Inlägg 3.030: 28 april 2017

Detta inlägg har ännu inte skrivits. Det kommer väl så småningom, får vi hoppas.

Gymbrat

Inlägg 3.029: 28 april 2017

Detta inlägg har ännu inte skrivits. Det kommer väl så småningom, får vi hoppas.

Gymbrat

Inlägg 3.028: 8 – 9 jul 1973

Sydamerikaexpeditionsavslutningen

Pan American var ett väletablerat flygbolag, så vår incheckning för flyget hem till Nya York gick snabbt och smärtfritt. Våra två större reseffekter lät vi förstås Pan Am ta hand om, och här är polletteringskvittona för dem.

Polletteringskvittona för vårt lilla bagage, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Så kom avgiften för vårt användande av flygplatsen. Jag hade ingenting emot att betala den, men jag kunde då rakt inte begripa varför den inte kunde ha bakats in i biljettpriset. Men detta petgöra vid incheckningen sysselsatte förstås en hel massa fingrar, så det fick väl kallas arbetsterapi. 15 kronor för Ed och lika mycket för mig betalade jag nu i brasilianska cruzeiros – som jag nogsamt hade sett till att jag hade kvar i lösa slantar för detta ändamål. Här är de officiella kvittona.

De officiella kvittona på kontantbetalningen av flygplatsskatten, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Jag hade aldrig förut varit med om att ett flygbolag använde baksidan av passagerarnas biljettkuvert som ombordstigningskort. Men nu gjorde Pan Am det, och så här såg våra ut. På dem skrev de även in flygplatsavgifterna som ett extra bevis på att vi verkligen hade betalat vår lilla skärv. De antecknade också tidpunkten, klockan 20.30, för vår incheckning. Jag gissade att detta gjordes för att avgöra vem som skulle få sitta kvar i händelse att två resenärer hade getts samma stolsnummer. Men ingen annan ville ha våra platser, så jag lät min gissning förbli korrekt under hela mitt återstående liv.

Våra biljettkuvert fick fungera som ombordstigningskort, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Vi hade alltså halvannan timme kvar till avgången, och då slank vi in på en flygplatssylta och fyllde krävan med spaghetti bolognese, banana splits, en tonicvatten och tre mineralvatten. Det kostade 25 kronor allt som allt, och här är notan.

Notan för vårt middagsmål före avresan, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Denna måltid gjorde att väntetimmen gick fort, och sedan kunde vi gå ombord. Vi hamnade mitt i planet, Ed vid gången och jag på mittplatsen bredvid honom. Det var ju natt nu, så det spelade ingen roll var vi satt.

Denna remsa ur stolsfickan visar att vi verkligen steg ombord, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Planet kom iväg som det skulle klockan 22.00. Ett litet kvällsmål serverades – men vi var mätta av spaghettin så det fick vara – och sedan sov vi så gott det lät sig göra. Vi kom till Kennedyflygplatsen i Nya York precis i rätt tid klockan 06.15 – våra klockor visade 07.15, men det justerade vi kvickt – efter att vi hade fått i oss en lätt frukost. Här är ett sockerbitspaket från matbrickan.

Sockerbitsförpackniongen från matbrickan på flygplanet (1973)

Passkontrollen gick bums för oss amerikaner. Ovanligt nog dök våra polletterade väskor upp på bagagekarusellen allra först, och förtullningen tog ingen tid alls. Detta gjorde att vi kom hem kvickt, duschade av oss, och kom till arbetet bara några futtiga minuter efter klockan 09.00 på måndagen.

Destinationslapparna på vårt polletterade bagage, Kennedyflygplatsen, Nya York (1973)

Inlägg 3.027: 8 jul 1973

Riodejaneirovistelsetidsutsträckningsmanövern

Ed och jag gick med vårt lilla bagage ut på gatan i tanke att hoppa in i en taxi och i den svepa genom staden till dess andra flygplats, som var större och hette Galeao. Den låg någonstans norrut, men vi visste inte riktigt var någonstans. Vi hade emellertid mycket tid på oss – planet skulle inte gå förrän klockan 22.00 och det var många, långa timmar kvar till dess. Och i och med att vi steg in i en taxi så skulle vi inte längre vara kvar i Rio de Janeiro. Vi ville förbli här så länge som möjligt.

Jag tror att det var Ed som formade vårt tänkande till ord: ”Vi kunde ju ta en buss i stället?”

Han satte ett frågetecken efter vad han sade bara för att han var så oemotståndligt rar. Men sagt är gjort, och vi hoppade i  stället på en vanlig buss in mot centrum – och vi stannade därmed kvar i Rio ett tag till. Chauffören sade att visst fanns det en stadsbuss som gick till Galeao. Han gav oss dess linjenummer, var vi skulle stiga av för att byta till den – och så gav han oss var sin övergångspollett som gällde till den andra bussen. Därmed kom hela busstransporten från Copacabana till Galeao att kosta oss båda sammanlagt 40 öre.  Litet billigare än taxin. Och mycket roligare.

Dagens övergångspolletter var sexkantiga, Rio de Janeiro (1973)

Vi bytte buss strax innan vi kom till vår gamla, välbekanta flygplats, Santos Dumont. Och i den nya bussen åkte vi säkert i en halv timmes tid, mestadels på stora expressvägar uppe på viadukter över hustaken i den ena stadsdelen efter den andra.

Låt mig visa dig på ett flygfoto var Galeaoflygplatsen låg. Det fotot hittade jag i den turistbroschyr, från vilken jag tidigare har använt bilder här. På detta foto ser du i mitten nertill Sockertoppen, och rätt ovanför den Botafogobadstranden. Strax till höger därom ligger Santos Dumontflygplatsen ute på sin udde. En bra bit rätt ovanför Santos Dumont ser du en mörk remsa i vattnet. Det är en ö, och ovanför den ytterligare ett vatten och sedan höga berg. Glöm bort dem och gå tillbaka till ön. Den sträcker sig över halva bilden, och i den vänstra änden blir den mörka ön alldeles ljus. Det du nu tittar på är Galeaoflygplatsens landningsbanor.

Flygfoto över Rio de Janeiro (1973)

Jag visste ju inte alls att Galeaoflygplatsen låg på en ö – först när expressvägen tog oss över ett sund och vi kunde se flygplatsens landningsbanor på den andra sidan begrep vi att så var fallet. Det var mycket av staden Rio De Janeiros geografi som återstod för oss att inhämta, men det skulle få bli en annan gång.

I röran på terminalen hittade vi snart Pan American Airlines incheckningsdisk, och här står jag och väntar på min tur. Vi hade fortfarande mycket gott om tid.

Jag väntar på min tur vid Pan Americans disk, Galeaoflygplatsen, Rio de Janeiri (1973)

Inlägg 3.026: 8 jul 1973

Storstadssöndagsödslighetsattacken

Vi befann oss i en ren och välhållen stadsdel. Rio var helt klart noga med att dess ekonomiska ryggrad, huvudkontoren för det ena stora företaget efter det andra, och finansieringsbolag i långa banor för att hjälpa företagen med pengar för allt de behövde, skulle trivas och frodas här. Gatorna var välsopade och välpatrullerade, byggnaderna var stora och imponerande, och vartenda trafikljus fungerade och åtlyddes av alla. Bakom planket på den här bilden av Ed hade man börjat gräva ett hål för att bygga ett nytt kontorshus i.

Ed framför några av kontorsskraporna i stadens centrum, Rio de Janeiro (1973)

Råkade jag säga rentut att centrum var dödstråkigt, eller var det bara underförstått baserat på hur jag uttryckte mig? I likhet med de flesta byggnader i Rio hade dessa hus ett högt järnstaket framför, så att graffitiartister inte kunde nå fram till husväggen – i fattigare områden hade man ofta ett högt plank som staket, och där på planket var det fritt fram för blivande konstnärer.

Ed och jag sökte först hitta en restaurang bakom alla staketen, men när vi hade funnit några som alla var stängda gav vi upp. På vardagarna skulle de förstås ha varit upplysta och befolkade och staketets grindar helt öppna – men detta var ju söndag och då var vi inte välkomna.

Till slut kom vi till ett torg intill hamnen någonstans, och där fann vi ett stå-upp-och-ät-ställe som fick duga. Jag tog två söta bröd och en läsk, medan Ed föll för ett stort bröd med skinka och salladsblad och gurka pch annat farligt. Hans mage betedde sig underligt i flera dagar därefter, medan min förblev i gott skick efter detta just som den hade varit i alla de 16 dagarna i Sydamerika.

Efter vår ‘lunch’ tog jag en bild av en ståtlig byggnad med kupoltak och fick då även med Ed, som just då tog en bild av mig. Jag vet inte vad det blev av min bild.

Jag fotograferar Ed som fotograferar en ståtlig byggnad med kupoltak, Rio de Janeiro (1973)

Och här kommer en bild av den stadsdel som tog vid efter matavbrottet. Här var det mera mänskliga mått, litet äldre och mindre hus – men söndagstomt och ödsligt var det här också.

En kontorsgata med litet mera mänskliga mått men lika ödslig, Rio de Janeiro (1973)

Sedan var det dags att ge oss av ut till Copacabana för att packa ner våra tillhörigheter, tacka och betala och ge oss av mot flygplatsen för resan hem efter trippen tvärs över Sydamerika. Jag har tyvärr ingen hotellräkning att visa upp – jag brukar ju alltid komma dragandes med den, men nu får det duga med hotell Copa Lindas reklamkort.

Hotell Copa Lindas reklamkort, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Kortet gäller inte längre – jag ser nu på Googles internetkartas gatubilder att det lilla tvåvåningshotellet håller på att ersättas av ett smalt tiovåningshus på väg upp mellan de två angränsande bostadshusen.

Inlägg 3.025: 8 jul 1973

Trädgårdsmästarlustigkurretilltagsuppskattandet

Som vi traskade omkring i den botaniska trädgårdens alla vinklar och vrår kom vi på en damm med en ö mitt i. På ön låg det en liten stuga, och utanför sin stuga satt det en liten krokig gubbe och metade i allsköns ro.

Nåja, den förklaringen till vad vi såg kom bara att gälla i ett par sekunder tills vi förstås såg att det var en skulptur i naturlig storlek, framställd av antingen krita – mindre troligt – eller någon sorts vitt gips. Vi kunde inte komma över till ön för att utforska saken, så i stället fotograferade vi det hela för framtiden. Nu, 44 år senare har framtiden äntligen hänt, så detta är vad vi år 1973 såg och under två sekunder litade på våra ögon.

Trädgårdsmästarnas härliga sinne för humor, Botaniska träsgården, Rio de Janeiro (1973)

Vi hade redan tyckt mycket bra om den här botaniska trädgården och njutit av dess stillhet mitt i den bullrande storstaden. När vi nu fick ett bevis på att trädgårdsmästarna också hade ett gott sinne för humor blev deras parkanläggningar ännu mera värdefulla för oss.

Inte långt från den fiskande gubben stötte vi på en rad med banyanträd, som vi genast kände igen från San Juan i närheten av Lutèce många år tidigare (se inlägg 457).

En rad banyanträd med sina karakteristiska rotsystem, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Den här växten fotograferade jag enbart av personliga skäl. Mina föräldrar hade nämligen en sådan här planta hemma i vardagsrummet i Örebro. Det var antagligen en sorts fikus, men i stället för ‘fläckfikus’ kallade de den alltid ‘fläcktyfus’. Alltsedan dess är därför detta för mig en fläcktyfus och värd en bild när jag helt apropå hittar den växande i en botanisk trädgård någonstans.

En fläcktyfus växande fritt utan kruka att stå i, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Den här rätt tråkiga bilden av ett hörn av den helt formella rosenträdgården får utgöra slutet av vår bildskörd från den botaniska trädgården. Även om Rio de Janeiro låg förhållandevis nära ekvatorn, så var staden ändå i klorna på Moder Jords klimatarrangemang, och är det nu mitt i vintern i juli månad så blir det inga rosor förrän solen återvänder för fullt senare på året – i november eller så. Vi skulle få komma tillbaka hit då för att få avnjuta rosengårdens säsongorienterade skönhet.

Rosengården i vintervila, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Efter två eller tre timmar i den botaniska trädgården var vi precis så hungriga som man alltid blir efter några timmars smågående på muséer och i botaniska trädgårdar, och vi hoppade genast på en buss som gick in till Rios centrum – där vi inte alls hade varit under alla våra nästan två dygn här. Nu skulle det minsann smaka!

‘Centrum’ för bussen betydde Rios kontorscentrum, och när vi steg av var vi helt omgivna av moderna skyskrapor, alla nybyggda och på vardagarna proppfulla med kontorister. Här fanns det överallt små lunchrestauranger för kontoristerna att ‘göra lunch’ i alla önskade smakriktningar.

Inlägg 3.024: 8 jul 1973

Botaniskaträdgårdsalléutforskningen

Väl inne i den botaniska trädgården såg vi med en gång att detta inte var någon liten lokal historia utan ett stort allmännyttigt företag. Så snart vi hade kommir in mellan de två vakttornen hade vi tre vägar att välja mellan, alla oändligt långa och spikraka och kantade med enormt höga, smala palmer av i stort sett samma höjd. Två av vägarna följde staketet åt norr och söder – vi kunde lätt ha sett dessa palmalléer utifrån gatan, om vi hade brytt oss om att göra det – och den tredje vägen gick spikrakt åt väster.

Den första bilden jag har här kommer från en broschyr från hotellrummet.

Palmallé, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro, 1973 (broschyr)

Alla de andra bilderna tog vi själva, och de blev, lustigt nog, bättre än broschyrbilden. Här är vår första bild – av palmallén västerut. Jo, det är Ed som poserar närmast min kamera på den bilden.

Ed i en palmallé, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Det gav oss nästan samma känsla av högtid som i en katedral, att gå genom denna allé för fotgängare. Trädens kronor längst upp var förenade och bildade ett synbarligt tak, så som naturenligt självvalt utspridda palmer aldrig hade kunnat skapa. Vi fann efterhand att denna botaniska trädgård inte hade ett uns av vildmark över sig, vare sig planerad eller självuppnådd. Så gott som alla föremål var naturliga växter, men de hade alla både blivit planterade på sina lämpliga platser och tuktade till sin lämpliga skapnad. När man efter en del själsvånda hade kommit att acceptera dessa premisser var det rent underbart att spatsera runt på grusvägar och gångstigar i den här trädgården.

Här har vi en väg som kantades på ena sidan av ett enda bambusnår. Bambu växer ju normat rätt uppåt, men här hade man av någon anledning fått den att växa nästan horisontellt, med det intressanta resultatet av ett stundande domslut, då vi människokryp kommer att tillintetgöras av sakta fallande skog.

Ensidig bambuallé, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Nåja, det fanns också normalt växande bambu här i trädgården. Här tog Ed en bild av hur dessa växter hade odlats så att de hade förlorat sitt vanligen pinniga utseende och blivit tjocka obrytbara trädstammar. Han var tvungen att placera in mig i bilden som jämförelsematerial för att bevisa detta.

Här står jag som ett jämförelsemått på bambupinnarnas storlek, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Allt i den botaniska trädgården var inte trädalléer – här hittade vi en större damm fylld med halvmeterstora näckrosblad med kanterna uppvikta säkert fem centimeter runt om. Det sades att ett halv meter långt barn bekvämt skulle kunna ligga på ett sådant blad utan att bli ett dugg våt. Vad det nu skulle vara bra för.

En damm med halvmeterstora näckrosblad, Botaniska trädgården, Rio de Janeiro (1973)

Inlägg 3.023: 8 jul 1973

Taveltillblivelseprocessoavslutningstillståndsupptäckten

När Ed tog bilden var vi två redan överens om att vi ville köpa ett exemplar av denna ovanliga konstform. Han visste alltså att jag just då stod och valde bland alla de uppställda tavlorna. Det bara råkade bli så att när han knäppte bilden stod jag just och detaljgranskade den som till slut kom att bli vår ägodel. Det var den största av alla konstnärens tavlor – 11 gånger 3 decimeter – och den stod i mitten av den övre raden, den som så här på Eds bild ser ut att ha ‘något rött nertill’, om man får uttrycka sig så vårdslöst i konstsammanhang.

Motivet var en infödd brasilienska iförd vit blus och röd fotsid kjol – det vad den som utgjorde det röda nertill. Hon sitter framför en jättelik kyrkofasad och steker några köttbitar över en öppen eld. Rakt på sak, rent och enkelt och ostört, en härlig komposition!

Träskulpturmålningen från Rio de Janeiro på sin plats i Palm Springs (2017)

Ed höll förstås med mig om valet av just den tavlan. Vi fick ett bra pris på 170 kronor för den av konstnären, men sedan drog det ihop sig. När han fick höra att vi skulle ta den med oss till Nya York, så gick det inte alls.

”Den är inte helt torr ännu”, sade han. ”Den behöver en månad för att bli helt torr.”

Han pekade ut ett ställe på kyrktornet, där en klump av vitmenad färg faktiskt blänkte litet oroväckande. Jag rörde vid den lätt med ett finger – den kändes kanske litet mjuk. men den kladdade inte av sig. Det var det enda stället på hela konstverket som inte var alldeles torrt, och jag var beredd att ta risken. Det skulle förstås gå att korrigera i Nya York om den smetade av sig litet. Men hur skulle det gå på planet?

Konstnären hade en bit bra, brunt papper att vira omkring träplattan, och han hade också en bit silkespapper att täcka det känsliga tornet så gott det gick. Inköpet var avklarat, konstnären hade gjort en internationell affär, och båda parterna var nöjda. Jag tog denna bild av konstnären i samtal med Ed, som håller vårt väl inslagna nyförvärv i handen.

Ed med vår väl inslagna tavla i samtal med konstnären, Ipanema, Rio de Janeiro (1973)

Med konstverket kunde vi förstås inte fortsätta vår tripp till den botaniska trädgården. Därför fick vi ta bussen tillbaka till hotellet för att ställa ifrån oss dyrgripen. Utan den kunde vi sedan börja om igen. Nu passerade vi torget i Ipanema utan att stiga av bussen och kom några minuter senare till den botaniska trädgården. Eftersom den låg litet i skymundan bakom Rodrigo de Freitassjön hade vi trott att den var till enbart för den lilla stadsdelen runt sjön. Men så var det inte alls. Den visade sig minsann vara den officiella Botaniska Trädgården för världsstaden Rio de Janeiros! Redan entrén var pampig nog – man kom in mellan dessa två stora vakttorn som samtidigt hyste administrationen för denna ståtliga park.

Den botaniska trädgårdens pampiga entré mellan två administrationsbyggnader, Rio de Janeiro (1973)

Inlägg 3.022: 8 jul 1973

Snickerimålningsväggprydnadsinköpsurvalsprocessen

Så kom den tredje söndagen på vår semesterresa, och den var redan i förväg destinerad till att utgöra slutet på det hela. Men vi hade inte alls tänkt oss att använda den enbart till packning och vänthallssittande. Vi var därför uppe tidigt och avverkade snabbt frukostritualen på det fina konditoriet Colombo näst intill vårt hotell på Copacabanaavenyn.

Konditori Colombo, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Det var så förnämligt att det till och med försåg oss med sina egna pappersservietter med en morgontupp som dekoration. En av dem använde vi inte till att som avsett torka läpparna med efter måltiden, så här kommer den, ren och fin.

Konditori Colombos pappersservietter, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Och mitt i all denna elegans kom notan för vår frukost på sammanlagt 6,55 kronor, tro’t eller ej.

Vår nota från konditori Colombo, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

För att vinna tid tog vi sedan en buss som skulle ta oss direkt till den botaniska trädgård som vi hade upptäckt i skymningen dessförinnan. Den bussen använde sig av en form av plastpolletter. Jag fick av misstag en av dem med mig hem, och här är den, framsidan och baksidan. Pris onoterat.

Framsidan av en busspollett, Rio de Janeiro (1973)

Baksidan av en busspollett, Rio de Janeiro (1973)

I stadsdelen Ipanema på vägen dit passerade bussen ett torg med försäljning av allehanda krimskrams, och där hoppade vi av bussen för att ta oss en titt på det.

Torg med försäljning, Ipanema, Rio de Janeiro (1973)

 Vi hade många gånger vandrat runt bland allt krafs som såldes på loppmarknader i Nya York på under veckosluten oanvända parkeringsplatser, fast vi hade aldrig köpt någonting där. Men här i det exotiska Brasilien var det annorlunda. Det är så sant att vi inte hade utrymme för en enda sak till i vårt lilla krypin, fast litet väggutrymme fanns ju kvar. Och här föll mina ögon på något annat än tavlor. En man sålde rader med vertikala träkarvningar, 1 meter höga och 25 centimeter breda.

Det var alltså frågan om både ‘snickeriarbete’ och ‘måleriarbete’, och det var enligt min uppfattning ingen tvekan om att de alla var gjorda av samma konstnär, vare sig det var försäljaren eller ej. Alla hans verk hade svart bakgrund, vilket gjorde att objektet i sina glada färger inte avstod från sitt centrala fokus för oväsentligheter därbakom. Dessa konstverk, som genom sina format troligen skulle komma att hamna i marginala, kanske till och med undanskymda, väggpositioner, hade alltså avsiktligt gjorts till mera av ögonfång än de normalt sett skulle ha haft. Där stod jag med det livfulla torget som bakgrund och var helt trollbunden av denna rad at mästerverk. Jag måste ha ett av dem!

Jag står fascinerad inför en rad konstverk, Ipanema, Rio de Janeiro (1973)

 

Inlägg 3.021: 7 jul 1973

Nattpromenadsförvirringstunnelgenomgången

Vi stannade inte kvar på vårt rum. Visst var vi trötta efter allt travandet uppe på Corcovadoberget och nere längs stadens stränder, men vi var också hungriga – och hungern vann. Vi gick till ett av matställena – en glassbar som vi redan hade prövat på – runt hörnet på Bolivargatan och fyllde på med näring för energi för mera upptäckter. Här är vår nota på 22 kronor – det är allt jag har som illustration av den måltiden.

Notan för vår middag på en glassbar, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Efter maten brydde vi oss inte om att gå tillbaka till rummet som förberedele för en ordentlig promenad. Vi skulle bara gå och ta en titt på en liten insjö några kvarter bakom vårt hotell. Jag hade sett den på vår lilla karta och kom ihåg från den hur man skulle gå för att hitta den. Och det gjorde vi nu.

Det började skymmas litet och vi hade inte med oss kameror och kartor och annat krafs. Det tog oss bara tio minuter åt rätt håll, innan höghusen och trafiklarmet i Copacabana gav vika för en stillsam och faktiskt idyllisk insjö med mestadels småhus runt om. Här är ett vykort av sjön – vi hade köpt massor av vykort när vi kom till Rio på fredagen, och de hamnar nu ett efter ett här i mitt skriveri.

Rodrigo de Freitassjön med Ipanema och Atlanten i bakgrunden, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Sjön hette Rodrigo de Freitassjön, och efter vad jag förstår hade den tidigare varit en havsvik med ett smalt sund ledande ut till havet. För länge sedan hade man fyllt igen sundet men lämnat en smal kanal för sjöns vatten att flyta ut i havet – eller ibland in från havet vid högvatten. Vi tittade ner i kanalen från en bro och såg då att vattnet varken flöt in eller ut.

Vi fortsatte längs sjöstranden någon kilometer till sjöns bortre ända. På vår väg dit passerade vi en botanisk trädgård, och den ville Ed genast gå in och titta på. Men nu var det ju kvällsmörkt, så vi sköt på det till morgondagen. I stället lämnade vi sjön och försökte hitta en annan väg tillbaka till Copacabana. Så småningom kom vi till en större gata som gick åt rätt håll, och den ledde rätt till en biltunnel genom ett berg. Men vi behövde inte vända om, för det fanns en trottoar för fotgängare rätt igenom den ordentligt upplysta tunneln. Jag hade aldrig någonsin förr gått igenom en tunnel med biltrafik, och hade vi haft kamera med oss hade jag haft bilder av detta att visa upp.

Efter tunneln var vi åter i Copacabana, och där hittade vi lätt hem till hotellet i mörkret efter en mycket längre promenad än vi hade tänkt oss. Klockan var faktiskt bara 21.00, men vi var nu bägge genomtrötta – då skall man sova och det gjorde vi. Sista natten i Sydamerika. För den här gången.

Inlägg 3.020: 7 jul 1973

Stadsmittsstrandströvningseftermiddagen

Visserligen skrev jag i mitt förra inlägg, i samband med skymningsvykortet och nattinternetbilden, att vi först någon gång senare kom att få se Kristi Frälsarstatyn upplyst av strålkastare. Emellertid har jag vissa farhågor för att ha gett intryck av att vi kom ner till själva staden i kvällningen, vilket inte alls var fallet. Det var mitt på ljusa eftermiddagen som vi kom ner till stadsdelen Flamengo, belägen ungefär halvvägs mellan Santos Dumontflygplatsen och Copacabana. Där hoppade vi av vår buss, och sedan tillbringade vi ett par timmar på Flamengos gator och stränder.

Rio hade nämligen en stor sandstrand också där mitt inne i stan. Den vette mot öster, medan Copacabana låg nästan rätt mot söder. Det låter förstås för en svensk läsare som om det vore mera solgass på Copacabanastranden – kom då ihåg att det är i norr som solen i Rio står mitt på dagen.

På det här vykortet av stranden i Flamengo stämmer det mesta med hur vi fick se det – bortsett från vädret, som var mest molnigt och disigt, och från strandträngseln, som inte alls existerade nu vid årets mörkaste tid. Men Sockertoppen låg där den skulle, den högsta toppen i vänstra delen av bilden.

Vykortsversionen av badstranden i Flamengo, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Den här bilden, som jag själv tog, visar hur Flamengostranden såg ut när vi var där. Visst fanns det folk på stranden, men det var ingen badpublik. Sockertoppen låg dock på sin plats.

Verklighetens badstrand i Flamengo, Rio de Janeiro (1973)

Vi gick en bit norrut längs stranden i Flamengo i riktning mot Santos Dumontflygplatsen, och långt innan vi hade nått dit stötte vi på ett litet flygplan som måste ha irrat sig hit från landningsbanan. Det var en gammal DC-3:a, och den stod i själva verket på en lekplats på själva badstranden. Vi gissade att den hade skänkts till staden av flygbolaget VARIG i stället för att bli skrotad, och nu kunde i stället småungarna leka piloter i den så mycket de ville.

Ed framför ett flygplan på en lekplats på badstranden i Flamengo, Rio de Janeiro (1973)

I stadsdelen Gloria vid stranden ännu längre norrut, nästan ända uppe vid flygplatsen, dominerades strandbilden av ett monument till minne av de brasilianer som hade stupat i Europa under andra världskriget. Det syns som en vit stolpe intill strandkanten mitt i bilden på detta vykort, som uppenbart hade tagits i kvällningen – fast för oss var det bara eftermiddag.

Stranden i Gloria, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Och här kommer ett annat skymningsvykort, nu av själva monumentet. För oss båda var det alldeles för modernistiskt och intetsägande, men det är ju vad Brasilien ville ha, och varför skulle vi utbölingar då kritisera det?

Monumentet till de brasilianska soldater som stupade i Europa under andra världskriget, 1973 (vykort)

Nu var vi rätt trötta och tog då en buss hem till hotellet i Copacabana. Dessa biljetter får representera alla de stadsbussbiljetter som vi köpte under våra två dagar i Rio de Janeiro.

Våra biljetter för en stadsbussresa, Rio de Janeiro (1973)

Inlägg 3.019: 7 jul 1973

Corcovadoutsiktsfotograferingsanalyseringen

När jag hade framkallat den här filmrullen blev jag förvånad över att se flaggstängerna på dessa bilder. Jag hade inte alls lagt märke till dem, och först trodde jag att det var något fel på återgivningen, men nej, de hörde till verkligheten däruppe. Jag vet alltså inte ens om det vajade några flaggor från dem. Bilden tog jag från den stora terrassen runt sockeln däruppe i avsikt att visa hur trångt det var nere på den lilla utsiktsterrassen.

Folkträngsel på utsiktsterrassen framför Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro (1973)

Det välkända berget Sockertoppen är på den första bilden delvis skymt av den högra flaggstången. På den andra bilden finns det inga flaggstänger, och jag har haft en del bryderi beträffande hur jag fick bort dem från bilden trots att jag då inte ens hade sett dem. Jo, för denna andra bild stod jag längst ut därnere påutsiktsterrassen – det var inte lika trångt där hela tiden – och det var därför som jag omedvetet undvek den högra flaggstången. Sockertoppen kom i alla fall med här också.

Samma utsikt som på föregående bild, bara litet mera åt höger. Rio de Janeiro (1973)

På den tredje bilden kom den högra flaggstången med igen, nu till synes mycket tjockare, eftersom jag då använde ett teleobjektiv. Sockertoppen hamnade utanför bildens högerkant, men Ed nere på utsiktsterrassen kom i stället med i nedre vänstra hörnet av bilden.

Med Ed på utsiktsterrassen, en utsiktsbild från Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro (1973)

Vi fick gå uppför trappan till statysockeln igen för att sedan kunna gå ner till tåget tillbaka till verkligheten. Det kändes så skönt och lätt att gå när det bar utför, att vi gav tusan i tåget och fortsatte att gå till fots. Och när vi hade bestämt oss för detta så var det ingen återvändo, men ingen fara – det var bara skönt att promenera. Det var bortåt 700 meter i höjdskillnad mellan toppen och staden nedanför, och det tog oss väl någon timme. Det var aldrig någon tvekan om vilken väg vi skulle välja, för allt var ordentligt utmärkt i alla gatukorsningar. För bilisterna, naturligtvis – vi var de enda tokiga turister som gjorde något så vansinningt som att gå till fots.

Som avslutning på vårt besök uppe hos Kristi Frälsaren lägger jag in två bilder, tagna av andra fotografer. Den första bilden är ett vykort som vi köpte uppe på toppen, och den andra har jag för ovanlighetens skull tagit från internet. Vi kom att senare få se den vita statyn sväva fritt i mörkret däruppe, en fascinerande syn, men vi gav oss inte på det omöjliga dådet att ta en sådan nattbild.

Skymningsbild av Corcovadoberget med Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Nattbild med Kristi Frälsarstatyn upplyst, Rio de Janeiro (internet)

På Cosmo Velhogatan (por. Rua Cosmo Velho) passerade vi kuggstångsbanans bottenstation, varifrån vi hade åkt upp några timmar tidigare, och därfrån tog vi en buss, troligen samma som vi hade kommit dit med, och den tog oss resten av vägen tillbaka ner.

Inlägg 3.018: 7 jul 1973

Corcovadobergstoppskristifrälsarstatybesöket

Som du ser på det föregående vykortet, kunde vi från tåget på sina ställen se Kristi Frälsarstatyn på toppen av Corcovadoberget, och den kom varje gång allt närmare oss – en högtalare i vagnen fick alla att vrida huvudet bort från den fantastiska utsikten och mot statyn däruppe. Den blev allt större varje gång – innan vi hade börja åka upp hade jag sagt till Ed att den måste ha varit riktigt stor för att synas på så långt håll nerifrån, säkert fem meter hög, kanske ända upp till tio meter. När vi kom upp till slutstationen och hade statyn rätt framför oss, ja, då såg vi att den var ännu mycket större än så.

Ed uppe på fotterrassen vid Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro (1973)

Det visade sig att den, i stället för fem meter, var 30 meter hög och att Kristus hade 28 meter mellan fingertopparna – tack och lov att jag här kan uttrycka detta i metermått, för i Amerika skulle jag ha fått säga att Kristus hade 93 fötter mellan händerna!

Kristi Frälsarstatyn hade skapats mellan åren 1923 och 1931 i typisk art decostil, i likhet med alla målningar och skulpturer från det decenniet. Upphovsmannen var en skulpturkonstnär från Frankrike – frihetsgudinnan i Nya Yorks hamn (se inlägg 4) härstammade också från Frankrike. Den här statyn var gjuten i armerad betong med ytan formad i täljsten, och i motsats till frihetsgudinnan var Kristi Frälsarstatyn därmed inte ihålig. Man kunde inte alls gå in i den – vilket vi ändå inte hade velat göra. Den lär ha vägt 635 ton, vilket fick Ed och mig att avstå från att försöka stjäla den för att placera den hemma på Sjätte avenyn. Vi fotograferade den i stället.

Jag står här i mitten på skuggsidan av Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro (1973)

Jag beklagar en massa saker beträffande just denna bild. Den sluttar betänkligt år vänster – om jag på vanligt sätt skulle justera lutningen finge jag skalpera Jesus – och det gör man bara inte – och han skulle då fortfarande ändå få sakna sin högra hand. Allt, statyn och alla vi besökare, var inte heller behjälpta av solen, som lyste från andra hållet.

I gengäld kommer här en flygbild på ett vykort som vi köpte på platsen. Återgivningen av statyn på detta kort är mycket bättre än på det vykort som jag tidigare visade upp, där landskapet bortom statyn utgjordes av Rio de Janeiro och den vilda skärgården bortom staden. Här syns bara den skogsklädda nationalparken runt Corcovadoberget.

Flygbild av Kristi Frölsarstatyn, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Trappan framför statyn ledde bara ner till en terrass, synbarligen byggd enbart för att ta bilder av statyn därifrån. De följande tre bilderna tog vi därnere.

Inlägg 3.017: 7 jul 1973

Kristifrälsarstatykuggstångsbanetillresefordonet

Vi vaknade förstås extra tidigt på lördagen efter en lång, djup sömn. Gårdagskvällen låg långt framme i mitt minne, och jag var nu helt beredd att ge mig på mitt andra årtionde i mitt nya hemland, i min nya tillvaro – fast det började faktiskt nu i Brasilien. Precis som det första årtiondet började i Sverige.

I dag skulle vi först och främst ge oss på Kristi Frälsarstatyn uppe på den högsta bergstoppen över Rio de Janeiro. Om vi hade haft vingar skulle vi ha kunnat överblicka dagsmålet så som det hade gjorts på detta vykort, som förstås helt banalt hade tagits från en flygmaskin.

Flygbild av staden med Kristi Frälsarstatyn i förgrunden, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Du ser Sockertoppen mitt i bilden, ovanför statyn. Badstranden till vänster ligger i stadsdelen Botafogo, ett namn som jag har lätt att komma ihåg, då det i min konstiga hjärna påminner om ordet ‘barfota’, trots att det är ett helt annat ord. Vi kom att besöka den stadsdelen litet senare.

Men innan vi gav oss iväg åt vi en liten frukost – något som vårt hotell inte serverade – återigen på ett litet hak runt hörnet, och där gick vi också in i flera småbutiker och köpte allehanda godsaker att snaska på i vårt rum – ifall vi skulle komma hem dödströtta igen. Här är drösen av kvitton på allt detta, sammanlagt representerande 16,70 kronor.

Kvitton på frukost och godsaker från närbutiker runt hotellet, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Man kunde komma till Kristi Frälsarstatyn på många sätt. Man kunde gå dit till fots, men det nöjet hade vi inte tid för – eller ork. Man kunde i sin bil köra största delen upp – men vi hade ju ingen droska. Taxi? Du vet att vi inte var taxiälskare – vi gillade kollektivtrafik. Och när jag nämner att det gick en kuggstångsbana upp till bergstoppen, ja, då vet du på vilket sätt vi skulle komma dit upp.

Det behövdes två busslinjer för att få oss till stationen för kuggstångståget, men det gick rätt fort. Det hade sin begynnelsestation i stadsdelen Cosme Velho, rena landet jämfört med den livliga staden strax nedanför. Den här bilden tog jag genom vindrutan på bussen.

Stadsdelen Cosme Velho med Kristi Frälsarstatyn högt uppe på berget, Rio de Janeiro (1973)

Vi steg av vid stationen, och så här såg kuggstångsbanan ut från plattformen.

Begynnelsestationen för kuggstångsbanan, Cosme Velho, Rio de Janeiro (1973)

Det var en hel del passagerare i det lilla tåget, som bestod av en passagerarvagn med motor, vilket knuffade en passagerarvagn utan motor framför sig – så som det alltid går till på kuggstångsbanor. Ed och jag hade ju erfarenhet av sådana från Jungfrubanan i Schweiz (se inlägg 659), så detta var ingenting direkt nytt för oss. Det här vykortet visar vårt tåg på väg upp mot Kristi Frälsarstatyn, som ochså syns på kortet.

Kuggstångsbanan upp till Kristi Frälsarstatyn, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

Inlägg 3.016: 6 jul 1973

Tioårsamerikavistelsejubileumsapropåfirandet

Vi kom tillbaka till vårt hotellrum redan klockan 19.00. Vi hade en hel, lång fredagskväll framför oss och en världsstads alla förlustelser på bara en kort bussturs avstånd. Vi hade ingen TV och inte ens några sköna fåtöljer att sitta i. Och ändå stannade vi på vårt lilla rum och gjorde ingenting.

Den här resan hade antagligen gett oss så mycket nya intryck att vi helt enkelt var fullproppade med dem – det fanns inte rum med mera tills vi hade haft tillfälle att smälta alltihop. Så vi lät några timmar gå förlorade. Vi låg där ovanpå våra sängar, med ögonen tillslutna, då och då sugande på en godbit av vad vi skräp hade inköpt, och ibland växlande ett ord eller två.

”Vet du, det här är en dag att minnas”, sade jag plötsligt.

”Vadå?” undrade Ed.

”Det är en stor dag för mig att minnas för länge sen”, sade jag mystiskt.

Det blev tyst. Jag fruktade att Ed hade somnat, så jag fortsatte: ”För tio år sen gjorde jag nått som du har glädje av i dag”. Det var pretentiöst att säga detta, men jag var så säker på det att jag bara sade så.

”För tio år sedan hade jag ju inte träffat dig”, sade Ed undrande. Vad i all världen vimsade Gymbrat om?

”Det har du alldeles rätt i. Och om jag inte hade gjort vad jag gjorde då, så hade vi inte träffats alls.”

Nu hade jag avslöjat vad jag hade tänkt på, och Ed skulle ha rusat upp och kommit och kramat om mig där jag låg och yrade – men det gjorde han inte alls. Han begrep ingenting. Jag kunde ha hänvisat honom till inlägg 2 i mina memoarer, men eftersom jag år 1973 inte ännu hade skrivit dem, så kunde jag ju inte säga det. Så jag fick i stället tala klartext.

”För precis tio år sedan i dag seglade jag iväg från Göteborg med Kungsholm på mitt livs viktigaste resa”, sade jag pompöst så det knakade.

Det var tyst ett tag medan Ed tänkte.

”Tack”, sade han slutligen, ”Det var snällt av dig. Men du är alltid snäll, så det förvånar mig inte.”

Och så tassade han över till mig och kröp ihop vid min sida. Sängen var mycket starkare än den i Campo Grande och klarade påfrestningen utan att ens sucka.

Tio år är en lång tid, och jag kom inte att tänka på detta ‘jubileum’ för första gången där på hotellsängen. Jag hade tänkt på det många gånger och sett fram emot det. Inte för att fira det, men för att markera det när det hände. Och nu hade jag helt glömt bort det – fram till nu på kvällskvisten. Och tack vare det blev den här helt meningslösa kvällen utan energi för mera turism full av kärlek och godhet och mera mening än de flesta andra kvällar. Ed gjorde firandet av mitt personliga tioårsminne mera underbart än jag kunde ha drömt om. Det var något som bara min drömprins kunde ha åstadkommit, och det utan ett ögonblicks planering i förväg.

Inlägg 3.015: 6 jul 1973

Höghustragedinedfallspostludiet

När vi vilade upp på rummet efter havsbadet och rengöringen efter det, funderade vi på på vad vi skulle göra under resten av dagen. Skulle vi ta oss in till stadens centrum, eller skulle vi ta det lugnt och bekanta oss mera med den här lilla ‘badorten’? Solen stod redan lågt och det var inte mycket kvar av dagen, så det var helt enkelt inte tillräckligt med tid kvar för att ge oss in till innerstaden och vandra runt. Vi stannade därför kvar i Copacabana, och hungriga som vi var gick vi ut för att hitta ett matställe. Vi bytte inte kläder för det, och väl var det. Vi gick nämligen inte på någonting det minsta elegant.

Men innan vi hade gått någonstans, så var det första vi fick uppleva en folksamling med polisbilar och ambulanser strax intill hotellet. En kvinna hade fallit till sin död från ett av höghusen, och vi kom tack och lov inte dit i tid för att se hennes kropp stuvas in i en av ambulanserna.

En kvinna hade fallit till sin död från ett höghus, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Vad hade hänt? Ingen visste någonting eller ville säga någonting mera om saken. Fast Ed, som alltid var realistisk, sade till mig att hon hade tagit livet av sig genom att hoppa ut från en balkong eller ett fönster. Detta händelseförlopp hade redan passerat genom mitt huvud, för man trillar inte oavsiktligt ut genom fönster och balkonger i höghus. Men jag hade inte velat fortsätta på den linjen. Fast när Ed gjorde det, så blev det fastställt – för oss själva – att så hade det gått till.

Kanske det var denna händelse som fick vårt kvällsmål efteråt att inte alls fastna i mitt minne. Här på bilden står jag och sysslar med någonting på den lilla sylta där vi åt. Ed fotograferade mig – hans egen silhuett råkade komma med på bilden genom att det satt en spegel på väggen bredvid mig. Men det är en mångvinklad bild, som jag har studerrat i detalj, och även efter det begriper jag fortfarande inte vad den föreställer. Det är i alla fall jag på bilden, och det har med mat att göra.

Silhuetten Ed fotograferar mig sysslande med mat på en restaurang, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Här är emellertid vår nota för måltiden, enkel och klar. Vi betalade 25 kronor för vår kvällsvard.

Vår mycket enkla kvällsvardsnota, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Men när vi gick tillbaka till hotellet stannade vi ändå till vid en liten butik runt hörnet för att fylla på magsäcken. Där köpte Ed en stor påse pommes frites (por. batata frita), eller, som Bonniers svenska ordbok så lättvindigt kallar det, ‘frityrkokta potatisstavar’ – alla dessa obegripliga benämningar på en i mitt tycke förfärlig typ av mat. Ed fick avnjuta den på egen hand utan mig inblandad.

Etiketten på Eds påse med frityrkokta potatisstavar, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Vi köpte ett par andra tilltugg också i samma butik, och här är kvittot på 7,45 kronor för hela rasket.

Kvittot på de frityrkokta potatisstavarna och litet annat, Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Inlägg 3.014: 6 jul 1973

Copacabanastrandsagolikhetsuppfattningsnedtrappningen

Och så gick vi den lilla biten bort till den berömda stranden. Det tog bara ett par minuter att komma dit. Vi korsade den stora Atlantiska avenyn (por. Avenida Atlantica), och sedan var det öppen sand, bortsett från en liten servering och annat praktiskt här och där. Sandstranden var överväldigande i sin storhet, och den var också tom – helt i motsats till vad jag hade väntat mig var Copacabanastranden nästan helt renons på badande. Här och där sprang en grupp tonåringar omkring med en boll på sätt som tonåringar världen runt plägar göra oavsett omgivningen, och nere i vattenbrynet lekte några ungar övervakade av en förälder eller två. Men den här oändliga stranden, som matematiskt sett skulle kunna rymma en miljon badgäster, slumrade skönt i sin vinterdvala. I fråga om breddgraden är juli månad i Rio vad januari är i Havanna, och som alla de svenskar som semestrar på Cuba vet, så är det inte direkt iskallt där mitt i vintern, men svalare är det. Det var förstås därför som Copacabana nu inte var packat med badgäster.

Vi tog på skoj själva av oss skorna och plaskade runt litet i vattenbrynet. Det var inte alls kallt.

”Ska vi inte ta oss ett dopp, så att vi kan säga att vi har badat på Copacabana?” undrade Ed.

Det var en utmärkt idé! Det finns två sorters nöjen, (1) sådant som är roligt att göra, och (2) sådant som är roligt att ha gjort. Nu skulle vi ha det roligt, och jag såg genast fram emot det roliga av sort nummer 2.

Vi gick tillbaka till hotellet, satte på oss badbyxorna under de vanliga kläderna och tog med oss en av hotellets badhanddukar. Ute på stranden, inte långt från vattenbrynet, tog vi av oss allt utom badbyxorna – och så fotograferade vi varann för att ha bevis på vårt hjältemod. Jag knäppte först Ed i östlig riktning och fick därmed med den disiga skepnaden av Sockertoppen i bildens mitt utan att ens märka det.

Ed före provdoppet, Copacabanastranden, Rio de Janeiro (1973)

Och sedan tog Ed en bild av mig i västlig riktning, och där fanns det ingen Sockertopp alls.

Jag före provdoppet, Copacabanastranden, Rio de Janeiro (1973)

Sedan hoppade vi ut i havet, en i taget för att inte lämna våra kläder obevakade. Vattnet var väl en 20 grader, alltså inte som i Västindien utan mera som Tylösand var mitt i sommaren. Värre var det att vattnet inte var rent – situationen verkade vara liknande den i Marbella (se inlägg 2.702), Det var inte frågan om en ordentlig strandrengöring, som säkerligen gjordes före säsongen varje år. Nej, det var allt det som kom flytande med vattnet från andra håll – utan att här gå in på vad det var och varifrån det kom. Resultatet av vår korta stund i havet i Copacabana var faktiskt att där ville ingen av oss bada igen.

Vi soltorkade och handdukstorkade oss, drog på oss fritidskläderna och gick hem till vårt rum och duschade noga bort Atlanten.

Inlägg 3.013: 6 jul 1973

Copacabanatillvarobegynnelsemomenten

Vilken skillnad mellan S:t Paulus och Rio! Jag visste ju att Rio hade höga, branta berg mitt i staden, men att man måste åka igenom en tunnel för att överhuvudtaget komma till Copacabana hade jag inte haft en aning om. Jag hade också väntat mig att komma till en liten sömnig by med en jättestor, bred sandstrand, men i stället var det en livlig storstad med höga byggnader längs affärsgatorna, massor med folk överallt och trångt med bilar och bussar.

Chauffören svängde av åt höger in på Copacabanaavenyn – han visste precis var han var – och på den gatan lotsade han oss fram ett tjugotal kvarter, tills han stannade framför ett litet tvåvåningshotell, inklämt mellan två enorma byggnader. Det hette Copa Linda och såg på sitt sätt inbjudande ut i sin näpenhet mitt i denna våldsamma storstadsröra.

Det lilla huset i mitten var vårt hotell, Hotell Copa Linda, Rio de Janeiro (1973)

Hotellets entré var liten och oansenlig, och portierlogen var klassiskt förtroendeingivande. Jovisst, de hade ett rum bokat för oss – chaufförens ordnande – och det kändes skönt att åter få en fast punkt i tillvaron för ett par dagar. Eftersom vi hade levat i hög stil alltsedan Iguassufallet – lyxhotell, lyxbuss, fint hotell, fint flygplan – så kändes det litet nedslående att hamna i ett vanligt, ordinärt hotellrum. Men vi var ju inte i Rio de Janeiro för att sitta på vårt hotellrum och beundra väggarna, så det dög naturligtvis.

Portierlogen, Hotell Copa Linda, Rio de Janeiro (1973)

På rummet låg det en broschyr om Rio de Janeiro med bland annat den här fina kartbilden av Copacabana. På den har jag ute i havet ritat in väderstrecken – kartan är ovanligt nog ritad med norr nästan rätt ner – och med rödpenna har jag också markerat exakt var hotell Copa Linda låg. I taxin hade vi kommit ut ur tunneln på den gata som längst ner på kartan heter ‘AV. PRINC. ISABEL’ och från den svängt till höger in på ‘AVENIDA N. S. DE COPACABANA’. Bra – nu visste vi på ett ungefär var vi befann oss.

Karta över Copacabana, Rio de Janeiro (1973)

Efter att ha lättat på stassen och övergått till fritidsklädsel gav vi oss ut för att uppleva den världsbekanta stadsdelen Copacabana. Vi tog nogsamt med oss hotellets reklamkort för att ha adressen tillgänglig om vi skulle förirra oss.

Reklamkort för vårt hotell, Hotell Copa Linda, Rio de Janeiro (1973)

Bara några steg från hotellet låg det en liten uteservering, som inte bara såg otroligt inbjudande ut med en skär parasoll över varje bord och bekväma röda stolar inunder. Apelsinsaften från planet hade sjunkit undan och nu var det allt dags för litet påfyllning, så vi satte oss där och mådde gott.

Jag intar ett litet mellanmål nära vårt hotell, Rio de Janeiro (1973)

Vår nota på 1,45 kronor talade om för oss att serveringen tillhörde butiken intill – ‘Amerikanska Butikerna’ (por. Lojas Americanas).

Den lilla notan för det lilla mellanmålet, Rio de Janeiro (1973)

Och så gick vi ut till badstranden, två små kvarter därifrån.

Inlägg 3.012: 6 jul 1973

Luftbroflygningen

Spärrvakten sade att vi kunde pollettera våra väskor ute vid planet. Man kan tycka att vi också borde ha blivit säkerhetskontrollerade på något vis innan vi gick ombord, men det har jag inget minne av. Dessa nya bestämmelser hade nog inte ännu nått den här händiga luftbron, som hade startats redan år 1959. Vi vet nu – men inte då – att den skulle fortsätta att fungera ända fram till år 1999 efter hela 40 års tjänst.

Det var ett stort propellerplan, tillhörande Brasiliens stora flygbolag VARIG. Jag hade inte flugit med propeller sedan Ed och jag flög med Loftleidir till Island och Luxemburg år 1966 (se inlägg 632) – det var hela sju år sedan – tänk vad tiden flyger iväg! Det här planet var mycket mindre, men det var nytt och fint. Här står Ed med vår kabinbag mellan de två motorerna på vänstervingen på väg att stiga ombord. Han stod så nära propellrarna att det kunde tänkas vara obehagligt om de började snurra.

Ed står framför vårt plan innan han stiger ombord, Luftbroflygplatden, S:t Paulus (1973)

Planet var inte helt fyllt med passagerare, så det fortsatte att droppa in folk ända fram till klockan 12.07. Då gav det sig iväg med oss mot Rio. Resan dit tog mindre än en timme i anspråk, och de serverade apelsinsaft och kaffe utan att jäkta. Det var inte som på tiominutershoppet från Curaçao and Bonaire (se inlägg 2.246) – farten på den snabbserveringen glömmer jag aldrig.

Och så landade planet fint emot den ganska starka blåsten. Vi hade kommit till Santos Dumontflygplatsen, som låg mitt inne i själva Rio de Janeiro. Den hade ett förnämligt läge med Atlantvatten åt tre håll och kontorsskyskrapor på den fjärde sidan, såpass nära att man med lätthet kunde strosa över till flygplatsen på sin lunchrast om man arbetade där. Det var bara en gatukorsning i form av ett klöverblad däremellan.

Santos Dumontflygplatsen, fotograferad från skyskrapa mittemot, Rio de Janeiro, 1973 (vykort)

”Titta, där är Sockertoppen”, utbrast Ed på vår väg in mot terminalen. Och där borta låg det världsberömda berget, insvept i några tunna molntussar, allom till ingenkänningsglädje.

Vårt flygplan och Sockertoppen, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Nu var det min tur att bära kabinbagen och bli fotograferad. Vårt bagage som vi hade sänt iväg på ett så informellt sätt i S:t Paulus skulle vi nu hitta på en vanlig bagagekarusell inne i terminalen.

Jag ät på väg till terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Denna fina byggnad hade i sin stora hall två monumentala väggmålningar, den ena av ‘flygverksamheten i går’ och den andra av ‘flygverksamheten i dag’.

Väggmålningen ‘Flygverksamheten i går’, Terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Väggmålningen ‘Flygverksamheten i dag’, Terminalbyggnaden, Santos Dumontflygplatsen, Rio de Janeiro (1973)

Vi lät oss villigt haffas av en ivrig taxichaufför, som för 16 kronor tog oss till ett hotell i Copacabana, två kvarter från den berömda badstranden. Det blev litet dyrare än taxin i S:t Paulus, men han gjorde skäl för slanten – han ringde nämligen upp hotellet på sin biltelefon och beställde ett rum för oss.

Inlägg 3.011: 6 jul 1973

Luftbroöverfartsuppnåendetaxibilssnabbhetsnödtvånget

Portieren beställde en taxi för oss, och så var vi på vår väg.

Så satt vi igen i en taxibil. Under den här resan genom Sydamerika hade vi åkt taxi flera gånger än under fem års tid i Nya York, kanske tio. Vi tyckte inte alls illa om taxibilar, bara det att vi gillade mera att åka ‘kommunalt’ tillsammans med andra människor. Taxi hörde till vad man gjorde när man hade bråttom, och det var just det vi hade nu till flygplatsen. På morgonen klockan 07.00 hade vi inte haft någon brådska – vi hade räknat med att det där ormmuseet inte skulle slå upp portarna förrän tidigast klockan 08.00, och då tog vi den långsammare bussen. På den fick vi stå och trängas – än sen då?

Jag gav chauffören portierens lilla blåa lapp med namnet på flygplatsen. ‘Congonhas’ – kunde det över huvud taget uttalas? Chauffören bara nickade, han visste nog inte heller hur man sade det.

Flygplatsen låg söder om centrum. Det tog oss kanske en halvtimme dit och vi blev av med 6 kronor för nöjet. Kanske de verkligt låga priserna i de sydamerikanska taxibilarna gjorde att det kändes mindre skrytsamt att färdas på det sättet, vad vet jag? Men jag vet att vi kom till porten för ‘Luftbron’ klockan 11.45 – jag hade hört att det skulle gå ett plan varje halvtimme, och nu hade vi kanske en chans att komma med 12-planet.

Vilken röra därinne! Det är ofta trångt i en flygplatsterminal, men detta var som julrealisationen på ett varuhus. Jag ställde mig bakom någons rygg som var vänd åt rätt håll och hoppades då att jag stod i kön till biljettkassan. Och utan att följa ryggen framför mig så var jag plötsligt framme vid disken.

Huvudet högre än alla andra köar jag vid biljettkassan, Congonhasflygplatsen, S:t Paulus (1973)

”När går nästa plan till Rio de Janeiro?” undrade jag på engelska.

”Senast klockan 12.07”, svarade hon. ”Fast planet går så snart det är fyllt.”

Det var nu bara tio minuter kvar: ”Om jag köper mina biljetter nu, gäller de också för nästa plan?”. Jag måste försöka begripa hur det hängde ihop.

”Alla biljetter gäller hela dagen för alla plan med luftbron”, fick jag veta. ”Hur många biljetter?”

Detta gjorde det hela mycket enklare. Jag fick våra två flygbiljetter och undrade: ”Om vi missar detta plan, när går nästa?”

”Senast 30 minuter efter avgången av 12.07-planet.” – Nu hade jag fattat hela galoppen. Så enkelt och finurligt det var gjort för att få omsättning på resenärerna och samtidigt hålla halvtimmesgarantin!

Ed och jag rusade bort till utgångsspärren, visade upp biljetterna och hörde till tack två klick från hans handräknare. Det hade alltså funnits två tomma stolar kvar på planet, och de stod nu och väntade på oss.

Inlägg 3.010: 6 jul 1973

Berlinisoleringsminnesuppväckandet

I och med att det inte var något farligt jag hade i min famn och samtidigt inte heller klibbigt och kletigt, så kom jag snabbt över chocken och började faktiskt uppskatta min situation. Detta med att ormen var stadig och hård och stabil till konsistensen var en helomvändning i min uppfattning om världen omkring mig, låt vara den mycket lilla del av världen som jag inte någon enda gång under mina nära 40 år hade kommit i fysisk kontakt med. Ingen hade någonsin sagt till mig att ormar var sladdriga och lealösa som daggmaskar – eller att de var slemmiga som sniglar. Det var bara något som jag hade tagit för givet.

Nu stod jag där och sökte förgäves att räta ut en bit av ormen, och det gick bara inte – den var för stark. Jag lämnade tillbaka den till guiden, som genast gav den till Ed. Han var förstås nu helt förberedd på detta – han hade ju sett mig hålla ormen – så han reagerade inte så som jag hade gjort, och jag fick tillfälle att ta flera bilder av honom med ormen intrasslad i fingrarna.

Ed med en ofarlig orm i händerna, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Eds händer med en intrasslad orm, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Vår guide avskedade sig efter detta och sade att vi kunde se oss omkring i museet på egen hand. Det gjorde vi och fann att vi inte alls var de enda besökarna här så tidigt som klockan 09.00. Men ingenting annat sevärt kunde mäta sig med upplevelsen av hålla en orm i händerna, och vi åkte snart tillbaka till hotellet. Nu fanns det gott om sittplatser på bussen.

Att packa ihop våra grejer på hotellet tog mindre än fem minuter – jag packade nogsamt ner ett oanvänt tändsticksfodral – och så var vi färdiga att betala och ge oss av.

Tändsticksfodral, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Från receptionsdisken tog jag också med mig ett mera utförligt hotellkort med samma uppgifter som hade stått i pamfletten.

Det utförliga hotellkortet, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

”Vad har ni använt ur kylskåpet?” frågade portieren innan han avslutade vårt rumskonto.

”Ingenting”, svarade jag rappt.

”Ni måste väl ha ätit eller druckit någonting”, insisterade han. När jag skakade på huvudet sände han upp den lille hotellpojken till vårt rum för att kolla saken. Han väntade med att avsluta kontot tills han fick beskedet om att de här konstiga amerikanarna inte hade ätit eller druckit ett enda dugg ur sitt kylskåp.

Räkningen utan kylskåpsrofferi gick på 65 kronor för rummet. Till det kom 3 kronor för våra två vykort – som jag redan har visat upp här – och, vilket vi visste om, en 10 procents betjäningsavgift på 7 kronor. Totalt blev det alltså 75 kronor.

Xår rumsräkning, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Portieren gav oss litet information om flygningen till Rio de Janeiro. Vi skulle använda vad som kallades ‘luftbron’ (por. Ponte Aéreo) – ett uttryck som i mitt huvud genast betydde försörjningen av Västberlin 25 år tidigare, då Sovjetunionen under tiden från den 24 juni 1948 till den 12 maj 1949 försökte att tvinga västmakterna att överge den blockerade staden. Nu gällde dock luftbron något helt annat. Han skrev ner namnet på flygplatsen på den här lilla egendomligt tillklippta papperslappen.

Portierens lapp om vår flygning till Rio, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Han ringde också efter en taxi för oss, och så var vi på vår väg.

Inlägg 3.009: 6 jul 1973

Ormbekantskapsgörandet

Sedan vi hade fått institutets ändamål och organisation klargjorda för oss togs vi av vår guide först ut till serpentariet. Ormarna bodde där ute i det fria i små runda, vita ormhus, belägna på individuella ormgårdar med lodräta väggar för att förhindra dem att på egen hand ge sig ut på vift. Ed står här bortom två av dessa ormgårdar.

Ed översblickar serpentariets ormgårdar, Butantaninstitutet, S:tPaulus (1973)

Vår guide gick in på en ormgård och lyfte ut en skallerorm därifrån. Han satte ner den på marken – på säkert avstånd från oss. Den rullade genast ihop sig och reste ‘överkroppen’ och visade med alla medel att den var arg på allt och alla. Den satte igång med att vilt skallra med stjärten men höll sig kvar på samma plats på marken – tills doktorn lyfte tillbaka den in på sin ormgård och lät den lugna ner sig.

Vi gick sedan in i en sal med vitrinskåp runt väggarna, och där lät han oss bli närmare bekanta med några ormar. Först plockade han fram en giftig orm och använde en pincett till att hålla dess gap öppet med gifttänderna färdiga till anfall. Vi kunde se giftdropparna bildas längs själva tänderna och höll oss på behörigt avstånd. Det här var verkligen farliga saker, men vår guide arbetade med ormen utan minsta tecken på den fasa som Ed och jag kände.

Vår guide håller fram gifttänderna på en orm utan minsta svårighet, Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Han lade tillbaka giftormen i sitt skåp och plockande fram en mycket större orm, som inte alls var giftig. Eftersom Institutet professionellt sysslade med ormgifter hade det ingen användning för ormar utan gift – de fanns där endast för besökare som oss, eftersom de inte alls var farliga. Han höll den stora ormen hur som helst i händerna, och trots att vi visste att den var helt ofarlig såg det skrämmande ut.

”Se här”, sade han och höll fram den mot mig. ”Klappa den litet på ryggen!”

Klappa en orm? Inte ville jag göra det! Hela min livsinriktning med valet mellan att fly eller fäkta stod nu på spel – jag ville fly, men kände att jag nu var tvungen att fäkta. Jag sträckte försiktigt fram ett pekfinger och snuddade vid monstrets kladdiga skinn – vilket egendomligt nog inte alls kändes kladdigt.

”Litet bättre!” sade vår doktor. ”Använd hela handen så som ni klappar en hund!”

Nu när jag visste att ormen inte var smetig och inte heller farlig gick det lättare. Jag strök den försiktigt över ryggen och upptäckte att den inte heller var mjuk som en daggmask, vilket var hela min tidigare reptilerfarenhet. Den var hård som en kvist. Och det sade jag till guiden att jag förvånades över.

Han skrattade: ”Det hör jag från många gäster. Nej, ormar är starka varelser – känn bara!”, sade han och lyfte över hela den hopringlade ormen i mina armar. Jag kunde inte tro vad som höll på här. Jag stod mitt på ett golv med en två meter lång orm krälande runt i min famn! Och jag dog inte!

Inlägg 3.008: 6 jul 1973

Ormmuseumbesöksutflykten

Allt som vi hittills hade gjort i S:t Paulus hade vi hittat i vår kära pamflett från lyxbussen. Nu fann i den att sevärdhet nummer 1 för den här månaden var Butantaninstitutet (por. Instituto Butantan), en privat/statlig institution, som tillverkade serum mot ormbett. Allmänheten kunde besöka ett museum inne på institutet – detta vore väl något ovanligt för oss att göra? Nja, Ed gillade inte alls krälande och slemmiga djur, som ormar och sniglar, så han var litet tveksam. Men jag övertygade honom om att han säkert inte skulle få se en enda orm ens genom ett fönster, och då gav han med sig.

Nu gällde det att jag hade rätt i vad jag sade. Hmm?

Så gick vi till hotellets frukostrum och fick vår lilla brasilianska frukost, bulle och kaffe. Vi var de enda där, men vi var också riktigt tidigt uppe.

I pamfletten stod det vilken busslinje som gick till Butantaninstitutet, och jag sökte fram var vi kunde hitta just den bussen. Det var en bit att gå dit, och nu kändes det i kroppen att vi hade vandrat ordentligt under gårdagen. Men bussen kom och plockade upp oss, och nu i rusningsdags så fanns det förstås inga sittplater lediga. Vi fick stå nästan hela vägen.

Bussresan till Butantanmuseet, S:t Paulus (1973)

Vi fann Butantaninstitutet bland en massa vetenskapliga byggnader i en park på universitetsområdet. Här står jag utanför målet för vår tripp.

Jag står utanför Butantaninstitutet, S:t Paulus (1973)

Det fanns en särskild ingång till museet, och i entréhallen hade de ett jättelikt ‘akvarium’ med ormar. Ed blev inte chockad, för de var alla i säkert förvar bakom glaset. Tvärtom, han gick frivilligt fram till glasmontern för att se ormarna bättre. Jag blev verkligen förvånad över detta, för jag själv tyckte egentligen lika illa om slemmiga djur som Ed gjorde – jag undvek noga att röra vid dem. Usch!

Vi betalade vår lilla besöksavgift på 36 öre för oss var, och i och med det blev vi uppskattade besökare, som de verkligen tog hand om. Vi var till synes de enda besökarna, åtminstone nu på morgonen, och vi fick därmed en privat guide. Han var klädd i vit rock, och det gjorde att när han presenterade sig som Doktor Så-och-så blev vi inte så värst förvånade – han verkade annars ganska ung och ovetenskaplig.

Våra entrébiljetter till Butantaninstitutet,S:t Paulus (1973)

Han berättade att institutet var ett biologiskt forskningscenter som sysslar med immunbiologi och tillverkning av biologiska läkemedel. Det är världsberömt för sin samling av giftiga ormar, ödlor, spindlar och skorpioner. Brrr! Genom att extrahera gifter från sina reptiler frambringar institutet vaccin mot många olika sjukdomar, som tuberkulos, vattuskräck, stelkramp och difteri. Man erbjuder också motgifter att användas efter bett av giftiga djur.

Inlägg 3.007: 5 – 6 jul 1973

Sanktpaulusutforskningkvällen

Även om Ed och jag i allmänhet inte sökte oss till oväsen, så tyckte vi inte illa vara att vi blev omgicna av högljutt prat. En anledning till att vi accepterade det här var att vi ju inte begrep ett ord och inte hade en aning om vad kul situationer deras prat rörde sig om, bara att nästan varenda mening slutade med ett allmänt gapskratt. När någon rattlade ur sig en harang vänd mot oss och uppenbarligen talade just till oss, så svarade vi med ett glatt ”Si-si”, vilket verkade vara nog för att göra oss till att bli deras vänner för livet.

Vi fick en utsökt måltid med brasilianskt rödvin och till det filet mignon av hög kvalitet och enorm kvantitet. Detaljer som förrätter och efterrätter har åren effektivt suddat ut, men att det var en både härlig och rolig upplevelse hänger kvar för evigt. Men mineralvattnet lever kvar för sin etikett, som dels hade ett för oss verkligt roligt namn …

Mineralvattnets namn passade bra in på denna livliga restaurang, Restaurang Rodeo, S:t Paulus (1973)

… och dels var påstämplad med priset 44 öre. Ingenting på vår nota var debiterat med 44 öre – den lägst posten var 2,20 kronor, alltså precis 5 gånger så mycket – vilket väl är det normala påslaget på restaurangnotor överallt i världen. Notan som helhet gick på 50 kronor, mycket pengar men värt vartenda öre. Detta blev vår trevligaste och smakligaste måltid på hela den här resan.

Restaurangnotan var inte detaljerad nog för analys, Restaurang Rodeo, S:tPaulus (1973)

Tillbaka tog vi taxi, och klockan 23.00 var vi i säng. På sängarna, med överkasten borttagna och överlakanen inbjudande bortvikta låg det små kort med den handskrivna påskriften ”God natt (por. Bon Noite)!”.

Hotellkortet med ‘God Natt!’ påskrivet, Restaurang Rodeo, S:t Paulus (1973)

Det första vi gjorde på fredagsmorgonen var att göra upp våra planer för resten av Brasilien. Skulle vi åka till Rio de Janeiro med buss, eller skulle vi flyga dit? Vilken dag skulle vi förflytta oss dit? Helt baserat på avståndet till Rio – litet under hälften jämfört med avståndet från Iguassufallet till S;t Paulus – gissade jag att det skulle ta 8 timmar med nattlyxbuss. Det skulle kunna göras, säg, från klockan 23.00 till 07.00. Bara det att då skulle vi vara tvungna att lämna bagaget här på hotellet tills det var dags att hämta det för nattflyget. Och i Rio skulle vi troligen inte få något rum förrän mitt på dagen, och det vore ju också ett problem. Nej, nattbuss var inte en bra idé. Om vi skulle ta en dagbuss skulle den ta hela fredagen eller hela lördagen i anspråk. Så mycket upptäckarglädje kunde vi inte avstå när vi bara hade två dagar på oss. Oj!

Flyget skulle väl ta två timmar, och om vi flöge nu på fredagseftermiddagen skulle vi få en bra bit tid kvar här i S:t Paulus och hela lördagen och halva söndagen i Rio. Sagt och uppgjort och bestämt.

Inlägg 3.006: 5 jul 1973

Sanktpaulusutforskningseftermiddagen

Vi vilade en stund, satte på TV:n men begrep naturligtvis inte ett ord, och när vi hade tröttnat på att göra ingenting gav vi oss ut igen på nya äventyr. Vi kom på att det fanns fyra väderstreck, och vi hade två kvar av dem att utforska.

Men i alla riktningar visade det sig att det fanns mest jättelika kontorshus, som med tiden började likna varandra alltför mycket. Vi köpte ett par vykort att ha som minne, och här är ett av dem. Jo, vi traskade pliktskyldigast rätt igenom denna skog av höga hus.

Några av kontorsbyggnaderna i stadens centrum, S:t Paulus, 1973 (vykort)

Och när vi hade kommit igenom dem alla, fick vi som belöning en riktig skog av den klassiska typen, med träd och gräs och sådant. Det var förstås en park, inte stor, men den gav en behaglig omväxling från betongen. Här står jag på en bro över en liten å där i parken.

Jag står på en bro över en liten å i en park, S:t Paulus (1973)

Och sedan in genom byggnationen igen på vår väg tillbaka. Den här flygbilden har jag klippt ur vår mångsidiga pamflett, och på den syns litet av hur S:t Paulus hade klarat av genomfartstrafiken – man hade undvikit en del gatukorsningar genom att lägga in viadukter.

Flygbild över staden, hämtad ur pamfletten, S:t Paulus (1973)

Viadukterna fick trafiken att flyta undan, men jag han tänka mig hur krångligt det måste ha varit för en utböling att med alla dessa viadukter kunna komma till sin adress i sin bil. Det här vykortet visar hur skönt man kunde köra genom sexmiljonerstaden – så länge man inte skulle söka sig någonstans.

Foto taget från en viadukt över en genomfartsgata, S;t Paulus, 1973 (vykort)

Vi var ute till efter klockan 17.00, och så här såg ett övergångsställe ut i närheten av en busstation – kanske den till vilken vi själva hade anlänt med lyxbussen.

Några kontorister korsar gatan efter arbetets slut, S:t Paulus (1973)

Återigen lyckades vi hitta tillbaka till vårt hotell, sista biten i mörker – vi hade utnyttjat dagsljuset så effektivt som möjligt. Vi duschade och använde även vår formellt steriliserade toalett.

Steriliseringsintygsremsan från vår hotelltoalett, S:t Paulus (1973)

Och nu gällde det att stilla vår hunger efter allt promenerandet. Vi kunde gå ut på en fin restaurang och äta en brakmiddag – eller äta litet salamikorv och ost med öl ur kylskåpet och betala ungefär lika mycket för det. Tro mig, vi rörde ingenting i kylskåpet. I stället fann jag den här lilla notisen i vår pamflett, också den mycket förstorad:

Den koncisa restaurangnotisen från pamfletten över S:t Paulus (1973)

”RODEO – Endast barbeque. Dagligen lunch och middag fram till klockan 01.30. Haddock Lobogatan 1498. Telefon 80-5140”

Dit gick vi, till fots i kvällens mörker. Det var säkert fyra kilometer dit och tog oss en timme. Restaurang Rodeo låg i ett eget hus på en liten trädplanterad gata med femtonvånings bostadshus runt om. Därinne var det hög stämning, stoj och glam och det doftade barbeque överallt. Vi tog ett bord i en lugn avdelning, men snart fylldes  också den av tjoande matgäster.

Ed sitter vid vårt bord i ett ännu lugnt hörn av restaurang Rodeo, S:t Paulus (1973)

Inlägg 3.005: 5 jul 1973

Sanktpaulusutforskningsförmiddagen

Så snart vi hade kommit ut ur vår lyxbuss haffade vi en taxi och gav chauffören adressen till ‘vårt’ hotell. Det var en två eller tre kilometer dit, och trafiken hade väl lugnat ner sig litet, så vi kom dit rätt snart. Vilken otrolig röra i den här staden! Hur kunde folk bo här?

Hotell Ferdinand låg i ett modernt tiovånings hörnhus, som stack upp i ett kvarter med mest lägre byggnader. Fastän vi inte hade bokat något rum i förväg blev vi varmt mottagna. Jovisst hade de ett rum för oss – det blev nummer 404 med en stor balkong.

Hotellets kort med vårt rumsnummer, Hotell S:t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Trots att vi inte hamnade högt uppe i huset så fick vi en viss utsikt rätt fram över de näraliggande taken. Åt vänster kunde vi emellertid bara se vår gata och dess höga husfasader.

Utsikten åt vänster från vår hotellbalkong, Hotell S;t Ferdinand, S:t Paulus (1973)

Rummet var rätt litet men trevligt inrett, och nu kunde vi båda duscha efter den helt påklädda natten på lyxbussen, och det kändes underbart att bli ren igen. Det frestade att lägga sig en stund, men det var för spännande att få se den här staden, så det fick vara. Efter bara en halvtimme var vi bägge färdiga att gå ut och se oss omkring. Vi tog med oss pamfletten, för i den fanns det en detaljerad karta över centrala S:t Paulus – jag förstorade kraftigt den svarta pricken för vårt hotell nära kartans högra kant för att kunna hitta tillbaka till samma hotell.

Karta över centrala S:t Paulus (1973)

Så gick vi ut och beblandade oss med de sex miljoner människor som bodde i den här för oss helt obekanta staden. Först slank vi in på ett ställe och åt litet frukost, för det behövdes. Det var en vacker dag, men trots det molnfria solskenet kunde man inte se den blåa himlen någonstans, så mycket rök och sotångor hade luften från alla dessa bilar och ännu flera människor. Vi gick och gick, avsiktligt utan något mål, för att få det naturligast möjliga intrycket av storstadens hjärta. Därför vet jag inte vad det var som vi fotograferade, men här är en del av skörden.

Ed står intill en fontän med humrar runt ytterkanten, S:t Paulus (1973)

Exakt mitt i bilden fann Ed sin arbetsgivare Olivettis lokala kontor, S:t Paulus (1973)

En byggnad som hade skurits itu med en kniv, S:t Paulus (1973)

Ed står mitt på en rund plattform uppe på en viadukt, S:t Paulus (1973)

Fridfull gatstump sedd från en viadukt, S:t Paulus (1973)

Efter tre timmars travande behövde vi äta lunch. Det fanns matställen överallt, och nu, sedan alla kontoristerna hade matats och försvunnit, var det tomt och skönt. När vi var mätta, sökte vi oss tillbaka till vårt hotellrum. Där upptäckte vi nu att det fanns kokmöjligheter i ett hörn intill det lilla kylskåpet. I det hittade vi många sorters öl och vatten och korv och ost, och vi trodde först att alla dessa godsaker ingick i rumshyran. Men när vi också hittade whisky och potatischips anade vi oråd, och minsann låg det inte en prislista i ett elegant läderfodral ovanpå kylskåpet. Med skyhöga priser!

Inlägg 3.004: 5 jul 1973

Lyxbussdestinationsankomsten

Jag hade hela tiden vetat att jag inte skulle kunna sova i en transportfåtölj, oavsett hur bekväm den var. Jag skulle försöka somna en stund och sedan ge upp, tända min lilla läslampa och utöka mitt vetande ur vad tidskrifter var tillgängliga. Så var det alltid på flygplanen – men när jag nu låg där i lyxbussens mörker kom jag att tänka på flygningen från Miami till Lima tio dagar tidigare. Då hade min gamla regel inte alls gällt, för jag ju sovit som en baby rätt igenom nattetimmarna. Kanske jag skulle kunna göra det nu också? Längre kom jag inte i mitt funderande, för jag blev störd av plötsligt ljus och buller och bång och kaffedoft. Jag hade sovit som en stock – inte som en baby den här gången – i hela nio timmar och nu var det dags att påbörja det nya liv som en morgon alltid innebar.

Gardinerna var upprullade, men bussens lampor var ändå tända, för det var fortfarande skumt därute. Vi var ju här på södra halvklotets mörkaste tid – motsvarande början av januari i Nya York och Örebro – och då tar man gärna elektriskt ljus till hjälp. Bussen körde inte alls på några stadsgator, så vi hade inte ännu kommit fram till S:t Paulus – det var bara fält och åkrar och massor med kor överallt. Värdinnan sprang omkring och samlade ihop alla använda filtar och kuddar, och efter en stund gick hon runt med en bricka med fyllda kaffekoppar för dem som ville vakna, oss till exempel.

Hon erbjöd också alla en liten pamflett om S:t Paulus, fylld med praktiska upplysningar om staden. Aha! Nu kunde vi ju hitta ett hotell redan innan vi hade kommit dit och på så sätt spara tid. Det fanns massor av hotell listade där, vart och ett med en koncis beskrivning, inte bara en rad i en tabell med kolumner och inte heller en lång, lyrisk passage att traggla igenom. Att broschyren var på portugisiska bara gjorde den roligare.

Det hotell som vi föll för låg i centrum och hette S:t Ferdinand (por. San Fernando), och detta var dess lilla notis – här mycket förstorad:

Den koncisa hotellnotisen i pamfletten för S:t Paulus (1973)

”Hotell S:t Ferdinand – Guaianazesgatan 292 – Telefon 220-5822 – Balkong (för rummen på framsidan), kylskåp, bar, musik, TV, garage. Kreditkort. Frukost. Enkelrum 51 kronor, dubbelrum 65 kronor.”

Klockan 08.00 kom vi till själva S:t Paulus, men sedan tog det en hel timme innan vi kom till busstationen på grund av trafikstockningen i morgonrusningen. Den verkade vara mycket segare här än i New York.

Morgonrusningen sedd genom vår bussruta, S;t Paulus (1973)

Inlägg 3.003: 4 jul 1973

Matuppehållsnattåkningsarrangemangsföregångaren

Därinne var restaurangen lika anspråkslös som utifrån. Det fanns ett långbord med rum för ett tjugotal gäster. och bortom det fanns det några vanliga småbord. Det var allt, och de måste ha hankat sig fram på influxet av upp till 19 hungriga resenärer en gång om dagen. Nåja, man får väl anta att några andra bussar också passerade platsen i samma syfte. men en affärsverksamhet av denna typ förvånade civilekonomen i mig högeligen.

Det fanns ingen matsedel, bara en försynt förfrågan om ”kött eller fisk eller grönsaker?”, vilket var lätt avklarat. Och så satte vi oss alla vid långbordet. Det var inte en pratig grupp, precis som på bussen, och vi var långt ifrån 19, så Ed och jag hade en tom stol på var sida. Bara skönt. Vi var faktiskt mycket mera sömniga än pratsjuka.

Bordet var odekorerat, bortsett från en detalj: ett meterlångt, brett svärd av skinande silver, äkta eller falskt, som stod lutande instucket i själva träytan mitt på bordet – så som det råkade sig kom Ed och jag att sitta precis framför denna dekoration. Det satt naturligtvis andra passagerare mitt emot i samma situation, men de var så väl skymda bakom dekorationen att vi inte kunde se hur de trivdes såpass nära intill ett potentiellt halshuggningsinstrument.

Vi kunde inte grunna över detta i mera än en minut, innan våra stora, välfyllda tallrikar stod framför oss. Dryckjom? Jag minns faktiskt inte. Men steken på tallriken var den största jag någonsin hade sett serverad någonstans, och detta gäller ännu i dag. Ed hade också valt kött och drabbades därför av samma öde. Jag sitter här och låter som om vi led av detta vansinne – det gjorde vi inte alls! Vi gav oss på våra köttbitar utan att, som ju börligt är, vänta tills alla hade fått sin mat serverad. Och utan konversation mellan tuggorna hade vi – och alla de andra – slukat detta verkligen delikata middagsmål, rubb och stubb, på mindre än 20 minuter. En liten miniatyrbakelse hamnade framför oss när den tomma tallriken försvann, och sedan var vi snart ombord på bussen igen och ute på landsvägen.

Landsvägen, ja? Det var inte någon motorväg, om någon hade trott det – det var en asfalterad, tvåfilig väg, med mittlinje och alla sorters hjälpmedel i vägkorsningarna. Vi mötte en bil då och då, men det var inga trafikstockningar någonstans – bortsett från i S:t Paulus, förstås. Vi lutade våra fåtöljer så att de blev sängar, bussvärdinnan stack in en pall under fötterna – jag hade tagit av mig skorna – och vi blev tilldelade var sin filt och nytvättad kudde. Med nästan allt ljus släckt i busskabinen, svarta rullgardiner nerdragna för fönstren – även de stora bakom chauffören – blåstes det tapto klockan 22.00.

Inlägg 3.002: 4 jul 1973

Lyxresebussfärden

På busstationen i Iguassufallet kände vi oss som hemma efter att ha skuttat genom den på väg från vår buss från lervällingen i Guaira till taxibilen till vårt hotell invid vattenfallet ett par dagar tidigare. Nu skuttade vi i andra riktningen för att hitta vår lyxbuss till S:t Paulus. Och den stod och väntade på oss vid sin plattform. Den såg inte alls lyxig ut, men precis som alla andra bussar i Brasilien sken den förstås som välpolerat silver.

Chauffören satt vid sin ratt, men vi blev omhändertagna av en bussvärdinna till våra platser, nummer 7 och 8. Bussen hade toalett, vilket alla de tidigare bussarna hade saknat  Som vi redan visste fanns det stolar – på biljetten med all rätta benämnda ‘fåtöljer’ – för bara 19 resande, av vilka 18 satt i sex rader och den nittonde ensam längst bak bredvid toaletten. Stolarna var helt klädda i ljusbrunt skinn och var oändligt sköna att sitta i. De var så breda att man kunde sitta hur som helst utan att vara i vägen för sina grannar. Om jag sträckte på mig i stolen kunde långe jag inte komma ens i närheten av stolen framför, inte ens om han på natten hade tippat sin stol hela vägen ner och mina fötter befann sig uppe på samma nivå som hans huvud var mina tår en säker decimeter från hans skalle. Jag hade aldrig suttit i en sådan stol i hela mitt liv. Tack, Brasilien!

Värdinnans första plikt var att avkräva oss Iguassus avreseskatt på 29 öre per person.

Kvittona på vår avreseskatt, Iguassufallet, 1973

I gengäld gav hon oss var sin liten påse med kakor, speciellt förpackade för bussbolagets räkning. Men hon talade om att vi skulle få middag på en restaurang omkring klockan 21.00. Vi gjorde slut på alla våra kakor – och fick en extra påse – innan dess.

Etiketten från påsen med småkakor på lyxbussen, 1973

Vi var väl ett tiotal resenärer från Iguassufallet, men efter det brydde jag mig inte om att räkna och kolla vem som reste vart. Bussen stannade bara några få gånger, och den första gången var i Skallerormen, där vi ju också var hemtama. Här står jag där framför vår lyxbuss.

Jag står framför vår lyxbuss under ett kort uppehåll, Skallerormen (1973)

Vi blev försedda med hörlurar med olika sorters musik, tidningar och tidskrifter – nästan allt förstås på portugisiska – och vattenbuteljer och mera kakor efter behag. Värdinnan gick fram och tillbaka och var alltid tillhands, höll toaletten tipptopp ren och inbjudande, och hon talade även hjälplig engelska.

Vi hade följt klockans vandring i takt med magens kurrande, och några minuter före klockan 21.00 saktade bussen in. Det var mitt i nattmörkret, rätt ute på landet, och vi stannade vid en landsvägskrog, som vi i bil nog skulle ha passerat utan att ens märka den. Men nu var vi glada över att chauffören inte missade den.

Inlägg 3.001: 4 jul 1973

Hotellyxvistelsetillbusslyxvistelseövergången

Så var det dags att lämna paradiset efter två underbara dagar. Allt var klart med den förestående bussresan. När jag på tisdagen nämnde för portieren att vi tänkte ta buss till S:t Paulus så stod han omedelbart till tjänst. Jag var inte van vid att röra mig i kretsar där personal slogs om att få hjälpa till, mestadels med sådant som man själv lika lätt kunde klara av – men i det här fallet insåg jag snabbt att han verkligen kunde stå till tjänst för oss med en hel del saker som vi inte lätt kunde ha klarat av själva.

Hur tänkte vi resa? Det fanns vanliga bussar – och dem visste jag hur förnämliga och bekväma de alla var i det här landet – och det skulle ta två dagar från klockan 09.00 till 18.00 att komma till S:t Paulus. Men så fanns det ‘express de luxe’-bussar, som gjorde hela resan på 18 timmar, från klockan 15.00 till 09.00 nästa morgon. På dessa bussar satt man bara tre i bredd, och på natten kunde man sträcka ut fåtöljen till helt horisontellt sängläge och verkligen sova. Man var bara 19 resenärer i hela bussen, och man bjöds på middag på en restaurang på kvällen. Den bussen kostade tre gångern så mycket som de vanliga bussarna, men portieren hade talat sig så varm för värdet av dessa lyxbussar att jag faktiskt föll för det utan att ens först rådgöra med Ed.

Portieren kunde själv utfärda våra biljetter, och här är de.

Den gröna bussbiljetten och den röda försäkringen för lyxbussen, Brasilien (1973)

De kostade 82,20 kronor styck, vilket verkligen var mycket pengar, men jag tänkte på hur mycket vi hade sparat på att inte flyga från Guaira häromdagen och insåg att vi mycket väl kunde kosta på oss att leva i sus och dus ett tag till efter lyxhotellet. Ville jag ta den frivilliga försäkringen på 35 öre styck? Jo, det ville jag – utan att ens bry mig om vad den var till för.

Vi fick även veta att det gick en vanlig buss här från hotellporten in till busstationen i Iguassufallet klockan 14.00 med förbindelse till lyxbussen. Si, där sparade vi in en taxiresa också! Och så undrade han var vi skulle bo i S:t Paulus, men där sade jag stopp. Vi ville allt ha kvar nöjet att själva välja ut ett hotell som vi tyckte om.

Så när klockan var 14.00 på onsdagen åkte vi med bussen in till stan. Här stiger Ed ombord med våra två små händiga väskor – vi var bara några få resande i denna stora buss, så det fanns gott om plats för dem därinne.

Ed stiger på bussen från Iguassufallet (1973)

Bussbiljetterna kostade 2,20 kronor styck.

En av bussbiljetterna in till Iguassufallet (1973)

Vi kom till busstationen på en halvtimme, och vi var de enda som steg av där – alla de andra åkte vidare till flygplatsen.