Inlägg 2.580: 4 okt 1971

Fårskinnsflygturen

En stund däruppe räckte till. Sedan gick vi genom passkontrollen och blev internationella. Vi köpte inte någon skattefri sprit, för den kostade nästa lika mycket här som i butikerna i Nya York, och vi drack ju ändå ingen sprit själva. Det fanns också fårskinn att köpa i butikerna här, men vi var nöjda över att redan vara försedda med de genuina varorna från rundturen uppe i Cumberland.

Det stora BOAC-planet som vi såg genom fönstret var säkert vårt plan som hade anlänt från Nya York. Dimman därute var alltså inte lika tjock som när vi själva kom till London för två veckor sedan och fick oss att i stället svänga upp till Skottland för att där invänta klart väder för landningen här i London.

Vårt plan hade lyckats landa trots dimman, Heathrowflygplatsen, London (1971)

Så småningom var det dags att gå ombord på vårt plan och att som alltid gräva igenom stolsfickan på jakt efter souvenirer. Den här broschyren visade ett mycket mindre plan än vår Boeing 747 tillsammans med en artistisk silhuett av det nya Concordeplanet som vi i framtiden skulle få flyga med till London från Nya York på mindre än 4 timmar. Detta var viktigt för både Ed och mig, som ju då skulle kunna utföra nyttigt arbete under hela den långa tid som vi hade sparat in.

En BOAC-broschyr på planet (1971)

Vi fick också dagens meny – rökt lax och kycklingbröst och flan och ost och kaffe, för att inte tala om vårt sista klockan-fem-te på ett litet tag.

Vår matsedel för flygningen (1971)

Och allt skedde precis som förutsagt. Den här bitsockersförpackningen får utgöra beviset för att vi verkligen fick vårt te, trots att det inte var något klockan-fem-te, som ju skulle serveras klockan 16.00. Vi var i luften enbart mellan klockan 11.00 och 13.30, även om det föreföll att ha tagit väsentligt längre tid.

Bitsockerförpackning för teet ombord på planet (1971)

Vi satt så skönt och pratade med varandra om vad vi hade upplevt, insvepta i våra härliga fårskinn. För att chocka folk använde jag det bruna och Ed det vita. Alltid retade det någon.

Så kom vi till Kennedyflygplatsen i Nya York, precis i tid, vi alla kom av planet i god ordning – men sedan fick vi vänta på vårt bagage i över 60 minuter. Vårt plan hade inte dockats på rätt sätt – hade inte parkerats exakt på rätt ställe för bagagebehållarna att kunna urlastas av det maskineri som gör det – och måste därför efter många försök rullas bakåt för att komma in på rätt plats.

Ed sitter på bagagekaruselln i väntan på bagaget, Kennedyflygplatsen, New York (1971)

Äntligen kom så bagaget, och efter tull och pass och buss och tunnelbana var vi hemma i vår varma lya vid 17-tiden. Bortsett från minnen hade vi med oss hem två härliga fårskinn och detta förfärliga vykort.

Tornfästningsbron, Piccadillytorget, Parlamentet, Trafalgartorget, London, 1971 (vykort)

Inlägg 2.579: 4 okt 1971

Heathrowavreserutinutförandet

Hemresa! – Det skulle ha känts förfärligt, återgång till vardagen, alla dagar likadana. Men efter två veckor av omväxling dag för dag, timme för timme, skulle det nu faktiskt bli rätt skönt att få göra litet ingenting då och då. Så upp vi hoppade redan klockan 06.00 – vårt BOAC-plan skulle gå klockan 11.00, och tiden fram till dess var full av sådant som kunde gå på sned. Man måste ha en marginal för sådant.

Rummet hade kostat 45 kronor natten, och utlägget för de tre nätterna gick på 135 kronor. Räkningen må se amatörmässig ut för ett så här fint och ingånget hotell, men det var den renaste och enklaste hotellräkningen på hela vår resa. Inga procent hit och dit och tillägg och skatter och justeringar.

Vår rumsräkning, Hotell Il Palio, London (1971)

Precis som på söndagsmorgonen var det dimmigt värre därute, men i dag kom ingen av oss på tanken att kanske avstå från dagens körning. I dag var det mycket lättare att hitta vårt mål, för Grevhovet låg ju redan halvvägs ut till Heathrowflygplatsen, och på de stora gatorna var det pilar dit nästan överallt. Ed behövde knappast titta på kartan. Och att köra i lätt dimma hade jag nu vant mig vid.

På flygplatsen följde vi pilarna till bilåterlämningen. Ajöss till en bra bil – vi hade tankat den sex gånger för ungefär 32 kronor var gång. Och därifrån fick vi skjuts med minibuss till vår terminal, och det gick undan.

Incheckningen hade inte ens någon kö att tala om, och detta trots att det var måndag morgon. Här är sista kopian av min flygbiljett, knappast läsbar, men man kan urskilja priset, 1.216 kronor, plus skatt, 15 kronor, totalt 1.231 kronor, och att avgången var planerad för klockan 11.00.

Sista kopian av min flygbiljettt, Heathriwflygplatsen, London (1971)

Våra två fårskinn från Skottland hade vi inte klämt in i våra väskor utan haft dem lösa i bilen. Det var Eds härliga idé att använda dem som täcke i planet när det blev för kallt. BOAC betraktade dem som kabinbagage och satte fast den här lappen på dem med en häftklammer rätt igenom skinnet. Det gick alldeles utmärkt.

Lappen som de satte fast på ett av fårskinnen med en häftklammer, Heathrowflygplatsen, London (1971)

Väskorna polletterades förstås, och här är identifikationen för min.

Resten av bagaget polletterades, Heathrowflygplatsen, London (1971)

Vi fick fönsterplats i 26:e stolsraden rätt över vingen – men det är mycket litet att se därute under en Atlantflygning.

Våra ombordstigningskort, Heathrowflygplatsen, London (1971)

Efter incheckningen var klockan 08.30, och vi mumsade då på någon sorts strunt som borde ha varit frukost. I stället för att äta ordentligt någonstans i Grevhovet tidigt på morgonen hade vi valt att få dimkörningen bakom oss, och därför var vi rätt hungriga nu på flygplatsen. Och sedan satte vi oss ovanför incheckningen med våra fårskinn och njöt av stillheten häruppe i kontrast till den ständiga halvpaniken därnere.

Ed kopplar av med fårskinnen ovanför incheckningen, Heathrowflygplatsen, London (1971)

Inlägg 2.578: 3 okt 1971

Båtflygningstillbakaresan

Nu var vi på vår väg till England efter att inte ha varit i Frankrike. Här syns jag mitt i hopen av folk som alla jäktade för att komma ombord kvickt och få bra platser. För vad då? Det var ingenting att titta på genom de små fönstren mer än vattenplask som sprutade upp från havet. Det gick inte att sitta och föra en trevlig konversation för allt dånet. Och varenda stol var konstruerad precis likadan som alla de andra.

Går med tillsammans alla andra till Hovercraften, Boulogne (1971)

Jag tog några steg åt sidan för att få en bättre bild av Hovercraften. På de tidigare broschyrbilderna var den skinande vit, så som endast en reklambyrå kan åstadkomma. Här, i verkligheten på Boulognes strand, var den smutsigt beige. Och det gick precis lika bra.

Vår Hovercraft före avfarten, Boulogne (1971)

Och så bar det iväg på den flygande seglatsen över sundet. Vi kom i land utan krångel och fick våra officiella välkomsthälsningar av den alltid så artiga brittiska passkontrollen. Tullen ignorerade vi totalt – vi hade ju inte varit i Frankrike. Bussen tog oss till Hovercraftterminalen – inte till järnvägsstationen den här gången. Och när vi hade hittat vår bil på parkeringsplatsen hade vi fem minuter kvar på tretimmarsavgiften. Jag hade betalat för en onödigt lång tid bara för säkerhets skull – två timmar skulle utan vidare ha räckt till – men extratrippen till Dovers järnvägsstation och ombytet till en senare Hovercraft tog ju mera tid. Nu gick det, våra klockor gick rätt, och tretimmarskvittot dög. Man har tur ibland.

Innan vi körde iväg från Dovers vita klippor köpte vi bensin. Medan vi väntade på vår tur att bli tankade knäppte jag den här bilden av bensinförsäljaren tankande en annan bil – med de vita klipporna skymtande i bakgrunden. Av pur förtjusning över att ha blivit fotograferad gav försäljaren oss 11 av de utlovade tredimensionella vilddjurbilderna i stället för bara en. Tack tack tack!

Bensinförsäljaren som gav oss 11 3D-bilder, Dover (1971)

Bilderna är dock ingenting att lägga ut här och jag vill inte ha dem kvar. Om du hör av dig, så skickar jag dem gärna till dig. De är officiellt utgivna och har nog ett visst samlarvärde.

Och så gav vi oss iväg tillbaka till London. Ed ville åka en annan väg – klokt! – och han hade fria tyglar att höger-vänstra mig hur som helst. Han valde att följa kusten till Folkestone, och därifrån gick det en väg direkt till London genom andra nejder än på morgonen. England hade så många vägar att välja på!

Och jag lät honom sköta gatorna inne i London också. Vi körde litet fel här och där, och det var bara kul alltihop. Och till slut kom vi hem till vårt hotell i Grevhovet.

Vi åt middag på en amerikansk restaurang på Grevhovsgatan. Jag låter dig gissa vad vi åt.

Inlägg 2.577: 3 okt 1971

Chefspositionsmaktutövandedemonstrationen

Tillsammans med våra medpassagerare gick vi till terminalen. Dörren ditin stod öppen, färdig att sluka oss alla. Men jag sade på min bästa skolfranska till en uniformerad tjänsteman där vid dörren, att vi omedelbart skulle återvända till Dover.

”Immédiatement?” frågade tjänstemannen.

”Immédiatement!” svarade jag.

Med samma Hovercraft? – Med samma Hovercraft! – Inte besöka Boulogne? – Inte besöka Boulogne!

Han sade till oss att följa honom in, och där överlämnade han oss till Högste Tullchefen, som satt i en hög bur i ett hörn av tullkontrollslokalen.

”Mina herrar! Avser ni att resa tillbaka till Storbritannien omedelbart, utan att besöka Frankrike?” undrade han, uppenbart förbryllad.

Jag förklarade att vi hade gjort överresan bara för att pröva Hovercraften. Vi hade besökt det underbara Frankrike tidigare och ämnade att med glädje återvända, fast inte just nu.

Han sade att vi skulle stå kvar där vi stod, och så klättrade han ner från sin bur och gick över till några tullare. Det blev fort en grupp på fyra officiella fransmän med åtta armar flygande i luften. De ryckte på axlarna, stirrade på Ed och mig, putade med munnarna och sade en massa franska ord illa snabbt, och jag kunde varken höra eller förstå vad som var så ovanligt.

Tullchefen kom tillbaka till oss: ”Vi har aldrig varit med om att en passagerare ville resa tillbaka utan att stiga i land i Frankrike”, sade han förklarande och rentav vänligt. ”Mina gubbar ville tvinga er att gå igenom tullen och passkontrollen, gå ut på gatan, och sedan komma tillbaka in genom passkontrollen för att resa med nästa Hovercraft. Jag sade ‘nej’. Följ mig, så skall jag ordna till det här.” – Tänk att jag fattade allt som han sade!

Han tog oss genom en dörr till en angränsande korridor, där de avresande strömmade till bussen för att komma med vår Hovercraft till Dover.

”Kom nu ihåg att ni inte har varit i Frankrike!” sade tullchefen, gav oss ett flyktigt leende och stängde dörren. Han hade löst detta engångsproblem på ett effektivt sätt. Nu skulle han få försvara sig inför alla sina tullgubbar, som hade velat hänga oss i närmaste schavott.

Inlägg 2.576: 3 okt 1971

Omahastrandhjältemodspåminnelsen

Och där låg den, Hovercraften, ett mellanting mellan en båt och ett flygplan. Med propellrar och reling, med däck och jetmotorer. Och litet grand tåg: Hovercraften ägdes av det statliga brittiska järnvägsbolaget, vars logo var två pilar som möts i vänstertrafik – precis som de svenska tågen.

Vilande Hovercraft, 1971 (broschyr)

Jetmotorerna lyfte hela ekipaget rätt upp från marken eller vattnet, medan de fyra propellrarna knuffade det framåt. Tillsammans fick de över sina passagerare till Frankrike på 35 minuter, jämfört med halvannan timme för de vanliga färjorna. Hovercraften hade också plats för ett litet antal bilar, säkert med priset satt tillräckligt högt för att hålla köerna i nivå med utrymmet ombord.

Här är en teckning av en Hovercraft med bitar av höljet eliminerat, så att du kan se inuti farkosten.

Teknisk teckning av en Hovercraft, 1971 (broschyr)

Vi steg ombord på Hovercraften så som man steg ombord på flygplan på mindre flygplatser – en trappa. Därinne var den stora kabinen organiserad som på ett jätteplan fast dubbelt så brett. Vanliga flygplansstolar, alla riktade framåt. Och sedan satt man där man satt, med säkerhetsbältet fastspänt. Så började ett herrans oväsen när jetmotorerna började blåsa luft neråt för att lyfta oss upp. Det skakade litet, men inte otrevligt så, och Hovercraften började sakta att röra sig ut till havs. Det blev litet tystare när vi kom ut över vattnet, men man måste ändå skrika för att göra sig hörd.

Hovercraften flyger över vattnet, 1971 (broschyr)

När Hovercraften flög in för landning i Boulogne blev det igen mera väsen i kabinen, som sedan satte sig mjukt på marken. Precis som i Dover var stranden helt avsedd för Hovercrafter – vi skrämde inte iväg några badande. Här är en karta över Boulogne, huvudsakligen avsedd för bilisterna för att hitta genom staden.

Karta över Boulogne med Hovercraftterminalen, 1971 (broschyr)

Ed och jag steg av tillsammans med alla de andra, och här står Ed framför den höga sluttningen från havet upp till landskapets marknivå däruppe. Jag tänkte på de amerikanska soldater som den 6 juni 1944 hade kommit till franska kusten på Omahastranden litet längre österut, hoppat av sina pråmar i det grunda vattnet och sedan sprungit rätt mot denna höga vall, allt detta under kulspruteeld från den tyska fienden däruppe. Vilket mod! Vilken fasa! Allt för att rädda världens framtid. Vilka hjältar, både de som överlevde och de som stupade!

Ed på Hovercraftsstranden, Boulogne (1971)

Klicka här! Klicka framför allt här! Och klicka här! Detta är inte regisserade filmer – det är filmstumpar från verkligheten den 6 juni 1944. När jag sitter här och lägger in dessa utdrag ur mänsklighetens historia, tåras mina ögon, och hela min kropp skakar av vrede och sorg.

Inlägg 2.575: 3 okt 1971

Doveröverfartspseudoflygtursvansinnet

Vi körde förstås direkt till domkyrkan och parkerade bilen. Som turister kunde vi emellertid inte gå in i kyrkan, för söndagens högmässa var just på gång. Vi fick nöja oss med att gå ner i en krypta under själva domkyrkan – för att kunna säga att, javisst har vi varit i domkyrkan i Canterbury. Jag hade sett så många kyrkor överallt under mina 37 år att en katedral mer eller mindre inte spelade mig den minsta roll.

Kryptan under domkyrkan, Canterbury (1971)

Vi strosade runt ett tag i kvarteren närmast kyrkan och lade märke till en massa unga studentkillar som var klädda i svarta kostymer, slips och vita skjortor, trots att de inte alls verkade vara på väg mellan föreläsningar så här på söndagen. Egendomligt. Jag fick senare höra att studenterna måste vara ‘propert’ klädda utomhus på söndagarna, vadhelst de sysslade med – utom sport.

Studenter uppklädda för fritiden, Canterbury (1971)

Canterbury var inte min sorts stad, och vi fortsatte snart vår rundtur i grevskapet Kent. Näst i tur vad kritklipporna i Dover, som Vera Lynn sjöng om i en sång år 1942, i sin enkelhet väl värd att lyssna på. Den hade skrivits för att lyfta sinnena på engelsmännen under den svåra tiden innan Amerika hade engagerat sig i andra värlskriget. Klicka här här för att lyssna på detta ‘örhänge’.

De vita klipporna i Dover (internet)

I Dover såg jag några stora skyltar som gav mig en vild idé: ”Ska vi åka till Frankrike?” frågade jag Ed.

Han visste ju att Dover låg nere i Englands hörn närmast Frankrike och att det var från Dover som det gick fortast att komma dit över Engelska kanalen: ”Javisst!” sken han upp – som om han inte alltid hade varit på bettet vadän jag kom upp med för tokigheter.

Jag styrde bilen ner till Hovercrafts terminal – det var dessa nya fantastiska flygbåtar som väckte min nyfikenhet – och parkerade bilen där.

Karta över Dover med Hovercraftterminalen och järnvägsstationen, 1971 (broschyr)

Vi gick sedan bort till terminalbyggnaden, belägen rätt under ‘De vita klipporna i Dover’.

Ed på väg mot Hovercraftterminalen, Dover (1971)

Det var sannerligen inte billigt! Det skulle kosta oss 45 kronor per person att ‘flyga’ fram och tillbaka till Calais i Frankrike. Men det var just en sådan vansinnig idé att göra något så idiotiskt att det spelade ingen roll vad det kostade.

Tariffen för Hovercraftflygningen, Dover (1971)

Vi betalade våra dagsreturbiljetter till Calais och blev tillsagda att genast gå och ta bussen utanför – nästa ‘flygning’, som de uttryckte sig, skulle avgå omedelbart. Vi rusade ut, hoppade upp på bussen – och den gick till Dovers järnvägsstation.

Vi hade hoppat på fel buss. Nåja, den tog oss tillbaka till terminalen, och vi bokade om våra biljetter till nästa flygning – den här gången till Boulogne.

Omslaget till vår gemensamma Hovercraftbiljett, Hovercraftterminalen, Dover (1971)

Vår gemensamma flygbiljett, Hovercraftterminalen, Dover (1971)

Vi hade nu en halvtimme på oss, så vi köpte oss var sin lunchsmörgås. Och så var det åter dags.

Ed trängs för att köpa oss lunchsmörgåsar, Hovercraftterminalen, Dover (1971)

Nu såg vi noga efter vilken buss vi steg upp i, och den tog oss äntligen dit vi skulle.

Inlägg 2.574: 2 – 3 okt 1971

Dimvädersbilutflyktsolämplighetsuppfattningsbortslåendet

Omtumlade – nåja – av pjäsens komplicerade relationer mellan lek och allvar, mellan verklighet och fantasi, mellan fusk och rättrådighet, tumlade Ed och jag ut från S:t Martinteatern och vandrade i skymningen ner till Trafalgartorget och svängde västerut in på gatan Pall Mall. Efter en stund kom vi att tänka på att vi forfarande hade våra giltiga bussbiljetter, så vi behövde inte gå till fots ända ut till vårt hotell i Grevhovet. Så vi hoppade på en buss och fick våra sista fem kilometers värde ut ur våra heldagskort.

Jag har ritat in en färdriktningspil på kartan även invid denna sista bussträcka. Vi steg av på Gamla Bromptonvägen, och så snart vi rundade hörnet av Grevhovsvägen såg vi där en indisk restaurang på andra sidan.

Aleyarestaurangen med härlig indisk mat, London, 1971 (reklamkort)

Vi hade vant oss vid att äta indisk och pakistansk mat nu i England. Den fanns överallt, och den var verkligen god när den var tillagad på rätt sätt. Så var det även här på Aleyarestaurangen (eng. Aleya restaurant). Notan för oss två gick på 18 kronor. Vad vi åt? Jag kan utskilja lamm på notan, och så står det där någon form av anka för 64 öre – resten är förborgat i servitörens handstil. Män gött vå de!

Vår middagsnota, Aleyarestaurangen, London (1971)

Det var flera busshållplatser längs Grevhovsvägen till hotellet på Nevernplatsen (eng. Nevern Place), och vi gick av oss maten dit till fots. De röda bussarna passerade oss, en efter en, och utåkta som vi var kändes det bara skönt.

På söndagen hade Ed och jag planerat att utforska grevskapet Kent, sydöst om London. Vi gav oss iväg redan före klockan 08.00, och när vi stod vid bilen i den tjocka dimman funderade vi faktiskt på att inställa våra planer – eller att åtminstone senarelägga dem.

Ed vid vår parkerade bil, London (1971)

Vi satte dock igång, och det var inte så illa som det först hade verkat. Om man kör sakta, ger tusan i idioter som vill tränga sig fram, och i stort sätt kör ledd av vad man kan se inom 50 meter framöver, ja, då kommer man dit man vill – fast kanske i morgon.

Ed lyckades hitta den räcka av gator som bildade en ring runt London – det fanns ju då inte någon motorväg som var byggd som ett bälte runt storstaden – och efter en timme lättade dimman och vi fann Gamla Kentvägen (eng. Old Kent Road), vår väg till Canterbury. Strax före Rochester svängde jag in på en bensinstation, inte för att tanka utan för att de skyltade med sin restaurang. Två hungriga resenärer fick sig där en stadig och förträfflig engelsk frukost.

Står där förnöjd efter en god frukost, Utanför Rochester (1971)

Mat i magen hjälper bra mot både dimsyra och trafikstoppning. Efter frukosten gick körningen till Canterbury som en dans. Nu hade vi minsann besökt Englands båda rivaliserande ärkebiskopssäten!

Inlägg 2.573: 2 okt 1971

Tornuppåkningsbussreseavbrottsavsikten

Och där stod vi, i hörnet av Eustonvägen och Gowergatan (eng. Gower Street) med toppen på Postkontorstornet synligt över hustaken – så det var bara att sätta fart på apostlahästarna. Några kvarter i sicksack, korsa Tottenhamhovsvägen (eng. Tottenham Court Road), några kvarter till i sicksack – och så var vi plötsligt där.

Ed och jag hade gått förbi Postkontorstornet när vi var här år 1967 men inte tagit oss tid att åka upp i det (se inlägg 1.164). Det var lika hiskligt högt nu som då, när man stod intill det, särskilt som det inte hade någon utskjutande svamphatt däruppe. Det hade en liten roterande restaurang och en utsiktsvåning, men allt var lika smalt som själva stammen. Ett antal posttjänstemän gjorde nytta för sig inne i svampstammen med sådant som man gör i ett torn med massor av antenner överallt.

Postkontorstornet, London (internet)

Vi löste våra biljetter för 2,57 kronor var och åkte upp till utsiktsvåningen. Vi hade helt enkelt inte tid tillräckligt för att äta i den snurrande restaurangen, som dessutom roterade ett varv på 22 minuter. Det var alldeles för fort – man kunde ju kastas ut av bara centrifugalkraften!

Våra biljetter till Postkontorstornets utsiktsbalkon, London (1971)

Utsikten skulle ha varit strålande om bara Londonluften inte hade varit så smoggig. Vi kunde urskilja parlamentstornet men inte se det klart. S:t Pauluskatedralen låg litet närmare och var litet klarare, men det var helt enkelt för många kolbrasor i den här staden, och det var inte Postkontorstornets fel.

Vi gick tillbaka till Tottenhamhovsvägen och tog vår buss nummer 14 söderut. Jag har ritat in en färdriktningspil på kartan intill denna lilla busstripp. Vid Leicestertorget (eng. Leicester Square) hoppade vi in på en liten enkel sylta för lunch-mellanmål-bukfyllnad, varefter vi sökte oss till vår ivrigt väntande teater, den som vi hade råkat på av en slump under gårdagens promenad ner mot Trafalgartorget (se inlägg 2.556). Vi steg in genom dörrarna på S:t Martinteatern klockan 16.40 och släpptes direkt in till våra platser på bakre parketten.

Där kopplade vi av i total tystnad. Vi hade hojtat till varandra över bussdånet oavbrutet sedan tidig morgon och hade vid det här laget blivit rätt hesa. I stället studerade vi teaterprogrammet under de minuter vi hade på oss.

Försättssidan i vårt program, S:t Martins teater, London (1971)

I det fanns det en bild av den Mest Viktiga Personen på scenen, Marius Goring, som vi aldrig hade hört namnet på förut. Men efter föreställningen kände vi honom rätt väl, för han var en särdeles god skådespelare. Och hans bakgrund, beskriven i glödande fraser i programmet, var minst sagt imponerande. Den packade salongen talade också för hur framstående han var.

Marius Gorings bild i vårt program, S:t Martins teater, London (1971)

Inlägg 2.572: 2 okt 1971

Busschaufförstrafikträngselskörningsskickligheten

Efter att ha utforskat alla förorter runt London var vi nu till slut inne i själva hjärtat av storstaden. Vi hade, efter vad jag kunde minnas, tre stora järnvägsstationer alldeles här intill, och nu skulle vi hoppa på en buss som passerade dem alla. Vi hittade vår buss nummer 13 alldeles runt hörnet på Pentonvillevägen, och jag var inte riktigt säker på hur den skulle kunna trassla sig genom trafikröran. Men det var ju chaufförens problem – han satt rätt under våra fötter och klarade sitt jobb galant.

Efter några hållplatser längs Pentonvillevägen svängde chauffören till vänster in på Pentonbacken (eng. Penton Rise), och därifrån lät han sin buss, och oss, irra alldeles vilt i sicksack mellan olika gator. Först gled bussen in på Kungskorsvägen (eng. King’s Cross Road) söderut. Efter 50 meter på den svängde han till höger in på Swintongatan (eng. Swinton Street) västerut. Den gatan utnyttjade han helt, från dess början till dess slut, vilket var 300 meter, och svängde sedan till höger på Grås värdshusväg (eng. Gray’s Inn Road). Snart hade vi plötsligt både Kungskorsstationen (eng. King’s Cross Station) och S:t Pancrasstationen (eng. Saint Pancras Station) i blickfånget på en gång.

S:t Pancrasstationen! Ack. det var just till den stationen som båttåget från Tilbury anlände efter 45 minuters puffande en morgon förbi alla Londons slumbakgårdar. Och det var i Tilbury som båten med sextonåriga lilla mig ombord hade lagt till år 1950 efter en 36-timmars seglats från Göteborg. Det var alltså på S:t Pancrasstationen som jag tog mina första steg i äventyret London, fem år efter det förödande andra världskrigets slut. Minnen .. minnen .. minnen ..

Chauffören under oss rattade sin buss väl. Trafikröran var inte rusningsartad för det var ju lördag, men alla hade kommit in till storstaden för att vädra bilen, och ingen visste hur man skulle köra där. Vi gled in på Eustonvägen (eng. Euston Road) västerut och åkte på den framför alla de tre stationerna. Jag pekade ut för Ed den enorma skillnaden i stil mellan dem: Kungskorsstationen bombastiska fasad, S:t Pancrasstationens nästan historiska slott och Eustonstationens (eng. Euston Station) hypermoderna, linjalräta silverhölje.

Vi steg av vår buss nummer 13 bara ett par stopp efter Eustonstationen. Vi behövde vila upp våra stjärtar efter att ha suttit hela dagen på tretton olika bussar, och när vi nu kunde se Londons nya 177 meter höga Postkontorstorn resa sig en bit bort, så ville vi passa på att åka upp i det för att jämföra utsikten med den från S:t Johannes fyr i Liverpool (se inlägg 2.535).

Inlägg 2.571: 2 okt 1971

Hundötillstadscentrummånggateförflyttningen

Längs Hundöns ‘U’-formade genomfartsgata har jag ritat in två färdriktningspilar, en mot söder i den södra delen av Manchestervägen och en mot norr i den norra delen av Västerfärjevägen, detta med tanke på behovet av mera hjälp med orienteringen i de trakter där våra bussar snurrade runt så som här.

Vår buss nummer 11 nöjde sig inte med att visa oss Hundön. Den fortsatte mer än dubbelt så långt rätt upp åt nordväst. Västerfärjevägen mynnade ut i Västindiska Dockvägen (eng. West India Dock Road), och efter en kort sejour på denna tog vår buss av till höger in på Burdettvägen (eng. Burdett Road) norrut

På den fanns det mest småindustrier. Sedan bytte gatan namn till Lundvägen (eng. Grove Road) och blev till en bostadsgata, hela vägen med en stor park på vänster sida. Lundvägen ledde rätt igenom Viktoriaparken (eng. Victoria Park) – där gatan plötsligt, kanske avsiktligt, blev smal och trång. Därefter bytte gatan namn till Lauristonvägen (eng. Lauriston Road). Den biten blev kort, och vid den har jag ritat in en färdriktningpil.

Bussen svängde till vänster in på Viktoriaparkvägen (eng. Victoria Park Road) västerut, och vi var nu i verkligt snygga trakter med vackra trevånings hyreshus på båda sidorna, och det var mycket rent överallt. Och snart var det dags att svänga till höger in på Märrgatan (eng. Mare Street) norrut. Det var en bred genomfartsgata med trevåningshus på båda sidorna och affärer hela vägen. Svängen till vänster in på Grahamvägen (eng. Graham Road) västerut var den sista svängen för vår buss nummer 11. Och nu hade vi fullbordat det sista väderstrecket – vi var nu så nära övre kanten på kartan vi kunde komma.

Den renfejade Grahamsvägen bestod helt av trevåning bostadshus utan affärer på båda sidorna. Propert och tråkigt, men efter en stund fortsatte vi rätt fram på Dalstonvägen (eng. Dalston Road), som hade ett vilt affärsliv. När gatan hade bytt namn till Bolldammsvägen (eng. Ball Pond Road) blev det mera småföretag än affärer, och vid hörnet av Essexvägen (eng. Essex Road) steg vi av bussen efter en verkligt lång tripp.

En annan buss, vår buss nummer 12, stod där och väntade på oss. De främsta platserna var redan tagna, men det räknade vi med, för nu var vi i centrala London med alla sina turister. Vi avskydde andra turister, så som alla turister gör. Men vi satte oss snällt bakom dem, och det fick duga. Bussen gick åt sydväst på Essexvägen, och intill den har jag ritat en färdriktningspil.

Essexvägen hade butiker hela vägen, och Övre vägen (eng. Upper Road) söderut, vilken Essexvägen gled in i och som var mycket bredare, hade lika tätt med affärer. Den gatan bytte så namn till Islingtons Storgata (eng. Islington High Street), och vid korsningen med Pentonvillevägen (eng. Pentonville Road) steg vi av bussen.

Inlägg 2.570: 2 okt 1971

Hunsöutforskningscirklandet

Parkbänken stod i en stadsdel som hette Poplar. Nu skulle vi ta vår buss nummer 11 ut på en halvö kallad antingen Hundön (eng. Isle of Dogs) eller Docklandet (eng. Dockland), beroende på hur man kände för den. Halvön var bildad av den kringlande Thamesfloden. Vi skulle helt enkelt följa floden på en gata som löpte längs flodstranden i form av bokstaven ‘U’, först 2½ kilometer söderut, sedan 1½ kilometer västerut, och slutligen 3 kilometer norrut.

År 1951 hade jag en gång tagit en buss ut på denna halvö och stigit av nere i dess södra ände. Där gick jag genom en gångtunnel under floden och kom upp i trakten av observatoriet i Greenwich – den plats på jorden där klockan är 12.00 när den verkligen är 12.00.

Vad jag mest minns från Greenwich är ett pensionerat segelfartyg som låg där i en torrdocka intill Thamesflodens kaj. Det var förstås ingenting så stort som kuttern Cutty Sark, som bara några år senare skulle komma att hamna på samma plats – i en betydligt större torrdocka.

Nu skulle det emellertid inte bli någon tunnelpromenad av. Det var väl ett hundratal meter västerut från vår parkbänk till Bomullsgatan (eng. Cotton Street), och där hittade vi vår buss. Vi satt förstås på bussens övervåning, och på den här linjen var det viktigt att kunna se bra åt alla håll. Gatan bytte snabbt namn till Prestons Väg (eng. Preston’s Road), och efter en liten lyftbro över en kanalstump för fartyg att komma in till dockorna bytte gatan igen namn, nu till Manchestervägen (eng. Manchester Road). Det namnet beöll gatan sedan ända ner till den sydligaste punkten på Hundön, varefter den kallades Västerfärjevägen (eng. Westferry Road).

Manchestervägen och Västerfärjevägen följde floden på ett par hundra meters avstånd, och denna remsa var använd till allt mellan himmel och jord. Där låg fartyg vid kaj, där fanns bostadshus vid små gränder, där fanns viktualiebodar, där byggdes nytt medan gammalt revs ner. Nästan allt verkade att ha med sjöfart att göra. En hel del var förfallet och oanvänt och en del var skinande nytt.

Inne i mitten av Hundön – till höger om oss – var det helt olikt men lika intressant. Där bodde mera folk än i remsan intill floden, och där var ett ordentligt utrymme avsatt som park – av den där engelska typen med ingenting roligare än en kortklippt gräsmatta. Men framför allt fanns där fyra stora dockor med kajplats för mängder av oceangående lastfartyg.

På ett ställe hade vi från bussen en fin utsikt över den stora Kvarnväggsdockan (eng.Millwall Dock) som utgjordes av en en kilometer lång och två hundra meter bred bassäng, omgiven av kranar och doningar för att lasta och lossa fartyg. Vi såg bara ett enda fartyg där, men det var rum för många fler. Några ännu större dockor fanns i den norra delen av Hundön, men av dem kunde vi inte se mera än en skymt.

Inlägg 2.569: 2 okt 1971

Thamesflodstunnelsunderpasserandet

Vi befann os nu alldeles intill högra kanten av kartan, så nu kunde vi inte komma längre österut. Och det började närma sig lunchdags.

”Jag hoppas att det finns någonstans att äta när vi byter buss nästa gång”, sade Ed. Och han sade precis vad jag själv hade sagt om han inte hade sagt det först.

Vår buss nummer 10 klämde sig in på Västerkambacken (eng. Westcombe Hill), en smal gata rätt norrut. Den hade snygga radhus, ibland på båda sidorna. Det verkade som om husen i dessa trakter var bättre omhändertagna än mycket som vi hade sett tidigare i dag. Nu insåg jag att jag hade lärt mig mycket mera om London från dessa bussar än från allt traskande som jag hade gjort i centrum under sommaren 1951.

När Västerkambacken tog slut, svängde bussen till vänster in på den stora Woolwichvägen (eng. Woolwich Way) västerut med, vad det verkade vara, stora rederier överallt. Nu såg man att man inte längre var ute på vischan. Och snart nog svängde vi till höger, norrut, på Svartväggsstigen (eng. Blackwall Lane) som övergick till att bli Tunnelavenyn (eng. Tunnel Avenue). Vi skulle strax åka under Thamesfloden genom Svartväggstunneln (eng. Blackwall Tunnel), så gatorna hade verkligen försetts med passande namn.

Tunnelavenyn mynnade ut i Gamla  Svartväggstunneln (eng. Old Blackwall Tunnel) med två filer, båda med nordgående trafik – den sydgående trafiken använde den nya tunneln – och snart nog var vi nere i underjorden, sedan under vattnet, och slutligen under jorden igen. Tunneln var borrad i leran som ett runt rör, brett nog om man var exakt vid ratten för att inte skrapa i tunnelväggen eller en grannbil. Jag var glad att det inte var jag som körde där.

Vi steg av vid sen första hållplatsen efter tunneln. Detta visade sig vara Londons mest omöjliga plats för att äta lunch! Men finns det hunger så finns det råd. Och råd hade vi – detta var en billig dag.

Hållplatsen låg i en grop med ett buskage rätt fram och till vänster en viadukt över vägen från tunneln. Och så en trappa dit upp, byggd enkom för oss två. Däruppe var det inte bara en gata, det var en stor gatukorsning med rondell och trafikljus och bilar från alla håll. Den korsande gatan hette Ostindiska Dockvägen (eng. East India Dock Road), och på andra sidan den såg vi en liten gata, där det verkade att bo folk. I så fall måste där finnas någon sorts mat, så vi stegade dit.

Jo minsann, och i en liten butik köpte vi oss några smörgåsar och något drickbart. Med detta gick vi och satte oss på en bänk under ett träd mitt i trafiklarmet och mådde rätt gott. Vädret var troligen vackert, fast inne i London såg man nästan aldrig en klar sol – ibland visste man inte om det var vackert eller mulet även om man stirrade rätt upp. Vi kopplade av och njöt av detta lilla bussavbrott.

Inlägg 2.568: 2 okt 1971

Tidigarebostadsåterseendeolämplighetsorsaken

Vår nya buss svängde till vänster in på Lertäktsdälden (eng. Loampit Vale) österut, sedan i rak takt till höger in på Lewishams Storgata (eng. Lewisham High Street) söderut och till vänster in på Belmontbacken (eng. Belmont Hill) österut. Rörigt, men kul! Bussen arbetade sig uppför den långa backen, där den högst upp blev till Leeterrassen, vilket var en smal gata, mycket smalare än jag kom ihåg den. Vår jättebuss fick bara med näppe plats där.

Jag såg gatunamnsskylten Kyrkans Odlingsfält (eng. The Glebe) innan jag såg pensionatet i trädgården därbakom. Ja, min översättning till svenska av ‘The Glebe’ blir faktiskt något så otympligt, men det kommer sig väl av att den svenska kyrkan inte har några odligsfält och svenska språket därmed inte har någor kort och koncist ord för det. Mitt pensionat hade på svenska haft namnet Kyrkans Odlingsfälts Trädgårdsmästarbostad (eng. Glebe Lodge), ännu åbäkigare. Men nu verkade det inte vara något pensionat längre. När jag bodde där år 1951 var trädgården välskött, inte pyntig, men inte heller ful.

Nu var det helt enkelt fult där. Vad jag kunde skymta på några futtiga sekunder var att huset var bebott, fast trädgården hade legat i träda i flera år och såg ut därefter. Ed var måttligt imponerad av vad han såg – jag var mycket imponerad av hur man hade lyckats med att förstöra en verkligt trevlig, gammaldags boning på bara 20 år. Jag noterade också att mitt rumsfönster visade sig vara högt, från golv till tak, så som jag kom ihåg det, men samtidigt alldeles smalt, vilket mitt minne hade breddat till ordentligt under de 20 åren.

Nåja, jag satt nu och berättade för Ed hur jag varje morgon hade gått på Leeterrassen nerför den branta backe som bussen nu bekvämt gled ner på, tog av till vänster in på Leevägen (eng. Lee Road) som strax kom att kallas Svarthedsbyn (eng. Blackheath Village) – jo, det var gatunamnet! – och gick in på Svarthedens station, som vår buss nu gjorde ett uppehåll invid. Där hade jag köpt dagens tidning, ‘Dagliga Telegrafen’, visat upp mitt månadskort i spärren, gått nerför trappan till perrongen, och där väntat på tåget in till Londonbrons station, som låg bara några steg från De Förenade Mejeriernas kontor (se inlägg 1.169-1.170)..

Jag har ritat in en färdriktningspil intill Leeterrassen på kartan. Bortsett från mitt förfallna pensionat bestod Leeterrassen av gamla villor av hög klass. Fina gamla trädgårdar och massor med fruktträd fanns det överallt. Vartenda grannskap här i London hade minsann sin egen unika prägel!

Bussen fortsatte en liten bit uppför Lugna Dälden (eng. Tranquil Vale) mot nordväst, svängde till höger in på Kungliga Paraden (eng. Royal Parade) norrut, vilken omärkligt gled in på Montpelierraden (eng. Montpelier Row) mot nordost, och denna blev strax till Prinsen av Wales Väg (eng. Prince of Wales Road). Den gick tvärs över den stora gräsbevuxna heden Svartheden. Jo, alla dessa gatunamn är helt riktiga! Och just när vi hade kommit in i samhället Vanbrugh på andra sidan byttes gatunamnet till Strathedenvägen (eng. Stratheden Road). Vi bytte där till en annan buss – ack, dagens andra envåningsbuss. Det var vår buss nummer 10, och den skulle ta oss tillbaka till den norra sidan av Thamesfloden.

Inlägg 2.567: 2 okt 1971

Thamesflodskurvighetsnavigationssvårighetseffekten

Ganska snart lättade bebyggelsen en del, husen blev lägre och det fanns mycket grönska mellan dem. Men detta var minsann inte en del av London där folk bodde i sina egna radhus.

Bussen svängde av till höger in på Nedre gatan (eng. Lower Street) som gick spikrakt åt sydost. Där var det faktiskt Ed och inte jag som lade märke till den svenska flaggan på en stång stickande ut över gatan på höger sida. Det visade sig vara den svenska sjömanskyrkan, byggd i rött tegel i svensk modern stil. Det var inte någon kyrka med torn och klocka och målade fönster utan en helt sekulär liten byggnad.

Nedre gatan bytte namn till Evelyngatan (eng. Evelyn Street) och vi befann oss då i Deptford, en historisk sjöfartsstadsdel med stora dockor för fartygen att lägga till i för att undvika Thamesflodens tidvatten. Dockorna här i Deptford hade emellertid inte samma betydelse nu som i gamla dagar – de stora moderna fartygen hade svårt att manövrera genom Thamesflodens alla slingrande kurvor – och därför såg stadsdelen mycket bedagad ut.

Där vi åkte på Evelyngatan såg vi massor av industribyggnader, många av dem helt tomma och trasiga, och inte var det något folkliv på gatan heller. Vi såg knappast några bostadshus, men jag måste erinra om att vi från våra bussfönster egentligen inte såg någonting annat än våra egna genomfartsgator – bakom gatuhusen kunde det ju se ut hur som helst utan att vi såg någonting av det.

Så småningom tog bussen av åt höger igen, nu söderut på Deptfords Kyrkogata (eng. Deptford Church Street), precis så som jag hade planerat för att få oss till Lewisham, ett centrum här ikring och nära mitt pensionat från sommaren 1951. Tristessen i Deptford försvann med en gång, och nu var vi ett trevligt medelklassamhälle med mycket omväxlande bebyggelse. Efter att ha korsat den stora Svarthedsvägen (eng. Blackheath Road) bytte Deptfords Kyrkogata namn till Bäckkvarnsvägen (eng. Brookmill Road), och längs den var det massor av parker och annan grönska. Och när gatan igen hade bytt namn, nu till Thurstonvägen (eng. Thurston Road), så kom vi till Lewishams järnvägsstation med tjockt med röda bussar parkerade utanför. Vår buss sällade sig till samlingen.

Vi fick söka efter vår nästa buss nummer 9. Jag frågade efter bussen till Leeterrassen (eng. Lee Terrace) – här hade jag nytta av att känna till gatorna sedan år 1951 – och i den satte vi oss tillrätta uppe på övervåningen. Bussen var nästan tom så vi kunde se åt alla håll. Nu började jag förbereda Ed på vad han skulle titta på när bussen svepte förbi mitt pensionat. Det låg i en trädgård utmed den stora gatan, och han skulle titta efter ett stort fönster på nedre botten – det skulle vi lätt kunna se från vår buss. Det var förstås fönstret till mitt rum på pensionatet tjugo år tidigare. Det var nödvändigt att förbereda honom på vad han skulle titta på så här i förväg – annars skulle jag inte kunna få hans ögon på rätt plats när vi bara hade ett par sekunder på oss.

Inlägg 2.566: 2 okt 1971

Trocaderobiografsminnesrunan

Trocaderobiografen öppnades den 22 december 1930, en dag med tjock svart Londondimma. När de 3.500 ivriga permiärgästerna strömmade in genom de två entrédörrarna, så strömmade dimman med dem in i salongen, och det resulterade i att endast de som satt längst fram – på de billigaste platserna – kunde se något av filmen på duken. Det var filmen ‘Säng och frukost’ (eng. Bed and Breakfast) med Jane Baxter som visades genom dimman.

Interiören av Trocaderobiografen, London, 1971 (internet)

Och den 22 oktober 1963 stängde Trocaderobiografen permanent sina två entrédörrar. Byggnaderna – Trocadero bestod faktiskt av tre angränsande hus – revs snart därefter. De ersattes med vad Ed och jag såg vid vår bussresa – en byggnad i rå betong med butiker, kontorslokaler och en mindre biograf, men byggnadsmaterialet kom snart att anses så stilvidrigt att huset revs på 1980-talet efter bara 20 år. Sedan kom tomten att ligga öde i 20 års tid, och i dag lär det stå stora bostadshus där. Eja, att hyresgästerna kunde ana vilket nöjestempel som en gång hade stått där de nu bodde!

Biograforgeln kunde ha försvunnit med Trocaderobiografen, men någon som hade sinne för gamla fina ting ställde undan den på ett förråd någonstans – där den glömdes bort i långliga tider. Men så upptäcktes den, och efter tio års renoveringsarbete kunde orgeln nyligen tas i bruk igen. Om du klickar här, så får du veta allt om detta – tyvärr på engelska. Lägg märke till att orgelns ursprung från Trocaderobiografen framhävs för att förhindra allt tvivel om den saken..

Medan vi väntade på vår nästa buss i Elefant & Slott såg Ed en en marmeladskål för sin mamma i ett fönster och köpte den för 12 kronor.

Eds kvitto på en marmeladskål, London (1971)

Butiken ville också sälja mig en kombinationssouvenir med både en elefant och ett slott i ett stycke, men jag avstod.

Souvenir från Elefant & Slott som jag inte köpte, 1971 (internet)

Så kom det en  dubbeldäckare som vår buss nummer 7. Jag förvånades över att Nya Kentvägen var en liten smal, tvåfilig gata kantad av små tvåvåninglängor – och vi var ändå nästan mitt inne i London! Jag har ritat in en färdriktningspil intill Nya Kentvägen.

Bussen rundade en liten fyrkantig park på dess omgivande gata, som hette Murarvapnet (eng. Bricklayers Arms) – jo, konstiga gatunamn fann vi överallt – och svängde därifrån in på Tornfästningsbrovägen (eng. Tower Bridge Road) åt nordost. Strax innan bussen skulle till att rulla över Tornfästningsbron steg vi av och bytte till vår buss nummer 8 på Tooleygatan österut.

Vår buss nummer 8 följde nästan precis den förortsjärnväg som år 1951 hade forslat mig från kontoret invid Londonbron till mitt pensionat långt ute i Svartheden. Tooleygatan ver mestadels smal och mörk med sexvånings hyreskaserner. Den bytte snart namn till Jamaicavägen (eng. Jamaica Road) och på den såg vi en tung katolsk kyrka i överdrivet romansk stil. Ed, som var katolik, försäkrade mig att det var ett spannmålsmagasin – men där hade han faktiskt fel.

Inlägg 2.565: 2 okt 1971

Biograforgelungdomsupplevelsetillminnesdragandet

Jag hade räknat med att jag skulle komma tillbaka till gamla kända trakter när vi anlände till den jättestora trafikrondellen i Elefant & Slott. Ack, blev jag besviken! Platsen hade förändrats till oigenkännlighet. Den ovala rondellen i mitten fanns ju kvar, en 75 gånger 50 meter stor gräsmatta, fast nu stod det några fula skjul här och där därute – man kunde undra varför, när ingen människa skulle våga livet för att ta sig ut till rondellen med all den hemska trafiken snurrande runt den.

Bussen stannade vid hållplatsen i Elefant & Slott vid hörnet till Nya Kentvägen (eng. New Kent Road), och där steg vi av. Vi stod då på trottoaren rätt framför Trocaderobiografen, som för alltid hade etsat sig fast i mitt minne alltsedan år 1951. Men Trocadero fanns inte kvar. Och inte heller Trocaderos hus.Där stod nu i stället en modernistisk byggnad av omålad rå betong, ett material som jag accepterar i broar men aldrig i hus. Men detta hörde ju till 1960-talets arkitektur, ack ja! Min gamla Trocaderobiograf såg ut så här – alla tre byggnaderna hörde dit.

Trocaderobiografen, London, 1931 (internet)

Den hade byggts och invigts år 1930 som en biograf för 3.500 åskådare, alltså en enorm inomhuslokal för den tiden. Jag själv hade rekommenderats att gå dit någon gång, troligen av mina arbetskamrater på kontoret där jag arbetade under sommaren år 1951 (se inlägg 1.169). Det var en upplevelse att aldrig förglömma, då ingen hade förberett mig på vad jag skulle få se där – troligen inte av hemlighetsmakeri utan för att det för dessa sofistikerade storstadsbor inte var något särkilt att orda om.

Jag satt där i mörkret mitt i denna oändligt stora salong, och plötsligt fylldes luften av det vibrerande ljudet av en biograforgel. Från radion var jag förstås redan bekant med hur en biograforgel lät, men jag hade aldrig upplevt denna sorts musik på bio. En strålkastare riktade mina ögon till ett ställe till vänster om filmduken, och där gled en vit Wurlitzer 4Manual/21Rank orgel sakta upp ur underjorden.

Klaviaturen på den gamla återställda Wurlitzerorgen från Trocaderobiografen, London (internet)

En herre i svart frack satt och spelade på den, och det var en melodi som jag aldrig hade hört förut, men som klistrade sig fast i mitt huvud för resten av dagen och för resten av livet. Hela salongen sjöng med i sångtexten som sakta gled uppåt på filmduken – karaoke var något helt nytt för mig.

Sången hade kommit till under krigsåret 1916 och hette ‘Rosor från Picardy’ (eng. Roses of Picardy). Du får här två versioner av den, den första så som jag själv upplevde den på biograforgel – fast den i Trocaderobiografen lät oändligt mycket renare – och för den klickar du här, och den andra sjungen av en tenor till piano, och för den klickar du här.

Inlägg 2.564: 2 okt 1971

Tolvkilometersgatuförvandlingsobservationerna

Vid Claphams Allmänning förändrades gatans karaktär ordentligt. Husen på högra sidan, de med utsikt över Allmänningen, hade inga butiker, och även efter parkens slut var det inte längre en oändlig rad av skyltfönster. Jo, affärer fanns förstås mitt inne i samhällena, men inte längre mellan dem. Och gatan hette nu Claphams Allmännings Södra Sida (eng. Clapham Common South Side) – joho, allt det! Inne i själva Clapham kallades gatan Claphams Storgata (Clapham High Street), ett mycket bekvämare namn.

Namnet Clapham kände jag väl till som Englands största järnvägsknut, den station som passerades av flera dagliga förortståg än någon annan. Jag kan inte säga ‘pendeltåg’, för det ordet användes inte dåförtiden, men det är sådana tåg jag avser. Återigen ett frestande ställe, som jag aldrig kom mig för att besöka när jag var i London år 1951. Och nu från bussen såg vi naturligtvis inga förortståg tränga sig genom flaskhalsen Claphams Knutstation (eng. Clapham Junction).

Själva samhället Clapham såg rätt bedrövligt ut, med husbyggen och gatureparationer överallt. Vår raka gata hade vid det här laget breddats till fyra filer. Jag fick ett intryck av att Clapham och även Stockwell, den följande förorten, hade tillämpat väsentligt mjukare krav på hur tomter fick lov att bebyggas. Medan de tidigare samhällena hade sett riktigt svenskt homogena ut, så var det vid det här laget nästan som att vara tillbaka i Amerikas röra med stort och smått huller om buller. Ibland var affärerna längs gatan inrymda i envåningsskjul, följda av ett sexvånings bostadshus utan butiker. Sedan kom det några mångfamljshus placerade på snedden, omgivna av stora träd i en park. Men på sitt sätt såg det hela litet mera välbärgat ut här än i förorterna längre ut. Ibland fanns det mellan gatan och bostadshusen en tio meter bred parkremsa med träd och gräsmatta, allt snyggt och trivsamt men för oss busstittare mindre underhållande.

Vid utfarten från Clapham blev gatans namn Claphamvägen (eng. Clapham Road), i förstaden Kennington kallades den Kenningtons Parkväg (eng. Kennington Park Road) och senare Kenningtonstigen (Kennington Lane) – att skylta med sin lantlighet var viktigt där, även om husen längs gatan började växa till sig och bli mera storstadsanomyma till utseendet. Här bodde man i tre- eller fyravånings hyreshus, där man troligen umgicks med grannarna genoma att nicka till dem i trappan, och inte genom att gå med hela familjen och hälsa på, som nere i Collierskogen.

Under namnet Newingtons Skottvall (eng. Newington Butts) ledde så vår gata till slutpunkten för dagens längsta bussresa, Elefant och Slott. Vilken härligt lång tripp vi hade fått på denna 12 kilometer långa, nästan helt spikraka gata i London med sina annars alltid krokiga gator! Vi hade beskådat en magisk övergång från rent förstadsliv till den bullrande storstadens närhet. Jo, ‘närhet’, för vi var ju inte alls inne i centrala London, som låg norr om Thamesfloden.

Inlägg 2.563: 2 okt 1971

Storgatsradsoändligheten

Nästa buss, vår nummer 6, var också en dubbeldäckare, tack och lov. Alla de fyra platserna längst fram var redan upptagna, men vi satt bakom dem och såg gatulivet nästan lika bra därifrån. Och dessutom steg två av dem av efter en kvart, och du behöver inte gissa om vi snabbt hoppade fram ett skutt.

Gatans namn ‘Storgatan i Collierskogen’ gällde så länge vi var i Collierskogen, så när namnet ändrades till Tootings Storgata (eng. Tooting High Street) så visste vi att vi hade kommit någon annanstans. Bebyggelsen hängde nämligen helt ihop mellan de olika förorterna. Tooting var ett namn som jag mindes alldeles klart från min Londonsommar år 1951. Namnet lät lockande för en järnvägsentusiast – tut-tut – men jag hade aldrig kommit mig dit, och nu såg platsen ut som alla de andra samhällena på den här raka sträckan.

Mitt i Tooting bytte gatan namn till Övre Tootingvägen (eng. Upper Tooting Road), och när samhället Balham tog över, blev det Balhams Stora väg (eng. Balham High Road). Namnet Balhambacken (eng. Balham Hill) sade oss att nu går det uppåt, och det gjorde det .. litet grann.

Hur såg det då ut här? Jo hela vägen genom Collierskogen, Tooting och Balham var det en oavbruten rad av tre- till femvånings bostadshus på båda sidorna, och alla hade de affärer på bottenvåningen. Det såg ungefär ut som Storgatan i Örebro, bara det att Örebros affärsgata var en kilometer lång och här var det frågan om kilometer efter kilometer utan slut. Inga varuhus som dragplåster – vanliga små butiker i en oändlig rad. Samhälle efter samhälle

Och just detta gjorde den här sträckan så rolig att färdas på. Där det finns affärer finns det människor. På en vardag hade det vimlat av husmödrar, men nu på lördagen var det hela familjer som var ute och handlade på Storgatorna. Det var förstås inte samma trängsel som som inne i Londons centrum, för Tooting lockade inte till sig några kartläsande turister – bortsett från Ed och mig.

I Balham har jag ritat in en färdriktningspil på kartan. När vi hade åkt igenom det mesta av Balham, så blev det ett avbrott i butikerna på vänster sida om gatan, för där trängde sig den vilda naturen in i människans välordnade liv. Detta kallades Claphams Allmänning (eng. Clapham Common) och den gömde sig inte, i motsats till Wimbledons, bakom en tät rad av planterade jättegranar. Därmed kunde vi se hela fält av gräsmattor, synbarligen välansade och lämpliga för allt från picknick på en filt till lätta bollspel. Inga buskar och blomster, bara några enstaka stora träd här och där. Och inga gångvägar heller – vill man vara ute i naturen så får man allt lära sig att gå i gräs, barfota eller i skor. Vi såg små enstaka grupper här och där – de marscherade inte och promenerade inte, de bara var där. Och vi åkte vidare.

Inlägg 2.562: 2 okt 1971

Gemenemansbostadsförhållandena

Vår buss nummer 5 körde till att börja med tillbaka på samma väg som vi hade kommit på till Nya Malden, men snart vek den av från Beverlyvägen österut på Busheyvägen (eng, Bushey Road). Den visade sig vara en betydligt mindre väg, mestadels med bara en fil åt vart håll. Mycket trevligare när man inte har bråttom.

Nu fick vi tillfälle att se vad det var för sorts bebyggelse här nere i sydväst. Det var helt uppenbart inte rikemansbostäder. Mestadels var det radhus, alltså sammanbyggda hus vägg i vägg, fast bara två i stöten med en smal passage mellan varje par. Om man inte var noga med lackeringen skulle man kanske kunna köra in en liten bil däremellan. Vi såg dock knappast några bilar parkerade på dessa gator, och garage fanns det inte någonstans. Slutsats: folk använde tunnelbana och buss i stället.

I liknande områden i Brooklyn och Queens i Nya York var det i allmänhet en smal passage mellan varje hus, för där var det rätt vanligt att ha bil även i små förhållanden. Och i Sverige? Där minns jag så kallade ‘egna-hem’ mitt på en egen trädgårdstomt – fast det var en helt annan klass av boende. Jag tror mig aldrig ha sett en stadsdel med gator packade med enkla, smala radhus i Sverige – där bodde man i en lägenhet i en trevånings HSB-länga med trappuppgångar, om man inte ägde ett egna-hem.

Husen här var mycket välhållna, i rött tegel eller vitrappade, och nästan alla med ett burspråk för att kunna överblicka hela gatan upp och ner. Men husen, sedda från gatan, var oftast mycket smala – ett rum och en entrédörr fyllde hela bredden. Naturligtvis sträckte sig husen djupt in på tomten med kanske två små rum sida vid sida åt gården – och så fanns det ju också en övervåning med kanske tre eller fyra sovrum. Allt blygsamt men djupt älskat.

Hela trakten kallades för Wimbledon, fast det verkade nästan vara namnet på ett helt landskap. Inom det åkte vi genom orter som kallades Raynes Park, Merton Park, Merton och Collierskogen (eng. Collier’s Wood). Och Busheyvägen bytte namn till – jo, faktiskt Kingstonvägen, men en helt annan väg än Kingstonvägen med den förra bussen – och igen till Mertons Storgata (eng. Merton High Street). Just när gatan återigen bytte namn till Storgatan i Collierskogen (eng. Collier’s Wood High Street) bytte vi buss igen.

Som du kan se på kartans svarta bollar blev resan med vår buss nummer 6 den längsta under hela dagen. Den gick nästan spikrakt åt nordost från Collierskogen till Elefant & Slott (eng. Elephant & Castle). Jo, målet för vår tripp med den här bussen hade just detta egendomliga namn. Där fanns det varken någon zoologisk trädgård eller något palats – bara ett runt torg som tjänade som en jättestor trafikrondell. Men mera om Elefant & Slott när vi kommer dit.

Inlägg 2.561: 2 okt 1971

Londonrundreseminiatyrbussavsnittet

Stens stig, den väg som vi hade åkt på, bytte namn till Romhamptonstigen (eng. Roehampton Lane) vid korsningen med Övre Richmondvägen (eng. Upper Richmond Road). Vi var nu i samhället Romhampton (eng. Roehampton) – fast vi såg inte till något som helst centrum. Det verkade som om vi nu inte ens var i närheten av London – det var mestadels mångfamiljshus till vänster och golfbanor och parkanläggningar till höger. Vi befann oss nu alldeles intill kartans vänstra kant, avnjutande lantlig frid högt uppe i en storstadsbuss.

Vi bytte buss i Putneyheden (eng. Putney Heath). Grönområdet där och bebyggelsen runt det kunde ståta med en lång historia som en fridfull tillflyktsplats, långt bort från den larmande storstaden. Vi själva såg bara en liten by som verkade trivsam nog och som för oss hade goda bussförbindelser.

Medan våra tre första bussar hade uppenbarat sig inom några minuter, så såg vi inte skymten av vår buss nummer 4 här i Putneyheden. Men tack vare de nogsamt uppklistrade tidtabellerna vid hållplatsen kunde vi se att vår nästa buss bara gick en gång i halvtimmen. Under den kvart vi hade på oss tog vi en läskedryck inne på ett kafé tvärs över gatan. Därifrån såg vi vår buss anlända – och det var en vanlig rödmålad buss, en ‘miniatyrbuss’, inte en dubbeldäckare! Nåja, så här i utkanterna var det väl inte så många som behövde åka. Men nog var detta en missräkning för oss.

Vår buss nummer 4 började med att fortsätta på Roehamptonstigen söderut, tills den tog slut och vi svängde till höger in på Kingstonvägen (eng. Kingston Road). Denna bytte nästan genast namn till Roehamptondälden (eng. Roehampton Vale) och strax därefter till Robin Hoodvägen (eng. Robin Hood Way) och senare Beverlyvägen (eng. Beverly Way).

Den bussen var inte alls kul. Dels kunde man inte se mycket där vi satt nere vid marken som i en bil utan vindruta, och dels utgjorde alla dessa benämningar stora riksvägen ut mot Portsmouth. Den ledde genom djupa skogar, som ibland bara bestod av en rad tätt sammanplanterade jättegranar, genom vilka man kunde se att det var öppen mark bakom dem men inte vad som fanns där. Från kartan visste vi dock att ‘skogen’ hette Wimbledons Allmänning (eng. Wimbledon Common), och att det därinne skulle finnas golfbanor och annat av den sorten. Att ingenting av detta kunde beskådas var förstås lika så gott för vår del. De världsbekanta tennisbanorna i Wimbledon låg någonstans bortom Allmänningen. Men vi såg bara skog, och det var förstås avsikten.

Jag har lagt in en färdriktningspil där längs den stora vägen på kartan. Undan gick det minsann, och innan vi visste ordet av svängde bussen in på Burlingtonvägen (eng. Burlington Road) i Nya Malden (eng. New Malden) längst nere i vänstra hörnet på kartan. Längre bort från London tänkte vi inte åka, så när vi steg av bussen i Nya Malden bytte vi till en dubbeldäckare i motsatt riktning. Det var vår buss nummer 5, och den hade lediga platser längs fram. Solen sken åter över oss.

Inlägg 2.560: 2 okt 1971

Hammarsmedsbron

När bussen kom till stadsdelen Walham Green svängde den till höger in på Harwoodvägen (eng. Harwood Road) mot nordväst. Denna hade sammanbyggda bostadshus – utan vita pelare men lika enformiga ändå. Vidare mot nordväst gled bussen in på samma Fulhamväg som vi tidigare hade korsat. Den tog oss in till Fulhams stadskärna. Ja, Fulham såg faktiskt ut som en vanlig medelstor stad, även om den nu var en del av London.

Inne i Fulham slutade Fulhamsvägen och fortsatte som Dawesvägen (eng. Dawes Road) nästan rakt västerut. Den hade små radhus som minsann hade vita pelare, men de var alla inbyggda i väggen. Detta var alltså en stad med ett mellanting mellan de eleganta, vita husen med pelare som vi nyss hade sett på Grevhovsvägen och de enkla, bruna husen helt utan pelare på Harwoodvägen. Detta med pelare var en kul klassificering! Vid Dawesvägen har jag ritat en av mina färdriktningapilar på kartan.

När Dawesvägen tvärt slutade, fick bussen följa Munstervägen (eng. Munster Road) en kort stump norrut. När den i sin tur tog slut, blev det en bit på Lillievägen (eng. Lillie Road) som hade en stor park på vänster sida och rätt enformiga trevåningshus på den högra. Vid korsningen med Fulhams Palatsväg (eng Fulham Palace Road) valde bussen att svänga till höger och fortsätta på den norrut en bra bit. Vägen var till en början bred och trädplanterad men smalnade sedan till när vi nalkades staden Hammarsmeden (eng. Hammersmith).

Det var en stor stad, och den låg förstås inne i London. Vår buss på sin Fulhams Palatsväg körde under en motorväg och sedan omedelbart genom en bred gatuöppning under ett långt bostadshus – jag kunde bara drömma om all den koldioxid de stackars hyresgästerna i det fick inandas utan respit. Och efter detta stannade bussen och vi steg av och bytte.

Vår buss nummer 3 som gick på Hammarsmedens Broväg (eng. Hammersmith Bridge Road) åt sydväst till en underbart vacker gammal hängbro över Thamesfloden. Trafiken över den fick klara sig med en fil i var riktning. Floden var här mycket smalare än inne i Londons centrum. Den bron hade jag ingen bild av – vi plåtade ingenting från bussen, så för den fick jag nu gripa tag i vad intenet hade att erbjuda.

Hammarsmedsbron, London (internet)

På den andra sidan av Thamesfloden hette vår väg Castelnau, vilket jag omöjligen kan översätta, och på den vägen bar det undan. Jag har ritat in en färdriktningspil på kartan där. Efter en vägkorsning med Drottning Elizabethpromenaden (eng. Queen Elizabeth Walk) blev vår väg till Stens Stig (eng. Rocks Lane). Med dessa namn var vi definitivt ute på landet! Vägen hade ibland hus på båda sidorna och ibland öppna fält – kallade parker – på den andra. Mycket gick genom djupa om än små skogar. Stadsdelen hette Barnes, och den hade till och med en järnvägsstation. Vägen korsade både järnvägen och stationen på en bro över alltihop.

Inlägg 2.559: 2 okt 1971

Bussreselördagspåbörjandet

Eftersom vi tog tunnelbanan tillbaka till vårt hotell i Grevhovet omedelbart efter föreställningens slut och sedan gick rätt till sängs klockan 23.30, så kom vi upp redan klockan 06.30 på lördagsmorgonen. Det var bra, för nu hade vi en massa timmar på oss för att få se ‘London-by-buss’.

Vi slängde i oss en liten frukost på ett hak på Grevhovsgatan (eng. Earl’s Court Road) – och därinifrån såg vi flera röda bussar passera, var och en av dem en missad chans för oss – innan vi ställde oss vid busshållplatsen därutanför.

Nu skall jag ge dig en karta över den centrala delen av London med tonvikt just på linjenätet för de röda bussarna. Det är bara en bit av den busslinjekarta som vi fick av konduktören, när vi dagen före köpte våra endagsbiljetter. För att ge dig ett begrepp om skalan, vill jag nu nämna att hela den kartbit som du ser härnedan motsvarar ungefär 22 kilometer mellan den vänstra och högra kanten och ungefär 20 kilometer mellan den övre och nedre kanten.

Del av karta över de röda busslinjerna med vår rundresa inritad, London (1971)

Det är en svårläst karta, även i dess verkliga form – på tryckt papper – som jag har här vid sidan om mig när jag skriver. Men värdet med den är att du på den kan se precis hur vi åkte den 2 oktober 1971 – jag har lagt in en svart streckad linje som utvisar det. Svarta pilar här och där visar reseriktningen. Svarta bollar indikerar att vi där steg på eller av en buss.

Så kom vår buss nummer 1. Det betyder inte busslinje nummer 1 – jag har ingen aning om vilka linjer vi åkte med – utan det betyder ‘vår första buss för dagen’. Vi satte oss på övre våningen på alla bussar – längst fram om det fanns plats – och det gjorde det för det mesta, för det var ju en lördag.

Till vänster på kartan något över mitten i höjdled ser du en svart boll. Litet till höger om den ser du två svarta bollar alldeles intill varandra. Den vänstra av dessa två bollar visar var vi steg på buss nummer 1, alltså ett kvarter från vårt hotell. Därifrån åkte vi på Grevhovsgatan åt sydost. Först var det fyravåningshus med butiker överallt, men snart tog butikerna slut och ersattes med eleganta men ack, så enformiga bostadshus, alla med entrédörren omgiven av två eller fyra vita pelare. Husen var alla vitputsade och andades pengar lång väg. När vi korsade Gamla Bromptonvägen (eng. Old Brompton Road), bytte vår gata namn till Rödklippsträdgårdarna (eng. Redcliffe Gardens) – litet drömromantik skadar aldrig. Och en gång till bytte samma raka gata namn – efter korsningen med Fulhamsvägen (eng. Fulham Road) hette vår gata Edithlunden (eng. Edith Grove), vem nu Edith var.

När vi kom till Kungsvägen (eng. King’s Road) befann vi oss plötsligt bland femvånings hyreskaserner. Här steg vi av vår buss och bytte till vår buss nummer 2. Vi befann oss i den västligaste delen av den burgna stadsdelen Chelsea – fast här var det ingen lyx. Bussen tog oss åt sydväst på Kungsvägen genom en intressant blandad medelklassmiljö – bostäder, butiker, småfabriker, bensinstationer, det ena och det andra.

Inlägg 2.558: 1 okt 1971

Brödochskådespelsfödelsedagsavslutningen

Efter Selfridges var det bara några steg till hotell Cumberland och den underbara restaurangen Styckeriet. Jag berättade så mycket om den och om vårt besök där på min födelsedag (se inlägg 2.495), att jag här bara säger att vi mådde lika gott där nu på Eds födelsedag. Det kostade oss också lika mycket, 41 kronor, fast naturligtvis skar vi till oss ett annat urval av alla de olika sorters kött som de frestade oss med.

Talongen till vår nota, Styckeriet, Hotell Cumberland, London (1971)

Under middagen diskuterade vi hit och dit om vad vi skulle göra under vår nästa dag här i London. Vi hade föreställningen på S:t Martinteatern klockan 17.00 som den enda stolpen i vårt program – resten av dagen var helt öppen. Den zoologiska trädgården, en promenad längs Thamesfloden, parlamentet, Madame Tussauds vaxkabinett – det fanns ju så mycket av allting. En del hade jag själv sett tidigare, en del hade Ed och jag sett tillsammans år 1967, och det mesta tyckte vi inte var värt mödan. Vi enades om att se alltihop sådär litet grann från ovan, längst fram däruppe på de röda lokalbussarna.

Därför frågade jag konduktören på bussen tillbaka till Piccadillyplatsen, om det fanns någon heldagsbiljett för bussarna. O ja, sådana hade konduktören att sälja. De kostade bara 5,13 kronor – hur många ville jag ha? Nej tack, inte nu på kvällen, vi tänker använda dem i morgon.

”Jag stämplar dem med den 2 oktober, så gäller de hela dagen i morgon”, sade den idoge försäljaren.

Och så hade vi våra bussbiljetter för morgondagen i fickan.

Våra två endagsbiljetter på de röda bussarna, London (1971)

Vi fick också var sin väl hopvikta karta med en enda gröt av tjocka röda linjer där det gick röda bussar.

Vi kom tillbaka till Lyrikteatern en god halvtimme innan kvällens föreställning skulle börja.

Lyrikteatern, London (1971)

Vi stod utanför på gatan i en kvart och studerade folklivet innan vi drog oss in och klättrade upp för alla trapporna till våra platser högst upp. Vi satt i precis samma stolar som nere på parketten, vi såg – litet mera uppifrån – och vi hörde lika bra som därnere, för en bråkdel av intrånget på reskassan.

Programmet innehöll inga namn som någon av oss kände till – bortsett från Robert Morley, förstås – och alla hade också sin presentationssida i programmet.

Titelsidan i teaterprogrammet, Lyrikteatern, London (1971)

Robert Morley i programmet, Lyrikteatern, London (1971)

Det var en modern salongskomedi, eller kanske rättare en sängkammarkomedi, med tre äkta par och två lägenheter i samma hus. Allt hände som kunde hända. Efter föreställningen hade jag inget minne av någonting, inte ens denna måltidsscen – som andra skådespelare visar upp, om du klickar här.

Inlägg 2.557: 1 okt 1971

Trafalgartorgetduvförplägnadsträngseltrivseln

Morgondagens föreställning skulle börja redan klockan 17.00, så det var egentligen frågan om en matiné. Även S:t Martinteatern har jag prickat ut på Londonkartan (se inlägg 2.555) med ett ‘M’ strax till höger om Lyrikteaterns ‘L’. Och så fortsatte vi vår lilla promenad ner till Trafalgartorget.

Där köpte vi oss ett par små påsar med frön som duvor tycker om, precis som vi hade gjort i Venedig. Här fanns det inga fröförsäljare, men när jag frågade en fruktgubbe om duvfrön, så hade han själv sådana till salu. Enkelt och effektivt! När jag nu tittar på bilden av försäljaren och hans kärra, så känner jag rentav igen den gubbe som på sommaren 1951 eftar slutet på varenda arbetsdag sålde mig en persika för 36 öre från sin kärra på gatan vid Londonbron (se inlägg 1.170). Men jag köpte inte någon persika på Trafalgartorget, för vi skulle ju snart äta middag.

Köper frön som duvmat från en fruktkärra, Trafalgartorget, London (1971)

Det var tjockt med duvor på hela Trafalgartorget. Först var Ed till en början en smula avvaktande när han fick vada genom dessa drivor av duvor överallt. Vi tyckte att det var mycket mera duvor här än på S:t Markusplatsen i Venedig, Men det var ju fem år tidigare och man glömmer ju sådana detaljer med åren.

Ed var först litet avvaktande inför alla dessa duvor, Trafalgartorget, London (1971)

Men så såg han – vad han förstås redan visste – hur de landade överallt på dem som gav dem dessa goda frön. Jag hade dem på axlarna och armarna och till och med en på huvudet så gott det gick, och då såg han hur älskad jag var.

Men så såg Ed hur älskad man blev när man gav duvorna mat, Trafalgartorget, London (1971)

Han blev förstås svartsjuk och tog fram sin egen fröpåse, och då blev han lika påflugen som jag själv. Detta var en upplevelse som var väl i klass med Venedig.

Då gjorde Ed likadant, Trafalgartorget, London (1971)

Men snart nog var det dags att bege oss till hotell Cumberland vid Marmorbågen, för där hägrade Styckeriet, samma restaurang där vi hade ätit min födelsedagsmiddag för tio dagar sedan (se inlägg 2.495). Det var väl mellan två och tre kilometer dit från Trafalgartorget, vilket betydde en halvtimmes rask promenad. Men vi hade tid nog på oss för att i stället gå dit i lugn promenadtakt för att inte bli svettiga när vi kom fram.

Vi gick upp till Piccadillyplatsen och fortsatte sedan uppför den svängda Regentgatan. Vid Oxfordtorget svängde vi till vänster in på Oxfordgatan, och när vi hade Selfridges jättevaruhus till höger släpade jag min stackars Ed med mig in där. Vi åkte upp till den avdelning som sålde sigillstämplar, så att jag kunde visa Ed var jag år 1951 hade träffat en försäljare som i sitt huvud hade haft namnet på en kyrklig institution för alla tänkbara kombinationer av två bokstäver (se inlägg 2.350). Ed var tyvärr inte lika begeistrad som jag själv.

Jättevaruhuset Selfridges, London, 1971 (reklambroschyr)

 

Inlägg 2.556: 1 okt 1971

Teaterbiljettinköpsfrenesin

Vi åkte med Piccadillylinjen – mörkblå på linjekartan – sex stationer och steg av under Piccadillyplatsen. När vi kom upp till det runda torget med Erosstatyn i mitten kände Ed genast igen sig. Vi ställde kosan uppför Shaftesburyavenyn (eng. Shaftesbury Avenue) med alla sina teatrar. Där låg Lyrikteatern (eng. Lyric Theatre) alldeles genast på vänster sida, och den har jag märkt ut med en svart prick och bokstaven ‘L’ alldeles intill ordet ‘EROS’ i rött mitt på på Londonkartan (se inlägg 2.555).

Annons för Lyriska teatern, London, 1971 (broschyr)

Nu gällde det – hade de några biljetter på en fredagskväll sisåhär på samma dag? Mirabile dictu (sve. underbart att säga)! De hade gott om biljetter, och vi valde att sitta uppe på andra raden – här kallad balkongen för att avskräcka – där vi fick våra två platser på andra bänk.

Våra teaterbiljetter, Lyriska teatern, London (1971)

Kvällens föreställning skulle börja klockan 20.00, och våra teaterbiljetter kostade 3,85 kronor styck – bara en tiondel av vad vi betalade på Broadway, även om vi där kanske brukade sitta på parkettplatser. Och nu hade vi en stund på oss innan det var dags att inta Eds födelsedagsmåltid.

”Kan vi gå till Trafalgartorget nu och mata duvorna?” frågade Ed. Han borde inte ha frågat, för dagen var ju hans. Men min rare Ed var alltid försynt – nåja, det försökte jag också att alltid vara mot honom. Visst skulle vi gå till Trafalgartorget – det låg ju bara ett stenkast härifrån. När vi rusade omkring i London år 1967 (se inlägg 1.166) för att Ed skulle få se hela staden på en enda dag, så hade han lagt märke till alla duvorna på Trafalgartorget, och nu ville han göra vad han inte hade haft tid för den gången.

Och mata torgduvor hade vi gjort tillsammans på S:t Markusplatsen i Rom en gång i tiden på min födelsedag (!) år 1966 (se inlägg 685), så det var ett kärt nöje. Nya York hade också duvor överallt men inget särskilt turisttorg för att mata dem på, så det gjorde vi aldrig. Jag tror att det till och med var förbjudet att göra det därhemma.

På vår väg mot Trafalgartorget passerade vi flera andra teatrar, och i en liten oansenlig gränd såg vi en som hette S:t Martinteatern (eng. Saint Martin’s Theatre). På den spelade de ‘Snok’ (eng. Sleuth), och det var en deckare som vi bägge kände till, för den gick också på Broadway.

”Den kan vi väl passa på att se här i London”, föreslog Ed ivrigt, ”för att spara en massa pengar. Vi måste ju göra nånting i morgon också”, lade han till.

Där var alla de billiga biljetterna för morgondagen utsålda, men det fanns platser kvar på bakre parketten. De kostade hela 10,26 kronor styck, men vi hade sparat så mycket på Lyrikteatern att dessa hade vi råd med.

Våra teaterbiljetter, S:t Martinteatern, London (1971)

Inlägg 2.555: 1 okt 1971

Födelsedagsfirandeförberedelsefunktionerna

När jag kom tillbaka från garaget hade jag med mig några småsaker som vi i brådskan hade lämnat kvar i bilen när vi tillfälligt steg ur den på gatan rätt framför hotellet. Bland dem var en liten karta över Londons centrum, som Avis hade gett oss på flygplatsen. Jag har ritat in en svart prick och bokstaven ‘H’ långt ner till vänster på kartan för att minnas var vårt hotell låg.

Karta över centrala London (1971)

Jag hade också med mig en lista över alla teaterföreställningar i London under den löpande veckan – jag hade fiskat upp den på ett turistkontor längs vägen, för jag ville fira Eds 35-årsdag med något minnesvärt.

Vänstra halvan av Londons denna vecka gällande teaterlista (1971)

Högra halvan av Londons denna vecka gällande teaterlista (1971)

Nu var det min tur att ta mig en dusch medan kartläsaren Ed orienterade sig på kartan över London, som han ju redan kände till litet grann från sina två korta tidigare visiter. När jag kom tillbaka från duschen, äntligen ren ända in i själen, så hade han hittat en föreställning i teaterlistan. Det var en komedi med Robert Morley, som han kände väl till från TV och nu ville se honom livslevande på scenen. Jag själv hade ingen aning om vem denne Morley var.

Robert Morley (internet)

Vi gjorde oss redo att ge oss ut i vimlet för att fira Eds stora dag denna soliga höstfredag. Först gick vi in på en bank, för Ed ville växla in en av sina 20-dollars resecheckar. Han kände sig lurad när han bara fick sju pund och några småslantar för den – han hade inte följt med mycket.i våra betalningar här i England. Nåja, han fick ju i alla fall 99,82 kronors värde för sin resecheck, och det skulle räcka till en hel del. Frid var återställd i Eds sinne.

Notan för Eds växling av en resecheck, London (1971)

Sedan gick vi till Grevhovets tunnelbanestation. Den låg ganska nära hotellet, och vi fick där den här linjekartan – som jag här har varit tvungen att klippa i två bitar för att få den läslig.

De västra två tredjedelarna av den officiella tunnelbanekartan, London (1971)

De östra två tredjedelarna av den officiella tunnelbanekartan, London (1971)

Lägg märke till att Piccadillylinjen slutar med Hounslows västra station i nedre vänstra hörnet. Det var där som vi tog tåget in till Londons centrum (se inlägg 2.495) när vi just hade landat på min födelsedag tio dagar tidigare. Det är den linjen som många år senare förlängdes till att nå Heathrow flygplats och därmed göra flyget mycket enklare att nå för Londonborna. Grevhovets station är benämnd ‘Earl’s Court’ på den här kartan och ligger 10 stationer in mot London från Hounslows västra station.

När jag var i London för första gången år 1950 kostade tunnelbanans biljetter 2 pennies av den gamla sorten, värda 12 öre i svenska pengar vid den tiden. Här är våra två biljetter för vår resa från Grevhovet in till Piccadillyplatsen nu år 1971, och de kostade 96 öre styck.

Två tunnelbanebiljetter, London (1971)

De hade alltså blivit åtta gånger dyrare. Nåja, dagens resa kom att sträcka sig över sex stationer, och en sådan biljett kanske kostade 4 pennies år 1950 i stället för 2 – men i alla fall!

Inlägg 2.554: 1 okt 1971

Londonhotellinstallationslättvindigheten

När Ed och jag kom till London förra gången, alltså tio dagar tidigare, råkade det vara på min födelsedag. Det var den 21 september som vi hamnade på Prestwicks flygplats, 40 kilometer sydväst om Glasgow, i stället för på Heathrows flygplats, 25 kilometer väster om London (se inlägg 2.489). Vi kom till London först på eftermiddagen, och då fick vi vårt hotellrum. Sedan kom vi att avnjuta min födelsedagsmiddag på Styckeriet inne i London.

Nu var det den 1 oktober och därmed Eds födelsedag – hans 35-årsdag – och även nu kom vi till London på eftermiddagen och fick då vårt hotellrum. Sedan skulle vi komma att avnjuta hans födelsedagsmiddag på Styckeriet. Jag kan garantera att vi inte ett ögonblick hade planerat att fira båda våra respektive födelsedagar på nästan exakt samma sätt. Men nog var det en bekräftelse från himlen att vi två var som gjorda för varandra.

När vi anlände till hotell Västerut i Rushden befann vi oss redan på väg nummer 6 mot London, så det var lätt att nu hitta ut ur staden i rätt riktning. När vägen närmade sig storstaden var det en massa motorvägsbyggen och vägomläggningar på gång, men vi höll oss stadigt vid vår lilla väg nummer 6 ända tills den inte längre fanns kvar vare sig på kartan eller på vägskyltarna. Då fick jag peka ut för Ed på kartan ungefär var Grevhovet låg någonstans, för jag hade hört att det var en bra stadsdel för hyggliga hotell till vettiga priser.

Och hur det nu gick till, så var vi snart installerade i ett rum på Il Palio, som var ett ‘bostadshotell’, vilket väl avsåg att de var glada att ta emot långtidsgäster. Som om inte alla hotell vore glada åt samma sak!

Hotell Il Palio, London, 1971 (reklamkort)

Hotellets reklamkort talade om att det hade centralvärme överallt – inte alls vanligt i England – att det alltid erbjöd varmt vatten och att det hade ett duschrum på varje våning. Kortet poängterade dessutom att värden också hade en liten restaurang vid namn Trattoria Il Palio di Siena bara ett kvarter från hotellet.

Hotell Il Palio, London, 1971 (reklamkort)

Ett annat reklamkort hade en liten kartskiss över grannskapet, och enligt det befann vi oss bara ett kvarter från den flygterminal som Ed och jag hade anlitat vid vårt endagsbesök i London på vägen hem från den långa Skandinavienresan år 1967 (se inlägg 1.163-1.173). Vi hade inte haft en aning om att vi nu var tillbaka i gamla räjonger.

Karta över gatorna runt hotellet, Hotell Il Palio, London, 1971 (reklamkort)

Medan Ed tog sig en dusch i det gemensamma duschrummet körde jag bilen till ett rekommenderat parkeringshus för att bli av med den i två dygn. Inne i London var tunnelbana och buss det enda vettiga, precis som i Nya York. Parkeringen kostade 2,57 kronor per dygn – skönt att bli av med bilen när den inte behövdes.

Kvitton för två dygn i ett parkeringshus, Nära hotell Palio, London (1971)

Inlägg 2.553: 30 sep – 1 okt 1971

Övernattningshotellsåterfinnandeglädjen

Under den resa som jag nu i skrivande stund företar i mina fotspår från år 1971 utnyttjar jag i hög grad Googles kartor med dess inbyggda markperspektivfunktion. Från gatuskylten på vår bild av hotellet från besöket där år 1971 kunde jag hämta namnet på hotellets gatuadress i Rushden, nämligen Norrgatan (eng. North Street). Denna gata visade sig vara rätt kort, och när jag lät Google sakta låta mig vandra gatan fram i markperspektiv, 10 meter i taget, så fann jag till min glädje att hotell Västerut fortfarande fanns kvar nu efter 44 år. Inte längre som ett hotell med skylt utan som en helt anonym familjebostad.

Huset ligger på den norra hörntomten vid korsningen av Norrgatan och Shirleygatan (eng. Shirley Street), och är i perfekt skick även i dag. Det ser emellertid helt annorlunda ut – det har förändrats nästan till oigenkännlighet. Konstruktionen är oförändrad, och så är också några små detaljer på fasaden. Entrédörrens 45-gradiga vinkling är kvar, tillsammans med de rundade trappstegen i husets hörn. Öppningarna för fönstren på övre våningen är kvar, även om själva fönstren har bytts ut, och den smala, utskjutande rödtegelramen på båda sidorna om vart fönster däruppe har behållits som accenter i den i övrigt vitrappade väggytan. Jag nämner dessa detaljer som stöd för min absoluta övertygelse om att detta är samma hus som Ed och jag bodde i under en natt år 1971.

När Ed och jag åt middag på vårt hotell hade vi nöjet att göra det tillsammans med en amerikansk gäst, en äldre dam från Nya Jersey, och hade då tillfälle att jämföra våra intryck från våra respektive rundresor i England. Efter middagen gick Ed och jag till ett kringresande tivoli på ett fält någonstans i närheten, så som vi hade gjort bara några dagar tidigare i Portsmouth (se inlägg 2.506).

Efter att ha ätit frukost och betalat räkningarna på hotell Västerut – tillsammans för oss båda 45 kronor för rummet, 23 kronor för middagen och 3,50 kronor i drickspengar, allt debiterat med halva beloppen på en separat räkning för var och en av oss två, av vilka jag här visar upp min – så gav vi oss iväg från Rushden och körde rätt in till London. Sockerbitsförpackningen från hotellet mitt i räkningen täcker ett hål som jag hade klippt ut när jag satte in räkningen i ett fotoalbum, så att ett foto kunde ses därbakom. Att förena fotoabum av i går med elektronisk läsövning av i dag kan bli litet komplicerat.

Sockerpaket och en av två identiska rumsräkningar, Hotell Västerut, Rushden (1971)

Inlägg 2.552: 30 sep 1971

Handelskupongsoutnyttjandet

”Jag tror jag ska passa på att tanka bilen på macken där framme till höger”, kom jag på för att vara praktisk. Och så bröt jag oss ut ur kön och svängde in på bensinstationen. Trafiken ute på vägen började inte rulla igen förrän vår tank hade fyllts upp. Detta var väl använd tid för oss. Och när de kollade oljan, så rekommenderade de mig att ta en halv liter olja också. Här är kvittot på 30 kronor för bensinen och 2,50 kronor för oljan, och på kvittot står det också att vi befann oss i närheten av den lilla staden Tallington.

Vårt kvitto på bensin och olja, Tallington (1971)

För vårt bensininköp fick vi en massa handelskuponger att betala med i framtiden. Detta affärsberepp tror jag inte någonsin har existerat i Sverige, men jag var bekant med det från Amerika. Det fanns många olika firmor som hade butiker av olika slag som medlemmar, och dessa gav firmans kuponger till sina kunder i proportion till dessas inköp. Kunderna kunde sedan använda dessa handelskuponger vid framtida inköp i vilken butik som helst, bara den var medlem i samma handelskupongfirma. Om jag själv råkade få handelskuponger någonstans, så brydde jag mig aldrig om dem – men här passar de ju utmärkt.

Handelskupongerna för bensininköpet, Tallington (1971)

Det här är bara en bråkdel av alla de kuponger som vi fick för det lilla bensinköpet. På dem står det att de är värda 0,033 pennies vardera – vi skulle behöva 236 kuponger för att kunna köpa något värt 1 krona.

Ed lade märke till att det fanns ett kafé inne på bensinstationen, och det såg prydligt ut med blomsterkrukor och gardiner i fönstren.

”Vi kunde få vårt te här”, föreslog han djärvt – fast med ett frågetecken efter.

Vi parkerade bilen. Ed tog en bild av bensinpumpen och kaféet och vår parkerade bil, och så gick vi in för att se om det dög för kräset folk. Och det gjorde det, minsann. Vi fick te med scones, precis vad vi var vana vid.

Vår bensinstation och tesalong vid järnvögsbommarna, Tallington (1971)

Vi hade nu förlorat vårt ärende i Stamford, så när vi kom dit fortsatte vi direkt utan att ens stanna. Vår dagslånga bekantskap med väg nummer 16 upphörde i Stamford, och vi kunde här välja att ta väg nummer 1 mot London eller fortsätta på vår väg som nu hade nummer 43. Vi var inte mogna för London ännu på ett tag, så vi fortsatte rätt fram till staden Kettering, och där svängde vi in mot London på väg nummer 6. Men nu hade vi fått tillräckligt med landsväg för dagen, så när vi kom till staden Rushden sökte vi oss ett lämpligt hotell.

Det som vi fann låg inte vid själva genomfartsgatan, men det stod en neonskylt där och blinkade ‘HOTELL’ med en pil in på en liten tvärgata till vänster. Ett kvarter in på den stod hotell Västerut (eng. Westward) och väntade på oss.

Står på trappan till hotell Västerut, Rushden (1971)

Inlägg 2.551: 30 sep 1971

Järnvägsplankorsningbomsminnena

”Om vi fortsätter på den här vägen ”, sade Ed, ”så kommer vi snart till en stor stad som heter Stamford. Den är gul på kartan, så de har säkert hundra tekaféer.”

Jag beslöt att med det snaraste läsa upp mig på Englands geografi, för Stamford var återigen en stad som jag aldrig förr hade hört talas om. Och geografi tyckte jag ju om.

Men bekant eller ej så skulle vi nu köra till Stamford, och jag lotsade bilen tillbaka till väg nummer 16. Vi hade bara kört ett par tre kilometer innan vi fastnade i en kö vid en järnvägskorsning med bommar. Vi hade plankorsat många spår under vår rundresa, men detta var första gången som vi kom att få sitta i en bilkö på det här sättet.

Sverige var ju fullt av järnvägsövergångar, med eller utan bommar. När jag som sexåring bodde på Norra vägen 9 i Halmstad, så fanns det bommar alldeles intill huset. Halmstads genomfartsgata för landsvägtrafiken mellan Malmö och Göteborg korsade just där järnvägsspåret för tågen mellan Malmö och Göteborg. Jag avser just korsningen på den här bilden från år 1978 – fast jag minns den ju från år 1941.

Norra vägens järnvägskorsning, Halmstad, 1978 (internet)

Det började klämta i en stor klocka och blinka rött från en stolpe i säkert en halv minut innan bommarna på båda sidorna om spåret fälldes ner tvärs över gatan. Under dessa bommar hängde det dessutom ett nät av meterlånga järnpinnar, sammanfogade med små kedjor till ett nät, vilket effektivt förhindrade folk från att krypa under den nedfällda bommen och chansa på att hinna över innan tåget kom dundrande förbi.

Jag minns så väl fasan i mammas ansikte när jag en gång sade till henne att det skulle vara roligt att gripa tag i änden på en av bommarna och på så sätt få en flygtur högt upp i luften, när bommen gick upp.

”Det skulle vara förfärligt farligt”, sade mamma med darrande röst. ”Nu måste du lova mig, älskling, att aldrig, aldrig göra något sådant. Lovar du mig det?”

Efter att ha gett mamma mitt löfte tittade jag alltid med respekt på dessa farliga bommar och hoppades att de aldrig skulle komma efter mig och tvinga mig att mot min vilja gripa tag i dem, eftersom det inte bara var farligt utan också förbjudet i enlighet med mitt givna löfte.

Och nu satt Ed och jag stilla på en landsväg i England och väntade på att ett tåg skulle korsa vår väg. Vi satt såpass långt bak i kön att vi inte ens kunde se bommarna. I Halmstad var det aldrig någon bilkö, för det fanns ingen bensin då under kriget – där vid bommarna stod det bara ett par cyklar och kanske en stackars taxi med gengasaggregat.