Inlägg 2.250: 23 nov 1970

Sydkustnaturupplevelseavsaknaden

Jag uppskattade den salta lagunens längd till fem kilometer, och vi åkte på vägen uppepå den oftast rätt smala vallen mellan lagunen och havet. Vi stannade där på vägen flera gånger, dels förstås för att få se på slavhyddorna, både de restaurerade och de förfallna, och dels för att se de hundratals – tusentals, trodde Ed – stora, långbenta, skära flamingofåglar som ju Bonaire var känt för. Vi fick nöja oss med att se dem på ordentligt avstånd. De trivdes helt klart med att stå ute i grunt vatten – fanns det verkligen något ätbart i såpass salt vatten? – och det var lika grunt även långt ute i saltlagunen. Vi kunde därför aldrig komma någorlunda nära dem med kameran.

Jag får väl anta att jag någon gång hade sett levande flamingor i någon djurpark någonstans, men de flesta flamingorna hade jag sett som dekoration i form av skulpturer på den lilla gräsplätten framför små tätt sammanpackade storstadsvillor – jag rynkade alltid på näsan åt sådana här gräsligheter och tyckte bara att det var ett tecken på mycket dålig smak.

Flamingoskulpturer för gräsmattan (internet)

Här ute i naturen var flamingorna dock levande, så jag klippte ut några bilder av dem ur en broschyr för Bonaire. Avnjut dem efter behag.

Flamingor, Bonaire, 1970 (broschyr)

Flamingor, Bonaire, 1970 (broschyr)

Flamingor, Bonaire, 1970 (broschyr)

Den bästa bilden i broschyren tyckte jag vara den av deras nästen. Fåglarna bygger upp ett sådant här cylindriskt torn av lera rätt ute i grunt vatten, och ovanpå den platta toppen lägger de ett enda ägg. Sedan antar jag att de ger sig av och roar sig på fåglars vis, för i sommarvärmen på Bonaire behöver äggen ingen extra kroppsuppvärmning. Jag får väl anta att modern måste komma tillbaka när ägget kläcks, för lillflamingon kunde ju annars lätt komma för nära kanten och drulla ner i vattnet.

Ett flamingoägg i varje näste, Bonaire, 1970 (broschyr)

Så mycket om Bonaires största turistsevärdhet. Vid saltlagunens södra ände fanns den en grupp av restaurerade röda slavhyddor, och dem fann jag mera intressanta än aldrig så många flamingor. Dagens inblick i slavlivet på nära hand var det närmaste jag hade kommit slaveriet i dess nakna verklighet, och det var en stark upplevelse för mig – och även för Ed.

Går omkring bland restaurerade röda slavhyddor, Bonaire (1970)

Naturen på Bonaires södra udde bestod enbart av medelstor sten, här och där täckt av litet gräs. Fyren Vilhelmstornet (hol. Willemstoren) var den enda sevärdheten. Den bestod av en vit cylinder med en mörk vertikal springa på den östra sidan för att släppa in luft och ljus till spiraltrappan. Intill tornet stod det en enkel fyrväktarbostad.

Fyren Vilhelmstornet på sydudden, Bonaire, 1970 (broschyr)

En smal men mycket lättkörd liten väg omgiven av kaktusskogar tog oss längs östra stranden tillbaka till Kralendijk, dit vi kom söderifrån rätt till Julianaplatsen (hol. Julianaplein) (#15).

Inlägg 2.249: 23 nov 1970

Slaveriupplevelsen

Efter körningen runt lagunanläggningen kunde vi följa vägen alldeles längs kusten, och den gick stadigt uppför. Snart var det ett enormt stup ner till vattnet, och däruppe på den högsta punkten stod det ett majestätiskt fyrtorn. Jag visste att det skulle bli en härlig utsikt norrut ner mot Kralendijk – men vi blev besvikna, för staden dolde sig bakom en annan udde som stack ut i havet.

Utsikten norrut från Fyrkantspunkten, Bonaire, 1965 (vykort)

Till råga på besvikelsen glömde vi bort att fotografera fyrtornet som ovanligt nog var fyrkantigt. Därför får jag ta till en internetbild av det som det ser ut i dag – nåja, vad jag minns så såg det ungefär likadant ut år 1970. Utsiktsplatsen med fyrtornet kallades Fyrkantspunkten (hol. Pont Vierkant), troligen efter formen på fyren. Eller kanske tvärtom.

Fyrtornet på Fyrkantspunkten, Bonaire (internet)

Sedan bar det iväg utför igen, ner till en lång insjö, skild från havet endast av en smal landremsa, på vilken vår väg var lagd. Sjön var en naturlig, mycket grund lagun, som särskilt i gamla tider hade utnyttjats för saltutvinning. Vad som då hade gjort denna verksamhet så lönsam var att den drevs med slavarbete. Det här vykortet visar en samling ruiner av slavarnas boningshyddor, vilka de säkerligen själva hade fått bygga.

Ruiner av slavboningsbyddor, Bonaire, 1970 (vykort)

Ur en broschyr som vi fick tag i på platsen har jag hämtat den här uppvisningen av hur slaveriet gick till fram till dess avskaffande år 1863. Det är alldeles klart att detta inte är en historisk originalbild från gamla tider, dels för att fotograferingskonsten knappast var uppfunnen då – och dels för att slavhyddorna i bakgrunden är samma sorts obeboeliga ruiner som på vykortet härovan.

Förevisning av slavar i arbete med saltutvinning, Bonaire, 1970 (broschyr)

Det ser allt litet snällare ut än hur jag hade tänkt mig slavarbete, men det kanske inte alltid skedde med piskor och sparkar.

Obelisken på bilden visade med sin färg vid vilken del av lagunen den stod – röd obelisk i söder, vit i mitten och en blå obelisk i norr. De hade likt fyrtorn guidat skepp på väg in för att avhämta en last av salt, och en enfärgad röd, vit eller blå flagga på en flaggstång visade skeppet vid vilken obelisk det skulle kasta ankar.

Slavhyddorna hade då varit målade i samma färg som obelisken på samma område. En del av hyddorna hade nu restaurerats och då återfått sina ursprungliga färger.

På den här bilden hade Ed lämnat bilen för att ta sig en titt på ett par restaurerade slavhyddor – av den ena ser man bara gaveln i bildens högra kant. I bakgrunden syns lagunen, av vilken man lät en sektion i taget avdunsta och lämna kvar torrt salt.

Ed vid ett par restaurerade slavhyddor, Bonaire (1970)

Och här ställde jag mig mellan två av de restaurerade slavhyddorna intill havet.

Står mellan två restaurerade slavhyddor, Bonaire (1970)

 

Inlägg 2.248: 23 nov 1970

Turistbostadsförmedlingshjälpsutnyttjandet

På prislistan cirklade de priset på 57 kronor för ett luftkonditionerat rum med bad och telefon men utan balkong med utsikt över havet – vi avsåg inte att tillbringa mycket av vår tid inne på hotellet. Och så backade vi bilen de få meterna till vårt tilltänkta hotell – vi ville ju att de skulle se oss som respektabla gäster med en nytvättad bil.

Man kunde knappast se den två våningar höga hotellbyggnaden där den låg en bit in från gatan, där husen annars låg ute längs trottoaren. Och dessutom var hotellet gömt bakom ett par enorma vårdträd.

Hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Men vi fann det, och vi fick ett riktigt bra rum på bottenvåningen. Det var spartanskt i fråga om dekorering, men släta vita innerväggar verkade vara typiska för söderhavshotell – sak samma på Lutèce och 7 Flaggor och Victoria och nu Rochaline, kanske därför att de ingav en känsla av svalka i ett hett klimat. Men vi stannade inte på rummet, för nu skulle vi ta en titt på vår ö.

Vi fick ett reklamblad av portieren. Det skulle hjälpa oss att ”hitta hem” ifall vi skulle köra vilse, som han sade. Det måste ha hänt, och de ville ju inte förlora sina hotellgäster på det sättet.

Annons för hotell Rochaline, Kralendijk, 1970 (broschyr)

När jag tittade på kartan så såg jag att man inte kunde göra en cirkelformad rundresa på Bonaire – det verkade vara omöjligt att komma mellan den norra och den södra halvan av ön utan att köra igenom Kralendijk. Därför skulle vi få göra en tripp formad som siffran 8, och eftersom bilen redan stod vänd mot söder så gjorde vi den södra halvan först. Som framgår av min inprickade väg på kartan och mina två pilar längs den gjorde vi den södra rundturen motsols, alltså söderut längs västkusten och norrut längs ostkusten.

Det skulle ha varit en enkel sak att bara följa västra stranden av Bonaire söderut, men det gick inte. Omedelbart söder om Kralendijk hade man en gång i tiden grävt ut en två kvadratkilometers lagun med småbåtstillfart från havet. Lagunen var byggd med landtungor stickande ut i den för att bygga hus på. Det vore säkert underbart att bo där – fast bara om man ville bo på Bonaire. Våra ögon njöt av att se anläggningen när vi körde runt den, och det räckte.

Sedan kom flygplatsen. Aha, vi hade ju ingen aning om hur vi nyss hade blivit skjutsade in till staden därifrån, men nu visste vi vägen.

Inlägg 2.247: 23 nov 1970

Kralendijkorienteringsintroduktionen

Ed och jag fick förstås just den bilen att lägga till raden av röda folkvagnar i vår gemensamma resehistoria. Precis som på Aruba hyrde vi också den här bilen för bara en enda dag – vi tänkte nog behålla den längre. men vi ville ha friheten att göra oss av med den om vi inte ville köra omkring hela tiden. Eller om vi ville hyra en motorcykel som på S:ta Korset. Men det sade vi förstås inte.

Vi fick förstås en bibba trycksaker hos Hertz i samband med bilhyrningen. Här är omslaget till hyreskontraktet – intetsägande men färgglatt.

Omslaget till vårt bilhyrningskontrakt, Kralendijk (1970)

Mera användbar var deras karta över ön. Körrutten var dock inte inprickad – det gjorde jag själv efteråt hemma i Nya York. Kralendijk ser du i mitten av kartan just intill den lilla ön Lilla Bonaire (eng. Little Bonaire).

Hertz karta över Bonaire, 1970 (broschyr)

Under ökartan fanns det på samma A4-stora broschyr också en stadskarta över Kralendijk, och hänvisningsnumren på den var så små att man knappast kunde urskilja dem utan förstoringsglas. Min storkopia härnedan lider inte av den defekten, och jag kommer att referera till den kartan under hela vår tid på Bonaire – med exempelvis #12 kommer jag att avse nummer 12 på Kralendijkkartan.

Hertz schematiska karta över Kralendijk, 1970 (broschyr)

Jag börjar genast med detta. Hertzbyggnaden (#12) låg i gatuhörnet som du såg på fotot på förra inlägget. Gatan hette Kyrkovägen (hol. Kerkweg), och för att krångla till det heter den, i likhet med alla andra gator, något helt annat i dag, nämligen ‘Kaya L D Gerharts’, på Googles internetkarta. I samband med att Antillerna lämnade Hollands överhöghet år 2010 blev papiamento det officiella språket i ögruppen.

Du kommer senare att få se ett underbart exempel på detta språk, bildat av portugisiska, holländska, engelska, franska och spanska, och med afrikanska låneord. ‘Kaya’ är helt uppenbart deriverat från det spanska ordet ‘calle’ för ‘gata’. Portugisiska ord som ‘Curaçao’, spanska som ‘Aruba’ och franska som ‘Bonaire’ är det fullt av i papiamentospråket.

Hertz ville inte rekommendera oss något visst hotell – förståeligt, så att de inte blev osams med hotell som de inte rekommenderade – men de sade att vi kunde få hjälp med detta på den officiella turistbyrån (#29) på Bredgatan (hol. Breedestraat). Med den lilla broschyrkartan gick det lätt, och bilen fungerade fint.

När vi bad om råd på turistbyrån beträffande ett lämpligt hotell för oss, helst inne i Kralendijk, så plockade de fram en prislista från ett hotell Rocheline, som låg alldeles strax därintill. Centralare kunde vi inte bo.

Rumspriserna på hotell Rocheline, Kralendijk, 1970 (trycksak)

Inlägg 2.246: 23 nov 1970

Apelsinsaftsförtäringstidsbegränsningen

Bara några minuter efter det att alla de andra i planet hade stigit av kom det en ny hord af passagerare ombord. De var övervägande turistfamiljer, som verkade att ha flugit över natten till Curaçao – rufsiga, orakade, sömniga, gnälliga – och nu skulle de samsas med oss på den lilla ön. Fast säkerligen inte på samma hotell, eller, rättare sagt, inte på samma sorts hotell.

Nåja, de var väl inte så många flera än dem som just hade stigit av – planet var fortfarande långt ifrån halvfyllt. Och så snart alla var installerade och fastspända så gav vi oss iväg, kom upp i luften omedelbart och steg inte till någon höjd alls. Flygvärdinnan kom nu springade med en bricka fylld med små plastglas med apelsinsaft. Två minuter därefter kom hon i gången med en stor plastpåse för oss att kasta de tomma plastglasen i.

Och så gick vi ner för att landa på Flamingoflygplatsen på Bonaire. Tio minuters flygning, men utspisning skulle det vara. Detta stod nog någonstans i de internationella luftfartsbestämmelserna. Jag gissar att det gick lika dumt till mellan Malmö och Köpenhamn.

Halva ön Bonaires befolkning hade kommit ut till flygplatsen för att möta oss! Titta bara på den här bilden, där Ed är på väg in mot terminalbyggnaden i rad med alla våra medpassagerare. Jag kan enbart på den här bilden räkna till ett fyrtiotal väntande, de flesta män som var uppklädda i slips och vita skjortor.

Ed på väg från planet, Bonaire (1970)

Nåja, kanske de inte alla var här för att möta någon på vårt plan. De kanske bara väntade på att få flyga över till Curaçao på ett affärsbesök, men Ed och jag funderade inte på den saken – vi var bara ivriga att få komma hit till Bonaire. Aruba hade varit intressant på många sätt, men det var inte vad man kunde kalla ‘trivsamt’. Den här lilla ön skulle absolut vara mera i vår smak.

När vi frågade efter en Hertzbil i biluthyrningen, sade mannen bakom disken att de inte hade någon Hertzbil där, men att en av dem där skulle köra oss till Hertz inne i huvudorten Kralendijk – han hade ändå ett ärende dit in. Oj då, javisst, men det var ju snällt!

Det här var något helt annat än Aruba! Kralendijk var mera lik Frederiksted på S:ta Korset (se inlägg 1.959-1.961), liten med små affärer och folk som inte gjorde någonting. Vi trivdes genast här.

Efter ett par kilometer stannade vår förare bilen och släppte av oss vid huset med Hertz skylt på taket. Därutanför stod det en röd Volkswagen parkerad bland ett dussintal stora personbilar.

Vi hyrde den röda Volkswagenbilen från Hertz, Kralendijk (1970)

”Där står vår bil”, hojtade Ed omedelbart.

Vår bilförare skrattade till: ”Det var väl fint.” – Vi tackade honom så mycket för skjutsen och gick in.

Inlägg 2.245: 23 nov 1970

Öhoppsbegynnelsen

När vi hade sett vårt plan genom fönstret och nu såg våra medpassagerare i vänthallen stod det helt klart att det inte skulle bli någon rusning efter de bästa sittplatserna. Vi var kanske tjugo resande och vårt plan var stort nog för fem gånger så många. Så när dörren öppnades för ombordstigning, så gick vi, i likhet med alla övriga, lugnt och värdigt ut till flygplanet. Ingen biografrusning som i min barndom. Jag fick till och med tid att plåta Ed på väg till planet, som stod ute på plattan.

Ed på väg till planet, Aruba (1970)

Lägg gärna märke till Eds klädsel. På 60-talet hade vi alltid följt kutymen att man skulle vara uppklädd i flygmaskiner – slips och kavaj och läderskor och hela konkarongen. Detta var första gången som vi bägge gjorde avsteg från den regeln. Kanske det var vädret, kanske det var semestern, kanske det var den korta flygresan – eller kanske det var det begynnande 70-talet, som fick oss att slappna på normerna.

I stolsfickan låg det ett tvåsidigt nyhetssammandrag av världshändelserna, presenterat av flygbolaget ALM, Antillernas Luftfartsaktiebolag, dotterbolag till KLM, dess kungliga moderbolag. Vi var nu borta från allt och ville förbli så och struntade därför att läsa om världens eländen.

Nyhetsblad i stället för tidning på planet (1970)

Flygvärdinnan gick genom planet och frågade vart vi var på väg. Hon hade nämligen små broschyrer att dela ut, och vi fick en om Bonaire. I den fann vi en välkomsthälsning till flamingoön och också en karta fylld med flamingofåglar. Ingen av oss hade haft en aning om att det fanns sådana på Bonaire och vi hoppades att vi skulle få se några av dem.

Välkomstlogo till Bonaire, 1970 (broschyr)

Karta över den 38 kilometer låna ön Bonaire, 1966 (broschyr)

Piloten meddelade oss att vi skulle sitta kvar här på marken i några få minuter för att undvika ett regnoväder som just passerade Curaçao. Vi skulle få en liten frukost så snart vi hade fått luft under vingarna. Det gjorde oss genast hungriga.

En kvarts timme senare rullade han ut planet till startbanan, och upp gick det ordentligt. Jag visste redan av erfarenhet att när man flög i en DC-9:a med få passagerare så steg den nästan lodrätt uppåt, så jag råkade inte i panik – inte den här gången. Så snart vi var uppe på 3.000 meter och horisontella igen så damp frukostbrickan ner på våra bord. Ett litet glas apelsinsaft, en liten kopp med yogurt, en kanelbulle, och så en kopp kaffe. Inte illa att kunna servera allt detta – kaffet separat ur kanna inklusive påfyllning – och duka av på några få minuter. Efter 25 minuter landade vi i Curaçao.

Det hade alldeles uppenbart öst ner här alldeles nyss. Jag tror att vi var de enda som stannade kvar ombord för att fortsätta vidare.

Inlägg 2.244: 22 – 23 nov 1970

Bonairetillreseförberedelserna

Av alla de tre saker som vi skulle ha tagit hand om vid hemkomsten från dagens runtkörning – att boka flygningen till Bonaire, att lämna tillbaka bilen, och att äta middag – hade vi kommit ihåg två. Vi hade ätit middag och vi hade lämnat tillbaka bilen, medan den tredje, den som vi oundgängligen skulle ha gjort före de andra två, den hade vi glömt bort. Nu efter middagen använde vi vår hempromenad till att gemensamt försöka komma på vad det kunde ha varit. Hopplöst! Men på en av sängarna på rummet låg våra flygbiljetter i sitt omslag, och det räckte till för att minnet skulle komma tillbaka.

Omslaget till våra flygbiljetter (1970)

Jag gick ner till portieren. Nu på kvällen var det väl för sent att boka en flygning för morgondagen? Nej, det kunde han klara av, och han bokade in oss på ett tidigt plan nästa morgon. Skulle han boka en taxi för oss också?

Jag bad honom att väcka oss klockan 06.00 så att vi inte missade planet.

Det var otroligt så mycket portieren på detta lilla hotell hade gjort för oss, men än på något hotell som vi hade bott på någonstans. Jag blev lyriskt generös och öste en massa drickspengar över honom – jag ville inte vänta tills jag i hast betalade räkningen på morgonen, då det kanske var en annan portier i tjänst.

Efter detta sov vi tills telefonen ringde och väckte oss. Och sedan gick allt som smort. Hotellrummet för två nätter med frukost på söndagen kostade 154 kronor – någon måndagsfrukost fick vi inte, för vi var för tidigt uppe.

Rumsräkningen från hotell Victoria, Oranjestad (1970)

Taxin kom i tid. Gatorna var fortfarande våta, så det måste ha regnat igen på natten. Det var inte heller en solig morgon, vilket vi hade räknat med att få uppleve varje dag. Det här var undantaget som bekräftade regeln, eller något i den vägen.

Vi skulle få två flygningar men utan planbyte. En till Curaçao och sedan vidare till Bonaire. Vi fick våra ombordstigningskort utan några platsnummer, vilket påminde mig om en biograf som unge, då man fick rusa in så fort som möjligt för att få de bästa platserna. Jag hade aldrig flugit utan att ha min plats anvisad, och inte heller hade Ed.

Våra ombordstigningskort, Aruba (1970)

Vår lilla resväska tog de förstås ockå hand om.

Vår bagageidentifikation, Aruba (1970)

Sedan hade vi en timme på oss, och vi gick ut på parkeringen för att ta en bild av flygterminalen. Det blev jag som tog bilden och Ed som blev fotograferad. Och byggnaden kom också med på ett hörn.

Ed framför flygterminalen, Aruba (1970)

Efter ett evigt sittande inne i vänthallen såg vi vårt plan rulla fram. Jag hade trott att det skulle bli ett litet propellerplan, men det var minsann ett riktigt DC-9 jetplan! När jag tog bilden av det fick jag också med Höstacken i bakgrunden. Det gladde mig högeligen nu, för den enda bild av den som jag tidigare hade använt hade jag fått tillgripa från internet.

Vårt plan rullar fram, Aruba (1970)

Inlägg 2.243: 22 nov 1970

Indonesierestaurangpråmarna

Nu var det dags att gå någonstans och äta middag. Det var kanske litet tidigt på dagen, men vi hade hållit igång sedan morgonen utan att bry oss om någon lunch, så vi var nu ordentligt hungriga. Ed hade snappat åt sig en broschyr från hotellreceptionen, och den såg frestande ut. Indonesisk mat, rijstafel, härliga minnen från Amsterdam i våras.

Reklam för restaurang Bali, Oranjestad, 1970 (broschyr)

Låg den i närheten? Vi hade ju inte längre någon bil, och det såg fortfarade ut att vara ordentligt blött på gatorna efter störtregnet. Portieren sade att Bali var en bra restaurang, och det var bara en bit att gå till den. En bit? Ja, inte alls långt, och lätt att komma till på Wilhelminagatan (hol. Wilhelminastraat). Jag tog upp min karta, och han visade var restaurang Bali låg längst ut på en pir ut i havet. Kartan var samma runda glasunderlägg som redan hade hjälpt oss att hitta till vårt hotell, och piren syntes längst till vänster på kartan (se inlägg 2.235).

Det tog oss tio minuter att komma dit, så ‘biten’ var väl en kilometer lång. Restaurangen låg inte på piren – den flöt på vattnet vid pirens ände. Två stora pråmar låg sida vid sida därute, med ban och kök på den ena pråmen och matsal på den andra. Vi borde inte ha förvånats över detta, för broschyren sade att det var en ‘flytande restaurang’ – men man läser ju inte allting. Jag bad Ed att sätta sig på en stol i baren för en bild.

Ed i baren på restaurang Bali, Oranjestad (1970)

Vi satte oss sedan bägge litet längre ut i baren för en pepsicola. Inte för att vi behövde den, bara för att det liksom hörde till.

Sitter med en pepsi i baren på restaurang Bali, Oranjestad (1970)

Från baren visades vi till matsalen. Man gick på en landgång mellan de två pråmarna, och matsalen var helt ‘inomhus’ – i motsats till baren som var som en veranda med öppen sida. Vi var de enda gästerna beroende på att vi var så tidiga. Det fanns ingen rijstafel på matsedeln, men vi hade nog inte gett oss på den ändå. Vi tog en nasi goreng, alltså fried rice med allehanda tilltugg, som räkor och grönsaker och fläskbitar. Det smakade gott, men vi hade ätit en mycket bättre nasi goreng i Holland. På broschyren stoltserade Bali med att ha varit utnämnt av det karibiska turistförbundet till ‘den BÄSTA restaurangen i Karibien’. Nåja, det stod också att denna bedömning gällde under året 1958-1959. Mycket kan hända på elva år och inte alltid till det bästa.

Vi hade det gott i ett par timmar, och när vi gick därifrån var det helt mörkt. Vi tog inte den här nattbilden av restaurangen själva – jag fann den på internet, och den stammar från ett senare datum, för den upplysta skylten ser litet modernare ut än när vi var där.

Kvällsbild av restaurang Bali, Oranjestad (internet)

Inlägg 2.242: 22 nov 1970

Utflyktsåterkomstblötan

Regnskuren övergick i ett skyfall, men det var vi båda vana vid från de tidigare besöken i Karibiska havet. Vi visste att det skulle gå över innan vi hade nått tillbaka till hotellet. Det slutade faktiskt redan innan vi hade kommit in i Oranjestad, där gatorna utan avlopp nu såg ut att vara kanaler i Amsterdam.

Vi frågade flera människor efter hotell Victoria. Ingen visste var det låg och vi kom inte ihåg gatunamnet. Någon försökte skicka ut oss några kilometer norrut där de stora lyxhotellen låg, men vi visste bättre än att gå på den niten. Andra hade aldrig hört talas om något hotell Victoria. Då kom jag på att vi hade det runda glasunderlägget från hotellet i handskfacket, och på det fanns det ju en karta över gatorna runt hotellet (se inlägg 2.235). När vi pekade ut det för nästa levande själ, ja då fick vi genast veta hur vi skulle komma dit. Detta visar att man inte skall fråga folk om något som man inte redan har svaret på i fickan – eller handskfacket.

Nej, vi skulle allt ta en taxi när vi skulle flyga iväg. Regnskuren fick mig att tänka på hur illa det kunde gå om vi körde fel och sedan inte visste vart vi skulle ta vägen med bilen på flygplatsen. Så vi frågade hotellportieren om Hertz kunde komma och hämta tillbaka sin bil, och jovisst, lika lätt som de hade kommit dit med den på morgonen. Han tog hand om det hela och ringde upp oss på rummet när Hertzmannen hade kommit. Dagens körning debiterades i dollar och gick på 52 kronor minus 10% IBM-rabatt, alltså 47 kronor.

Kontraktet för bilhyrningen, Oranjestad (1970)

Jag hade en lång palaver med Hertzmannen om att vi hade fått bilen med nästan tom tank, Jag gned ordentligt på fiolsträngarna om eländet att mitt på dagen behöva köra tillbaka till Oranjestad för att fylla på bensin. Men när han hade fått höra nog av det, så blev jag bara snäll och rar och sade att jag skulle stå för de extra litrarna som jag hade köpt – bensinen kostade nästan ingenting för det fanns ett raffinaderi här på Aruba – men jag påminde honom om att tanken nu åter var ganska så tom.

Rätt ovanpå räkningen sitter det en bit av en bild som du redan har sett. Det beror på att jag inte kunde få bort den från räkningen, som jag i likhet med allt annat hade haft inklistrad i mitt fotoalbum för resan. Men eftersom bilden visar vår hyrbil, så passar den väl rätt bra där, inte sant?

Inlägg 2.241: 22 nov 1970

Bergsbestigningsomöjligheten

Landsvägen slutade här vid den naturliga bron. Till sandstranden bortigenom kunde man gå till fots om man så ville, men inte med bil. Det var inte så att det var tveksamt om man kunde köra vidare längs kusten – det var helt enkelt omöjligt. Det fanns ingen bilbar väg. Vi fick göra en reträtt på ett par kilometer till första bästa avtagsväg inåt landet och se var vi hamnade. Ingen olycka, bara spännande.

En kort bit in på avtagsvägen fick vi en öppen utsikt över Arubas slättland, och mitt på det tronade en så riktig vulkan man kunde tänka sig. Sidor som lutade i 45 graders vinkel och spetsig topp. Vi visste ju att Arubas högsta berg var 188 meter högt, och det var förstås detta. Ingen chans att det fanns en väg ditupp, men vi borde ha energi nog för att klättra upp till toppen för egen maskin.

Höstacken på långt håll, Aruba (internet)

Vi visste ingenting om detta berg, inte ens att det hette Höstacken (hol. Hooiberg) eller att det bara var 165 meter högt och alltså inte Arubas högsta punkt. Men upp på toppen skulle vi!

Bilen slingrade oss mot bergets fot bäst den kunde på småvägarna. Det var ingen risk att köra vilse, för målet var hela tiden synligt, och så småningom började det slutta uppför. Det var dags att parkera bilen någonstans. Vi ställde den intill något väl synligt landmärke, vad det nu var, för att kunna hitta den igen.

Naturen var inte promenadvänlig. Allting bestod av stenblock – eller skulle jag hellre säga korallblock? Här kunde man klart se att Aruba var ett enda förstenat korallrev.

Försöker bemästra den något obekväma terrängen, Aruba (1970)

Fullt så svår terräng som på bilden var det inte överallt, men det var ändå inte lätt att arbeta sig brant uppför bland kaktusarna och ingen stig att gå på. Eds sandaler visade sig inte heller vara den lämpligaste fotbeklädnaden för bergsbestigning bland kaktusar – aj!!! – så halvvägs upp enades vi om att det fanns andra, mera trivsamma sysselsättningar än att besegra Höstacken. Vi återvände så sakteliga till bilen.

Eds sandaler var ett av skälen till att vi inte kunde bemästra Höstacken, Aruba (1970)

Och fastän vi inte hade kommit ända upp till toppen kände vi att vi nu hade haft nog av strapatser för den här dagen. När vi körde tillbaka till hotell Victoria passerade vi Prinsessan Beatrixflygplatsen. Där fick Ed en idé: ”Vi kan väl behålla bilen och köra till flygplatsen själva i morgon, så att vi inte behöver ta taxi dit?”

Det intressantaste med den tanken var att Ed, liksom jag själv, visade sig vara helt inställd på att fortsätta till Bonaire redan på måndagen, trots att vi inte hade nämnt något om den saken. Han sade detta just som det helt oväntat kom en regnskur, och den avgjorde saken. Aruba dög för en dag, men vi skulle resa vidare i morgon.

Inlägg 2.240: 22 nov 1970

Brohållfasthetberäkningssäkerhetsgarantidubierna

Den naturliga bron var naturligtvis helt naturlig. Vågorna hade inte alltid grävt grottor in i korallberget – ibland hade de grävs sig en bit in och funnit att de var ute i fria luften igen. Efter detta hade de bara haft korallsand att gräva vidare i, och då bildade de en liten insjö. Jag talar nu inte om en onsdagsförmiddag utan återigen om tusentals år. Geologi är inte någon kvick vetenskap.

I detta fall lämnade vågorna kvar den övre delen av berget som de hade borrat sig under, och med vatten på båda sidorna blev detta övre berglager en bro, utan att människan hade haft någon del i det. Inga hållfasthetsberäkningar hade gjorts, och ändå höll denna naturliga bro oändligt mycket längre än de temporära konstruktioner som människor har lyckats skapa.

Den naturliga bron, Aruba, 1970 (broschyr)

Men även om naturen hade lyckats skapa en bro på egen hand och fått den att hålla i tusen sinom tusen år, så kom just den här naturliga bron på Aruba att braka samman i en storm år 2005 och kom då att se ut som på den här internetbilden.

Den naturliga bron efter kollapsen år 2005, Aruba (internet)

Jämför gärna bilden härovan med nästa bild, tagen från samma ställe någon gång före den destruktiva stormen! Lägg märke till stenblocket i förgrunden på båda bilderna – det ligger oförändrat kvar på samma plats.

Den naturliga bron före kollapsen år 2005, Aruba (internet)

Vi människor har lyckats bygga elegantare broar, som till exempel Stockholms Tranebergsbro, invigd år 1934 – och fördubblad och återinvigd år 2005, samma år som Arubas naturliga bro brakade samman.

Tranebergsbro, Stockholm, 2008 (internet)

Men vi människor har också byggt broar som har kollapsat precis som Arubas naturliga bro. Bron över Mississippifloden för motorvägen 35W inne i Minneapolis invigdes år 1967, och…

Bron för motorväg 35W i Minneapolis före 01 aug 2007 (internet)

…den föll pladask ihop mitt i rusningen klockan 18.05 den 1 augusti 2007.

Bron för motorväg 35W i Minneapolis, 01 aug 2007 (internet)

Bron för motorväg 35W i Minneapolis, 04 aug 2007 (internet)

Detta inte sagt för att bevisa någonting mera än att livet är intressant.

Nu tillbaka till Aruba. Ed och jag hade den naturliga bron – liksom grottan – för oss själva. Innan bron skulle komma att kollapsa hade vi 35 år på oss för att fotografera varandra, den djärve Ed promenerande omkring uppe på brospannets topp och den försiktige Gymbrat hasande sig fram till klippkanten för att se bron från sidan, allt detta innan bron skulle förintas. Vi hann undan i tid.

Ed hoppar vilt omkring uppe på den naturliga bron, Aruba (1970)

Hasar mig försiktigt fram mot den naturliga bron, Aruba (1970)

Sandstranden brydde vi oss inte alls om. Precis som alla av Arubas sandstränder utgjordes sanden av korallpartiklar som var behagligare för ögonen än för fötterna.

Inlägg 2.239: 22 nov 1970

Bergakungasalen

Vi passerade flera liknande vikar när vi fortsatte vår körning längs kusten, men hur intressant och spännande det än kunde ha varit att uppleva dem, så kändes det som om ett spruthål räckte till. Flera av dem skulle riskera att göra dem alldagliga, och det ville vi ju inte.

Men så kom vi till en liten rund bukt, kanske allt som allt en kilometer tvärsöver, och där fanns det allt möjligt på en enda plats. Ett ställe som var som gjort för utflyktsbussar att skovla turister till i hundratal. Där fanns en riktig sandstrand, där fanns en naturlig bro över en liten vik, och där fanns en grotta som inte fylldes med vatten i vanligt väder. Till att börja med visste vi inte ens om existensen av alla dessa sevärdheter, för det fanns inga skyltar av någon sort. Det fanns heller inga turistbussar, och just den lilla detaljen gjorde att vi parkerade bilen och gav oss ut på upptäcktsfärd.

Det första vi upptäckte var grottan. Den hade utan tvekan karvats ut av vågorna under årtusenden, precis som den med spruthålet en halvtimme tidigare – men den här grottan låg en bit högre upp från vattnet och var helt torr. Vågorna brakade in nedanför den, men de nådde inte tillnärmelsevis så högt upp som till grottans öppning.

Ed vid en grottöppning vid norra kusten, Aruba (1970)

Vi väntade dock ett par minuter – jag ville först iaktta vågorna för att känna mig säker på att det inte kunde komma en sådan där jättevåg som ibland händer. Det kunde vara rätt otrevligt att plötsligt drunkna eller slås ihjäl därinne. Men havet höll sig snällt därnedanför och då gick vi in. Den här bilden tog jag bakåt inne i grottgången, och det är dagsljuset utanför som man ser.

Öppningen till grottgången sedd inifrån, Aruba (1970)

Grottgången var väl ett tjugotal meter lång, och efter en krök öppnade den sig till en rund sal som var – hör nu detta – upplyst från ett stort hål mitt i taket. Ett spruthål! Vi var inne i precis samma fenomen som vi alldeles nyss hade sett i verksamhet. Det var bara vatten som fattades, och vi två som var där i stället. Den här bilden tog Ed av mig mitt i bergakungens sal, väl upplyst av dagsljus från hålet ovanför.

Står rätt under spruthålet inne i grottan, Aruba (1970)

Jag ser nu att jag var omgiven av allehanda monstruösa djur därinne, som till höger på bilden, men lyckligtvis var allt bara stenformationer. Men den ännu intressantare stenformationen var stolpen rätt i ingångsöppningen mitt på bilden. Den måste ha bestått av någon extra stark stenart för att hålla stånd mot det inrusande vattnet, vars kraft hade räckt till för att urholka hela salen därinnanför.

Inlägg 2.238: 22 nov 1970

Naturvågsmottagningsskådespelet

Efter vår snabba men absolut nödvändiga visit i Oranjestad gav vi oss av tillbaka mot vårt rara kapell. Vi visste att vi körde i rätt riktning när vi snällt fick stanna i en vägkorsning för att släppa över några vilda getter, som inte gjorde sig någon brådska. Vilket bara var bra, för då hade Ed god tid på sig att fotografera dem.

Några vilda getter i en vägkorsning, Aruba (1970)

Vid Alto Vistakapellet fortsatte vi vår utforskningsresa längs Arubas norra kust. Vägen svängde omedelbart tillbaka ner till havsstranden igen och nu gick den åter alldeles intill vattnet, med en viss skillnad: Naturen övergick från en tidigare svag till en nu mycket brantare sluttning. Bergsryggen intill oss blev allt högre och den stupade för det mesta rätt ner i havet utan någon som helst sandremsa. Vår vägbana befann sig nu oftast något tiotal meter högre än havsytan, och väl var det, för bränningarna slog nu in mot bergväggen nedanför oss med stora kaskader av vitt vattenskum som resultat.

Detta skedde i synnerhet när kusten bildade en liten trattformad vik, där vågornas vatten trängdes ihop och blev allt högre alltsom mera vatten pressades samman. På den här bilden stannade vi till vid en sådan vik för att studera hur det hela utvecklades. Ed satte sig ner för att avnjuta doften av de salta vågornas raseri.

Ed invid den stormiga norra kusten, Aruba (1970)

Längst in i samma vik blev vågorna flera meter höga innan de slog i bergväggen med dunder och brak. Och skapade mera vattenskum än den största fontän.

Vågbrott mot klipporna vid norra kusten, Aruba (1970)

Ännu intressantare var det i en annan sådan vik i närheten. Där hade vågorna under årtusendenas lopp grävt sig in i det korallrevsartade berget längst in och format en stor grotta, som varje våg fyllde med havsvatten. Men grottan var uppenbarligen inte tillräckligt stor för vågrörelserna. När grottan hade helt fyllts och mera vatten tryckte på för att komma in, så pressades vattnet inne i grottan ut genom ett hål som hade bildats i grottans tak och sprutade uppåt med väldig kraft.

Vatten genom spruthålet från en grotta inunder, Norra kusten, Aruba (1970)

Innan nästa våg kom forsade vattnet från grottan ut i havet. Jag kunde inte se om grottan hann tömmas helt innan den fylldes igen.

Så här kunde det ju bara gå när vågorna var tillräckligt höga, och det var de säkert inte varje dag. Vi var därför glada över att ha haft turen att vara här med kamera just den här dagen.

Vid den här viken stannade vi ännu längre än vid den förra, för detta spruthål för överskottsvatten var något som jag aldrig hade sett eller ens hört talas om tidigare. Som jag ser det är det oväntade upplevelser av den här sorten som är poängen med att resa till nya platser.

Inlägg 2.237: 22 nov 1970

Kyrkbyggnadsmodernismen

Efter cirka fem kilometer längs havskanten svängde grusvägen rätt uppför bergsryggen – nåja, berg och berg, högsta berget på Aruba befann sig på 188 meters höjd över havet och det var inte detta berg – och däruppe dök det upp ett katolskt kapell, liggande alldeles för sig självt. Det var rent i stilen, bara 18 år gammalt, och hette Alto Vista. Det hade byggts på bara två månader, från mars till maj, år 1952 och ersatte då ett tidigare kapell från 1752 på samma plats, vilket hade fallit i ruin under en pestepidemi på 1800-talet.

Sitter på en bänk utanför Alto Vistakapellet vid norra kusten, Aruba (1970)

Bänkar av stengods var placerade i en halvcirkel på kapellets västra sida. När vädret var behagligt kunde man därmed hålla mässan al fresco med prästen stående på kyrktrappan med båda de väldiga dörrarna vidöppna. På bilden sitter jag på en av dessa utomhusbänkar, men bara den ena dörren är öppen, och det finns ingen präst – det är ingen mässa på gång, trots att det är söndag förmiddag.

När Ed och jag gick in i kapellet, fann vi det fyllt av blomster i vas. Eftersom detta kapell var mycket populärt som bröllopskyrka, så gissade vi att det hade varit ett bröllop där på lördagen.

Interiören av Alto Vistakapellet vid norra kusten, Aruba (1970)

Trots att ingen av oss var intresserad av religion stannade vi till en god stund i och omkring det här kapellet – det var ett behagligt och rogivande ställe och estetiskt mycket tilltalande.

Men när vi kom tillbaka till bilen blev det allt annat än ro. Jag råkade kasta en blick på bensinmätaren – för första gången – och fann att den visade att tanken var tom. Inte på låg nivå, utan tom. Jo, jag visste att det ofta fanns en skvätt bensin kvar när mätaren stod på ‘tom’, men nu gällde det om det fanns tillräckligt mycket kvar för att få oss till en bensinstation. Praktiskt nog var bilen parkerad just intill kapellet, som vi nu kunde gå in i för en stilla bön om räddning och bensin innan vi gav oss iväg.

Och bönen hjälpte. Tjugo minuter senare kom vi efter extra mjuk körning in till Oranjestad och kunde fylla vår tank. Vi var räddade!

Nära bensinmacken låg Oranjestads ståtliga Nya Protestantkyrka från år 1948. Den kände jag igen från en bild i en av broschyrerna, och jag ville ha med en bild av denna stora, moderna kyrka som kontrast till det lilla Alto Vistakapellet. Men jag behövde inte slösa en film på den, för jag hade ju redan broschyrbilden.

Nya Protestantkyrkan, Oranjestad, 1970 (broschyr)

Det var alldeles för tidigt för lunch nu i Oranjestad, men vi stannade till vid en fotbollsplan, där en match just skulle gå av stapeln. Vi brydde oss inte ett dugg om fotbollen, men vi såg att de hade förfriskningar att erbjuda, och det behövde vi efter alla kaktusarna.

Står vid luckan och köper förfriskningar vid en fotbollsplan, Oranjestad (1970)

Inlägg 2.236: 22 nov 1970

Grusvägskörningsdjärvheten

På långt håll framöver kunde vi se det 30 meter höga fyrtorn som vi hade sett på våra kartbilder längst upp vid den nordvästra spetsen av Aruba. Det hade byggts år 1916 och fått sitt namn efter ett ångfartyg av trä, s/s California, som hade förlist i klippreven just utanför Arubas nordvästra spets vid midnatt den 23 september 1891 på sin väg från Liverpool till Centralamerika. Tornet var ritat av en fransk arkitekt och började byggas år 1914 av stenblock huggna ur klipporna på platsen. Bygget av det runda fyrtornet fullbordades år 1916.

Californiafyrtornet, Aruba (internet)

Vägen gick inte direkt upp till fyrtornet, som låg på en klipphöjd en halv kilometer från de omgivande stränderna. I stället var vägen lagd i en stor halvcirkel runt fyren, antagligen för att turister elegant skulle kunna runda fyrtornet när de körde på vägen längs stranden runt hela Aruba precis som vi. När vi hade kört runt fyren svängde den asfalterade vägen in till tornet. Vi fann att det var absolut ingenting att titta på där, bara en igenbommad dörr. Så vi gick knappast ur bilen utan körde tillbaka på tillfartsvägen, men där svängde jag av asfalten till höger in på grusvägen som mycket väl kunde vara fortsättningen på vår planerade väg längs norra kusten.

Ed reserverade sig mot detta vilda äventyr, men jag hade ju vuxit upp med grusvägar och räknade med att det skulle gå lika bra som asfalt. När jag var liten var stora vägen från Nyköping till Stockholm, den så kallade riksettan, till stor del fortfarande en grusväg – med påsprutad, illaluktande sulfitlut för att binda dammet – och på den hade jag många gånger skjutsats av mina föräldrar. Ed hade knappast sett en grusväg i hela sitt liv. Så nu fick han pröva på något nytt.

Och det gick alldeles utmärkt. Vägen gick tidvis mycket nära havet, och ibland stannade vi och gick ur bilen. På den här bilden syns det hur stabil och säker grusvägen verkligen var – inga diken och ingen trafik. Jag kan bara inte för mitt liv minnas den långa, mäktiga vågbrytaren på bilden, byggd av huggna stenblock, men den fanns uppenbarligen där.

Ed vid en av mig bortglömd vågbrytare på norra kusten, Aruba (1970)

Kaktusar vimlade det av nästan överallt här i naturen. Den här bilden tog jag av ett hörn av ett fyrkantigt litet fält, troligen avsett för kor eller får. Ägaren hade helt enkelt planterat kaktusar som ett naturligt staket runt det. Just nu fanns det inga djur där, men det staketet var nog rätt effektivt.

Kaktusar tjänstgörande som staket, Aruba (1970)

Inlägg 2.235: 22 nov 1970

Öutforskningsvilddjursmångfalden

Efter frukosten bokade vi in oss för åtminstone en natt till i samma rum. Vi hade inte kunnat se vårt hotell i mörkret vid ankomsten på kvällen, men det såg ut just som vi hade föreställt oss. Inte vackert men praktiskt.

Hotell Victoria, Oranjestad (1970)

Jag frågade i receptionen var det fanns en biluthyrningsfirma i staden, helst en Hertz. Som IBM-are hade jag nämligen 10% rabatt hos dem. Avsikten med att mitt företag hade ordnat med den rabatten var förstås att IBM skulle få betala mindre för alla personalens affärsresor, men rabatten gällde för allting.

I stället för att visa mig på kartan var Hertz låg så ringde portieren upp dem, och efter 15 minuter stod vår bil på gatan framför hotellet. Det var en service som jag aldrig förut hade upplevt, så jag var mäkta imponerad. Det var som alltid en röd bil, dock inte en Volkswagen den här gången.

Tar hyrbilen i besittning utanför vårt hotell, Oranjestad (1970)

Jag skrev på kontraktet – 52 kronor per dag oavsett körsträcka, hur mycket man nu kunde köra på en 29 kilometer lång ö – och Hertzmannen gav mig en broschyr med den här vackra men totalt oanvändbara kartbilden av Aruba.

Hertz oanvändbara bilkarta över Aruba (1970)

Vi tänkte köra längs kusten runt hela Aruba för att få se allt värt att se. Hur långt kunde det bli? 60 kilometer? 75 kilometer? Det skulle vi kunna klara av på en timme, så på en dag skulle vi också få tid att stiga ur bilen då och då för att titta.

Vi hade ingen riktig vägkarta, vilket var ovanligt för oss, men att köra på måfå var faktiskt rätt kul. Vi skulle ha kunnat använda oss av hotellets mycket lokala broschyrkarta under den första minuten, men den hade vi inte fått med oss.

Hotellets broschyrkarta över en bit av Oranjestad (1970)

Först körde vi genom Oranjestad och sedan norrut förbi de stora hotellen, Hiltonnarna och Sheratonnarna, med sin tråkiga lyx. Efter det kom vi ut på landet. När en väderkvarn dök upp reagerade vi först inte alls, för vi var så vana vid väderkvarnar från vår förra semesterresa i Holland. Ed ville undersöka om detta var en riktig kvarn, men han kom bara till en stängd grind. Nåja, snygg och ståtlig var den, och också välhållen.

Ed kunde inte komma fram till väderkvarnen, Aruba (1970)

Det öde, platta landskapet norrut var rätt enformigt. Det var helt oanvända torra marker alltsammans, och överallt sprang det vilda getter omkring.

Vilda getter överallt ute i naturen uppe i nordväst, Aruba (1970)

Studerar de vilda getterna ute i naturen, Aruba (1970)

Till en början hade vi en smal sandstrandsremsa till vänster om vägen, men den försvann och det blev snart bara sten och klippblock. Inte en enda människa badade, ja, knappast en enda människa fanns till överhuvudtaget – och detta var en söndag!

Inlägg 2.234: 21 – 22 nov 1970

Natthärbärgsernåendet

Så började planet att gå ner för att landa på Prinsessan Beatrixflygplatsen på Aruba. Ed kunde se bara ett och annat ljus därnere, men i stort sett var det alldels mörkt. Även när vi gled in för landning kunde vi inte se ett enda upplyst hus – först när hjulen slog i marken såg vi de små lamporna längs kanten på landningsbanan. Det här var en spännande ö, helt annorlunda än det välbefolkade Puerto Rico.

Medan vi väntade på vår väska på rullbandet inne i terminalen plockade jag till mig ett par broschyrer med nyttig information för dumma turister som vi.

Välkomstlogo på turistbroschyr, Aruba (1970)

Att flygplatsen låg exakt på 12:e latituden norr och 70:e longituden väst var intressant att få veta. Men vi sökte inte upp något hotell i broschyren – det skulle vi låta vår taxichaufför hitta för oss.

Karta över den 29 kilometer långa ön, Aruba (1970)

Väskan kom lyckligtvis till Aruba med samma plan som vi, och vi fick genast fatt i en taxi. Han talade utmärkt engelska – jag hade förberett några fraser på holländska, men dem behövde jag inte rådbråka – och jag bad honom att köra oss till ett hotell utan lyx, absolut inget Hilton eller Sheraton, men rent och snyggt. Han begrep precis vad vi ville ha – vi skulle bo på hotell Victoria.

Flygplatsen låg ute på landet utan någon bebyggelse intill – förståndigt – men det var inte någon lång väg in till Oranjestad. Efter ett par kilometer var vi i utkanten av staden och strax därpå stannade chauffören vid en modern byggnad, som knappast syntes i mörkret. Det var hotell Victoria, och jag gick in för att kolla om de hade ett rum ledigt, innan jag lät taxin försvinna.

Entrén till hotell Victoria, Oranjestad, 1970 (hotellreklam)

Det hade de, jag betalade chauffören med amerikanska dollar – att detta fungerade hade jag tagit reda på innan vi reste iväg – och så hade vi nattlogi. Det var allt vi ville ha, klockan var över 21.00 och vi hade fått en förfriskning på planet innan vi landade, så vi behövde ingenting. Vårt rum på bottenvåningen var rymligt och enkelt utstyrt, vita väggar utan dekorationer. Det hade luftkonditionering och ett badrum med dusch och toalett. Och en telefon, vem vi nu kunde ringa till.

”Nu är vi här”, sade jag till Ed utan att egentligen upplysa honom om någonting. Som svar kramade han om mig, och så började vår semestervistelse i söderhavet. Det kändes redan underbart att vara här.

Vi sov gott efter resestrapatserna – ha! – och vaknade när det dagades. Solen sken. himlen var blå, och nu skulle vi utforska Aruba. Vi fick oss en liten frukost – i stort sett en ostsmörgås och en bulle till kaffet – rätt där på hotellet. På det här pappersunderlägget satte de fram våra vattenglas.

Dricksglasunderlägg, Hotell Victoria, Oranjestad, 1970 (hotellreklam)

Inlägg 2.233: 21 nov 1970

Flygförflyttningsbehagligheten

Det var en kylig dag i Nya York, men vi hade inte alls tänkt på det förrän vi satt i avresehallen och väntade på att få gå ombord. Genom fönstret såg vi vårt l-å-n-g-a plan göras presentabelt för oss passagerare, och i förgrunden såg vi en av våra flygvärdinnor på väg ut till planet. Det var något med hennes hållning som förrådde att hon, i sin kortkorta kjol, tyckte att det var kallt därute på plattan.

Planet och flygvärdinnan, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Snart nog kunde vi stiga ombord, och eftersom vi hade våra platser längst bak i planet blev vi den första gruppen som kallades dit ut. Allt var så välstädat därinne att det var en ren fröjd. Jag plockade upp vad som låg i min stolsficka, och det första jag fick tag i var en broschyr, som på översta raden önskade mig en lycklig resa. Det var väl rart! Antagligen hade jag på den förra resan blivit lika varmt välkomnad på väg till Holland, men det kunde jag inte komma ihåg.

Välkomsthälsning ombord på vårt plan, New York (1970)

I stolsfickan låg också en matsedel för middagen som skulle serveras när vi hade kommit upp bland molnen, och också en förvarning om att vi skulle få något kallt att dricka före landningen på Aruba.

Matsedeln på planet till Aruba (1970)

Nu talar jag bara om min egen stolsficka, men Ed hittade förstås precis samma saker i sin. Jag hade gett honom fönsterplatsen, vilket jag alltid gjorde när det var tre stolar tillsammans. Det var inte bara min generositet som kröp fram på detta sätt utan också min metod att förskona Ed från den känsla av obehag som han alltid kände av att sitta så att någon ‘raskänslig’ person kunde komma att tvingas sätta sig bredvid honom. Han hade som barn tyvärr fått lära sig att undvika raskonflikter så långt det gick, och det satt i för livet, trots att tiderna nu hade blivit helt annorlunda.

Så snart vi hade kommit ut över öppet hav kändes det som om vi redan befann oss i de Nederländska Antillerna, vars riksvapensköld vi också fann i stolsfickan.

Nederländska Antillernas vapensköld, 1970 (broschyr)

Jag såg genast att den i mitten hade Amsterdams stadsvapensköld – på sätt och vis var vi verkligen på väg till Holland igen.

Amsterdams stadsvapensköld (internet)

Så fick vi vår goda middag. Inte överdådigt mycket mat, men gott var det, minsann – köttbitar på grillspett, vilande på en rispilaff, och med limabönor till. Och sedan satt vi och mådde gott. Jag tittade litet i en broschyr om de tre öarna som vi skulle besöka.

Karta över våra tre öar att besöka, 1970 (broschyr)

Mörkret föll, precis som det alltid gjorde när vi flög till söderhavet. Genom planets fönster såg det alltid så kallt och dystert ut därute, men det hade visat  sig vara varmt och mjukt varje gång när vi steg av i San Juan. Nu skulle det säkert bli lika varmt och mjukt på Aruba.

Inlägg 2.232: 21 nov 1970

Avreselättjefullheten

Varenda gång när vi tidigare hade rest till söderhavet för tacksamhetsveckan så bar det iväg med ett fredagskvällsplan till San Juan på Puerto Rico. Det var bara dit som vi kunde komma redan på fredagen, och då kunde vi plaska i havet på lördagsmorgonen – och för den delen redan i fredagskvällens mörker om vi var ivriga, vilket faktiskt hade hänt. Lördagen blev därmed en semesterdag och inte en resedag.

Fredagskvällens plan dit ner gick vid 19-tiden eller så, och det medförde att vi i allmänhet fick lämna jobbet vid 15-tiden för att vara på säkra sidan. Men den här gången kunde vi båda stanna kvar på våra arbetsplatser ända till arbetsdagens slut – och även längre om det hade behövts. För mig behövdes det då sannerligen inte något överarbete, och även Ed kom hem i vanlig vardagstid. Nu hade vi hela kvällen ledig och dessutom hela lördagsförmiddagen – vi skulle inte flyga iväg förrän på eftermiddagen.

Så vi gick ut och åt en god middag på Fedora – man visste ju aldrig hur det skulle bli med maten på Antillerna – och sedan tittade vi in hos Bill och Kaaba, troligen för att vi ville bevisa för oss själva att vi inte behövde sitta på ett flygplan just nu. Vi fick en skön och trevlig fredagskväll.

Vi kunde också sova ut lugnt på lördagens morgon, för i flygets biljetthäfte satt det en hel konstig sida bara för uppgiften 14.30 som vår incheckningstid på Kennedyflygplatsen.

Uppgiften om antingen den tidigaste eller den senaste incheckningstidpunkten, 1970 (biljetthäftet)

Om klockslaget betydde den tidigaste eller senaste incheckningstiden framgick inte, så vi tog vår tunnelbana och buss till flygplatsen tidigt nog för att komma dit ut före klockan 14.30 med god marginal. Eftersom vi skulle checka in på samma ställe som i maj, då vi var på väg till Holland, så visste vi precis hur vi skulle komma till KLM, och vi behövde inte försöka begripa den ytterst egendomliga sidan i biljetthäftet som visade vägen dit.

Den helt obegripliga orienteringen för att hitta avgångsterminalen, New York, 1970 (biljetthäftet)

14.30 visade sig vara den senaste incheckningstiden, och de flesta resenärerna hade kommit dit mycket tidigare. Därför fick vi våra platser rätt långt bak i planet. Folk vill alltid sitta långt fram för att komma av snabbt. Vi fick i stället fin utsikt där bak, inte en vinge som längre fram, och vi hade det också nära till toaletterna. Skönt och bekvämt!

Våra ombordstigningskort, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Vi reste lätt, hade bara en enda väska att pollettera. Resten, det vill säga allt det nödvändiga ifall vår väska skulle komma fram en dag senare, fick plats i två små baggar som handbagage i kabinen. Praktiskt och enkelt!

Vår bagageidentifikation, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Inlägg 2.231: 11 – 13 nov 1970

Medicineringssysslerierna

I mitten av följande vecka började det riva i halsen. Igen! Den här hösten hade varit en enda rad av snuvor och hostor, och det bara fortsatte. Nu skulle jag få nästa elände, och sedan skulle jag säkert få ett elände till just när Ed och jag skulle ge oss av ner till Antillerna. Det här var ju inte klokt!

Jag beredde mig på att gå till doktor Noseda på fredagen för att få mera antibiotikatabletter, trots att jag egentligen inte ville ta dem. Men jag kunde ju inte snörvla mig igenom vår lilla semester framöver.

Jag såg med avund på hur Ed klarade sig undan alla dessa förkylningar, men han hade ju inte fått den där magbacillen som jag drog på mig i september (se inlägg 2202). Den hade tagit död på alla mina goda immunkroppar, och efter det hade förkylningarna fått fritt fram. De hade slagit till var och varannan vecka alltsedan dess. Och det tycktes aldrig ta slut.

Näsan började rinna på torsdagen, men inte så mycket att jag behövde hålla mig hemma. Med en trave näsdukar satt jag där på kontoret och läste på inför mitt nya jobb, och på fredagsmorgonen var näsan nästan torr igen. Så jag struntade i Noseda – jag kunde alltid gå till honom på måndagen om jag blev sämre på nytt. Vilket jag guskelov inte blev.

På fredagen den 13 november fick jag ett brev om att mina 50 aktier i apotekskedjan Cole Drug skulle bytas ut mot 45 aktier i en annan apotekskedja vid namn Revco.

Ett Revco-apotek någonstans (internet)

Min lilla kedja, med 28 apotek i Alabama och Georgien, hade gått med på att slå sig samman med och bli en del av Revco, som hade flera hundra apotek över hela landet och hade en total försäljning på 600 miljoner kronor om året. Och eftersom Cole Drugs aktier hade rusat upp i värde, särskilt sedan sammanslagningen med Revco hade tillkännagjorts, så hade jag ingenting emot saken. Jag följde därför snällt utvecklingens gång och skickade in mitt aktiebrev. Inga pengar bytte hand, och en vecka senare fick jag mitt nya aktiebrev i Revco.

Det enda tråkiga var att jag inte hade haft råd att investera mer än 3.942 kronor när jag köpte mina Cole Drug-aktier i september (se inlägg 2.203). Fast nu när jag fick mina Revco-aktier, så var de faktiskt värda sisådär en 5.500 kronor – och på väg vidare uppåt. Det verkade som om den svåraste nedgångsperioden på aktiemarknaden var över vid det här laget, så kanske en liten investering som denna med tiden skulle kunna bli till ett storkap.

Inlägg 2.230: 7 nov 1970

Jackersättningsinköpsförfarandet

På lördagen var det klädesinköp på gång. Inte sommarkläder för Antillerna – det hade vi båda tillräckligt med – utan för min del en ny vadderad poplinjacka för kyliga dagar. Jag behövde ersätta en sådan, som jag hade haft i fem års tid och som nu hade blivit, inte omodern men helt enkelt utsliten. Jag har alltid tyckt om att köpa nytt som ersättning för utslitna persedlar, så för mig är det ett glädjeämne när något till slut ger upp och går sönder och måste kastas bort.

Vi gick till Gimbels varuhus, och de hade en jacka från McGregor, samma märke som min gamla, och den såg också nästan likadan ut. Den gamla jackan hade kostat 100 kronor när jag köpte den år 1965, och den nya kostade 125 kronor – allting gick ju upp i pris hela tiden. Men då tog Ed mig ner i Gimbels källare – alla varuhusen hade en gottköpskällare med billigare varor – och där hängde samma jacka, fast i exakt samma modell som min gamla! Den var blågrå i stället för min gamla stålgrå, och märket McGregor var bortsprättat – man kunde skönja trådhålen i vadderingen rätt under nacken – men den jackan kostade bara 85 kronor!

Nu hade jag en ny jacka för ytterligare fem år framöver. Jag tyckte det var smart av McGregor att sälja ut sitt kvarvarande lager av den äldre modellen på detta sätt och därmed undvika att påverka försäljningen av sin nya modell. Utom till kunder som Ed med ögonen på skaft. Jag hade ju sett samma metod tillämpas av biltillverkarna när nya årsmodeller kom ut, men jag hade aldrig sett samma sak för kläder.

En McGregorjacka av i dag har jag nu hittat på internet. Min jacka hade förstås ingenting läsvärt broderat på bröst och ärm, men annars såg den väl ungefär så här ut, fast grå. Min egen jacka måste förstås också finnas med här och där på mina egna bilder.

En McGregorjacka från år 2014 (internet)

De flesta köpte förstås den nya modellen och betalade 125 kronor för den utan att ägna källaren en tanke, och det hade jag nog också gjort om inte Ed hade vetat bättre. Men i allmänhet var jag på precis samma våglängd som Ed. Jag hade läst någonstans: ”Vad är hög levnadsstandard? Kyckling och inbyggt badkar? Bil och båt?” – Vi hade det gott med kycklingen och det inbyggda badkaret och utan bilen och båten. Vi var lyckliga över att sakna ha-begär och ha-glädje, tack vare att vi båda hade växt upp utan ägande som ledstjärna genom livet. Ibland reste vi långt bort på semester och ibland gick vi på en restaurang med överdådigt god mat, men i vardagslag vände vi automatiskt på slantarna – och det var det som gjorde att vi aldrig hade någon akut brist på pengar.

Inlägg 2.229: 5 nov 1970

Antillplanerna

Ed hade inget som helst problem med att få tacksamhetsveckan ledig. Hur han bar sig åt med den saken vet jag inte – jag frågade inte ut honom mycket om hans arbetsplats, för jag hade nog av min egen just i dessa dagar med chefsbyte och arbetsbyte och ingenting att göra. Men nu kunde vi börja planera för vad vi dittills bara hade gjort på söndagarna, när vi tillsammans med Nya Yorks Tidender resebilaga studerade alla annonserna om söderhavet – just ifall att.

Vi ville använda årets novembervecka på någon annan ö än Puerto Rico. Där hade vi alltid Lutèce att bo på, så det skulle ha varit enkelt och snabbt att klara av. Men nu ville vi upptäcka andra nejder, och vi hade kommit på idén att fortsätta vår Europaresa i maj med Hollands kolonier i Karibiska havet – det fanns många annonser om de holländska öarna Aruba, Bonaire och Curaçao. Aaah, rijstafel igen!

De öar som lockade oss som resmål, 1970 (broschyr)

Faktum är att när vi först läste dessa lockande annonser, så hade vi ingen aning om var de låg i den karibiska övärlden. Vi hade dock sedermera lärt oss att de låg alldeles intill den sydamerikanska kusten. De utgjorde där vad som kallades ‘öarna under vinden’, därför att det därnere inte alltid blåste passadvindar från öster. Tillsammans med tre öar bland ‘öarna över vinden’ längre norrut, S:t Martin (hol. Sint Maarten), S:t Eustatius (hol. Sint Eustatius) och Saba, hade de år 1678 bildat en gemensam holländsk koloni, och namnen på dessa sex öar är på den här kartan tryckta med stora bokstäver.

Karta över den karibiska övärlden, 1970 (broschyr)

Att komma dit lika snabbt som till Puerto Rico, alltså på en fredagskväll, gick inte alls. Vi fick boka våra flygbiljetter för lördagen den 21 novenber, och det blev på KLM igen, flygbolaget som vi så väl kände sedan maj månad. För att inte blanda ihop öarna tänkte vi ta dem i bokstavsordning, så vi skulle först flyga till Aruba, sedan över till Bonaire, och slutligen till Curaçao.

Vi ville inte bestämma oss i förväg för hur länge vi skulle stanna på de olika öarna, och det gick bra att vänta med att boka de korta resorna mellan öarna när vi väl var därnere. Ju mindre vi var tvungna att låsa oss för i förväg, desto bättre, och det var därför bara hemresan från Curaçao på söndagskvällen den 29 november som vi måste fastställa redan vid biljettköpet.

Vilken massa resor det skulle bli! Tre veckor efter Antillerna skulle vi ju återigen flyga iväg, jag till Örebro och Ed till Österrike.

Inlägg 2.228: 4 nov 1970

Nattarbetseländeskompensationsbeviljandet

En dittills förträngd längtan efter en stunds avkoppling i Karibiska havet bröt igenom mina matematiska kvartersfunderingar.

”Även om du inte var min chef dåförtiden”, sade jag till Jim, ”så minns du kanske att jag, tillsammans med en del andra, arbetade tredje skift med 3965-koncentratorprojektet under tre förfärliga månader i vintras. Det var väl inte mycket övertid, men tredje skift är ingen sinekur.”

Här lade jag ut texten i ord som inte lämpar sig att relatera i en memoarskildring – orden var inte fula, men de utgjorde en oavbrutan veklagan som inte var av denna världen. När jag hade målat upp denna fruktansvärda vinter – det hade varit extra kallt därute också, vad det nu hade med saken att göra – så kom jag då äntligen fram till hur Jim kunde gottgöra mig för mitt genomgångna lidande, nämligen genom att släppa ut mig under den kommande tacksamhetsveckan nu i slutet av november.

”Jag kommer ju inte att ha någonting kvar att göra här under de sista dagarna innan jag flyttar till Sjätte avenyn”, lade jag till som ett sunt och avgörande argument.

Eftersom jag redan hade använt två semesterveckor under våren och skulle resa till Sverige i två veckor under jul- och nyårshelgen, så hade jag ju med råge tagit för mig av de få semesterdagar som Amerika erbjöd sina anställda. Men Jim var helt med på noterna.

Nu gällde det bara att få Ed att kämpa på sin front för litet extra ledighet. I värsta fall kunde han alltid ansöka om ledighet utan lön – det avbräcket kunde vi två utan vidare klara av.

När jag kom hem med alla dessa stora nyheter var det en naturlig anledning till att äta ute. Vi åt ofta middag på krog för att slippa köpa och koka och diska och allt det där, och sådant tjatar jag inte om – det vore bara monotont. När jag skriver om att vi gick ut, så gäller det i allmänhet ett bättre ställe – inte elegantare, för det betydde ingenting för oss, men med litet extra god och kanske litet komplicerad mat.

Och på hemvägen köpte jag en QQ-tidskrift. Det andra Q:et stod för ‘quarterly’, eller kvartalstidskrift, trots att den nu kom ut varannan månad. Men ‘QQ’ betydde ju ingenting.

Tidskriften QQ för hösten 1970 (internet)

Det här numret innehöll en massa relevanta artiklar. Muskeltävlingen ‘Mr Eldön’ kom mig att tänka på Herr Kuba (se inlägg 44), ‘Vinternöjen i Quebec City’ var ju i en välbekant stad (se inlägg 1.440-1.445 och 1.903), ‘Filmstjärnor som gaypojkar älskar’ var förstås Bette Davis för hela slanten, och av ’50 år av gayliv i Amerika’ kände jag till en sjundedel.

Inlägg 2.227: 4 nov 1970

Sjumagraårsprofetian

Den 1 december skulle jag alltså inte längre ha mina rötter planterade i Nya Yorks finansdistrikt på Manhattans sydspets. Under drygt sju år av mitt liv hade jag fått mitt levebröd därifrån, och det hade verkligen varit sju goda år. Det kändes på något sätt profetiskt. Jag tog till bibeln, vilket var något rätt främmande för en helt religionsfri varelse som jag. Men det fanns en hel del kristendomskunskap förborgad i min kulturella bakgrund. Det fanns visst något som rörde sju feta år i 41:a kapitlet av Första Moseboken. Låt mig titta efter:

”Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden. Och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.

”Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden; och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.”

Så hur skulle det bli att arbeta där mitt i stadens centrum? Skulle mina sju feta år följas av sju magra år? Litet skrämmande, men jag litade inte alls på bibeln och inte heller på att jag skulle vara därborta i sju hela år. Ända till år 1977. Nej, bibelcitatet gällde inte mig!

Jag skulle inte arbeta i samma lokaler på Madisonavenyn, som jag hade hållit till i under vårmånaden. I stället hade IBM för detta programutvecklingsarbete hyrt in sig i lokaler på tredje våningen i en skyskrapa på Sjätte avenyn mitt emellan Radio City Music Hall och Centralparken. Det betydde att Bill Olofsson och jag passerade huset på vår väg uppför Sjätte avenyn på vår väg från Radio City Music Hall till Centralparken och Metropolitans konstmuseum (se inlägg 2.190). Och ändå hade jag inte en aning om hur huset såg ut!

Sjätte avenyn 1350, det moderna glashuset i mitten, vägg i vägg med ett lika högt äldre hus, New York (internet)

Huset var fyra år gammalt, och adressen dit var Sjätte avenyn 1350. Jag skulle alltså arbeta på samma gata som jag bodde på, bara 999 husnummer hemifrån. Redan medan jag satt inne hos Jim arbetade min hjärna fram att det var 50 kvarter att gå dit till fots, och då det tog 3 minuter att gå 4 kvarter skulle jag kunna gå till arbetet på 37 eller 38 minuter – om inte bilar och trafikljus hejdade min promenad. Fast det fanns ju tunnelbana.

Inlägg 2.226: 3 – 4 nov 1970

Yrkestitelsmetamorfosstegförstegavslöjandena

I min beskrivning av vår valvaka förbisåg jag att nämna utgången av striden på andra sidan 4:e gatan mellan Bella Abzug och Barry Farber. Om jag hade bott där skulle jag ha haft vissa svårigheter att välja mellan en liberal republikan – som hade lärt sig att tala svenska – och en aktiv feminist, men jag tror att jag skulle ha känt det säkrast att rösta på Abzug.

Bella Abzug (internet)

Men även utan min röst kom Bella Abzug in i riksdagen med 52% av rösterna mot Barry Farbers 43%. Nu skulle det bli fejdigt där efter nyåret. Jag undrade för mig själv om hon skulle komma att ha hatten på när hon satt där på sin stol i representanthuset i Washington.

På onsdagsmorgonen trodde jag att mitt kontor skulle surra av valprat. Nu när jag aktivt hade tagit del i valförrättningen så hade jag engagerat mig så djupt att jag helt hade glömt hur det hade låtit på IBM-kontoret efter alla de föregående valdagarna genom åren – inget valprat alls. Och så var det nu också. Det blev en helt vanlig vardag på jobbet.

Nåja, helt vanlig blev dagen ändå inte för mig. Jim Fuchs kallade in mig på sitt rum, stängde dörren, och talade om att jag skulle avancera till den ‘rådgivande’ (eng. ‘advisory’) yrkesnivån den 1 december. Att bli rådgivande betydde inte att jag skulle få en ny sorts jobb – det lät ju faktiskt som om jag skulle komma att ge råd till folk eller leda en grupp. Nej, det var bara frågan om lönegradering och status i företaget. Nu var jag alltså en ‘rådgivande systemingenjör’ – men bara fram till dess att Jims nästa bomb kreverade en minut senare.

Vi reste oss båda mycket formellt, för det hörde till IBM-ritualen, och skakade hand över hans skrivbord och han gratulerade mig till min befordran. Sedan satte vi oss igen, och Jim tog tillbaka min just erövrade titel.

I stället gav han mig, med verkan den 1 december, arbetstiteln ‘rådgivande systemutvecklingsingenjör’ (eng. Advisory Systems Development Engineer’). Allt hade nämligen blivit klart med organiserandet av en arbetsgrupp för att göra samma sak med nästa version av IBM:s telekommunikationsprogrammering som vi en gång i tiden hade gjort med CCAP-programmet, nämligen att utöka och förändra det så att våra börsmäklarkunder skulle kunna använda det.

Jag var redan ganska väl insatt i IBM:s kommande – och ännu hemliga – nya program sedan min månad på Madisonavenyn just före semesterresan till Europa i maj. Vid konjunkturnedgången under resten av året hade företaget haft så mycket annat att syssla med att allt hade lagts på is – men nu skulle det alltså äntligen bli av.

Inlägg 2.225: 3 nov 1970

Senatvalskatastrofen

Ottinger hade varit tvungen att ge upp sin plats i representanthuset för att kunna tävla om att bli en senator för hela delstaten Nya York. Och nu var han tydligen på väg att bli välkänd och viktig i rikspolitiken i likhet med alla de hundra senatorerna. Jag var bedrövad över att Goodell verkade att ha förlorat sin plats som senator. Jag tyckte mycket om honom, mest för att han alltid kämpade emot kriget i Vietnam precis som Robert Kennedy, vars senatplats han hade ärvt. Men jag var inte alls avog mot Ottinger och tänkte på att om Goodell trots allt skulle visa sig ha fått flest röster – då skulle Ottinger inte ha någonting kvar. Han hade ju frivilligt gett upp sin säkra plats i representanthuset. Jag började inse att det var ett fruktansvärt vågspel att vara politiker.

Mycket av televisionens valvaka rörde sig just om Nya Yorks underliga senatsval. Det blev underligt framemot midnatt, när mera resultat hade börjat komma in från delstaten Nya Yorks landsbygd uppe i norr. Där var det mycket mera konservativt än här i storstaden, och den liberale Goodell började verkligen sjunka medan – hör och häpna! – den konservative kandidaten James Buckley sköt upp från ingenstans. Först hade Ottinger kvickt tagit ledningen från Goodell, men nu var hans plats i täten hotad av kandidaten för det pyttelilla konservativa partiet som bara existerade i delstaten Nya York. Skulle han kunna vinna i den här liberala delstaten? Nu hade valvakan övergått från att vara nöjsam till att bli riktigt obehaglig. Vilken blamage för Nya Yorks rykte att vara representerat av den ende av de 100 senatorerna som hörde till det konservativa partiet!

Men så blev det, minsann. James Buckley blev vald till senator för Nya York med 39% av rösterna, Richard Ottinger fick 37%, och Charles Goodell – som jag hade räknat fram som oslagbar – fick 24%. Jag hade fått mig en dos av amerikansk politik och hade lärt mig att det inte alls var partival som gällde här. Det var personval, och partitillhörigheten betydde inte mycket. Jag själv var helt liberal i min uppfattning, och de flesta i det demokratiska partiet var liberaler, men särksilt i sydstaterna var demokraterna de mest rabiatkonservativa man kunde finna. Republikanerna var oftast konservativa, men särskilt i nordöstra Amerika fanns det gott om liberala republikaner.

Det konservativa partiet hade inga liberaler alls, så där fanns det ingenting för mig att hämta. Och nu skulle jag få dras med en konservativ senator, den ende i landet, i sex år framåt. Oj oj oj!

Inlägg 2.224: 3 nov 1970

Valresultatsöverraskningsmöjligheten

Jag drog Ed med mig ut för att äta middag på restaurang på valdagen. Inte för att fira – vi visste ju inte alls hur det hade gått i valet – men jag var alldeles för upprymd för att syssla med något så vardagligt som matlagning. Och televisionen skulle ju inte heller kunna bjuda oss på något sevärt – de visste ju inte ett dugg mer än vi, och om de gjorde det så fick de ändå inte lov att säga något om det. Så vi åt en god liten middag, lagad av flinka händer som antagligen var utländska och därför inte brydde sig ett dugg om något valresultat.

Att Ed inte röstade visste jag sedan åratal tillbaka, men orsaken till det kände jag inte till. Jag hade snabbt fattat att det var ett känsligt ämne, och jag lämnade det helt i fred. I det avseendet följde jag Eds eget exempel – han ställde sällan frågor, för han ansåg att om folk ville tala om något för honom så gjorde de det ändå utan att han tvingade dem till det. Men även om han inte själv röstade var han ungefär lika intresserad av politik som jag själv – i valtider var det spännande och annars bedövande enformigt.

Men klockan 20.00 var vi hemma, TV:n var på för riksresultaten, och radion var också på – fast mycket tystlåten. Radions stationer var nämligen lokala, och de skulle ge oss Nya Yorks lokala valresultat.

På den radiostation som vi hade satt på kom det valresultat en gång i halvtimmen, och där fick vi redan efter en timme höra att Ed Koch hade vunnit återval – just tack vare min nya röst. Han fick 62% av rösterna mot 32% för den republikanska motståndaren. Så skall det vara, och nu var det jag som var ansvarig för hur han skötte sitt jobb.

Men televisionen var mera långsam. Redan år 1964 hade de börjat spekulera matematiskt om hur slutresultatet skulle bli, baserat mera på vad några väljare frivilligt hade avslöjat för televisionens intervjuare, när han haffade dem på väg ut från vallokalen. De extrapolerade deras uppgifter och kom oftast fram till samma resultat som när alla rösterna hade färdigräknats fram på småtimmarna. Som du minns var jag ju med och assisterade i detta för CBS-nätverket vid valet år 1964 (se inlägg 256-257).

Alltsedan dess hade vi valt CBS för valvakor, och det här året förutsade de redan ett par minuter efter klockan 20.00 att senator Goodell hade slagits ut av demokraten Richard Ottinger – vilket alltså betydde att en del folk som inte ville ha priskontroll hade röstat på den enda kandidat som förordade priskontroll. Det verkade ju inte klokt! Men ibland räknade stationens matematiker fel, och den här gången hade de gjort det med besked.

Inlägg 2.223: 3 nov 1970

Tillhörighetskänslodominansen

Jag kommer så väl ihåg hur jag kände mig när jag steg ut på gatan efter väl förrättat värv. Det var en känsla av tillhörighet, liknande den som jag kände när jag just hade anställts av IBM. Den gången tillhörde jag de 200 tusen människor som var anställda i jätteföretaget, och nu tillhörde jag de 200 miljoner människor som var amerikanska medborgare. Visserligen hade jag vid det här laget redan varit medborgare i fyra månader, men ingenting hände egentligen i början – jag fick mitt naturaliseringsbevis och sedermera mitt välkomstbrev från guvernör Rockefeller, och det var ju trevligt. Men känslan av tillhörighet kom först nu, när jag röstade om Amerikas framtid tillsammans med de andra 200 miljoner människorna. Det var något helt annat än att som utomstående bara titta på när de andra avgjorde landets politik för min räkning. Nu gjorde jag det själv, nåja, med välvilligt bistånd av alla de andra människorna.

På tunnelbanan på väg till jobbet kände jag att jag ville skaka hand med alla amerikanarna runt om mig och tacka dem för att de hade accepterat mig som medmänniska. Men det gjorde jag naturligtvis inte – dels var det inte alls säkert att de alla hade accepterat mig, och dels var det alldeles för trångt i vagnen så här mitt i rusningen för att kunna gå omkring och tacka.

Och så gick det till under hela den dagen. Tiden sniglade sig fram, och jag ville hela tiden bara åka hem och se på valresultatet på TV – jag ville se och höra det just när det hände. Och det skulle ske så snart som vallokalerna hade stängts klockan 20.00. Jag visste ju att alla mina kandidater skulle vinna sina respektive ämbeten, men jag ville få bekräftelse på att det var min röst som hade avgjort saken – med välvilligt bistånd av alla de andra väljarna.

Jag hade röstat mot Amerikas fortsatta deltagande i det förödande inbördeskriget i Vietnam, och två tredjedelar av alla amerikaner tyckte precis likadant, och likaså gjorde Goodell och Ottinger. Bara Buckley älskade kriget, men det fanns ju bara en ynka tredjedel av folket över för att rösta på honom.

Och jag röstade också mot den finansiellt meningslösa idén att hejda inflationen genom att införa prisstopp på allting. Där delade jag också uppfattning med två tredjedelar av det amerikanska folket. Både Goodell och Buckley tyckte likadant. Det var bara Ottinger som ville införa prisstopp, men vad spelade det för roll vad han tyckte när bara en tredjedel av folket ville att staten skulle bestämma vad saker och ting skulle kosta? De skulle väl rösta på honom, men en tredjedel av rösterna räcker ju inte långt.

Inlägg 2.222: 3 nov 1970

Röstningsmaskinsfunktionen

Valförrättaren gav mig ett kort och nu var det bara röstningen kvar. Jag vände mig om och såg uppenbarligen ut att vara ny i leken, för en röstningsmaskinssuperintendent – titeln är helt hopkommen av mig själv – kom genast till undsättning, tog mitt kort och ledde mig till en av sina röstningsmaskiner. Det fanns väl ett tiotal av dem, var och en i en stor plåtgarderob med ett svart skynke som dörr.

Röstningsmaskin, 1970 (internet)

När jag steg in i min garderob sade hon att jag skulle föra spaken över till höger. Det var en meterlång rödmålad metallspak som satt fast nere vid golvet mitt under maskinen och lutade över åt vänstra kanten. När jag förde spaken över till höger så drogs det svarta skynket för dörröppningen och min valhemlighet var säkrad.

Och där stod namnen på alla kandidaterna ordnade i en grupp för vart ämbete som stod på spel. Varje kandidat hade en liten nerfällbar spak till höger om sitt namn, och när man fällde ner spaken kom det ett litet X i ett fönster intill namnet. När man hade röstat på en kandidat kunde man inte välja en annan kandidat för samma ämbete utan att först ha fällt upp spaken för den kandidat som man tidigare hade röstat på.

En otänkbar valmöjlighet år 1970 (internet)

Det fanns också en litet större spak längst upp på maskinen, en för varje parti. Man kunde fälla ner en av dem och därmed rösta på det partiets kandidat för varje ämbete som fanns med i hela valet. Om man använde den spaken kunde man inte använda en enda av de övriga spakarna på hela maskinen. Detta gjorde det enkelt och kvickt att rösta, men jag ville göra detta val ordentligt. Och dessutom ville jag ju rösta på republikanen Charles Goodell som senator, på demokraten Edward Koch som kongressrepresentant, på republikanen Nelson Rockefeller som guvernör, och på demokrater för de flesta andra ämbeten, där jag inte visste ett dugg om kandidaterna – och då gick det ju inte att välja ett enda parti för dem alla.

När jag hade röstat på alla de kandidater som jag önskade, drog jag den röda spaken tillbaka till vänster. Då registrerades mitt val av spakar, alla kandidaternas små spakar fälldes tillbaka till uppläget, och dörrskynket drogs undan.

Röstningsproceduren, 1970 (internet)

Jag hade nu röstat och äntligen ändrat Amerikas politik på alla de områden där den hade varit helt felaktig. Jag hade tårar i ögonen när jag steg ut ur vallokalen efter att ha utfört min medborgerliga plikt och avgjort landets framtid.

Inlägg 2.221: 3 nov 1970

Röstningsliggareverifikationen

Det var spännande att gå och rösta för första gången i Amerika. Man kunde tänka sig att hela övergången från svenska seder och bruk hade ägt rum under mitt första halvår i Amerika, men nu kom det något helt nytt med i spelet. Jag hade aldrig sett en röstningsmaskin, inte ens på bild. Det hade förekommit schematiska teckningar av vissa av maskinens knappar, så jag var inte helt oförberedd. Men nog var det spännande.

Jag gick till vallokalen på väg till arbetet på tisdagsmorgonen klockan 08.00, för jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta och hur långa köer det skulle vara där. Eftersom det inte användes några valsedlar stod det inte några valsedelsutdelare utanför vallokalen utan man steg bara in i vallokalen. Jag hade nogsamt registrerat mig för valet några veckor tidigare, och då hade jag haft med mig mitt alldeles nya amerikanska pass och mitt körkort – och även naturaliseringsbeviset för säkerhets skull. Jag hade skrivit på ett papper för registreringen men jag hade inte fått något som helst bevis på att jag var registrerad. Så nu gällde det först och främt att se om jag fanns med bland namnen på väljarna.

Det fanns tre valförrättare, och jag valde förstås den som betjänade folk vars namn började på A till G. Hon hade en liggare framför sig, inbunden i halvskinn och säkert 40 centimeter bred, och det första hon frågade efter var var jag bodde någonstans. Man var organiserad efter hemadressen, och Sjätte avenyn 351 hade ett eget uppslag i liggaren. Och där stod jag minsann – jag kunde se mitt handtextade namn längst ute till vänster upp och ner från där jag stod. Några namn var tryckta, men jag var nyregistrerad och hade ännu inte kommit med i datamaskinen. Ja, detta gissade jag bara för mig själv, för jag ville ju inte krångla till det för den stackars valförrättaren med onödiga spörsmål.

Hon frågade vad jag hette och hittade mitt namn, vred runt liggaren så att jag kunde skriva min namnteckning längst ute till höger på samma rad, antagligen 70 centimeter från mitt textade namn så att jag inte kunde snegla över på det tryckta namnet för att stava det rätt. En liten subtil och disktret koll på att jag verkligen var den som jag uppgav mig för att vara – hon kollande inga av mina nogsamt medförda identifikationspapper. Att göra det hade kanske ansetts vara ett intrång på min personliga integritet. Allt jag kan göra nu är att försäkra dig, min läsare, på heder och samvete att det verkligen var jag som stod där för att rösta.