Inlägg 1.530: 1 sep 1968

Williamsburgsbakgrunden

Vad vi hade längtat efter att få uppleva något som var värt att uppleva på den här resan! Ed visste mera om Williamsburg än jag, och det märktes genast när vi pratade om vad vi skulle få se. Men han ville inte berätta mycket för mig om staden, ingenting mera än att den var gammal – från omkring år 1700 om han mindes rätt. Många av de gamla husen fanns kvar där än i dag, och där var alltid fullt med turister. Han hade aldrig varit i Williamsburg, men han var ju uppvuxen i Amerika och då snappar man upp ett och annat.

Och jag tror nog att allt det som vi nu fick se tillsammans var lika nytt och spännande för honom som för mig. Men han ville förstås att jag skulle få uppleve nyhetens behag och avnjuta överraskningarna inför det obekanta, vilket han visste att jag alltid tyckte om. Han visste att jag skulle få en härlig upplevelse, och själv njöt han förstås lika mycket, även om han redan kände till en del detaljer där.

Vi hade inte fotograferat mycket dittills på vår resa – man vill känna sig litet engagerad för att göra det. Men nu kom kamerorna fram och bara klickade i ett kör. Alla bilder som du får se från Williamsburg har tagit av oss själva vid detta besök – inte en enda bild behövde jag stjäla från internet.

Williamsburg hade i själva verket kommit till långt före år 1700. Samtidigt som Peter Minuit steg i land från Kalmare Nyckel och byggde sitt Fort Kristina för svenskarna, så flyttade år 1638 några redan hemmavana engelska familjer sina larer och penater till en plantage på åsen mellan de små åarna Jamesån (eng. James River) och Yorkån (eng. York River). De försåg sin plantage med ordentliga befästningar, för det området hade tidigare varit relativt tätbefolkat av en indianstam. Tidigare engelska kolonister hade drivit dem iväg inåt landet, och de hade ännu inte accepterat detta intrång i sitt tidigare fridsamma liv och hämnades regelbundet på nybölingarna genom upprepade överfall.

Den engelska kolonins huvudstad hade varit Jamesstad (eng. Jamestown) vid mynningen av Jamesån, men eftersom det stället var både osäkert och myggrikt flyttades huvudstaden år 1699 upp på åsen till Williamsburg. Vid ungefär samma tid grundlades ‘William och Marias universitet’ (eng. College of William & Mary) i Williamsburg. Kung William III och drottning Maria II av England hade år 1693 gett sitt bifall till att grundlägga ett universitet i kolonin Virginien. En föregångare till den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes år 1694 i västra änden av Williamsburg, som sålunda i dag håller sig med Amerikas näst äldsta universitet – efter Harvard.

Inlägg 1.529: 1 sep 1968

Träskdysterhetsstorleksverkligheten

Men efterhand har jag kommit att känna till litet om det Stora Dystra Träskets verkliga historia och inte bara om de hemska fablerna. Under tiden från omkring år 1700 och fram till år 1860 bodde där, liksom i många andra, mindre träskmarker överallt i sydstaterna, tusentals frigivna och förrymda slavar.

Förrymda slavar i Stora Dystra Träsket, Målning av David Edward Cronin, 1888 (internet)

En del bodde där permanent, medan andra bara stannade över där på sin väg norrut mot friheten. Några var födda och levde hela sitt liv ute i det Stora Dystra Träsket trots tät undervegetation, insekter, björnar och giftiga ormar.

Osman, en slav i Stora Dystra Träsket, Teckning av David Hunter Strother, 1856 (internet)

Tusentals människor kan inte bo på ett ställe ute i naturen utan att kännas till, men de vita bönderna runt träsket brydde sig i allmänhet inte om dem så länge de bara då och då fick litet timmer och ved utifrån träskmarkerna. En del folk såg också genom fingrarna med vem de egentligen var och gav dem arbete mot betalning in natura.

Harriet Beecher Stowe, författarinnan till ‘Onkel Toms stuga’, skrev år 1856 en bok som hette ‘Dred: En sägen från det Stora Dystra Träsket’ (eng. Dred: A Tale of the Great Dismal Swamp). Den är, som alla hennes verk, en sydstatsroman med ofta invecklad intrig, och träsket är med i den nästan enbart som en sidomiljö.

Boken ‘Dred: En sägen från Stora Dystra Träsket’, 1856 (internet)

Vi körde runt det Stora Dystra Träsket och svängde sedan österut mot kusten och Virginienstranden (eng. Virginia Beach). Det skulle vara en stor badort med stora stränder, vilka vi inte hade en tanke på att utnyttja – vi hade alldeles för mycket att göra på vår lilla bilutflykt. Jag minns mycket litet av platsen som inte alls var den oas av lyx som jag hade väntat mig – missräkning nummer 4 – och mina anteckningar om Virginienstranden säger bara ”surfing och sådant, tonåringar och pizzabarer”.

Vi stannade dock till en stund i staden, för vi upptäckte att vi helt hade glömt bort att äta frukost, och klockan var nu 11.00. Vi fann en liten sylta – nej, inte en pizzabar – och satt där och lugnade ner oss efter våra fruktansvärda äventyr i det Stora Dystra Träsket, innan vi fortsatte vår bilexpedition.

Nu tog Ed över ratten, och jag lotsade oss till det närbelägna Williamsburg. Efter fyra missräkningar kom vi äntligen till något som var värt vår resa: en grandios, fantastisk plats, en välrestaurerad, välhållen och välskött kvarleva av en historisk stad som var helt underbar och överraskande trivsam trots många besökare såhär på ett helgdagsveckoslut.

Inlägg 1.528: 1 sep 1968

Träskdysterhetsstorhetsryktena

Men när vi hade kört de återstående ChpvBT-kilometrarna och hade fast mark igen under hjulen, så började det faktiskt att dugga så smått. Jag upptäckte då att någon hade stulit knappen för vindrutetorkarna – det fanns bara en pinne, men den gick ju för all del bra att knipa tag i och dra ut. Lustigt nog passade det här vädret oss rätt bra, för vårt nästa mål var nämligen det Stora Dystra Träsket (eng. Great Dismal Swamp).

Detta var ett stort träskområde, som på kartan sträckte sig rätt över gränsen mellan Virginien och Nordkarolina som en rektangel på trettio gånger femton kilometer. Där reste sig höga, vridna cypresser kusligt ur skumma vatten. Spansk mossa klängde fast vid deras grenar och runt deras trassliga, exponerade rötter.

Stora dystra träsket (internet)

Vilda djur strövade genom undervegetationen, och fågelskrik ekade i fjärran. Denna öde vildmark sträckte sig så långt ögat nådde och hela området badade i ett overkligt, grönt ljus. Mitt i det Stora Dystra Träsket låg en mossgrön tjärn som kallades Drummondsjön.

Drummondsjön från ovan, Stora Dystra Träsket (internet)

Den hade fått sitt namn efter William Drummond, som en gång gav sig ut på upptäcktsfärd i träsket i sällskap med en grupp jägare. Den ende som kom tillbaka från denna dödsdömda expedition var Drummond själv. Han stapplade fram ur undervegetationen med kläderna söndertrasade och kroppen nästan död av svält och umbäranden. Han var helt skräckslagen och babblade osammanhängande om främmande krafter i farten därute i träsket.

William Drummond vid återkomsten, Stora Dystra Träsket (internet)

Detta var inte vad vi fick uppleva, men det var just detta vi sökte.

”Nu är det din tur att köra”, sade jag hurtfriskt.

”Nej, inte nu i regnet, och inte där i det dystra träsket heller”, ville Ed köra. Så jag fortsatte vid ratten och hoppades att regnet skulle fortsätta för att göra träsket så stort och dystert som möjligt.

Trots regndiset och trots de gamla ruskiga fablerna och trots en hel del mossiga träd – och till och med trots att vi verkligen försökte att skrämma upp oss, lyckades vi inte får vad vi hade hoppats på av det Stora Dystra Träsket. För min del hade jag ju vuxit upp i ett land med massor av träsk överallt, till och med sprungit orientering rätt igenom dem utan annan fasa än för att bli blöt om kängorna. Och Ed klarade det nog, säger jag mig själv, av vissheten att jag var med honom där och skulle klara oss ur alla eventualiteter. Men som helhet var nog denna dysterhet resans tredje missräkning, efter den trista vägen genom Delaware och Maryland och efter den inte helt imponerande ChpvBT-anläggningen.

Inlägg 1.527: 1 sep 1968

Havskorsandet

På morgonen var vi färdiga att inspektera den långa sjöresan till lands. Jag har ju redan berättat allt om broarna och tunnlarna (se inlägg 1.485), så nu gäller det bara hur vi upplevde det hela. Ed ville att jag skulle sköta rattförningen – ”Sergeant, jag har aldrig gjort det här förr” – och det gjorde jag förstås, fast jag inom mig visste att det här skulle bli mycket lättare än den krokiga och smala Hollandtunneln, som Ed hade klarat så galant dagen före.

Det var inte alls soligt nu på morgonen, snarare litet disigt. Det tog kanske en halvtimme till avgiftkiosken – 21 kronor för bilen och 4 kronor för Ed men inte ett öre för mig, för jag ansågs nog vara ett nödvändigt ont utan vilket de inte hade fått sina 21 kronor – och sedan var vi ute på den lilla, långa bron. Den började med att korsa en ö som i alla tider hade varit ett fågelreservat – man får väl hoppas att de djärvaste av fåglarna fortfarande kunde trivas där med tusentals bilar svepande förbi dag och natt. Som du ser i bildens nederkant följde omedelbart därefter en högbro för fritidsbåtar att passera inunder.

Fågelreservatön i brons norra ände, ChpvBT (internet)

Sedan körde vi en stund över vanlig bockbro tills vägen kom fram till den första konstgjorda nerkörsön och försvann i djupet.

Nedfarten till en av tunnlarna, ChpvBT (internet)

Så var vi inne i vad som i mycket påminde om Hollandtunneln, vita kakelplattor och två trafikfiler – fast man hade mötande trafik i den andra och fick inte – och ville förstås inte heller – köra om därnere.

Inne i en av tunnlarna, ChpvBT (internet)

Tunneln var fort undanstökad, och vi tog oss via den lika konstgjorda uppkörsön till många flera kilometrar av bockbro. Och en stund senare så var det precis samma sak en gång till med nerkörsö och uppkörsö. Men det var en skillnad när vi kom upp ur den – man inbjöds att omedelbart göra en skarp avsvängning till höger på den sista ön och sedan stanna till på en parkeringsplats. Vi accepterade inbjudningen. Så här hade den ön sett ut om vi hade suttit i en flygmaskin och inte i en bil.

Flygfoto av den sydligaste av öarna, ChpvBT (internet)

Från ön stack det ut en särskild pir byggd enkom för metspöentusiaster. Ute på den piren kunde jag med en viss förfäran betrakta vad man måste utstå i den sporten.

Tittar med förfäran på metspöfolks problem, ChpvBT (1968)

Man hade också satt upp en stor väggskiss över hela bro- och tunnelanläggningen. Såg jag inte uppenbart intresserad ut?

Studerar med uppenbart intresse en plan över ChpvBT-anläggningen, ChpvBT (1968)

Och längst bort på ön stod vi och tittade på fartygen som korsade över en av de sträckor av ChpvBT-anläggningen som gick i tunnel under havet. Med en stor flottbas härinnanför skulle bildens fraktfartyg med litet tur ha kunnat vara en atomubåt.

Tittar på fartygen som passerar över tunneln, ChpvBT (1968)

Du kan se på mitt kroppsspråk att vädret hade blivit rätt ruggigt där ute på havet, fast regnade gjorde det inte i alla fall.

Inlägg 1.526: 31 aug 1968

Plattlandsbilkörningstristessen

Det var rätt rörigt till att börja med på väg 13, men snart blev det rätt tomt och spikrakt och tråkigt. För det mesta var det en tvåfilig väg, just som jag hade väntat mig, men det var kilometer efter kilometer utan minsta krökning. Alldeles platt landskap, träddungar här och där, och på något vis dammigt vart man än tittade.

”Vill du att jag ska ta över? Du är väl rätt trött nu?” undrade jag snällt, fast jag i själva verket hade lärt mig att uppskatta min lättja när Ed körde, nu när han var så duktig på det.

Det ville han ju inte alls, och så fick han två timmar till. Och sedan, på gränsen till delstaten Maryland, frågade jag igen för att få samma svar – men då gav han med sig: ”Ja, det kunde vara skönt.”

Vi byttes om strax därefter, när vi stannade vid en kiosk för en klunk lemonad. Det var inte så värst hett, men det hade ändå blivit svettigt i bilen.

Jag hade inte kört mer än 50 kilometer innan det var delstatsbyte igen, till Virginien. Det gjorde mig helt perplex, för jag brukade anse mig som rätt kartmedveten, och jag hade varit säker på att Maryland höll igång hela vägen ner till halvöns sydspets. Vi skulle ha kört in i Virginien när vi åkte genom den nya ChpvBT-konstruktionen. Men nej, den här lilla halvön delades mellan tre olika delstater. Krångligt!

Nu när jag körde hade jag inte kartan i knät, så jag blev igen förvånad, nu över hur långt kvar det var till sydspetsen – över 100 kilometer till. Och jag som hade tänkt att vi skulle natta i staden Norfolk efter överfarten – det vore kanske bättre att vänta med den till på morgonen, pigga och nytra? Jag kunde se på Ed att han tyckte likadant, för han satt och halvsov efter sin långa körning. Så när jag fick ögonen på ett motell en bra bit före sydspetsen, så bara svängde jag in där utan att väcka honom för att fråga.

Det skadade ju inte heller att det var ett av Holiday Inns motell, för jag hade ju tidigare investerat pengar i det företaget – och när jag sålde aktierna på hösten 1967 tjänade jag över 3.700 kronor på affären! Och så hade jag fortfarande kvar två aktier som gav mig 75 öre i utdelning varje kvartal. Nu gav jag dem 90 kronor av deras egna pengar tillbaka för vårt fina dubbelrum.

Vi hade aldrig förut bott över på ett Holiday Inn – affärsresor i kostym och slips räknas inte – så det kändes på en gång konstigt och ståndsmässigt. Vi hade det skönt, körningen hade varit ‘ointressant’ så det var gott att koppla av. Klockan var 17.00 och vi kunde simma i bassängen och sedan äta en hygglig middag på hotellet – det fanns inga andra matställen i grannskapet, för det fanns inget grannskap. Och sedan sov vi härligt.

Inlägg 1.525: 31 aug 1968

Livmedikusnyasverigeminnesreserapporten

Under mina förberedelser för att kunna beskriva firandet av Nya Sverigeminnet i Delaware 1938 kom jag att snubbla över något otroligt intressant att läsa. På sin resa dit hade kronprinsen med sig sin livmedikus, doktor Harald Ernberg, och denne förde en detaljerad dagbok under sin resa. Av allt att döma hade den aldrig presenterats för kronprinsen – då hade innehållet säkert justerats till att bli mera passande – eller för allmänheten. Så som den var skriven innehöll den både många stavfel och ännu flera helt personliga observationer, sådant som man aldrig får se i kända människors dagböcker.

Ingen verkade att ha brytt sig om dess existens innan doktor Ernbergs dotterson Jonas kom att tänka på att hans morfar borde ha skrivit en officiell reserapport från denna kronprinsens officiella och, som det kom att visa sig, äventyrliga resa.

Efter tre års sökande på riksarkivet kom han år 2005 över den 28 folioark långa, handskrivna reserapporten. Så som den var skriven drog han slutsatsen att den med säkerhet inte var skriven för kronprinsen utan i stället för eftervärlden, och han lade därför ut den på internet för allom att åtnjuta.

Det är en verklig dagbok, en sådan som man brukade ha ett litet hänglås på så att inga obehöriga skulle ha tillgång till ens tankar och omdömen. Man får läsa om sjöresan till Wilmington, njurstenattackerna, sjukhusvistelsen i Nya York, och den därpå följande rundresan till Boston, Washington, Chicago och Minneapolis – där dagboken plötsligt slutar för att kanske fortsätta på ytterligare några folioark som ingen – ännu – har hittat.

Du kan i dagboken läsa om umgängeslivet i den högsta amerikanska societeten, hur kvinnorna sminkade sig alldeles för tjockt, hur lättvindigt det var för president Roosevelt att komma upp och besöka kronprinsen på sjukhuset, hur kronprinsen ville köras till sjukhuset i Nya York i en ensam droska men tvingades till ha poliseskort för att inte bli bortrövad av gangsters som gisslan. Och massor med annat – en helt fascinerande läsning.

Nog med reklam. Nu får du själv läsa doktor Ernbergs reserapport från 1938 – han skrev den förstås på svenska – om du bara klickar här.

Ännu längre fram i tiden, långt efter minnesfesten år 1938, ja även långt efter den augustidag år 1968 då Ed och jag körde genom det landskap där hela Nya Sverige en gång hade utspelats, så byggdes det år 1986 en kopia i naturlig storlek av Kalmare Nyckel. Det skeppet inbjuder ännu i dag besökare till halvannan timme långa sommartidskryssningar på Kristinaån med tilläggsplats vid Fort Kristinaparken.

Fullskalig kopia av Kalmare Nyckel byggd år 1986, Wilmington, nutid (internet)

Inlägg 1.524: 31 aug 1968

Trehundraårsminneshögtidlighållandet

Mercurius var det sista fartyget som sändes över med destination Nya Sverige. Men det var inte det sista skeppet på den rutten. Under några år därefter fortsatte det att då och då komma dit fartyg med utvandrare från Sverige – det veterligt sista av dessa kom år 1664 med ett stort antal finska familjer från Medelpad.

De många svenska nybyggare som hade valt att som holländare stanna kvar på sina hemman fick så smånigom ett visst självstyre inom kolonin Nya Hollands råmärken. De hade egen svensk styrelsenämnd, förvaltning, domstol och kyrka – naturligtvis utan något som helst officiellt förhållande till den svenska staten. Sverige fortsatte dock att sända svenska präster till sin förutvarande koloni ända fram till år 1783.

Den engelska flottan invaderade den holländska kolonin i oktober 1664 och infogade Nya Holland som en del av engelsmännens kolonialvälde. Men även därefter tilläts det begränsade svenska självstyret att fortsätta oförändrat. Den svenska befolkningen i området uppgick år 1700 till omkring 1.200 personer, och antalet ättlingar med svenskt påbrå i Delaware beräknades då vara 2.000.

Från den 27 juni till den 1 juli 1938 var Sveriges kronprinsessa Louise och hennes styvson prins Bertil gäster vid firandet av 300-årsminnet av den första svenska landstigningen och grundandet av kolonin Nya Sverige. Detta ägde rum i en park på platsen för Fort Kristina i nuvarande staden Wilmington.

Gatuskylt för Fort Kristinaparken, Wilmington, nutid (internet)

De kungliga anlände till firandet ombord på m/s Kungsholm, som då stävade direkt till Wilmington fylld med svenskar just för detta syfte.

M/S Kungsholm, 1928-1941 (internet)

Genomskärning av M/S Kungsholm, 1928-1941 (internet)

Ombord befann sig också Sveriges kronprins Gustaf Adolf, men denne hade under överresan åsamkat sig upprepade njurstensattacker och var därför tvungen att söka sjukhusvård i Nya York i stället för att deltaga i firandet.

Kronprins Gustaf Adolf på sjukhus för njursten, New York, 1938 (internet)

Amerikas president Franklin Roosevelt deltog i firandet under en av dagarna i Wilmington tillsammans med de kungliga. På bilden ser du dessa tre, och även profilen av Delawares guvernör uppe i högra kanten.

Kronprinsessan Louise, prins Bertil och president Roosevelt, Wilmington, 1938 (internet)

Ett monument, skulpterat år 1930 av Carl Milles, invigdes vid samma tillfälle till minne av Nya Sverige och skeppet Kalmare Nyckel.

Carl Milles skulptur från 1930 av Kalmare Nyckel på platsen för Fort Kristina, Wilmington, 1938 (internet)

Det amerikanska postverket gav 1938 ut ett 3 cents frimärke till 300-årsminnet av landstigningen av svenskar och finnar. Hela det amerikanska folket kom därför att spotta och slicka på svenskarna i samband med jubiléet.

Minnesfrimärke till 300-årsminnet av Nya Sverige, Wilmington, 1938 (internet)

Inlägg 1.523: 31 aug 1968

Nyasverigekapitulationen

Eftersom Nya Sverige hade så många fästningar lät guvernör Rising i förväg meddela Peter Stuyvesant på vilken fästning han själv befann sig – det vore ju helt onödigt att utsätta soldaterna på de andra svenska forten för överraskning och risk för eldstrid. När holländarna tog sig an Fort Kristina följande dag, den 12 september 1655, var båda sidorna helt beredda på hur det hela skulle gå till. Johan Rising hade befälet över 30 man, och han hade hållit sig underrättad om hur de segdragna förhandlingarna på Fort Trefaldighet hade utvecklat sig och kunde därför på Fort Kristina följa en snabbversion av samma program.

Han kapitulerade redan den 14 september, inte bara för fortet utan för hela resten av Nya Sverigekolonin. Det kom förstås inte till skott eller handgemäng här heller – det skulle ha varit helt lönlöst – utan man tillämpade enbart vederbörliga ceremonier. Svenskarna halade sin flagga till ett vemodigt trumpettapto och avfyrade sedan kanonerna som en välkomsthälsning till holländarna. Dessa besvarade saluten, och sedan var det dags för den svenska truppen att lämna fortet med trumslagare, trumpetare och fanbärare i spetsen. Därefter marscherade den övertagande holländska besättningen in med liknande pomp och ståt och hissade sin egen flagga. I vissa detaljer var krigföring då för tiden något lika civiliserat som en uppställning i fredstid på en kaserngård i hemlandet.

Att den här teckningen av Peter Stuyvesant skulle föreställa honom ge order efter övertagandet av Nya Sverige vid Fort Kristina är en möjlighet, men dock en ren gissning.

Guvernör Stuyvesant ger order, kanske vid Fort Kristina (internet)

Johan Rising och alla tjänstemän och nybyggare i Nya Sverige fick individuellt avgöra om de ville stanna kvar på platsen som holländska undersåtar eller om de ville resa hem till Sverige – guvernör Stuyvesant lovade att ombesörja deras hemfärd. De allra flesta, inklusive Sven Skute, valde att stanna kvar och bli holländare. De övriga, inklusive Johan Rising och Henrik Ellsvyck, överfördes till Nya Amsterdam och placerades på skepp som seglade över till Europa.

Ett halvår efter Nya Sveriges kapitulation seglade skeppet Mercurius den 26 mars 1656 in i Delawarefloden med Hendrick Huygen och Johan Papegoja och uppemot hundra nybyggare ombord. De blev då varse att något allvarligt hade inträffat i Nya Sverige. Först efter långa förhandlingar fick de tillstånd att stiga i land – och, om de så ville, att bli goda tillskott till den nu holländska befolkningen. Mercurius fick segla upp till Nya Amsterdam med ett antal holländare ombord, och där sälja sin last av kanoner i utbyte mot andra varor att ta med till Göteborg. Dit hem anlände Mercurius den 6 september 1656.

Inlägg 1.522: 31 aug 1968

Krigsutrustningsbehovsrankandet

Trots allt detta vapenskrammel hade Sverige inte glömt bort sin lilla koloni. Amiralitetet hade inför Karl X Gustafs nya krig haft upp till öronen med arbete med trupptransporterna – soldater, hästar, utrustning – över Östersjön. Men ändå lyckades de fria upp Mercurius, ett av transportfartygen, till att sända över behövlig krigsutrustning till Nya Sverige någon gång mitt på sommaren 1655. Skeppet iordningställdes i Göteborg i juli – fast det viktigaste av det som fartyget skulle medföra som last till Nya Sverige, nämligen kanoner och ammunition, hade man inte lyckats få fram i tid. All Sveriges produktion av krigsmaterial hade i stället gått till Polenkriget, där mycket mera stod på spel och i vilket ju majestätet självt deltog. Mercurius fick snällt hoppas på att en senare omgång av krigsförnödenheter skulle kunna avvaras.

Och tre månader senare kom minsann den begärda krigsutrustningen till Göteborg och kunde lastas ombord på Mercurius. Fartyget var färdigt att avsegla den 16 oktober 1655 men blev tvunget att ligga kvar vid kaj på grund av en ihållande motvind och kunde inte sätta segel förrän den 25 november. På överfarten var Henrik Huygen skeppsbefälhavare, och passagerarna bestod av Johan Papegoja och 88 nybyggare som han hade samlat ihop, av dem många finländare.

Långt tidigare, redan i april 1655, hade guvernör Stuyvesant begärt att snarast få ett krigsfartyg, utrustat i Holland med 36 kanoner och 200 mans besättning, skyndsamt sänt över Atlanten till Nya Amsterdam. I väntan på dess ankomst samlade Peter Stuyvesant där ihop så många skepp han kunde få tag i, och det slutade med att, när krigsfartyget äntligen kom fram, han i allt hade en beväpnad flotta på sju fartyg och en armé på 600 eller 700 man. Den 31 augusti 1655 seglade denna eskader under hans befäl in i Delawarefloden och upp till sitt Fort Casimir – eller Fort Treenighet, som det numera så fientligt kallades.

Följande dag, den 1 september, började holländarna att belägra Fort Treenighet, och löjtnant Skute, som hade befälet över den nyligen förstärkta fästningen med tio kanoner och 30 stridsdugliga soldater, kunde då stirra ner på sju holländska krigsfartyg, av vilka enbart flaggskeppet hade 36 kanoner. Efter tio dagar av förhandlingar, men helt utan strid, kapitulerade Sven Skute den 11 september. Fort Treenighet var åter holländskt och omdöptes omedelbart till Fort Casimir. Den holländska flaggan vajade åter över fästningen.

Inlägg 1.521: 31 aug 1968

Casimirförlusthämndaktionerna

Hur som helst så kom detta navigationsmisstag att stå Nya Sverigekompaniet dyrt. Den holländske guvernören Peter Stuyvesant passade på att ge svenskarna tillbaka för deras brutala anfall mot hans Fort Casimir och deras hänsynslösa intagande av detta. Det gjorde han genom att belägga Gyllene Hajen med kvarstad i Nya Amsterdam. Han ville ha ersättning för vad förlusten av Fort Casimir hade kostat holländarna, både i reda pengar och i strategiskt läge, och anmodade guvernör Johan Rising att komma upp till Nya Amsterdam och diskutera saken. Men denne vägrade.

Ömsesidig pajkastning pågick mellan kolonierna, ända tills skeppet och dess last övergick i holländsk ägo. Henrik Elsvyck som var fri att efter behag vandra omkring i Nya Amsterdam blev under sin tid där utsatt av ett mordförsök av en av de svenska missdådare som hade rest med Gyllene Hajen samtidigt med honom. Denne blev för detta dragen inför rätta av den lokala holländska domstolen och dömd till spöslitning och landsförvisning.

Den 30 november 1654 tog sig sedan Ellsvyck till fots ner till Nya Sverige och kunde tillträda sin avsedda post. De flesta av Gyllene Hajens besättning hade valt att stanna kvar i Nya Amsterdam.

Men skeppet Gyllene Hajen förblev inte holländarnas hela hämnd för svenskarnas fräckhet att ta från dem deras Fort Casimir. Peter Stuyvesant hade bestämt sig för att göra slut på den svenska kolonin en gång för alla – han väntade endast på ett lämpligt tillfälle. Ett sådant verkade att vara för handen redan följande år. Han fick då i april 1655 veta att Sverige var på väg att ge sig ut i ett nytt europeiskt krig, nu mot Polen och Litauen, och det betydde att Sverige inte skulle ha några extra resurser tillgängliga för att stödja sin lilla koloni i den nya världen. Han själv hade däremot blivit försäkrad av sin hemlandsregering att bli försedd med all nödig utrustning, skulle en skärmytsling med kolonigrannarna stå för dörren. Denna obalans beslöt sig Peter Stuyvesant för att nu utnyttja.

Den 6 juni 1654 steg drottning Kristina ner från tronen och samma dag kröntes Karl X Gustaf till konung. Nationens lugn hade då återställts. Han gifte sig ett halvår senare med en tysk hertiginna av försvarspolitiska skäl – var det inte en härlig tid när krigshot kunde förebyggas av ett passande bröllop? Men redan år 1655 gav han sig ändå ut på sin häst för att leda ett nytt krig mot Polen och Litauen.

Karl X Gustaf (internet)

Inlägg 1.520: 31 aug 1968

Felnavigeringen

Det enda som var kvar innan drottning Kristina gjorde slag i saken var detaljer gällande vad hon skulle få att leva på – och när det blev klart så fick hon staden Norrköping, öarna Ösel, Gotland och Öland i Östersjön, plus en rad små tyska besittningar. Dessa områden fick hon behålla på livstid, men sedan skulle de återgå till Sverige. Under sin livstid skulle hon ha rätt att tillsätta ämbetsmän och domare efter eget val och att för sitt eget uppehälle få använda vad inkomster områdena skulle komma att intjäna.

Det blev en sådan oro i landet över dessa förvecklingar att det var tveksamt om Gyllene Hajen skulle kunna lämna Sverige – man visste ju inte alls hur situationen i landet skulle utveckla sig. Men Gyllene Hajen kom i alla fall iväg den 15 april 1564. Ombord befann sig Henrik Elsvyck, en man som skulle efterträda den avgående Hendrik Huygen som Nya Sverigekompaniets kommissionär ute i kolonin. Utom honom hade skeppet inga andra utvandrare, bortsett från några frisläppta missdådare. En viss last av handelsvaror medfördes förstås som alltid, för vilka kolonin skulle kunna byta till sig bäverskinn från indianerna.

Den 17 juni lade fartyget till vid S:t Kitts för färsk frukt och vatten och dessutom vård av de många som hade insjuknat under havsresan. Den 26 juni 1654 fortsatte man till Puerto Rico där Henrik Elsvyck skulle förhandla med guvernören om restitution för det år 1649 förlista skeppet Kattan och dess last som mest hade bestått av krigsmateriel. Den spanska regeringen hade samtyckt till detta, men trots att Henrik Elsvyck hade getts stor flexibilitet i förhandlingarna lyckades guvernören och Elsvyck inte enas utan fick överlåta saken till sina respektive hemlandsregeringar.

I augusti gav sig Gyllene Hajen iväg mot Nya Sverige, men när man den 12 september 1654 hade svängt in i Delawarefloden upptäckte man först efter att ha passerat Nya Amsterdam att man i stället befann sig i Hudsonfloden. Detta misstag verkar för mig helt omöjligt, för mynningarna av dessa två floder är totalt olika – Hudsonfloden passerar mellan Statenön och Långön genom ett en dryg kilometer smalt sund, medan Delawareflodens öppning mot havet är 25 kilometer bred och följd av en rund 50 kilometer bred vik, som först längre in sakta smalnar av till en vanlig flod.

Förklaringen kan naturligtvis vara att det inte alls var ett misstag utan att kaptenen av någon anledning valde att ta sig in i hjärtat av Nya Hollands nordliga koloniområde. Detta är något som vi aldrig kommer att få veta.

Inlägg 1.519: 31 aug 1968

Guvernörssyssleeffektiviteten

Under den första månaden åstadkom guvernör Rising mycket på sin nya post. För att bekanta sig med de olika områdena besökte han först alla de svenska nybyggena tillsammans med sina medhjälpare. Efter det spridde han ut de 300 just anlända nybyggarna och fördelade dem mellan alla de existerande områdena, och många kunde där ta över stugor vars ägare hade flyttat bort eller dött. Några svenskar skickade han att bo bland holländarna runt Fort Trefaldighet. Dit anvisade han också en av de två nya prästerna, medan den andre placerades i området Upland.

För att bevisa sin vänskap med infödingarna inbjöd han de kringboende indianerna till en sammankomst på Printzhof den 17 juni 1654. Inte färre än tio indianhövdingar infann sig, och det utbyttes översvallande bevis på evig vänskap med dem.

Han förstärkte Fort Trefaldighet ordentligt och förde dit fyra 14-pundiga kanoner från Örnen. Runt Fort Kristina styckade han marken i tomter för en framtida stad vid namn Kristinehamn, vilken skulle tjäna som huvudort för Nya Sveriges varuhandel med Virginien.

Den 8 juli 1654 utfärdade Rising ett påbud som innebar att om någon övertog äganderätten av en slav i över 14 års ålder, så skulle han dels betala en överföringsavgift till kronan, dels låta slaven arbeta i högst 6 år och förses med kost, skor och skjortor, och därefter skulle denne bli fri från allt vidare slaveri.

Om allt detta – som alltså hade utförts under den första månaden – och tillika om sin tro på kolonins ljusa framtid skrev Rising en rapport, daterad den 13 juli 1654, och skickade den  till Nya Sverigekompaniet med Örnen, vilken den 15 juli 1654 avseglade tillbaka till Göteborg.

Med skeppet reste Johan Papegoja med hustrun Armegot. Det fanns ingen last att medföra, då de nergångna jordbrukarna inte hade kunnat producera mer än vad som behövdes för att klara livhanken och holländarna helt hade lagt beslag på skinnhandeln med indianerna.

När fartyget Örnen den 2 februari 1654 hade lämnat Sverige var avsikten att det skulle segla i konvoj med skeppet Gyllene Hajen, men på sin väg till Göteborg hade detta skadats såpass illa under en storm i Öresund att Örnen inte hade kunnat invänta reparationen. Under det att arbetet med Gyllene Hajen var på gång i Göteborg fick man veta att drottning Kristina hade blivit fast besluten att med det snaraste avsäga sig tronen till förmån för sin kusin Karl Gustaf.

Målning av drottning Kristina av Sébastien Bourdon (internet)

Inlägg 1.518: 31 aug 1968

Befolkningsfemdubblingsöverskeppningen

Fartyget Örnen lade till för vatten och färsk frukt vid S:t Kitts, och sedan råkade det den 1 maj 1654 utanför Amerikas kust ut för en orkan, som slet sönder seglen och kastade flera personer överbord. Man lyckades glida in i en vik och där hjälpligt reparera fartyget. Den 20 maj passerade det Fort Nya Elfsborg, som då, till Sven Skutes förfäran, visade sig vara förfallet och övergivet.

Följande dag nådde skeppet det holländska högkvarteret Fort Casimir och sköt ett hälsningsskott. Fästet såg mycket fridfullt ut med ett tjugotal hemman runt omkring. Och utan att jag kan förstå hur man med ett fartyg med 300 mer eller mindre sjuka passagerare ombord kunde ens komma på tanken att ge sig på att attackera en fientlig fästning, så gjorde man faktiskt det. När fästningen inte besvarade den svenska hälsningen, gav guvernör Rising löjtnant Skute i uppdrag att med 20 soldater inta Fort Casimir från holländarna.

De kunde marschera rätt in i fästningen utan minsta strid, då de 12 holländska soldaterna där inte hade något krut kvar i sina förråd. Skute lämnade där tillräckligt med svenska soldater för att hålla fortet och lät de avväpnade holländska soldaterna ge sig av varthelst de ville. Representanter för det indianska Lenapefolket dök nyfikna upp vid fästningen medan Örnen fortfarande låg kvar där, och Rising kunde med lätthet knyta samma vänskapliga band med dem som de tidigare guvernörerna hade haft. Den svenska flaggan vajade snart över fortet, som genast omdöptes till Fort Trefaldighet till åminnelse av att detta skedde just på trefaldighetssöndagen.

Fartyget fortsatte sedan till Fort Kristina, dit det anlände den 22 maj 1654 till kolonisternas stora glädje. De hade i många år varit helt utan något livstecken från Sverige.

Den svenska kolonin hade decimerats mycket och bestod nu av bara omkring 70 personer. Några hade rest till Sverige tillsammans med Johan Printz, en del hade flyttat till det närbelägna Virginien, en del till Nya Holland, och många hade dött. De 300 nya kolonisterna, varav hälften var sjuka när de steg i land, femdubblade befolkningen i kolonin, ett välbehövligt tillskott.

Redan följande dag samlades alla svenskarna vid Fort Kristina, där Johan Papegoja överlämnade sin ställföreträdande post till den nye guvernören Johan Rising. Papegoja kvarstod dock en tid jämte Sven Skute vid Risings sida. Den 3 juni skedde samma ritual vid Fort Nya Göteborg, varvid märkvärdigt nog den förre kommendanten på Fort Casimir och de flesta av hans män avlade sin ed om trohet till Sveriges drottning!

Inlägg 1.517: 31 aug 1968

Kapningsförsöksavvärjandet

Drottning Kristinas hälsa var svag, och en fransk läkare kallad till Stockholm räddade hennes liv under en sjukdomsattack år 1652. Och dessutom hade hon under alla år haft problem med den stränga lutherska religionen, som var grunden till hela den svenska statens existens. Hon blev i största hemlighet mer och mer dragen till den katolska kyrkans läror.

Men mitt i allt detta så hade drottning Kristina äntligen i augusti 1653 fått ihop sitt svar på Sven Skutes begäran om stöd för Nya Sveriges vacklande koloni. Hon skulle sända en expedition till Nya Sverige med det stora fartyget Örnen och gav honom nådig rättighet att finna 350 dugliga svenskar att ta med sig på resan dit.

Skute begav sig då genast ut på en extensiv rekryteringskampanj främst i Västmanland, Värmland och Dalsland och fann många flera intresserade nybyggare än vad det jättestora skeppet skulle kunde härbärgera. Örnen skulle avsegla mot Nya Sverige i februari 1654.

Skeppet Örnen (internet)

I januari 1654 fick Nya Sverigekompaniet brevet, som guvernör Printz hade sänt från Rochelle, med beskedet om hans avgång från sin post. Man utsåg då genast Johan Rising till hans efterträdare. Denne hade just skrivit Sveriges första akademiska avhandling om handel och ekonomi, och för det fått sig en adelstitel. Han skulle nu ge sig av till Nya Sverige från Göteborg med Örnen redan följande månad och begav sig hals över huvud dit.

Fartyget Örnen hade seglat från Stockholm den 8 oktober 1653. När det lämnade Göteborg den 2 februari 1654 kunde det endast med möda bryta sig genom havsisen. Ombord befann sig förutom Johan Rising, Sven Skute med hustru, prästerna Petrus Hjort och Mathias Nertunius – den senare på sitt andra försök att korsa havet efter sin olycksaliga seglats med Kattan fem år tidigare – och så 350 glada emigranter som såg fram emot att bli nybyggare någonstans långt ute i världen. Den 20 mars fyllde skeppet på sina förråd på Kanarieöarna, men efter det utbröt ombord en epidemi av dysenteri, rödsot och frossa – snart var 130 sjuka och många döda.

Den 11 april närmade sig tre turkiska skepp i onda avsikter ute på öppna havet. Örnen var så fylld med resande och bagage att man inte ens kunde komma fram till många av kanonerna för att avfyra dem. Därför kommenderades alla upp på däck, även de sjuka, för att hotfullt vifta med gevär så gott de kunde, och man sköt då kulor från de kanoner som man kunde komma åt. Turkarna gav upp kapningsförsöket när de såg hur väl bemannat fartyget var med beväpnat folk.

Inlägg 1.516: 31 aug 1968

Tioårskampsguvernörspostsavslutandet

Johan Printz kunde ingenting göra, när guvernör Stuyvesant år 1653 förstärkte sin besättning på Fort Casimir och hela 26 holländska familjer slog sig ner i dess närhet. Ingen av kolonierna hade emellertid tillräckligt övertag för att direkt kunna anfalla och ta över den andra. Men nog fanns lusten därtill.

Guvernör Printz gav till slut upp sin kamp och utnämnde mågen Johan Papegoja till ställföreträdande guvernör. Denne fortsatte kolonins styre på samma hårda sätt. När en gång femton kolonister flydde från Nya Sverige och fick skydd hos holländarna, så lejde Papegoja en grupp indianer till att återföra dessa rymlingar, ‘döda eller levande’.

Johan Printz lämnade efter tio år Nya Sverige i slutet av oktober 1653, och i början av november reste han från Nya Amsterdam med ett holländskt fartyg tillbaka till Europa – och sedermera Sverige – tillsammans med sin familj, Hendrik Huygen – och en del kolonister. Hans dotter Armegot som ju nu var gift med Johan Papegoja stannade naturligtvis kvar hos sin make i kolonin.

De steg i land i Rochelle i Frankrike den 1 december och därifrån skrev Printz till rikskansler Oxenstierna. De kom till Holland vid nyåret och var hemma i Sverige i april 1654. Där blev Printz väl mottagen och utnämnd till överste, och år 1658 blev han landshövding i Jönköping.

Minnesstod för Johan Printz, Jönköping (internet)

För att förstå varför ingenting hände efter löjtnant Sven Skutes audiens hos drottning Kristina i mars 1651 och likaså efter riksrådets sammanträden i mars 1652 måste vi känna till litet om hennes liv och personlighet. När fadern, kung Gustav II Adolf, dog år 1632 i slaget vid Lützen, var den 6-åriga Kristina hans enda överlevande barn – de tre övriga hade dött i späd ålder – och ärvde därmed den svenska tronen. Hon studerade filosofi, teologi och språk, och blev skicklig i latin, franska, tyska, och holländska – på egen hand lärde hon sig senare också grekiska, italienska och spanska. Hon drack inte alkohol – en egendomlighet i den dagens Sverige – och hon var mera intresserad av idrott än av handarbete.

Fram till hennes 18-årsdag hade Sverige i praktiken styrts av rikskanslern Axel Oxenstierna, men sedan år 1644 hade det varit hon som fattade besluten. Från första början utövades det tryck på henne att gifta sig och skaffa tronarvingar, men hon hade inget som helst intresse för den saken. Efter riksdagen 1649, där frågan om hennes giftermål hade kommit upp, förklarade hon rätt ut att hon aldrig skulle kunna förmås till att gifta sig och att det fick räcka med att hon på annat sätt sörjde för tronföljden. Hon utsåg helt enkelt sin kusin Karl Gustav till tronföljare, och så blev det.

Drottning Kristina och hennes kusin Karl Gustaf, Målning av Niclas Lafrensen (internet)

Inlägg 1.515: 31 aug 1968

Bristtillvarokonsekvenserna

Det svenska statsrådet sammanträdde den 16 och 18 mars 1652 med Nya Sverige på dagordningen. Vid det första diskuterade man tillståndet i kolonin, och bland de närvarande märktes postmästaren Johan Beyer – han var den beslutande kraften i Nya Sverigekompaniet efter Clas Flemings död – och också löjtnant Sven Skute.

Statsrådet fick då höra att kolonin nu kunde frambringa tillräckligt med mat för sitt eget behov, men att den saknade tillräckliga medel i form av bytesvaror för att kunna driva en lönsam handel med indianerna. Det fanns inte heller nog med folk därute, medan det i Sverige fanns massor av människor som ville resa ut och bosätta sig i Nya Sverige. Rådet fattade då ett principbeslut om att utrusta en ny expedition för att med den sända nybyggare och bytesvaror till kolonin.

Det andra sammanträdet hölls på grund av att brevet från guvernör Printz hade anlänt. Som en direkt följd av det utfärdades en order den 23 mars till amiralitetet att utrusta skeppet Svanen för att snarast göra en resa till Nya Sverige.

Men trots det snabba beslutet följde en lång tid av overksamhet, och Johan Printz skrev åter ett brev till rikskanslern den 30 augusti 1652, i vilket han livfullt berättade hur engelsmännen hotade svenskarna med våld och hur holländarna stal hela pälshandeln från svenskarna. Han nämnde i brevet också att de svenska kolonisterna nu började misströsta och fundera på att flytta iväg till andra länders kolonier.

Men det kom inget svar från Sverige, så till slut sände Johan Printz sin son Gustaf till Sverige för att personligen framföra faderns begäran om undsättning från hemlandet.

I denna oroliga tid fruktade guvernör Printz uppror i sin koloni och såg som sin plikt att styra den med järnhand, något som ibland fick olyckliga konsekvenser. När han år 1652 beslagtog en nybyggares hemman utan någon i mångas ögon rimlig anledning, ledde detta till att flera andra kolonister rymde till Nya Holland. År 1653 var den svenska kolonin så missnöjd med sin guvernörs hårda metoder, att 23 män skrev samman en petition med begäran om guvernörens avgång. För detta anklagade Printz dem alla för myteri och straffade dem hårt – en av dem lät han avrätta genom hängning. Svenskarna diskuterade man och man emellan möjligheten att slå ihop den svenska kolonin med den holländska.

Inlägg 1.514: 31 aug 1968

Koloniförgängelseföraningarna

Medan Nya Hollands guvernör Stuyvesant var sysselsatt med att förvärva landområden längs Delawarefloden, kallade Nya Sveriges guvernör Printz den 3 juli 1651 samman arvingarna till Mitatsimint, en av de fem hövdingar som Peter Minuit hade köpt samma område från vid sin ankomst år 1638. Hövdingens änka Kotike och son Kiapes skrev nu båda under ett dokument i vilket de verifierade att så hade skett.

Det finns inget bra bildmaterial av Lenapeindianerna. Jag lägger här in fyra bilder av tveksam autencitet, nämligen en med en primitiv Lenapefamilj i husbestyr ute i det fria, en typisk bostad för Lenapeindianerna invid Delawarefloden, två finklädda Lenapeindianer, och slutligen en grupp av dagens avkomlingar av Lenapeindianerna, bosatta i delstaten Oklahoma.

Indianer av Lenapestammen invid Delawarefloden (internet)

Traditionell boning för Lenapeindianerna vid Delawarefloden (internet)

Finklädda Lenapeindianer (internet)

Några av dagens avkomlingar av Lenapestammen, Oklahoma (internet)

Efter indianhövdingarnas möte med holländarna den 9 juli kallade Printz de inblandade indianerna till två möten därutöver på Fort Nya Göteborg den 13 och 16 juli 1651, varvid ytterligare dokument utfärdades och undertecknades som bevis på att landområdet verkligen hade varit svenskt alltsedan år 1638.

Men inga protester hjälpte. Peter Stuyvesant lät bygga ett litet fäste med palissader några kilometer nedströms från Fort Kristina. Det fick en besättning utrustad med kanoner och två fartyg. Fästet kallades Fort Casimir, och avsikten med det var att kontrollera all trafik på floden. Högkvarteret för holländarnas södra koloni flyttades snart från Fort Nassau till Fort Casimir, varefter Fort Nassau övergavs och raserades.

Fort Casimir (internet)

Peter Stuyvesant hävdade att allt som han gjorde utfördes på order av det holländska Västindiska kompaniet. Ett brev har emellertid framkommit som vedersäger detta. Den 4 april 1652 skrev nämligen bolagets direktörer ett brev till guvernör Stuyvesant, i vilket de uttrycker sin förvåning över hans tilltag nere vid Delawarefloden. I brevet medger de att de nu inte kan göra något åt saken annat än att avvakta vad Hollands regering kommer att säga. De var inte optimistiska beträffande utgången av detta.

Printz insåg att den svenska kolonin var i verklig fara. Inte bara hotade holländarna med sin nya fästning utan också engelsmännen med ett antal engelska familjer som tänkte bosätta sig vid Delawarefloden. Det stod klart för Printz att han behövde få undsättning före mars 1652 för att kolonin Nya Sverige skulle ha en chans att överleva. Om detta skrev han ett brev till rikskanslern Oxenstierna och bifogade därvid alla de dokument som hade upprättats vid de många mötena med indianerna under sommaren 1651.

Inlägg 1.513: 31 aug 1968

Landområdesäganderättskomplikationerna

Sven Skute kom till Stockholm i början av november 1650. Nu kunde han äntligen återförenas med sin hustru som hade väntat kvar i Sverige i alla år sedan hennes man reste ut till Nya Sverige år 1642.

I mars 1651 lyckades löjtnant Skute få en audiens hos drottning Kristina och fick då tillfälle att redogöra för henne om det hotfulla tillståndet i Nya Sverige. Han sade att situationen var kritisk, och att kolonin hade  ett desperat behov av flera nybyggare och en hel rad av förnödenheter. Drottningen var honom gunstig men gav honom inget omedelbart svar – på det fick han vänta i Stockholm i hela 29 månader.

Guvernör Printz fortsatte att varhelst han kunde sätta krokben för de holländare som befann sig på svenskarnas område, och bråket mellan kolonierna tog aldrig slut. I mars 1651 skrev därför det holländska Västindiska kompaniet till guvernör Stuyvesant att de för husfridens skull var villiga att skapa en fast gräns mellan de två kolonierna, även om Nya Holland därvid skulle komma att inskränkas till sin nordliga del runt Nya Amsterdam.

Men de många klagomålen från holländska nybyggare som Printz hade förfördelat vägde tyngre för Stuyvesant. Därför lade han den 8 maj 1651 ett holländskt krigsskepp för ankar i Delawareviken för att stoppa all båttrafik in i och ut ur floden. Snart började detta dock att beskjutas med ammunition från fältstycken på land och lämnade platsen.

Snart därefter, den 25 juni 1651, ledde guvernör Stuyvesant själv en konvoj på 11 fartyg med 150 man till Delawarefloden och seglade ända upp till Fort Nassau. Där tillstötte en trupp av hans män, som hade marscherat till fots från Nya Amsterdam, och de togs ombord på skeppen. Sedan seglade fartygen upp och ner på floden och braverade, skjutande och trummande utan uppehåll, för att dra uppmärksamheten från Stuyvesants göranden. Han satt nämligen på Fort Nassau och förhandlade med indianerna om en bit land längre ner på västra sidan av floden för att där bygga en fästning.

Peter Stuyvesant (internet)

Den 9 juli 1651 sammankallade han sedan alla indianhövdingar som bodde längs floden för att få deras alla ägor längs västra flodbanken överförda till honom. Dessa gjorde då med en mun gällande att de aldrig hade sålt till svenskarna några andra landområden än den lilla plätt där Fort Kristina kom att byggas. Resten av västra flodbanken ända ner till mynningen ville indianerna nu utan vederlag skänka till holländarna för evärdliga tider. Dokument om denna överlåtelse uppgjordes och undertecknades .

Inlägg 1.512: 31 aug 1968

Förlisningsbestraffningarna

När fartyget med Hans Amundsen ombord hade seglat iväg, vände sig alla svenskarna till den nye guvernören och bad honom ånyo om hjälp med att komma därifrån. Och minsann hade han inte en liten bark som de kunde få köpa! Den var stor nog för att rymma de 18 som var villiga att ge sig ut på ett sådant äventyr. De fick nödig proviant och gav sig iväg den 1 maj 1651 för att ta sig till Nya Sverige.

Men redan nästa dag haffades de på öppen sjö av en fregatt som tvingade dem att följa med till ön S:ta Korset (fra. Saint Croix), som då tillhörde Frankrike. Guvernören där mötte dem vid stranden, lät ta dem i förvar och berövade dem på alla pengar och dyrbarheter som de hade på sig. Några kvinnor hade sytt in sina dyrgripar i kläderna, och när han upptäckte detta vred han deras fingrar med pistollåset tills naglarna slets av – ända tills de gav honom sina undangömda skatter. Han satte sedan alla i järnbojor och skickade dem hit och dit på ön för att arbeta – under hot om dödsstraff om de ens pratade med varandra. En holländsk skeppare fick höra talas om detta och skickade en båt från S:t Kitts för att hämta dit de olyckliga.

Vid det laget var endast två kvinnor, två barn och så Kattans styrman kvar i livet, och av dessa överlevde bara styrmannen överresan till S:t Kitts. Denne togs med till Holland av samme skeppare, och det är från ett brev som styrmannen därifrån skrev till Sverige som eftervärlden har fått veta vad som hade hänt med Kattan och dess resenärer.

Både de många passagerarna och den stora vapenlasten på Kattan skulle ha betytt mycket för Nya Sverige, och när ord om skeppets öde nådde dit någon gång under år 1650 blev det ett verkligt slag för både guvernör Printz och hans folk. Då Nya Sverige inte hade fått besök av ett enda skepp från Sverige alltsedan Svanens i januari 1648, skickade Printz på sommaren 1650 kommendanten på Fort Nya Elfsborg, löjtnant Sven Skute, till hemlandet för att avge en muntlig rapport om tillståndet i Nya Sverige och med en begäran om snar hjälp i form av nybyggare och krigsmateriel – och dessutom en önskan från Printz om att snarast bli avlöst från sin guvernörspost. Då det inte gick några fartyg från Nya Sverige vid den tiden måste jag anta att Skute lyckades komma med ett holländskt fartyg från Nya Amsterdam.

Däremot kan jag inte ens gissa hur man bar sig åt för att transportera den del av en oväntat riklig sädesskörd som nybyggarna skall ha sålt under år 1650. Kanske holländarna skickade ner ett skepp från Nya Amsterdam till Delawarefloden?

Inlägg 1.511: 31 aug 1968

Skeppsbrottkonsekvenserna

I dessa besvärliga farvatten med korallrev överallt borde skeppen ligga stilla under mörker. Men kaptenen fortsatte färden, och tidigt på morgonen den 26 augusti 1649 stötte fartyget i en klippa en bit från en liten ö inte långt från Puerto Rico. Man hivade dricksvattnet och en del ballast överbord och fick därmed fartyget att flyta in till stranden utan förlust av människoliv. Kaptenen bedömde att båten skulle kunna fortsätta sin resa efter reparationer.

Ön beboddes av spanjorer, och eftersom man behövde nytt dricksvatten vände man sig till dem med bön om hjälp. De kom med vattnet till platsen, men när de såg hur eländiga de skeppsbrutna såg ut passade de på att plundra dem på vad ägodelar de hade fört i land från fartyget. Därefter fördes de skeppsbrutna som fångar till Puerto Rico.

Där togs kommendanten Hans Amundsen till Puerto Ricos guvernör. När denne hade fått höra omständigheterna kring det hela ursäktade han sig för våldet som hade begåtts mot dem – något sådant skulle inte ha skett om han hade varit närvarande. Resenärerna återfick sin frihet och rätt att ta sig fram bäst de ville. Utan fartyg och ägodelar kunde de alltid skaffa sig uppehälle genom att arbeta eller tigga.

Amundsen underrättade naturligtvis myndigheterna i Sverige, men det skulle ta månader för hans rapport att nå fram. I Puerto Rico fick svenskarna inte lov att hålla sin egen gudstjänst och många övergick därför till katolicismen för att kunna gå i kyrkan. Själve guvernören omdöpte en av de svenska kvinnorna och tog henne med sig när han snart därefter avgick från sin post och reste bort från ön. Under året därefter lämnade de flesta av Kattans besättning ön för att komma hem.

Den nytillsatte guvernören gjorde arrangemang med en spansk kapten att ta med svenskarna när han avseglade till sitt hemland. Därför samlades svenskarna den 13 april 1651 på kajen invid skeppet, men sedan Hans Amundsen hade släppts ombord blev det stopp. Trots avtal och löften tillät kaptenen inga flera att komma med, inte ens Amundsens egen familj. Denne begärde då att bli återbördad till sin familj på kajen, men han tvingades att stanna kvar på båten, som strax därefter avseglade till Spanien.

Från Cadiz brevväxlade Amundsen under en tid med Sverige med post som ibland inte kom fram, varefter han i utblottat tillstånd på egen hand lyckades ta sig till Amsterdam. Där kunde han erhålla nödiga dokument, och med dem kunde han skriva till den svenske legaten i Madrid om att hos spanska regeringen anmäla situationen och skaffa hjälp åt svenskarna som var strandsatta i Puerto Rico.

Inlägg 1.510: 31 aug 1968

Krigsutrustningsöverseglingen

Skeppet Svanen avseglade från Nya Sverige den 16 maj 1648 och fick en förunderligt snabb resa tillbaka till Sverige. Redan den 15 juni 1648 kunde skeppet lägga till i Helsingör, och den 3 juli anlände det till Stockholm. Ombord befann sig bland andra Johannes Campanius som hade ersatts av de två nyanlända prästerna. Han hade haft hårda år med två kyrkor och dessutom missionsverksamhet ute bland vildarna. Men det var tungt arbete för alla svenskar därute. För jordbrukarna var det väl ungefär samma dagsrytm som det hade varit på deras torp i det gamla landet, men guvernören och tjänstemännen fick sköta för dem minst sagt annorlunda sysslor. Nästan alla av dessa önskade att få återvända till Sverige när tillfälle erbjöd sig.

Sannolikt baserat på vad som hade rapporterats om den växande spänningen mellan de svenska och holländska kolonierna utfärdade drottning Kristina den 24 mars 1649 en befallning till amiralitetskollegium att förse det i Göteborg liggande skeppet Kalmare Nyckel med krigsförnödenheter och redskap av alla slag. Emellertid blev Kalmare Nyckel inte seglingsfärdigt i rimlig tid, och därför ändrades ordern den 13 april till att i stället gälla skeppet Kattan. Det hade en last som till största delen bestod av krigsutrustning och mat:

• 2 st. 6-pundiga kanoner av koppar, och 2 st. 3-pundiga,
• 12 st. 6-pundiga järnkanoner, och 2 st. 4-pundiga,
• krut,
• bly,
• granater,
• musköter,
• pistoler,
• tackel och tåg och allehanda skeppsutrustningspersedlar, och
• ett 10 månaders förråd av viktualier.

Fartyget hade också mycket folk ombord. Befälhavare var kommendanten Hans Amundson med sin familj. Det var 70 utvandrare ombord, bland vilka bör nämnas prästen Mathias Nertunius och dessutom några förbrytare som hade avtjänat sina straff. Sammanlagt hade 300 finnar ansökt om att få komma med, så nu föreföll det som om det inte längre var några svårigheter med rekrytering av folk till Nya Sverige.

Skeppet Kattan lämnade Göteborg den 3 juli 1649. Den 20 augusti kom det till Antigua för att inhämta dricksvatten. Det fanns dock inte tillräckligt med vatten där, så Kattan seglade över till S:t Kitts nästa dag och fick där både vatten och livsmedel och gott bemötande. Färden gick vidare till S:t Martin för att inhandla salt, och den 24 augusti satte man äntligen kurs upp mot Nya Sverige.

Inlägg 1.509: 31 aug 1968

Hollandkoloniguvernörsbytet

Kanske tack vare Johan Papegojas personliga rapportering från Nya Sverige och hans begäran om mera folk och mera varor, så sände Nya Sverigekompaniet iväg skeppet Svanen från Göteborg redan den 25 september 1647. Med Papegoja följde på resan tillbaka två präster, Lars Karlsson Loock och Israel Fluviander, den senare systerson till guvernör Printz. Skeppet kom fram i januari 1648 och med det kom också ett stort antal finska nybyggare. För dem anvisade Printz området Nya Wasa en bit uppför Schyulkillån i avsikt att påöka Nya Sveriges befolkning i denna med holländarna så omstridda trakt.

Svanen medförde en stor mängd handelsvaror och dessutom ett brev till guvernör Printz, i vilket kompaniet tackade honom för hans nit och skicklighet i sina åligganden.

I maj 1647 bytte Nya Holland guvernör. Den medgörlige Willem Kieft lämnade plats för Peter Stuyvesant, en temperamentsfull och auktoritativ gammal krigare. Han hade träben som ersättning för sitt högra ben, vilket en kanonkula hade slagit av under krigföring mot spanjorerna vid ön S:t Martin i Karibiska havet.

Peter Stuyvesant med sitt träben (internet)

När Stuyvesant från hemlandet anlände till Nya Amsterdam för att tillträda sin guvernörspost, så var det hans första besök där. Redan vid sin ankomst förklarade han att allt land, alla floder och bifloder från Torskudden i norr till Delawarefloden i söder var holländskt territorium, och med det innefattade han alltså hela kolonin Nya Sverige – och en bit av Nya England också, för den delen.

Nya Hollands territorium enligt Peter Stuyvesant (internet)

Den nye holländske guvernörens landkrav fick inte Printz att ändra sitt uppträdande gentemot holländarna ett enda dugg. Anklagelser om felsteg och förnekande av orätter fortsatte att flyga mellan kolonierna med samma verv som tidigare. Då ingendera av kolonierna hade tillräckligt med soldater för att göra allvar av alla hotelser, så fick det tills vidare stanna vid bara vapenskrammel. Under sommaren 1648 byggde båda parterna sina befästningar och hus i vägen för varandra vid Schuylkillåns mynning, med beskyllningar om intrång flygande åt alla håll.

Men det latenta hotet om ett engelskt anfall gjorde Stuyvesant noga med att se till att förhållandet gentemot svenskarna var gott nog för att de skulle kunna bjuda engelsmännen på ett enat motstånd, om dessa skulle våga sig på ett anfall någonstans längs Delawarefloden.

Inlägg 1.508: 31 aug 1968

Handelsvarubehovstillfredsställelsen

I september 1646 fick Andreas Hudde order att av indianerna inköpa ett område utmed floden en bit uppströms från Fort Nassau – det område som senare i tiden blev staden Filadelfia. Detta gjorde han, och efter inköpet markerade han, i sällskap med den säljande indianhövdingen, området med det holländska Västindiska kompaniets vapensköld. Avsikten med detta inköp var att låta holländska nybyggare slå sig ner där, och förberedelser för detta inleddes omedelbart.

Holländska Västindiska kompaniets vapensköld (internet)

Johan Printz avsände en ljungande protest mot denna vanvördnad mot sin drottning Kristinas höghet och sände genast Hendrik Huygen dit för att ta ner vapensköldarna. Detta gjorde denne med buller och brak, och då kom det till handgemäng med de därvarande holländska nybyggarna. Så snart Hudde hade underrättats om detta, skickade han två män med en protestskrivelse till Printz. Denne tog emot dem mycket högdraget och lät dem vänta i evigheter. När en av dem till slut begärde ett svar att ta med tillbaka, så grep Printz en bössa från väggen och jagade iväg dem.

Den 1 oktober 1646 anlände äntligen skeppet Gyllene Hajen till Nya Sverige efter en fyra månaders överresa, under vilken det hade förlorat segel, stänger och redskap – hela besättningen utom en man var sjuk. Det hade med sig handelsvaror, järnredskap, kläde och mycket annat som man under det långa uppehållet hade fått leva utan i Nya Sverige.

Med tillskottet av handelsvaror kunde svenskarna nu återuppliva handeln med indianerna. Utan något att ge dem i gengäld för deras bäverskinn hade svenskarna inte kunnat konkurrera med holländarna. Men svenskarnas uppenbara fattigdom hade inte påverkat deras vänskap med indianerna. Deras namn för Printz var ‘Stora magen’, då han var en mycket stor herre på nära 200 kilo.

Johan Printz (internet)

Antalet svenskar uppgick vid denna tid till 183. De började klara sig hyggligt med sitt jordbruk, och deras djurstammar förökade sig fint. Några av dem försökte sig även på skeppsbygge, även om de inte visste mycket om tackel och tåg.

Tackel och tåg (internet)

Först i december var Gyllene Hajen reparerad  och besättningen helt återställd, men då kom vinterisen i vägen för avfärd. Inte förrän den 20 februari 1647 kunde skeppet avsegla, och då med 24.177 skålpund tobak – vilket torde betyda 10 ton, om mina tidigare uträkningar var riktiga. I ett brev till Nya Sverigekompaniet begärde Printz flera soldater, flera hantverkare, och flera ogifta kvinnor, och för att framhäva vikten av sin begäran sände han sin måg Johan Papegoja för att personligen överlämna brevet.

Inlägg 1.507: 31 aug 1968

Ränksmiderierna

Prästen Johannes Campanius, som efter Reorus Torkillus död den 7 september 1643 hade övertagit dennes kyrka vid Fort Kristina, arbetade samtidigt med att bygga en egen kyrka nära Fort Nya Göteborg. Han hade tursamt nog ännu inte kommit igång ordentligt med byggandet vid tiden för branden, så han kom undan med bara förskräckelsen. Men han fick en massa att göra under vintern på ön med sina själasörjande uppgifter bland alla de husvilla. Trots detta blev prästen färdig med sitt egenhändiga kyrkbygge redan på sommaren, och den 4 september 1646 kunde han inviga sin helgedom.

Tidigt under år 1646 fick holländarnas Fort Nassau en ny befälhavare, Andreas Hudde. Denne var ansedd som en handlingskraftig och förhandlingssmidig man, som med lätthet skulle kunna vira svenskarna runt sitt finger utan att skapa missämja. Det stämde kanske – men han visade sig ändå inte vara någon match mot guvernör Printz.

På sommaren 1646 kom ett holländskt fartyg dit från Nya Amsterdam i avsikt att bedriva handel med minquasindianerna längs Schuylkillsån. Skeppets befälhavare beordrades förstås av svenskarna där att omedelbart ge sig av från detta svenska område. Andreas Hudde kom över floden till stöd för skeppets befälhavare och framhöll att holländarna av gammalt hade haft en handelsplats just där. Guvernör Printz skickade då dit Johannes Campanius för att på moralisk grund få det holländska skeppet att frivilligt stäva därifrån. När detta inte verkade, skickade han dit Hendrick Huygen och två officerare med en skrivelse till Hudde, i vilken han ondgjorde sig över vad holländarna hade ställt till med. Detta gjorde att Hudde hovsamt backade ur fejden och återvände till Fort Nassau. Med honom ur vägen ställde Printz ett skriftligt ultimatum direkt till fartygets befälhavare. Hans varulast skulle konfiskeras om han inte genast gav sig iväg med sin båt – och det gjorde han förstås. Saken var därmed avklarad.

Printz var därför helt nöjd med att ha Hudde som motståndare vid sin flod. När denne därför fick i uppdrag av sin guvernör Kieft att bege sig till Trentonfallen – på holländskt territorium hela 400 kilometer norrut i vildmarkerna – för att där söka mineraler, blev Printz rädd att för alltid förlora honom. Han lurade därför i indianerna att holländarna höll på att bygga ett fäste däruppe vid vattenfallen och till yttermera visso just nu däruppe samlade en större truppstyrka – i vilken Andreas Hudde skulle ingå – för att helt utrota alla indianer därifrån. Indianerna satte sig därför helt på tvären mot hans resa dit, och Hudde stannade snällt kvar på Fort Nassau.

Trentonfallen, Litografi från Currier & Ives, 1800-talet (internet)

Inlägg 1.506: 31 aug 1968

Brandkatastrofsåterhämtningssnabbheten

Ännu en bit därbortom byggde Printz år 1645 ytterligare ett blockhus inne i skogen för i stort sett samma ändamål, och också där anlade några nybyggare sina hemman. Denna plats döptes till Mölndal, eftersom Printz där lät bygga en vattenkvarn. Den gick dag och natt och var till stor nytta för alla, för i blockhuset kunde man då förvara malen säd att använda vid handeln med minquesindianerna i utbyte mot deras bäverskinn – redan innan de hade nått fram med dessa till holländarna ute vid ån.

Den 25 november 1645 inträffade det något verkligt tragiskt för kolonin. Det var då ovanligt kallt för årstiden, och soldaterna i Fort Nya Göteborg tände en brasa av gammalt virke för att hålla sig varma. Nu ville det sig inte bättre än att elden spred sig till hela den bara två år gamla fästningen, och eftersom den var byggd av trä så ödelades den helt.

Branden spred sig också till omkringliggande byggnader – guvernörens egen herrgård Printzhof skadades svårt, liksom de flesta andra hus i närheten. Endast en ladugård kunde helt räddas från förödelsen. Lyckligtvis undkom alla människorna branden, men de befann sig plötsligt vara helt utblottade och hade bokstavligen ingenstans att ta vägen.

Det var med avsikt som guvernör Printz hade placerat Fort Nya Göteborg på den lilla ön Tennakong, när han vid sin ankomst till Nya Sverige valde ut det strategiskt bästa läget för en ny fästning. Det fanns många ställen längs Delawareflodens strand med god utsikt över fartygsrörelserna, men på en ö som Tennakong behövde fästets soldater inte riskera att oväntat bli anfallna i ryggen. Läget var alltså perfekt ur rent militär synpunkt men olyckligt vid en ödeläggelse som denna brand åstadkom. Det tidiga vintervädret försvårade eller omintetgjorde alla förbindelser med fastlandet. Guvernören och alla andra människor, soldater, handelsfolk och nybyggare, vare sig de var bosatta på Tennakong eller bara råkade vara där på tillfälligt besök fick därför genomgå fyra besvärliga vintermånader utan ordentliga bostäder ända fram till mars 1646.

Men trots alla umbäranden lyckades man att under år 1646 bygga upp ett nytt fäste. Också herrgården byggdes från grunden upp på samma plats som förut, men nu blev den dubbelt så stor och fick också två våningsplan. Med åren försågs den med all tänkbar lyx, allteftersom inredningsartiklar kunde skaffas dit från hemlandet. Huset fick eldstäder byggda av tegel importerat från Sverige, fönster gjorda av glas, och dyrbara europeiska sidendraperier. Väggarna inne i huset kläddes med svenskt blankpolerat timmer. Avsikten med all denna elegans var förstås enbart att framvisa konungariket Sveriges storhet.

Inlägg 1.505: 31 aug 1968

Tobaksodlingsnymodigheten

Men även utan krig mot indianerna hade de svenska nybyggarna det i början inte lätt i sin koloni. De kunde i det ovana klimatet inte alltid frambringa sitt eget dagliga bröd och fick då underhållas på Nya Sverigekompaniets bekostnad. Bristen på mat gjorde att många strök med. Under år 1643 svälte minst 25 personer ihjäl, och sedan var det bara 80 eller 90 kvar vid livet i hela kolonin. Men när sädesodlingen och boskapsaveln kom i gång på allvar – och jordbrukarna lärde sig att odla tobak – förbättrades situationen avsevärt.

Skeppet Fama lämnade Nya Sverige mot Göteborg den 20 juni 1644 och medförde då en last på 2.136 bäverskinn och 7.200 skålpund tobak – en informationskälla använder skålpundstecknet, och om man därmed avser det 414,4 gram tunga Stockholmsskålpundet, så skulle 7.200 av dessa motsvara 3 ton. Endast en specialist på tobakskommers skulle tillsammans med en kännare av 1600-talets fartygskapacitet kunna bedöma om denna min viktomräkning verkar rimlig.

Symbolen för skålpund (internet)

Fama nödgades anlöpa Holland på hemvägen, och där togs hela lasten i beslag, eftersom den hade kommit från en, som de hävdade, holländsk koloni. Efter en lång skriftväxling med de holländska myndigheterna frigavs lasten mot vanlig införseltull och en 8-procentig straffavgift. På grund av denna incident kom Fama till Göteborg först i maj 1645, alltså efter en 11 månaders överresa, allt inräknat

Under år 1644 besteg den då 18-åriga drottning Kristina tronen, och under samma år avled amiral Clas Fleming. Båda dessa händelser  inverkade menligt på kolonins utveckling. Med rikskansler Axel Oxenstierna och Clas Fleming ur bilden verkade Sverige att helt ha glömt bort sin koloni långt där borta, och efter att ha vinkat av Fama i juni 1644 hörde kolonin ingenting från hemlandet, inte ens ett brev, förrän då nästa seglats anlände i oktober 1646, alltså efter långt mer än två års väntan.

Guvernör Printz tog under dessa nedslående år rätt noga vara om sina nybyggare och deras handel och välfärd. Förutom byggandet av Fort Nya Korsholm gjorde han andra anstalter för att helt få ett stopp på holländarnas bäverskinnshandel med indianerna. Han lät bygga ett starkt blockhus längre upp invid Schuylkillsån med plats för 4 eller 5 karlar försedda med bössor, lod och krut för att mot giriga holländare kunna försvara sina vildar inne i skogarna därbakom. De kallade denna plats Nya Wasa, och några nybyggare valde även att bygga sina torp där i trakten.

Inlägg 1.504: 31 aug 1968

Bäverskinnskonkurrensmetoderna

Holländarna hade redan år 1633 byggt sig en liten men solid byggnad vid mynningen av Schuylkillsån att användas som upplag för bäversskinn. Fastän de kallade den Fort Beversreede, så var den inte alls någon befästning. Undvikande någon väpnad strid om detta hus började guvernör Printz helt snällt att i slutet av år 1643 bygga en svensk skans nära Fort Beversreede, för att om möjligt skrämma holländrana till att inskränka sin handel längs Schuylkillsån, som var tätt befolkad av indianer med bäverskinn att sälja. Skansen blev dock inte färdigbyggd förrän två år senare, och den fick då namnet Fort Nya Korsholm.

Och sedan turades alla tre kolonierna om att där i området bygga skansar och blockhus i vägen för varandra, med allehanda hot om repressalier och hämndaktioner, som aldrig kom till pass – för ingen av kolonierna hade tillräckligt med soldater och utrustning god nog för att samtidigt rå på två motståndare.

Den 29 december 1643 avseglade Johan Papegoja med skeppet Fama från Göteborg och hade 12 finska nybyggare med sig på båten. När fartyget anlände till Nya Sverige den 11 mars 1644, hade familjen Printz just flyttat till sin nybyggda herrgård invid Fort Nya Göteborg. Som tidigare avtalat blev Papegoja befälhavare på Fort Kristina och fick där överta den tidigare guvernörsbostaden. Fästets befälhavare, löjtnant Måns Kling, avpolletterades för gott och skickades hem med Fama i juni 1644 och försvann därefter helt ur historien. Senare under året gifte sig Johan Papegoja, också som avtalat, med Armegot Printz. De fick med tiden fyra barn.

Sverige stod vid den här tiden på höjden av sin makt i Europa, och tack vare detta anmanades holländarna i sin koloni till försiktighet och undfallenhet gentemot de svenska kolonisterna. Guvernör Printz utnyttjade detta till att med alla fredliga medel stärka Nya Sveriges position. Han försmådde inte ens att inför indianerna göra holländarna till bedragare, som närde onda anslag gentemot infödingarna.

Karta över stormakten Sverige, 1658 (internet)

Svenskarnas välvilja gentemot indianerna kom särskilt väl till pass just vid den här tiden. Holländarnas guvernör Kieft hade nämligen låtit anställa ett blodbad mot en indianstam uppe i närheten av Nya Amsterdam som straff för någonting, och indianerna förde efter detta överallt ett vedergällningskrig mot holländarna av den våldsamma typ som man ofta hör berättas om i historierna om indianer och vita i den tidens Amerika.

Inlägg 1.503: 31 aug 1968

Mellankolonitvistandebegynnelsen

Fort Nya Elfsborg byggdes som en mindre skans omgiven av jordvallar och palissadstaket och med åtta kanoner som kunde bestryka farvattnet framför. Till fästet hörde också ett antal timmerstugor längre ner längs floden, allt detta för att hålla kontroll på fartyg från det holländska Västindiska kompaniet. Löjtnant Sven Skute fick posten som befälhavare på Fort Nya Elfsborg, och redan i oktober 1643 var fästet färdigt att tas i bruk.

Det låg i ett sumpmarksområde, och soldaterna där blev helt övervälmda av mygg – de kallade fästet på dagligt språk för Fort Myggenborg. När det en gång fram i tiden övergavs, var inte orsaken att det hade anfallits av fiender utan av mygg.

Fullbordandet av Fort Nya Elfsborg föregicks dock av den första handgripliga kollisionen med konkurrenterna i Delawareområdet. Den gällde inte holländarna, vilket hade kunnat väntas, utan i stället engelsmännen i sitt kolonistsamhälle vid Varckenkillsån strax intill platsen där Fort Nya Elfsborg uppfördes. Byn hade tidigare inte observerats av svenskarna, men nu befann sig dessa inkräktare obehagligt nära den svenska kolonins försvarsinstallationer. Guvernör Printz begärde att engelsmännen omedelbart skulle ge sig av därifrån. När de vägrade – de hade minsann köpt sitt land från indianerna – så brände svenskarna helt sonika ner deras byggnader. I detta hade Printz stöd av holländarna, som med motvilja hade sett engelsmän flytta dit. Det sägs att holländarna även var svenskarna behjälpliga vid själva brandsättningen.

Engelsmännen klagade ve över detta för Nya Englands guvernör John Winthrop, som i ett brev till guvernör Printz anklagade svenskarna för vad de hade gjort på ‘engelskt landområde’.

John Winthrop (internet)

Detta tog Printz allvarligt och tillsatte en domstol, bestående av tio svenskar och holländare. Den samlades till förhandlingar den 10 juli 1643 i Fort Kristina för att punkt för punkt avgöra alla anklagelserna. Domsluten för de enskilda punkterna gick klokt nog i alla riktningar, så att affären slutade med att alla parter var någorlunda nöjda. Printz beskrev den 12 januari 1644 hela domstolsförhandlingen i sitt svar till guvernör Winthrop, och denne i sin tur sände den 21 januari ett vänligt tackbrev till Printz.

Detta var bara början på ett ständigt tvistande mellan kolonierna. Många av dessa kontroverser berodde på att olika indianhövdingar vid olika tillfällen hade sålt samma landområden till olika köpare, kanske med avsikt, kanske av misstag. Men ingen i de berörda områdena längs Delawarefloden visste egentligen med säkerhet vilken koloni som ägde vilket landområde.

Inlägg 1.502: 31 aug 1968

Papegojadottersbortgiftandet

Själv valde Johan Printz att tillfälligt bosätta sig i ett av de nya hus som hans företrädare Peter Ridder just hade byggt. Genom att inte genast kräva att få guvernörshuset inne i Fort Kristina ville han bespara den avgående guvernören trasslet med att finna en tillfällig bostad i väntan på sin avresa.

Samtidigt med byggandet av Fort Nya Göteborg satte Printz i gång med att uppföra sitt Printzhof för att så snart som möjligt kunna flytta dit högkvarteret för kolonin från Fort Kristina.

Johan Papegoja odlade sin resevänskap med den nye guvernörens familj även efter ankomsten till Nya Sverige. Vid ett besök hos Printz i dennes bostad avslöjade Papegoja att han under överresan hade fattat tycke för guvernörens 18-åriga dotter Armegot och anhöll om att få ta henne till sin hustru. Printz gladde honom med att han gärna skulle få dotterns hand, men han skulle dessförinnan ledsaga den avgående guvernören Ridder tillbaka till det gamla landet. Och när han då ändå var där, så skulle han söka ut ytterligare ett antal nybyggare att ta med på skeppet vid sin återresa till kolonin. Efter sin återkomst skulle Papegoja inte bara få gifta sig med Armegot utan även få befattningen som befälhavare på Fort Kristina och därvid bo i den nuvarande guvernörsbostaden. Vid den tiden skulle ju guvernör Printz själv ha flyttat in i sitt eget Printzhof.

Armegot Printz i sin medelålder (internet)

Med Johan Papegoja i sällskap avseglade Peter Ridder den 14 april 1643 med konvojen Fama och Svanen mot Sverige. Ridder återfick sin officerspost i svenska flottan – och blev senare utnämnd till guvernör för Viborg intill ryska gränsen, den östligaste utposten av det storsvenska riket.

Fort Nya Göteborg byggdes i likhet med Fort Kristina som en fyrkant helt i trä. Printzhof därintill var som herrgård betraktad rätt anspråkslös, mera lik en timmerstuga, men den hade dock trädgård, kryddgård och lusthus, vilket gav huset en viss prestige. Efterhand kompletterades området kring fästet med andra nyttigheter, såsom kyrka, skeppsvarv, bryggeri, kvarn och bostadshus.

Så snart som Fort Nya Göteborg var fullbordat byggde Printz ännu en fästning, Fort Nya Elfsborg, nedströms från Fort Kristina på den östra banken av Delawarefloden, alltså på holländska kolonins territorium. Med dessa två nya befästningar ville han försäkra sig om att Nya Sverige skulle ha monopol på handeln i bäverskinn med Lenapeindianerna utmed hela Delawarefloden.

Inlägg 1.501: 31 aug 1968

Printzorganisationsinitiativen

När rikskansler Axel Oxenstierna hade gett den nye guvernören Johan Printz sina instruktioner, så hade han framhållit vikten av att hålla fred med Nya Hollandkolonin, därför att holländarna i Europa kämpade i det trettioåriga kriget som protestanter på samma sida som Sverige. Eftersom deras fäste i Delawarefloden hade byggts långt före svenskarnas ankomst 1938, borde detta respekteras – svenska fartyg skulle därför ge salut när de passerade Fort Nassau.

Fastän Johan Printz naturligtvis lydde order, så gillade han inte idén att vara undfallande mot kolonigrannarna. Därför gav han sig genast efter sin ankomst ut på jakt efter ett lämpligt ställe för ytterligare ett svenskt fäste, detta i avsikten att göra klart för både holländare och engelsmän att detta var en svensk koloni och att den skulle respekteras som sådan. Han fann en utmärkt plats för denna fästning på en ö vid namnet Tennakong invid Delawareflodens västra bank, några kilometer nedströms från både holländarnas Fort Nassau och det engelska kolonistsamhället i vardande. Han gav sin nya fästning namnet ‘Fort Nya Göteborg’, och i motsats till det mera undangömda Fort Kristina skulle det kunna övervaka båttrafiken på Delawarefloden. Du kan lätt hitta ön och fortet och även Printzhof precis mitt på denna mera detaljerade finska karta.

Karta över centrala delen av Nya Sverige, 1923 (internet)

Printz bestämde sig också för att i närheten av det nya fästet bygga sig själv en liten knuttimrad herrgård, som han nog så passande gav namnet Printzhof. Han såg redan fram emot den dag när de holländska fartygen på väg upp mot sitt Fort Nassau skulle salutera hans eget Fort Nya Göteborg.

Johan Printz lät den avgående guvernören Ridder göra nytta för sig i väntan på sin återresa till Sverige genom att i trakterna runt den avsedda platsen för Fort Nya Göteborg hitta några bosättningsområden som vore lämpliga för de just anlända kolonisterna att där bygga sina hemman. Visserlige fanns det gott om plats kvar i de redan existerande nybyggarområdena Upland, Finland, Sveaborg och Nya Stockholm, men Printz ville gärna sprida ut sina kolonister för att på så sätt få Nya Sverige att förefalla både större och folkrikare.

Peter Ridder fann fem områden som han benämnde Minquas, Provins, Printztorp, Tequirassy och Tinicum – alla belägna ganska nära Fort Nya Göteborg. De nyanlända kolonisterna, som nu trängdes i husen intill Fort Kristina, kunde sålunda välja mellan hela nio områden för att hitta det som bäst passade deras egna behov.