Inlägg 2.760: 14 jul 1972

Sommarbildblandningsöversändandet

På fredagen kom det ett långt brev från mamma. Hon skrev att de hade haft en vecka med ohyggligt varmt väder i Örebro. Det hade varit 28 och 29 grader och gassande sol varenda dag – och jag vet ju att utan luftkonditionering är detta rätt varmt. En eftermiddag under den veckan kom det ett åskväder rätt över staden, och då blev det med en gång bara 18 grader – men nästa dag var det 28 grader igen. Hon skrev att det var skönt att de hade bestämt sig för att inte flytta till Marbella, för de ville absolut inte bo någonstans där det är lika varmt på sommaren som i Örebro.

I sitt brev lade hon med några bilder. Bland dem en från den 12 juli av pappa tillsammans med Stig och Margareta Kördel från Eskilstuna, sittande tillsammans på en parkbänk i Örebro. De var goda vänner till familjen, alltsedan han hade varit kamrer på Wedholms i Nyköping, när pappa var chef där runt år 1950. Stig Kördel sade till pappa att de absolut inte ville bo i Spanien – de hade just haft 30 grader i Eskilstuna, och det räckte.

Pappa, Margareta och Stig Kördel på en parkbänk, Örebro (1972)

Mamma lade också med en bild från hagelstormen i Örebro en månad tidigare, den 13 juni. Den hade jag för ovanlighetens skull i förtid beskrivit i detalj i dessa rader (se inlägg 209), men den här bilden hade jag inte haft med där. Det var verkligen stora golfbollar som den dagen ramlade ner från skyn.

Mamma med nyfallet hagel i en skål den 13 juni, Skyttegatan, Örebro (1972)

Den här bilden av mamma och pappa på eftermiddagsdopp i köket stammar från någon dag nu under sommaren, men hon skrev inte vilken dag det gällde – om det nu spelar någon roll.

Pappa och mamma i köket, Skyttegatan, Örebro (1972)

Slutligen visar jag också upp en bild som säkert hade suttit i mammas kamera i en månads tid. På den ser man att fruktträden står i full blom, och det måste de ha gjort efter vår resa till Marbella. På en bild från dagarna före resan dit klipper jag gräset i deras trädgård  (se inlägg 2.700), och då blommade minsann inte träden. Så här vackert blev det alltså sedan i juni, och jag är glad att mamma sände mig denna bild.

Blommande fruktträd, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mamma berättade i sitt brev att Örebros stora genomfartsgata Storgatan+Drottninggatan just hade blivit gågata. Det hade därför nu blivit svårt att ta sig fram genom staden i bil – pappa skulle till Frimurarlogens restaurang på Rotarylunch och för att komma dit fick han köra hela vägen förbi Centralstationen! Och ändå kunde man inte gå hur som helst på den stora, nu tomma affärsgatan, för där rullade bussar och taxibilar precis som förr. Fotgängare var alltså fortfarande hänvisade till trottoarerna. Men tystare hade det blivit och antagligen renare i luften också.

Inlägg 2.759: 14 jul 1972

Aktieinköpsorgien

Om jag hade rusat att sälja fyra olika aktier under tisdagen och torsdagen, så hade jag lika bråttom på fredagen när jag köpte fyra olika aktier. Jag kan inte förklara orsaken till allt detta, för jag har ingen aning om det.

Först köpte jag 100 aktier i Gibson-Homans för 6.058 kronor. Den firman tillverkade tätningsmedel för alla sorters springor, sprickor och hål och även medel att blanda i färger för målning av ytor som man ville ha vattentäta.

Varumärke för en av Gibson-Homans produkter (internet)

Och så köpte jag 35 aktier i Snap-on-Tools för 7.448 kronor. Det företaget hade startat redan år 1920 för tillverkning av hylsnycklar med snabbt utbytbara hylsor. Deras 10 olika hylsor passade alla till deras 5 utbytbara handtag, och deras slogan var därför ”15 gör jobbet för 50”.

Skylt för Snap-on-Tools första produkt, 1920 (internet)

Under åren utökade firman sitt sortiment med andra verktyg. Efter andra världskrigets slut stod det klart att en mekanikers tid var för dyrbar för honom att ge sig iväg för att själv köpa behövliga verktyg. I stället skulle en Snap-on-Tools försäljare varje vecka uppsökas mekanikern på hans arbetsplats. Försäljaren skulle vara tillräckligt insatt i mekanikerns behov för att alltid utan förvarning kunna förse honom med alla de verktyg som han behövde.

Det var noga att man lade tillbaka aööt på sin rätta plats i Snap-on-Tools verktygslådor (internet)

Efterhand blev många försäljare fristående affärsmän med egna verktygsbilar, där kunderna själva kunde få se och välja bland alla Snap-On-Tools verktyg.

En av Snap-on-Tools verktygsbilar (internet)

Vidare köpte jag 75 aktier i Taco Bell för 8.289 kronor. Det var en kedja av 400 små matställen med huvudsakligen mexikanska rätter sålda över disk. Företaget startade med en sådan restaurang i Downey i Kalifornien år 1962. År 1967 hade kedjan 100 restauranger, och när företaget blev allmän egendom genom att ge ut aktier år 1970 hade det 375 restauranger.

Taco Bell restaurang, Sunnyvale (internet)

Och till slut köpte jag 50 aktier i Tennant för 7.854 kronor. Det var ett företag som hade grundats 102 år tidigare och nu ansåg sig vara världens största tillverkare av professionella rengöringsmaskiner. De två här på bilderna hade nog inte ännu introducerats när jag köpte mina aktier – men de ser så snygga ut att jag väljer dem.

Liten Tennant rengöringsmaskin (internet)

Stor Tennant rengöringsmaskin (internet)

Tennant verkade också att ha sysslat med vattenrening, kanske liknande vad Ed och jag just hade sett i Chicago – men bara för företag och inte för hela samhällen. Fast – vem vet? Jag hoppades att dessa aktier skulle skapa inte bara en förmögenhet utan också en renare värld.

 

Inlägg 2.758: 11 – 13 jul 1972

Aktieförsäljningsorgien

Vem vet om denna superpolitiska vecka påverkade mitt finanstänkande, men vad än orsaken var till mitt plötsliga säljande av aktier, så måste jag här redovisa mitt beteende på börsen under den här veckan. Jag hade ju inte gjort ett dugg börshandel under två hela månader!

Det började med att jag sålde 11 aktier i IBM. Jag fick ju med jämna mellanrum en aktie i IBM med en viss rabatt genom att jag frivilligt lade undan 10% av varje avlöning för detta ändamål. Avsikten var säkert att den anställde skulle känna att han ägde en del av företaget och arbeta hårdare för att få sina aktier att gå upp i värde. Jag bröt mot denna idé och sålde dem, några aktier i taget, för det var mycket mera liv i andra aktier. Detta var sant – de gick oftast ner i ett huj, men jag fortsatte ändå.

Jag brukade inte vänta så länge att det blev 11 aktier att sälja, men nu hade jag gjort det, och för dem fick jag sammanlagt 16.815 kronor.

Samma dag sålde jag också mina 60 aktier i Frischs Restaurants. Dem hade jag köpt bara två månader tidigare för 8.190 kronor (se inlägg 2.694) och de gick nu för 7.296 kronor, en nätt förlust på 894 kronor. Som alltid sved det att göra en förlust, men jag kom över det redan på torsdagen.

Då sålde jag nämligen mina 78 aktier av Bankers Utilities. Dem hade jag haft länge, i ett och ett halvt år, för i november 1970 hade jag köpt 35 aktier för 4.470 kronor (se inlägg 2.282). De hade gett mig en gratisemission på våren 1971 med en ny aktie för två ägda, alltså i mitt fall 17 aktier – och dessutom 42 kronor kontant för den udda halvan som jag var tvungen att sälja. En liknande gratisemission på våren 1972 hade gett mig jämnt 26 aktier. Därför hade jag nu 78 aktier, och för dem fick jag 9.187 kronor, alltså en bit mera än dubbelt så mycket som jag hade köpt dem för. Rent skattemässigt, inräknat båda gratisemissionerna men inte den lilla betalningen under år 1971, tjänade jag 5.111 kronor på Bankers Utilities. Det var sådana affärer jag tyckte om att göra – varför gjorde jag inte det hela tiden?

Och samma dag, torsdagen, sålde jag också mina 75 teckningsrätter i Trans World Airlines. Dem hade jag haft i en dag över ett år – skattetekniskt slugt för att bara skatta för hälften av vinsten – sedan jag köpte dem för 7.090 kronor (se inlägg 2.452). Jag fick nu 10.479 kronor för dem och tjänade skattemässigt  3.389 kronor på affären.

Jag säger hela tiden ‘skattemässigt’, för i själva verket var vinsterna inte såpass höga med tanke på dollarns värdenedgång mellan åren 1971 och 1972. Ack ja!

Inlägg 2.757: 10 – 14 jul 1972

Presidentpostkandidaturtillsättandevalssvårigheterna

Både Ed och jag satt vakna varje natt så länge vi kunde, för det var otroligt intressant att följa allting på TV, och reportrarna på CBS var utmärkta med att vara överallt just där det inträffade något som var värt att rapportera. Men någon gång slocknade jag tidigare – man måste ju sova ibland. Ed sade att han satt och tittade till slutet varje kväll, för han kunde ju sova när jag var på arbetet.

Som väntat valde konventet George McGovern till presidentkandidat för Demokraterna. Han fick 57% av delegaternas röster i ett fält med 13 kandidater. Efter valet kunde han äntligen hålla sitt tacktal med början klockan 02.48, när de flesta väljare redan hade stängt av TV:n och gått och lagt sig, en avgjort olämplig tidpunkt för ett parti som behövde presentera sin presidentkandidat för en bred publik.

Senator George McGovern som presidentkandidat, Demokratkonventet, Miamistranden, 1972 (internet)

Därefter gällde det att välja en kandidat för vicepresidentposten. Stickprovsundersökningar hade visat att George McGpvern låg långt efter president Richard Nixon inför valet i november – med ett undantag. Om McGovern hade senator Edward Kennedy, president John Kennedys bror, med sig för posten som vicepresident, så skulle hans chanser ligga i jämn nivå gentemot Nixons.

Senator Edward Kennedy talar vid Demokratkonventet, Miamistranden, 1972 (internet)

Men Edward Kennedy vägrade stenhårt att ställa upp, och samma sak gjorde den ena efter den andra av de tillfrågade. Slutligen enades man om en rätt okänd förmåga, senator Thomas Eagleton.

Senator Thomas Eagleton (internet)

I valet av kandidat för vicepresident kunde delegaterna skriva vilket namn de ville på sin röstsedel, och de var alla mycket trötta – trötta av brist på sömn och trötta på de ständiga valförrättningarna – så många av dem föreslog avsiktligt helt omöjliga namn. Hälften av de 77 avgivna förslagen fick bara en röst var, bland vilka jag fann Kinas diktator Mao Tse Tung och  TV-seriefiguren Archie Bunker – klicka här för att få se vem det var.

Kinas diktator Mao Tse Tung (internet)

I denna trängsel lyckades ändå Thomas Eagleton få 59% av delegaternas röster.

Eagleton och McGovern, Demokratkonventet, Miamistranden, 1972 (internet)

Ödet ville emellertid att det några dagar efter konventet uppdagades att Thomas Eagleton en gång i tiden hade behandlats för depression på sjukhus med bland annat elektrochock. Till att börja med stod George McGovern fast vid ‘sitt’ val av vicepresident ”till 1000 procent”, men detta mötte stort motstånd från andra politiker, mest Demokratiska. Efterhand gav McGovern vika och utsåg Sargent Shriver, en ingift medlem i Kennedyfamiljen, till Demokraternas vicepresidentkandidat. Skulle han månne bli till samma hjälp för George MvGovern som Edward Kennedy själv ansågs ha varit?

Sargent Shriver (internet)

Inlägg 2.756: 10 -14 jul 1972

Demokratpartikonventregeltillämplighetskonsekvenserna

Här har jag i mycket få ord sammanfattat de viktigaste av de nya reglerna för urvalet av delegater till det Demokratiska partiets nationalkonvent:

Regel 1: Varje delstat skall i tryck publicera de regler som gäller för urvalet av den delstatens delegater till nationalkonventet, och göra detta innan några delegater har utsetts.

Regel 2: Om delstatens delegater utses genom primärval, så får någon regel om att vinnaren-får-alla-delstatens-delegater inte tillämpas.

Regel 3: För alla beslut som fattas av en delstats partikommitté måste minst 40% av dess medlemmar närvara.

Regel 4: Av de delstatsdelegater som utses måste en viss procentenhet bestå av kvinnor eller medlemmar av befolkningsminoritetsgrupper.

Med hjälp av de nya reglerna blev filmskådespelerskan Shirley McLaine en av delegaterna vid Demokratkonventet år 1972.

Shirley McLaine, Demokratkonventet, Miamistranden, 1972 (internet)

Många delstater hade inte alls tillämpat dessa regler och sände därmed en felaktig uppsättning delegater till nationalkonventet. Detta åsamkade våldsamma principdiskussioner inför öppen ridå och med mötena varje kväll utsträckta till framemot klockan 04:00.

Nationalkonventet skulle sedan besluta om ett partiprogram, och med delegater nu från vitt skilda samhällsskikt ledde till våldsamma debatter om förslag på många olika områden.

• Omedelbart hemtagande av alla amerikanska trupper från Vietnam.
• Amnesti för vapenvägrare.
• Avskaffande av militärtjänsgöringsplikten.
• Garanterat arbete för alla amerikaner, med staten som sista utvägen till anställning.
• Garanterad familjeinkomst en bra bit ovanför fattigdomsgränsen.
• Genomförande av grundlagsenligt jämställda rättigheter för alla människor.
• Rättighet till abort för alla kvinnor.
• Avskaffande av det federala förbudet mot samkönade äktenskap.
• Användande av skolbussar för att säkerställa rasintegrationen.
• Rättighet för statsunderstödstagare att organisera sig på sätt liknande fackföreningar.
• Rättighet att vara annorlunda än andra människor i fråga om kultur, etnicitet och livsstil.

Inlägg 2.755: 8 – 14 jul 1972

Mcgovernregeltillämpningskonventdelegatsogillandet

Ed och jag satt inte inne och stirrade på TV-skärmen. Om det inte hade varit strålande väder, så hade vi kanske suttit hemma med apparaten igång, men inte med teleton-programmet. Nu passade vi i stället på att åka ut till Riisparken för att tillsammans med tusentals andra meningsfränder lapa sol och flörtar. Ed och jag glömde aldrig att det var där som vi hade träffats sju år tidigare.

Det var litet svalt därute, men soligt var det med besked. Fast vid 15-tiden började det byggas upp tjocka regnmoln västerifrån, och när solen försvann drog vi oss klokt hemåt. Det kom faktiskt en liten skur när vi väl hade kommit hem, men troligen hade det inte kommit något regn alls därute på stranden. Regnet kylde ner Nya York, så när vi litet senare gick ut för att äta, så var det nästan Chicagokallt.

På söndagen var vi därute igen, och den här gången höll sig vädret ända tills vi åkte hem igen vid 18-tiden. Sedan på kvällen tittade vi in till ett par vänner och blev där övertalade att för första gången pröva på en gayklubb, som det nu fanns gott om, litet diskret  undanstuckna i Greenwichbyn. Vi hade alltid tänkt oss dem som snuskiga och rentav farliga – inte för att man skulle bli arresterad, för det blev man inte längre, utan för att man skulle bli smittad med någonting otäckt. Men vi fick höra att åtminstone på en viss klubb var det rent och fint överallt. Så varför inte? Kanske nästa lördag, vem vet? Man bör ju känna sin stad.

Det Demokratiska partiet hade naturligtvis lagt sitt teleton på TV i samband med partiets nationalkonvent i Miamistranden under den följande veckan – det gick förstås åt massor med pengar för denna sorts extravagans. Båda partierna ställde alltid till med sina konvent vart fjärde år som propagandaverktyg för höstens valrörelse.

Årets konvent tillämpade reglerna så gott det gick, men reglerna hade ändrats på grund av händelserna i samband med Demokraternas miserabla konvent i den Internationella Amfiteatern i Chicago år 1968 (se inlägg 1.476-1.483). Ed och jag visste nu exakt var den lokalen låg efter vår resa till Chicago. Och nu var det alltså Miamistrandens tur.

Konventcentret, Miamistranden (internet)

George McGovern var den politiker som hade lett den kommission som skapade Demokraternas nya regler – tills han själv ställde upp som presidentkandidat och därför lämnade kommissionen. Men de nya reglerna förblev hans, och de fick gälla nu under 1972 års konvent i Miamistranden. Det var därför självklart att alla delegater för de andra kandidaterna ogillade alla dessa nya McGovernregler – och de visade det med besked.

Senator George McGovern (internet)

Inlägg 2.754: 4 – 8 jul 1972

Partipolitikpenningbidragsinsamlingsmetoden

Efter DC-10:an på utvägen verkade det här planet otroligt litet inuti, men ändå fick vi gott om plats. När vi nalkades Nya York och Ed satt med kameran riktad mot fönstret, så erbjöd damen i fönsterstolen Ed att byta plats med honom, så att han skulle kunna få bra bilder.

”Jag har redan sett utsikten här så många gånger, att jag gott kan avstå från den,” sade hon.

Det var väl snällt, och så bytte de plats med varandra. Och Ed fick en serie fina flygbilder av Manhattan i disig eftermiddagssol.

Till vänster om planet Brooklynhamnen och sydspetsen av Manhattan, Nya York (1972)

Till vänster om planet Brooklyn och södra Manhattan, Nya York (1972)

Till vänster om planet Queens och mitten av Manhattan, Nya York (1972)

Och strax före landningen på Kennedyflygplatsen fick han dessutom en bild rätt ner med en oljetank mitt i. Det var vad vi då trodde att det var – tills jag just nu upptäcker att det var ett runt parkeringsgarage. En bild säger allt, men man måste ge sig tid till att lyssna.

Till vänster om planet strax före landningen på Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Så tog vi mark. Det var varmt och skönt i Nya York, och efter bussen och tunnelbanan var vi hemma vid 19-tiden med gott om tid för en god nattsömn före mitt arbete nästa dag. Ed behövde ju inte längre stiga upp i ottan.

Vi tyckte att vi nu hade sett allt av större värde i Chicago. Det hade varit mycket intressant, kändes gott att ha varit där – för andra gången vad mig anbelangar – och nu skulle det nog vara onödigt att åka dit igen. Det roligaste minnet av den här resan var när vi plockades upp av Carmen Pappas och resten av den dagen. Jag skulle faktiskt komma att hålla brevkontakt med henne under alla år sedan dess.

När jag kom tillbaka till arbetet på onsdagsmorgonen var det som en vanlig måndagsmorgon. Alla hade ju varit borta över fyra dagar, så ingenting hade samlats på hög för att tas hand om, så som det vanligen är efter en frånvaro.

På lördagen var det ett 19 timmar långt ‘teleton’ på TV-kanalen CBS. Som alltid var detta ett underhållningsprogram med massor av stjärnor, och det var till för att samla ihop pengar, vanligen för välgörande ändamål. I stället för lägga in annonser tiggde de om pengar mellan alla numren, vilket var mycket tjatigare än bilannonsering. Den här gången var ovanligt nog det välgörande ändamålet det Demokratiska partiet, som var i djup skuld, och det var första gången som ett politiskt parti stod för ett teleton.

åVarumärket’ för Teletonprogrammen (internet)

Bara programtiden kostade 3,1 miljoner kronor, och med alla omkostnader fick partiet betala över 8 miljoner kronor för sina 19 timmar. Under programmet hade de 10.000 telefoner bemannade för att ta emot löften från folk om bidrag till det välgörande ändamålet. Partiet räknade med att få in hela programkostnaden plus det mesta av sin skuld, som uppgick till 44 miljoner kronor.

Inlägg 2.753: 4 jul 1972

Hemflygningstidigareläggandearrangemangsprocessen

Vi bytte till våra flygmunderingar, både för att känna oss någorlunda varma i denna kyliga stad och för att vara snyggt och propert klädda för en resa i ett aeroplan. Och så lämnade vi vårt tillfälliga hem efter tre intressanta och trevliga dagar. Här står jag i kö för att lämna tillbaka nyckeln och säga adjö – betala hade vi gjort redan på ankomstnatten.

Står i kö för att checka ut, KFUM-hotellet, Chicago (1972)

Så gick vi raskt ut i sommarvädret. Ed tog den här bilden av viadukttåget, där det ovanför de smala gatorna graciöst och hjulgnisslande svängde runt Harrisonhotellet. Det var emellertid inte det tåget som vi själva åkte med – vi dök i stället ner för trapporna tilll tunnelbanan just där intill.

Med viadukttåget hade vi inte åkt en enda gång, Chicago (1972)

Efter bara en station på det tåget bytte vi vid Jacksongatan till den längre färden på tunnelbanan till Jeffersonparken, Där fick vi efter en lång väntan den direkta bussen till O’Hareflygplatsen. Vad du ser på bilden är en annons för just den busslinjen.

Vår buss från tunnelbanetåget till O’Hareflygplatsen, Chicago, 1972 (annons)

Bara några dagar tidigare hade vi gjort samma tripp i andra riktningen. Då visste vi ingenting om Chicago och det var mitt i natten – nu hade vi både erfarenhet och dagsljus, och det gjorde det hela mycket lättare – fast inte fullt så spännande.

Avreseterminalen var nästan tom. Detta var mitt på en helgdag, och jag var säker på att det skulle bli en ohygglig trängsel senare på kvällen när alla skulle resa hem. Men nu gick vi direkt fram till en United Airlines incheckare – utan någon kö – och frågade om det fanns plats på ett plan någon gång tidigare än klockan 19.40, som vi var bokade för.

Kuverten för våra flygbiljetter, O’Hareflygplatsen, Chicago (1972)

Jovisst, sade han, klockan 14.20 hade han ett plan till Kennedyflygplatsen med platser lediga, skulle det gå bra?

Alla United Airlines flygningar från Chicago till Nya York, 1972 (trycksak)

Han klottrade till våra flygbiljetter ännu litet mera.

Våra flygbiljetter med flygtiden ändrad, O’Hareflygplatsen, Chicago (1972)

För sittplatsbokningen fick man här i Chicago gå till en annan disk, och det var där som trängseln var.

Trängs framför en särskild disk för att få välja sittplater på planet, O’Hareflygplatsen, Chicago (1972)

Vi fick platserna B och C i stolsrad 7, och eftersom stolarna i en DC-10 var arrangerade med två-gång-fyra-gång-två, så fick vi sitta med en gång mellan oss: ”En gång är ingen gång”, kom det ur mig, men eftersom det var ett uttryck på svenska så gick Ed miste om den roligheten.

Ett av biljettkuverten och våra stolsnummer för hemresan, O’Hareflygplatsen, Chicago (1972)

Vi hade tid för en liten matbit och sedan satt vi i hallen för vårt plan och väntade på ombordstigningen. När jag tittade ut därifån såg jag att vårt plan den här gången inte var en DC-10 utan en helt vanlig liten 747:a.

Min silhuett framför vårt lilla plan för hemresan, O’Hareflygplatsen, Chicago (1972)

”Nu får vi sitta intill varann”, utbrast jag. ”B och C på en 747:a sitter tillsammans”.

Jag tyckte att Ed såg lättad ut, men han sade ingenting. Och så gick vi ombord.

Inlägg 2.752: 4 jul 1972

Chicagobyggnadsigenkänningstävlingstidsfördrivet

Den fjärde broschyrbilden var faktiskt mycket intressantare än alla de tre andra. På den här kunde vi se hundratals byggnader i Chicagos centrum, och lustigt nog kunde vi efter bara tre dagar i staden identifiera en hel hop av dem. Under bilden här nedan har jag lagt in en lista på dessa av oss nu igenkända och av mig här tidigare omnämnda byggnader, sorterade i samma tidsordning som de hade fullbordats som byggnadsverk. Kanske du vill följa med oss på den upptäcktsfärden och se om dina ögon är lika skarpa?

Flygbild av stadens mittparti, Chicago, 1969 (broschyr)

• Vattentornet, 1869
• Wrigleybyggnaden, 1921
• Merkantilbörsen, 1928
• Varumarknaden , 1930
• Sjötornets hotell, 1960
• Marinastaden, 1964
• Municipalcentret, 1965
• Sjöuddenbyggnaden, 1968
• Vattenfiltreringsverket, 1968
• Första Nationella Platsen, 1969
• John Hancockbyggnaden, 1969
• IBM-byggnaden = IBM Tower, 1973

Att ha med IBM-byggnaden i listan var förstås litet lurt, för den skulle inte stå färdigbyggd förrän året efter vårt besök i Chicago. När vi passerade den på lördagen stod den redan där i sin fulla höjd – ett trettiotal meter högre än Marinastadens två runda torn näst intill – men den var alldeles uppenbart ännu inte färdig för användning. På bilden här ovan finns den byggnaden inte alls med, så jag får gissa att fotograferingen hade ägt rum år 1969 eller sådär. Valde du ut en annan byggnad åt IBM? Aj då, det blir en minuspoäng!

Detta Chicagopussel sysslade vi med en bra stund på morgonen, och sedan steg vi upp och gick ut för att äta frukost någonstans. Ännu hade vi inga planer på hur vi skulle fördriva dagen innan det blev dags att resa hem. När vi klev ut på gatan hade vi helt glömt bort hur kallt det hade varit under gårdagen, och nu var det isigare än någonsin. Över vår frukost diskuterade vi vad vi skulle göra, och så enades vi om att lika gärna flyga hem till Nya York nu på dagen som att frysa ihjäl under en dag till i Chicago.

När vi kom tillbaka till vårt rum låg det ett meddelande instucket genom springan under dörren. Det var hotellet, som bönade och bad oss att stanna kvar längre än vi hade planerat – men om vi insisterade på att verkligen ge oss av i dag ville de att vi skulle ta vårt pick och pack därifrån före klockan 15.00. De till och med hotade oss med att om vi gav oss iväg efter klockan 15.00, så skulle de ta betalt för en natt till. Det var smekningar och piskrapp på samma papperlapp.

Ett både rart och hotfullt meddelande till oss på nationaldagen, KFUM-hotellet, Chicago, 1972 (broschyr)

Inlägg 2.751: 4 jul 1972

Morgonobeslutsamhetfotografibläddringsanalyserandet

Vi vaknade tidigt på tisdagen efter en god natts sömn. I dag skulle vi ut och fira nationaldagen på Chicagovis. Bara det att vi inte hade en aning om vad det innebar.

Men vi hade heller ingen brådska. Vi hade en broschyrbok om Chicago på rummet, och vi räknade med att den skulle ge oss en idé om vad vi kunde göra av dagen.

”Vi kan alltid åka ut till Carmen Pappas villa och bara stiga på”, föreslog Ed mest på skämt. Jag tog det som ett allvarligt förslag och funderade litet på saken. Men jag hade inte ännu kommit över invasionen hos dem häromdagen, och jag ville inte att någon skulle tycka lika illa om att jag kom klivande som jag tyckte när de oinbjudna gjorde det – även om det uppenbarligen var helt OK för familjens del.

Vi studerade i detalj fyra av bilderna i broschyrboken. De två nattbilderna gav inte många idéer.

Nattgata, Chicago, 1972 (broschyr)

”Den här upplysta gatan kunde faktiskt vara från var som helst”, tyckte Ed, och det höll jag med om.

På den andra nattbilden kände vi genast igen John Hancockbyggnaden i mitten. Väggarna som sluttade inåt från alla håll gjorde att man lätt kände igen det huset. Men vi kunde inte identifiera en enda av alla de andra byggnaderna på bilden. Ed gissade att bilden hade tagits från längst ut på den konstgjorda halvön med vattenreningsverket. Jag trodde först att den hade tagits någonstans längre söderöver, men han övertygade mig om att den var tagen på närmare håll.

Nattbild av stadens norra mittparti med John Hancockbyggnaden, Chicago, 1972 (broschyr)

De två flygbildena i dagsljus var roligare. Den här dominerades av jätteskrapan i mitten, och den hade vi på en annan bild – den hette Första Nationella Platsen (eng. First National Plaza), vilket gjorde den till en bankbyggnad av den sort jag inte gillade. Jag hade min avsky för Första Nationella Citybanken (se inlägg 107), och den här lät nästan lika illa. Men huset var snyggt på kortet – jag gillade de stödjande utsvängda väggarna längst ner, även om de troligen inte gav ett uns extra stabilitet åt huset.

Flygbild av staden med Första Nationella Platsenbyggnaden i mitten, Chicago, 1972 (broschyr)

”Titta på den där parkeringen!” utbrast Ed och pekade på vad som inte alls såg ut som en bilparkering längst upp på bilden. Utan att titta noga hade jag trott att det var en rangerbangård fylld med godsvagnar och därför gillat det, men nu kunde jag se att det var ett tusental parkerade bilar i stället.

”Dom bilarna hör säkert till folk som arbetar inne i den trånga stan, och det är väl billigare att parkera där borta”, tänkte jag högt. ”Men jisses vilken trängsel klockan fem när de alla ska hem!”

Min första tanke var att gå dit bort och titta på alla bilarna. Men nu när det var en helgdag var det nog helt tomt och tråkigt där.

Inlägg 2.750: 3 jul 1972

Boskapsfållobesöksavslutningssummeringen

Baserat på min beskrivning av vårt middagsmål på Boskapsfållornas gästgivargård, kan det förefalla att ha tagit hela kvällen i anspråk. Men det var absolut inte så – visserligen tog det en mäkta lång tid innan våra huvudrätter stod färdiga, men ändå satt vi nog inte där i mycket mera än två timmar. Det är förstås mitt sammandrag av fållornas historia som gav intrycket av en utdragen måltid – och ändå valde jag att inte ge mig på några onödiga detaljer, som till exempel att allting brann upp i en explosiv brand i juni 1934 och var återuppbyggt före slutet av samma år.

Det finns en liten 2-minuters video om denna brand, och jag rekommenderar dig att klicka här och se den. Medan du ändå är i farten bör du också klicka här för att få se en annan, litet längre video som täcker hela historien om boskapsfållorna och de omgivande charkuterifabrikerna, med en tonvikt på arbetsförhållandena där. Jag såg den inte förrän nu i skrivande stund – med ett leende på läpparna, för jag fick höra och se en snabb upprepning av alla de historiska uppgifter som jag just hade presenterat i dessa rader.

Alltnog, när Ed och jag var mätta och belåtna gav vi oss iväg hemåt. På vår väg ut ur matsalen fotograferade jag en enorm golvklocka, vilken lär ha vägt ett helt ton, med den avgjort lättare Ed som jämförelseobjekt. Och som du ser på bilden stod den inte gömd i ett hörn utan pampigt i en monter som på ett museum, omgiven av två tända kandelabrar, och alltihop skyddat av en elegant ruta av falsat glas.

Ed invid en golvklocka, Gästgivargården, Chicago (1972)

Vad det kändes kallt därute! Visserligen huttrar man lättare under smältningen av ett ordentligt mål mat – det värmande blodet är då upptaget av andra göromål – men 10 eller 12 grader en högsommarkväll i Chicago var för oss något helt oväntat. Ed sade ifrån att han skulle ta med både yllehalsduk och öronmuffar när han kom hit en annan gång.

”Det blir säkert mycket varmare i morgon”, sade jag hurtfriskt och uppmuntrande.

Tack och lov kom vår buss nästan omedelbart, och det var riktigt roligt att se de mörka förstäderna passera utanför bussfönstren, särskilt som vi ju inte kunde känna igen ett enda dugg av vad vi såg. Vid bussbytet fick vi stå och huttra i säkert en kvart innan vi fick åka vidare. Men varje resa har sitt slut, och vi var i säkerhet på vårt lilla rum ungefär klockan 22.30. Det var varmt och skönt därinne. Vi hade haft en välfylld dag, och när vi tänkte framåt till morgondagen, nationaldagen, kunde vi inte komma på någonting som vi hade kvar att se i Chicago. Var detta möjligt? Nåja, när den dagen kom skulle vi säkert hitta på något att göra.

Inlägg 2.749: 3 jul 1972

Uppsomensolochnersomenpannkaka

Gästgivargården, där Ed och jag nu satt och väntade på vår väl tillagade biff, var den absoluta motsatsen till slakteriernas vedervärdiga arbetsmiljö. I likhet med alla charkuterifabrikerna runt boskapsfållorna hade gästgivargården också byggts av utomstående företagare för att tjäna en kova på Förenade Boskapsfållornas verksamhet. I detta fall var det genom att skapa en behaglig replipunkt för de storboskapsägare som hade kommit till Chicago för att avyttra sin hjord och naturligtvis även för potentiella köpare av deras boskap.

Här fick de den livskvalitet som män i deras ställning krävde i form av mat, samvaro och sömn. De var inte nätta och förfinade företagschefer, vana vid den propra lyxen av ett kontor högt uppe i en skyskrapa – nej, de var kreatursskötare av födsel och gammal vana, med en bred och ljudlig personlighet som mera hörde samman med boskap än med människor.

Kanske matsalens inredning pch totala brist på ljudnivå borde ha skvallrat för Ed och mig om vad som var på gång, men nu var vi inte ett dugg insatta i hur allt detta hade byggts upp och inte heller om att det nyligen hade börjat avvecklas. Genom den alltmer framskridande tekniska utveckligen av kyltransporter på såväl landsväg som järnväg hade efterhand metoden med gemensamma boskapsfållor i Chicago blivit allt mindre lönsam, och slutet på det hela blev att Förenade Boskapsfållornas verksamhet år 1971 helt och hållet upphörde. Punkt och slut. Och därmed samma sak för charkuterifabrikerna.

Detta hade alltså skett alldeles nyss, förra året, 1971.

Vi två avnjöt naturligtvis den väl tillredda biffen, när vi äntligen hade den framför oss på bordet – men den var ändå inte ett enda dugg bättre än vad vi kvällen före hade fått hos George Diamond. Med tanke på att gästgivargården inte längre hade tillgång till slakterierna nästgårds var detta egentligen inte alls underligt.

Med hela avsikten med sin existens bortraderad förlorade Boskapsfållogästgivargården naturligtvis genast det mesta av sitt dagliga levebröd. Men tack vare nyfikna turister och lokala läckergommar och dessutom de återkommande evenemangen på amfiteatern kom den ändå att hålla sig flytande, sisådär. Denna situation skulle komma att hålla fram till år 1975, då man plötsligt en dag sålde ut alla gästgivargårdens dyrgripar och sedan rev det vackra huset – i likhet med allt annat i grannskapet som på minsta sätt hade haft med boskap att göra.

Inlägg 2.748: 3 jul 1972

Charkuterifabriksslakteritillkomsten

För att återgå till Förenade Boskapsfållornas verksamhet, så var alltså hela vitsen med den att hålla djuren vid liv i sina fållor i Chicago till dess att konsumenterna behövde dem. När detta hade börjat fungera år 1865, så växte det genast upp ett stort antal oberoende charkuterifabriker runt om djurens inhägnader.

Dessa fabriken förändrade Förenade Boskapsfållornas mission. Boskapsägarna hade väl alltid avlat sina djur för slaktning, så för dem spelade det mindre roll var det gjordes. Men Förenade Boskapsfållorna hade nu förvandlats från en transportorganisation för levande boskap till en råvaruproducent för sina grannslakterier. I stället för levande djur blev det nu charkuteriprodukter som kom att sändas till mottagarna i de östliga delstaterna.

Charkuteriindustrin runt Förenade Boskapsfållorna i Chicago växte snabbt, och vid sekelskiftet år 1900 tillverkade deras 25.000 anställda 82 procent av hela Amerikas totala konsumtion av kött- och charkuterivaror. Fabrikerna använde djuren inte endast för tillverkning av charkuterier utan även till såpass skilda biprodukter som läder, tvål, gödningsmedel, lim, konstgjort elfenben, gelatin, skokräm, knappar, parfym och violinsträngar.

Till en början kunde dessa fabriker enbart hållas igång under vintermånaderna, då deras charkuterivaror snabbt blev skämda i sommarvärmen. Emellertid lyckades någon finurlig uppfinnare klara av att med hjälp av skåp, som hölls kalla av isblock, låta slakterierna hålla igång nästan året runt. År 1882 kom järnvägen dessutom med den första godsvagnen som kunde hållas sval av isblock i en behållare uppe på taket, och i den kunde man sända charkuterivaror till hela östra Amerika även sommartid.

Charkuterifabrikerna introducerade en metod med löpande band långt tidigare än bilfabrikerna. Djurkropparna hängdes i köttkrokar som löpte i en skena högt upp, så att arbetarna kunde stå på ett ställe och utföra ett och samma ingrepp på vartenda kadaver som gled förbi. Detta hade två fördelar: (1) styckningen gick betydligt fortare och (2) lönekostnaderna kunde sänkas – nu kunde man som lärlingar med låg lön anställa nyanlända invandrare utan kunskaper i engelska språket och nästan omedelbart göra dem användbara.

Skinnavdragning, Charkuterifabrik, Chicago (internet)

Men oj, vilka arbetsförhållanden! Arbetarna måste vada på bloddränkt golv för att utföra sitt jobb i stank och öronbedövande skrik från djuren som slaktades. De arbetade tio till tolv timmar om dagen i uppemot 40 graders  sommarvärme. Kvinnor arbetade som packerskor för halv lön och barn som budspringare för en fjärdedel.

Inlägg 2.747: 3 jul 1972

Förenadeboskapsfållornaföretagsändamålet

På juldagen 1865 startade officiellt Chicagoföretaget Förenade Boskapsfållorna (eng. Union Stock Yards) sin verksamhet. På 25 kilometer järnvägsspår anlände nötkreatur, svin och får för att levereras direkt från godsvagnarna till deras avsedda fållor. Där detta inte kunde göras direkt, drev boskapsdrivare djuren på breda gångar mellan fållorna från godsvagnarna till sina respektive fållor.

Avlastade grisar i väntan på att bli förda till sina fållor, Förenade Boskapsfållorna, Chicago (internet)

För boskapens behov pumpades dagligen upp till två tusen kubikmeter vatten från Chicagoån till fållorna, och avloppet därifrån leddes direkt till samma å – fast längre ner.

År 1900 hade det då 190 hektar stora området 2.300 separata boskapsfållor med rum för 21.000 nötkreatur, 75.000 svin och 22.000 får. Det fanns då 80 kilometer väg för transportvagnar bland fållorna och 210 kilometer järnvägsspår inom och runt omkring området, allt detta för att lättare få djuren till och från sina rätta fållor.

Parkerade bilar och djur hos Förenade Boskapsfållorna, Chicago (internet)

Ändamålet för företaget De Förenade Boskapsfållorna var enbart att avbryta djurens transport efter halva resan för att djuren skulle klara sin resa helskinnade – och i någon mån också för att jämna ut kortsiktiga skillnader mellan tillgång och efterfrågan på olika sorters boskap. Företaget hade inte en tanke på att slakta djuren. Därför hade företaget inte mycket annat att visa upp för världen än inhägnader för boskap och byggnader för administration.

En liten del av fållorna, Förenade Boskapsfållorna, Chicago, 1947 (internet)

Man hade dock varit tvungna att bygga en riktigt stor lokal för de några gånger om året återkommande boskapsuppvisningarna. Det var en amfiteater, i vilken köpare och säljare kom samman för att se produkterna – det vill säga ‘djuren’ – passera revy i procession på en jättestor oval inomhusarena.

Internationella Amfiteatern, Chicago (internet)

Men byggnaden behövdes för detta bara under sammanlagt några få veckor under året. Under resten av året skulle denna arena med tillhörande mindre lokaler ha stått helt tomma, om de inte hade hyrts ut till utomstående organisationer för varjehanda tillfälliga arrangemang. Under namnet Internationella Amfiteatern (eng. International Amphitheater) erbjöd den sittplatser för väl över 10.000 åskådare. Och Ed och jag hade gissat att det var ett slakteri!

Något utomstående evenemang på den Internationella Amfiteatern, Chicago (internet)

Det fanns ett stort behov av en sådan tillfällig lokal, och amfiteatern kom att bli väl använd. Det kunde vara rockkonserter, finaler i korgboll och inomhusfotboll, cirkus, religiösa möten, boxningsmatcher, skridskouppvisningar och politiska massmöten. Till den senare sorten hörde de två politiska partiernas partikonvent, där presidentkandidaterna utsågs: Republikanerna Dwight Eiserhower år 1952 och Richard Nixon år 1960, och Demokraterna Adlai Stevenson åren 1952 och 1956 och  Hubert Humphrey år 1968.

Inlägg 2.746: 3 jul 1972

Gästgivargårdsanländandet

Vi steg in i detta väl underhållna gamla värdshus som i sin korsvirkeslagda Tudorstil så distinkt avvek från allt annat i den omedelbara omgivningen, där hälften var modernt och resten vanvårdat på gränsen till förfall. Vi fann nu att detta inte bara var en restaurang utan också ett hotell med 175 gästrum. Det förvånade oss, för från gatan sett var det enbart en trevåningsbyggnad med rätt begränsad fasad. Därför måste det på baksidan ha sträckt sig långt in på tomten. Och det visade sig att den gjorde det med besked, och att de bakom allt också hade en stor parkeringsplats för gästernas alla bilar.

Här är en bild från gästgivargårdens baksida, tagen vid ett tillfälle år 1958, när president Eisenhower anlände dit.

President Eisenhower anländer till gästgivargården, Chicago, 1958 (internet)

Det fanns tre olika matsalar därinne – vilken skulle vi föredra? Vi mumlade något om biff, och då fördes vi till vilken det nu blev. Det var en stor men ändå trivsam sal med matbord kors och tvärs. I taket satt det bjälkar – litet ljusare i färgen än i vår lya i Nya York – och runt väggarna stod det en hel del rustika prydnadsföremål, från statyer till golvklockor. Detta var en helt annan sorts lokal än på det intetsägande George Diamonds stekhus kvällen före.

Jag skall nu snabbt gå över litet om denna gästgivargårds bakgrund, vilken innefattas i det större begreppet ‘Chicagos boskapsfållor’. Ed och jag visste ingenting om allt detta, där vi satt och väntade på våra biffar att bli bultade och brynta.

När de amerikanska järnvägsnäten byggdes i mitten av 1800-talet fick de snabbt en viktig uppgift, nämligen att transportera lantbruksprodukter från vidderna ute i väster till den tättbefolkade östern. Chicago blev av rent geografiska skäl en viktig knutpunkt mellan nio olika järnvägsföretag i väst och öst. I Chicago var alla resenärer såväl som alla godsvagnar tvungna att byta från ett företags tåg till ett annat. Passagerarna klarade av sitt tågbyte med hjälp av goda hotell i Chicago, men rangeringen av godsvagnar var så tidsödande att de flesta djur inte överlevde strapatsen.

Därför slog sig de nio järnvägföretagen samman bakom idén att frakta boskap från centrala och västra Amerika till den gemensamma knutpunkten Chicago för att därifrån efter behov sändas vidare till sina olika destinationer i östra Amerika. År 1864 köpte de gemensamt ett träskmarkområde på 130 hektar sydväst om Chicago att användas till boskapsfållor.

Inlägg 2.745: 3 jul 1972

Utforskningseftermiddagsbiffrestaurangsuppsökandet

Samtidigt som det svala vädret gjorde gatorna rätt tomma på folk, så gav det oss utsocknes besökare extra energi, och vi fortsatte att gå i sicksack genom Chicagos kärna, allteftersom det föll sig. Vi tog några bilder här och där.

Här fotograferade vi Delstatsgatan (eng. State Street) från hörnet av Washingtongatan, antagligen därför att Marina Citys runda torn skymtade långt bort på vänster sida.

Delstatsgatan norrut från Washingtongatan, Chicago (1972)

Och här är Ed så otroligt liten på en bakgata i centrum mellan två affärsskrapor. En sådant trångt hål skulle man knappast kunna finna någonstans i Nya York.

Ed i en gränd med brandtrappor överallt, Chicago (1972)

Betydligt mera öppet var det på den södra delen av paradgatan Michiganavenyn, som där hade en stor park på ena sidan. I denna park låg Konstinstitutet (eng. Institute of Art), vaktat av dessa två majestätiska lejon.

Lejonen utanför Konstinstitutet, Chicago (1972)

I samma park fanns det en enormt stor fontän i flera bassängvåningar. Den hade det säkert varit ståtlig att skåda med sitt tillbörligen sprutande vatten. Det var dock tyvärr avstängt, men Ed tog ändå en torr bild av den – med mig med i ett hörn.

Står invid Buckinghamfontänen i Grantparken, Chicago (1972)

Vi hade nu fått nog av folktomma gator och drog oss hem till vårt lilla rum på KFUM-hotellet, som låg alldeles i närheten. Vi vilade upp där en stund, men så småningom kände vi att det var dags för vårt middagsmål. Ed var förståndig och tyckte att det skulle räcka att bara gå tvärs över gatan och äta en mör biff på samma ställe som under gårdagen.

Det lät gott nog för mig, men jag tittade ändå genom de listor som vi hade fått när vi först kom till vårt hotell. Jag hade en baktanke att det helt enkelt måste finnas en uppsjö av sådana restauranger i en stad som var känd för sina slakterier. Och i den listan hittade jag den bästa av dem alla. Den hette Boskapsfållogästgiveriet (eng. Stock Yard Inn) och låg vägg-i-vägg med Chicagos största slakteri. Med en sådan granne borde det garantera en smaklig måltid för såpass kräsna gommar som våra.

Dit skulle vi minsann gå, och vi gav oss iväg ut redan vid 18-tiden. Vi var vana vid att ta tunnelbana i Nya York, varthän vi än var på väg, men det gick inte alltid i Chicago. Med adressen Södra Halstedgatan (eng. South Halsted Street) 4157 i handen fick vi på hotellet veta att vi borde ta en taxi dit. Men vi kunde också komma dit med buss. Ed och jag valde förstås bussen. En tog oss en bit västerut och en annan långt söderut. Och här på bilden släpptes vi av. När vi steg av bussen tog vi den här bilden av ett gammalt korsvirkeshus intill vad som måste ha varit ett modernt slakteri.

Biffrestaurangen Boslapsinhägnadsgästgivaregården, Chicago (1972)

Inlägg 2.744: 3 jul 1972

Badstrandsbadvädersavsaknaden

Så var vi åter ute i Chicagokylan, mätta och belåtna. Var det trots allt inte litet mildare nu under dagen? Kanske, men vi var fortfarande fel klädda. Så länge vi rörde oss, huttrade vi dock inte längre. Och vi ville ju röra oss utomhus för att få uppleva så mycket som möjligt av den här kalla storstaden.

Så vad fanns det kvar för oss att se utomhus? Under de första två dagarna hade vi utforskat mycket av Chicago, men nu kom vi på att vi inte hade sett de fina badstränderna som skulle finnas rätt inne i staden. Skulle vi, trots vädret? Det borde egentligen vara varmare ute på en öppen sandstrand än här inne bland skyskraporna – de trånga gatorna skapade blåshål som fick den isiga nordanvinden att tränga genom märg och ben.

Sagt och gjort. På LaSallegatan mitt inne i staden hoppade vi på en buss norrut, och vi steg av vid Fullertonavenyn (eng. Fullerton Avenue), som på kartan ledde direkt ut till Norra badstranden (eng. North Beach). Vi kom dit över en liten bro, som du kan se precis mitt på den här flygbilden. Därifrån gick det en gångväg söderut alldeles intill Michigansjön och stranden.

Flygbild av Norra badstranden, Chicago, 1972 (broschyr)

Badstranden utgjordes av en smal remsa sand, och på grund av vädret var den nästan folktom. Här står jag ute i blåsten, iklädd allt jag hade med mig av varma kläder, och hoppas att Ed äntligen skall ta bilden så att jag får röra på mig igen.

Står och huttrat med händerna i byxfickorna på Norra badstranden, Chicago (1972)

Och här är en bild av stranden så där i allmänhet litet längre söderut. Några dussin väl påbyltade ungdomar hade gett sig ut hit, i brist på annat att göra får man väl anta. Livräddarstolarna var helt övergivna – ingen kunde i det här vädret ta av sig kläderna för att gå ut och drunkna.

Ingen i vattnet, tomma livräddarstolar, Norra badstranden, Chicago (1972)

Vi gick i rask takt söderut längs stranden. Den här bilden tog vi när vi började närma oss stadsbebyggelsen – det är nederdelen av John Hancockbyggnaden som syns i mitten. Det borde ha varit 35 grader varmt, men det var inte över 15 den här dagen.

Högsommar den 3 juli, Norra badstranden, Chicago (1972)

Vi fick väl en två eller tre kilometers promenad längs stranden tills gatorna tog över, och på den här lilla barserveringen hoppade vi in för att värma oss och få i oss något varmt – även jag drack kaffe för ovanlighetens skull.

Här slank vi in för att värma oss, Chicago (1972)

Härinne i värmen satt vi och drack varmt kaffe, Chicago (1972)

Efter kaffet kände vi oss varma nog att fortsätta till fots. Vi passerade snart detta dramatiskt målade bostadshus, som påminde oss om att vi fortfarande var nära sjön. Verkligt vilda vågor!

Verkligt vilda vågor var målade på detta bostadshus, Chicago (1972)

Inlägg 2.743: 3 jul 1972

Postmekaniseringsgradshäpnaden

Vi kom ut från posten framemot 13-tiden. Jag var helt omtumlad av alla tekniska underverk som jag hade gjort bekantskap med därinne. Vem hade trott att posten i Chicago var så oändligt mycket mera mekaniserad än vår lilla post på 10:e gatan hemma i Nya York? Och detta tyckte jag trots att jag själv sysslade med elektroniska datamaskiner som var mycket mera avancerade än vad posten hade visat upp. Det var naturligtvis min tokiga inbillning att posten till sin natur var långsam, noggrann och gammaldags som fick mig att häpna över varje mekanisering av arbetet därinne.

Posten var ju något som jag hade känt till redan som liten unge i Stockholm. Den bestod då av en affär på Kungsholmstorg, och där hade jag ett eget sparkonto och egen postsparbanksbok. Om jag kom dit med några kronor att sätta in, så klistrade den snälla tanten bakom disken in en färgglad kupong eller två i min lilla bok. Bilden här är från internet – jag hade aldrig 10 kronor att sätta in. Det var bara 2 eller 3 kronor i taget.

Postsparbanksbokssida med tre insättningar (internet)

Sådan var posten i mitt medvetande även nu i Chicago, så undra på att jag var helt tagen av hur modern och mekanisk posten nu hade blivit. Inga inklistringskuponger längre nu på 1970-talet. När jag ojade mig över den fina utrustningen som posten i Chicago hade, så höll Ed förstås med mig, men han var inte alls lika imponerad. Han levde säkert inte i en minnesvärld av färgglada postsparbankbokskvitton.

Det tog inte lång tid för oss att hitta ett trevligt lunchställe inne bland skyskraporna. Vi fann ett som hette Benihana från Tokyo. Jag tror inte att jag har berättat något om dessa små restauranger tidigare, så detta var troligen min första upplevelse av dem.

Restaurangen Benihana från Tolyo, Chicago, 1971 (broschyr)

Den gjorde inte mycket väsen av sig för oss fotgängare – om vi inte hade sökt efter ett matställe, så hade vi troligen passerat Benihana utan att märka det. Som dagliga gäster hade de säkert en skara kontorsslavar från byggnaderna däromkring, så de behövde förstås inte våra tillfälliga slantar i kassan. Men det gjorde ingenting – vi kände oss välkomna ändå.

Ed utanför restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1972)

Alla gäster satt vid bardiskar, byggda i fyrkanter, med upp till nio personer runt varje japansk kock. Han grillade och förberedde allting själv. Medan köttet bryntes arrangerade han grönsakerna på allas tallrikar. När köttet var helt färdigt lade han till det, och måltiden kunde begynna. Och hela tiden pratade han om vad han gjorde – det var en enmansföreställning av hög standard. Maten var mycket god. Visst ville man återvända dit.

Pappersservett från restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1973)

Inlägg 2.742: 3 jul 1972

Postkontorsvisiten

Om vi hade kommit till posten västerifrån i en bil på Eisenhowers expressväg (eng. Eiserhower Expressway), en motorväg som ledde rätt in till Chicagos centrum, så hade vi haft hela byggnadens vidd rätt framför oss som på den här broschyrbilden. Och inte nog med det – vår bil på motorvägen skulle köra rätt igenom posthuset. När postverket i slutet av 1920-talet valde ut en öde tomt på den västra stranden av Chicagoån för sitt nya postkontorshus, så hade Chicagos stadsplanering just beslutat att bygga en motorvägsavstickare in till Chicagos centrum med direkt anslutning till den där existerande breda Kongressvägen (eng. Congress Road). I stället för att hålla på och slåss i olika domstolar accepterade Chicago – som i lag hade en lägre rang än det federala postverket – att posten fick bygga huset på sin utvalda tomt, förutsatt att staden fick bygga sin motorväg som planerat och att alltså få fri passage för den rätt genom postens stora hus. Och så blev det. Bilden har jag hämtat från en broschyr som vi fick vid vårt besök, och den visar Chicagos stora centralpostbyggnad från väster, med motorvägen passerande genom en öppning i postens nedervåning.

Huvudpostkontoret, Chicago, 1972 (broschyr)

För Ed och mig var detta emellertid inte något särskilt märkvärdigt, för vi var ju vana vid att se flera höga hyreshus byggda tvärs över motorvägen ledande till George Washingtonbron i Nya York.

Brolägenheterna, Nya York (internet)

Vi kom till visningsavdelningen precis i rätt tid – en guidad tur skulle börja på timslaget, just när vi kom dit. Om vi inte hade kommit, så hade det inte blivit någon visning – nu blev vi guidens enda gäster. Det var inte mycket man fick gratis på posten, men dit hörde faktiskt denna privatvisning av världens största postinrättning och vad den hade att bjuda på.

Vi fick se allt, automatisk brevsortering och paketsortering, löpande band, stämplingsmaskiner och massor av annan utrustning. Detta var inget museum, utan vi fick beskåda en jättestor verklighet i full funktion. Här är ett par värdefulla dokument som stacks i händerna på oss under vår vandring upp och runt och ikring.

Minne från huvudpostkontoret, Chicago, 1972 (dokument)

Minne från huvudpostkontoret, Chicago, 1972 (dokument)

Den här maskinen – alltihop på bilden var en enda maskin – vände och vred automatiskt alla brev så att den kunde läsa av adressen och automatiskt få brevet att hamna i den rätta av alla dessa fickor.

Brevsorteringsmaskin, Huvudpostkontoret, Chicago, 1972 (broschyr)

När maskinen inte kunde läsa adressen, så hamnade brevet i en ‘manuell’ ficka och kom efterhand till en levande sorteringsperson för att läsas av. Vi stannade till vid en sådan sorteringsperson vid sitt lilla bord med inbyggt tangentbord. Ett brev i taget hölls automatiskt upp framför henne, och hon slog då in en postkod som trycktes på brevet och därmed gjorde det sorterbart. Hon hade en bok med alla dessa koder, men hon hade dem alla direkt i huvudet.

Inlägg 2.741: 3 jul 1972

Merkantilbörsbesöket

Från merkantilbörsens museum plockade jag med mig tre små broschyrer, mest för att ha kvar som minne, för jag hade inte en tanke på att någonsin ge mig på att spekulera i marknadspriserna på färska ägg, levande nötkreatur och frusna svinmagar.

Handel med terminskontrakt för färska ägg, Merkantilbörsen, Chicago, 1972 (broschyr)

Handel med terminskontrakt för levande nötkreatur, Merkantilbörsen, Chicago, 1972 (broschyr)

Handel med terminskontrakt för frusna svinmagar, Merkantilbörsen, Chicago, 1972 (broschyr)

‘Yuck!’ är det oöversättbara engelska uttrycket för min känsla inför dessa råvaror – fast jag måste göra klart att vi inte såg en skymt av själva råvarorna här i Chicago. I dessa helgade hallar skyfflade man bara papper – dynga såg vi inte någonstans.

Från museet fick man också ta med sig en rykande färsk rapport på flera sidor, fylld med priserna på alla sorters råvaror, baserat på gårdagens slutnoteringar, alltså de priser som hade tjänat som utgångspunkt för att få igång dagens handel. Jag ägnade den rapporten fem sekunder av mitt liv, varefter den hamnade i en av Chicagos gatukorgar – bortsett från omslagssidan som jag alltså bevarade och nu kan visa upp.

Dagens råvarurapport, Merkantilbörsen, Chicago, 1972 (rapport)

Börshandelssalen var om möjligt ännu mera trång än sin motsvarighet på kommerskollegiet. Återigen tänkte jag på hur det skulle vara att arbeta stående eller gående hela dagen och att sedan göra det dag efter dag, månad efter månad och år efter år. Det skulle vara en ständig pina, efter vad jag kunde tänka ut. Men det gav ju ett levebröd.

Råvarubörshandelssalen, Merkantilbörsen, Chicago (1972)

Efter kommerskollegiet och merkantilbörsen var mitt eget lilla avsnitt av Chicagobesöket avklarat. Ed hade själv valt att komma med mig, och han led nog inte mera än jag av att se dessa myrstackar av människor i trängsel. Och nu var det Eds tur att välja vad vi skulle göra – det var fortfarande alldeles för tidigt för lunch.

Jag hoppades att han skulle välja något som tillät oss att vara inomhus i uppvärmda lokaler – vi hade ju inte med oss några varma plagg att ta på oss nu i julikölden. Han kom med ett förslag på något som jag aldrig i livet på egen hand skulle ha kunnat komma på. Han ville gå till Chicagos huvudpostkontor, för de hade visningar för allmänheten. Postkontoret? Hade Ed fått en köldknäpp?

Det visade sig att han inte alls hade knäpp – han hade snokat fram något, som i motsats till mina två råvarubörser verkligen var intressant och givande. Och dessutom var det bara en femton minuters rask promenad för oss från merkantilbörsen till det jättestora posthuset omedelbart väster om Chicagoån. Vi tog vår bild av posten när vi närmade oss det från dess norra sida, vilken var den smala kortändan av det enorma huset.

Huvudpostkontoret, Chicago (1972)

Inlägg 2.740: 3 jul 1972

Råvarubörsmäklingarbetsträngselförhållandet

För oss besökare fanns det ett helt litet museum, som uteslutande bestod av fotografier och kungörelser och besöksinstruktioner. Vi vandrade genom det hela därför att det var enda sättet för oss att komma till institutionens hjärta, själva råvarubörshandelssalen. Den skulle ha en funktion liknande den i min egen kära Nya Yorks aktiebörs. Efter museet kom vi ut på en läktare över börssalen, som var proppfull med likadana män i likadana arbetsjackor i likadan beigefärg.

Råvarubörshandelssalen, Chicagos kommerskollegium, Chicago (1972)

Jag försökte räkna dem som arbetade därnere men kom snart av mig. På den enda bild som vi tog däruppifrån har jag hittat 147 män, alla ivrigt upptagna av att tjäna ihop till brödfödan. Nu förstod jag varför bacon är så dyrt – alla dessa människor skulle ju leva på svinmagarna!

Efter tio minuter där hade jag sett nog, och då gick vi därifrån. Nu hade jag sett den ena av de två och kunde snabbt glömma den. Mitt minne berikades inte ett skvatt av detta besök. Ed plockade med sig ett tändstickspaket med kommerskollegiets namn.

Tändsticksförpackning, Chicagos kommerskollegium, Chicago (1972)

Ute på gatan igen gick vi förbi inkörsporten till kommerskollegiets garage, och där var jag tvungen att ta fram kameran. Det var säkert bara höga höns som fick parkera bilen därnere i källaren, och på min bild ser vi bilföraren sticka handen in i en låda på väggen, antagligen för att trycka in en kod för att bli insläppt. Det som imponerade på mig var televisionsapparaten med portvaktens ansikte – på detta vis hade hon lika bra kontakt med bilisterna som om hon hade suttit i ett bås därute och andats in bensinångor hela dagen. Vad hittar de inte på med all den nya tekniken?

Televiserad inkörselkontroll, Chicagos kommerskollegium, Chicago (1972)

Nu var det någon grad mildare ute, och vi gick i en aning långsammare fart till Chicagos merkantilbörs (eng. Mercantile Exchange), belägen i en egen byggnad i hörnet av Washingtongatan (eng. Washington Street) och Franklingatan (eng. Franklin Street). Dit var det för oss en 10 minuters promenad.

Denna börs hade ett liknande museum för sina besökare, men detta var litet mera intressant – där fick jag lära mig skillnaden mellan de två råvarubörserna. Efter vad jag förstod handlade merkantilbörsen uteslutande med terminskontrakt och optionskontrakt – alltså verkligt komplicerade derivativ, baserade på diverse råvaror – medan kommerskollegiet handlade med råvaror som redan var tillgängliga.

Inlägg 2.739: 3 jul 1972

Råvarubörsbesöksförberedelserna

Måndagens morgon hade jag redan innan vi reste iväg till Chicago mentalt bokat in mig för att se litet av stadens stora råvarubörs. Det var den i särklass viktigaste i Amerika, och eftersom jag hade hela min utkomst baserad på börshandel – låt vara enbart i värdepapper – så ville jag inte längre vara en total idiot när det gällde börshandeln i färska ägg, levande nötkreatur och frusna svinmagar.

När jag nu studerade hotellets detaljerade lista av Chicagos sevärdheter, fann jag att staden hade inte en utan två råvarubörser. Trots att båda namnen var väl bekanta för mig hade jag inte tänkt så långt som att de båda låg i Chicago, eller, för att uttrycka mig mera självnedsättande, tänkt på någonting alls. Vilken skulle jag nu gå till? Lösningen var enkel om än litet tidskrävande – jag skulle gå och titta på dem bägge. Det borde väl inte ta hela dagen.

Jag hade föreslagit Ed att han skulle göra något annat medan jag gick ut å yrkets vägnar – men då blev han stött: ”Skulle det verkligen vara genant för dig att ha mig med där?”, och så tittade han mig rätt in i ögonen med sin bruna blick – utan att flina ett enda dugg.

”Inte generad, bara rädd”, svarade jag utan att blinka, ”att du skulle få en ingivelse att köpa ett kontrakt på tusen svinmagar, och jag som inte vet hur det går till, skulle då inte kunna stoppa dig i tid. Då skulle vi få äta fläsk och bacon tills vi blev sjuka båda två.”

Då brast han ut i sitt återhållna gapskratt och jag beviljade honom rätten att komma med mig. Vi klädde oss i full flygmundering, båda två. Det var hel kostym – tunn sommarkostym av bomullstyg – vit skjorta och slips, inte bara för att jag ansåg att det var passande i stil på en råvarubörs utan också för att det var de tjockaste kläder vi hade med oss – jag kom ihåg gårdagsvädret.

När vi kom ut på gatan visade det sig att det fortfarande var iskallt, kanske 10 grader, klar himmel och en snål blåst. Nåja, 10 grader är inte riktigt kallt, bara oväntat kallt. Vi slank in och åt en kvick frukost någonstans. Sedan tog vi oss i rask marsch – det värmer – till Chicagos kommerskollegium (eng. Board of Trade). Det var inte långt, kanske tjugo minuters väg i vår takt, till Västra Jacksonboulevarden (eng. West Jackson Boulevard) vid hörnet av LaSallegatan (eng. LaSalle Street).

Det visade sig vara en skyskrapa på fyrtio våningar, och den påminde en hel del om Nya Yorks Imperiedelstatsbyggnad i stilen. Det stämde, för den var byggd år 1930 och hade en del art-deco-detaljer inne i entréhallen. Vi tog oss till besökaravdelningen – jag hade ju inget som helst officiellt ärende hit.

Inlägg 2.738: 2 jul 1972

Chicagosommarvädertemperaturöverraskningen

Nu hade vi Chicagos höga byggnader i sikte – det var nog bara ett par kilometer kvar att gå innan vi skulle vara hemma på vårt härliga hotellrum. Klädda i tunna bomullströjor hade vår långpromenad känts lagom sval till att börja med, men allteftersom tiden led hade vi också börjat göra det. Chicagos juliväder hade börjat att riktigt nypa i skinnet på våra bara armar, och med solen försvunnen bakom tunga moln och skyskraporna skönjbara genom ett fuktigt dis, ja, då tog jag till en åkarbrasa för att ge mig åtminstome litet värme i kroppen. Ed följde mitt exempel, och så gav vi oss ivrigt iväg mot vårt hägrande mål – litet inomhusvärme.

Döm om vår förvåning när vi upptäckte att vi redan befann oss endast två kvarter söder om KFUM-hotellet! Vi behövde inte alls traska bort till den suddiga staden i diset därborta – vad vi hade sett var de höga kontorshusen norrut runt John Hancockbyggnaden, och det var ju inte alls där som vi bodde. Detta betydde att vi kom upp till värmen på vårt rum på bara tio futtiga minuter, och det var dagens stora glädjeämne.

Vi gick genast bort till duschrummet för att bli ordentligt genomuppvärmda, och sedan kröp vi ner mellan lakanen och mådde varmt och gott. Det hade inte varit något direkt fel på vädret, men det hade varit totalt fel på vår klädsel. Ingen hade talat om för oss att det skulle bli rekordkalla 8 grader i början av juli här i det normalt sommarsvettiga Chicago. Nåja, nere i 8 grader blev det inte förrän mitt i natten, men så hade det i alla fall känts för oss två därute.

Vi höll oss stilla på rummet under hela resten av eftermiddagen. Det var inget tvång för oss att begå några flera turistiska dåd under dagen – ett stort museum och en tio kilometers långpromenad kunde faktiskt räcka.

Vi behövde emellertid få litet mat i oss, och när vi tittade i hotellets lista över matställen i närheten, så fann vi en biffrestaurang på Wabashavenyn bara två kvarter från KFUM. Framemot klockan 20.00 satte vi på oss allt vad vi hade tagit med oss i klädväg från Nya York – det var inte mycket – och gick över till George Diamonds restaurang med sina träkolsgrillade biffar.

George Diamonds biffrestaurang nära vårt hotell, Chicago (1972)

Oj, vad det var gott! Och rikligt. Jag hade inte ens tänkt på att Chicago hade landets flesta slakterier, med råmandet av kossorna hörbart över hela staden. Vi satt där och åt tre-hektos biffar med gigantiska ugnsbakade potatisar med sur grädde ovanpå, för detta var både lunch och middag för oss – vi hade glömt bort att äta under dagen. Och sedan återvände vi till vårt rum och sov utan att öppna fönstret den minsta glisa.

Inlägg 2.737: 2 jul 1972

Sjöstrandssnabbpromenadskroppsvärmealstrandet

Vi fick oss en härlig promenad och höll andan – och kroppsvärmen – uppe genom att aldrig behöva stanna till för att korsa gator, något som vi fick göra då och då – säg var tredje minut – när vi gick omkring i Nya York och dess omgivningar.

Efter två timmar av detta kom vi till en till synes jättestor men underligt platt byggnad alldeles nere vid vattnet, det första hus av någon sort som vi hade stött på under hela vår väg från museet. Nåja, vi var inte förvånade över detta hus, för vi skulle ju nu nästan vara framme i Chicagos centrum. Det visade sig vara en utställning- och konferensbyggnad vid namn McCormickplatsen (eng. McCormick Place), och den hade just året före byggts på grunden till en företrädare av samma sort men med ett mera klassiskt utseende, vilken explosivt hade brunnit ner några år tidigare. Den nya byggnaden hade en 28.000 kvadratmeters golvyta tillgänglig för utställningar – undra på att vi tyckte att det varkade vara ett stort tillplattat hus!

Konferensbyggnaden McCormickplatsen sedd från norr, Chicago (1972)

Rätt utanför McCormickbyggnaden hade vi i havet till höger om oss en stor småbåtshamn, skyddad av vad som föreföll vara en naturlig landtunga. Ed tog den här bilden av båthamnen och råkade då i mitten av bilden få med kupolen över ett planetarium längst ute på landtungan.

Småbåtshamnen med kupolen av Adlers planetarium i mitten, Chicago (1972)

Efter McCormicplatsen passerade vi strax en jättestor idrottsplats, byggd år 1924. Den hade läktarsittplatser för 75.000 åskådare och var huvudsakligen avsedd för matcher i den rugbyliknande amerikanska fotbollen, en sport som jag visste mindre om än den vanliga svenska fotbollen – alltså nästan ingenting. Ed visste en hel del om den sporten men var inte intresserad av den. Vi gick därför arenan rätt oberörda förbi.

Och på samma sätt passerade vi en mera klassisk byggnad från år 1893, Fields naturhistoriska museum, som kom näst i tur. Ett museum om dagen fick räcka.

En väg rätt österut löpte förbi Fields museum, och den ledde ut till Adlers planetarium på landtungan. Vi följde den och svängde ner mot vattnet norr om planetariet för att fotograferade det. Där avbröts emellertid vårt förehavande av den helt oväntade upplevelsen att se Chicago från sjösidan, inte från en båt utan från fast mark. Detta var mycket intressantare som motiv än ett gammalt planetarium! Den mörka skepnaden på barriären till höger på bilden är Ed, fast det är rätt svårt att urskilja honom på mitt kamerakonstverk.

Ed betraktar staden från sjösidan intill Adlers planetarium, Chicago (1972)

Inlägg 2.736: 2 jul 1972

Strandvandringsledsuppsökandet

Ed och jag diskuterade en hel del om våra intryck av Chicagos museum för vetenskap och industri redan medan vi var där. Att det var annorlunda än alla andra museer var vi helt överens om, men Ed kom snabbare fram till uppfattningen att det var en skillnad i rätt riktning. Vi var bägge mottagliga för nytt av alla slag, mera än de flesta andra människor, men jag var faktiskt litet mera än Ed bunden till vad jag hade varit van vid. Och inte att undra på – Ed var ju hela två år yngre än jag och hade därför inte ännu uppnått samma nivå av fossilisering som jag.

Men när vi steg ut från museet efter flera timmar – eller århundraden – därinne, så var jag helt med om att detta var ett mycket skickligt sammansatt museum. Mycket lärdom hade på ett lätt sätt pumpats in i mitt huvud, och av det kände jag mig ganska överväldigad. Den allra mest lärorika salen därinne hade troligen varit den biologiska, och den sakta roterande kycklingkläckningsmontern är vad jag bäst kommer ihåg därifrån. De nya hönsen föddes nästan exakt samtidigt just när vi var där, och hur de olika kycklingarna reagerade inför den nya världen utanför äggskalet påminde i mycket om de olika typerna av människor omkring oss i vår egen värld.

Hönsfödsel på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Trots att vi till en början hade haft samma negativa reaktion mot alla knapparna att leka med därinne på museet, så kom intrycket av att det ändå var en effektiv undervisningsmetod att dominera minnesintrycket från de timmar som vi hade tillbringat där.

I stället för att ta bussen och tunnelbanan tillbaka till staden gick vi ut till den näraliggande sandstranden genom en gångtunnel under den stora trafikleden som följde sjön in mot Chicago. Det var nu mitt på dagen, och vädret påminde konstigt nog om en svensk mulen och litet blåsig sommardag. Vi var båda klädda i kortärmade bomullströjor, vilket var i tunnaste laget – men vi hade klätt oss för sommarvädret i Chicago och inte i Göteborg.

När vi höll i gång var det inte kallt, så vi började gå mot Chicago i vår vanliga raska långpromenadtakt. Vi visste att staden låg där bortigenom någonstans, och om vi följde stranden så kunde vi ju inte missa den och av misstag hamna uppe i Kanada. Det var en välansad, lätt asfalterad ‘stig’ att gå på längs stranden, och den låg så isolerad i den smala parkremsan mellan bilvägen och sjön, att den inte kunde utnyttjas av andra människor än sådant långpromenadbitet folk som Ed och jag.

Inlägg 2.735: 2 jul 1972

Knapptryckningsorgiemuseibesöket

Museet i den jättestora parken var också jättestort. Men det hade inte alls vad vi hade väntat oss av vetenskap och industri. Det var ytterst informativt, men det gav inte någonstans oss besökare tillfälle att tänka djupt och dra omvälvande slutsatser om någonting.

Museet hade knappar att trycka på överallt. Inte små diskreta ringklockor här och där utan stora, färgglada knappar, avsedda för oss att trycka på, även om vi inte hade en aning om varför vi gjorde det. Men om vi ville veta var Sverige låg på en världskarta på väggen, så valde vi att trycka på en knapp med namnet ‘Sweden’, och minsann lyste inte landets taggiga kontur upp i neonljus däruppe någonstans, var det nu var.

Man fick sig itutat, att gas och elektricitet och vatten inte skapades i kranar och spisar utan kom någonstansifrån, i ledningar och rör – man fick se hur dessa såg ut – och att det var folk i andra änden som i stället för att skapa dessa förnödenheter bara hjälpte dem att bli levererade till vartenda hushåll runt om i Amerika.

Knappar för gas, elektricitet och vatten på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Det satt mängder av fakta fastsatta på väggarna. Hur många kor och hästar och traktorer och skolbussar det fanns i Illinois och Nya Jersey fick man veta, men ingenting som fick en att fundera på orsakerna till höga eller låga antal. Det fanns kurvor för utvecklingen av flygtrafiken mellan de amerikanska städerna och till och med en modell i full storlet av ett oljebolagsflygplan – eller kanske det var ett riktigt plan som hade dött och kommit till flyghimlen?

En sal med fartyg och aeroplan på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Vetenskapen på museet innefattade också ämnet historia, och här står jag på en bild intill en monter med en liten näpen modell av sådana vikingaskepp, som Ed och jag hade sett i större format på andra håll, som i Oslo (se inlägg 1.032). På samma bild syns också en galjonsfigur från ett skepp av senare historiskt datum än vikingatiden. Av en händelse fick Ed med i bildens vänstra kant en halv man med en lur för örat – museet hade också ljudillustrationer på många ställen, men inte fullt så idogt som tryckknappar.

Står i ett historiskt gemak på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

En sal hade speglar av olika typer, vinklade hit och dit. Där kunde man lätt bete sig som en sprattelgubbe utan minstra ansträngning, och det var särskilt där som barnbesökarna hade fest. Min fest var en stor järnvägsmodellanläggning – jag skulle gärna ha velat byta plats med museets tjänstman därinne bland tågen.

Modelljärnväg på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Inlägg 2.734: 1 – 2 jul 1972

Subventionslägenhetsbyggnadsstilgivningselegansen

Familjen Pappas huskatt låg intill fönstret och mådde gott på katters vis, obekymrad av allt glam och stök, sång och tjatter överallt runt om. Den visste att det snart skulle bli lugn och ro igen. Detta oväsen var inte någon ny upplevelse för en huskatt i det här huset.

Huskatten hos Pappas, Chicago (1972)

När allt var över och gästerna bröt upp, så skjutsades förstås Ed och jag till KFUM-hotellet. Det var betydligt svalare på rummet denna kväll än den föregående – morgonens solsken hade ju efterhand försvunnit under dagen när vi var ute och gick, och det gjorde temperaturen betydligt angenämare. Vi sov mycket gott och vaknade i vettig tid på söndagsmorgonen. Vad skulle vi göra i dag?

I den utmärkta listan över turistiska ting att göra i Chicago, som KFUM-hotellet hade försett oss med, lockades vi speciellt av namnet på Chicagos museum för vetenskap och industri (eng. Museum of Science and Industry) invid Michigansjön en bit söder om hotellet. Vi påmindes om att äta frukost när vi passerade sjappet på den här bilden. Det hade några få bord utan tillstymmelse till trivsel – inte för att det spelade oss någon roll – för de flesta gästerna satt lata i sina parkerade bilar utanför och lät sig betjänas av flinka servitriser som sprang ut till dem med matsedlar och brickor.

Står utanför sjappet där vi åt frukost på söndagen, Chicago (1972)

Styrkta av maten fortsatte vi vår vandring, men efter en halvtimme hade vi inte kommit någonstans på kartan. Museet låg mycket längre bort än vi hade tänkt oss, trots att det bara rörde sig om ett tiotal kilometer – inte mycket på Manhattan, men på de enformiga gatorna här i södra Chicago var det en mycket lång väg dit. Viadukttåg hade hela tiden skramlat förbi ett kvarter till höger om oss, och vi hittade snart en station däruppe för att komma ut till museet litet lättvindigare. Här på bilden står jag på stationen Cermakvägens (eng. Cermak Road) plattform och väntar på tåget.

Väntar på ett tunnelbanetåg på Cermakvägens station, Chicago (1972)

När jag vände mig om på plattformen kunde jag – och förstås också fotografen Ed – se två mycket intressanta, helt runda bostadshus i en park. Vi tog ett foto av dem just för deras eleganta formgivnings skull. Senare fick vi lära oss att de, tillsammans med de mera vanliga hyreshusen i samma parkanläggning på bilden, kallades Hilliardhusen (eng. Hilliard Houses) och var använda till subventionerade bostäder för låginkomsttagare. Visst hade vi många stora hyreskaserner med subventionerade lägenheter i Nya York, men ingenting så elegant som detta.

Hilliardhusen med subventionerade lägenheter, Chicago (1972)

Tåget skramlade oss ut till sin slutstation, och därifrån gick det en stadsbuss till vårt museum. Det låg i en jättestor park bland byggnader som bildade Chicagos Universitet (eng. University of Chicago).

Ed i parken med museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Inlägg 2.733: 1 jul 1972

Lincolnskogensmiddagsmålsupplevelsen

Det blev stor uppståndelse hos Leavitts när vi kom dit. Det var inte bara vår afghanske vän som var gäst där för tillfället – det var ett tiotal personer där som alla kom rusande, ungar och farföräldrar i en enda skön röra. Han stannade inte där utan åkte vidare med oss, när Carmen fortsatte hem till sin egen villa på Västra Prattavenyn (eng. West Pratt Avenue) 4119. en knapp kilometer därifrån.

Carmen Pappas villa, Chicago (1972)

Carmen Pappas var harpist i en symfoniorkester i Chicago och hade två jättelika harpor stående på var sin sida om televisionsapparaten. Hon ordnade med middag för oss alla, massor med spaghetti, och mitt i maten såg vi genom det stora fönstret mot gatan en rad av folk snedda över gräsmattan och in i huset. Det var Leavitts och alla deras gäster som vi just hade träffat en stund tidigare. En dotter i familjen hade med sig ett paket till afghanen – en middagsportion som hon placerade på bordet bredvid hans spaghettiportion. Han åt dem båda. Vi fortsatte vår middag med de andra tio sittande i bakgrunden.

Så kom det flera, två och två, eller fyra eller fem. Och mitt i alltihop ringde telefonen. Det var en arabisk tolk. som hade bott hos Leavitts, och sade att han var i Chicago. När han fick höra att afghanen var kvar blev det stor förtjusning, och sonen Leavitt tog genast bilen och hämtade tolken inne i staden.

När de tillsammans kom tillbaka fick vi höra att de talade olika dialekter av arabiska, och de hade så svårt att förstå varandra att de samtalade på engelska i fem minuter innan de gav upp.

Vi var allt som allt en trettio peroner i Pappas lilla vardagsrum, och Carmen underhöll oss med en liten konsert på harpa.

Carmen Pappas spelar harpa, Chicago (1972)

En stund in på hennes harpspel undrade en av de nyinkomna damerna om hon kunde få sjunga, och visst skulle hon göra det. De resonerade en stund om den lämpligaste tonarten, och sedan sjöng hon för oss sådant som Offenbachs sånger, Gershwins Sommartid (eng. Summertime), och Streisands Människor (eng. People) – för vilket du kan klicka här. Det hela var mycket vackert och litet underligt.

En gäst sjunger och Carmen Pappas ackompanjerar, Chicago (1972)

Människor, människor som behöver människor
är de lyckligaste människorna i världen,
Vi är barn, som behöver andra barn,
och ändå låter vi vår stolthet som vuxna
dölja allt vårt behov inombords,
agerande mera som barn än barnen.

People, people who need people
are the luckiest people in the world.
We’re children, needing other children,
and yet letting our grown-up pride
hide all the need inside,
acting more like children than children.

Inlägg 2.732: 1 jul 1972

Gemensamhetsreligionshelgedomsbesöket

Svängen genom Chicagos centrum var till större nytta för den afghanske gästen än för Ed och mig, för vi hade nyss traskat genom just dessa kvarter. Men sedan styrde Carmen bilen hemåt, förbi hennes stadsdel Lincolnskogen (eng. Lincolnwood) och vidare norrut till Wilmette, en liten kuststad 10 kilometer norr om Chicago. Att sitta i en fullpackad bil på väg någonstans norrut genom Chicago gav mig en egendomlig känsla av déjà vu – den enda skillnaden var att bilföraren den här gången visste var vi var och vart vi var på väg (se inlägg 63).

Därföe kom vi nu lätt till vart vi skulle, och Carmen parkerade bilen för en liten promenad. Intill oss hade vi en kupolbyggnad som visade sig vara en helgedom tillhörande Baháisamfundet.

Bahàihelgedomen, Wilmette, 1972 (broschyr)

Det var en religion som jag aldrig hade hört talas om, men efter detta besök hade jag snappat upp det följande: ”Genom tiderna har Gud sänt mänskligheten en serie av gudomliga lärare – benämnda Manifestationer av Gud – med läror som understödde civilisationens framgångar. Dessa Manifestationer har innefattat Abraham, Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus och Muhammed. Baháulláh, den senaste av dessa Manifestationer, har klargjort att världens religioner alla stammar från samma källa och egentligen utgör successiva kapitel i Guds enda religion. Baháisamfundet anser att den viktigaste uppgiften för mänskligheten är att finna ett gemensamt framtidsmål för samhället, naturen och livets mening.”

Carmen sade att hon inte alls var religiös, men att hon tyckte att Bahái hade ett underbart budskap till alla människor av varje tro och utan tro.

Helgedomen inuti den ståtliga byggnaden liknade vilken stor kyrka som helst – det var deras lära som var vacker i mitt tycke. Men den omvände mig inte på något sätt, och detta besök förblev min enda kontakt med Baháiröreslsen för resten av mitt liv, hittills. Här står vi alla ute på trappan efter besöket.

Vi alla efter besöket i Baháihelgedomen, Wilmette (1972)

 Vi gick sedan omkring litet i parken omkring helgedomen, och den här bilden knäppte vi helt uppenbart från småbåtshamnen intill.

Baháihelgedomen sedd från småbåtshamnen, Wilmette (1972)

Vi körde sedan tillbaka till Lincolnwood, och där lämnade vi av Carmens väninna utanför sin villa – hon tänkte titta in till Carmen på kvällen tillsammans med sin man, men det blev inte av – och sedan körde vi till den afghanske killens värdfolk. Harice Leavitt var en intressant människa. Inte bara hade hon i sitt hem hyst utlänningar av alla schatteringar, hon var också en ivrig tidningsskribent, både i brev till redaktören för de stora tidningarna och som huvudskribent i ett litet nyhetsblad för Lincolnskogen.

Inlägg 2.731: 1 jul 1972

Televisonsstudiokontrollrumsprogramhopsättningen

Ed och jag fick veta att den unge afghanen bodde hos en annan av Carmens väninnor, som med sin familj var medlemmar i en organisation som tog hand om utlänningar på besök i Chicago. De hade under årens lopp haft folk från femtio olika länder boende hos sig.

Snart nog kom vi till CBS studiolokaler, där väninnans man just höll på med att sända ut ett förinspelat program inne i ett litet kontrollrum, men väninnan var som barn i huset och vi fick alla smyga oss in där och sitta i ett hörn bakom kontrolldisken. På den här bilden ser vi producenten i fullt arbete, med sin hustru och Carmen – och en fot och en hand av afghanen – bakom honom.

Väninnans make i arbete med oss fem som gäster, CBS, Chicago (1972)

Han gav sina order till sina olika medhjälpare med hjälp av mikrofon och armviftningar. På väggen till vänster satt det TV-skärmar för olika tekniska ändamål – han använde dem hela tiden som hjälp i sitt arbete. Han hade inte tid för oss utan gav oss bara en gest att sätta oss ner därinne.

En vägg i kontrollrummet, CBS, Chicago (1972)

Vi stannade väl där i en timmes tid, medan han satt och gav order som ”Bryt!” och ”Slå om!” – vilket gällde när en videotejp skulle slås om till en annan med annonser eller ett nytt segment. Mitt i en annons skulle ibland en röst säga att ‘den här grunkan finns att köpa i Chicago hos den och den firman’, och då hade producenten kanske sex sekunder på sig att se till att detta skedde. Hans ‘röster’ befann sig i ett rum bakom glasrutan framför hans disk.

Detta var alltså ett livslevande program, bestående av förinspelade videotejpar som just där sattes ihop till ett program, med olika annonstejpar blandade in, för hela Chicago att se just då vi satt där. Många detaljbeslut var han tvungen att göra på momangen. Just när vi var där var hans största problem att en tejp hade varit två sekunder för lång, och därför måste han jämka ihop programmet. För att komma ikapp fick han skära ner in- och uttoningen av en del scener.

Vi hade inte märkt något av detta, och inte heller hade TV-tittarna därute i Chicago gjort det, men när programmet var slut och han fick tid över för oss, så berättade han om detta svettiga bestyr som han just hade klarat av.

Carmen föreslog efter denna upplevelse att vi tillsammans skulle ta oss en sväng genom staden i bilen och sedan komma med dem hem och äta middag och se på bilder från Mexiko. Det var självklart att vi ville göra det, och här på bilden kommer vi alla just ut från CBS och är på väg tillbaka till hennes bil.

Ed, afghanen, Carmen och väninnan kommer ut från CBS, Chicago (1972)