpte nya aktier som jag här berättar litet om företaget i fråga, men nu är jag tvungen att göra ett undantag. I januari hade jag köpt 120 aktier i en firma som heter Guerdon (se inlägg 1.284). Efterson jag räknade mig fram till vilka aktier som jag skulle köpa genom att titta på företagens finanser hade jag ofta ingen aning om – eller något egentligt intresse av – vad de sysslade med. Men nu fann jag, bara tre månader senare att Guerdons aktier hade gått upp från 75 till 200 kronor styck. Detta hade blivit till stora pengar utan att jag hade gjort ett skvatt. Hur hade detta gått till?

När jag köpte aktierna visste jag att Guerdon tillverkade husvagnar, och sådana såg jag ofta ute på vägarna när vi var ute i bil. De såg åbäkiga och opraktiska ut, men jag tänkte då att om man hade en stor familj och ofta var ute och körde och inte ville tälta, så kunde det kanske vara ekonomiskt försvarbart att ha en sådan i stället för att bo på motell.

Men nu när jag i min nyfikenhet undersökte saken så fann jag att det inte alls var frågan om den sortens husvagnar. Visst var det en husvagn på hjul, men när man hade köpt den så levererades den till en tomt som man ägde, och där placerades husvagnen på en färdiggjord grund av betongblock och hjulen togs bort. Då hade man fått ett hus till att bo i året runt, inte till att kuska runt på vägarna med. Vagnen var också såpass stor att man inte utan vidare kunde köra hem med den – små vägar måste spärras av och på stora vägar måste man ha blinkande fordon i följe.

Husvagn att bo i året runt, 1968 (internet)

Så nu fattade jag varför Guerdons aktier hade gått upp. Det var inte att folk hade fått dille på att köra ut på landet och övernatta i sin husvagn – nej, det var ett sätt för vanligt folk att kunna bo i ett eget hem på ett billigt sätt. För det blev oändligt mycket billigare än att köpa sig ett hus, bland annat därför att lagen inte betraktade husvagnar som fast egendom – att hjulen togs bort ändrade inte på den saken.

Tyvärr var detta till stor del ett resultat av Amerikas akuta rasmotsättningar. Mer och mer vit medelklass flyttade ut från städerna – för att komma bort från sina nyinflyttade svarta grannar – och bosatte sig i förstadsvillor. De som inte hade råd med detta fann att de oändligt mycket billigare kunde bo i en vinterbonad husvagn, bara de hade en egen tomt att ställa den på. Så det var til syvende og sidst på grund av folks rasfördomar som mina aktier under den röda mattan sköt upp i värde.

Published in: on 2012/01/05 at 05:00  Kommentera  

Inlägg 1.352: 21 apr 1968

Flaggtillkomsten

Efter gudstjänsten tog Ed den här bilden av Gamla Norrkyrkan från en liten park ungefär där Bostonmassakern hade ägt rum 1770. I det mulna vädret med tunga moln blev Eds bild tyvärr ganska mörk i jämförelse med Paul Reveres gravyr.

Gamla Norrkyrkan, Boston (1968)

På promenaden in mot Bostons nya centrum tog jag Ed med mig in i en souvenirbutik i ett gammalt hus, där jag hade varit vid mitt besök fem år tidigare. Jag hade då fått för mig att det huset hade tillhört Betsy Ross, moder till Amerikas flagga. Detta därför att denna butik var helt proppfull med flaggor i alla upptänkliga storlekar och även allehanda souvenirer som hade med henne att göra.

Betsy Ross syr den amerikanska flaggan (internet)

Nu visade det sig att detta inte alls var Betsy Ross hus – hennes låg i Filadelfia – utan det var i stället det hus som Paul Revere köpte sig 1770 för att få plats med sin stora familj. Nu fick jag äntligen ordning på mina kunskaper.

Är på väg till Paul Reveres hus tvärs över gatan, Boston (1968)

Betsy Ross var bekant med George Washington genom att hennes familj hade haft sitt kyrkbås näst intill hans, och eftersom hon var utbildad sömmerska och George Washington, i egenskap av härförare för den kontinentala armén, behövde en gemensam flagga för alla de 13 kolonierna, så anlitade han henne för att komma med ett lämpligt förslag.

Hon arbetade ut ett förslag med 13 vita stjärnor i ring på blå botten – jag undrar om hon stal den idén från EU? – och 13 horisontella band in omväxlande rött och vitt.

EU-flaggan i gott sällskap (internet)

Hemma hos sig i maj 1776 visar här Betsy Ross upp sitt förslag för godkännande av George Washington och hans rådgivare.

”Ja, käre Broder, vad tycker du om hennes förslag?” (internet)

Och här levererar Betsy Ross den färdiga flaggan hem till George Washington.

Betsy Ross levererar den färdiga flaggan hem till George Washington (internet)

Som det ville sig fann jag bland alla flaggorna i souvenirbutiken ett par litografier med Bostonvyer. Den ena av dem föreställde just de Båkkullegator som vi hade gått genom efter gårdagens bussrundtur och den andra Gamla Norrkyrkan i sin rätta omgivning. Du har redan sett båda. Vi ramade in dem när vi kom tillbaka till Nya York för att allt framgent pryda våra väggar. De hänger nu i min hall här i Palm Springs.

Nu började det dugga, så vi gick direkt till vårt hotell, hämtade bagaget och begav oss till stationen för att åka hem med första bästa tåg i stället för det tilltänkta sista kvällståget. Vi kom iväg klockan 17.00. Resan var helt normal i tre timmar tills vagnen fick kortslutning. Vi satt då i totalt mörker under timmen in till Nya York, men vi njöt faktiskt av att se allt upplyst passera förbi. Men utan ström till termostaten kunde inte uppvärmningen slås av, så där satt vi i skjortärmarna och svettades i hettan tills vi äntligen kom till Nya York klockan 21.15.

Published in: on 2012/01/02 at 02:08  Kommentera  

Inlägg 1.351: 20 – 21 apr 1968

Midnattsrittsavbildningssvårigheterna

Paul Reveres midnattsritt är en privatmilitär bragd utan make i Amerikas annaler, och här är ett smakprov på konstnärliga återbildningar av den.

Paul Reveres midnattsritt (internet)

Att ritten skedde i nattens mörker fick man bortse ifrån, för då kunde det ju inte bli någon bild alls.

Paul Reveres midnattsritt (internet)

Paul Reveres gäng fick rida diskret, eftersom den gängse befolkningen vid den tiden bestod av utvandrade britter som inte skulle uppskatta halvmilitärer som ville skaka loss Amerika från deras kung George – men en mera diskret framfart skulle nog inte erbjuda en tillräckligt livlig bild.

Paul Reveres midnattsritt (internet)

Därför ser vi här Paul Revere hojtande och viftande på sin frustande hästrygg i fullt dagsljus svepa förbi undrande människor som inte kunde fatta att nu gällde det att grunda ett nytt, fritt, självständigt rike.

Paul Reveres midnattsritt (internet)

Och här, mitt i den här otroliga röran, avbryter jag denna detaljerade skildring av Paul Revere. Boston var nu ockuperat av britterna, och han kunde inte komma hem förrän hela revolutionskriget var över. Och då hade folk inte längre råd med sådan lyx som silver, så Paul Revere fick i stället öppna en järn- och bosättningshandel.

Men år 1788 fick han andra idéer. Kriget hade lett till ett religiöst återuppväckande, och han ville möta den medföljande stora efterfrågan på kyrkliga ting. Han började därför att tillsammans med två av sina söner gjuta kyrkklockor, och de producerade sammanlagt 900 sådana för enbart Bostons behov.

Kyrkklocka gjuten av Paul Revere och hans söner, 1802 (internet)

Trots alla de risker han tog fick Paul Revere leva ett långt, spännande liv tills han var 84 år gammal. Och därefter har han fortsatt sitt liv på statyer och frimärken. Det finns otroligt mycket mera material om Paul Revere på internet – det är god läsning.

Paul Revere som staty, Boston, 1940 (internet)

En äldre Paul Revere på frimärke (internet)

Vi fortsatte vår vandring ner till Bostons hamn, som verkade vara mera inriktad på fiske än Nya Yorks, där man mestadels såg passagerarfartyg.

Fiskare på sin båt i hamnen, Boston (1968)

I Boston låg det precis som på Manhattans västsida en motorvägsviadukt rätt emellan fartygen och stadsbebyggelsen. Den i Nya York var 30 år gammal och Bostons bara tio, men båda skulle, tack och lov, med tiden komma att försvinna – den i Boston skulle byggas om till tunnel och den i Nya York skulle helt enkelt rasa sönder.

På söndagen var det grått och mulet, så vi gick tillbaka till Gamla Norrkyrkan och hade det skönt där inomhus genom att ta del i högmässan. Kyrkan var vit och enkelt inredd med klart glas i fönstren, och den hade små bås för 3 eller 4 personer i stället för kyrkbänkar. Båsens väggar var så höga att barn och småväxta människor inte skulle kunna se någonting där inifrån, men, tänkte jag, de finge väl gå och träffa gud i någon annan kyrka.

Gudstjänst i Gamla Norrkyrkan, Boston (internet)

Published in: on 2012/01/01 at 12:32  Kommentera