Inlägg 660: 16 sep 1966

Wengenstunden

Så satte sig tåget i rörelse, och det påminde inte alls om tåget uppför Washingtonberget. Där sköts den enda vagnen uppför av ett ålderstiget litet stånkande ånglok bakom oss. Det pyste och slamrade och sände upp svart kolrök ur skorstenen som ett hotande åskmoln som sedan landade och svepte in oss alla och smutsade ner.

Nej, nu ska vi vara snälla! Det var alldeles underbart för mig att åka med det år 1963, och Ed hade faktiskt också sett det loket när vi var uppe på Washingtonberget förra hösten, även om vi då körde bil och inte fick uppleva kuggstångsnjutningen ihop. Men den banan var i alla fall den äldsta med kuggstång i världen och jag tror att själva tåget också var kvar från samma tid.

Det här tåget var däremot skinande nytt, det moderna 50-talet med sina kromhandtag och polyvinylsäten, och framför allt var tåget elektriskt. Som Evert Taube låter sin tatuerare sjunga: ‘Drakar och ormar kring armar och ben, sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken – sånt gör man numera, som fröken vet, med elektricitet.’ Vilket i sin tur får mig att tänka på hur många snygga, muskulösa kroppar på gym och badstränder, som numera är nästan helt dolda bakom denna elektricitet.

De moderna vagnarna på Jungfrubanan (1966)

Tåget gled fram utan ryckningar nästan lika mjukt som ett vanligt tåg, och så snart det hade gjort sin runda inemot bergssidan så gick det brant uppför. Efter en liten kvart var vi i Wengen uppe på bergssluttningen, 1.300 meter över havet.

Tågankomsten till Wengen (1966)

Där hade vi en dryg halvtimme på oss innan vi kunde fortsätta, så vi fick våra biljetter stämplade och tog så en liten sväng genom samhället. Vi hade alldeles uppenbart tid på oss att beundra hur vackert dekorerade de schweiziska traditionella husen var, och också tid på oss att slås av tanken på hur mycket arbete det måste ha gått åt för ägarna till att hålla alla dessa hus i så fint skick i detta hårda klimat. Alla dessa välsignade fönsterblommor måste ju vattnas varenda dag, bara det!

Beundrar vackert dekorerat hus, Wengen (1966)

Och vad sysslade det här samhället med? Jo, de hade många hotell, för massor av folk kom hit för att vandra i bergen under sin semestervecka. Men varför här nere när det fanns så mycket högre nivåer längre upp? Jo, visst fanns det det, men det var här nere som det fanns skogar att vandra i med skydd mot solen – alltså en mycket mera människovänlig natur. Det fanns bestämt en del intuitivt ‘gröna’ människor som tänkte på det viset redan då.

Annonser
Published in: on 2010/07/16 at 01:39  Kommentera  

Inlägg 659: 16 sep 1966

Kuggstångsjärnvägstågsombordstigningen

Tystnaden när vi kom ut ur Trümmelbäcksgrottan var helt bedövande. Inte bara var det inget vattenfall som väsnades därute, men öronen måste ha kopplats bort för att man skulle stå ut med oväsendet därinne. Man kunde knappast höra sin egen röst nu ute i den stora tystnaden – mycket egendomligt.

Jag förstod av Eds gester att jag skulle ställa mig där, nej där! Han skulle ta en bild av den vackra dalen norrut med Klarfontänen mitt i och ville ha mig med i ett hörn för att försköna bilden! Det var åtminstone vad jag hoppades att han sade, för man kunde inte höra någonting. När jag tog samma bild med honom, så grep han tag i den schweiziska plåtflaggan och svingade den vilt – vad jag älskade min Ed!

Står som dekoration på Eds vackra utsiktsbild utanför Trümmelbäcksfallet, Klarfontänen (1966)

Ed jublande glad vid plåtflaggan utanför Trümmelbäcksfallet, Klarfontänen (1966)

Jag njöt av varje minut nu när vi återigen kunde raljera med varandra och ha kul igen. Kanske vår lilla obehaglighet hade en god verkan på oss bägge – fast jag skulle minsann inte vilja gå igenom allt det igen hur nyttigt det än må ha varit!

Vi promenerade tillbaka till Klarfontänen och vår bil. Den körde vi till en bevakad parkeringsplats nära stationen – det var också gratis när vi visade upp vår dyra tågbiljett – och packade där allt vi kunde behöva uppe på berget för natten i en av våra kabinväskor. När det kommer till kritan så behöver man inte så himla mycket för att överleva.

Ett tåg skulle strax avgå, men det skulle inte gå hela vägen upp. Det skulle vända i Wengen, en by en bit på vägen, och vi beslöt att åka med det dit. Där skulle vi då få en stund på oss att traska runt tills tåget till Jungfrun kom, men vi måste komma ihåg att gå in på stationen i Wengen för att få biljetten stämplad. Joho, det var något som jag var van vid att göra sedan jag var liten – var man europé så visste man sådant. Så var det dags att hoppa på tåget som jag hade drömt om som liten unge.

Från våra platser på tåget tog Ed vår sista bild från Klarfontänen, ett totalt charmlöst foto av stationen. Fast hur kunde en bild, där man ser spår med en kuggstång i mitten, se charmlös ut?

Stationen, tagen från tåget, Klarfontänen (1966)

För att du skall förstå vad jag, som vetenskapsman på området sedan tioårsåldern, talar om, så skall du få se en närbild av en kuggstång. Tåglokets motor driver ett kugghjul som griper tag i kuggarna i kuggstången, och då slirar inte hjulen, så tåget kan gå brant uppför. Och utför. Jag önskade att Ed hade varit med mig när jag åkte upp på Washingtonberget år 1963. Det var ju i alla fall världens första bergbana – inte den här efterapningen.

Järnvägsspår med kuggstång (internet)

Published in: on 2010/07/16 at 00:54  Kommentera  

Inlägg 658: 16 sep 1966

Vattenfallsbespejningsorganisationen

Jo, det fanns fortfarande ett hotell däruppe! På stationen i Klarfontänen var de väldigt hjälpsamma, och de ringde upp dit och bokade ett rum för natten för Ed och mig. Det gjorde de gratis, men de fick gott betalt ändå, för tågbiljetterna dit upp kostade skjortan. Jag hade aldrig trott att det fanns så dyra tågbiljetter. Men så tänkte jag på Uppfinningarna Bok och hur mycket arbete – och hur många liv – denna bana hade kostat, och då blev priset genast helt resonabelt.

Klockan var bara 11.00, så vi hade gott om tid. Vi gick därför runt i Klarfontänen och såg oss omkring. Efter ett par bilder lade vi märke till ett rätt tunt men samtidigt otroligt högt vattenfall från den lodräta bergssidan. Vattnet såg ut att falla rätt på husen vi såg bortom kyrkan, så vi gick närmare.

Ed invid ett flerfamiljshus, Klarfontänen (1966)

Kyrkan och begravningsplatsen, Klarfontänen (1966)

Dammbäcksfallet och kyrkan, Klarfontänen (internet)

Nej, det fanns inga hus där vattnet hamnade, bara gröna ängar. Det var benämnt Dammbäcksfallet (tys. Staubbachfall) och var 960 meter högt och otroligt imponerande.

Nederdelen av Dammbäcksfallet, Klarfontänen (1966)

Men någon därikring talade om för oss att det intressantaste vattenfallet att se i Klarfontänen var Trümmelbäcksfallet (tys. Trümmelbachfall) som låg inne i ett berg, inte utanpå. Men det låg tre kilometer söder om Klarfontänen, så för det måste man ju ha bil. Bil? Ed och jag tittade på varandra – jag minns just Eds blick, för den bekräftade för mig att vi två nu såg på varandra igen precis så som vi alltid hade gjort, tack och lov! – och när hans blick frågade: ”Hur många kilometer var det att gå till nordspetsen på Manhattan?” så svarade min: ”Tjugo”.

Vi gav oss iväg till fots i det underbara vädret. Det tog kanske en halvtimme dit, och vattenfallet var lätt att hitta, för det var ordentliga vägvisare dit. Det var nämligen en avgift för att komma in där, och till südant som kostar pengar är det alltid lätt att hitta.

Under våren brukade det komma 20 kubikmeter vatten i sekunden genom en naturlig bergtunnel från ett avrinningsområde på 24 kvadratkilometer uppe kring Jungfrun. Nu på hösten kom det mindre vatten, men nog räckte det mer än väl till för oss. Och detta vatten föll inuti berget, inte helt lodrätt som Dammbäcksfallet, men med ett dunder som ekade som åska inne i det urholkade berget.

Man kunde se en del av fallet utifrån genom ett hål i bergväggen, men för att se mer måste man in i berget och ner för en trappa som följde den rundade bergväggen ner till en plattform med räcke, och därifrån fick man se resten av den synliga delen av Trümmelbäcksfallet.

Den utifrån synliga delen av Trümmelbäcksfallet, Klarfontänen (internet)

Står inne i berget vid Trümmelbäcksfallet, Klarfontänen (1966)

Ed på väg ner längs Trümmelbäcksfallet inne i berget, Klarfontänen (1966)

Ed inne i bergssalen vid Trümmelbäcksfallet, Klarfontänen (1966)

Published in: on 2010/07/16 at 00:17  Kommentera  

Inlägg 657: 16 sep 1966

Kuggstångsjärnvägsdetaljuppgiftsinsnappandet

Herrtoaletten på huvudgatan i Interlaken var underbart vacker, med nedgången mitt i en prunkande blomsterrabatt. Och med en skylt som tydligt sade vart trappan ner ledde. Härligt att se allt detta, när man var van vid en värld full av saknade skyltar om allting utom nya bilmodeller.

Allmän herrtoalett, Interlaken (1966)

Så gav vi oss iväg söderut på vår bilresas kortaste dagsetapp, 10 kilometer. Någonstans mitt på denna sträcka fick vi en härlig vy av Jungfrun (tys. Jungfrau), ett av de högsta bergen i Schweiz – 4.158 meter över havet. Upp till bergspasset mellan Jungfrun och grannberget Munken (tys. Mönch) gick det en kuggstångsbana, och den var vår gemensamt utvalda sevärdhet nummer två. Jag var nu så väl återställd att jag inte ens tänkte på möjligheten att nummer två skulle kunna bli till en katastrof liknande nummer ett.

Jungfrun och Ed på väg dit från Interlaken (1966)

Jag kände mycket väl till alla detaljer om denna kuggstångsbana. När jag var liten, 10 eller 11 år gammal, och vi bodde i en lägenhet på Ringvägen 33 i Nyköping, så hade pappa en samling böcker med titeln ‘Uppfinningarnas Bok’. Den bestod av ett halvt dussin enorma, ljusgrå klotband på säkert 500 sidor vartdera, och i ett av dem behandlades järnvägsteknik, med mängder av bilder och konstruktionsritningar. Det mest spännande var bergbanorna: linbanor och kuggstångsbanor. Med mitt intresse för järnvägar, som du kanske erinrar dig, läste jag allt i boken om detta märkliga tåg som gick ända upp till passet Jungfruoket (tys. Jungfraujoch) på hela 3.500 meters höjd. Hur banan planlades och byggdes, hur tågen konstruerades, hur det hela finansierades, och hur man klarade av alla de problem som man råkade ut för. Man vet aldrig om det man skriver kommer att falla i barnahänder – denna bok var absolut inte skriven med tanke på barn som läsare.

När mina föräldrar var ute på galej så var jag redan nattad, som brukligt var för barn vid den åldern. Men jag hade andra planer än att sova. Denna underbara bok stod i en bokhylla i korridoren alldeles intill ytterdörren, och där låg jag då på alla fyra på golvet och läste om allt det roliga i smyg. Vi bodde på tredje våningen, så det var gott om tid att ställa tillbaka boken och krypa ner i sängen så snart jag hörde dem komma uppför den ekande marmortrappan.

Denna järnväg hade byggts från den lilla byn Klarfontänen (tys. Lauterbrunnen) på 795 meters höjd över havet, och det var just dit som vi var på väg. Jag visste redan från Uppfinningarnas Bok att det hade inrättats övernattningsmöjligheter däruppe i bergspasset, och det första vi gjorde i Klarfontänen var att få bekräftat att det fortfarande fanns ett hotell däruppe.

Published in: on 2010/07/15 at 22:32  Kommentera  

Inlägg 656: 15 – 16 sep 1966

Tillsamsningsprocessen

Vi var sams igen, uttalat sams, inte bara gissat sams. Vi var tillbaka till så som vi brukade vara, kanske litet trevande i början och rätt urlakade av alla hjärtnypningar under de sista timmarna. Vi var suckande och hålla-tummen sams. Vi tillbringade en massa tid nära varandra, satt och kramade om varandra, kände efter att allt satt kvar där det skulle, försäkrande oss om att vi verkligen återigen var sams.

Ett par timmar senare gick vi ner i matsalen och åt middag. Liksom rummet var hotellets restaurang förstklassig, och vi valde biff bourguignon, som serverades på ett sätt som någorlunda liknade vad som syns på bilden, med fonduepanna över sin låga mellan oss mitt på bordet.

Schweizisk biff bourguignon (internet)

På sitt sätt passade den här brakmiddagen bra just nu, för vi svalde alla våra tidigare problem ihop med den goda fonduesåsen. Vi satt där och bara tittade varandra in i ögonen så som vi aldrig hade gjort förr. Jag upptäckte att Ed hade bruna ögon – jag lägger aldrig annars märke till sådana oväsentliga detaljer. Han tyckte det var lustigt när jag sade det, för han hade hela tiden vetat vilken färg mina hade – mina, som jag som ännu i dag inte vet vilken färg de har: grå, grön, blå, eller en salig blandning?

Vi talades vid mest med ögonen, men det var inte alls samma sak som tidigare i bilen. Nu saknade vi inte lämpliga ord som då – nu var det att vad vi hade att säga varandra var känslor, och dem behöver man inte ord för. Mina känslor hade åkt berg- och dalbana hela dagen som aldrig förr, ekande alla de backar och stup som den stackars bilen hade fått uppleva, och nu över biffonduen var de uppe på toppen av ett högt pass, urlakad efter den påfrestande uppförsbacken men glad över den härliga framtidsutsikten därifrån. Jag hoppades att Ed kände det likadant, men jag kan ju inte tala för honom.

Vad jag skulle ha velat sova tätt ihop med honom den natten! Men sängarna var för smala för det. Allt skall väl inte vara perfekt även på ett lyxhotell.

På morgonen tog vi det lugnt, för så hade dagen redan planerats. Vi tog en liten promenad i Interlakens centrum och fick bara en enda bild: den allmänna herrtoaletten. Jag var imponerad av den, trots att jag hade både sett och använt sådana i Sverige många gånger. I de anglosaxiska länderna fanns det knappast några allmänna toaletter och de som fanns var osynliga, för usch, sådant passar sig ju rakt inte. I Paris brukade det finnas herrtoaletter – pissoarer – i varje gathörn, fast vad jag vet är de alla borta i dag. Parisarna måste ha sett i London att de inte behövdes – de var till för ett helt onödigt mänskligt behov.

Published in: on 2010/07/15 at 22:14  Kommentera  

Inlägg 655: 15 sep 1966

Säkerhetskänsloåtervändandet

Det fanns hopp! Allt var inte förlorat – kanske.

Samtidigt som jag hade dränkt mig i min förtvivlan hade jag också tänkt ut vad vi skulle göra – köra direkt till Luxemburg nästa dag – vi skulle nog kunna komma dit på en dag på de fina motorvägarna i Tyskland – och där skulle han försöka komma med ett plan till Nya York, och sedan skulle jag ringa till mina föräldrars hotell på Rivieran och ta ett tåg ner dit för att få gråta ut – jo, jag skulle naturligtvis få lov att tala om för dem att jag var homosexuell och att Ed hade varit min älskare och DaNi också före honom och sedan fick det gå som det ville. Antingen skulle de acceptera mig eller också skulle de ‘förskjuta’ mig – hu, vad det lät! – och medan jag var där skulle Ed förstås i lugn och ro flytta ut sina tillhörigheter från vårt lilla krypin – tänk vad svår just den detaljen var att tänka på! – så att när jag kom tillbaka dit var det bara jag som bodde där. Det skulle gå bra.

Men nu kanske vi inte behövde göra så? Han torkade mitt ansikte med sina varsamma fingrar så gott det gick: ”Nu tycker jag att vi ska vara vänner igen”, sade han.

Jag nickade. Och så grep jag tag i honom och drog ner hans ansikte mot mitt och kysste honom någonstans i allt det blöta. Han gled ner på knä på golvet och så kysstes vi på riktigt.

”Jag ska gå till badrummet och hämta en handduk, det behöver vi.”

Det här lyxrummet hade eget badrum, precis som det fina hotellet på Island hade haft. Nu visade det sig hur praktiskt det var.

Han torkade våra ansikten, mitt först, noga. Och sedan sitt eget. Och så: ”Blås ut näsan nu i handduken!”

Jag gjorde det – jag tror att jag aldrig hade snutit mig i en handduk förr, men man lär sig.

”Låt oss nu vara vänner. Precis som om ingenting hade hänt. För det har det ju inte gjort – inte vad jag vet.”

Han var så klok och hade båda fötterna på jorden: ”Vi är ju här och för mig är det ett otroligt äventyr, och om vi ska vara osams så blir det ju inget roligt alls.”

Vad menade han? Jag frågade: ”Men hur blir det när vi kommer hem?”

”Jag tänker fortsätta mitt liv med dig tills du säger att jag ska ge mig av.”

Nu, först nu, blev jag lugn. Hoppet var uppfyllt. Ed tänkte inte lämna mig.

”Jag kommer aldrig, aldrig att vilja att du ger dig av!”

Jag sade detta långsamt och tydligt så att han skulle förstå varje ord.

Jag borde om igen ha gått igenom allt vad vi hade sagt och gjort för att lära mig av det, men jag var nu så trött på det hela att jag inte ändes göra det. Och kanske var det lika bra. Jag hade lärt mig en massa allaredan.

Published in: on 2010/07/15 at 21:56  Kommentera  

Inlägg 654: 15 sep 1966

Förtvivlanslössläppet

Det var inte bara små trillande tårar. Det var hela hjärtat som strömmade ut för hela världen att se. Jag hade sett fram emot den här resan i så många månader, att få upptäcka världen tillsammans med den jag älskade över allt på jorden, och så skulle jag gå och förstöra hela resan för oss båda för absolut ingenting, för en oväsentlig småsak som denna. Hur kunde jag ha gjort något så dumt? Vad hade jag tänkt på?

Jag hickade och snörvlade och tjöt. Här var jag, ensam, mitt i ett främmande land, med ansvar för den man jag älskade och som nu säkert inte kunde tåla mig en minut längre. Vad skulle jag göra? Vi kunde ju inte flyga hem direkt – eller kanske det kunde ordnas på något sätt? Vi kunde inte åka hem till Sverige till mina föräldrar, för de var ju redan på Rivieran, och vad skulle det vara bra för ändå, förresten? Detta var förfärligt! Alldeles hemskt!

Jag grät så jag skakade i hela kroppen och det var tur att jag hade kudden så att Ed inte kunde märka vad som var på gång. Varför kunde jag inte somna och på så sätt få lugn? Jag måste ha sett ut som en liten unge mitt i ett raserianfall.

”Gymbrat, ta det lugnt nu, allting är bara bra.”

Det var Eds röst, inte min egen, men den kom från någon annanstans, långt borta – det var nog bara som jag drömde. Men drömmen lugnade ner skakningarna om än inte min förtvivlan.

Men så kände jag honom sätta sig ner på min sängkant. Hans mjuka hand strök mig sakta över ryggen: ”Så så, lugna dig, ingenting har hänt. Vi är tillsammans. Vi kommer att vara tillsammans. Oroa dig inte.”

Hur kunde han veta någonting? Hade jag ropat ut mina bekymmer, min fruktan, min olycklighet? Hade han tänkt på samma sätt som jag själv? Eller hade han kunnat gissa vad jag hade tänkt? I så fall var vi så otroligt samspelta att det skulle bli ännu svårare att skiljas, ännu värre, ännu hemskare. Och så började jag snyfta igen och skaka som av frossa.

Där var hans hand igen. Han höll hårdare i mig nu som för att stoppa mina skakningar: ”Vänd på dig, Gymbrat, jag vill se dig i ansiktet.”

Nej! Varför i all världen ville han se mig i min förnedring? Men jag gjorde som han sade och vred mig runt. Och där satt han, och han log mot mig, och hans ansikte var alldeles vått. Han hade gråtit, han också. Fast tyst – inte tjutit och väsnats som jag. Han var den starkare, det visste jag, och det tyckte jag om. Jag älskade allting hos honom. Han var min Ed, och vi skulle banne mig inte skiljas åt!

Published in: on 2010/07/15 at 21:37  Kommentera  

Inlägg 653: 15 sep 1966

Korna

Bara en enda vägslinga till efter den senaste utsiktsbilden och så var vi uppe på Grimselpassets topp – 2.165 meter över havet. Alldeles intill den låg det en liten sjö som gav passet ett annorlunda utseende. Men jämfört med mäktigare bergspass som Furka så var det här ett pyttepass – man blir lätt bortskämd – och dessutom var vi fortfarande för självupptagna för att riktigt kunna uppskatta naturens skönhet omkring oss.

I kurvorna på den smala vägen ner från Grimselpasset hamnade vi  bakom en klunga kor som var på väg ner från sommarens fjällbete. De hade naturligtvis förkörsrätt, men vem hade bråttom? Man satt bara och väntade på sin tur en stund. Jag brydde mig inte om kor just nu, bara om Ed. Hur skulle det gå? Jag ville ju så gärna säga något men vågade inte.

Kor på väg ner efter sommarbetet på fjället, Grimselpasset (1966)

Efter korna blev vägen snart rakare och gick en lång sträcka alldeles intill en stor fjällsjö. Det fanns till och med en kort vägtunnel för att göra allt lättare. Sjön visade sig sluta med en hög damm – det var alltså fusk alltihop och ingen riktig sjö alls, bara uppdämt vatten. Så det blev igen litet sicksackkörning ner till där dammen var byggd.

Återigen fick vi se en klunga kor och fick stanna igen. Men inte för att de var i vägen för oss – dessa kor befann sig på en fjälläng just till höger om vägen. Tillsammans med en koskötare och hans fru – släktförhållandet är en ren gissning – skapade de en bild som var så gammaldagsfattigdomsromantisk att jag var tvungen att ta den med hem. Man får anta att dessa kor också snart skulle vara på väg neråt och stoppa upp andra bilar.

Kor på sommarbete på fjället, Grimselpasset (1966)

Efter detta körde vi raka spåret till staden Interlaken. Vägen ner genom dalen Hasli var fortfarande smal, fast inte så värst krokig, och hade ytterligare några små tunnlar. På ett ställe såg Ed en klunga småungar och steg ur bilen och knäppte dem. Han tog helst bilder av människor, medan jag fotograferade saker och ting.

Alpungar, Haslidalen (1966)

I Interlaken gav vi oss på hotell Lejonen (tys Löwen), det första bästa hotell vi såg – det hade varit en lång och ansträngande dag, för att inte säga emotionellt livshotande, och vi kunde inte ge oss på rumsjakt – och det låg mitt i staden. Vi fick ett bra rum, det kostade vad det ville, och vi var äntligen ensamma.

Korsar gatan framför huset intill hotell Lejonen, Interlaken (1966)

Ed utanför hotell Lejonen, Interlaken (1966)

Utan att packa upp föll jag bara omkull på en av sängarna – vi hade enkelsängar invid var sin vägg – och borrade ansiktet in i kudden och ville bara somna ifrån alltihop. Men så kom tårarna i stället. Jag var så förtvivlad över hela situationen att jag inte kunde, eller ens ville, kontrollera mig.

Published in: on 2010/07/15 at 21:30  Kommentera  

Inlägg 652: 15 sep 1966

Tystnadskörningen

Vi hoppade in i bilen och körde iväg nerför backen. Vårt ordlösa samtal fortsatte, och en utomstående skulle ha kunnat få uppfattningen att vi var sura eller sömniga eller uttråkade – vilket skulle ha varit helt galet. Det var bara för svårt att hitta ord som var värda att säga högt efter alla de ord som vi just hade sagt tyst för oss själva. Allt skulle låta så illa banalt att vi hellre avstod.

Jag hoppades att det var en läkande tystnad som rådde. Inte ens när vi hade kört nästan ända ner och jag tvingade mig till att stanna bilen och gå ut för att ta en bild av glaciären och hotellet högt däruppe så kände jag inget behov av att annonsera vad jag gjorde. Jag undrar om det var lugnet efter stormen som gjorde den bilden till en av de bästa naturbilder som jag någonsin har råkat ta. Ja, ‘råkat’ var det, för det var en ren slump av en amatörfotograf som mig att lyckas på det viset.

Rhôneglaciären och hotell Belvedere på vägen ner till Gletsch (1966)

Strax efter det att jag hade tagit den bilden kom vi ner till Gletsch – 1.759 meter över havet – som egentligen bara bestod av några få byggnader i en vägkorsning. På internet hittade jag en alldeles underbart fin bild av detta samhälle, tagen ända uppifrån Furkapasset, alltså flera kilometer därifrån. Det skarpa kameraobjektivet tillsammans med den kristallklara luften gjorde att varje detalj kan urskiljas. Bakom byggnaden i förgrunden startade videons motorcyklist, och just till vänster om samma byggnad – där en husbil just passerar – ser man det första spåret som han korsade. Bangården därbortom nås från sin stationsbyggnad över en gångbro över Rhônefloden – fylld med vatten från glaciären som vi just hade varit inne i.

Bild av Gletsch, tagen med teleobjektiv från Furkapasset, 2005 (internet)

Vi kom ner till Gletsch på vägen in från vänster och körde vidare upp på vägen ut till övre högra hörnet. Det var bara några mycket branta kilometer därifrån upp till nästa pass. På vägen ditupp tog jag en bild från nästan exakt samma ställe och med samma motiv som en efterapare 40 år senare, vars något skarpare bild jag just fann på internet.

Först den nya bilden. På den ser du vår glaciär uppe till vänster – med hotell Belvedere en bra bit till höger om den som ett litet vitt, horisontellt streck – och Gletsch med en stor byggnad nere till höger. Och hela vägen dem emellan, som vi just hade kört ner på – i tystnad.

Från Rhôneglaciären till Gletsch, Efter 2000 (internet)

Och så min bild, fylld med mina egna minnen. Hotell Belvedere skymtar alldeles uppe i överkanten, omedelbart intill den vita glaciären, och Gletschbyggnaden ser du nere i högra hörnet.

Samma motiv: Från Rhôneglaciären till Gletsch (1966)

Återigen kan du jämföra bilderna och se hur mycket glaciären har smält undan och hur långt den har dragit sig bort från hotell Belvedere mellan de två tagningarna.

Published in: on 2010/07/15 at 20:58  Kommentera  

Inlägg 651: 15 sep 1966

Vapenstilleståndet

Ed var en ängel. Mjuk och glad och förlåtande. Jag kastade en blick upp mot himlen, där alla de andra änglarna fanns. De flög omkring däruppe utan att blanda in sig i de fåfänga jordeliga problemen. De var alla goda mot varandra, därför att de alla var goda. Men ängeln Ed var inte däruppe tillsammans med dem. Han var här nere på jorden, och han var precis lika god som dem däruppe.

Han var alldeles för god för mig! Det var just därför som detta elände hade inträffat. Nu skulle han inte längre vara tvungen att ta hand om en sådan krake som mig. Han skulle nu på änglars vis få lov att flyga sin egen fria väg, och jag skulle bli lämnad kvar, totalt övergiven. Det vore rätt åt mig. Så som jag hade burit mig åt! Så som jag hade …

En liten knuff i sidan. Där stod han. Inga tårar. Ingen ilska. Ingenting. Bara: ”Ska vi fortsätta?”

Nu kom tårarna. Mina tårar. De bara plaskade fram, och jag kände mig plötsligt lycklig igen. Litet försiktigt – det här kanske inte var sant.

”Hur känns det?”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Skulle jag uttrycka min lättnad – eller min glädje – eller min förtvivlan – eller mitt hopp – eller mina självförebråelser – eller min osäkerhet – eller, i himmelens namn hjälp, vad? Jag fick bara fram: ”Jag saknade dig.”

”Jag kände mig ensam och dum därnere – jag ville njuta av Rhôneglaciären tillsammans med dig.”

Det fanns kanske hopp. Och kanske uppfyllelse. Men det var i alla fall slut på den här timmen av självanalysering och känsloidentifiering. Eller var det bara en halvtimme? Eller en kvart?

Vi gick tysta tillbaka till bilen. Inte för att vi inte ville säga något. Men ingen av oss visste vad vi skulle säga. Och ibland säger tystnad mera än en hel massa ord. På den lilla promenaden tjattrade vi vilt, om än ljudlöst, med varandra. Vi gick igenom vad vi hade sagt, vad vi hade menat med det som vi hade sagt och med det som vi inte hade sagt, vad vi skulle ha sagt och vad vi inte skulle ha sagt, vad vi ångrade att vi hade sagt och vad vi för framtiden krävde av varandra, nämligen att något sådant här aldrig skulle få hända igen. Aldrig!!

När vi så äntligen hade kommit tillbaka till bilen hade allt redan sagts. Vi ältade inte mera det som hade hänt – det behövdes inte. Vi hade ju redan krävt av varandra för framtiden att något sådant här aldrig skulle få hända igen. Det borde väl räcka för att få oss att känna oss säkra på att vi inte skulle överge varandra nu efter detta hemska krakel? Eller det kanske ändå inte räckte?

Underligt nog så nämnde ingen av oss ordet ‘Rhôneglaciären’ igen. Aldrig. Under alla år.

Published in: on 2010/07/15 at 20:00  Kommentera  

Inlägg 650: 15 sep 1966

Glaciärgrälsanalysen

Skulle jag gå ner till honom? Lägga armen över hans suckande skuldror och säga någonting? Något förlåtande? Något tillrättavisande? Något förklarande? Men varför skulle jag göra det? Jag led ju lika mycket pina som han, nej, jag led mera än han. Så varför kom han då inte i stället upp hit och lade sin arm om mig? Det var ju han som hade haft alldeles tokigt fel! Och det fick han ju inte ha! Ed skulle vara felfri! Jag ville ju att han alltid skulle ha rätt – och det hade han ju oftast också. Och nu var han arg på att det var jag som hade haft rätt. Arg så det sjöd i hans blod. Han skulle aldrig kunna förnedra sig till att vara tvungen att erkänna att han hade haft såpass fel.

Men han såg egentligen inte arg ut där han satt därnere. Han såg bara sorgsen ut. Lika sorgsen som jag. Hade han tårar i ögonen nu? Precis som jag? Ångrade han sig nu för vad han hade sagt? Precis som jag gjorde – fast jag hade ju inte haft fel! Nej, inte ångrade han sig, men han kanske – skämdes? Nej, det vore ännu värre! Det fick han då absolut inte göra! Min Ed skulle verkligen inte få lov att skämmas för någonting, aldrig i livet! Så fick det inte gå till! Det måste jag säga till honom på skarpen om. Ed fick helt enkelt inte skämmas!

Men jag kunde ju inte gå ner till honom och säga det till honom. Då kunde det verka som om jag gav med mig. Som om jag gav honom rätt. Och det skulle vara alldeles fel, och det skulle han också tycka. Nu gällde det att inte förhasta sig. Bättre att stå kvar häruppe och se hur det hela utvecklade sig.

Fast vi kunde ju inte stanna på den här trista platsen hela eftermiddagen! Vi hade mycket att göra. Vi skulle köra ner för den här långa kurviga backen och sedan över ett pass till. Och i stället så satt Ed därnere och surade. Vilket vansinne! Sitta och sura bara för att jag inte hade tillåtit honom att ha fel. Visserligen hade han påstått något uppenbart dumt som han själv måste ha vetat var galet, men det borde ju inte ha fått mig att gå på sned på det här sättet.

Visserligen hade jag haft rätt, men jag skulle inte ha stått fast vid det såpass länge, jag skulle ha ryckt på axlarna och inte sagt något mera. Men så hade jag inte betett mig – jag hade känt mig tvungen att visa att jag minsann hade rätt, och det var det som jag inte borde ha gjort. Så varför kom han då inte upp hit till mig för att låta mig veta hur dumt jag hade betett mig? Nej, inte min Ed – han skällde aldrig på mig. Han skällde aldrig på någon. Han var en ängel. Han skulle hellre sitta därnere i timmar och sörja över den här situationen.

Published in: on 2010/07/15 at 19:49  Kommentera  

Inlägg 649: 15 sep 1966

Glaciärgrälsdepressionen

Den här bilden skulle kunna föreställa Ed sittande strax invid glaciärens kalvningsplats, njutande av naturens egendomliga skönhet. Men så var det inte alls i verkligheten. Han satt där för sig själv i samma djupa tankar som jag själv hade när jag mitt i alltihopa tog bilden. Vi båda undrade, var och en på sin ort, hur det nu skulle bli med oss två. Hur skulle det gå med vår kärlek, hur skulle det gå med våra liv, hur skulle det gå att se på varandra igen?

Ed sitter i djupa tankar invid Rhôneglaciären (1966)

Varför blev det så här? Jag hade ju haft alldeles rätt i vad det nu var som vi hade grälat om. Och det hade han ju vetat också. Men kanske jag skulle ha gett med mig ändå, för husfridens skull? Nickat och lett? Tillåtit min åsikt att trampas ihjäl för att han skulle känna sig nöjd? Nej, det skulle ha varit alldeles galet att göra det!

Men hur skulle jag ha kunnat göra annorlunda? Hade det verkligen varit värt att förstöra allt som vi hade byggt upp tillsammans, för en sådan struntsak? Naturligtvis inte! Men hade det inte varit falskt att ge med mig, när jag hade haft rätt? Skulle det ha fått mig att känna mig lycklig om jag hade tittat honom rätt in i ögonen och sagt att det var han som hade rätt? Och skulle han verkligen ha satt värde på att jag i så fall hade gått med på något så felaktigt utan att verkligen mena det?

Jag tror att de flesta par går igenom liknande historier med jämna mellanrum, hela vägen genom livet, och att de klarar av dessa situationer utan någon större vånda. Det kanske blir till en vanesak för dem. Men för oss var detta slutet – vi hade försökt skapa ett liv tillsammans, vi hade byggt upp det, sten för sten, vi hade haft det underbart gott tillsammans – och nu var försöket till ända. Det hade spruckit rätt igenom och gick inte att rädda. Nu gällde det för oss bara att hanka oss tillbaka till Nya York bäst vi kunde och sedan inte ses mer.

Detta var ju något alldeles förfärligt! Här stod jag, och därnere satt han. Folk strosade omkring oss som om ingenting hade hänt. Ett vackert uppbyggt hus hade just rasat ihop precis här vid iskanten. Ed och jag, besökare som alla de andra, hade jämnt och nätt kommit undan med livet i behåll. Och här gick alla de andra besökarna omkring och idisslade sina tuggummin utan att bry sig ett skvatt om förödelsen runt omkring dem. Så tanklösa människor kan vara!

Published in: on 2010/07/15 at 19:38  Kommentera  

Inlägg 648: 15 sep 1966

Samvaroavslutandet

Platsen för den processen – kallad ‘kalvning’ – låg just framför ögonen på oss. Ed tog en bild snett ner av själva nederkanten av ismassan, där en bit då och då lossnade för att smälta till Rhôneflodsvatten antingen rätt där eller efter att först ha rullat ner en bit.

Rhôneglaciärens kalvningsplats (1966)

Hur det hela fungerade framgår av denna flygbild, som visar hela området, med själva Rhôneglaciären högst upp, ismassan på vandring några kilometer utför, och hotell Belvedere i vägens andra vänsterkurva, uppifrån räknat. Eftersom den här internetbilden är ganska ny, så kan man se att den globala uppvärmningen sedan vårt besök där år 1966 har flyttat upp kalvningplatsen till i höjd med hotell Belvedere. De får nog snart ge sig på att flytta upp hotellet också.

Flygbild som förklarar allt om Rhôneglaciären (internet)

Det var bara ett hundratal meter att gå från parkeringen till kanten av ismassan. Man hade gjort det lätt för folk att ta sig fram dit på berghällarna och också snickrat till en ordentlig träbro ledande till ett hål som var karvat i sidan på isen. Det var en korridor som hade huggits rakt in i glaciären, och därinne hade man skapat ett rätt stort rum med en elektrisk gruvlampa i taket. Besökare som vi kunde alltså gå in och ta en titt. Det gjorde vi naturligtvis för att ha upplevt sensationen att vistas inuti en helt naturlig glaciär.

Ed bland andra turister vid Rhôneglaciären (1966)

Står vid öppningen till korridoren in i Rhôneglaciären (1966)

Ed har just kommit in i korridoren inuti Rhôneglaciären (1966)

Varje år måste de hugga en ny korridor, eftersom den tidigare då hade följt med isen neråt och kalvats bort. Ibland lär isen ha glidit så fort att de hade blivit tvungna att hugga nytt mitt i sommarsäsongen.

Vad underbart att få uppleva nya saker tillsammans så här slag i ett! Och att vid andra tillfällen få vara varandra till hjälp och stöd när det behövdes. Eller att göra ingenting och bara finnas till, tillsammans. Ed och jag hade varit otroligt lyckliga med varandra alltsedan den stund när vi först träffades. Jag tänkte på detta under vårt liv ihop lika ofta som jag har tänkt på det efteråt. Inga konflikter, inga motsättningar, inga problem – sådant fanns inte och fick heller inte finnas.

Men, kanske just som för att understryka det jag just sade, så ordnade Moder Natur i sin visdom till med någontingt som vi kom ihop oss om just här vid Rhôneglaciären. Nu, så här långt efteråt, minns jag inte vad det gällde – jag vet bara att det var något helt trivialt och att jag hade varit vis nog att inte anteckna något om det. Men när det hände var det förödande. Jag visste då att detta var slutet, jag räknade ut hur länge vår goda tid hade varat – 16 månader, och den siffran sitter fast – och jag glömmer aldrig att det skedde just här, vid Rhôneglaciären.

Published in: on 2010/07/15 at 17:48  Kommentera  

Inlägg 647: 15 sep 1966

Rhôneglaciärsanblicken

Här ser du turisttåget i vila på stationen i Gletsch. Utan ätande turister ser det väl inbjudande ut?

Turisttåget utan turister, Gletsch, 2007 (internet)

Men all tågromantik åsido, så är den smutsiga kolrökens tid tack och lov förbi. Det går åt 750 kilo stenkol för att köra detta tåg över Furkapasset, och det är detta kol, blandat med fem kubikmeter vatten, som vi ser spruta ut ur skorstenen. Det är allt rätt gott att dagens tåg inte beter sig på det sättet – och också gott att det i dag finns turistnöjen som kan få folk att uppleva hur smutsigt det var i den gamla goda tiden.

Efter att ha sett den här ångtågsvideon är jag inte längre så säker på att jag själv skulle ha velat vara med på deras resa. Och matglufsandet på stationen i Furka gjorde det inte heller mera inbjudande – men nu betraktar jag ju en gång för alla inte gruppresande som någonting inbjudande.

Nu skall jag en gång till försöka att återgå till vår resa år 1966 – den har ju kommit helt av sig bland nutidens alla motorcyklar och ånglok.

Från vägen upp till Furkapasset fick vi då och då en glimt av det gamla järnvägsspåret. Men vi såg inte alls Furkas station – den med matorgierna – för plötsligt var vi uppe på själva passtoppen. Du känner kanske igen det fula betonghuset däruppe från slutet på motorcykelvideon – det måste ha ritats av samma arkitekt som hade byggt betonghusen i toppen på Klausenpasset.

Från vägen såg vi ibland den gamla järnvägslinjen över Furkapasset (1966)

Toppen av Furkapasset (internet)

Vi stannade där i ett par minuter – för att avnjuta betonghuset. Härifrån och ner till Gletsch var det alltså samma väg som motorcykeln skulle komma att köra 40 år senare, fast åt andra hållet.

Så bar det iväg utför tills Hotell Belvedere snart dök upp. Det var hotellet med bil- och bussparkeringen från videon, och det var här man skulle stanna upp för att få besöka Rhôneglaciären.

Hotell Belvedere i sin kurva och Rhôneglaciären just bakom (internet)

Jag lämnade alltså vår lilla tappra bil att vila en stund på parkeringen invid hotellet, och gav mig med Ed till fots ut i vildmarken. Där, rätt framför oss, låg en liten flik av glaciären. Det var avloppet från glaciären, så att säga – den del av ismassan som ‘rann’ över kanten på issjön där ovanför.

Kommer från vår just parkerade bil vid Rhôneglaciären (1966)

Hotell Belvedere från bilparkeringen för Rhôneglaciären (internet)

Själva glaciären däruppe var en ständigt frusen fjällsjö som fick vattentillskott både uppifrån – nederbörd – och underifrån – källor. All denna ständigt växande ismassa måste välla över kanten någonstans, och detta var den lägsta sidan. Det var alltså frusen ismassa, inte vatten, som kom där uppifrån, och den gled, oändligt långsamt, i sin bergsskreva förbi Hotell Belvedere. Just nedanför oss blev det tillräckligt varmt för isen att smälta, och det var där som isblock bröt sig loss och tumlade iväg ner för att efterhand bli till vatten.

Published in: on 2010/07/15 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 646: 15 sep 1966

Motorcykelochångtågspassresorna

Men här kommer först ett ack-ack-ack: Vår motorcykel kör UPP till Furkapasset från den andra, västra sidan, alltså där Ed och jag år 1966 körde NER efter att ha kommit upp till passet på den östra sidan. Och dessutom är vägen på videon nylagd och bred och putsad och ren. När Ed och jag körde den år 1966 var den gammal och smal och ojämn och smutsig.

När du ser videon, lägg då märke till några detaljer, som jag kommer att tala om senare:

  • två obevakade järnvägskorsningar, den ena inne i Gletsch ett par sekunder från början av videon, och den andra efter ett par minuter på väg uppför berget,
  • ett stort hotell med en massa bilar och bussar parkerade och där vår motorcyklist stoppar till ett ögonblick, och
  • det hiskeliga betonghuset uppe på toppen i Furkapasset, just före slutet på videon.

Här är nu äntligen vägen från Furkapassets topp ner till Gletsch – fast ‘baklänges’. Klicka här.

Nu tillbaka till vår resa. När vi körde igenom Realp var det en liten sömnig alpby med en väg och en ångtågstrafikerad lokalbana, båda kommande från Andermatt på väg till Gletsch och båda klättrande hela vägen upp genom Furkapasset – och båda helt avstängda av snö under vinterhalvåret. Vägen var byggd i sicksack på de branta ställena, och järnvägen hade många tunnlar byggda i cirklar inne i berget, så att tåget körde upp som i en korkskruv. På mina bilder från år 1966 ser du Realps järnvägsstation med mötesspår. Tåget kom dit i dalen från Andermatt och körde, så fort det hade passerat Realp, in i sin första klättertunnel. Det är därför som spåret som leder vidare inte syns på bilden.

Dalen med Realp i mitten (1966)

Detalj av förra bilden: Reapl med ångtågsstationen i mitten (1966)

År 1981 kom det att byggas en järnvägstunnel för moderna tåg under Furkapasset, och då kunde tågen äntligen gå på hela den långa linjen jag talade om i samband med Andermatt. Stationen i Realp för den nya järnvägslinjen kom att ligga 300 meter från den gamla ångtågsstationen, som då övergavs – den nya tunneln blev döden för den gamla banan från Andermatt över Furkapasset till Gletsch. Men spåret fick ligga kvar – och det var förståndigt.

Tjugo år senare, år 2001, öppnades nämligen samma bana med samma ånglok igen, men nu för turister. De åker från Realp – inte hela vägen från Andermatt – upp över passet och ner till Gletsch. Om du klickar här så får du följa med en hop av gräsliga turister på ånglokståget över Furkapasset.

Published in: on 2010/07/15 at 08:33  Kommentera  

Inlägg 645: 15 sep 1966

Furkapassförberedelserna

När Ed och jag nu uppenbarligen var på väg att köra över S:t Gotthardspasset, så är det på tiden att jag ger dig den första sevärdhet som Ed och jag hade valt ut tillsammans på Schweizkartan. Det var Rhôneglaciären, det vill säga ismassan som utgör det frusna källvattnet till den franska floden Rhône. Vi körde halva vägen upp till S:t Gotthardspasset från Göschenen, men där, i byn Andermatt, vek vi av från det raka spåret mot söder. Alltså – inget S:t Gotthardpass.

Andermatt ligger på 1.447 meters höjd, och jag kände väl till namnet som en station på en smalspårig järnväg, som löpte nästan tvärs genom hela Schweiz, alltsammans uppe i fjällvärlden. Jag hade inte rest mycket i Europa, nästan inte alls innan jag flyttade till Amerika, men mina tågtidtabeller, dem kunde jag.

När jag sökte på internet efter bilder till att dekorera mina skriverier, så gav mig Andermatt två alldeles underbara bilder. Det enda problemet var att som vinterbilder var de totalt irrelevanta för en septemberresa. Men om du kan ha överseende med den lilla detaljen så njut bara på! Vackrare kan ingenting bli.

Inte från ett plan och utan snö, annars var det precis så här som vi såg Andermatt (internet)

Bortsett från snön så var det så här som vi upplevde Andermatt (internet)

I Andermatt bestämde jag att jag absolut ville se stationen, och Ed var tränad att acceptera mina tågtokerier. Han gjorde det inte ens till en triumf att jag var besviken på stationen – jag hade väntat mig något mycket mera idylliskt.

Stationen, Andermatt (internet)

Vi passade på att äta en liten lunch i Andermatt, och för att komma till Rhôneglaciären så svängde vi sedan västerut in i en dal som ledde upp till ett bergspass som hette Furkapasset. Halvvägs dit låg det en liten by som hette Realp, och där började det egentliga äventyret. Jag skall först ge dig siffrorna för körningen över Furkapasset:  Byn Realp 1.538 meter över havet – 7 kilometers fågelväg – Furkapasset 2.431 meter över havet – 3 kilometers fågelväg – Rhôneglaciären 2.316 meter över havet – 3 kilometers fågelväg – Byn Gletsch 1.759 meter över havet.

Låt mig nu beskriva vägen upp till Furkapasset på ett underbart sätt – i form av en tio minuters video.

Det finns videofilmer med sportbilar rusande fram på alla Schweiz’ bergvägar, men det går så fort och snurrar så våldsamt att man tappar balansen och ger upp rätt snart. Därför har jag inte tidigare lagt in någon länk till sådana vägfilmer. Men för vägen upp till Furkapasset har jag hittat en video som i ‘naturlig’ fart – gissningsvis 60 kilometer i timmen – visar en motorcykel på sin väg ända upp till vägens högsta punkt. Han kör fortare än de bilar han passerar, men man svindlar inte, och man har tid att lägga märke till landskapets gradvisa förändring till naken fjällsida.

Published in: on 2010/07/15 at 07:39  Kommentera  

Inlägg 644: 15 sep 1966

Mellanpasspassagen

Vi stannade inte alls på toppen av Klausenpasset. Det blåste en isig vind, den platta naturen inbjöd inte, och det var ingenting att fotografera heller – de hade byggt några fula betonghus precis där för att betjäna turisterna. Så vi avstod, men däremot stannade vi till några svängar senare, när det hade börjat gå utför, och där tog vi en liten spatsertur i fjällgräset.

En liten bit efter Klausenpasset (1966)

Rör litet på benen strax efter Klausenpasset (1966)

Men sedan blev det inte flera bilder på vägen ner. När man sakta hade arbetat sig upp på ena sidan, med den ena vyn överträffande den andra, så var det ingen spänning kvar för nerfärden på andra sidan – man hade så att säga utnyttjat hela sitt känsloengagemang på uppfärden. Det stod därför inte länge på innan vi var nere på ‘låglandet’ och kunde svänga in på stora riksvägen söderut.

Trafiken mellan Zürich och Milano över S:t Gotthard var naturligtvis mycket omfattande – en enorm befordran av människor och gods mellan Italien och Nordeuropa, dag och natt. Det vara bara det att S:t Gotthardstunneln endast fanns i järnvägsversion än så länge. Man reste därför helst med tåg – det gick lätt och bekvämt. Med bil fick man antingen köra upp genom passet – aningen högre än Klausenpasset – eller också köra sin bil ombord på ett biltåg i Göschenen på den norra sidan och sitta kvar i den genom tunneln till Airolo på den södra – men fortfarande i Schweiz.

Detta sagt som förklaring till att riksvägen söderut var liten och smal med rätt tunn trafik. Det var litet för äventyrligt för de flesta att korsa denna mäktiga fjällrygg med sin bil, och innan vägtunneln hade byggts så räckte den lilla vägen tydligen till. Jag blev förstås totalt häpen när jag såg den, för jag hade förberett mig på en stor, flerfilig väg där man skulle slåss om utrymmet med alla de andra trafikanterna. Men så var det inte alls. Det var ungefär samma sak som stora vägen från Luxemburg till Zürich – den var också pytteliten där vi passerade gränskontrollen utanför Basel. Det är inte utan att jag känner litet vemod vid tanken på hur världen var utan dagens alla bilar som nu trängs överallt.

Vägen mot S:t Gotthard gick mycket invid den stora järnvägen som var packad med tåg. Jag var förstås tvungen att plåta ett tåg och fick då också med Ed och vår lilla röda bilbubbla på ett hörn.

Ed vid bilen intill järnvägen upp mot S:t Gotthard (1966)

En halvtimme senare passerade vi Göschenen, och där blev vi av med de bilar som fortsatte med biltåget genom tunneln. Vi körde nästan ensamma på den kurviga vägen upp – inte alls den trafik som syns på den här bilden, också den från 1966, som jag hittade på internet.

Vägen upp mot S:t Gotthardspasset, 1966 (internet)

Published in: on 2010/07/15 at 06:50  Comments (2)  

Inlägg 643: 14 – 15 sep 1966

Klausenpasspasserandet

Vi hoppades fortfarande under eftermiddagen att hinna klättra upp till passet och sedan fortsätta neråt på andra sidan, tills vi hittade ett lämpligt natthärbärge. Men vi fick nöja oss med att ta in på ett pensionat i en leende trakt just före den sista klättringsetappen.

Detta betyder inte att vi på vägen upp dit bara hade upplevt leende trakter – även om vi naturligtvis hade sett alla sorters trakter med ett leende. Här är några bilder tagna innan vi kom till vårt pensionat.

Vår väg upp längs Linthaldalen (1966)

Trådar i motljus, Linthaldalen (1966)

Den lilla bäcken på bilden räckte förstås inte till för att driva det stora kraftverket på bilden – vattnet kom dit i kilometerlånga rör rakt genom berget från ett högt beläget sjösystem.

Vattenkraftverk, Linthaldalen (1966)

Pensionat Alpenrösli låg just intill en by vid namn Urnerboden, och som det råkade sig var det någon sorts militärövning på gång just där. Inte marscherande kompanier och skottsalvor ekande mellan alpväggarna – de smög i stället runt husen och på de öppna fälten och var mycket upptagna av vad de nu gjorde. Vi satt i vårt fönster med hela den breda dalen framför oss och överallt i skymningen var det grågröna uniformer som rörde sig kors och tvärs.

Urnerboden, Linthaldalen (vykort)

Under mina militära år gjorde vi aldrig något liknande – detta måste ha varit guerillakrigföring i fjällandskap. Alla schweizare hade ju vapnet och uniformen hemma i bostaden, så de behövde inte mobiliseras när det var fara på taket – de bara klädde ut sig till soldater och tog sitt gevär och steg ut på förstutrappan. Då var de på plats, färdiga att möta fienden precis där de bodde och kände till varenda vrå.

Jag frågade värdfolket om vi kunde gå ut och därigenom kanske ‘störa’ soldaterna, och de skrattade att javisst, soldaterna skulle inte bli rädda för oss – de hade ju vapen att försvara sig med. Så vi tog en liten försiktig promenad och Ed fångade hela bystämningen på en enda bild, utan soldater men med en liten svartklädd gumma mitt i bilden.

Nästan hela byn Urnerboden, Linthaldalen (1966)

Sedan fick Ed och jag en härlig middag. Vi mådde så gott däruppe i den härliga högfjällsluften. Inte en tanke på E F Hutton och allt nattarbetet – det hade varit roligt då och detta var roligt nu. Livet var gott.

På onsdagskvällen kunde vi inte ta någon bra bild av pensionatet, för det låg då rätt mot solen, men på morgonen efter frukosten fick Ed en fin bild av det innan vi åkte iväg.

Vårt pensionat Alpenrösli, Urnerboden, Linthaldalen (1966)

Det var en massa hårnålskurvor med utblick över Urnerboden på väg upp till Klausenpasset, och däruppe var det såpass platt att det behövdes en skylt för att visa exakt var man passerade vägens högsta punkt.

Den leende trakten med byn Urnerboden, Linthaldalen (1966)

Vägens högsta punkt, Klausenpasset (1966)

Published in: on 2010/07/15 at 06:19  Kommentera  

Inlägg 642: 14 sep 1966

Zürichbakomossläggandet

Regnet fortsatte hela natten, men vad gjorde det Ed och mig? Vi hade vårt varma krypin på Hotell Iberia, och regnet höll sig envist utanför. Men på morgonen när vi vaknade på riktigt var det inte så roligt. Dåligt väder är skönt bara på kvällar när man ligger i sängen och gosar sig, inte när man är på resa, vare sig i tält eller husvagn eller på badort eller skidhotell – eller om man händelsevis vill se sig omkring.

Vädret gjorde att Zürich fick stå över till en annan gång. Vad fanns det att se i den här staden ändå, förresten? Banker och banker och banker, och de bara stank som sura rönnbär. Kom nu, dags att ge oss av härifrån!

Limmatkajen, lika regnig på morgonen, Zürich (1966)

Vi åt i lugn och ro en stadig frukost på hotellet, och klockan 11.00 körde vi iväg med vindrutetorkaren på högvarv. Ed och jag hade studerat vägkartan över Schweiz tillsammans och hade markerat några saker som vi ville se. Däremot hade vi inte diskuterat vilka vägar vi skulle köra – det var något som Ed överlät helt åt mig.

Ingen gemensamt utvald sevärdhet var inplanerad för den här dagen. Jag förde bilen åt sydost, längs södra stranden av Zürichsjön. Man fick köra rätt sakta på grund av vädret – det regnade inte mycket nu, men det hade samlats så mycket fukt i luften att det var rätt dimmigt.

Med dagens ögon förvånas jag över att se hur smala och primitiva även stora riksvägar var på den tiden. På ett brant och smalt ställe intill sjön stod ett trafikljus på rött, och vi fick stanna och vänta. Sådant händer ju ofta vid vägarbeten även nu i våra dagar – men här var helt enkelt en bit av vägen för smal för trafik att mötas mellan bergssidan och avgrundsräcket. Det var inget vägarbete alls på gång.

Smalt parti av riksvägen söder om Zürichsjön (1966)

Lika plötsligt som vädret hade försämrats under gårdagens körning, när vi passerade Aarau, så blev det nu som genom ett trollslag mest soligt igen bara en timme ut från Zürich. Vädret ändras snabbt när man vistas i fjälltrakter, och Schweiz har ju en renodlad fjällnatur, så det stämde rätt bra. Den första orten vi såg nu i sol råkade vara Wollerau invid Zürichsjön.

Wollerau (1966)

Vi vek av söderut mot fjällen när vi hade nått dalen Linthal. Den skulle ta oss till 1.948 meters höjd uppe på Klausenpasset, men för det räckte dagen helt enkelt inte till. Det vi såg på vägen mot passet var en så härlig blandning av majestätisk natur och näpna gårdar att vi blev tvungna att stanna till i ett enda kör. När man reser ihop så lär man känna varandra ordentligt, och jag var lycklig över att se att Ed reagerade på samma sätt som jag inför allt det som vi upplevde.

Published in: on 2010/07/15 at 04:26  Kommentera  

Inlägg 641: 12 – 13 sep 1966

Folklivsavsaknaden

På kvällen klädde vi upp oss – detta var ju inte hejsan landet heller – och åt en sen, ståndsmässig middag. Efter den strosade vi omkring på gatorna ett tag. Fanns det månne något som liknade Kristoffergatan, fanns det något ‘bögdistrikt’? Inte för att ragga upp någon kille – det gjorde vi ju aldrig annars, så varför skulle vi göra det i Basel? – utan bara för att känna oss mera hemmatama. Men nej, hela Basel var tyst och stilla – det fanns inget gatuliv alls. De få människor som vi såg verkade inte alls glada – de såg ut att ha gjort slut på alla sina pengar under veckoslutet. Ja, nog var det måndagskväll alltid, men folk borde ju ha pengar – detta var ju i alla fall Schweiz – men de måtte alla ha suttit hemma och ruvat på dem. Det fanns bara alper i det här landet, men dem hade vi ju ingen som helst glädje av på de ödsliga gatorna i Basel.

Nästa morgon var det litet mera liv därute, men det var bara på själva butiksgatorna som det var en viss folkträngsel. Visst var det skönt att ha gott om plats att masa omkring som turister och glo, men om det skulle vara såhärpass tyst och stilla så kunde man ju lika gott vara ute på landet där det alltid var så mycket vackrare.

Stilla gata nära vårt hotell, Basel (1966)

Stadens alla bilar parkerade på kullerstenstorg, Basel (1966)

Livlig affärsgata, sjudande av trafik och rörelse, Basel (1966)

Eller i Zürich, huvudstaden, dit vi planerade att köra i dag. Det var mindre än 100 kilometers väg dit och vi hade tänkt ta körningen efter lunch – men Basel var så urbota trööökigt att vi gav oss i väg tidigare. Så snart vi kunde vek vi av och tog en liten kurvig väg rätt ut i naturen. På den fick vi förvånande nog korsa en ordentlig bergsrygg – jag hade inte trott att det fanns några berg så här långt norrut. Vi körde genom en stad som hette Aarau, åt en kvick lunch där, och sedan var det bara ett hopp kvar in till Zürich.

Bergsryggen hade gett oss en helt annan sorts väder, mulet och regnigt. I blötan fick vi skutta in på stationen i Zürich för att få vårt hotellrum – det blev Hotell Iberia på en liten tvärgata in från Limmatkajen (tys. Limmatkai), en mycket central genomfartsgata längs den lilla Zürichsjön (tys. Zürichsee).

Vi fick parkera vår lilla röda bubbla där det gick, vilket var på en trottoar.

Centralstationen, Zürich (internet)

Hotell Iberia med vår bil parkerad på trottoaren, Zürich (1966)

Mellan skurarna gjorde vi små exkursioner till fots i staden. Mycket praktiskt för den här sortens väder var det att trottoarerna var inbyggda under husen, för där kunde man gå och handla utan att bli dränkt.

Mäter ljuset för en blomsterbild, Zürich (1966)

Blomsterbilden på trottoaren under tak, Zürich (1966)

Det var skönt att Iberia hade en gemytlig restaurang med god mat, så att vi inte behövde gå ut på kvällen i det uschla vädret. Efteråt kurade Ed och jag ihop oss i det varma lilla rummet och njöt av att vara ute och resa tillsammans.

Published in: on 2010/07/15 at 01:34  Kommentera  

Inlägg 640: 12 sep 1966

Rhengränsföreställningen

Det var lätt att hitta till centralstationen i Basel, och där bokade vi ett rum för natten inne i själva staden. Det var lika lätt att hitta till det lilla hotellet, som bestod av en enda våning i ett äldre bostadshus. Där på rummet åt vi upp rubbet av lunchmaten som vi hade köpt i Epinal för att äta vid vägkanten. Det var nu redan sent på eftermiddagen, så det var hög tid.

Och sedan gick vi ut och tittade oss omkring. Det enda jag visste om Basel var att floden Rhen (tys.Rhein) just där gjorde en jättekurva – kommande rätt från öster svängde den lika rätt åt norr precis mitt i staden. Och på andra sidan floden låg Tyskland. Dessutom låg ju Frankrike strax bortom flodkröken där borta – det visste vi ju med bestämdhet, för där kom vi ju ifrån.

När vi stod där tänkte jag på var annars detta underliga sammanflöde av gränser skedde, och jag kunde bara komma på Treriksröset – Sverige-Norge-Finland – fast det var en plats som jag bara hade drömt om som mycket ung kartbitare. Här hade vi alltså något liknande, med röset under vattnet.

Detta resonemang var ju hur dumt som helst, för i Europa vimlar det ju av treriksställen – men jag var trött efter körningen.

Med mycket subtila medel fick jag oss att hamna nere på strandkajen längs Rhen. Jag var fascinerad av just den här floden. Det var samma idé som vid Hudsonfloden hemma i Nya York. Där var det Nya Jersey på andra sidan och här var det Tyskland. Rhenfloden var mäktig nog, även om Hudson var fyra gånger så bred. Det var en skillnad. En annan var att Rhen var mycket vackrare att se på.

Folk badade minsann därnere i vattnet, simmade och hade det skönt. Detta skulle vara helt otänkbart i Nya York. ‘I Hudsonfloden kan man inte drunkna – man upplöses’ var ett gängse sägesätt, något överdrivet men faktiskt med ett uns av sanning. Även i dag, 40 år senare, är det otänkbart att simma i Hudsonfloden i Nya York, trots att en hel del har gjorts för att minska på föroreningarna och gifterna.

Folk badade i Rhenfloden mitt inne i staden Basel (1966)

Till vänster om oss långt borta såg vi katedralen med sina dubbeltorn, och vi följde floden åt det hållet – Ed och jag var vana vid att floder skall gås längs. När vi kom nära Vadslagningsstenbron (tys. Wettsteinbrücke) fascinerades vi av det gick spårvagnar i internationell trafik på den rätt över till Tyskland.

Katedralen där Rhen börjar kröka mot norr, Basel (1966)

Ed betraktas spårvagnen på vadslagningsstenbron, Basel (1966)

Många år senare upptäckte jag att det inte alls hade varit Tyskland där på andra sidan Rhen. Jag hade inte haft en aning om vad jag fantiserade om. Tysklandsgränsen låg minst ett par kilometer inåt landet på andra sidan. Tro inte på någonting jag skriver innan du har läst mina korrigeringar!

Published in: on 2010/07/14 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 639: 12 sep 1966

Frankrikeutkörningen

Thann gillade vi bägge med en gång. Så snart vi hade klämt in vår lilla bubbelbil vid en trottoarkant kändes det liksom att vara tillbaka i ordnade förhållanden – det var bara en känsla, men sådant räknas ju också, eller hur? Samma dominans av kyrkan som i alla franska städer som vi hade sett – de var inte så många ännu – men kyrkans torn här var inte tungt och överväldigande utan mera smäckert i sin gammaldags elegans.

Gatan där vi parkerade bilen, Thann (1966)

Nog med känslor – över till våra uppgifter. Som alltid i Europa var det en gräns i faggorna framöver, och det gällde att ha schweizerfranc för att inte stå helt utan pengar i nästa land. Så vi gick in på en bank som hette Lantbrukskrediten (fra. Crédit Agricole) – den hade jag sett i alla städer och byar hittills och hade där oftast varit den enda banksorten i åsyn – och växlade in några resecheckar.

Vi brydde oss inte om att gå in i kyrkan – den var tillräckligt vacker utifrån. Vi gick bara runt den och hade därmed sett det mesta av Thann. Sedan satte vi oss på en servering under några träd och fick något kallt att dricka och passade då också på med ett toalettbesök – upp för en lång utetrappa och genom en vindlande korridor och så ner för en trappa till källaren och där också en vindlande korridor fram till dörren med WC på och den var låst. Jag skulle kunna fortsätta med hur detta problem långt efter länge blev löst, men då skulle du själv aldrig någonsin våga besöka Frankrike, så jag avslutar min beskrivning av Thann rätt där, stående framför den låsta toalettdörren.

Kyrkan, Thann (1966)

Ed söker förfriskningsservering, Thann (1966)

Ed under kastanj på uteserveringen, Thann (1966)

Början av min vandring till toaletten vid uteserveringen, Thann (1966)

En timme senare hade vi klarat oss igenom storstaden Mulhouses röriga gator och lämnade snart därefter Frankrike. Det var lika viktigt att bli utstämplad som att bli instämplad, så de flesta av Europas riksgränser kom att betyda två stopp. Det som var en smula ovanligt just här var att denna riksgräns gick rätt igenom en tätbebyggd förstad till Basel. Det som då faktiskt var stora vägen mellan Paris och Zürich ledde mot gränsen i form av en butiksgata med en enkel körfil i vardera riktningen, och den hette Förstamarsgatan (fra. Rue du 1er Mars) och fortsatte efter gränsen som den lika anspråkslösa Borgfältsgatan (tys. Burgfelderstraße). Vad den hette mellan de två gränsstationerna, 50 meter från varandra, undgick tyvärr denna vanligen så nogsamma iakttagare.

Ed och jag var nu i Schweiz utan en alp att se någonstans. Men vi kastade en blick tillbaka in i Frankrike, där vi hade tillbringat 24 trevliga timmar. Det verkade att ha varit mycket längre tid.

De två gränsstationerna vid Borgfältsgatan, Basel (1966)

Published in: on 2010/07/14 at 07:24  Kommentera  

Inlägg 638: 12 sep 1966

Marockanskkontingentsvärldskrigsminnesstoden

Kartor och geografi – två varandra närstående vetenskaper – har alltid hört till mina starkare sidor, och därför hade jag alltid vetat att norra och östra Frankrike var slättland alltihop, platt som Texas. Det var därför med förvirring jag fann att vi efterhand började färdas i ett mäkta bergigt landskap. Kanske vi hade slunkit in i Schweiz tidigare än beräknat?

Ed hade ingen uppfattning, för han var ett stadsbarn, och sådana kallar höga berg för skyskrapor. Kartan kallade dessa höga berg Vosgerna (fra. Les Vosges). Jag förstod nu att jag var bra på geografi med undantag av östra Frankrike. Sådant känns.

I varje fall körde vi länge uppför dessa vosgiska – det låter fortfarande helt konstigt – berg på en mycket krokig väg, och innan vi visste ordet av stod det en skylt om en sevärd minnesstod uppe på en kulle i närheten. Vi antog att sådant hörde till ett besök i Vosgtrakterna och svängde in på den lilla avtagsvägen, och alldeles strax var vi där. Kanske inte ‘där’ utom för bilen – för oss låg ‘där’ en bit längre bort till fots.

Vi lärde oss nu att ‘kulle’ på Vosgiska betyder ‘högt berg’. Namnen på alla höga berg därikring på kartan slutade på ‘kullen’. Nåja, själva Sverige ståtar ju med en ordentlig kulle invid Mölle, så det må väl vara hänt. Vi fick känna av ordbetydelsen när vi sjungande trallade oss opp till kullens allra högsta topp. Detta är en medveten försköning av promenaden, som i själva verket gav oss båda en ordentlig släng av tröttifötti.

Ed demonstrerade med elegans råstensobelisken för sin publik, bestående av mig – och ovetandes också dig och allehanda annat folk som jag inte ens kände då. Men den var en vacker tribut till de fallna soldaterna i den marockanska kontingenten, som under andra världskriget kämpade tillsammans med fransmännen mot tyskarna just där i trakten. Jag hade aldrig förr fått veta att afrikaner från Frankrikes kolonier var med och kämpade på fransmännens sida i moderlandet.

Ed demonstrerar Marockokontingentens minnesstod, Cornimont (1966)

Det var kanske inte elegans som Ed demonstrerade  – han kanske bara behövde stödja sig efter den branta kullbacken upp. Men han hade styrka nog att ta en bild av mig när vi var på väg ner igen från minnesmärket. Nu var vi dock fast beslutna att under resten av dagen undvika mera promenerande.

Är på väg ner från minnesstoden, Cornimont (1966)

Och detta beslut stod fast ända till Thann en halvtimme senare, när vi hade lämnat de Vosgiska kullarna bakom oss. Den lilla staden var så söt att vi var nödda och tvungna att ta oss en liten sväng där – och dessutom ville vi få oss något kallt att dricka.

Published in: on 2010/07/14 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 637: 12 sep 1966

Moselådalssmåstäderna

Vi hade somnat kvickt ovanpå måltidsvinet. Jo, till middagen hade vi delat på en halvflaska Moselvin, den lokala produkten. Vi hade ju Moselån tvärs över landsvägen utanför, och den var så smal att vi måste ha befunnit oss nära källan – undra på att vinet hade smakat så nytappat och friskt.

Vi vaknade i tid för att se solen stiga upp över Moselån och lysa rätt in i vårt sovrum, och vi gjorde oss snabbt i ordning för att köra vidare från den här dammiga byn. Vår frukost var redan uppdukad – kaffe och en croissant, smör och marmelad, punkt, slut, och iväg. Hotellet såg lika otrivsamt ut på morgonen som på eftermiddagen.

Soluppgång genom vårt rumsfönster, Flavigny (1966)

Vårt hotell på morgonen, Flavigny (1966)

Vi kom inte långt. Så snart vi hade kört igenom byn stod det en stor skylt till ‘Akvedukten 500 meter’, så vi tog av för att få se vad det rörde sig om. Minsann var det inte ett franskt Håverud – en bred kanal flöt uppepå en bro tvärs över Moselån. Det kom tyvärr ingen båt i akvedukten medan vi var där, så jag får väl ta till en internetbild också med en pråm i kanalen uppe på samma bro.

Ed på akvedukten över Moselån, Flavigny (1966)

Pråm på akvedukten över Moselån, Flavigny (internet)

Om Flavignys akvedukt var större än Håverud så var den i alla fall inte fullt så gammal. När Flavigny byggde sin akvedukt år 1881, så hade Håveruds redan 13 år på nacken! Ed ville nu genast åka till Håverud, men jag fick förklara att den låg på ett alldeles omöjligt avstånd – så den fick vänta till ett annat år.

Akvedukten, Håverud (internet)

Bara en kilometer därifrån korsade stora landsvägen kanalen – den här gången flöt kanalen under bron och inte uppepå. Ut ur bilen igen – vi skulle ha bilder på allt.

Står på vägbron som korsar kanalen, Flavigny (1966)

I nästa stad, Epinal, provianterade vi i en matbutik, för vi kunde inte leva på en croissant allena. Det gällde att ha ögonen med sig när man körde i småstäderna – se bara den diskreta skylten för att svänga mot Mulhouse, dit vi var på väg. Men det var gudomligt lugnt och stilla – det fanns nästan ingen trafik alls.

Gata för proviantinköp, Epinal (1966)

Avtaget mot Mulhouse var tydligt utmärkt, Epinal (1966)

Redan en kvart senare hojtade Ed till: ”Ser du svanen? Stanna!” – Jag tvärnitade för jag ville inte köra över  vackra fåglar. Jag kunde inte se någon svan. Vi var i en liten sömnig by, Remiremont, och Ed hoppade ut med kameran i högsta hugg. Där fanns faktiskt en svan, en ståtlig svan, av svart gjutjärn, och ur näbben flödade det dricksvatten.

Ed vid dricksfontän med svan, Remiremont (1966)

Dricksfontänssvanen på nära håll, Remiremont (1966)

Jag har ofta tänkt på att i gamla tider, när folk inte ens alltid kunde äta sig mätta, då kunde de likafullt spendera de slantar de hade på alla möjliga dekorationsobjekt. Men i dagens överflödssamhälle så har vi då absolut inte råd med något så onödigt som en dricksfontän i form av en gjutjärnssvan.

Published in: on 2010/07/14 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 636: 11 sep 1966

Middagsmålscivilisationsbetydelsen

Det kändes faktiskt tomt efter Karen. Och det hade ju varit rätt så fullt i bilen med henne och allt hennes bagage i baksätet. Ed hade gentilt erbjudit henne att sitta fram, men bara tills han hade försökt vika ihop sig i baksätet. Nu ekade det i den öde bilen.

”Det var allt roligt att ha henne med”, sade Ed.

Vi fortsatte söderut och började längta efter litet mat och vila – vi hade varit uppe okristligt tidigt i Reykjavik. När vi så kom till den större staden Nancy hade vi bestämt oss för att inte åka längre, så där skulle vi hitta vårt första europeiska husrum. Inte inne i själva staden – det är ju alltid bara dyrt och krångligt, om man inte har i själva staden att göra – utan i utkanterna på ett mindre ställe någonstans.

Och det fann vi just när vi hade korsat Moselån (fra. Moselle) och befann oss i ett litet samhälle som hetted Flavigny. Där låg det ett hus alldeles för sig själv med ordet ‘hotell’ bland alla reklamplakaten på väggen. ‘Trivsamt’ skulle inte vara ett lämpligt ord för att beskriva hur det såg ut, men det gjorde oss inte ett dugg. Bara de hade mat och en säng eller två så vore det perfekt.

Vi fick vårt rum på bottenvåningen, installerade oss, och så var det dags för middag. Nej, se det var det inte alls. Vi fick lära oss att i Frankrike åt man middag på restaurang klockan 19.30. Inte från halv åtta och framåt, och inte heller fram till halv åtta, utan man satte sig ner precis klockan halv åtta, och därmed basta! Min ekonomutbilning gjorde det mycket svårt att förstå det fina i kråksången. Om alla bord skall serveras på samma gång så behövs det ju mycket mera personal än om folk fick droppa in litet hur som helst, tyckte ekonomen.

Men det visade sig att ekonomen hade haft helt fel. Man använder inte mera personal – man serverar helt enkelt alla gästerna i tur och ordning med den personal man har. Det är ju inte nyttigt att jäkta när man äter, så detta att det tar lång tid är ju bara bra. Man fick alltså lära sig att i Frankrike skulle man sitta vid middagsbordet från klockan 19.30 till 21.30, mesta tiden i konversation över sina avätna fat.

Och så var det faktiskt. Middagsmålet var inte bara en fråga om näringstillförsel – det var också en ritual, det var dagens tillfälle att utbyta djupa tankar, det var ett firande av civilisationen.

Vi fick alltså i väntan påå middagen traska runt i samhället i ett par timmar i mörkningen. Magen skrek, för den hade inte fått någon mat sedan kaffet med Karen, och när den rustika matsalen öppnades på slaget 19.30 så väntade oss Frankrikes heligaste stund. Maten var superb, bättre än vad vi hade ätit på mången god dag. Och den var också civiliserad.

Ed vid matbordet på vårt hotell, Flavigny (1966)

Published in: on 2010/07/14 at 05:42  Kommentera  

Inlägg 635: 11 sep 1966

Karenresesällskapet

Karen var en amerikansk tjugonåntingåring från Texas på väg till Europa för första gången. Hon satt vid fönstret i stället för vid mittgången och sade genast att hon skulle flytta sig så att vi fick våra rätta platser.

”Nej, sitt kvar där”, sade Ed omedelbart, ”det spelar ingen roll.”

Och så lät han mig glida in i mellanstolen för att inte själv sitta där – det var inbränt i hans uppfostran att inte sätta sig bredvid en vit dam, om det fanns andra möjligheter.

Vi pratades vid rätt mycket under de fem timmarna till Luxemburg. Mest var det Ed och Karen som pratade, så när jag en gång kom tillbaka från toaletten så satt han i mittstolen. Han hade så mycket lättare än jag att konversera främlingar.

När vi långt om länge kom fram var vi alla redan så goda vänner att Karen skulle få åka med oss i bilen den första biten söderut från Luxemburg till Metz och därifrån ta tåget till Paris. Hon skulle annars ha åkt tåg med byte i Metz, men på det här sättet skulle hon få litet tid att bli bekant med alla främmande konstigheter.

Efter att ha växlat pengar på flygplatsen i Luxemburg fick jag veta att uthyrningsbilarna hade tagit slut – men de hade en bil som väntade på oss inne i staden. Jaha. Så vi tog flygbussen in till Luxemburgs station. Detta hade en viss fördel med sig för Karens del. Nu fick hon se både stationen och hållplatsen för bussen till flygplatsen, så att hon skulle känna igen allting när hon var på väg hem igen. Jag gav henne till och med flygbussarnas avgångstider därifrån. Jag var omåttligt stolt över kunna verka så världsvan på en plats där jag aldrig hade varit förr.

Pekar ut busshållplatsen för Karens senare återresa, Luxemburg (1966)

I stället för att vi alla tre skulle kuta runt med vårt bagage och söka efter uthyrningsfirman, så placerade jag Karen och Ed på ett trottoarkafé mitt emot stationen och gick ensam och ordnade bilhyrningen. Efter det satte jag mig hos dem en stund och drack kaffe innan vi gav oss av.

Ed och Karen väntar på mig på trottoarkafé, Luxemburg (1966)

Har hyrt bil och sitter med Karen på trottoarkaféet, Luxemburg (1966)

Med Karen på trottoarkaféet framför stationen, Luxemburg (1966)

Vi fick alla gott om plats i den lilla röda Volkswagenbubblan, fast om vi hade varit fyra så hade det inte gått – halva baksätet gick åt för väskor. Karen var mycket tacksam att ha som resgäst: allt var nytt och spännande, och hon var så pigg på att få se allting. Vägen gick över slättland med åkrar och betande kor och Karen utbrast: ”Det är platt som Texas!” – vilket sedan blev en standardfras mellan Ed och mig i många år efteråt. Passkontrollen in i Frankrike var noggrann, men vi var i Metz på mindre än en timme ändå.

Vid stationen där tog Ed ett fint avskedsfoto av Karen, och för mig blev det ett tårdränkt avsked – jag hade en fin näsduk för det.

Ed förbereder avskedsbilden av Karen, Metz (1966)

Mitt tårdränkta avsked från Karen, Metz (1966)

Published in: on 2010/07/14 at 05:21  Kommentera  

Inlägg 634: 10 – 11 sep 1966

Huvudstadssnabbutforskningsbarheten

Resten av dagen använde vi till att utforska Reykjavik. Det var litet blåsigt, helt mulet med en och en annan regnskvätt, och precis så kallt som det ser ut att vara på bilderna.

Ed på gata med utsikt över Reykjavik (1966)

På en stadig sockel stod Leifur Eriksson i egen hög person. Han hade gett sitt namn till vårt flygplan från Nya York och förutom det också upptäckt Amerika ungefär 492 år före Kolumbus. I denna skildring längre fram kan du faktiskt komma att få läsa om det besök som Ed och jag många år senare gjorde vid det som fanns kvar av hans by på Vinland. Det var alltså en avgjort viktig staty vi nu beskådade. Utan Leifur Eriksson hade Amerika inte upptäckts och jag hade då stannat kvar i Sverige och aldrig fått skriva detta. Nåja, Kolumbus kanske skulle ha kunnat klara av saken på egen hand.

Leifur Erikssons staty, Reykjavik (1966)

Utsikten över vattnet har jag identifierat som Tjörnin, en tjärn mitt inne i Reykjavik, tack vare googlekartorna. Detta krävde en hel del sökande, men vi gick ju omkring till fots, så det måste ha varit nära centrum för oss att kunna ha nått dit med kameran. På satellitkartan har jag hittat både kyrkan och tegelbyggnaden, så det är helt korrekt.

Utsikt tvärs över insjön Tjörnin mitt i staden, Reykjavik (1966)

Det andra vattnet är däremot stora havet. Rekjavik fyller en halvö, och det finns hamnar överallt. Jag står invid något som inte har med nazisttiden att göra – korspinnarna är litet för korta. Men man undrar ändå vad rederiet tänkte på när de valde sitt firmamärke?

Står vid skepp med märkligt firmamärke, Reykjavik (1966)

Som jag redan visste fanns det inga hundar på Island – förbjudet i avsikt att skydda faunan – och inte heller några träd – helt tillåtna, men de ville bara inte. Hela Island ligger klimatmässigt ovanför trädgränsen, fast vi fann trots allt en dunge som försökte så gott den kunde att likna en skog.

Står i dunge som försöker likna skog, Reykjavik (1966)

Redan efter några timmar hade vi sett det mesta av Reykjavik som en tillfällig besökare kunde önska, och då tog vi vår buss tillbaka till hotellet invid flygplatsen. Jag fotograferade då vårt hotell tillsammans med en vindsocka för att poängtera sambandet med flygverksamheten. Det är så som på den bilden jag minns Hotell Loftleidir, högt, tidstypiskt, blåglasklätt, vindpinat – inte som på den mjuka propagandabild av i dag som jag använde vid vår ankomst dit.

Vårt hotell Loftleidir, Keflaviks flygplats, Reykjavik (1966)

Tidigt upp på söndagsmorgonen, gående frukostbord – ett underbart europeiskt påfund som inte, vad jag vet, existerar i Amerika – och så till terminalen för att fortsätta med samma flygtur – men inte samma flygmaskin – som vi hade kommit dit med föregående morgon. Vi steg ombord på planet, fann vår stolsrad, och där satt redan Karen.

Published in: on 2010/07/11 at 01:03  Kommentera  

Inlägg 633: 10 sep 1966

Eddakvädesframtidshobbyn

Vi sade adjö till flygplanet, benämnt Leifur Eriksson, som skulle fortsätta till Luxemburg. Vi själva skulle ju stanna på Island i 24 timmar. Antingen stod Loftleidir, flygföretaget, för hotellräkningen eller också gjorde de bara ett symboliskt tillägg på biljettpriset – det var i varje fall ett väl värt uppehåll. Vårt rum var bokat på Hotell Loftleidir, som låg i grannskapet av flygplatsen och 45 minuter med buss från Reykjavik. Det var modernt och propert och inte mycket att orda om.

Vårt plan efter landningen, Keflaviks flygplats, Reykjavik (1966)

Den här bilden av hotellet är ny och inte från vår visit år 1966. Vi hade inte det soliga vädret, byggnaden var densamma men det fanns ingen skulptur vad jag minns, och där stod nästan inga bilar. Vi bara bytte om litet, tog med oss regnrockarna och sedan var det Reykjavik.

Vårt hotell Loftleidir, Keflaviks flygplats, Reykjavik (internet)

Det hade öst ner under natten, och regnet hängde fortfarande i luften, men vi fick bara ett par små skurar under dagen – det var allt. Det gick en buss varannan timme mellan hotellet och staden, så vi kom dit in vid 11-tiden. Reykjavik var en liten hemtrevlig stad med mera bilträngsel än vi hade väntat oss på en lördag. Och de körde inte så vidare snällt heller, tyckte jag. Jag hade vant mig vid den mycket mjukare trafikrytmen i Amerika, och detta var faktiskt Europa.

Trafikträngsel, Reykjavik (1966)

Precis som  i Sverige så skulle butikerna stängas på lördagseftermiddagen, så jag passade på att gå in i en bokhandel med en gång. Jag hade tänkt mig att köpa några böcker på isländska, tillsammans med ett isländskt lexikon. Inte för att läsa nu, men när jag en gång bleve gammal så skulle jag kunna ligga i min hängmatta och läsa de isländska sagorna på originalspråket. Ed tyckte att jag var inte klok, och det var jag inte heller.

Eddaböckerna och ordboken, Palm Springs (2009)

Jag vet att jag inte är gammal ännu, för böckerna står fortfarande helt nya i min bokhylla och väntar. Det är fyra volymer, små i formatet, och bundna i klassiskt svart skinnband. ‘Eddanycklarna’ (isl. ‘Eddu Lyklar’), ‘Eddan på prosa’ (isl. ‘Snorra Edda’), och två volymer av ‘Eddakväden’ (isl.’Eddu Kvæði’): den förra (isl. fyrri) och den senare (isl. siðari. Här är vers 8, vald på måfå, ur eddakvädet ‘Sigrdrífumál’ – det står nu klart för mig att jag kommer att få ordentlig sysselsättning när jag en gång lägger mig i hängmattan:

Full skal signa
ok við fári sjá
ok verpa lauki í lög;
þá ek þat veit,
at þér verðr aldri
meinblandinn mjöðr.

Published in: on 2010/07/10 at 23:47  Kommentera  

Inlägg 632: 9 – 10 sep 1966

Europaankomsten

Allt hade bara rullat på hos E F Hutton i tre veckor utan mankemang. Det hade stått notiser på affärssidorna i Nya Yorks Tidender om automatiseringen – de utelämnade mitt namn, de rackarna! – och tack vare det fick nog E F Hutton en del nyfikna nya kunder också, som en extra bonanza ovanpå de enorma besparingarna i tid och personal. Och det var inte längre någon tvekan om att Ed och jag skulle komma iväg på vår resa. Solen sken från alla håll.

Efter att ha gett oss av från våra respektive jobb redan vid 12-tiden på avresedagen var allt klart, och vi var färdiga att ge oss iväg, försedda med våra så olika kameror. Naturligtvis kommer du att missa poängen med Eds nya kameras stereoeffekt – hans bilder kommer här att se ut som vilka andra bilder som helst. Du får helt enkelt se den vänstra bilden av varje par – någon gång den högra om den vänstra hade en blemma – använd precis som alla andra diapositiv. Stereokamerabilderna har jag blandat in hur som helt med mina något skarpare bilder från Nikonkameran – jag tar med allt jag kan, så att du kan följa med ordentligt.

Vi hade var sin väska. Eds var främst avsedd för kostymer och min för lösgods. Vi tänkte utsätta oss för många sorters väder, från alper – och Island – till medelhavsklimat, så det fordrades variation i klädedräkten. Och vi hade inte ännu lärt att begränsa oss, så vi var nog ändå en del överpackade – fast vid invägningen hade vi betydligt mindre med oss än de tillåtna 20 kilona per person.

Ed i porten vid avresan från 351-an, New York (1966)

Om någon undrar vad det var för en bärpåse jag hade där på Kennedyflygplatsen och vad jag hade i den, så är din gissning lika god som min – och jag har ingen aning. Men där var vi vid 20-tiden och väntade på att få gå ombord på vårt propellerplan. Jo, propellerplan. Fyra stora propellrar, och de skulle spinna i hela tolv timmar på vår resa till Island.

Står utanför terminalen, Kennedy flygplats, New York (1966)

Bortsett från propellrarna var det faktiskt inte någon skillnad mellan denna flygning och jetplanet till Bryssel året dessförinnan. Jo, en skillnad var det, och det var en stor en. På jetplanet hade jag flugit ensam – DaNi hade ju flugit separat – och nu hade jag min Ed vid min sida. Nu hade jag glädjen att få göra allting tillsammans med den man jag älskade över allt på jorden. Vi kunde krama handen – litet diskret – där vi satt.

Vi fick middag ombord och sov nog litet och så frukost, och innan vi visste ordet av landade vi på Keflaviks flygplats vid Reykjavik. Jag lät Ed plåta mig och planet innan jag tog det lilla steget ner på Island – som var lika främmande för mig som månen.

Står längst ner på trappan vid ankomsten, Keflaviks flygplats, Reykjavik (1966)

Published in: on 2010/07/10 at 23:09  Kommentera  

Inlägg 631: 24 aug – 8 sep 1966

Stereofotograferingsresultatsöverväldigandet

Nu var det plötsligt resan till Europa som allt rörde sig om. Ed gick därför och köpte sig en stereokamera.

Stereokamera (internet)

Han hade pratat med mig om stereobilder flera gånger, så jag visste vad det rörde sig om, och även visat mig en broschyr. Det var en nästan vanlig kamera, den använde samma film, och det blev samma sorts diapositivbilder också. Skillnaden vara bara att kameran hade två linser sida vid sida – som två ögon. På så vis ‘såg’ kameran två bilder som var en aning olika, precis som våra ögon gör, och därför blev det två bilder på filmen, en aning olika, eftersom de två linserna hade sett motivet från litet olika håll.

De två litet olika stereobilderna (internet)

När man framkallade en film som hade använts för stereobilder, så hade bildparen monterats ihop i samma pappram.

Framkallningsmonterade stereodiapositiv (internet)

Om man sedan satte pappramen i en apparat så att vart öga fick se bara en av dessa två bilder, så fick man samma känsla av tredimensionellt djup som om man hade stått där och själv sett motivet.

Tittapparat för stereodiapositiv (internet)

Man kunde också placera pappramen i en stor, tung stereoprojektor, som redan då såg gammalmodig och klumpig ut. Den projicerade båda bilderna på en vit bildskärm, och man måste då använda glasögon av plast, vilka lät vardera ögat se endast var sin bild på skärmen. Därigenom bibehölls stereoeffekten, men den blev aldrig så effektiv som när man använde tittapparaten. Jag skulle säga att tittapparaten motsvarade stereomusikens hörlurar: bättre bild – eller ljud – och starkare stereoeffekt, men samtidigt mera krångligt och obekvämt.

Stereoprojektor (internet)

Vi skulle bägge två ta bilder på resan, och Ed var så pigg på stereoidén att han absolut ville ta sina resebilder i stereo. Han gick därför och köpte kameran utan mig. Det var klokt av honom. Han visste ju att om jag var med, så skulle jag komma med hundra visa råd, och då skulle han nog inte få sin stereokamera. Han var så klok, min Ed, och kände mig så väl. Han hade rätt igen.

Han köpte också en tittapparat, men någon projektor var inte alls på tapeten.

På köpet satte butiken in en rulle film i kameran, och den allra första bilden tog Ed strax utanför butiken. Det råkade bli Sjätte avenyn söderut med Gimbels varuhus pråligt upplyst.

Sjätte avenyn söderut med Gimbels upplyst, New York (1969)

Sjätte avenyn söderut med Gimbels upplyst, New York (1966)

Vi hann med att ta hela den rullen på prov här hemma och få den framkallad. Bilderna var fantastiskt vackra och levande – även en soptunna såg härlig ut i stereo. Vad jag beundrade Ed för att ha kommit på något så underbart! Det här var framtidens melodi. Jag var säker på att all fotografering skulle gå den vägen och att min fina, dyra Nikonkamera skulle bli föråldrad redan nästa år.

Stereobilderna hade bara ett format. Om man vred på kameran så vreds bilden också, och det kunde man förstås göra för någon speciell effekt. Men för att få vanliga bilder fick man nöja sig med det format som kameran gav, något större höjd än bredd.

Published in: on 2010/07/10 at 22:09  Kommentera  

Inlägg 630: 23 aug 1966

Smittkoppsvaccineringsobehagligheten

Så fort jag hade fått mitt halva löfte om ett pass i rättan tid, så fortsatte jag med nästa ärende: en ny smittkoppsvaccination. Jag har lagt ut texten här många gånger om hur fasanfullt det var för mig att få sprutor instuckna, både för att pumpa ut vad jag hade flytande inuti och för att pumpa in annat som jag skulle må bra av att ha inuti. Jag ville inte uppleva det och jag ville inte ens sysselsätta mina tankar med det – lika otäckt bägge delarna.

Därför vet jag inte om man sprutar in smittkoppsvaccin eller om det kommer in på annat sätt .. nu måste jag skriva det här fort innan jag blir riktigt illamående .. men jag var illa tvungen att få det gjort för att släppas in i Amerika på hemresan. Det var lagen och den kunde man inte krypa under för att komma in. Jo, jag lekte med tanken att strunta i att resa, fast det skulle ha gjort Ed illa och det fick ju inte hända.

Jag fann ut på sviktande knän att det fanns en dispensär – det hette faktiskt så – alldeles nära 351:an, och de utförde vissa medicinska klinikfunktioner, som vaccinationer, nödvändiga för folkhälsan. De flesta gick till sin husdoktor och betalade dyra pengar – som till exempel 26 kronor till doktor Noseda, om du minns hans taxa – men då skulle han först få skaffa hem vaccinet och det var det inte tid för. Så jag gick till dispensären för att fråga. Bara för att fråga – för det tålde jag.

Norra dispensären, Greenwichbyn, New York (internet)

Men när jag kom dit sögs lilla vettskrämda jag in som i en dammsugare. Första skrivbordet bara pekade på en dörr och andra skrivbordet därinne tog namn och adress och mammas religion och annat väsentligt och pekade på en trappa upp och tredje skrivbordet däruppe pekade på en kö på fyra män – bögar förstås i den här stadsdelen – som hade kavajen och skjortan i handen och jag började ana ugglor i mossen och kände mig knäsvag.

”Är det här för smittkoppor?” stammade jag till killen före mig och joho det var det, och där stod vi i några minuter tills det kom en sköterska med en handduk som hon bredde ut på ett bord och så kom det en till med en bricka med saker på och sedan tittade jag ut genom fönstret i stället och försökte att dividera 13 med 7 och komma ihåg alla decimaler som samlades. Strax därefter var det ”Nästa!” och jag bad en bön – jo, jag .. bad .. en .. bön – och så gjorde de någonting vid min axel och så var det över och jag skulle gå ut genom en annan dörr, men jag kom inte så långt. Knäna vek sig och jag sjönk ihop vid en vägg och svettades och ville dö och någon kom och frågade hur jag mådde och jag viskade på amerikanskt manér: ”Tack, bara bra”.

Mitt besök på Kungliga Svenska Generalkonsulatet hade varit betydligt trevligare.

Published in: on 2010/07/10 at 12:04  Kommentera  

Inlägg 629: 23 aug – 7 sep 1966

Sverigekonsulatspassabiliteten

Inne i själen hade jag inte trott att jag skulle komma iväg. Utåt hade jag varit så säker, så säker på att allt skulle gå bra, så att jag plötsligt inte skulle behövas längre, så att jag skulle kunna gå och lägga mig i närmsta hängmatta och vissla marseljäsen – eller, om jag så ville, bege mig till flygplatsen med min älskade Ed. Undermedvetet hade jag dock varit helt övertygad om att allt skulle braka ihop, att det återigen skulle bli nätter och lördagar med panikarbete, söka och hitta fel efter fel, testa och testa, och testa igen.

Men nu, efter den lyckade premiärdagen, ja då visste jag att allt skulle gå fint, och alla morbida funderingar försvann som genom ett trollslag. Nu åkte semesterresan upp på toppen av att-göra-listan, och det tog inte många minuter innan jag kom underfund med att jag inte alls var beredd att resa.

Var Ed förberedd? – ”Joho”, sade han, ”jag fick mitt pass före resan till Paris 1962, så det gäller ännu. Och vaccinera mig mot smittkoppor gjorde jag då också. Så jag är färdig att åka – oroa dig inte”, försäkrade han mig.

Pass och smittkoppor? Allt det var i sin ordning – jag hade närmast tänkt på resecheckar och rena kläder och sådant. Men jag kollade mina papper för säkerhets skull – och fann till min fasa att mitt pass hade gått ut och att vaccineringen inte längre gällde. Himmelska makter! Två veckor kvar – det kommer inte att gå!

Passet först. Till svenska konsulatet, pronto! Var ligger det? Jag fann adressen: på Parkavenyn med en stor svensk flagga fladdrande i vinden. På darrande ben steg jag in där tillsammans med min flygbiljett och mitt bräckliga hopp och undrade underdånigst om det skulle vara möjligt, om det kunde gå, om de ville vara snälla…?

Svenska Generalkonsulatet, Parkavenyn, New York (internet)

Jag var van vid att svenska myndigheter alltid var vänliga och tillmötesgående men samtidigt så in i döden  regelrätta och ordningsamma att det enda som gällde var numret på ens köbricka. Jag visste att det inte skulle löna sig att nalkas dem på det mera amerikanska sättet, med bedjan i blicken och darr på stämman – men det gjorde jag automatiskt ändå. Och då sade hon hurtfriskt på klingande skånska: ”Tvöu vicker – jou, däe ska vi väl klaura auv!” – Jag minns den frasen än i dag.

Och ser man på! Det klarades av, och den 7 september, hela två dagar före avresan, fick jag ett nytt, fint, handskrivet – jo, minsann! – svenskt pass för det facila priset av 20 kronor, försett med alla stämplar de hade kunnat hitta på Kungliga Svenska Generalkonsulatet.

Mitt passfoto (1966)

Mina passtämplar (1966)

Published in: on 2010/07/10 at 11:50  Kommentera  

Inlägg 628: 22 aug 1966

Semesterresehoppsuppfyllelsen

På morgonen var vi alla naturligtvis alerta och flög omkring överallt och såg till att allting flöt som det skulle – och det gick lika smort som det hade gjort på alla de senaste lördagstestningarna. Enda skillnaden var att alla de höga gökarna i både E F Hutton och IBM var med. De kom i sina mörka kostymer – samma klädedräkt som vi småfolk också använde varenda dag – och tittade och mumlade några visdomsord och sedan försvann, för det hände ju ingenting.

Och när aktiemarknaden stängde för dagen klockan 16.00 så började E F Huttons efterarbete. Det hade alltid bestått av att samla ihop alla papper på köp och försäljningar som hade utförts under dagen och att organisera dem så att man redan nästa morgon hade alla nödiga rapporter klara och dessutom kunde posta till kunderna en bekräftelsen på deras transaktioner under gårdagen. De stora datorerna gjorde arbetet och skrev rapporterna precis som alltid, men före denna dag var det tvunget att först stansa in alla transaktionerna på hålkort, som sedan kunde matas in i datorerna. Det brukade ta salar fyllda med stansoperatriser hela eftermiddagen och kvällen innan allt detta material hade stansats in.

Efter denna dag behövde man inte längre stansa några hålkort, för datamaskinerna kom ihåg alla dagens aktieorder och åtföljande transaktionsbekräftelser. Så firman kunde sätta igång sin vanliga nattkörning nästan med en gång efter börsdagens slut, och hela personalen kunde gå hem redan klockan 22.00 i stället för klockan 04.00. För vår del gick vi hem redan klockan 17.00 på måndagen, för då var det bara deras gamla inkörda rutiner kvar.

Då, när jag gick hem på måndagskvällen, visste jag att det var grönt ljus för semesterresan, och att det skulle bära iväg den 9 september. Allt fungerade, deras personal hade tränats, vi alla IBM:are hade våra funktioner – fast vi var korstränade så att vi egentligen kunde hoppa in på vad som helst ifall någon skulle vara sjuk – och Cantontanten kunde fortsätta med sina egenheter bäst hon gitte. Jag skulle resa till Europa den 9 september och därmed basta.

Det blev middag ute denna dag också, fast nu var det bara Ed och jag, och vi firade vår gemensamma Europaresa. Jag var så lycklig att detta stressande arbete äntligen var över att det inte gjorde ett dugg att jag fick gå till E F Hutton varje morgon klockan 06.00 under den första  veckan – än sen då? Det var ju över!

Published in: on 2010/07/10 at 11:04  Kommentera  

Inlägg 627: 21 aug 1966

Dagenföresysselsättningen

Så snart som aktiehandeln skulle sätta igång på måndagsmorgonen den 22 augusti så skulle varenda transaktion hos börsmäklaren E F Hutton komma att gå genom IBM:s stora nya datamaskin. Det var den första mäklarfirma som då hade automatiserat detta förfarande, och det var naturligtvis ett stort ansvar för oss i IBM-gruppen att det skulle gå bra – hela E F Huttons framtid vilade faktiskt på våra skuldror. Om det hela föll samman så skulle det  bli svårt för dem att behålla sina kunder. Det var därför som vi hade testat och testat allt som var nytt, och inte förrän alla var övertygade om att det fungerade perfekt fick det nya systemet köra igång.

Dagen före, på söndagen, hade jag inte velat ta risken att vara ute i Riisparken, trots att vädret var underbart – jag ville hellre hålla mig inne i staden. Det var viktigt att jag gav mig iväg till E F Hutton tidigt på kvällen inför morgondagens stora evenemang, och då måste jag vara i god form.

Jag hade småmat förberedd, som ofta före ett nattpass, och tog den med mig i en påse när jag gick till E F Hutton för att träffa alla de andra klockan 22.00. Vi hade ingenting kvar att göra vid det här laget – vi skulle bara vara till hands ifall något behövdes. E F Huttons personal hade tränats och tränats, för det var ju de som skulle sköta de dagliga affärerna framöver.

För första gången någonsin tog jag med mig min luftmadrass – den hade dittills bara sett badstränder – för jag var så kaxig att jag räknade med att allt skulle gå så bra att jag kunde få sova en del under natten. Och tro mig – så blev det faktiskt. All E F Huttons personal visste precis vad de skulle göra för att förbereda de nya rutinerna, och vi i IBM-gruppen satt bara och småpratade i ‘vårt’ rum, ett elegant genomgångsrum med mörka paneler, en skinnsoffa, några fåtöljer – och Gymbrats luftmadrass.

När det drog över midnatt och ingenting hände, så började det gäspas. Vår ledande systemingenjör Pat Dunning – hon var ansvarig för alla program som E F Hutton använde, av vilka min grupps program bara var en del, om än en viktig sådan – somnade liggande i skinnsoffan, vilket hennes ställning naturligtvis berättigade henne till. Jag hade ingen ställning alls, men jag hade en luftmadrass, så jag hade det lika gott som självaste Pat Dunning. Natten blev i stort ostörd.

Published in: on 2010/07/10 at 10:30  Kommentera  

Inlägg 626: 14 aug 1966

Levnadskostnadschockerna

En sak till stod det i mammas brev: de hade bokat och betalt för en resa till San Remo på italienska Rivieran i tre veckor med början den 29 september, naturligtvis i tid med mina egna bokningar för resan med Ed – resan som jag hoppades skulle bli av. De sade emellertid att de skulle ha rest till Italien ändå, så om jag inte kunde komma loss och resa så skulle jag inte bekymra mig för dem. Snällt sagt! Deras resa kostade 1.245 kronor per person, inklusive flyg och tre veckors halvpension på ett första klass hotell. Men de ville ha privat badrum och balkong mot havet, så det blev allt som allt 3.000 kronor för dem båda.

Eftersom jag hade bokat två hemresor för mig själv, den 2 och den 9 oktober, beroende på mina föräldrars planer, så kunde jag nu avboka det första datumet och låta Ed flyga hem för sig själv, medan jag åkte ner till Italien på en vecka.

Om nu E F Hutton skulle lyckas komma igång den 22 augusti och systemet var stabilt. Annars skulle det bli ingenting av någonting. Det är aldrig roligt att hänga på pottkanten på det här sättet. Och det gällde ju inte bara mig utan också Ed. Jag älskade mitt jobb, men under hela sista året hade det inkräktat på mitt privatliv litet väl mycket. Trots att jag bara var en liten invandrare som egentligen inte borde tycka någonting. Bara vara tacksam. Men det var jag ju.

När elräkningen för de två heta sommarmånaderna kom så blev det en ordentlig chock. På Peter Warren hade strömmen varit gratis, så där hade jag förstås haft luftkonditioneringen på i ett kör hela sommaren i bägge rummen och hade inte brytt mig om att använda persiennerna mot södersolen. Nu bodde Ed och jag i en liten enrummare nästan utan en solstråle och med bara ett kylaggregat, så jag räknade med en räkning som var litet dyrare än under vintern – men inte detta! När jag fick min elräkning i augusti trodde jag att jag skulle dåna. Vi hade använt dubbelt så mycket ström som vanligt nu under sommaren, 780 kilowattimmar på två månader, och det kostade 145 kronor. Milda makter! Nåja, jag borde ju inte klaga, för jag skulle ju till att nu strax betala 1.440 kronor, eller tio gånger på mycket, för min Nikonkamera. Skillnaden var bara att man ju då fick någonting att hålla i handen – strömmen var ju bara .. ja, elektricitet!

Published in: on 2010/07/10 at 10:10  Kommentera  

Inlägg 625: 14 aug 1966

Kamerautprovningen

LSD var inte det enda i detta brev från mamma. Jag fick också litet sakliga uppgifter som var till stor hjälp. De svenska kamerapriserna visade sig vara ungefär samma som våra – 1.375 kronor plus 5 procent omsättningsskatt för min önskade kamera. Därför köpte jag min fina Nikonkamera här i Nya York i en av de judiska fotobutikerna i närheten av Häroldstorget.

Nikon F kamera, fast min hade ingen exponeringsmätare ovanpå

Jag provfotograferade genast ordentligt för att lära mig att använda den – den var minsann knepig nog – och min första bild blev verkligt lyckad: Ed i full kontorsmundering.

Ed i full kontorsmundering, New York (1966)

Jag ville motionera kameran ordentligt och också träna mig mer på att använda den, så på första söndagen efter inköpet tog Ed och jag en kamerapromenad runt om i nedre delen av Manhattan. Tom Fay, en gammal vän till Ed, kom också med. Det var en härlig, inte alltför varm dag, och alla tog vi bilder av just ingenting och av varandra fotograferande just ingenting – i olika ljusförhållanden och på olika avstånd. Ed tog bilderna av Tom och mig.

Provar nya kameran tillsammans med Tom Fay, Hanovertorget, New York (1966)

Fotograferar tillsammans med Tom Fay, Vid Murgatan, New York (1966)

På bilden i Batteriparken (eng. Battery Park) kan du se min separata exponeringsmätare hänga dinglande ner mot knäna. Jag hade lärt mig en läxa av vad som hände med den förra kameran, den som försvann i Östtyskland: man skall om möjligt undvika att använda saker som är kombinerade med andra, för om en komponent går sönder så förlorar man alltihop.

Provar nya kameran, Batteriparken, New York (1966)

Efter dessa krävande övningar gick vi och åt middag tillsammans någonstans och avslutade dagen med att gå hem till en vän till Tom som lägligt nog hade ordnat med ett litet sexparty med ett dussin killar.

Detta låter som ett stort, ovanligt evenemang för Ed och mig, men faktum är att vi hamnade då och då på sådana partyn. Det skedde faktiskt såpass ofta att det skulle vara tjatigt att rapportera dem alla och att jag inte minns när och var vi gick på dessa sexpartyn – jag råkade nog förbigå att berätta om dem i mina brev till föräldrarna i Örebro. Dessutom förlöpte de i allmänhet på precis samma sätt.

Kanske det hände någon gång att bara en av oss gick på ett sådant party – särskilt när jag arbetade på nätterna – men i allmänhet gick Ed och jag dit – och hem – tillsammans. På festligheterna lekte vi dock alltid med andra killar – vi hade ju varandra hemma på 351:an varenda natt ändå. Dessa privata sexpartyn var ett säkert, sunt och bekvämt sätt att klara sin könsdrift utan att behöva söka ut män på måfå på gator och barer – ingen av oss gillade det ett enda dugg – för att inte tala om de snuskiga, maffiakontrollerade badhusen.

Published in: on 2010/07/10 at 09:09  Kommentera  

Inlägg 624: 14 aug 1966

Lsdberusingstvrapportsorosstävjandet

Som jag har nämnt tidigare så är brevväxlingen med mina föräldrar i Sverige den största hjälpen för mig att minnas vad som hände och när det hände. Utan dessa brev hade mina gamla minnen förblivit lika blandade huller om buller som de är för alla andra som liksom mig aldrig har fört dagbok. Men med dessa brev framför mig minns jag oändligt mycket mer om allting än vad som står skrivet i dem.

Jag nämner inte här vartenda brev som jag fick från mina föräldrar – de kom i allmänhet varje vecka i takt med mina brev till dem. Men nu skall jag dra fram ett brev, i vilket mamma förfasade sig över en rapport i TV av deras utsände i Nya York, och den rapporten hade skrämt vettet ur henne. Det gällde det nya ‘lyckomedlet’ LSD och vad det ställde till med i Nya York, och då särskilt i Greenwichbyn. En miljon nyayorkare väntades komma att använda den drogen under det kommande året. Om man inte ville ha den så smög vänner in den i någonting man åt, för det behövdes bara en knappnålshuvudstor kvantitet för att bli berusad, och då började man väsnas ohyggligt och begick ofta självmord. Konstnärerna flydde Greenwichbyn, som hade invaderats av berusade och skränande ungdomar. Hon kom ihåg Greenwichbyn som trevlig och fin när hon var där år 1964, och nu på bara två år hade det blivit alldeles förfärligt där. Hon trodde på varje ord – och det är faktiskt möjligt att hon hade rätt.

Ed och jag, som ju bodde mitt i Greenwichbyn, hade inte märkt något skränande – men vi hade ju inte våra fönster mot gatan. Visst hade jag läst några artiklar då och då i Nya Yorks Tidender om LSD, men utan större intresse, eftersom jag själv – och Ed likaså – var totalt likgiltig inför droger av alla sorter. Själv hade jag inte dragit ett bloss på en cigarrett i hela mitt liv, och jag tyckte inte alls om smaken på sprit. Så när mamma råkade i panik kunde jag lugna henne med att jag varken hade sett LSD eller några som helt resultatyttringar av det.

Varför skriver jag här så mycket om detta brev? Jo, jag vill redan nu göra det klart för dig att jag ingenting har att förtälja om sprit och narkotika och sådant, och det beror inte på att jag i min berusning har glömt bort det. Berusningen av lycka över att vara till och leva i Nya York och ha en underbar älskare blankar inte ut minnet – den gör att man lätt blandar ihop tidsföljden i vad som inträffade, men den detaljen rättas ju till av dessa daterade Sverigebrev.

Sök därför inte efter någonting av den sorten i det jag skriver, för du kommer inte att finna något. Den typen av underhållning får du tyvärr hitta på annat håll.

Published in: on 2010/07/10 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 623: 11 -22 aug 1966

Börsfallspaniken

Aktiebörsen stod på näsan och jag ville hoppa ur den på något sätt. Jag hade ju ingen aning om någonting, så jag sålde en aktie som inte hade gått ner så mycket ännu. Den 11 augusti sålde jag 26 aktier av Boise Cascade (se inlägg 525) för 3.743 kronor och kom därmed undan med en förlust på bara 717 kronor. Jag hade gjort rätt, för från den 11 till den 31 augusti hade de 4 aktier som jag hade behållit fortsatt neråt från 147 till 115 kronor styck!

Och den 18 augusti kom turen till Harnischfeger. Jag sålde 12 av dem – behöll 3 – för 1.998 kronor, och då jag hade betalat hela 2.621 kronor för dem (se inlägg 575) så förlorade jag 623 kronor på den affären. Det här var inte roligt. Kanske jag inte var så mycket av affärsgeni som jag hade inbillat mig?

Vad skulle jag göra? Kanske jag kunde finna någon aktie som verkligen var bra och därför skulle gå upp?

Tursamt nog fann jag en aktie som verkligen såg säker ut. Beckman Instruments var ett företag som var byggt helt och hållet på vetenskapliga rön och inte på löst försäljningsprat. De tillverkade olika sorters instrument och hade som sin grundprodukt en surhetsmätare som de hade haft i många år.

Beckman Instruments första surhetsmätare (internet)

Den kunde exakt mäta pH-värdet i både matvaror och industriförnödenheter och såldes till laboratorier och sjukhus. Även om marknaden skulle fortsätta att gå ner så borde väl ett sådant vetenskapligt företag alltid ha vind i seglen, vad som än hände – mat och sjukvård skulle alltid behövas.

Så jag köpte den 18 augusti 12 aktier i Beckman Instruments för 3.323 kronor. När jag kollade aktiepriserna i Nya Yorks Tidender – det var det första jag tittade på när jag köpte en tidning – på tåget till jobbet såg jag en dag strax efter inköpet att Beckman Instruments hade fallit från 272 till 262 kronor på en enda dag. När jag kom till arbetet ringde jag i full panik till min mäklare och undrade vad som hade hänt. ”Ingenting”, sade han. ”Sådant händer hela tiden. Någon ville sälja en stor post av aktier och för att få köpare till dem alla fick de sänka priset litet grann. Ingening att oroa sig för.” – Klart som korvspad. Jag var i säkra händer.

Men jag sålde i alla fall samma dag 14 aktier – behöll 6 – av AP Parts  för 1.124 kronor och tog en 125 kronors förlust i jämförelse med 1.249 kronor för samma proportion av de aktier i Muskegon Piston Rings som jag en gång hade köpt (se inlägg 320) och som sedermera hade tagits över av AP Parts (se inlägg 554). Jag skulle tro att många noviser råkade i samma panik som jag den hösten – om man inte hade upplevt en fallande aktiemarknad visste man inte vad man skulle göra. Det var en tur i oturen att jag inte hade så mycket pengar på spel då i början – även om det då för mig relativt sett var oändligt mycket – så att jag skulle lyckas komma igenom pärsen med skinnet i behåll. Vilket jag faktiskt gjorde. Och lärde mig en massa på kuppen.

Published in: on 2010/07/10 at 08:02  Kommentera  

Inlägg 622: 6 – 8 aug 1966

Storgatsbutiksfilmsuccén

Lördagstestningen den 6 augusti hos E F Hutton med alla de 250 gick perfekt. Nu såg allt ut att komma att gå bra den 22 augusti. Men man kunde ju aldrig veta. Ett annat Canton skulle ju kunna ju dyka upp när som helst.

På 8:e gatan, nära oss och alldeles intill nattklubben Bon Soir, låg det en liten biograf som fint passade in i Greenwichbyn. Den visade helst ‘konstnärliga’ och ovanliga filmer, och Ed och jag slank ofta in där. En augustikväll såg vi ‘Butiken på Storgatan’ (eng. The Shop on Main Street), en film från Tjeckoslovakien, ett kommunistland bakom järnridån. Hmmm .. det lät inte så särdeles lockande. Men den hade fått lovord på TV, så vi försökte litet misstänksamma.

Affisch för den tjeckoslovakiska filmen Butiken på Storgatan, 1965 (internet)

Vi fick senare veta att filmen faktiskt hade vunnit 1965 års Oscar för bästa utländska film, så det var inte underligt att det blev en filmupplevelse som man kom ihåg länge därefter. Här är handlingen i korta drag:

Under nazistregimen under andra världskriget ägdes en sybehörsbutik i en liten slovakisk stad av Rozalia Lautmannova, en nästan döv judisk gumma. En snickare av rätt ras vid namn Tony Brtko hade utsetts av myndigheterna att ta över hennes affär. Just då denne försökte förklara för den virriga gamla att han nu ägde butiken och skulle vara hennes förman, så in trädde Imrich Kuchar, en slovakisk nazistmotståndare. Han talade om för Brtko att affären gick med förlust och att Lautmannova drog sig fram på gåvoslantar. Men för att få Brtko att stå kvar som ägare så erbjöd den judiska kolonin honom ett veckobidrag – på så sätt skulle någon annan inte utses till ägare och då kanske slänga ut Lantmannova.

Brtko accepterade detta och fick Lautmannova att tro att han var hennes brorson och var där för att hjälpa henne i butiken. Det blev till ett fint förhållande dem emellan, och allt gick bra ända tills en dag hela den judiska befolkningen i staden skulle transporteras bort. Brtko visste då inte vad han skulle göra. Först ville han lämna ut henne, men hon vägrade. När polisen nalkades butiken, gömde han henne i en garderob. Polisen gick bara förbi, och Brtko gick till garderoben för att hämta henne.

Jag hade en länk till denna underbara film här, men en dag fanns den inte längre – det fanns bara små klipp ur den. Nu hittar jag igen hela filmen på YouTube, men det är något underligt med den. Man skall identifiera sig med ett kreditkort, fast de lovar att det inte kostar något. Jag går aldrig på sådant, men du kan försöka. Klicka här och rapportera sedan gärna i en kommentar hur det gick.

Published in: on 2010/07/10 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 621: 31 jul 1966

Flodkantslångpromenaden

När söndagsvädret var vackert under högsommaren var Ed och jag i allmänhet ute i Riisparken och hade det gott och trevligt. I juli och augusti var det packat därute, havsvattnet var varmare än tidigare – fast lika ogenomskinligt brunt – och alltid fanns det någon där som Ed kände sedan förut och som vi slog oss i slang med.

Den 31 juli tog vi emellertid i stället en långpromenad utmed Hudsonfloden norrut. Benen krävde ibland att få röra på sig efter en rätt stillasittande vecka, och då kunde det bli många kilometer. Manhattan är 22 kilometer lång och vi gick upp till nordtippen av ön. Vi bodde 4 kilometer norr om sydspetsen, så det blev bara 18 kilometer att gå, men det blev ändå en god promenad. På med shorts och gymnastikskor – det behövdes inte mer, för vi skulle ju inte gå genom själva staden.

Först passerade vi alla fartygspirerna för passagerar- och lastfartyg, alltså förbi den helgade plats där jag en gång i tiden hade satt min första fot på amerikansk mark – även om marken där var en pir byggd på träpålar och med Hudsonfloden skvalpande rätt inunder. Hela den sträckan hade vi viaduktvägen snett ovanför oss med sina halvlösa plåtar som slamrade till för varje bil som passerade däruppe.

Vid 72:a gatan tog en park vid, med asfalterad gång- och cykelväg utmed vattnet – och räcke så man inte trillade i. Det var den mest välordnade biten av vår promenad, och inte undra på det: innanför parken låg det enbart fina patricierhus med förnäma adresser, stora lägenheter och en underbar utsikt över floden. Viaduktvägen hade där kommit ner på marknivå och blivit till en parkväg mitt i den smala parken. Vid 79:e gatan låg det en välhållen förtöjningshamn för fritidsbåtar, och sådant är det alltid trevligt att titta på.

79:e gatans fritidsbåthamn, sedd norrifrån, och viaduktvägen i bakgrunden, New York (internet)

En bit längre norrut tog Harlem vid, och här fick man gå, mest i gräs, mellan parkvägen och floden. När vi långt efter länge passerade rätt under George Washingtonbron vid 180:e gatan fann vi att det stod ett fyrtorn nästan rätt under bron!

Fyrtornet rätt under George Washingtonbron, New York (internet)

Sedan var det bara fyrtio kvarter kvar till Klosterparken (eng. Cloister Park) i Manhattans norra ände. Och vi tog tunnelbanan hem i stället för att gå till fots – vi var bägge lagom trötta.

Den 5 juli hade tunnelbanepolletterna i Nya York gått upp från 78 öre till 1,04 kronor. Det hade sagts att det skulle bli nya polletter, men då ljög man för att folk inte skulle hamstra de gamla. Dessa fortsatte att gälla – det kostade bara mera att köpa nya. Vår promenad utmed floden kom därför att kosta oss 1,04 kronor. Fortfarande ett billigt nöje.

Published in: on 2010/07/10 at 06:42  Kommentera  

Inlägg 620: 23 jul – 6 aug 1966

Operatrisbakvändhetskatastrofsförhindrandet

Hon hade alltid tryckt på de två knapparna i omvänd ordning! Hon hade alltså först flyttat upp papperet en radhöjd och sedan skjutit tillbaka skrivelementet till vänsterkanten. Det gick ju precis lika bra hur man än gjorde det – det var bara det att alla andra, inklusive vi programmerare, inte ens hade tänkt på den varianten!

Att denna omvända metod inte ett ögonblick, under hela detta år med programmet, hade gått upp för mig tog jag mycket hårt. Jag kände mig dålig på alla sätt: dålig på mitt arbete, dålig i min intelligens, dålig i mitt intresse, dålig i min fantasi. Naturligtvis var alla de andra i gruppen lika dåliga, men det hjälpte inte mig.

Det tog mig lång tid att komma tillrätta med mig själv. Eftersom programmeraren inom mig hade fötts hos Volvo år 1961, så var den redan rätt så gammal och erfaren, när jag en dag lärde mig hur man flyttade ner till nästa rad på en amerikansk teleprinter. Programmeraren inom mig borde automatiskt ha använt sin fantasi och tänkt på den här möjligheten. Men det hade den inte gjort. Skam vilade över mina späda axlar.

Att nu justera programmet så att det fungerade också för teleprinteroperatrisen i Canton var en ren barnlek. Det tog bara minuter att skriva ihop programinstruktionerna för att få datorn att byta ordningsföljden mellan de två tecknen, när ett meddelande hade dem i omvänd ordning.

Men sedan måste ju allting testas och kollas på alla sätt. Och när vi systemtestade igen med alla de 250 operatriserna, så var det noga att Cantontanten var med – och att hon fortsatte att skriva på sitt bakvända sätt.

När jag, som så ofta vid den tiden, tänkte på vad denna operatris helt ovetande hade ställt till med, så gick det upp för mig att det var en himmelsk tur att hon inte hade varit sjuk eller på semester under testningen. I så fall hade vårt system inte korrigerats för hennes egenhet, och hon hade kommit tillbaka när datorsystemet redan hade körts i gång. Vad hade då hänt när hon tryckte på de två tangenterna i omvänd ordning? Programfel förstås!

Teleprinteroperatris, dock inte den bakvända (internet)

Och då skulle man ju inte ha kunnat säga stopp och vänta – det gällde ju då E F Huttons levebröd – utan de skulle antagligen i panik ha fått gå över till att använda telefon eller att koppla tillbaka teleprintrarna så som de hade fungerat innan datorn var installerad. Det skulle ha varit en katastrof. På sitt sätt räddade teleprinteroperatrisen i Canton oss från sig själv just genom att inte vara sjuk eller på semester under testningen.

Published in: on 2010/07/09 at 21:29  Kommentera  

Inlägg 619: 23 jul – 3 aug 1966

Programfelsresefördröjningsmöjligheten

Vid lördagstestningen den 23 juli var återigen alla de 250 avdelningskontoren med i svängen, och testningen började fint. Orderna strömmade in, och vi såg att det här skulle kommar att bli ett lyckat test – vi verkade vara färdiga att verkligen tro på den 22 augusti.

Men efter bara några minuter kollapsade alltihop. Programfel! Orderna överalltifrån fortsatte att rulla in, men de gick ingenstans. E F Hutton meddelade alla att stoppa och vänta. Som alltid tog det en lång stund innan vi visste vad som hade hänt. Först måste vi skriva ut en flera centimeter tjock lista som visade allting som maskinen arbetade med när programmet sprack, och sedan skulle vi gräva bland dessa siffror och hitta var felet låg.

Vi fann att maskinen vid kollapsen hade arbetat med en order som hade kommit från en teleprinteroperatris ute i landsorten – jag minns inte alls var någonstans, så låt oss för enkelhetens skull säga att hon arbetade på E F Huttons kontor i Canton. Men vad var det för fel med den ordern? Programmet kollade ju allting i varje order, och om det var något fel så skickades ett felmeddelande tillbaka, och livet fortsatte. Men nu hade i stället hela systemet egendomligt nog kollapsat.

Vi sade till Cantonoperatrisen att tills vidare inte sända något alls, och sedan startade vi upp systemet på nytt och meddelade alla att börja sända in sina order igen. Allt löpte fint, och efter tio minuter sade vi till Canton att också börja sända. Det blev programfel med en gång. Stopp och vänta igen!

Det blev ingen mera testning den dagen. Snöpligt slut efter bara två timmar. I stället blev det testning under flera sena kvällar med bara Canton – och med oss förstås. Jag vill nu påminna dig om att det fanns inga bildskärmar på datorerna på den tiden, så varje försök krävde utskrivning av resultatet, analys och så ett försök till. Så höll det på – det blev ingen testning den följande lördagen, och inte förrän en kväll under veckan därefter kom någon av oss på vad som kunde ha orsakat felet.

Jag berättade tidigare om att teleprinteroperatriserna använde två tangenter för att gå till nästa skrivrad i det de skrev. Den första sköt tillbaka skrivelementet till vänsterkanten och den andra flyttade upp papperet en radhöjd. Alla tangentanslag kom med som tecken i det avsända meddelandet, så att den mottagande teleprintern skulle kunna utföra samma manöver när den skrev ut meddelandet.

Det visade sig att operatrisen i Canton inte gjorde precis så, och det hade ändå gått fint i alla år. Men inte nu.

Published in: on 2010/07/09 at 21:25  Kommentera  

Inlägg 618: 16 – 18 jul 1966

Programigångkörningsförseningen

Intressant var att motellen som skulle ge oss ett rum för natten aldrig med en min visade att vi skilde oss från de tusentals vanliga par som de gav ett rum till. Vi råkade aldrig, och jag säger ‘aldrig’, ut för några som helst otrevligheter, trots att vi flitigt reste runt i landet och i världen. Det var ett faktum som vi ofta påpekade för varandra. Att vi annars inte diskuterade rasfrågor oss emellan berodde nog på att vi helt enkelt var totalt ense om allting i det ämnet, och vad är det då att diskutera? Detta sagt, så är det klart att Ed hade upplevt rasdiskrimineringen inifrån medan jag bara hade sett den utifrån – men våra slutsatser hade ändå blivit desamma.

Med dessa gemensamma uppfattningar kunde vi säkert ha varit effektiva som flaggviftande medlemmar av många intresseorganisationer, från det gamla stadgade ‘Nationella förbundet för framsteg för färgat folk’ (eng. National Association for the Advancement of Colored People) till de nya vilda ‘Svarta pantrarna’ (eng. Black Panthers). Men vi levde för oss själva, inte för samhället. Vi följde rätt väl med i vad som hände omkring oss, inte bara i fråga om den svarta rasen utan också om de homosexuella, men vi var inte alls vad som kallas ‘aktiva’.

NAACPs logotyp (internet)

Svarta pantrarnas logotyp (internet)

Skulle jag någonsin få tillbaka min fina spegelreflexkamera från Östtyskland? Den hade skickats dit fem månader tidigare för att få den trasiga inbyggda ljusmätaren utbytt – enligt garantin skulle en ny bli insatt helt gratis. Men, som bekant, Orsa kompani lovar ingenting bestämt, och detta tycktes gälla även östtyska kamerafabriker.

Därför hade jag börjat söka efter en ny kamera för vår planerade utlandssemester. Jag hade hittat en fin kamera som jag skulle ha råd med, men innan jag gjorde slag i saken skrev jag först hem till Örebro för att få det svenska priset på samma kamera. Det gällde en Nikon F 35 mm spegelreflexkamera, och objektivet till den såldes separat, så att man kunde få just det objektiv man ville ha. Jag ville ha ett 50 mm F1.4 objektiv till att börja med, och sedan när lusten föll på och pengarna räckte till skulle jag kunna köpa mig både vidvinkel och telefoto.

Nikon F 35 mm kamera med ljusmätare (internet)

Eftersom båda av de första testlördagarna hade påvisat en del problem att klara upp, så var det ingen överraskning att E F Hutton på måndagen flyttade fram startdagen för det nya systemet från den 1 till den 22 augusti. Ingenting händer när det skall hända, men det är en regel som man alltid tror inte skall gälla – just då. Hur skulle det nu gå med vår Europaresa, som var bokad för den 9 september? Vad är det nu det heter – ”Hoppet är det sista som lämnar människan”? Det skulle säkert gå bra.

Published in: on 2010/07/09 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 617: 16 jul 1966

Rasdiskussionsinduktionen

Här är en senare version av ‘Den gamla floden’ med Paul Robesons röst mera utvecklad. Han har ändrat sångens text litet grann, och inspelningstekniken är mera fulländad. Detta är ingen film utan ett konsertframförande inför publik. Klicka här för den versionen.

Det är inte svårt att känna likheten mellan ‘Den gamla floden’ och den ryska ‘Pråmdragarnas sång vid Volga’, samma arbete, samma förtryck, samma vemod. Paul Robeson sjöng den när han vistades i Moskva. Ryska var ett av de 25 språk som han har sjungit på. Klicka här för den sången.

Det var ju för att Paul Robeson var så intimt sammanflätad med Teaterbåten som jag kom att berätta så mycket om honom, trots att vi inte såg honom själv på vår föreställning och jag troligen inte visste ett dugg om honom vid den tiden. Han var inte allmänt känd för unga människor – eller nyinflyttade till landet. Han var svartlistad från offentliga uppträdanden alltsedan McCarthytiden och syntes och hördes inte alls på radio och TV. Detta pågick fram till år 1978, långt efter hans död.

Ed och jag greps av föreställningens djupt tragiska handling, även om den avsiktligt var överhöljd med artificiella lustigheter. Man märkte inte då, utan först långt därefter, hur skickligt olika element var inlagda i handlingen för att avväpna rasfientliga attacker från myndigheterna, särskilt i södern. Vi två satt och höll varandra diskret i hand i teaterns mörker, för vad som hände därnere på scenen berörde oss själva i högsta grad. Det var tryggt att känna kontakten med den andre, och vi fortsatte faktiskt att göra det vid andra föreställningar av liknande natur. Vi blev då alltid en del av handlingen.

Detta drama ledde oss också till att ett slag framöver diskutera rasfrågor, något som vi annars aldrig hade gjort. Men vi talade om dessa ting endast på ett opersonligt, teoretiskt plan. Jag nämnde aldrig för Ed att det som, när vi först träffades, gjorde honom helt oemotståndlig för mig var hans svarta ras. När jag säger detta kommer jag att tänka på att jag inte vet om det betydde något för honom att jag var vit. Det var säkert djupt inne ett laddat ämne även för mig, även om jag inte alls tänkte på det så. Med tiden blev rasen helt oväsentlig – han blev just min Ed.

Men visst hade det varit både kulturellt och sexuellt spännande att han var så olik de flesta killar jag hade träffat. Det var intressant att se hur folk runt oss reagerade inför detta udda par, särskilt i början. Inom bögvärlden var vi dock inte direkt ovanliga, och det fick mig att inse att jag inte var den enda med en såpass egendomlig smak.

Published in: on 2010/07/08 at 11:54  Kommentera  

Inlägg 616: 16 jul 1966

Karriärframgångsoaccepterandet

Den mest kända rösten genom tiderna för framförande av ‘Den gamla floden’  tillhörde Paul Robeson. Det var inte honom som Ed och jag fick höra på Delstatsteatern, men om du klickar här så får du höra just Paul Robeson sjunga den i ett uppförande av ‘Teaterbåten’ redan år 1936.

Som neger kom Paul Robeson att få ett besvärligt liv. Han var alldeles för duktig på alla områden för att accepteras av den amerikanska vita befolkningen, som kämpade emot honom med alla medel. Han svartlistades av Joe McCarthy på 50-talet, och hos den amerikanska underrättelseverksamheten var hans dokumentsamling den digraste. Detta berodde mycket på att han uttryckte sig varmt om Sovjetunionen, som han tyckte vara mera öppen för alla sorters människor. Efter ett besök där kom han emellertid hem djupt besviken över att ha funnit att detta inte alls var riktigt.

Paul Robeson (internet)

Hans livskarriär började med ett stipendium till studier vid ett stort universitet, där han gick ut som nummer ett i sin årsklass – och på sin ålders höst tilldelades ett hederdoktorat vid samma universitet. Han var inte bara skicklig i sina studier – han var samtidigt framstående i sport vid universitetet, både i friidrott och i fotboll, korgboll och brännboll. Vid 25 års ålder tog han en juridisk examen vid Kolumbiauniversitetet (eng. Columbia University) i Nya York och fick därpå arbete på en advokatbyrå.

Han slutade emellertid snart både på byrån och med advokatyrket som helhet, när en vit sekreterare på byrån vägrade att ta diktamen från honom. Han beslöt att i stället använda sin artistiska talang till att stödja afrikansk och afro-amerikansk kultur och historia. Detta ledde fram till en strålande fyrtioårig karriär som sångare och skådespelare. Huvudrollerna i bland annat ‘Teaterbåten’, Gershwins ‘Porgy och Bess’ (eng. Porgy and Bess) och Shakespeares ‘Othello’ blev alla stora succéer, och han spelade den ledande manliga rollen i tretton filmer.

Ed och jag fick alltså inte se Paul Robeson vid vårt besök på Delstatsteatern. Han var då 68 år gammal och sjuklig och togs hand om av sin syster i Filadelfia. Han dog år 1973, och hela världen defilerade då förbi hans kista på Bentas begravningsbyrå i Harlem i Nya York – vilket råkade vara samma byrå som en gång senare skulle komma att ta hand om Eds kvarlevor efter hans död. Bland dem som kom till Paul Robeson på begravningsbyrån märktes en utländsk statschef, nämligen kung Gustaf VI Adolf.

Published in: on 2010/07/08 at 11:20  Kommentera  

Inlägg 615: 16 jul 1966

Niggeromskrivningsvarianterna

Handlingen i ‘Teaterbåten’ rörde sig kring en flodångare, som mellan åren 1880 och 1927 rumsterade i Mississippifloden, där den lade till vid de olika samhällena. I teaterlokalen ombord bjöds då den lokala befolkningen på underhållning av det medresande teatersällskapet. På så vis kunde föreställningen få en mycket rik handling: dels fick man ju följa det dramatiska livet omkring skådespelarna, och dels lades det in små bitar av deras uppträdanden ombord på sin teaterbåt. Handlingen sträckte sig hela vägen mellan år 1880 och år 1927, alltså fram till samma år som ‘Teaterbåten’ hade sin urpremiär på Broadway i Nya York. Den byggde på en bok av Edna Ferber, som hade utgivits just året före.

Dramatiken rörde sig kring rasfördomar och sorgfylld, bestående kärlek. I fråga om rasfördomar var den banbrytande och ofta långt före sin tid, men då raserna var så säkert åtskilda överallt, inte bara i södern, så fick pjäsen passera med sin ovanliga rasblandning betraktad mest som ett kuriosum. Aktörena var både svarta och vita och de visade sig samtidigt på scenen, något som aldrig tidigare hade hänt. Danskörerna var inte internt blandade – det fanns en svart trupp som fungerade som en grekisk kör som delgav publiken vad som hände på scenen, och en vit trupp som tolkade de agerandes drömmar.

Pjäsen var också först med att visa upp ett svart-vitt äktenskap. Vid ett tillfälle, när polisen hade fått besked om att en gift vit kvinna egentligen var mulatt och inte helvit som sin man och därför skulle till att gripa dem som lagbrytare, så skar han henne i handen i allas åsyn och svalde hennes blod, varefter han också hade en droppe negerblod i sig och lagliggjorde därmed deras äktenskap. Det var väl handling nog att pirra i varenda sydstatssjäl!

Detta drama hade ett starkt budskap men kunde inte formellt anklagas för att förfäkta något olagligt, så det lämnades i fred av polisen. Teaterbåten hade satts upp ständigt och jämt genom åren med mycket små jämkningar i sitt innehåll. Första raden i ‘Den gamla floden’ (eng. Old Man River) började i originalet: ‘Niggrerna arbetar alla på Mississippi’ (eng. Niggers all work on the Mississippi).

‘Nigger’ var ett otroligt laddat ord i Amerika – se bara på Agatha Christies bok ‘Tio små negerpojkar’ (eng. Ten Little Niggers) som i sin amerikanska utgåva hette ‘Tio små indianer’ (eng. Ten Little Indians). Samma sångrad fick ibland heta ‘Färgat folk arbetar på Mississippi’ (eng. Colored Folks Work on the Mississippi) eller ‘Svartingar arbetar på Mississippi’ (eng. Darkies All Work on the Mississippi) eller ‘Vi arbetar alla på Mississippi’ (eng. Here we all work on the Mississippi) – man valde den rad som för tillfället ansågs vara den minst omöjliga att använda. När Ed och jag såg ‘Teaterbåten’ år 1966, mitt i åren av medborgarrättskamp och raskravaller, så var dessa laddade rader helt utelämnade ur sången.

Published in: on 2010/07/08 at 10:56  Comments (2)  

Inlägg 614: 11 – 16 jul 1966

Semesterresedubbelbokningstillåtelsen

Under den följande veckan klarades de tekniska problemen från lördagstestningen upp, och det såg ljust ut för ett bättre testresultat nästa lördag. E F Hutton var nu litet mindre hejsan hoppsan och engagerade bara 70 avdelningskontor den här gången – mot de 250 som bara fick sitta och vänta den första lördagen. Det är bra att vara optimistisk, men litet realism skadar inte.

Och det gick bättre, mycket bättre. Små problem här och där, men aktieorderna skrevs in och kom fram, och bekräftelserna skrevs in på börsen och kom fram, de också. Under veckan skulle vi alla detaljgranska resultatet. Följa upp att varenda order kom fram till börsen och att den fanns lagrad i datorn, och framför allt att orderbekräftelsen ordentligt matchades av datorn mot den insända ordern. Enformigt och trist slitgöra, men alla arbeten har mindre roliga moment.

Framgången på lördagsmorgonen – hela testningen var över redan klockan 11.00 – gjorde att jag slog till och bokade biljetterna för vår planerade Europaresa. Jag gick direkt från E F Hutton till Loftleidir, det isländska flygbolaget, vid Rockefellercentret. Där lyckades jag få oss med på deras propellerplan till Reykjavik den 9 september och därifrån till Luxemburg efter ett uppehåll på 24 timmar. De hade nämligen ett specialerbjudande på 80 kronor för att få bo över en natt på deras hotell Loftleidir i Reykjavik och på så sätt få se litet av Island.

Loftleidirs propellerplan (internet)

Tillbakaresan bokade jag till den 2 oktober, men jag lyckades också boka en extra tillbakaresa för mig själv en vecka senare, den 9 oktober, detta för att få tillfälle att träffa mina föräldrar antingen i Örebro eller någonstans i Europa – de hade nämligen talat om att resa till Rivieran på hösten, och då skulle vi kanske kunna träffas där. Loftleidir var med på att ha mig dubbelbokad – det gällde bara för mig att avbeställa det datum jag inte tänkte utnyttja. Jag uppskattade verkligen detta snälla flygbolag.

På kvällen gjorde vi precis samma sak som förra lördagen: vi gick på en musikal på Nya Yorks Delstatsteater vid Lincolncentret. Minnet av den härliga kvällen med Ethel Merman satt i, och den här gången var det Teaterbåten (eng. Show Boat) som stod på löpsedeln. Den hade kommit till redan år 1927 och betraktades av många som den första verkliga amerikanska musikalen. Det var emellertid helt galet att kalla Teaterbåten en musikal. Det var varken en operett, en musikkomedi, eller en bensprattelsrevy. Det var en föreställning helt i linje med all stor teaterdramatik, även om musik också ingick. Här var det handlingen det gällde, och musiken, hur vacker den än var, fick nöja sig med en underordnad roll.

Pianonoterna för Teaterbåten, 1927 (internet)

Published in: on 2010/07/08 at 10:41  Kommentera  

Inlägg 613: 9 jul 1966

Applåderingsigånghållningteknikstillämpandet

Ethel Merman sjöng den med verv som alltid och publiken gillade den ordentligt. Hon fick så mycket applåder att hon gav sig på sången igen, något som ofta hände. Ny applåd som efterhand dog ut – men bara nästan, för Ed och jag gav oss inte. Vi fortsatte att klappa, och i tio sekunder var det bara vi två som hördes i hela salongen. Sedan kom det till några fler här och där, och så brakade det löst igen. Det blev för henne att servera en tredje omgång, och efter den gav sig inte publiken – nu var det inte bara vi två utan hela salongen som stod upp och bara fortsatte att applådera – och tvingade fram ett fjärde och sista dacapo. Först då kunde handlingen fortsätta. Jag skulle tro att även garvade Ethel Merman kom att minnas det mottagandet.

Applåderande händer (internet)

Ethel Merman var en härlig artist, och att få uppleva henne i levande livet på en scen slår utan vidare de mera personliga närbilderna som en film erbjuder. Men hur hon var i livet bortom sina framträdanden kan man kanske undra över. Hon var gift fyra gånger och skild fyra gånger – i en självbiografi lär hon ha lämnat texten helt blank i det kapitel som hade rubriken ‘Mitt tredje äktenskap’. Men en bögmagnet var hon med besked, och det tror jag att du redan har förstått.

Ethel Merman och siste maken Ernest Borgnine (internet)

Här har du just sången om det gammaldags bröllopet, inte med Ethel Merman utan i stället med Patti LuPone. Det var just hon som sedermera hade titelrollen på Broadway i musikalen ‘Evita’, som i mitt tycke var den genom åren bästa musikal som jag har upplevt – tre gånger på teater i Nya York, London och Palm Springs, och så en gång på bio.

Nu hamnade jag bestämt på ett stickspår, för det gällde ju nu inte ‘Evita’ utan ‘Annie, ta fram din bössa’, inte sant? Patti LuPone har också röstresurser i Ethel Merman klass, så om du klickar här får du uppleva något som närmar sig det som vi applåderade så hejdlöst åt.

Men Ethel Merman då? Ja, det bästa jag har hittat med henne på YouTube är ett tiominuters potpourri, där hon sjunger några av sina mest kända sånger – bland annat en sång från ‘Annie’. Bara klicka här så får du en härlig stund.

Ed och jag var så stolta över att just vi två hade åstadkommit inte bara en utan två omsjungningar av den nya sången – inte för att vi fick någon éloge för det, men det var ju inte alls avsikten. Det var bara i våra egna ögon som vi såg oss som Betydande Personer den kvällen.

Published in: on 2010/07/08 at 06:13  Kommentera  

Inlägg 612: 9 jul 1966

Teatervalslyckokastet

När jag därför helt oväntat kom hem från E F Hutton mitt på lördagen, så var faktiskt Ed hemma – jag hade väntat mig att han skulle vara uppe i Bronx hos familjen. Nu bestämde vi oss för att gå på något kul på kvällen. Vi var för det mesta inte så värst teaterpetiga, så vi hade inte planerat något i förväg, men det var enkelt nog att se vad det fanns att bjuda på. Jag köpte ju Nya Yorks Tidender varenda dag, och där fanns allt man behövde veta om allting. På teatersidan fanns det både annonser, ibland en hel sida stora men vanligen bara några centimeter i en spalt, och en alfabetisk förteckning med allting i samma storlek – det var i den listan man sökte efter små bakgatsteatrar.

”Ah, titta där!” sade Ed. ”Ethel Merman!” – Jag minns inte om jag då visste vem det var, men jag kände förmodligen till henne från Johnny Carsons program på TV. I varje fall begav vi oss upp till, av alla teatrar, Nya Yorks Delstatsteater vid Lincolncentret, min absoluta favoritteater. Jo, de hade några biljetter kvar, och vi hamnade i mitten på sista bänk uppe på balkongen, men på den teatern kunde man sitta var som helst – akustiken i den nybyggda teatern var perfekt överallt. Och Ethel Merman hade röst. Kvällen var räddad!

Ethel Merman (internet)

Vad var det för musikal som vi fick se då? En nyuppsättning av Irving Berlins musikal ‘Annie, ta fram din bössa’ (eng. Annie Get Your Gun), som hade haft sin ursprungliga premiär redan år 1946. Nu som då spelades huvudrollen, Annie Oakley, av Ethel Merman, en fantastisk talang som hade varit med ett slag. Hon hade stått på scenen redan innan sådana tekniska nymodigheter som mikrofoner och högtalare började användas, och då gällde det att ta i när man sjöng. Hon hade aldrig tagit en enda sånglektion, men hon träffade alltid rätt not och hade en fabulös diktion – man kunde höra vartenda ord hon sjöng, något ovanligt hos de flesta sångerskor. Om jag skulle jämföra hennes sångstil med någon svenska så låge nog Anita Lindblom nära till hands.

Och inte hade vi lagt märke till att vi råkade få se den allra sista föreställningen innan Annie drog ut på turné – hur stor tur får man egentligen ha? Nyuppsättningen hade kört igång den 31 maj 1966 med förutbestämt engagemang – bara fram till den 9 juli.

Skivomslag: ‘Annie, ta fram din bössa’ med Ethel Merman (internet)

Det blev en härlig föreställning. Ethel Merman ägde scenen, precis som hon alltid gjorde. Hon hade i hela sitt liv tillbringat mer tid på teaterscener än hemma i sin bostad, och det märktes. Musikalen hade ändrats litet för den här nyuppsättningen, och en helt ny sång hade lagts till, ‘Ett gammaldags bröllop’ (eng. An Oldfashioned Wedding).

Published in: on 2010/07/08 at 05:38  Kommentera  

Inlägg 611: 9 jul 1966

Förstaprövningsofärdigheten

På lördagen hade vi första repetitionen hos E F Hutton. Vi samlades på deras dataavdelning redan klockan 05.00 för att allt skulle vara färdigt när operatriserna på 250 av deras avdelningskontor runtom i landet vid 08-tiden satte sig ner vid sina teleprintrar för att testa det nya börsordersystemet. Testningen skulle gå så till att de sände in samma bunt med aktieorder som de hade sänt in till börsen dagen före på det gamla vanliga sättet. Fast nu på lördagen skulle de sändas in utan uppehåll emellan, kanske hela dagens skörd på en enda timme – men såpass mycket var ju systemet avsett att kunna klara.

Tyvärr kom vi aldrig så långt med förberedelserna att de kunde få sända någonting alls. Man får väl hoppas att operatriserna hade haft vett att ta med sig en stickning, så att de kunde sitta och åtminstone få ihop en kofta medan de väntade – de fick ju i alla fall betalt. Lördagslön = en och en halv vardagslön.

Vad var det då som inte fungerade enligt planerna? Med ett ord: allting.

Som alla datainstallationer gällde det två arbetsområden: hårdvaran, det vill säga maskinen och hopkopplingen till teleprintrarna, och mjukvaran, det vill säga maskinens programmering. Eftersom vi själva hade skrivit ihop ett av programmen den här gången, så skulle mjukvarutestningen ta mycket mera tid i anspråk än vanligt. Vi var ett halvt dussin programmerare i min grupp, medan tre tekniker skötte hårdvaran. E F Huttons folk var också med, men de var bara där för den händelse att vi hade några frågor.

Bortsett från några chefspersoner, som också dök upp, så var vi alla där specialister på våra egna gebit. Jag kom just att tänka på det gamla sägesättet att en specialist är en person som vet mer och mer om mindre och mindre, tills han till slut vet allting om ingenting. Eftersom jag var specialist så visste jag alltså ingenting.

Förrän allt på maskinsidan var klappat och klart så kunde inte repetitionen ens börja. Teleprintrarna sände inte iväg några order och vårt dataprogram fick ingenting att utföra. Operatriserna satt och stickade – får man väl hoppas – och vi programmerare hjälpte teknikerna så gott vi kunde: vi räckte dem deras skruvmejslar, vi läste högt för dem ur instruktionsböckerna medan de skruvade, och så gick vi efter kaffe för allihop.

Vi tolvsnåret stod det klart att det inte skulle bli någon repetition alls den dagen. Teknikerna stannade kvar med sina skruvmejslar och vi andra gick hem. Det var en solig sommarlördag, och hälften  av den återstod.

Nästa lördag skulle det bli repetition igen. Då skulle mera bli gjort.

Published in: on 2010/07/08 at 04:02  Kommentera  

Inlägg 610: 9 – 11 jul 1966

Inbrottslighetshönsnätsföräkringsmetoden

Om alla i huset nu fick ett tjuvlås från husägaren, då tyckte jag minsann att han skulle ge mig åtminstone en del av de pengar som jag hade betalat en låssmed för att installera ett tjuvlås när jag flyttade in året innan. Men ifall han nekade tänkte jag inte fordra att få pengarna, utan i stället skulle jag då ge dem en lista på sådant som jag med rätta kunde fordra att få gjort och det bums:

  • sätta fast kranarna över badkaret, så att de inte föll av om man inte tryckte in dem samtidigt som man vred,
  • justera ett av ångvärmeelementen som pep och väste hela natten på vintern,
  • justera stängningsfjädern på ytterdörren  så den gled i lås även om den inte smällde igen från fullt öppen position, och
  • rensa avloppsröret i badkaret så att man inte skulle tvingas att stå i smutsigt fotvatten när man duschade.

Inga viktiga småproblem, men utmärkta som slagträn om man måste förhandla till sig någonting. Som till exempel ett tjuvlås.

När Ed och jag flyttade in ett halvår tidigare hade jag själv låtit en fönsterglasfirma byta ut alla rutorna i de höga fönstren mot tjockare glas med inbyggt hönsnät. Det tyckte jag var nödvändigt, eftersom en tjuv annars bekvämt kunde slå sönder en ruta och bara klättra in från brandtrappans balkong. Visserligen skulle det nog inte vara direkt enkelt för en tjuv att komma till brandtrappssystemet på baksidan, men med litet tjuvinstinkt kunde man nog komma ner dit från taket.

Men i det lilla köksfönstret på 8 gånger 3 decimeter hade jag låtit det vanliga glaset sitta kvar. Det tänkte jag på nu när jag senare på kvällen kom hem och Ed skakade upp mig med nyheten om inbrottet. Jag hade inte tidigare tyckt att det var nödvändigt, för det fönstret satt långt från grannhusets brandtrappa. Men nu var jag uppskärrad, liksom alla andra i huset, så på måndagen ringde jag upp samma firma som hade satt in nätglaset i de stora fönstren, och fick på så vis ro i min själ. Nu var vi säkra i vårt paradis!

Jag hade nu lagt ner 800 kronor allt som allt för att inbrottssäkra lägenheten. Det var det värt. En ny svartvit 16 tums TV skulle kosta 600 kronor och en inbrottsförsäkring skulle kosta 350 kronor per år. En engångskostnad på 800 kronor var därför en god affär. Och den gav ro i själen.

Published in: on 2010/07/08 at 03:24  Kommentera  

Inlägg 609: 5 – 9 jul 1966

Bakugnsboendet

Smärtsamt som det var så slet vi oss iväg från 122-bäcken klockan 16.00 och passerade Troja (eng. Troy) i delstaten Nya York när skymningen föll. Vi åt middag på ett kafé utmed vägen någonstans därikring och fortsatte sedan till Nya York på Taconicparkvägen, alltihop precis samma väg som jag hade följt tre år tidigare i min egen trasiga bil (se inlägg 75). Vi lämnade tillbaka hyrbilen klockan 01.00 efter en behaglig körning tillsammans med de få andra bilister som hade fördröjt sin hemfärd lika listigt som vi. Sedan gick vi tvärs över gatan och var hemma igen.

Det hade varit en härlig långhelg. I Maine hade vi haft som mest 35 grader i inlandet och 25 grader ute vid kusten, betydligt skönare än i Nya York som hade haft 41 grader.  Vi blev medvetna om det när vi slog upp entrédörren – det var som att öppna en bakugn. Att sätta på luftkonditioneringen hjälpte inte mycket, men vi måste ju sova där. Tegelstensväggen var het när man rörde vid den, garderober och sängkläder ångade, det var så mycket konserverad värme i rummet att det tog två dygn att komma ner till mänsklig temperatur igen. På morgonen när jag vaknade var jag svettig över hela kroppen – och det hade blåst in sval luft hela natten. Vi lämnade luftkonditioneringen på även när vi gick till jobbet nästa dag – strunt i strömkostnaden!

När Ed kom hem på fredagen var det ståhej i huset. Han träffade faktiskt några av våra obekanta husgrannar, något som man inte ofta gjorde i Nya York. Det hörde till att leva anonymt – man hade att göra med tillräckligt mycket människor under en dag i storstaden för att inte orka med ytterligare umgänge på kvällen – men det fanns å andra sidan mycket som förde hyresgästerna samman: fastghetsskötarstrejker och hissmankemang, trasiga tak och elavbrott – ibland måste man söka hjälp eller åtminstone få oja sig tillsammans med sina grannar.

Nu var anledningen ett inbrott i lägenheten mot gatan på andra våningen. De hade förlorat sin TV och också kontanter i en byrålåda. Någon hade bänt upp deras plåtklädda ytterdörr med en kofot. Nästa dag försågs alla lägenheterna i huset med ett tjuvlås. Det är ett extra lås där kolven krokas igenom två öglor, så att dörren hänger som på gångjärn på båda sidorna, och det blir då omöjligt att bända upp den.

Vår lägenhet gav de sig alltså inte på, men så hade jag också installerat ett tjuvlås på eget bevåg redan innan vi ens hade flyttat dit möblerna – på Peter Warren hade varje lägenhet haft ett sådant lås trots att de hade en dörrvakt därnere, och det var därför jag hade förstått hur viktigt det var.

Published in: on 2010/07/07 at 21:52  Kommentera  

Inlägg 608: 4 jul 1966

Arthurfiedlersignaturmarschen

Det var i kvällningen på nationaldagen som hundratusentals människor varje år samlades i en park som kallades Esplanaden (eng. The Esplanade) intill Karlån (eng. Charles River) i Boston för att lyssna till Boston Pops, dirigerad av Arthur Fiedler.

Esplanaden, Boston (internet)

Programmet varierade mellan klassiskt och modernt, mycket wienervalser – som du vet sedan tidigare att jag hade ett gott öra för – och slutade alltid med John Phillip Sousas marsch The Stars and Stripes Forever. När den marschen spelades satte ett jättefyrverkeri i gång ute över ån mot natthimlen. Allt detta sändes ut i TV över hela landet.

Orkesterscenen den 4 juli, Esplanaden, Boston (internet)

Åskådarna den 4 juli, Esplanaden, Boston (internet)

Arthur Fiedler hade lett Boston Pops alltsedan han bildade orkestern år 1930. Han var fortfarande dess dirigent när han dog år 1979, alltså efter nästan 50 års tjänst. Arthur Fiedler var Boston Pops. Och det är för att jag senare kom att starkt känna knytningen mellan honom och hans orkester och nationaldagen, som mina tankar går till honom nu när jag berättar om Eds och min nationaldag år 1966 där i 112-bäcken. Och van vid att skriva om det som mina tankar leder mig till, vill jag gärna visa dig hur älskad av alla Arthur Fiedler var, genom att förtälja hur det avlöpte år 1979 vid Boston Pops första konsert utan sin traditionella dirigent på podiet.

Fiedlers närmaste man, Harry Ellis Dickson, ledde orkestern och började konserten med Arthur Fiedlers signaturmelodi, Stars and Stripes Forever, men framförd i pianissimo. Efter de första takterna lämnade Dickson dirigentpodiet och lät orkestern fortsätta utan ledare. Samma symbolik som när en fallen soldats häst går med i begravningståget med tomma ridstövlar i stigbyglarna.

Publiken förblev stående under marschen och några strök diskret bort sina tårar. Vid det ställe då enligt marschens kutym den amerikanska flaggan vecklades ut var det många som öppet brast ut i gråt. Vid slutet blev det en spontan, dämpad applåd som varade i en halv minut och följdes av en halv minuts stilla tystnad. Därefter satte sig alla ner och musikprogrammet fortsatte.

Tyvärr verkar det inte att finnas något filmklipp av den marschen med Arthur Fiedler på internet. Om du klickar här får du höra den spelad av Boston Pops, dirigerad av John Williams, Arthur Fiedlers efterföljare. Musiken är förnämlig, men allt du får se är en mycket dåligt hissad amerikansk flagga fladdra i vinden.

När Ed och jag var i Boston på hösten någon gång på 1980-talet visades vi runt i staden av Kathleen Hanson, som en gång hade bott i 351:an men nu bodde i Boston. Vi kom då också till Esplanaden och träffade där Arthur Fiedler.

Kathleen Hanson och Ed med Arthur Fiedler, Esplanaden, Boston (1980-talet)

Published in: on 2010/07/07 at 09:12  Comments (2)  

Inlägg 607: 4 jul 1966

Porleriavnjutningen

”Har vi tid att stanna här en stund?” frågade Ed på det lugna sätt som betyder  ”Stopp!”. Han satt ju på höger sida och kunde se vattendraget som korsade vägen litet bakifrån.

”Den här bäcken ser så härlig ut”, gav han som en liten förklaring.

Visst hade vi tid – avsikten med den här kringkörningen var ju att sinka oss så att vi inte skulle fastna i helgtrafiken in mot Nya York. För att undvika att dra till oss uppmärksamhet från passerande bilar fortsatte jag några hundra meter innan jag stannade. Nu skulle de söka efter oss med blicken mot bäcken som där låg på vägens vänstra sida, medan vi skulle bli lämnade i fred vid vattnet på höger sida längre bakut.

Vad Ed hade hittat var verkligen underbart. En ordentlig bäck med plats för mängder av vatten på våren i snösmältningstiden, då bäcken utan vidare skulle ha uppklassats till å. Därför var det massor av nakna stenblock överallt, även långt borta från vattenstråket. Vi doppade en tå, och när det var lagom svalt och skönt så bytte vi om till badbyxor inne i skogen. Helt diskret som det gjordes på den tiden, och så plumsade vi i.

Det var inte vatten att simma i – bäcken bildade där en liten fors med vattnet i strimlor mellan stenarna. Det  samlades till små vattenfall på någon meter när det gav sig, och det var just där under det fallande vattnet som vi satte oss och gosade i solen och plasket.

”Det här gjorde du bra”, sade jag. ”Du skulle stoppa mig oftare, för jag sitter ju och stirrar rätt fram och bara kör på”.

Ed satte upp sitt kamerastativ, som han hade gjort tidigare på den här trippen, och fick några fina bilder av oss bägge för att minnas den här badplatsen som vi hade gjort till vår. Vi döpte vattendraget till 112-bäcken efter vägnumret, för på kartan fanns det ingenting, och bäcken hade därför inget officiellt namn.

Svalkar mig med Ed i 112-bäcken, Nya Hampshire (1966)

Skönt ihop med Ed i 112-bäcken, Nya Hampshire (1966)

Öppnar min famn för sommarsolen vid 112-bäcken, Nya Hampshire (1966)

Ed njuter av 112-bäckens vattenfall, Nya Hampshire (1966)

När vi satt där i det porlande vattnet spelade det oss ingen som helst roll att det var Amerikas nationaldag. Precis som Anders de Wahls nyårsklockor på Skansen tveklöst var mitt mest gripande svenska årliga engagemang – utan att jag någonsin har varit där personligen – så skulle Arthur Fiedler med sin Boston-Pops-orkester den 4:e juli snabbt bli min amerikanska motsvarighet – utan att jag någonsin skulle komma att vara där heller. Men den tiden hade inte kommit ännu. När vi satt där i bäcken visste jag inte vem Arthur Fiedler var. Och därför frågade jag inte Ed om han också inte visste vem Arthur Fiedler var. Vi bara satt där lugnt och hade det skönt i porlet, medan de stämde sina instrument därnere i Boston.

Arthur Fiedler (internet)

Published in: on 2010/07/07 at 06:42  Kommentera  

Inlägg 606: 4 jul 1966

Sverigehusfyndet

Det såg alldeles för pampigt ut för att vara ett övernattningspensionat, men det var precis vad det var. Huset var byggt år 1880, och ett svenskt par vid namn Bergman hade ägt det i tretton år. Det hade åtta rum för nattgäster, som blev serverade en svensk frukost på morgonen – inte riktigt vad jag brukade få när jag växte upp: sill och korv och småskuret och ägg och knäckebröd och ost och marmelad – och även en omelett om man det ville ha. Det fanns förstås också en presentbutik i ett rum, med Orreforsvaser och dalahästar och halmänglar och sådant.

Vi kunde ha bott där om vi bara hade kört några kilometer längre – men vi hade bott fint nog ändå.

När jag i dag söker på internet hittar jag lätt Sverigehuset i Östra Wilton (eng. East Wilton). Det visar sig att Vera Bergman kom att bli änka år 1999, och hon dog år 2007 vid 86 års ålder, fortfarande kvar i Sverigehuset. Året därefter rustade ett par av hennes barnbarn upp huset och fick tillstånd att åter öppna ett övernattningspensionat där – men det måtte inte ha gått så bra, för Sverigehuset var år 2009 till salu för 2.111.475 kronor – efter dåvarande växelkursen 7,05.

Det verkade vara ett hyggligt pris för ett 129 år gammalt hus, som hade helrenoverats år 2008 och som hade 16 rum på sammanlagt 372 kvadratmeter – plus källarutrymmen. Huset hade fina snickeriarbeten med inbyggda skåp, träpelare och öppen eldstad i vardagsrummet, och hela den bakre delen med gästrummen hade en veranda byggd runt om. Vardagsrum, sällskapsrum, matsal, och åtta gästrum låg på nedre våningen, och det stora sovrummet en trappa upp. Köket var helt modernt, med elektrisk spis, diskmaskin och kylskåp, men hade också kvar originalspisen som dekoration. På den 6.900 kvadratmeter stora tomten fanns det också en 161 kvadratmeters lada och ett tvåbilsgarage med en  arbetsbod inuti.

Resten av Sverigehuset, Östra Wilton, Maine (internet)

Sverigehuset från ovan, Östra Wilton, Maine (internet)

Köket, Sverigehuset, Östra Wilton, Maine (internet)

Nu när du redan har börjat packa för att resa till Maine med stinn plånbok, så får du vänta en stund, för jag vill först berätta litet om vår fortsatta biltur. Vi tog oss åt sydväst och körde in i Nya Hampshire i trakten just söder om Washingtonberget, dit Ed och jag hade kört upp året före från Kingston (se inlägg 401). Men nu valde vi en väg – nummer 112 – som skulle vara extra vacker för turister. Alldeles riktigt, den var underbar, och den vägen korsades av en porlande bäck, som vi absolut måste stanna vid. För badnjutning visade den sig med lätthet vinna över våra två dopp i Acadia nationalpark, både det salta och det söta.

Väg NH 112, fast på hösten, New Hampshire (internet)

Published in: on 2010/07/07 at 06:12  Kommentera  

Inlägg 605: 3 – 4 jul 1966

Nationalparksstrandsandsolikheterna

Acadia nationalpark var vårt mål nästa dag, och efter ett par timmars körning var vi där, lagom för frukost i Barhamnen (eng. Bar Harbor) där, en stad inte olik Camden. Nationalparken låg på en rund klippö på omkring 20 kilometer tvärsöver och omfattade allt utom alla samhällena som låg nere vid havet åt alla håll.

Acadia nationalpark utmärkt med grönt, Maine (internet)

Den här parken hade, i motsats till många andra, ingen spektakulär sevärdhet.  Det var mest ostörd, ganska nordisk kustnatur, och vi tillbragte dagen där i lugn och ro. Klippor och hav och bränningar och måsar. Vi badade på två ställen: på en liten sandstrand inne i en havsvik – och i en insjö mitt uppe i parken. De två baden kunde inte ha varit mera olika.

Klippstrand, Acadia nationalpark, Maine (internet)

Kustparti, Acadia nationalpark, Maine (internet)

Havet var bedövande kallt, kunde ha varit tio grader – jo, vi doppade oss, kvickt – sanden var inte sand utan pulvriserade snäckskal som var stört omöjligt att gnida bort från huden.

Sandstrand vid havet, Acadia nationalpark, Maine (internet)

Och trots att man  minsann inte badar i sötvatten i en insjö när man befinner sig vid kanten av den stora Atlanten så gjorde vi det faktiskt, enbart i avsikt att bli av med snäckskalspulvret. Vi körde förbi den lilla Ekosjön (eng. Echo Lake), såg att den hade en ordnad badplats, och hoppade i. 20 grader i vattnet, riktig sand vid badplatsen – dy längre ut – och snäcksanden tvättades bort med en gång.

Sandstrand vid Ekosjön, Acadia nationalpark, Maine (internet)

Mycket traskande runt på asfalterade stigar över klippor och genom skog, och på så sätt blev klockan 17.00.

Ser ut över havet, Acadia nationalpark, Maine (1966)

Med Ed på skogspromenad, Acadia nationalpark, Maine (1966)

Med Ed och kikare, Acadia nationalpark, Maine (1966)

Vi åkte då norrut till Bangor, en större stad som vi inte brydde oss om, och bytte där från riksväg 1 till riksväg 2, som sammanlöpte där. Ganska intressant att stå rätt i korsningen av ettan, som ledde till Västra Revet i Florida, 3.100 kilometer åt söder, och tvåan, som slutade i Seattle i delstaten Washington, på 5.300 kilometers avstånd åt väster. Amerika är ett stort land.

Det började bli sent och vi fick oss, för återigen 26 kronor,  en liten egen stuga med veranda och gräsmatta, och tvärsöver vägen fick vi en meny som helt saknade hummer. Jag för min del saknade den däremot inte alls – en hummermåltid var härlig, två skulle ha varit en för många.

Nationaldagen var vår sista dag. Vi startade med avsikt sent, klockan 08.00, för att undvika att för tidigt på kvällen tvingas att krypköra tillbaka till Nya York tillsammans med alla de andra bilarna. Efter inte många minuter hade vi på höger sida ett stort vitt hus med jättebanderoller målade på alla sidorna: ‘Bergman Sverigehuset (eng. Sweden House)’ och det svenska guldkronesigillet . Detta måste utforskas!

Med duva på axeln framför Sverigehuset, Östra Wilton, Maine (1966)

Published in: on 2010/07/07 at 05:55  Kommentera  

Inlägg 604: 2 jul 1966

Kustbandsidyllsutforskningen

Oftast får man aldrig reda på vad det var som orsakade en trafikstockning – det börjar flyta igen som om ingenting hade hänt – men nu fick vi faktiskt förklaringen. En bro på gränsen till Maine var avgiftsbelagd, och det fanns bara tre eller fyra kassor, så det räckte inte alls till. Så snart vi hade gett vår skärv så var det fritt fram – öppen motorväg igen.

Men nu hade vi nått vårt mål, Maine, och här tänkte vi då inte flänga fram som dårar. Vi vek omedelbart av på riksväg 1 – den gamla bekantingen ända från broarna ut till Västra Revet i Florida. Nu var vi i andra änden av samma väg.

Vi stannade genast för lunch, och sedan körde vi i sakta mak på den slingrande vägen utmed Atlanten. Här bjöd naturen inte alls på långa svepande sandstränder, utan det var faktiskt inte olikt Bohuslän med havsvikar och långa uddar och fiskelägen.

Vi tog på måfå av på en liten väg som ledde ut på en sådan udde, och där fann vi bryggor belamrade med gammaldags hummerburar av trä. De skulle säkert läggas ut vid kvällningen och sedan tas upp igen på morgonen, då fyllda med stjärtar och klor som väntade på att förtäras med dillkronor och brännvin. Nej, kanske inte fullt så ståtligt – det var ju inte Sverige och inte heller frågan om kräftor.

Med Ed bland hummerburar, Maine (1966)

Ed vid hummerburar, Maine (1966)

När vi tyckte att vi hade fått nog av landsvägar var vi i en liten stad som hette Camden, och där tog vi in på ett hotell med utsikt över en havsvik fylld med parkerade segelbåtar. Rummet låg på övervåningen och var verkligt fint för att kosta bara 26 kronor på en helg mitt i säsongen.

Camden och havet, Maine (internet)

Den lilla staden var mycket snygg och välvårdad, och mån om att ta hand om sina turister. Vid den stora piren låg det ett par stora, kommersiella segelbåtar. De hade skyltar om tiodagarskryssningar i kustbandet i Maine och de två angränsande kanadaprovinserna. När jag nu söker på internet finner jag bara en- och tvådagarskryssningar i Camdens egen övärld. I dag, när alla har så bråttom och inte har tid för ordentliga semestrar, så är detta allt som folk kan ta sig för innan de måste vara tillbaka på jobbet.

Slörseglande skonare utanför Camden, Maine (internet)

Skärgården just utanför Camden, Maine (internet)

Vår middag bestod av en hel hummer till det facila priset av 26 kronor. Jag tror att detta var första gången som jag gav mig på skaldjur sedan kräftkalaset med trängkadettskolan i Båstad år 1960. Men det gick bra trots darrande fingrar. Ed vågade sig tyvärr inte på denna exotiska föda, trots att jag verkligen trugade.

Hummer för middagsmålet (internet)

Published in: on 2010/07/06 at 22:30  Kommentera  

Inlägg 603: 2 jul 1966

Vägrenskörningspliktsavstyrningen

Så här stod det nu i lagen från år 2001:

”På väg skall vägrenen användas

  • 1. vid färd med cykel eller moped klass II när cykelbana saknas,
  • 2. vid färd med moped klass I,
  • 3. vid färd med ett fordon som är konstruerat för en hastighet av högst 40 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen, eller
  • 4. av dem som för ett fordon förspänt med dragdjur, rider samt leder eller driver kreatur.

Om det behövs för att underlätta framkomligheten för annan trafik, får vägrenen användas tillfälligt även vid färd med andra fordon.”

Det var andra toner än i stadgarna i kraft år 1992, för nu gällde ”får vägrenen användas” i stället för ”skall vägrenen användas”. Som lagen nu var utformad, skulle man inte kunna finna mycket fel i den. Även om man nu hade lov att få vika undan för fartdårarna, så skulle man inte vara tvingad att göra det. Sverige hade nästan anpassat sig till internationell kutym, jag skulle nu återigen kunna våga mig på att köra bil i Sverige. Jag kände det först som att det var min egen pysande ilska över denna faute légale som hade fått Sveriges jurister att samlas till extra sammanträde för att ställa saken tillrätta. Senare fann jag dock att hela landet hade tyckt likadant som jag.

Och inte nog med den ändringen – det hände mer. Paragrafen innehöll nämligen också en hänvisning till en ny förordning, som från år 2007 gick ännu ett steg vidare:

”Har körbanan avgränsats med en heldragen kantlinje får vägrenen användas endast i de fall som anges i första stycket. Förordning (2007:101) 8 mars 2007”

Alltså blev det 2007 helt förbjudet att använda vägrenen för att underlätta framkomligheten för annan trafik. Det var en ordentlig vandring från att ”påbjuda” till att ”förbjuda”, från vansinnet före år 2001 till vad som helt överensstämmer med sunt förnuft i dag.

Det var underbart för mig att få uppleva att en uppenbart galen lag rättas till. Detta händer alltför sällan. Men jag ser nu genom att googla på ‘vägrenskörning’ att svenska folket hade protesterat vilt och att många hade haft skyltar på bilarna om att de vägrade att köra av vägen för att släppa förbi andra bilar.

Denna  vägrenshistoria är kanske gammal skåpmat för dig. I så fall får du betrakta min utläggning som ett bevis på att denna lagförändring uppskattas också av andra än hemmaboende svenskar.

Published in: on 2010/07/06 at 21:49  Kommentera  

Inlägg 602: 2 jul 1966

Vägrenstrafikregelsobegipligheten

Senaste gången jag körde bil i Sverige var omkring år 1992. Då var jag på väg från Örebro till Stockholm i något ärende och körde österut på motortrafikleden mellan Örebro och Arboga. Jag höll maximifarten men inte en kilometer fortare, precis så som jag alltid gör, och jag blev omkörd av en bil som tutade och hade sig, och när de sedan låg framför mig körde de till hälften ut på den asfalterade vägrenen, medan passageraren sträckte ut armen och pekade viftande åt höger. Det var helt klart att de talade om för mig att jag borde ha kört ur vägen för dem men inte hade gjort det.

Jaså, är det så man skall göra? Van vid hur absolut förbjudet det är i Amerika att korsa den heldragna linjen till höger – bortsett från för nödparkering vid bilmankemang – undrade jag om det var lagligt att göra det i Sverige. De hade verkat veta vad de signalerade om, så jag gick ut på vägrenen när nästa bil i överfart nalkades och lät den svepa förbi och så en till och en till, och jag fortsatte på vägrenen, för det gick ju bra, även i 90 kilometers fart eller vad det var.

Men så alldeles plötsligt var det en liten oansenlig bro över ett dike, och där fanns det ingen vägren. Plötsligt stod det en stenstolpe för broräcket mitt i min vägrensfil och jag fick tvärnita. Jag hade inte ens tid att titta efter om jag kunde svänga in på vägen – bara att få stopp på ekipaget före stolpen. Det var slutet på mitt experiment med vägrenskörning – jag återgick till normal körning och lät dem tuta så mycket de ville.

Men när jag kom tillbaka till Örebro gick jag upp till polisen och förhörde mig. Jo, man skulle köra ut på vägrenen för att släppa fram andra bilar. Ja, men om jag kör så fort man får lov, är det inte då fortköraren som får greja med sin omkörning själv utan min hjälp? Nehej, det hade ingenting med fartgränsen att göra – man skulle alltid släppa förbi dem som ville om. Och han slog upp trafikförordningen och visade mig, och där stod det precis vad han hade sagt.

Det blev efter detta ingen mera bilkörning i Sverige, för detta var i mitt tycke en förfärlig regel som jag inte ville ha att göra med. Och det fanns ju tåg, så det gick bra. Hemma i Amerika talade jag vitt och brett om denna egendomlighet, och alla tyckte att det var allt ett konstigt land. Nakenbad och Ingmar Bergman och nu också vägrenskörning.

Nu i samband med at jag skrev om min vägrenskörning i Nya England år 1966 fick jag anledning att kolla de svenska bestämmelserna på internet för att se hur landet låg till på det området. Jag fann något alldeles oväntat: 2001 års Trafikförordning ur Svensk Författningssamling, 3 kap 12 §.

Published in: on 2010/07/06 at 21:23  Kommentera  

Inlägg 601: 2 jul 1966

Trafikstockningsomkörningsolagligheten

Så var det dags för vår lilla tripp till Maine, med eller utan strandad ubåt. Ett par veckor tidigare hade vi hyrt vår bil från en annan firma, som låg bättre till – snett över gatan – och därifrån fick vi nu återigen vår hyrbil.

Ja, varför inte visa upp hur nära det var med två klarläggande bilder? På den första ser du O. Henry’s stekrestaurang på hörnet. Det högsta av husen till höger om restaurangen är 351:an – det känner du nog igen vid det här laget.

O. Henry’s och 351-an, Sjätte avenyn, New York (1966)

Titta sedan på den andra bilden. Om du helt bortser från skyskrapan i vänsterkanten, så är det röda huset längst till vänster O. Henry’s, och till höger om det kan du då lätt finna 351:an, det högsta huset där. Bilden tog jag från bilhyrningsfirmans parkering, där du kan se den röda nosen – eller baken – på en av deras parkerade hyrbilar. Affärerna sköttes från en liten kiosk mitt på parkeringen.

Sjätte avenyn med 351:an i bortre kvarteret, New York (1966)

Nu ser du hur nära och bekvämt det var att gå dit klockan 05.30 på lördagen med vårt lilla bagage, hoppa in i bilen och köra iväg. Det var inte någon öppen bil den här gången, så inget fönster sprack sönder. Gatorna i Nya York var alldeles tomma, och på motorvägarna upp till Boston bara flög vi fram. Vi undvek själva staden utan tog 128:an, den fina kringvägen som går runt Boston på 20 kilometers avstånd från centrum. Den var inte motorväg då, men det gick ändå rätt fort.

Vi hade räknat med helgträngsel på motorvägen från Boston norrut , och det var det. Men trafiken rörde sig i alla fall. Klockan var då 11.00 och det var varmt.

I trakten av Portsmouth stoppade trafiken nästan helt. En billängd och så stopp. Två körfiler av betong, och till höger en bred vägren av asfalt med en heldragen gul linje för nödavkörningar. Nöd eller ej, då och då kom det en bil på vägrenen och svepte förbi oss laglydiga stillasittare, och så en till och en till, och sedan kom det en jättelastbil och bara dundrade förbi.

”Det är inte tillåtet”, sade jag och tänkte på mitt körkortsprov. ”Men om alla gör det så ..”, bröt jag mot lagen och gav mig själv ut på vägrenen. Ed tyckte inte om det, men det var jag som körde. Och det var svettigt.

Jag körde riktigt långsamt för att inte ta några risker – någon av de fastklistrade bilarna till vänster om oss kunde ju slänga upp en dörr. Men det gick ändå oändligt mycket fortare än för alla dem andra. Jag bar mig inte rätt åt mot dem, och olagligt var det också. Jag har just kollat upp Sveriges bestämmelser om detta och funnit att det jag gjorde är olagligt också i Sverige – men det var inte alltid så.

Published in: on 2010/07/06 at 21:07  Kommentera