Inlägg 2.310: 15 jan 1971

Inkomststabilitetsbegynnelselöneutbetalningen

Den 15 januari var, till ingens förvåning, årets första avlöningsdag. Jag redogjorde, någon gång snart efter begynnelsen av min IBM-karriär, för när – den 15:e och den ultima arbetsdagen i varje månad – och var – i min postlåda på kontoret – och hur – med en check – min lön kom mig tillhanda. En gång sagt, inte mycket mer att orda om – inte förrän dessa förbaskade kommissioner efter några år kom till och fick mig att tjata om lönebetalningarna om och om igen. Men då gällde det inte hur det gjordes utan hur mycket som damp ner, med olika belopp varenda månad.

Och nu på min nya arbetsplats var jag tillbaka till hur det skedde i september 1963, det vill säga utan kommissioner. Jag skall nu gå igenom hur just denna utbetalningsberäkning gick till och sedan lämna ämnet därhän tills vidare, för nu borde det bli samma procedur under all överblickbar framtid.

På bilden syns talongen som kom tillsammans med checken i mitt lönekuvert den 15 januari 1971. Alla belopp är naturligtvis dollar – multiplicera dem med 5,13 för att få dem i svenska kronor.

Talongen till min lönecheck den 15 januari (1971)

Checken var precis lika stor som talongen – de satt faktiskt ihop med varandra och fick rivas isär. Under identifikationen högst upp fanns det sex rader med statistik. Den första visade min bruttolön för den gångna halvmånaden (827.50), kommissionen (0) och andra bruttojusteringar. Den andra visade belopp som av någon anledning redan hade betalats ut separat (0). Den tredje visade det 10-procentiga avdrag som hade gjorts för inköp av IBM-aktier (82.75) och annat liknande. Den fjärde visade faktorerna som bestämde hur mina skatteavdrag skulle beräknas: att jag var ogift och hade personavdrag (1) i min taxering, och visade dessutom mitt personnummer – som jag här ser mig nödsakad att hemlighålla. Den femte visade mina skatteavdrag för delstaten Nya York (41.59), staden Nya York (7.16), Amerika som helhet (162.53), och folkpensioneringen (43.03). Den sjätte visade samma uppgifter för året hittills. Spalten längst till höger på talongen visade summan av alla beloppen på samma rad – med undantag för den sjätte raden där högerspalten visade bruttolönen för året hittills. Den sjunde raden visade uppgifter om mitt sparande för investering i IBM-aktier, för vilket ett avdrag hade gjorts på den tredje raden.

Beloppet till höger längst upp är nettobeloppet efter alla avdrag från bruttoinkomsterna på första raden och är samma som beloppet på den vidhängande – och av mig avrivna och inkasserade – checken. Jag påminner ännu en gång om att jag alltid avser bruttolönen – inte checkbeloppet – när jag talar om att jag får en check i postlådan.

Inlägg 2.309: 12 – 15 jan 1971

Influensarättighetsförsäljningsförlusten

Jag skulle alltså låta kläder och mat göra mig rik, nu när alla andra metoder så snöpligt hade visat sig vara helt omöjliga. Jag placerade 5.311 kronor i 75 aktier av Puritan Fashions och 5.586 kronor i 100 aktier av Rath Packing.

Efter detta kunde jag sluta ögonen och fortsätta min kamp mot magkonvulsionerna. När Ed så småningom kom hem försökte jag att bete mig lika friskt och sunt som jag under dagen hade gjort tillsammans med min räknesnurra. Men äta kunde jag då inte alls, så det fick Ed göra för oss båda. På onsdagen var det i stort sätt likadant, men nu var jag mera matt än sjuk och sov mest hela dagen.

Hur jag kände mig med maginfluensan, 1971 (internet)

Men jag blev mycket bättre så snart jag på eftermiddagen hade besegrat influensan, och var då vaken nog att fatta ännu ett investeringsbeslut. Jag skulle sälja mina 300 rättigheter att få köpa 1,15 aktier i First National Realty för 34,90 styck, motsvarande 30,35 kronor per aktie. Jag hade i min galenskap köpt dessa rättigheter för 3.464 kronor i augusti föregående år (se inlägg 2.197). Aktierna i First National Realty noterades nu i inte mera än omkring 13 kronor, och jag kunde inte föreställa mig att de skulle lyckas komma upp till 30,35 kronor innan mina rättigheter förföll och jag då skulle förlora alltsammans. Om jag i stället sålde rättigheterna nu, så skulle jag rädda undan åtminstone hälften av vad jag hade satsat.

Allt detta räknade mitt vimsiga huvud ut efter det att klockan hade passerat 16.00, och jag fick därför vänta till nästa dag med försäljningen. Jag fick då 2.083 kronor för hela rasket, faktiskt litet mera än det hade blivit om jag hade lyckats hinna före börsstängningen på onsdagen. Min förlust uppgick till 1.381 kronor. Ack ack ack! Ett elände till.

På torsdagen kände jag mig tillräckligt helbrägdagjord för att på stapplande ben åtminstone visa upp mig på arbetet igen. Det var förstås mera antibiotikans än influensans fel, och det var ju tröstande att veta. Jag hade inte räknat med att åstadkomma någonting av nytta, men väl där gick det riktigt bra. Jag var hungrig men kunde inte äta en enda bit mat, och det var nog lika så gott. Men på fredagen åt jag äntligen litet frukost, och på eftermiddagen kände jag mig rätt normal igen. Därför lät jag, hur otroligt det än kan verka, Ed boka in oss båda till skidåkning på Catskills Skidcenter på den kommande söndagen.

Inlägg 2.308: 11 – 12 jan 1971

Maginfluensasysselsättningsterapin

När vi kom hem från arbetet på måndagen fick vi välja mellan antingen en hemmakväll med något av allt det goda som fanns i kylskåpet att värmas upp, eller också en jakt ute på de vilda gatorna efter något alldeles nytt matställe, ju skummare desto bättre.

Vädret var skönt och Nya York var fortfarande nytt för oss båda, så vi gick ut och hittade något skumt ställe att äta på. Sedan kom vi hem och gjorde natt, och då i mörkret började min mage att påminna mig om sin existens. Det blev bara värre och värre, och snart urartade det till vad man för att undvika svordomar kallar en ‘besvärlig natt’. Ed var säker på att det var restaurangens fel, men han snubblade över det faktum att han själv inte alls kände något obehag.

Så jag gick till doktor Noseda på morgonen, och han sade att jag hade maginfluensa och visst hade det inte hjälpt mig om jag hade ätit något som var skämt eller härsket. Jag tänkte genast på restaurangen från gårdagen och hur primitiv den hade verkat vara. Om jag i dag hade haft en aning om vilken restaurang det gällde eller åtminsone kommit ihåg namnet på den, så hade jag kunnat visa att jag är en gentleman genom att inte avslöja den här i dessa rader. Men nu minns jag inte alls restaurangen och därmed förfaller ju hela min idé om att vara en gentleman – jag är alltså bara dum och glömsk.

För att bota mig från min maginfluensa gav mig doktor Noseda antibiotika – vilket jag nu accepterade utan protester – tillsammans med något annat medel. Jag gick till apoteket, och sedan låg jag hemma på dyschan i två dagars tid. Ed var vid det här laget så van vid mina snabba åkommor att vi hade en väl inlärd rutin där jag ligger till sängs och han är och förblir alldeles frisk.

Men mitt på dagen, mitt i magvåndor och svettanfall, kunde jag ligga i sängen och snurra fram på min räknemaskin vad jag skulle köpa på börsen för att vara säker på att förlora så mycket som möjligt. Jag fann två ungefär lika goda kålsupare i den matematiska toppen och därför köpte jag mindre poster i båda två.

Den ena hette Puritan Fashions, en fabrik mest känd för sina stickade tröjor och det sista skriket, stickade kostymer – inte för mig, tack! De skulle år 1977 komma att bli ensamtillverkare av Calvin Kleins jeans, vad jag nu år 1971 hade för glädje av det.

Puritan Fashions modekläder, 1970-talet (internet)

Och den andra hette Rath Packing, en fabrik för kött och fläsk som hade haft sin storhetstid runt andra världskriget, då de försåg soldaterna med mat – något som ju hade varit min ringa specialitet under min värnpliktstid i Linköping.

Rath Packings köttkonserv, 1970-talet (internet)

Inlägg 2.307: 9 – 11 jan 1971

Bögexistenskännedomsundvikandemanövrerna

Detta bläddrande i våra lokala bögtidskrifter var inte något som just hörde till detta speciella veckoslut, då Herr Utförsåkare kollapsade efter två frenetiska veckor i de österrikiska alperna. Vi köpte blaskorna då och då när sinnet föll på – de var inte särskilt spännande, inte så som de hade varit när de började dyka upp under året efter Stenväggen. Nu var de upphängda till salu i varje kiosk i grannskapet, och man såg faktiskt aldrig några gamla tanter avsvimmade på trottoaren efter att ha råkat se några mera sinneshotande rubriker. Gaypublikationer hade kommit att bli del av stadsdelens miljöbild, och de hade mig veterligt inte kommit att leda till massflykt ut till de bögfria – som de trodde – förstäderna.

På tal om vilka, så fick vi höra på skvallertelefonen att vissa barnfamiljer beslöt att flytta ut från centrala Nya York just för att deras barn skulle undgå att komma i kontakt med bögar under sin ungdomstid. Detta hade vänner till oss fått sig berättat av en ung kille, som själv hade hustru och små barn och som just hade köpt sig en villa ute i tassemarkerna. Han ansåg att det skulle skydda barnen från sådana som honom själv – och samtidigt trodde han att han skulle må gott av att inte ha bögkompisar lätt tillgängliga utan att i stället vara hänvisad till ett ‘vanligt’ socialt umgänge.

Nej, jag vet inte hur det gick för den familjen – jag kan bara gissa, och det gör jag inte i dessa rader.

På måndagen sålde jag mina 70 aktier i Century Electric, återigen med en svidande förlust. De gick för 8.344 kronor – förstås uträknat enligt kursen 5,13 – vilket var 2.054 kronor mindre än de 10.398 kronor – uträknat enligt kursen 5,17 – som jag hade betalat för dem tio månader tidigare (se inlägg 2.003). Dessa förlustförsäljningar verkade ytligt sett att utgöra en ändlös tragedi, men jag kunde se att börsen redan hade vänt – eller åtminstone slutat att falla ytterligare. Mycket som jag hade i bankfacket hade dock redan gått ner i värde under det senaste året, och jag var helt beredd på att få sota för det vid försäljningar under en lång tid framöver.

Jag köpte ingenting nytt för att ersätta de sålda aktierna. Hade jag äntligen lugnat ner mig? Ack, tro inte det – vänta bara till morgondagen. Och att jag över huvud taget köpte någonting nästa dag fattar jag inte så här litet efteråt, lika litet som jag nu kan fatta att jag orkade med att ens tänka på att åka skidor under det kommande veckoslutet. Men kroppen på en 37-åring är en fantastisk maskin, som fungerar perfekt alla dagar utom just när den tillfälligt mankerar.

Inlägg 2.306: 9 – 10 jan 1971

Bögbadhusannonseringsförförelsemetoderna

Det fanns också frestande annonser i bögpressen för badhusinrättningar. Dessa hade mindre att göra med rengöring än med ren förlustelse. Att öppet annonsera om detta var något helt nytt – själva badhusen hade funnits till som en officiell hemlighet i alla tider. Naturligtvis var de kända av polisen, som säkert fick mutor från dem lika väl som från bögbarerna – men ingen låtsades om deras existens. Ed och jag kände förstås till att det fanns bögbadhus någonstans, men vi hade inte en tanke på att gå till ett sådant ställe ens av nyfikenhet – vi visste ju att de var ohygieniska, smittobärande, smutsiga, och packade med de vedervärdigaste tänkbara människotyper – vare sig dessa var bögar eller inte.

Men nu hade vinden vänt, och dessa badhus publicerade sina annonser – med adress och telefonnummer för alla att se. Den här annonsen för Kontinentalbadet (eng. Continental Baths) i Nya York var minsann rak på sak, dock utan att ha några sexiga anspelningar.

Annons för ett bögbadhus, New York, 1970 (internet)

Det hade däremot den här annonsen för Klubbadet (eng. Club Baths) i Nya York, och den anvisade till och med närmaste tunnelbanetåg dit. Den vilda rubriken ropade ut: ‘Heta män .. på jakt’!

Annons för ett bögbadhus, New York, 1970-talet (internet)

Och här kommer en annan annons för samma Klubbadhus. Denna annons sökte uppenbart en yngre publik – med ett specialpris för studerande på 13 kronor. När jag såg de inritade 12-åringarna förstod jag genast att det vad dem som annonsen vände sig till – och studerande är man väl alltid vid den åldern.

Annons för ett bögbadhus, New York, 1970-talet (internet)

Klubbadet hade inte mindre än tre badhus i Nya York, och den här annonsen påstod att dessa var de tre bästa badhusen i staden – och bevisade detta med tre fotografier inne från dem alla.

Annons för tre bögbadhus, New York, 1970-talet (internet)

Låt mig avsluta den här bildserien – som visst råkade bli en ren och skär reklam för något som Ed och jag inte ens hade vågat tänka på förrän nu – med en helt annan typ av annons. Med frasen ”Några saker som ni kommer att få uppleva här i livet är naturenligt vackra” i blickfånget skulle man väl lätt falla till föga, inte sant? Och inunder fann man en komplett lista med adresser och telefonnummer till alla de 40 eller så badhusen som hörde till Klubbadhuskedjan runt om i Amerika.

Annons för en bögbadhuskedja, 1970-talet (internet)

Du känner ju Ed och mig rätt väl vid det här laget, så du förstår nog att vi inte lät oss påverkas av dessa sirensånger. Men vad du inte vet är ifall sirensångerna så småningom förändrade vår livsstil för att lämna rum för både barer och badhus. Det är något som endast fortsättningen kommer att förtälja.

Inlägg 2.305: 9 – 10 jan 1971

Bögbarsförlustelselöftesannonseringen

Ed hade fått så mycket skidåkning till livs under sina två veckor i S:t Anton att han hade inget intresse alls av att åka buss i tre timmar för att sedan halka ner för de små backar som Catskillsbergen kunde erbjuda. Så när vårt första veckoslut tillsammans för det nya året kom, så stannade vi helt enkelt hemma i Nya York för att avnjuta vad storstaden hade att erbjuda. Örebro och S:t Anton var nog bra på sina respektive sätt, men vi var ju bägge vana vid och hemma bland allt det som fanns på Manhattan.

Det verkade också att numera finnas en hel del nya nöjen för kräsna bögpojkar som oss två. Vi hade hört en hel del om hur bögbarerna på allvar hade börjat lämnas i fred av polisen. Inga rykten om barräder svepte längre genom Greenwichbyns gränder, och det verkade därför som om barerna inte längre var direkt farliga att beträda. Ed och jag hade faktiskt någon gång av ren nyfikenhet stuckit in näsan på en av dem men omedelbart funnit det alldeles förfärligt tråkigt därinne. Tyst och dystert var det, precis så som det alltid hade varit, och nu när man inte längre fruktade en poliseazzia så fanns det inte längre mycket spänning kvar. Så vi gav oss iväg därifrån redan innan vi hade kommit fram till bardisken.

I sina annonser i Nya Yorks lokala bögblaskor lockade barerna med annonser som denna för Peter Hare (eng. Peter Rabbit). Den antydde med sin bild hur det gick till därinne. En kväll tittade vi därför in just på Peter Hare på 10:e gatan nära Hudsonfloden, men inte hade någon ung, slank kille där tagit av sig alla sona kläder som i annonsen!

Annons för baren Peter Hare, New York, 1970-talet (internet)

Andra annonser hade gjorts ännu mera tilldragande, som den här för Spiken (eng. Spike), en bar med läder, jeans och uniformer som inriktning.

Annons för baren Spiken, New York, 1970-talet (internet)

Men verkligheten bestod av en bar fylld med bögar av den här typen.

Bargäster på baren Spiken, New York, 1970-talet (internet)

Från våra utforskningar drog vi slutsatsen att det inte var unga, snygga killar som gick på bögbarerna, åtminstone inte nu längre efter Stenväggsupploppet år 1969, utan att det var medelålders och gamla bögar, som trivdes i den tidigare helt förbjudna atmosfären.

Annonser utan lockande nakna kroppar kunde åtminstone försöka att leva upp till sina löften. Denna annons för baren Verktygslådan (eng. Tool Box) lovade bara ‘allt öl ni kan dricka för 5 kronor’, filmvisningar, ‘frukostlunch för 8 kronor’ och ‘gratis byffé’, och detta vet jag att man fick sig tillgodo – fast vi själva gick aldrig dit.

Annons för baren Verktygslådan, New York, 1971 (internet)

Så här såg entrén till Verktygslådan ut. Även goda bögställen skulle alltid se så avskräckande ut som möjligt för att undvika uppmärksamhet.

Baren Verktygslådan, New York, 1970-talet (internet)

Inlägg 2.304: 5 jan 1971

Sanktantonskidåkningbeskrivningsförstoringen

Av hans bilder valde jag då ut ett fåtal som var förståeliga och lade ut dem i dessa två inlägg. Och här satt de i ett år och trodde att de skulle bli lika eviga som resten av ‘Gymbrats Liv’. Men så blev det inte när jag en dag – nu ett 40-tal år senare – av en händelse fann ett fotoalbum som jag aldrig förut hade sett – och om jag någon gång hade sett det, så hade jag totalt glömt bort inte bara dess innehåll utan hela dess existens.

Det var ett album som Ed egenhändigt hade satt ihop. Det innehöll papperskopior av i stort sett samma foton som hans stereobilder fast inte många av de obekanta människorna. Han hade inte skrivit mycket på sidorna runt sina bilder, så som jag var van vid, men i gengäld låg det inne i albumet ett litet häfte med korta dagboksanteckningar som Ed hade gjort under tiden i S:t Anton. Vad det knep i hjärtat när Ed så plötsligt steg fram för mig rätt ur min bokhylla!

Det blev för mig en hel massa arbete med att få Eds dagboksanteckningar och inklistrade bilder att samsas med varandra, men trägen vinner, och till slut hade jag klart för mig det mesta om hans skidveckor över jul och nyår år 1970-1971 i S:t Anton. Hur skulle jag nu få in denna berättelse här i ‘Gymbrats Liv’? Jag kunde ju tänka mig att göra dessa två inlägg många gånger längre än alla mina andra inlägg – vilka håller sig kring 500 ord – men de skulle då bli alldeles för åbäkiga. Jag valde därför att i stället låta Ed berätta om hela sin resa till Österrike för mig – efter nyåret 1972 – och då lägga in hans redogörelse för sin tid i S:t Anton i sammanhang med vad vi gjorde när han berättade för mig om sin resa.

Så jag tog bort bilderna från S:t Anton från de två inläggen nummer 2.303 och 2.304 och gjorde om dem helt till vad du nu ser här. Den noggranna beskrivningen av Eds skidresa till S:t Anton finns nu att läsa i mina inlägg från nummer 2.613 till 2.642. Om du känner för att uppleva saker och ting i kronologisk ordning så får du gärna hoppa fram till dessa inlägg, bara du hoppar tillbaka hit igen efteråt – annars kommer du ju att missa ett helt år av ‘Gymbrats Liv’.

Inlägg 2.303: 5 jan 1971

Sanktantonskidåkningbeskrivningsförflyttningen

När vi båda hade kommit hem från arbetet på tisdagen med våta skor, sockor och fötter hade ingen av oss en tanke på att gå ut till en restaurang eller matbutik. Vi fick klara oss på kex och vatten. Nej, så illa var det inte – vi hade åtskilligt i burkmat, så vi kunde bli tillräckligt fyllda med näring för att överleva. Och må gott tillsammans.

Det var då på tisdagens kväll som Ed berättade det mesta från S:t Anton för mig. Han hade ju då inga framkallade bilder, bara en av skidgruppen, tagen av en fotograf.

Skidskolegruppen med Ed i mitten, S:t Anton (1971)

Men med sina ord skapade han en bild för mig av hur han hade haft det. Och det var mycket han hade upplevt, minsann.

Han berättade förstås en massa om alla sina bekantskaper på resan, alla de lustiga skidåkarna och deras äventyr i backarna, alla middagsmål och fester på kvällarna – som alltid blev Ed ofta festprissen utan att egentligen anstränga sig. Han kom ihåg allting om alla, och det gjorde att de alla kände sig smickrade av uppmärksamheten. Ed var precis den man som jag behövde som partner – han fick fart på mig precis som på alla andra, och det gällde inte bara i gaysammanhang utan överallt. Men när det var bara vi två tillsammans utan andra omkring oss, ja, då var det bara oss två det gällde, och det var underbart.

Ed fotograferade i S:t Anton med sin lilla händiga stereokamera. I det ofta gråa vädret blev de inte alltid perfekta, men inte heller min fina Nikonkamera tog jämt bilder som var perfekta. Ed fotograferade gärna folk, och det vimlade av ansikten i hans bildskörd, ansikten som aldrig kom att betyda någonting i mitt liv.

Nu skall jag tillstå att dessa två inlägg – nummer 2.303 och 2.304 – är helt omskrivna ett år efter det att de först hade presenterats här. Då hade jag inte haft tillgång till mera material än hans stereobilder och det lilla som hade överlevt i mitt minne av vad Ed berättade för mig just efter sin hemkomst. Hans stereobilder vimlade av en massa för mig helt obekanta skidåkare och ännu mera obekanta ansikten. Men det fanns förstås också en hel del mera allmänna bilder från S:t Anton – staden och utsikterna och folket och skidbackarna, men de flesta av dem behövde faktiskt en berättare, som beskrev vad de avsåg att visa.

Inlägg 2.302: 5 jan 1971

Snötillvattenövergångsfotgängarsvårighetsförorsakandet

Innan jag somnade sent på måndagskvällen hade Ed berättat för mig att det hade snöat så mycket i Nya York på lördagen, att när hans plan landade låg det två decimeter med nysnö överallt. De stora gatorna var redan plogade, så han hade inget besvär med bussen från flygplatsen, men alla smågator hade man inte brytt sig om. Och det var rätt klokt, för redan då hade det börjat bli varmare väder, och mot kvällen stod regnet som spön i backen. Och det hade fortsatt hela söndagen. När jag kom till Nya York i mörkret på måndagskvällen hade jag inte märkt någon snö alls.

Men i stället var det vatten överallt på gatorna, när jag skulle till jobbet på tisdagsmorgonen. Det var ett rent pampuschväder, och jag hade inga pampuscher, inte ens ett par vanliga galoscher.

Galoscher hade inte räckt till (internet)

Kanske pampuscher, men jag hade inga (internet)

I regnväder hade Nya York ofta stora pölar i gatuhörnen, särskilt där avloppet var tilltäppt, men dem kunde man alltid ta sig runt. Nu var hela Manhattan en enda stor pöl. Jag hade tagit på mina tjocka gummisulade skor, men så snart jag steg ut ur 351:an och såg att hela trottoaren låg under vatten så vände jag och gick upp igen. I en påse lade jag ett par tunna inneskor, flera par rena sockor och en stor handduk, och med påsen i hand vadade jag lugnt genom vattnet till tunnelbanan och till mitt nya kontor vid 55:e gatan. Där gick jag direkt in på toaletten, torkade fötterna ordentligt med handduken och tog sedan på mig ett par torra sockor och mina torra inneskor. De genomvåta skorna lade jag upp och ner i ett hörn. Jag var därmed redo för mitt arbete i vanlig ordning.

Så gott som alla andra led genom hela dagen med våta fötter och våta skor. Det var tursamt att just min trottoar råkade varna mig i rättan tid, men alla verkade att ha korsat Röda Havet någonstans på väg till jobbet.

Som vanligt efter en semesterresa var postlådan mitt första intresse, för där skulle det ligga en lönecheck. Och det gjorde det – plus en riktig baddare till kommissionscheck, naturligtvis den sista från min tid som ‘försäljare’. Den löd på 7.583 kronor – eftersom den var från år 1970 använder jag här kursen 5,17 när jag räknar fram det svenska krontalet.

Återigen hade det varit så många helgdagar under min frånvaro att jag inte hade mycket att ta igen av vad som hade gjorts. Och nu var min inlärningstid över – nu skulle jag bli produktiv, precis som mina kolleger redan var.

Inlägg 2.301: 4 jan 1971

Atlantpassagekomplikationerna

Flygningen över Atlanten gick precis som normalt. Jag hoppades intensivt att Ed inte skulle ta ledigt tidigt på eftermiddagen för att möta mig ute på Kennedyflygplatsen. Han hade mumlat något sådant när vi skildes från varandra före jul, men jag hade avrått honom från att göra det – vi hade båda utnyttjat våra företags godhet med sådant till bristningsgränsen.

Jag måste ha varit vältömd, för jag satt i min fåtölj utan att resa mig upp en enda gång under hela flygturen, och det var rätt skönt. Jag visste ju ingenting om att man absolut skall röra på sig åtminstone en gång varannan timme för att inte åsamka sig allehanda krämpor. Och så blev det mera flygning av än de beräknade åtta timmarna innan vi kom fram. Kaptenen meddelade oss frampå eftermiddagen att vi tyvärr var tvungna att mellanlanda i Montreal.

Jaha. Det var ju inte första gången som detta inträffade (se inlägg 1.601), så jag tog det bara som en oförutsägbar nödvändighet efter omständigheterna. Vi kom dit klockan 17.30 – vilket betydde klockan 23.30 Örebrotid – och fick av någon anledning inte stiga i land. Man reparerade en läcka i en av motorerna och fyllde förstås också på bensin. Allt detta tog 2½ timmar, och klockan 20.00 bar det iväg igen mot Nya York.

Innan vi kom fram flög vi i cirkel i en hel timme. Dels var det kraftig trafik på flygplatsen och dels var det ‘marginalt landningsväder’. I motsts till mina gnällande medpassagerare var jag bara glad över att ha en förståndig pilot vid ratten – eller vad han nu styr sitt plan med. De som satt runt om mig hade väl föredragit att flyga direkt till Nya York med läckande motor och osäkert landningsväder, kantänka.

Efter 13 timmar orörlig i min flygplansstol kom jag klockan 22.00 fram till Kennedyflygplatsen i tjock dimma. Allt jag kunde se genom mitt kabinfönster var tre blåa lampor tio eller tusen meter bort. Men ner kom vi, och innan vi kom av planet hade det börjat att regna. Tullen kom jag igenom utan någon som helst kö, mitt bagage var redan i karusellen, och Ed hade tack och lov varit klok nog att inte möta mig. Bussen kom trots ösregnet nästan bums och tunnelbanan klaffade också, så klockan 23.00 var jag hemma på 351:an, och, viktigare än så, hemma hos min Ed.

Som alltid stod vi där mitt på golvet i flera minuter och kramade om varandra utan att säga ett ord. Men sedan blev det en alldeles förfärlig massa ord innan vi båda till slut somnade i våra armar.

Inlägg 2.300: 2 – 4 jan 1971

Slottsparkskanadagåsmatningsorgierna

Helena bjöd oss också på middag, inte bara eftermiddagskaffe, bevare sig väl, men sedan for vi hem rätt tidigt. Pappa visste att det var is på vägen och ville ta det lugnt i krökarna. Och vi kom hem utan någon nämnvärd sladd på bilen – pappa var van vid Mustangen nu efter tre eller fyra år på de svenska vägarna. När vi inte pratade i ett kör så satt jag och tänkte drömmande på Ed, som just nu satt i sitt plan över Atlanten.

När vi nalkades Örebro var klockan i Nya York ungefär 15.00, och Ed borde vid det laget ha klarat av pass- och tullkontrollen på Kennedyflygplatsen. Nu skulle han först hem till 351:an, ringa upp sin familj för att se att allting var bra hos dem. Men sedan skulle han säkert stanna hemma och koppla av efter den långa resedagen, troligen lägga sig redan vid 18-tiden – midnatt enligt hans egen europadagsrytm – och sova gott fram till söndagsmorgonen. Först då skulle han ha ork att ta tunnelbanan upp till Bronx.

”Vad sitter du och tänker på?” undrade mamma. ”Du är så tyst.”

”Jag tror minsann att jag dusade till”, värjde jag mig med. Jag kunde ju inte avslöja att jag hade varit tillsammans med Ed ett litet tag just nu ute på Närkeslätten.

Men när vi hade kommit hem var jag verkligen så sömnig att jag tackade nej till en kopp te, kramade om mamma och tackade pappa för en trevlig dag med fin åkning i hans underbara bil – och hoppade rätt i dyschan och somnade bums.

På söndagen var det 10 grader kallt, blek sol genom tunna moln, ingen blåst, och inte heller någon snö på marken. Kort sagt var det en perfekt dag att gå till Slottsparken och mata de stackars Kanadagässen med sina röda, nakna fötter och hungriga magar. Vi styckade en gammal brödlimpa i sväljbara bitar – de har ju inga tänder, stackarna – och fyllde med dem några plastpåsar. Iförda tjocka rockar och halsdukar matade vi dem alla, och fyra fina bilder fick vi av evenemanget.

Mamma och pappa matar gässen, Slottsparken, Örebro (1971)

Mamma och pappa matar gässen, Slottsparken, Örebro (1971)

Matar gässen med mamma, Slottsparken, Örebro (1971)

Matar gässen med mamma, Slottsparken, Örebro (1971)

Jag hade för vana att trotsa mammas enträgna maning att ta taxi till stationen. Jag ville alltid gå den lilla biten – varken Ed eller jag tog någonsin taxi i Nya York – men nu var det 16 grader kallt klockan 06.45 på måndagsmorgonen och dessutom alldeles säkert förfärligt halt på osandade trottoarer. När bilen kom sade jag ett sista tack och adjö och gav mig iväg för att äntligen få träffa Ed efter två väl använda veckor på vart sitt håll.

På väg till New York klockan 06.45, Skyttegatan, Örebro (1971)

Tåget gick direkt till Göteborg. Där tog jag taxi igen – hade inte tid att söka efter någon flygbuss – och fick sedan litet tid att slappna av på Torslanda. Sedan Kastrup med två wienerbröd och en kopp choklad före ombordstigningen klockan 15.00 på den jättelånga DC-8:an.

Inlägg 2.299: 1 – 2 jan 1971

Valutaisärkopplingsbeloppbeskrivningskonsekvensen

Under loppet av år 1971 skulle den internationella valutamarknaden komma att förändras. För att inte gå händelserna i förväg är det bara en detalj av detta som jag måste infoga redan här vid årsskiftet.

Jag uttrycker alltsedan första början av mitt skriveri så gott som alla penningbelopp i svenska kronor, oavsett i vilken valuta en betalning gjordes. Mest har det ju gällt Amerika, och för det har jag använt omräkningsvärdet 5,17. Jag skrev alltså ‘5,17 kronor’ när jag egentligen betalade ‘1,00 dollar’ (se inlägg 7). Detta var den officiella växelkursen fram till och med år 1970.

Dollar versus kronor (internet)

Med början år 1971 kom växelkurserna att kontinuerligt förändras. Den fasta växelkursen 5,17 kronor för en dollar gällde inte längre. Varje dag kunde kursen förändras, och det betyder att jag skulle hålla reda på växelkursen varje gång jag skrev om något som gällde pengar. Varje köp av en glasspinne skulle värderas i svenska kronor till dagens kurs, och det vore helt orimligt att göra.

Jag kommer därför att i stället tillämpa den genomsnittliga växelkursen för hela det innevarande året när jag uttrycker penningbelopp. För år 1971 var detta genomsnitt 5,13 kronor, alltså 4 öre lägre än för år 1970. Den amerikanska dollarn blev alltså 4 öre billigare uttryckt i svenska kronor. Ett exempel: Hyran för vår bostadslägenhet på Sjätte avenyn var 150 dollar i månaden, och närhelst jag nämnde den skrev jag ‘776 kronor’. Nu under år 1971 förblev hyran oförändrat 150 dollar, men nu under det nya året kommer jag att i stället skriva ‘770 kronor’. Vi bodde alltså billigare – trots att vi betalade samma belopp.

Nyårsdagen tillbringade jag förstås mest hemma hos mamma och pappa i deras juletidstrivsamma hus, med familjepyssel och pianospel – de amerikanska noterna kom mammas fingrar att motioneras ordentligt – och god mat.

Men på lördagen gav vi oss ut igen på vägarna med Mustangen. Vi åkte då för att hälsa på Helena Nyberg och hennes dotter Ingrid Lindström, vilket mina föräldrar då och då brukade göra. Och varje år brukade Helena och Ingrid komma på ett litet besök på Skyttegatan i Örebro, som här på bilden från sommaren 1970.

Pappa med Helena Nyberg och Ingrid Lindström, Skyttegatan, Örebro (1970)

De bodde inte längre på Kälkesta som när jag tidigare berättade om dem (se inlägg 1.864-1.865). Helena hade sålt Kälkesta, och de bodde nu i en lägenhet på Västra Kvarngatan inne i Nyköping. Där tog mamma de här bilderna av oss alla runt kaffebordet.

Med Ingrid, Helena och pappa, Nyköping (1971)

Helena och pappa, Nyköping (1971)

Med Ingrid, Helena och pappa, Nyköping (1971)

Inlägg 2.298: 1 jan 1971

Börsspekulationsresultatsredovisningen

Jag har gjort det till en ful vana att vid varje årsskifte i mina skriverier här summera det slutliga resultatet av alla mina börsspekulationer under det gångna året. Visserligen var jag vid detta nyår på resande fot, utan tillgång till nödiga nummer, så jag kunde inte alls följa min vana den här gången. Men ingenting förhindrar mig nu i skrivande stund från att hoppa fram och tillbaka i kronologin, och därför tar jag ett tillfälligt skutt framåt till den dag då jag mötte min aktiebokföring därhemma i Nya York och kunde räkna fram det bistra nettot. Ja, att nettot var bistert, det kände jag redan när jag vaknade på nyårsdagens morgon på dyschan i hallen på Skyttegatan i Örebro – och somnade därför om på stubben.

Börsvärdet av alla de aktier som jag hade liggande i mitt bankfack i Nya York den 31 december 1970 var 110.875 kronor, medan jag vid slutet av år 1969 hade haft aktier värda 109.429 kronor. Det betydde att jag hade ökat på mitt innehav med 1.446 kronor. Men denna futtiga tillökning betydde ju ingenting, för jag måste ju ta hänsyn till de kontanter som hade kommit in och gått ut under året.

Jag hade fått 962 kronor i utdelningar under år 1970. Så långt verkade kanske resultatet hyggligt. Men så kom transaktionerna – köp och försäljning av aktier – med ett dråpslag: minus 14.925 kronor. Slutresultatet för år 1970 blev därför 1.446 kronor plus 962 kronor minus 14.925 kronor – eller allt som allt en nettoförlust på 12.517 kronor. Efter ett resultat på minus 27.441 kronor under år 1969 var ett resultat på minus 12.517 kronor utan tvekan en avsevärd förbättring, men om jag ville fortsätta med den här leken med pengarna så fick jag allt börja skärpa mig.

Det är faktiskt på tiden att göra upp en lista över mina aktieresultat under åren från 1965 till 1970.

• År 1965 (se inlägg 507): innehav 14.987 kr, vinst 2.777 kr (varav 179 kr i utdelningar)
• År 1966 (se inlägg 805): innehav 17.440 kr, förlust 4.258 kr (varav 384 kr i utdelningar)
• År 1967 (se inlägg 1.264): innehav 57.595 kr, vinst 32.167 kr (varav 518 kr i utdelningar)
• År 1968 (se inlägg 1.617): innehav 128.089 kr, vinst 60.298 kr (varav 542 kr i utdelningar)
• År 1969 (se inlägg 1.979): innehav 109.429 kr, förlust 27.441 kr (varav 815 kr i utdelningar)
• År 1970 (se ovan): innehav 110.875 kr, förlust 12.517 kr (varav 962 kr i utdelningar)

Jag hade alltså vunnit sammanlagt 51.026 kronor på mina aktiespekulationer under åren hittills, och det gjorde årets resultat litet mera aptitligt. Men nergångstrenden måste absolut vändas!

Inlägg 2.297: 31 dec 1970

Transpirantospråkförbistringsöverkomligheten

Språkroad som jag är, måste jag helt enkelt i detta sammanhang passa på att presentera Tennysons dikt Nyårsklockan översatt till svenska av Edvard Fredin och i sin tur översatt till transpiranto av Grönköpings Veckoblad, detta för att få diktens förnämliga svenska översättning att förstås och uppskattas inte bara i Sverige utan runt hela jordklotet.

** NYÅRSKLOCKAN (Alfred Tennyson / Edvard Fredin)

** Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
** mot rymdens norrskenssky och markens snö.
** Det gamla året lägger sig att dö.
** Ring själaringning över land och vatten.

** Ring in det nya och ring ut det gamla
** i årets första skälvande minut.
** Ring lögnens makt från världens gränser ut,
** och ring in sanningens till oss som skälva.

LA DINKA SÜLWESTER (Alfredo Tennyfilio / Edouardo Fredino)

Ding, dinka, dong in tuff sülwesternatta
al boreal neon et terrans glace;
antiko anno kojas quasi kass.
Ding rekviem sür akva et rabatta.

Ding in novella et dong wæck senilo
in tremulant annal-moment primær;
ding wæck la bluff ex tellus’ landamær,
et dong in pravda pro noj instabilo.

Edvard Fredin, 1889 (internet)

När tolvslaget i Stockholms stadshus därefter hade markerat gränsen mellan åren 1970 och 1971 och Sveriges Radio hade hälsat sina trogna lyssnare – för min del sedan jag var ett år gammal – välkomna till det nya året, fick vi som alltid höra alla Sveriges domkyrkor ringa in det nya och ut det gamla. Då skålade vi tre med varandra i ett glas med något tillbörligt bubblande. Det hade gått en lång tid sedan vi hade varit tillsammans vid detta högtidliga evenemang.

Inlägg 2.296: 27 – 31 dec 1970

Mellandagsfirandet

Den officiella inbjudningen för denna släktträff var till ‘supé’, vilken sedvanligen intages betydligt senare än ‘middag’. Men vi och alla de andra hade kommit till Bragevägen omkring klockan 15.00 som stipulerat – det lilla kvardröjande dagsljuset underlättade en hel del för pappa att hitta till den för oss föga bekanta adressen Bragevägen 12 – och den sena måltiden gick av stapeln redan klockan 18.00 eller så.

Därmed kunde Örebrokontingenten lätta ankar såpass tidigt som klockan 21.00, vilket innebar att pappa kunde lotsa oss tre hem till Skyttegatan före midnatt. Om det hade snöat eller varit halt och dimmigt så hade det inte gått så fort och inte heller om det hade varit trångt på vägarna, men allt fungerade perfekt. Vi hittade till Enköpingsvägen utan alltför många felkörningar, och sedan var det raka spåret hem.

På måndagen var pappa naturligt nog trött efter allt ståhej med körning och släktumgänge under de två dagarna, men inte så trött att han låg till sängs hela dagen. Ändå tog jag honom på sängen med sin kära lilla radio och sitt älskade sängbord i sitt trevliga sovrum.

Pappa i sitt sovrum, Skyttegatan. Örebro (1970)

Under de två eller tre återstående mellandagarna var vi ömsom hemma och ömsom på besök hos mina föräldrars vänner överallt i staden. De enda två bilderna från dessa besök är ensamprofiler av pappa och mig, tagna av andras kameror. Var de togs vet jag inte, kanske på två olika håll. Inredningen hjälper mig inte ett dugg. Men pappa och jag är ju huvudmotiven, och huvudet är ju det viktigaste.

Pappa hos vänner, Örebro (1970)

Hos föräldravänner, Örebro (1970)

Men hemma på Skyttegatan var det bäst. Bara där kunde vi vara tillsammans ordentligt. Här sitter jag med pappa i vardagsrummet, där tidigare julklappshögen hade legat.

Med pappa efter julen, Skyttegatan, Örebro (1970)

Och på den här bilden är det mamma och jag som sitter i mellanrummet, där man vanligen läste tidningen eller lyssnade på radio – se radion i hyllan bakom blomstren. Medan jag läser Sveriges Svenska Dagbladet så ger sig mamma på Amerikas National Geographic.

Med mamma i radiohörnan, Skyttegatan, Örebro (1970)

Och så snart som den blixtbilden var avklarad så flyttade mamma och jag in i vardagsrummet för ännu en bild.

Med mamma efter julen, Skyttegatan, Örebro (1970)

På nyårsaftonen skulle vi passa på att spela in den sedvanliga presentationen av de svenska domkyrkornas klockor när de ringer in det nya året. Men bandspelaren fungerade inte när vi provade den på eftermiddagen. Pappa och jag försökte klara av det elektroniska problemet, men det gick inte alls.

Försöker att med pappa laga bandspelaren, Skyttegatan, Örebro (1970)

Trots det missödet firade vi nyårsaftonen som i gamla dagar runt radion – ja, radion, inte televisionen. Före domkyrkorna efter midnatt skulle Anders de Wahl ha läst Nyårsklockan, men han var ju borta och ersatt av en annan uppläsare av en annan dikt.

Inlägg 2.295: 27 dec 1970

Släktlångdansen

Så som vi satt på den förra bilden hade jag min kusin Marianne till vänster om mig, och hon kom därför inte med den gången. Men här på nästa bild syns vi båda tillsammans.

Tillsammans med kusin Marianne Moberger, Salongen, Brötvägen, Ålsten (1970)

Jag är säker på att Mariannes make, Tage Moberger, var med på julsammankomsten hos faster Lily, men jag har underligt nog inte något fotografiskt bevis på den saken. Att mamma inte heller finns med där på någon bild beror på att hon var den som fotograferade alla oss andra.

För den sista bilden från Brötvägen hade jag bytt plats runt kaffebordet och satt mig intill kusin Märta och hennes make Lasse.

Tillsammans med kusin Märta och hennes make Lars Isaksson, Salongen, Brötvägen, Ålsten (1970)

En bit in på eftermiddagen blev det dags för avsked från tjocka släkten i Ålsten. Mustangen tog oss genom den rätt helgöde huvudstaden ut till Bragevägen i Djursholm för att låta oss träffa tunna släkten – alltså den icke tjocka släkten – i min syssling Margareta Ernemarks villa. Där hade vi en trevlig kväll med en massa prat och mat, även om detaljerna nu har gått historieförtäljarens minne förbi.

Här i soffan mellan mina föräldrar sitter syssling Margareta med en av sina hundar i knät. Hon var hundälskare och hundexpert med hundutställningar och hundskönhetspriser som huvudsaklig hobby.

Pappa, Margareta Ernemark, Mamma, Bragevägen, Djursholm (1970)

Till vänster om mamma längst bort i soffan satt min brylling Anna Ernemark med en annan av Margaretas hundar i knät. Enligt mamma var hon släktens skönhet, och jag höll utan vidare med henne om den saken. Men när mamma antydde att det vore bra trevligt om jag finge Anna som flickvän, så var jag inte alls med på trallen. Helt oavsett att hon var både vacker och trevlig och rar, så var hon helt utkonkurrerad av Ed som hade samma goda egenskaper – plus att han var en kille. Men i enlighet med tidens krav reste jag inga sanningsenliga motargument – jag gav mamma bara mitt bästa Mona-Lisaleende och såg snäll och lydsam ut.

Anna Ernemark, Bragevägen, Djursholm (1970)

För den här bilden hade Anna schasat bort alla de andra ur soffan och ersatt dem med sin kusin Ragnhild Ernemark, som också var brylling till mig. Ta nu inte ‘schasa bort’ ordagrant – jag vet ju inte hur släkten flyttades runt under kvällens lopp, bara att bilderna togs så som det föll sig.

Ragnhild Ernemark och Anna Ernemark, Bragevägen, Djursholm (1970)

Här sitter till exempel Anna kvar i soffan och har nu Bengt Tideström i fåtöljen intill sig. Bengt var gift med Ragnhild och var alltså ingift kusin till Anna och tillika ingift brylling till mig. Med att här kunna uttrycka dessa helt vanliga släktrelationer så elegant var jag tvungen att be Anna om hjälp – jag har ibland svårt att på egen hand klara av sådant.

Anna Ernemark och Bengt Tideström, Bragevägen, Djursholm (1970)

Inlägg 2.294: 26 – 27 dec 1970

Tredjedagjulsfrukostlunchsläktsammankomsten

Efter julbordslunchen åkte vi alla hem till Lestas igen på kaffe, och sedan var det dags för Stockholm. Mina föräldrar hade bokat rum för oss på Frälsningsarméns hotell – de hade funnit att man kunde bo riktigt gott där till ett mycket rimligare pris än på forna dagars Carlton hotell.

Jag minns faktiskt ingenting av hotellet, och för den delen ingenting heller om teaterföreställningen, som mamma hade haft med i planeringen för Stockholmskvällen. I avsaknad av brevdokumentation gör jag det bästa av saken och lägger här ut ett gammalt vykort som jag i dag hittar på internet. Vi kan mycket väl ha bott där – men skulle någon känna till var Frälsningsarméns hotell i Stockholm låg år 1970 och kanske till och med har en bild av hur det såg ut, så bidra gärna med litet hjälp.

Möjligen Frälsningsarméns hotell, Stockholm, vykort (internet)

Alltså: hotell, enkel middag ute, teaterföreställning, nattsömn – allt bortglömt men med visshet utfört.

På söndagen kom tredjedag jul, och vi var inbjudna till frukostlunch med tjocka släkten på Brötvägen 45 ute i Ålsten. Först satt vi alla omkring det runda matbordet i fasters matsal, och här sitter syskonparet Lily och Gösta sida vid sida. Faster Lily var född år 1889 och var alltså 81 år gammal, och pappa, som var född år 1898 hade nyss fyllt 72.

Faster Lily och pappa vid lunchbordet, Brötvägen, Ålsten (1970)

Faster Lily är med på nästa bild också, och hon hade mig på sin högra sida.

Tillsammans med Faster Lily vid lunchbordet, Brötvägen, Ålsten (1970)

Jag har inte bilder av alla som satt runt bordet, men här är Lars Isaksson, gift med min kusin Märta sedan inte många år tillbaka. Faster Lily bodde inte längre ensam i sitt stora hus, utan Lasse och Märta delade det med henne – och de såg till att hon var ompysslad på alla sätt.

Kusin Märtas make Lars Isaksson vid lunchbordet, Brötvägen, Ålsten (1970)

Efter lunchen höll vi alla till i salongen intill matsalen. Jag kallar den salong, därför att den var och alltid hade varit inredd mera som en representationssalong än som ett trivsamt vardagsrum. För trivsel satt de alltid i den mysiga övre hallen.

Här sitter syskonparet Gösta och Lily i soffan, med Lasse och kusin Märta till vänster på bilden och med mig i högra kanten. Kaffebordet var precis så ovanligt som det ser ut på bilden – det var helt klätt i porslin med en decimeterhög kant runt om för att förhindra en omkullvält kaffekopp från att leda till det minsta avbrott i den gemytliga samvaron. Vem damen i medaljongen på väggen är har jag aldrig undrat över.

Tillsammans med Lasse, kusin Märta, pappa och faster Lily, Salongen, Brötvägen, Ålsten (1970)

Inlägg 2.293: 25 – 26 dec 1970

Andningssvårigheterna

Just när vi hade kommit hem ringde det på vår dörr, och det var pappas kontorsstäderska Margit Möller och hennes man Edvin på julvisit. Det blev en kaffetår till och en pratstund. Jag började förstå att detta hade blivit till en svensk kutym under de sju år som jag hade varit ute i den vida världen. Bilden av dem togs inte nu utan vid ett annat tillfälle i augusti 1970 uppe på pappas kontor – men den får väl duga även i detta sammanhang.

Margit Möller och hennes man Edvin, Kontoret, Skyttegatan, Örebro (1970)

I övrigt förflöt juldagen i sedvanlig stillhet med TV och julmat och prat. Och pianomusik. Men det hände också något alldeles förfärligt den dagen, något som jag inte fick veta något om förrän en månad senare och som därför naturligtvis inte det minsta påverkade vårt julfirande.

Jag har flera gånger hittills nämnt min arbetskollega Alyce Chobanian (se inlägg 437). Hon hade försvunnit ur mitt sammanhang på sistone, arbetade väl någon annanstans – och hade, mig helt ovetande, för nio månader sedan fått ett barn. Vad jag i januari 1971 kom att få höra var att just på juldagen 1970 hade denna baby, Anoush Avril Chobanian, kvävts i sin barnsäng. Jag skrev då genast till Alyce och Haig ett sådant brev som man är i stånd att skriva bara när man har fått en sådan chock att ens hjärta flyter ut över papperet.

Helt oavsett hur mycket eller litet jag hade känt Alyce, och lika mycket oavsett hur mycket eller litet jag tyckte om småbarn, så var denna nyhet någonting helt ohyggligt. Jag kunde helt enkelt inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn på det viset. Och när jag skrev om detta öde till mamma, så reagerade hon på samma sätt i sitt svarsbrev.

På annandagen var det inte längre julfrid. Vi gav oss iväg i Mustangen till Uppsala, där vi hälsade på mina föräldrars goda vänner Ernst och Mia Lesta (se inlägg 1.578). Vi klämde oss alla in i Mustangen och åkte till Restaurang Flustret och dess enorma julbord.

Restaurang Flustret, Uppsala (internet)

Medan vi där smorde kråset berättade Mia om dottersonen Alexanders anfall av krupp, en åkomma som jag aldrig ens hade hört namnet på tidigare. Det är något som endast drabbar barn och orsakar tillfällig andningsnöd på grund av en förträngning i halsen. Detta inträffade någon månad tidigare på natten före mamma Marits 35-års födelsedag, och den lille Alexander hade varit bekymrad över hur den dagen skulle förlöpa. Han fick ligga i ett syretält och hade det svårt. Han frågade då: ”Mamma, gör det mycket ont att dö?”

Han klarade sig och var nu helt frisk igen och hade glömt hela historien, men det hade inte familjen gjort.

Inlägg 2.292: 24 – 25 dec 1970

Julhelgsavnjutandet

Under själva julaftonsdagen var mina föräldrar och jag tillsammans utan att ens tänka på uppgifter, spring och flås. Allt var färdigt för julbordet, så mamma behövde inte göra någon åt maten, pappa hade ingenting överhängande att göra på sitt kontor, och jag själv mådde bara gott av att itgöra ett centrum för deras uppmärksamhet. Ed var i Österrike i full fart utför fjällssidorna och var där säkert också ett centrum för folks uppmärksamhet – han var ju så olik alla de andra skidschussarna.

Vi tog en rask promenad i det kyliga och soliga vädret, och när vi kom hem fick jag berätta för pappa så mycket i detalj som möjligt om vad mitt nya arbete innebar. Inte för att det skilde sig så mycket från vad jag tidigare hade berättat om mitt arbete i Kingston, men han ville höra så mycket han kunde. Det var ju ett arbetsfält som han inte alls kände till – hans tekniska högskola i Tyskland hade inte lärt honom ett enda dugg om dataprogrammering.

När det började skymma vid 15-tiden var det dags för lutfisk och dopp-i-grytan och sylta och pastejer och julskinka och risgrynsgröt – utan mandel, för mamma hade gett upp hoppet – och alltihop utom doppet åt vi ute på matbordet för helgens skull. Nåja, egentligen berodde det på att köksbordet hade varit alldeles för litet för allt det goda. Fullt så mycket som här på bilden hade vi nog inte, men det lutade ditåt.

Svenskt julbord, fast inte på Skyttegatan (internet)

Sedan satt vi och bara pustade. Ingen mera mat fram till nästa jul!

Vad jag minns av resten av dagen är bara julklappsutdelningen, och från den har jag inte heller många detaljer. Den mest oväntade julklappen var nog en som jag gav mamma. Det var en fint inbunden bok med pianonoter till en otrolig mängd redan då förgångna schlagersånger, många av dem internationellt kända och resten helt amerikanska. Mamma kände till och med igen en del av dem från sin ungdom, och det var något som jag inte hade räknat med. Hon satt vid flygeln åtskilliga gånger under dagarna efter jul och lekte fram vad fingrarna kunde åstadkomma med ledning av den boken.

På juldagen gick vi alla tre på ‘julvisiter’, något som jag inte kunde minnas från mina 29 år i Sverige. Utan att ringa upp någon gick vi till fots till mina föräldrars riktigt goda vänner på två olika håll och ringde på dörren för att önska dem god jul. På båda ställena stannade vi väl i en timmes tid och drack kaffe och pratade i tomme. Vi gjorde det så tidigt som mellan klockan 11.00 och 13.00, så att vi inte skulle kollidera med deras egna julbordsfrosserier.

Inlägg 2.291: 24 dec 1970

Julklappshögen

Innan vi alla såg varann igen på julaftonen hade vi först i nåder redan låtit solen stiga upp. Jag var vid det här laget, efter två nätter och en dag i Örebro, helt i balans med de svenska klockorna som ju gick sex timmar före dem i Nya York. Men det var ändå skönt att ligga och dra sig fram till 10-tiden. Mamma hade förberett frukosten, som vi åt i köket denna dag precis som alla andra. Det enda ovanliga var de levande ljusen på köksbordet och de gröna grankvistarna som var uppsatta på väggen.

Mamma förbereder julaftonens frukost, Skyttegatan, Örebro (1970)

Genom att vi hade förberett julen så ordentligt redan den 23:e, blev själva julaftonen lugn och skön för oss alla. Under min barndom var det på själva julaftonen som granen kläddes och bostaden förädlades från boplats till festplats, och det var fullt upp att göra stup i ett ända fram till på eftermiddagen. Det enda som vanligtvis gjordes den 23:e på kvällen var att författa kvicka och luriga julklappsrim, vilka paketens mottagare sedan skulle läsa upp högt på julaftonskvällen. Han skulle också gissa vad som låg i paketet – var det hårt och tungt? eller mjukt som tyg? skvalpade det inuti? – och allt detta kunde ibland ta åtskilliga minuter per paket.

Lyxen med en livs levande tomte var förstås helt bortlagd – den hade hört barndomen till. I stället placerades alla julklapparna huller om buller under granen, så att mottagarna skulle växla ordenligt mellan varje paket. Som klart framgår av den här något suddiga bilden hade vi inte brytt oss om att skjuta in dem under granen, utan högen fick ligga mitt på golvet i vardagsrummet – vi var ju alla vuxna och förståndiga individer som inte fuskade genom att kasta förstulna blickar på etiketterna.

Den här bilden visar just julklappshögen år 1970 i vardagsrummet och också granen med foten i sin vattenbehållare och med sina glasbollar och elektriska levande ljus en bit därifrån.

Julklappar och julgran, Skyttegatan, Örebro (1970)

Nästa bild blev mycket skarpare och bättre, och på den ser du förutom gran och klappar också familjens golvklocka från 1600-talets slut med sin ensamma timvisare. Jag hade från början gjort klart att jag inte ville få klockan i arv trots dess säkert rätt höga samlarvärde. Urverkets kugghjul var gjorda av trä, kantänka, men det drogs av ett säkerligen två kilo tungt lod. Varje kväll skulle man öppna framluckan och dra i tåtarna för att få lodet upp igen, något som jag inte ville ha som livsuppgift. Gamla ting kunde nog vara trevliga, men om de pockade på ständig uppmärksamhet så ville jag absolut inte ha med dem att göra. Och jag har aldrig ångrat mitt beslut om detta.

Julklappar, julgran och golvklocka, Skyttegatan, Örebro (1970)

Inlägg 2.290: 21 – 23 dec 1970

Julförberedelserna

Min egen avresa fick jag sköta själv, men jag hade ju inte heller några skidor att släpa på. Jag gav mig av från mitt kontor klockan 15.00 och var vid SAS på Kennedyflygplatsen i mycket god tid före avgången. En flaska whisky inköptes naturligtvis och efter mycket vänta .. vänta .. vänta kom planet i väg i någorlunda rätt tid. Det landade också i Köpenhamn med gott om tid för min förbindelse till Göteborg.

Skulle jag hinna med tåget klockan 12.40 eller skulle det bli 16.00-tåget? Flygbussen in från Torslanda kom till stationen redan en kvart över 12, och när jag frågade konduktören vid mitt tåg om det fanns plats, så sade han, konstigt nog, att alla platser var slutsålda, men att det säkert skulle bli några stolar tomma ändå.

Detta verkade inte alls Sverige, men hela världen höll ju på att sakta bli mindre formell. Han sade att jag skulle gå fram till vagn nummer så-och-så och vänta där, antingen utanför vagnen eller inne i den, men att vara beredd att flytta på mig om någon kom med biljett till den plats som jag satt på. Han skulle komma fram dit strax före avgången och klara biffen.

Jag väntade utanför – mindre genant än att bli tagen på bar gärning sittande på någon annans plats – och där samlades också några andra resande i samma situation. Vi kom alla med tåget. Och sedan gick det som smort. Mina föräldrar var vid stationen i Örebro med Mustangen, och där blev det mängder att omkramningar vill jag lova.

Nu måste jag klargöra att jag inte har några noteringar om hur mina dagar i Sverige disponerades – vi skrev ju inga brev till varandra. Jag vet vad vi gjorde vid vissa tillfällen, men det mesta av tiden var vi tre bara hemma och gosade oss i att vara tillsammans. Allt var sig likt sedan sist, precis som det skall vara.

(Bild) En gran hade de redan köpt, och den stod ute i trädgården och väntade på att bli till julgran endera dagen. Som alltid i de flesta svenska familjer blev julaftonen dagen för de två viktigaste jultilldragelserna – julmaten och utdelningen av klapparna. Efter en lång natts återhämtningssömn på dyschan i hallen var jag redo att sköta om det viktigaste: att klä granen. Pappa deltog i att få granen ordenligt fastsatt i sin hållare och att få de elektriska slingorna virade på rätt sätt bland grenverket, men sedan var det jag som fick hänga upp de färgade glasbollarna – se bilden – och alla de andra gamla kära tingen jämnt utspridda, och slutligen allt glitter, en remsa i taget, på varje gren.

Står redo med de färgglada glasbollarna, Skyttegatan,Örebro (1970)

Granen må ha blivit färdigklädd den 23:e, men inget ljus fick tändas före julaftonen. Den 23:e var en ren förberedelsedag, men vi hade också gott om tid att sitta och pratas vid och må gott.

Inlägg 2.289: 15 – 21 dec 1970

Atlantkorsningsförberedelserna

Söndagens uppfriskande av våra gemensamma skidkunskaper var det enda som Ed behövde för att stå redo inför sin spännande helgdagsresa till de österrikisks alperna. Han skulle träffa samman med sin resegrupp på Kennedyflygplatsen på fredagskvällen den 18:e och sedan ge sig av med Swissair till Zürich. På lördagsmorgonen skulle gruppen sedan åka buss till järnvägsstationen i Zürich för att ta tåget direkt till S:t Anton strax över gränsen från Schweiz till Österrike. Jul och nyår skulle han fira där. Han skulle vara tillbaka i Nya York på söndagskvällen den 3 januari 1971 och börja arbeta på måndagsmorgonen.

S:t Antons skidparadis (internet)

Han såg till att skidorna var välpolerade efter söndagens användning i Hunter och packade i sitt eleganta fodral. Det var härligt att se honom så lycklig inför sin resa. Jag visste att han skulle få det lika skönt som vi två hade haft det i Arosa i december 1968 (se inlägg 1.591-1.599), därför att han nu skulle vara där i två hela veckor. Även om vädret råkade vara uselt i en hel vecka så skulle det absolut säkert bli fint under den andra.

Min lönecheck på tisdagen hade ännu inte uppdaterats till min nya högre lön, men jag hade faktiskt räknat med att det skulle ta litet tid och sedan automatiskt komma att justeras kanske redan vid nästa avlöning. Vad jag inte hade räknat med var en riktigt ordentlig kommission – naturligtvis baserad på min novembermånad på försäljningskontoret. Den gick på 7.589 kronor, och en bättre avskedspresent kunde jag inte ha önskat mig. Den fick mig nästan att sakna kommissionscheckarna – att bli glatt överraskad med ett lönetillägg en gång i månaden var egentligen inte så tokigt för ens mentala hälsa. Fast när kommissionen blev mindre och mindre och till slut ingenting under det sista året så var det inte längre fullt så roligt.

På fredagskvällen hjälpte jag Ed med de åbäkiga skidorna i trängseln på tunnelbanan och bussen till Kennedyflygplatsen och såg till att han blev omhändertagen av sin resegrupp. Jag upptäckte att han troligen var den ende som skulle stanna kvar i S:t Anton i två veckor. Alla vi träffade skulle komma tillbaka strax efter jul, men Ed skulle övergå till en annan grupp under den sista veckan i S:t Anton och på hemresan. Han var i goda händer.

På måndagen var jag på jobbet som vanligt, studerande TCAM. Men jag hann också med att köpa 50 aktier i United Refining, ett litet oljeraffinaderi i staden Warren i Pennsylvanien, för 5.037 kronor. Deras 60.000 fat per dag räckte bara till för pumpen framför några hundra bekvämlighetsbutiker i trakterna runt Warren. Ja, nu får vi väl se hur den investeringen kom att utveckla sig.

United Refinings raffinaderi, Warren (internet)

Inlägg 2.288: 7 – 13 dec 1970

Hunterbackenvintersäsongintroduktionen

Under veckan hoppades vi intensivt att vädret skulle bli sämre. Dåligt väder betydde ju nederbörd i Nya York och snö uppe i Catskills skidbackar norröver. Och minsann drog det inte ett ordentligt lågtryck in från väster mitt i veckan. Vi kunde då börja hoppas på en skidsöndag.

På lördagen fick vi blåsigt väder med underkylt regn, rått och fuktigt, alltså den värsta tänkbara vädertypen i storstaden. Men det var just vad vi ville ha, och när vi kollade med vår sportbutik på 14:e gatan så sade de att det snöade ordentligt uppe i bergen. De planerade att köra årets första skidbuss till Hunterberget, en för oss dittills helt obekant skidbacke. För att de skulle kunna hyra in en buss skulle vi den här gången vara tvungna att betala för oss nu i förväg, trots att det inte ännu var klart om det skulle bli någon buss. Vi skulle komma dit i vanlig ordning på söndagsmorgonen, och om tillräckligt många hade bokat plats så skulle bussen gå. Om den inte gjorde det så skulle vi få hela betalningen tillbaka. När man tänkte efter så var det faktiskt ett vettigt förslag, så vi gick med på det.

Det underkylda regnet fortsatte hela natten. Det klirrade rätt på våra fönster, och det ljudet kändes vått ända in i min själ. Men Ed var lycklig i hopp om att få schussa utför backarna, och jag följde hans sentiment så lojalt jag kunde.

Underkylt regn (internet)

Och när vi kom till sportbutiken tidigt på morgonen så stod det minsann en buss därutanför och väntade på sina resenärer. Det skulle alltså bli av, och Ed slog i glädjen en kullerbytta där rätt på trottoaren. Eller något i den vägen, vad det nu var.

Så bar det iväg klockan 06.30, och klockan 09.30 var vi i Hunter. Det gick lätt att komma dit, för det var 150 kilometer motorväg till Saugerties – nästan ända till Albany – och sedan bara en 30 kilometer på en vanlig liten väg upp i Catskillsbergen. Alla bilderna från Hunterberget har jag hämtat från internet.

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Hunter var en rätt ny skidbacke – den hade öppnats med en enda skidlift år 1960. Nu hade den flera liftar – alla två- eller tremanssoffor – och det var vi ju vana vid. Inga dragrep här, det vore för primitivt, men inte heller några gondoler. Alltså lagom för oss. Det var 500 vertikala meter från topp till botten, och det räckte för våra behov.

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Det snöade inte längre, men marken var ordentligt täckt med snö, och tack vare det mulna vädret smälte den inte utan räckte till under hela dagen utan att lämna några bara plättar som ofta händer i skidbackar med minimalt med snö.

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Hunterbergets skidbackar, Hunter (internet)

Vi åt en god lunch, men annars var vi i gång hela dagen ända tills det var dags för bussen att ge sig av hemåt. Ed kände att han nu åter var helt i skidform efter det långa sommaruppehållet.

Inlägg 2.287: 5 – 6 dec 1970

Uppvärmningsuteblivandeåtgärdstillflykten

På fredagen hade det varit 14 behagliga grader varmt ute, och Ed och jag hade krupit till sängs som vanligt på kvällskvisten, helt oförberedda på vad lördagen skulle bjuda på.

Under natten svepte det in en köldvåg över Manhattan, och temperaturen föll så snabbt att kvicksilvret nästan sprack. Vi båda vaknade av allt oväsen från våra skallrande tänder. Det fanns en regulator i källaren som skulle ha slagit till fjärrvärmen så snart som utomhusvärmen sjönk under plus 12 grader, men det hade inte skett den här gången. Vi hade haft huset uppvärmt många gånger under senhösten, och detta var helt oväntat.

Vår temperatursituation i 351:an, New York, 1970 (internet)

Men det var ingenting nytt för oss. Vi hade varit med om det flera gånger tidigare under åren och ägde sedan dess ett elektriskt element, så det gick inte någon nöd på oss. Elementet värmde fint – kanske inte så att det blev behagligt varmt, men med en morgonrock av frotté – som nu på lördagsmorgonen – eller vanliga kläder och kanske en extra tröja gick det bra att uthärda veckoslutets vedermödor. Egenligen hade vi blivit bortskämda med inomhusvärme, för i köket, det kallaste rummet, uppmätte vi 20 grader på lördagsmorgonen. Jag kom att tänka på att Sverige enligt lag hade 16 grader inomhus under andra världskriget, och den här lille pysen hade då inte lidit några kval.

Nu var det bara ett par veckor kvar till uppbrottet från vår lilla treveckorsvisit i Nya York. För min del var jag klar och redo för min resa till Sverige, men Ed kände sig alldeles för stel för att kunna åka skidor i Österrike utan förövning. Han hade bokat sig på en två veckors gruppresa till S:t Anton och var jublande glad över detta – men han hade räknat med att komma i form under två söndagar i december före sin resa. Men detta första veckoslut var bara torrt och blåsigt överallt, och det gick inga skidbussar till de grönskande skidbackarna i Catskillsbergen.

Så i stället för att åka skidor på söndagen gjorde vi visiter hos alla våra goda vänner i Greenwichbyn, sådana som vi inte hade sett på länge och nu skulle vara borta från igen i en månads tid.

Under kvällarna eldade vi i brasan, den här gången till både nytta och nöje. Och på måndagsmorgonen sade jag till om värmen på kontoret runt hörnet, och när vi kom hem på kvällen hade vi återigen vanlig temperatur i vår lya.

 

Inlägg 2.286: 4 – 5 dec 1970

Brevbombardemangsintensitetskonsekvensen

Alltsedan pappas besvär med sitt hjärta år 1966 hade jag satt av litet pengar varje månad på ett särskilt bankkonto för hans och mammas räkning. Det var avsett som ett nödkonto för att hjälpa dem ifall pappa en dag inte kunde arbeta längre och deras pengar började sina. I juli månad 1970 hade det samlats mera än 15.000 kronor på detta konto, och då beslöt jag att få mera i avkastning på pengarna än den 5-procentiga bankräntan, och jag köpte då obligationer i ett stadigt kraftverksbolag, Consumers Power, för att få 7 5/8 procent i ränta (se inlägg 2.173). Och ännu bättre, marknadsvärdet på obligationerna låg då på bara 91 procent av deras nominella värde, vilket gjorde att den effektiva avkastningen på investeringen blev hela 9 procent.

Det blev en hel del svallvågor innan mina föräldrar lugnade ner sig inför denna våghalsighet, men efterhand glömde de bort saken. Just nu, faktiskt på pappas födelsedag, råkade jag se i tidningen att dessa obligationer hade nått upp till börsvärdet 100 procent. De hade alltså gått upp i värde med 1.500 kronor sedan jag hade köpt dem, och detta var alltså helt oberoende av den årliga räntan på 1.200 kronor. Jag kände mig stolt som en tupp, och det lät jag dem veta. Ja, jag skrev inte bara för att skrodera – jag ville framför allt låta dem känna säkerheten av att det fanns litet pengar här som var deras om och när de skulle behövas.

Under hela denna vecka hade jag fått åtta svarsbrev på en skrivelse. Jag hade nämligen gjort klart för både politiker och flyglinjer vad jag tyckte om överljudsplanen. Debatten om dessa hade pågått i åratal, och nu ville jag visa att jag hade en bestämd uppfattning i frågan och var beredd att stå för den. Den 15 november hade jag skickat följande brev till chefen för 17 flygbolag och också till min kongressman Edward Koch och delstaten Nya Yorks två senatorer – och även till den nyvalde blivande senatorn James Buckley:

Överljudsplanet Concorde (internet)

”Härmed förbinder jag mig att aldrig under min livstid flyga med något överljudsplan så länge som något flygbolag erbjuder något alternativ till detta. Jag kommer att fortsätta att flyga med [SAS] men kommer alltid att föredra flygbolag som inte har något överljudsplan i tjänst någonstans.”

Från Swissair, Loftleidir, SAS och Delta fick jag svar, och likaså från alla de fyra politikerna. Och bara ett par dagar senare drog den amerikanska staten in sitt finansiella stöd för utvecklingen av överljudsplan. Det måste ha varit några flera än jag som hade klagat.

Inlägg 2.285: 1 dec 1970

Pappabrevdiskussionen

I drösen av post som hade väntat i brevlådan vid vår hemkomst låg det förstås ett brev från Örebro, och först nu på tisdagskvällen hade jag tid och lust att läsa det ordentligt.

Det var mycket att läsa i pappas brev och mycket värt att relatera. Men jag skall begränsa mig till två ämnen som jag tyckte var typiska för hans diskussionsval, bilkörning och arbete.

Flera år tidigare, år 1966, hade pappa berättat för mig i ett bev, att han hade blivit övertalad att skaffa dubbade bildäck för vinterkörning på snöiga och nerisade vägar (se inlägg 790). Han skrev då att dessa däck hade ett sådant väggrepp att han var ‘förbluffad’.

”Har man sådana däck och kör som om det vore halt, då går allt bra”, sammanfattade han då sitt alltid välbalanserade omdöme.

I det brev som jag just nu fick var han inte fullt så välbalanserad: ”Det var hemskt mörkt på vägen hem. Ser du, det är så hemskt med dessa dubbade däck. De river upp asfalten och på ett litet kick blir strålkastarna helt igenmurade.

‘Vilket bevisar att det inte finns något gott som inte har något ont med sig’, tänkte jag.

”Är det då dessutom dis och dimma och småregn, så att ljuset från allas strålkastare speglar sig i vindrutan, ja då förstår du att jag numera helst kör medan det är ljust. Det är på tiden att bilfabrikanterna sätter spolning och ‘vindrutetorkare’ på strålkastarna. Saab är den första bil i världen som har det.”

Strålkastartorkare (internet)

Jag hade skickat pappa ett tidningsklipp om hur svårt det hade blivit för ungdomen att få jobb i Amerika under det senaste årets konjunkturnedgång. Pappa svarade med att det var likadant i Sverige, men att landets styrelse hade lugnat ner upprörda själar med att det inte skulle gå så illa, för Sverige hade så många ungdomar studerande vid universiteten. Pappa hade reservationer mot detta resonemang – han pekade på att det inom de närmaste åren skulle utexamineras 26.000 socionomer. Just nu hade landet 4.000 arbetande socionomer, av vilka nästan alla var under 35 år gamla. Hur skulle de 26.000 lyckas med att rädda landet, månne?

Pappa räknade med att tiderna nu var på väg att bli lika dåliga som när han själv kom ut på marknaden år 1924. Han betvivlade att nu nyutexaminerade civilingenjörer skulle vara villiga att göra vad han själv gjorde – han arbetade som elmontör i halvtannat år tills han äntligen landade sitt första ritarejobb.

Inlägg 2.284: 1 dec 1970

Nymiljöinsmältningprocessen

Även om flera av mina blivande kolleger på det nya kontoret visade sig vara gamla goda arbetskompisar, så var de flesta nya för mig. En av dessa var min chef, A J Fleming – jag kan inte erinra mig hans förnamn, men det kanske kommer med tiden – och med honom satt jag förstås och hade ett långt och trevligt samtal.

Han talade bland annat om för mig hur mycket jag skulle få i månadslön. På försäljningskontoret hade jag haft 8.046 kronor i månaden, men det var ett helt fiktivt belopp. Jag hade ju bara fått 80% av min månadslön som en bestämd summa, 6.437 kronor, och resten i form av en kommission, som ibland hade varit skyhög men på sistone mycket lägre än mellanskillnaden – eller helt uteblivit. Folk hade slutat köpa aktier på börsen, så våra börsmäklarkunder hade tjänat urdåligt med pengar, och då hade de inte kunnat köpa några nya datamaskiner från IBM, vilket hade resulterat i nästan inga kommissionspengar för mig. Och för alla mina arbetskolleger. Värst var det för försäljarna som ju hade halva sin lön i form av kommission.

Den nya lönen för mig skulle bli 8.556 kronor, vilket faktiskt var en 6-procentig påökning av min tidigare nominella lön – och en 33-procentig förbättring av min tidigare reella lön, d v s utan kommissionen medräknad. Ed och jag hade levt utan min kommission på sistone, och det hade gått alldeles utmärkt. Men nog blev jag glad att jag fick en påökning – och åter fick min ‘kommission’ som en stadig summa.

Den verkliga glädjen var dock att jag nu skulle få syssla med något konstruktivt igen. Månaderna utan något ordentligt att göra hade varit påfrestande, även om jag intalade mig att det var härligt att vara tillåtet lat. Det var inte alls härligt.

Nu var jag här, smälte lätt in i miljön, och sysslade under de tre veckorna fram till min julsemester med att sätta mig in i IBM:s nya programsystem ‘TCAM’ – uttalat ‘tíkam’, utskrivet ‘TeleCommunications Access Method’ och avsett att ersätta CCAP. Uppgiften för vår grupp var att bygga på TCAM med programbitar för att göra TCAM användbart för mäklarna – precis så som vi på försäljningskontoret tidigare hade byggt på CCAP med vår Mäklar-CCAP. Vår kommande tillbyggnad till TCAM hade redan getts namnet ‘TCS’, Telecommunications Control System, och det var av den anledningen som vår grupp kallades ‘TCS programmeringsutveckling’.

När jag nu först hade använt december månad till att lära mig hur TCAM fungerade, så skulle jag minsann bli till en produktiv kugge i TCS-maskineriet. Och då skulle det säkert bli många intressanta saker att rapportera.

Inlägg 2.283: 1 dec 1970

Programutvecklingssysselsättningsbegynnelsen

På tisdagsmorgonen tog jag tunnelbanan norrut. Visserligen hade jag gjort det många gånger förut – under våren hade jag ju ‘lånats ut’ på halvtid till det nya projektet av Harriet Molk under en månad och sedan tagits tillbaka när hon behövde mig. Det hade varit en föraning av vad som komma skulle, och nu hade det alltså skett. Från den 1 december arbetade jag inte längre på mitt gamla älskade kontor, där IBM sålde datautrustning till börsmäklarfirmor – jag arbetade nu för något som IBM kallade ‘TCS programmeringsutveckling’ (eng. TCS Programming Development). Den sysselsättningen ägde rum på Westchesteravenyn 1133 i staden Vita Slätterna (eng. White Plains) strax norr om Nya York.

Det hade varit IBM:s avsikt att placera arbetsgruppen där ute i tassemarkerna – programutveckling ansågs nog höra hemma i lugnare vrår av landet, där man inte blev avbruten av stadslivets krav. Men si, det hade inte gått, för vi som skulle arbeta i den här gruppen kom allihop från Nya York, och sådant folk flyttar man inte på så lätt. Det var därför som jag tog Nya Yorks tunnelbana nu på morgonen i stället för tåg och buss till Vita Slätterna. Mitt nya kontor låg på Sjätte Avenyn 1350, och det huset har jag redan tidigare berättat litet om (se inlägg 2.227).

Hemma i 351:an låg tunnelbanestationen rätt under huset, och jag kom upp från underjorden vid 56:e gatan med mindre än en minuts gångväg till min nya arbetsplats. Bekvämare kunde det inte vara.

Kontorslokalen var inredd ungefär så som jag hade väntat mig. Inga mellanväggar mellan enmansbåsen, bara flyttbara 1 3/4 meter höga skärmväggar. Jag med mina 190 centimetrar kunde se hela salen om jag ställde mig upp, men om ingen annan ställde sig upp på samma gång så fanns det ingenting att titta på. Och om någon nu tänker sig att det på ett programutvecklingskontor stod en dator i varje bås så måste jag tyvärr avfärda den tanken som helt okronologisk – det återstod många år tills den första ‘mikrodatorn’ kom att uppfinnas.

Som det råkade sig utgjordes en av väggarna i mitt bås av genomskinligt glas. Jag kunde sitta och titta rätt ner på trafiken i korsningen av Sjätte avenyn och 55:e gatan. Det var oväntat trevligt, men samtidigt var jag mycket nöjd med att mitt skrivbord fick mig att sitta vänd med ryggen mot gatan. Jag kom dock snart underfund med att om jag någon gång råkade hamna i en återvändsgränd i min tankelogik, så var det effektivt att bara snurra runt och ägna mig åt bilarna därute under en minut – efter det hade jag tappat hela mitt hopkörda tidigare resonemang och kunde börja om på nytt.

Inlägg 2.282: 30 nov 1970

Lyahemmakvällen

När jag kom hem till 351:ans port och öppnade brevlådan för att se om det hade kommit någonting, så var den alldeles fullproppad med försändelser. Och jag som nogsamt hade fyllt i postens blankett för att stoppa utbärningen under vår bortavaro! I den trånga vertikala lådan fann jag flera av mammas hårt rullade veckotidningar och även något Svenska Dagbladet plus många brev och reklamutskick. Tio dagars skörd.

I och för sig var det bara bra att min blankett hade gått brevbäraren förbi, för nu behövde jag ju inte gå till postkontoret och hämta någon kvarhållen post.

I postskörden fann jag två brev från min börsmäklare med resultatet av transaktioner som han hade utfört för mig medan jag var långt borta på en regnig ö i söderhavet. Jag hade gett honom en order redan före min avresa att sälja mina 300 aktier i LTV Electrosystems på måndagen den 23 november, och det gjorde han för 6.128 kronor. Eftersom jag hade köpt dessa aktier i juli för 8.215 kronor (se inlägg 2.175), så blev det en svidande förlust på 2.087 kronor. Och jag hade också bett honom att följande dag köpa 35 aktier i Bankers Utilities, vilket han gjorde för 4.470 kronor.

Aktiebrev för Bankers Utilities, 1961 (internet)

Bankers Utilities? Jag vet i dag inte ett dugg om vad den firman sysslade med. Jag vet inte ens om jag någonsin har vetat något om Bankers Utilities – mer än att det var en investering som skulle ge mig stora vinster, även om detta bara var en gissning på helt lösa boliner.

När Ed kom hem hade han varit i speceriaffären och köpt hem mat för att kunna laga till middag för oss två. Han kände mig tillräckligt väl för att veta att jag inte alls hade tänkt på den saken utan stod beredd att gå ut och äta. Men han ansåg att vi hade ätit nog med restaurangmat för en lång tid framöver, så nu tog han på sig stekförklädet och lagade till något riktigt smaskens. Havsutsikten var nog jättebra, men 351:ans kök var allt bra mycket bättre. Och när det ösregnade därute var det självklart mycket trevligare att få stanna inne i den torra lyan.

Trots att vi hade varit tillsammans under hela semesterresan kände vi bägge att vi äntligen var för oss själva – mera intensivt än på hotellrummen i söderhavet. Det var så underbart skönt att få krypa samman med Ed i dubbelsängen i vår hemtrevliga lya. Nåja, i bäddsoffan, om man skall vara petig.

”Vi borde aldrig resa bort”, sade Ed. ”Vi har det mycket bättre här.”

”Säger du det, sa du?” svarade jag och kysste honom, för jag visste bättre. Vi skulle snart ut och resa igen.

Inlägg 2.281: 30 nov 1970

Födelsedagspliktuppfyllelsenattsuddsnödvändigheten

Medan Ed var så sömnig att han föll ihop som en klump på sängen, så satt jag kvar vid maskinen och fortsatte mitt födelsedagsbrev till pappa. Även om jag nu kom att skriva det mesta på måndagen, så hade jag ju sanningsenligt daterat brevet på söndagen. Nu gällde det dock att få brevet till honom på kaffebrickan på sängen på fredagen den 4:e, så iväg skulle det nu på måndagsmorgonen.

Tänk att pappa nu skulle bli 72 år gammal – och inte satt han i en gungstol och lallade heller. Världen hade blivit annorlunda – vi alla levde mycket längre nu än när jag var liten.

Jag nämnde i brevet att jag i början av november hade skickat honom en bok som han säkert skulle uppskatta som underhållningslektyr. Bara för att göra det litet mera spännande gav jag honom inte namnet på boken. Men jag talade förstås om för honom att han hade fått en prenumeration för år 1971 på USA:s Nyhets- & Världsrapport, den amerikanska nyhetstidskriften som jag visste att han verkligen uppskattade.

Resten av brevet fyllde jag med min sista reserapport från Bonaire och Curaçao – jag hade tidigare skickat flera vykort direkt därifrån.

På morgonen postade jag pappas brev på väg till jobbet. Och väl där fann jag som väntat min halvmånadslönecheck i postlådan – och minsann låg det inte där också en kommissionscheck på 585 kronor! I dagens läge var det en oväntad överraskning, men IBM måste väl ha sålt någonting till någon kund. Klokt nog forskade jag inte i den saken. Tyst, min mun, så får du pengar!

Som alltid efter tacksamhetsveckan överraskades jag av likgiltigheten i ögonen på alla mina arbetskamrater när de fick se mig efter hemkomsten från min långa söderhavssemester. Jag kände att jag hade varit borta från dem oändligt länge och varit alldeles oerhört saknad – i själva verket hade det bara gällt tre arbetsdagar. Men det kändes alltid lika snopet.

Jag sade adjö till Jim Fuchs, och han önskade mig lycka till på det nya IBM-jobbet. Jag plockade ihop det lilla jag hade att ta med mig från försäljningskontoret, vinkade adjö till flygplanet därnere på skyskrapstaket och lämnade med ett visst vemod mitt hem nummer 2, där jag hade ‘bott’ i 7¼ års tid, nästan lika länge som jag hade varit i Amerika. Jag visste att jag på mitt nya kontor skulle få arbeta med sådant som var mera intressant för mig, men det kändes ändå litet ledsamt att ge mig av från min gamla arbetsplats den här regniga novemberkvällen.