Inlägg 540: 25 mar – 4 apr 1966

Hotellrumsarrangemangspåskinandet

Nu ville Göran att vi skulle träffas någon gång under den följande veckan, men si, det gick inte alls, det. Jag hade ett rätt tätt program då – en kurs hela dagarna och arbete med vårt dataprogram på datacentret på kvällarna – så det fick i stället bli på måndagen i veckan därefter. Jag bjöd dem hem till mig på en enkel men bastant frukostlunch, för vilken de kom klockan 10.30 och stannade till 14.00. Det var inte alls oväntat – när man träffar släkt såpass sällan, är det mycket som skall avhandlas. Ed var på sitt arbete och var, helt förståeligt, inte över hövan intresserad av att träffa dessa släktingar, som jag själv ens knappast kände.

Vi konverserade utan uppehåll hela tiden. De bodde, naturligt nog, ihop i ett rum på hotellen på sin resa, men de fick den pryda omvärlden att tro att de hade vart sitt enkelrum på ett finurligt sätt: när någon ringde upp dem och ville prata med dem båda, så fick den svarande alltid ‘gå och hämta’ den andra. Man behövde alltså inte ljuga – bara låta det ta en minut eller två innan den andra kom till telefonen. Det var en helt annan tid då än nu, och konvenansen tillät absolut ingen bebådelse, Maria och ärkeängeln Gabriel till trots.

Esomoftast tackade jag ärkeängeln Gabriel för att ha blivit gjord till bög, så att jag inte behövde bry mig om att följa samhällets dubbelbottnade regler. Naturligtvis gällde samma regler för oss bögar, men så länge man var två killar som delade bostad i det dyra Nya York så behövdes det inga lögner. Nyayorkarna brydde sig inte om det – och andra anade inte ett skvatt.

Nu i mars började Ed och jag att komma i ordning i vår lilla lya och i vårt gemensamma liv. Inte alla kvällar var gemensamma – jag hade ju ofta sena skift på datacentret för att testa vårt nya program – och inte heller alla veckohelger – Ed hade stort ansvar för sin stora hemmafamilj i Bronx och där tillbringade han många söndagar – men vi hade nu i alla fall en del tid över för varandra. Visserligten var lägenheten liten, men en etta inbjuder till nära samvaro för två älskande män, och vi lärde verkligan att känna varandra väl. Och ju mer vi kände varandra, desto bättre trivdes vi ihop.

När vädret inte var så vidare värst så satt vi gärna hemma i stället för att jaga ut i världen. Laga mat, se på TV, läsa en bok eller dagens Nya Yorks Tidender – allt det kunde vi göra tillsammans, och vi kunde också helt plötsligt fälla ut sängen och krypa ner för natten, även om klockan bara var 21.00.

Lagar middag för oss båda, 351-an, Nya York (1966)

Inlägg 539: 19 – 25 mar 1966

Släktbandsuppehållandet

På lördagen den 19 mars hade Ed och jag tre gäster hos oss på middag. Det var samma dag då jag hade fått paketet från Sverige med kopparkonslampan och den runda hattspegeln i sin fyrkantiga teakram, och kanske vi tyckte att vi ville inviga allt det nya. Vi satt sedan och tittade på deras färgbilder och våra färgbilder på den stora vita skärmen, som vi drog ner som en rullgardin ur en metallrulle, som vi tidigare hade satt upp över garderobsdörren. Mitt i alltihop pajade fläkten i projektorn, och det var slutet på det nöjet.

Nåja, vi hade nyligen förvärvat ett nytt sällskapsspel, Förvärv (eng. Acquire), och plockade kvickt fram det och hade sedan kul ända till klockan 03.00 – vi var då inte alls beroende av någon liten dum fläkt! Jag har fortfarande kvar Förvärv i sin kartong på en hylla efter alla dessa år, tyvärr inte använt sedan dess, för ingen spelar ju sällskapsspel längre.

Sällskapsspelet Förvärv, Palm Springs (2010)

Nästa besök hos oss började på själva Marie Bebådelsedagen. Det hade varit en intressant dag i min barndom, den 25 mars, för det var då en allmän helgdag i Sverige, och man skulle äta våfflor på den dagen. Vi firade den bara för att det smakade så gott, inte för dess religiösa innebörd.

Våfflor (internet)

I Amerika var den helgen helt okänd – utom i Bondepraktikan, där man kunde finna allt möjligt nyttigt – och även i Sverige hade den avskaffats redan år 1953. Antagligen ville man inte ge små barn olämpliga sexuella idéer – Wikipedia nämner att dagen firades ‘nio månader före jul för att högtidlighålla att Jesus blev till i Marias sköte, och ängeln Gabriel bebådade Jesu födelse’. Oj då!

Ärkeängeln Gabriel på besök hos jungfru Maria, 25 mars år 0000 (internet)

Nu, med dagen fastställd, vad var det då som hände? Jo, jag blev uppringd av Göran Kjellin, fästmannen till min kusindotter Eva Moberger. De två hade rest runt i Amerika i 1½ månad med Greyhoundbussar, och nu hade de kommit till Nya York. Bilden av dem togs många år efter 1966, men det är den enda bild av dem som jag har kunnat hitta.

Göran och Eva Kjellin (cirka 1980)

Göran arbetade liksom jag på IBM, men han hade alldeles uppenbart ett mycket mera kvalificerat jobb. Jag hade då aldrig erbjudits att resa runt med buss i månader för att besöka IBM:s anläggningar i Kalifornien, Texas och Louisiana!

Eva hade råkat ut för frälsning, och det gjorde att det var hennes plikt att sprida budskapet om Jesus till alla hedningar runt henne. När man en gång hade sagt stopp, så lugnade hon sig, men man märkte hur det pockade på att komma mer. Därför hörde de till sådana släktingar som man visade respekt för genom ett besök då och då. När man träffades var allt glatt och kramigt och prat prat prat – och sedan sågs man kanske igen efter fem års tid eller så.

Inlägg 538: 8 mar 1966

Aktieurvalseftertankskrankblekheten

Nu när du känner till varför jag lät min egen lilla speldjävul rumstera på aktiemarknaden i stället för på lotterier och kasinon, så återvänder vi till mitt aktieinköp i mars 1966. Det var förstås min tro på Agfafilmen, som jag använde för min fotografering, som fick mig att köpa aktier i dess tillverkare, storföretaget General Aniline & Film. Jag visste inte mycket mera om företaget – med tillgång till internet vet jag i dag rysansvärt mycket mera.

Agfa varumärke (internet)

I Tyskland bildades år 1925 ett företag, benämnt IG Farben, genom sammanslagning av sex storfirmor, alla med anknytning till kemi. Dit hörde bland annat Agfas film och Bayers huvudvärkstabletter. Av någon anledning bröt sig sedan 1929 dess dotterföretag i Amerika ut från sin tyska ägare och bildade ett företag, som kallades American IG – det amerikanska företaget hade då i stort sett samma produktion som det tyska. Efterhand blev IG Farben en viktig länk i det nazistiska väldet, och det amerikanska företaget omdöptes då till det mera självständiga namnet General Aniline & Film.

IG Farbens huvudkontor, Frankfurt, 1930-talet (internet)

Det förvånar ingen att det blev IG Farben som kom att tillverka Zyklon B, det gift som användes i folkmordet i de tyska koncentrationslägren. Under krigstiden blev General Aniline & Film alltmer granskat och kringskuret av de amerikanska myndigheterna, och efter krigets slut dömdes tre av dess styrelseledamöter för krigsförbrytelser.

Både IG Farben och General Aniline & Film fortsatte att fungera efter kriget. Den tyska koncernen delades år 1952 återigen upp i sina beståndsdelar, såsom Agfa, BASF och Bayer, alla med uppenbart fredliga avsikter.

Under årens lopp kom det mesta av General Aniline & Film att falla ihop och lämna efter sig massor med förfallna fabriker. Många av dem låg i Linden i Nya Jersey, och statistiken visar att just den delstater har mest cancerfall i Amerika – det är mycket kemikalier som har blivit kvar i marken där. Jag har hittat några bilder på internet, tagna år 2001 runt en av dessa övergivna fabriker. Bilderna bär verkligen syn för sägen, och från dem kan du lätt förstå bakgrunden till denna obehagliga statistik.

General Aniline & Films fabriker, Linden, 1961 (internet)

Förfallen fabriksbyggnad, GAF, Linden, 2001 (internet)

Förfallen fabriksbyggnad, GAF, Linden, 2001 (internet)

Förfallen fabriksbyggnad, GAF, Linden, 2001 (internet)

Naturen intill fabriken, GAF, Linden, 2001 (internet)

Naturen intill fabriken, GAF, Linden, 2001 (internet)

Naturen intill fabriken, GAF, Linden, 2001 (internet)

Naturen intill fabriken, GAF, Linden, 2001 (internet)

Vad som var kvar av företaget tillverkade Agfafilmen och dessutom Viewmaster, en enkel tittapparat med stereobilder monterade i små roterande kartonghjul. Uppenbarligen haltade sig detta företag framåt tillräckligt väl för mig att investera pengar i det, men om jag hade forskat litet i dess historia hade jag nog dragit öronen åt mig.

Viewmaster med bildhjul (internet)

Inlägg 537: 8 mar 1966

Rouletteextasympningsmetoden

Min egen lilla speldjävul var alltså portförbjuden, när det gällde lotterier. Du vet redan från mitt besök i Las Vegas tillsammans med mamma att jag då inte spelade bort mer än 25 kronor i 25-öringar på kasinot – var det mammas närvaro som stoppade speldjävulen i sitt lömska uppsåt? Inte alls. Jag var litet mera rundhänt vid senare kasinobesök, men över 100 kronor tillät jag mig aldrig att förlora. Jag var nämligen professionell på området redan från unga år, och som sådan visste jag att spelaren statistiskt sett inte hade en chans – skulle han råka stå på plus när det var dags att ge sig av, så skulle han stanna kvar och spela ner sig innan speldjävulen tillät honom att gå sin väg med svansen mellan benen.

Mitt professionella status hade jag ernått på logementet i kasernen i Linköping av alla platser. Jag köpte ett 40 centimeters rouletthjul, en satsningsfilt och säkra spelpolletter. Det var ett första klassens roulettehjul med kullager och fin balans – det första jag gjorde efter inköpet var att träna mig i konsten och samtidigt föra bok på var bollen hamnade, allt för att kontrollera att ingen skulle kunna dra nytta av minsta skevhet. Det tog tid, mycket tid, men jag älskade ju statistik – ett ämne som hade ingått i min högskoleutbildning.

Roulettehjul (internet)

Sedan hade vi hasardspel på luckan. Det var alldeles säkert helt emot de militära reglerna, men jag gjorde det klart för alla att inga pengar fick vara närvarande. Polletterna fick de köpa av mig i förväg, långt innan jag tog fram roulettehjulet, och om det kom något befäl – vilket det inte gjorde en enda gång – så skulle det vara lika oskyldigt som att spela bridge. Men polletterna var riktiga pengar, inga stora pengar. Hur mycket tog jag för dem? Fem öre styck? Tio öre? Mer kunde jag inte riskera.

Roulettesatsningsfilt (internet)

Och jag gjorde klart att min egen ‘fördel’ bara var nollan – jag betalade ut precis 36 gånger insatsen när den låg på ett nummer, 2 gånger insatsen på färg, och så vidare. Alla verkliga kasinon betalar ut mycket snålare för att tjäna ihop till takkronorna och de röda mattorna – på vårt logement vad det staten som stod för komforten.

Nollan på roulettehjulet (internet)

Hur gick det då för mig och mina små finanser? Ibland gick det upp, men jag tjänade aldrig så mycket som 100 kronor någon dag. Och jag tycker mig minnas ha förlorat över 100 kronor bara en gång. Ett slag var jag faktiskt under vattnet med 300 kronor från allra första början räknat, men det kom tillbaka. När det hela började bli långtråkigt efter 15 till 20 spelkvällar så slutade vi med det hela, och jag tror att jag totalt hade en 1o0 kronor i vinst. Minus priset för rouletthjulet – som inte hade varit billigt med sitt välsmorda kullager.

Inlägg 536: 8 mar 1966

Speldjävulsnedkrympningen

Nästa dag var damerna där på torget, och när det var mammas tur att tjänstgöra i ståndet, så gick pappa och jag dit. Det var bister vinterkyla med snö på marken, och där stod minsann min egen mamma på plats i sin varma päls tillsammans med en annan tant i fosterlandets tjänst. Pappa köpte två pekningar: han fick ett blankt kort och jag fick, o fasa, ett kort med nummer 1 på baksidan – kortet för jättekartongen!

Trots min späda ålder kände jag genast att det här var inte alls bra. Hur skulle det se ut om släkten till en av arrangörerna för ‘Peka rätt’ hade vunnit toppriset? Det skulle ju genast se ut som fusk och elakt spel. Jag sade något i den vägen och tyckte att de skulle sätta tillbaka kortet och ge mig ett annat, men se, det gick ju inte, för där fanns andra kunder som hade sett vad som hade hänt och som sedan hade vetat vilket kort som var nummer 1.

De bestämde sig för att jag skulle få chokladasken, men att den skulle få stå kvar på hyllan till kvällen då julmässan var över, detta för att den skulle fortsätta att dra spelsugna kunder.

Jo, den vunna chokladasken kom hem med mamma, och de gav den till mig, men jag ville inte ha den. Det som hade hänt var så genant att jag bara ville glömma bort alltihop – men naturligtvis satt det hela inpräntad i mitt minne för evigt. I dag tar jag gärna en bit choklad ur en ask om jag bjuds, men jag tycker inte alls om stora chokladaskar. De bränns, trots att jag inte alls hade gjort något fel.

Och det kan också vara en anledning till att jag aldrig köper lotter i någon form. Inte bara för att det statistiskt sett är en dålig affär – man får i genomsnitt bara hälften tillbaka i form av vinst – utan lika mycket för att det påminner mig om den kalla vinterdagen på det lilla torget bakom rådhuset.

Om gud vill så vinner jag ju ändå.

Men man kan ju alltid spela på aktiebörsen utan att skämmas. Och det gjorde jag den här tisdagen i mars 1966, när jag förvärvade 20 aktier i firman General Aniline & Film för 2.760 kronor. Jag kunde ju inte veta något om hur aktiemarknaden skulle bete sig – trots att jag arbetade med börsmäklare så sysslade jag bara med deras bokföring – och sådant som att aktieindexet gick ner från 1.000 till 750 under första halvåret 1966 var information som jag inte ens brydde mig om. Speldjävulen som styrde mina handlingar hade krympt ner storleken på chokladkartongen. Jag var i full kontroll över vad jag gjorde – det var bara ‘överskottspengar’ som jag investerade. Men spännande var det förstås. Och så lärde jag mig förstå vad mina arbetskunder egentligen sysslade med.

Inlägg 535: 8 mar 1966

Försvarsbudgetsinkomstkällan

En dag köpte jag aktier igen. Om du undrar varför jag höll på med att köpa och sälja småposter av aktier på det här viset – nåja, de var ju inte så små, för jag hade minsann inga stora pengar att röra mig med – så är det faktiskt något som jag själv så här i efterhand också undrar en del över. Jag tror att jag helt enkelt roade mig med något nytt.

De flesta av oss har en speldjävul inbyggd i kroppen. Stor eller liten, det är den som får oss att riskera pengar för att ha en chans att vinna. Djupt troende människor har inget behov av att spela, de har ingen speldjävul i sig – om gud vill att de skall vinna, så vinner de ändå, och varför då spela bort sina pengar alldeles i onödan? Min speldjävul var egentligen ganska småväxt – jag hade vunnit stort en gång som liten unge, och det blev genant och otrevligt för alla inblandade.

Under efterkrigstiden i Nyköping var mamma med i Kvinnliga Bilkåren. Det var damer, som tog på sig att i arméns gråmålade personbilar frakta omkring officerare till manövrar och annat, helt utan betalning. En del småkostnader fick medlemmarna till och med stå för själva. De kunde naturligtvis ha valt att betala ur egen kassa, men för att inte behöva göra det och dessutom ha roligt på kuppen så samlade de in dessa pengar genom att ha ett försäljningsstånd på den årliga julmässan på det lilla torget bakom rådhuset. De bjöd in speldjävulen och kallade ståndet ‘Peka rätt’.

Bilkårens vapen (internet)

De köpte in massor med choklad. Det mesta var små Aladdinaskar, men de hade också en del större halvkilon – och det största priset ställde de på hyllan högst upp, en chokladkartong på minst två kilo, pampig och oj, så frestande. För en slant, 10 eller 25 öre eller vad det nu var, blev man tilldelad en biljardkö med vilken man pekade på ett julkort bland de hundratals som satt häftstiftade huller om buller på en korkskiva inne i ståndet. Man fick då sitt utvalda kort, och om det var blankt så hade man ett enkelt julkort att sända som en julhälsning. Men om det stod ett nummer skrivet bakpå – då hade man vunnit en av chokladaskarna. Det hela var egentligen mycket enkelt, men det var ett effektivt sätt att få in bidrag till en viktig del av Sveriges försvar.

Det var hemma hos oss som damerna en kväll samlades för att skriva nummer bakpå en del av de julkort som de sedan fäste på de stora korkskivorna, allt under sedvanligt dambjudningsglam. Jag kom in och hälsade på tanterna och tog dem i hand, som ett väluppfostrat barn gjorde på den tiden, men det var allt jag behövde göra. En liten tolvåring hade ju ingen anledning att stanna kvar där hos alla dessa tanter.

Inlägg 534: 28 feb – 19 mar 1966

Kamerareparationsjärnridåpassagenödvändigheten

För länge sedan hade jag gått till en fotobutik för att få min fina kamera reparerad. Jag hade varit i kontakt med dem flera gånger under vintern, och när jag nu igen gick dit så fick jag veta att de hade skickat kameran till Jena i Östtyskland för att få den reparerad enligt garantin som fortfarande gällde.

Detta förvånar dig nu säkert mera än det förvånade mig år 1966. Jag visste nämligen att kameran var tillverkad där i Jena, i Carl Zeiss gamla fabriker, som hade övertagits av ryssarna vid delningen av Tyskland efter kriget. Personalen hade av de allierade förts i säkerhet till Västtyskland och där i Stuttgart satt igång produktion av de gängse Zeisskamerorna. Men maskinerna – och fabrikshemligheterna – hade blivit kvar i Jena. Där hade nytt folk anställts, och tillverkningen av linser och kameror hade kommit i gång igen, både som Zeissförfalskningar och under nya namn. Min kamera, som jag hade köpt i Göteborg inte långt före min avresa till Amerika, hade ett sådant nytt namn och hade helt öppet sålts som tillverkad i Östtyskland – men det stod också angivet i papperen att den kom från de gamla, välkända Zeissfabrikerna – vilket ju var ordagrant riktigt. Kameran hade verkligt bra optik – Zeiss efterlämnade ritningar – men exponeringmätaren hade gått sönder. Man får vad man betalar för, och min kamera hade legat i en helt annan prisklass än de äkta Zeisskamerorna från Stuttgart.

Det skulle alltså säkert ta ytterligare en hel del tid innan flera bilder skulle kunna tas med den kameran. Jag hade använt den senast på vår resa till Puerto Rico och S:t Thomas i november, och du har nog märkt att Ed och jag hade levt ett rätt oavbildat liv alltsedan dess.

En lördag i mars kom det återigen heminredningsdetaljer i ett paket från Sverige. Nej, det var postpaket – ingen förtullning på kaj den här gången. Det var två saker som jag hade velat få: En konformad taklampa i solid koppar, slät och fin, att hänga rätt lågt över matbordet så att man inte fick ljuset från glödlampan i ögonen, och en rund tamburspegel, fem decimeter i diameter, infattad i en fyrkantig teakram. Två helt underbara ting för vårt hem under uppbyggnad.

Kopparkonslampan, 351-an, Nya York (1966)

Teakspegeln, Palm Springs (2010)

Den rätt tunga lampan hängde till min fasa direkt i sin vita elektriska sladd, men när vi hade satt upp den över matbordet så hängde den fint där och trillade inte alls ner. Spegeln hängde vi till höger om dörröppningen till köket, med ett simpelt före detta badrumsskåp av beigemålat trä stående på golvet inunder, för att ha allt obligatoriskt souvenirkrafs samlat på ett ställe.

Inlägg 533: 26 – 28 feb 1966

Orienteringskartfordralsvärdesättningen

Min stjärtkirurg hade den 11 februari gett mig tillåtelse att gå tillbaka till min gymverksamhet, ”men inte förrän EFTER två veckor till” för att citera honom ordagrant. Två veckor = 14 dagar. Alltså EFTER den 25 februari. Det vill säga att det var OK den 26 februari. På lördagen gick jag därför och tränade för första gången på två månader. Som alltid kände man sig som en total nybörjare när man satte igång på nytt, men det gjorde ingenting, för jag skulle ju ta det mycket piano i början. Det kändes skönt. Livsglädjen återvände. Och det värkte så där härligt litet grann överallt efter de två första passen. Livet på en pinne.

När jag reste med Kungsholm hade jag haft mina resedokument i en väska av brunt läder, och likadant var det när jag reste runt med David i Europa. Jag var så van vid att resa med denna väska dinglande över axeln att jag inte tänkte på att berätta för dig vad det egentligen var för något. Det var egentligen ett kartfodral, även om det var en lyxmodell, och den hade plats för mycket mera än ett kartblad. David tyckte så mycket om den, att när vi var i Örebro år 1965 så ville han köpa sig en likadan. Vi gick då och fick tag i en för honom i samma jaktbutik vid Stora torget, där jag en gång i tiden hade köpt min egen väska.

När jag nu pratade med David i telefon, vilket vi ofta gjorde under de första åren efter vår skilsmässa, så nämnde han att Paris Eager hade sett hans orienteringsväska – de bodde numera i samma byggnad på 12:e gatan. Han ville också ha en sådan väska och hade bett David att fråga mig om ‘mitt folk därborta’ skulle vilja skicka honom en. Det lovade jag naturligtvis att ordna – jag ville ju hålla paketen flygande kors och tvärs över Atlanten. När jag skrev till mamma på måndagen skickade jag med 50 kronor att ta till Östlunds jakt-, fiske- och sportbutik vid Stora torget i Örebro och be dem att skicka en orienteringsväska till Paris.

Jag funderade en hel del över orsaken till att det i Amerika inte alls fanns saker av hög kvalitet för enkla göromål. Denna fina läderväska var faktiskt avsedd att användas som kartfodral, när man sprang genom myrar och träsk så det skvätte om benen. För sådant skulle det inte falla amerikanen in att använda så vackra och relativt dyra ting som denna väska – nej, det skulle vara något enkelt, gjort av plast eller impregnerat tyg. Däremot var det ingen gräns på lyxen i det man satte på sig, när man gick på fest – där gick svensken i sin vanliga arbetskostym, vilket vore otänkbart för normalamerikanen. Det är intressant att ibland fundera litet över de kulturantropologiska olikheter, som man inte lägger märke till, innan man har bott en tid i ett nytt land.

Inlägg 532: 25 feb 1966

Storstadsskräcksyndromet

Jag vill nämna som en parentes att under de fyrtiotal åren sedan år 1966 har matbordet ytbehandlats en gång och stolarna snörts om en gång, men samma härliga matmöbelgrupp är fortfarande i full användning. Inget köp, slit och släng i den här familjen, inte!

På sitt sätt var det en tur i oturen att jag var tvungen att söka efter kofoten såpass länge, för medan jag gjorde det ringde telefonen: ”Vanudå? Jag har inte tid med telefonsamtal!”, men jag svarade naturligtvis pliktskyldigast. Det visade sig vara gräsänkan Lisbeth – Lennart var ju i Peru – som ville komma in till staden tillsammans med en besökande svensk väninna och titta på Greenwichbyn. Det verkar kanske underligt att två strejta kvinnor var intresserade av att titta på en stadsdel för bögar, men vi ägde faktiskt inte hela Greenwichbyn. Det fanns annat där också – svenskarna hörde till världens toppkonsumenter av jazz, och det spelades mycket jazz i Greenwichbyn. Det var av den anledningen som Lisbeths egendomliga önskemål hade uppstått.

Greenwichbyn för turisterna, Nya York (internet)

De ville komma in till staden samma kväll – gick det bra?

Visst gick det bra, allting går bra, men varför ringde hon till mig för att fråga om det? Nej, så sade jag det inte, men jag tänkte det.

Det blev naturligtvis så att de kom hem till oss – med matbordet på sin plats sedan en timme tillbaka – och den här gången blev det: ”O, så trevligt ni har fått det!” och litet längre än tio minuter. Väninnan arbetade för SAS i Göteborg – flög alltså tur och retur för 125 kronor – och bodde hos Lisbeth på en veckas semester nu när Lennart var borta. Vi tog dem naturligtvis ut på middag och hade en riktigt trevlig strejtkväll. Lisbeth pratade nu riktigt god engelska och väninnan hängde också bra med. Efter det gick vi en tur på de gamla, oförargliga McDougals- och Bleeckergatorna, med genomträngande trumpetsolon och strejta jazzälskare överallt.

McDougalgatan på dagen, Nya York (internet)

Bleeckergatan på dagen, Nya York (internet)

Det kom snart fram att väninnan var av den livrädda typen. Tunnelbana vägrade hon helt att ens tänka på. Nya York var en otroligt farlig stad, och förfärligheter lurade i varje gathörn. Jag tänkte på hur mitt liv skulle ha kommit att gestalta sig om jag hade varit lika rädd av mig när jag steg av Kungsholm vid 59:e gatan. Säkert hade jag åkt tillbaka till Göteborg, precis som den här väninnan. Jag tror inte att Lisbeth var rädd av sig men så bodde hon ju också ute på vischan. Och med en liten unge att ta hand om och försvara mot den elaka omvärlden, då kan man inte ägna sig åt att vara livrädd.

Jazzklubben Bygrinden (eng. Village Gate), Bleeckergatan, Nya York (internet)

Jazzhak, Greenwichbyn, Nya York (internet)

Inlägg 531: 25 feb 1966

Varumottagningsverksamhetsresultatet

Jag parkerade skåpbilen vid trottoarkanten rätt framför dörren och gick upp och ringde efter Ed, och han kom som ett skott. Trottoaren blev vår varumottagningslokal – det var där vi stod och packade upp en stol i taget och turades om vem som skulle gå upp med den och vem som skulle stå kvar därnere och bevaka ägodelarna. Kartongerna skar vi upp så att de blev helt platta och kunde lämnas kvar i skåpbilen.

Så kom turen till bordet. Det var packat i en platt kartong, som i sin tur låg i en låda av träribbor med decimeterbreda gap mellan varje ribba. För att få upp dem behövde vi vår kofot, och var i fridens namn hade vi lagt den? Det tog en hel timmes sökande innan jag hittade den – jag hade lagt den inuti bottenskåpet under bokhyllan efter att ha använt den för att bända loss golvlisten för att hyllan skulle få plats. Vid det laget hade vi båda sökt överallt och först då kommit på den geniala idén att tänka efter var vi sist hade använt kofoten – eftersom vi inte hade inbrottsverksamhet som huvudsysselsättning hade den ju inte varit i bruk över hövan – och sedan var det bara att gå till platsen ifråga och hitta verktyget. Jag hade alltid försökt att komma ihåg att tänka först och leta sedan, och ändå blir det oftast tvärtom.

Med kofoten gick resten som en dans. Vi fick ut bordsbenen och skruvarna ur kartongen, och Ed gick upp med det medan jag städade undan på trottoarverkstaden och låste skåpbilen. Sedan bar vi tillsammans upp den stora, åbäkiga bordsskivan, skruvade ihop bordet och placerade det på sin väntande plats. Med stolarna runt om, tre på varje sida, med den karmlösa i mitten. Nu såg lägenheten ut som ett hem.

Här är räkningen för den alldeles underbara matbordsgruppen. Inköp 1.502 kronor, frakt 259 kronor, tull 197 kronor, skåpbilshyra 41 kronor, kajmutor några kronor. För dessa pengar, 1.999 kronor plus kajmutorna, hade Ed och jag ett furubord av det sidenmjukaste trä jag någonsin hade tagit i – fogarna var omöjliga att känna med fingrarna. Som duk hade jag redan köpt två meter av grå säckväv som täckte hela bordsytan med ett par centimeter bart trä synligt runt om, och den var så perfekt att det inte var någon anledning att ens fålla den.

De sex stolarna var gjorda av samma fina trä. Raka i linjerna, med låg rygg och med sitsar av flätade snören – när jag studerar stolsitsar på internet så kallas det säv eller sjögräs, men tro mig, det såg ut precis som vanligt starkt, impregnerat förpackningssnöre – och de var helt förfärligt sköna att sitta på. Ofta kom våra gäster på middagsbjudning att sitta kvar vid det härliga matbordet hela kvällen.

Snörsitsen på matbordsstolarna, Palm Springs (2010)

Inlägg 530: 21 – 25 feb 1966

Hamnumgängesmetoderna

Vid ett av mina samtal med rederiet fick jag veta att båten med mina möbler hade kommit in på söndagen och nu höll på att lossas. Jag skulle kunna komma till kajen och hämta mina möbler senare i veckan. Matbordet stod alltså, nästan, på sin plats i det avsedda hörnet, och då ville jag inte vara skyldig pappa några pengar längre.

Så på torsdagen sålde jag 10 av mina 13 aktier i Warner & Swasey för 2.518 kronor, vilket var en glad förtjänst på 398 kronor, eftersom jag hade köpt dem för 2.120 kronor (se inlägg 296). Det såg ut som om det var på väg att bli ett kursfall – tyckte jag, som trodde att jag begrep någonting – så det passade bra. Nu skulle jag vara vid kassa igen om några dagar – det tog fem börsdagar innan pengarna var tillgängliga och sedan skulle de överföras till mig. Det kändes skönt att igen ha slantar att röra mig med, och pappa kunde då få sina pengar. Kanske till en automobil av någon sort, månntro?

Varför sålde jag inte alla 13 aktierna? Jo, jag minns precis varför. För mig var dessa aktieaffärer inte bara en penningplacering – de var också ett känslomässigt engagemang. Jag kände verkligen det där om att man ägde en del av företaget, en del av Amerika – börshandlarpropagandan satt därinne, som avsikten var, och förvandlade en penningplacering till ett uttryck för tillgivenhet. Så när jag av någon fullt rationell anledning skulle sälja ut mina aktier i ett företag så ville jag inte släppa min förankring till det – och behöll därför aktier värda sådär en 500 kronor. Nu, långt därefter, när man har blivit känslolös och kall, verkar det ju inte klokt att ha resonerat så, att ha skapat en massa extra arbete med att hålla reda på dessa småposter. Men man var en gång ung och dum. Det är skönt att nu vara gammal och dum.

Nästa eftermiddag hyrde jag mig en skåpbil och körde genom tunneln till Rödkrokshamnen (eng. Red Hook Pier) i Brooklyn. Det var inte långt dit, och med hjälp av en del handtryckningar – också kallade mutor (eng. baksheesh) – gick det som smort. Jag var väl förberedd med alla dokument i fickan och gott om småsedlar i portmonnän.

Rödkrokshamnen, Brooklyn, Efter 1966 men före ombyggnaden (internet)

Rödkrokshamnen, Brooklyn, Efter ombyggnaden (internet)

Det var en underlig tingens ordning på fartygskajen. Man skulle hit och dit och tillbaka igen, och på varje ställe skulle en stämpel på. Det kritiska, att få sin vara, fungerade dock enligt byråkratiska metoder med organiserad köbildning – om man hade tid till det. Annars dök man på en truckförare och viftade med ett par dollarsedlar – och då gick det mycket fortare. Det gängse samtalsspråket var svordomar, och man måste ryta och leva fan, för annars skulle man bara försvinna i tumultet. Som det gick tog det mig halvannan timme på kajen tills min lilla skåpbil – mitt bland alla professionella jättelastbilar och gruffiga jättechaufförer  – hade lyckats få det avsedda bytet inlastat.

Inlägg 529: 18 – 27 feb 1966

Mustanginköpsintresseåterupptagandet

Några dagar senare fick jag ett brev från pappa med fakturan på möblerna. Inte för att han ville ha resten av pengarna nu – det skulle jag betala när jag åter var på grön kvist efter vinterns alla utgifter – men fakturan behövde jag ha för tullen, när jag skulle hämta ut möbelförsändelsen.

Det var nog det viktigaste i hans brev, men det roligaste var det som kom därnäst. Han bad mig att återigen skaffa upplysningar om en bil, och han var himmelens noga med att jag inte skulle komma att tro att han bollade med pengarna som någon sorts miljonär. Därför sade han i brevet att .. nej, jag låter honom säga det själv: ”Ser du, jag har ännu inte helt slagit bilaffärer ur hågen – inte för att jag själv skall köpa någon direkt, men min avsikt är att låta någon firma köpa en och låta mig ha den under det att jag gör deras arbeten, sådana som givevis skola sträcka sig över många år. På det viset får jag billig bil – tjänstebil i viss mån.”

Formell från sidan, Ford Mustang Coupe 1966 (internet)

Är det inte detta som kallas mygel? Ordet fanns inte i min vokabulär, men det kändes som om det passade in. Jag är säker på att pappa enbart använde detta resonemang för att våga diskutera denna frivola leksak utan att behöva erkänna att det bara var en dröm. Eller var det mera än en dröm?

Min pappa skulle aldrig köpa en bil därför ‘den ser sexig ut’.

Sexig bil framifrån, Ford Mustang Coupe 1966 (internet)

Han ville nu ha allt som fanns tryckt om Ford Mustang Coupe. Han ville få veta om den fanns med överväxel, vad utväxlingen mellan motor och bakhjul var på direkt växel, om man kunde få överstor generator och batteri för att klara sitsuppvärmning i den svenska kölden, och slutligen om en bil köpt av mig skulle kunna bipackas av Ford i Detroit till deras övriga sändningar till Sverige.

Den tekniska aspekten, Ford Mustang Coupe 1966 (internet)

Oavsett hur man fick tag i bilen var man tvungen att betala svenska bilacciser och registreringsavgifter, men han räknade ändå med att tjäna in en 8.000 kronor på att köpa bilen i Amerika och få den skickad med båt, jämfört med att bara gå och köpa den i Sverige.

Om jag bara kunde begripa alla dessa mystiska frågor han hade och sedan finna svaren på dem. Jag fick väl kontakta en återförsäljare som var intresserad nog att ge sig på sådana obskyra detaljer.

Men efter ett enda sådant försök – på Broadway i Nya York av alla platser – fick jag faktiskt alla de svar pappa behövde och kunde skicka honom de begärda broschyrerna. Jag såg också drömbilen i butiken, och visst var den vacker, inte tu tal om den saken, röd som en brandbil både utanpå och inuti. Det var som att vara tillbaka på världsutställningen igen.

Inredningsdetaljer, Ford Mustang Coupe 1966 (internet)

Inlägg 528: 13 – 14 feb 1966

Matbordsaviseringen

På söndagen hade vi gäster på middag, den första middagsbjudningen i den nya lägenheten. Vi åt på små pippibord i väntan på det eleganta matbordet. När jag köpte dessa små extrabord som julklapp till Örebro så tog jag också en sats för oss själva – de kostade ju ingenting. Och nu kom de till verklig användning.

Middagen på pippibord var inte ‘planerad’ – det fanns väl gränser för vad som passade sig – utan mera som ‘kom upp och ät en bit’. Jag hade köpt en stek på ett kilo eller så ett par dagar tidigare och som god Örebroare, liksom Cajsa Warg, tager man hvad man hafver. Jag minns att måltiden var uppskattad, men fråga mig inte vilka som var gäster – det minns jag inte alls. Naturligtvis fick de veta att det en vacker dag skulle bli ett matbord i våningen för att fylla litet av det ödsliga golvutrymmet, och de fick även veta att det skulle läggas en röd matta i hela trappuppgången – vilket aldrig blev av – och en skjutbar glasdörr framför badkaret – vilken så småningom installerades.

Skeppningspapperen för matbordet och de sex stolarna kom med måndagsposten mitt bland alla valentinkorten – javisst, alla, tro det så mycket du vill. Det betydde inte att det hade anlänt någonting till Amerika – bara att varorna hade lastats ombord i Göteborg. Under tiden närmast därefter höll jag kontakt med rederiet – jag tänkte minsann klara av hemkörningen själv med en skåpbil och spara in de 250 kronorna som det skulle kosta att få det hela hemkört.

Samtidigt med papperen kom våren. Efter den svala vinterlördagen i Van Cortlandtparken och ett ihållande regn hela söndagen var måndagen direkt vårlik. Vi kunde ha ett fönster öppet för första gången – med värmen på, naturligtvis – och njuta av den där goda vårlukten av fuktig mylla eller vad det var, även från vår storstadsbakgård.

På kvällen var jag bjuden till Howard Straus och hans fru på ‘öppet hus’, det vill säga ett cocktailparty, där man lämpligen har med sig en present till hemmet, eftersom det vanligen är just efter en inflyttning som huset hålls öppet. Emellertid hade de bott i sin lägenhet i ett år nu – de hade inte kommit sig för att fira flyttgröt tidigare. Jag var där bara för att jag arbetade tillsammans med Howard, och jag tog förstås inte Ed med mig. Detta var år 1966, och vid den tiden var det otänkbart att dra med och visa upp sin partner – alla i Nya York begrep att man var bög, men ingen ville tala om det. Släppte man ut anden ur flaskan visste man aldrig hur det skulle gå.

Anden i flaskan (internet)

Inlägg 527: 11 – 12 feb 1966

Dyschleveransinsläppningsmysteriet

På fredagen var det dags för ett återbesök hos min stjärtkirurg, och allt var bara bra. Men jag hade ju skött mig över hövan den här gången, så jag hade heller inte väntat mig något obehagligt. Jag fick tillåtelse att gå tillbaka till gymmet – fast först om två veckor och ‘ta det mycket lugnt’. Så klart – bränt barn skyr elden. Och så skulle jag komma tillbaka om tre veckor igen. Det tog aldrig slut.

När jag kom hem samma dag så stod dyschan på svalen utanför vår dörr. Hur den hade kommit in i huset förstod jag inte. Mutat portvakten kunde de inte ha gjort, för vi hade ingen portvakt. De kanske hade tryckt på någon annan knapp och blivit insläppta. Men huvudsaken var ju att vi äntligen hade fått vår efterlängtade möbel, så vi forskade inte mycket i saken.

Vi hade sett fram emot dyschan så mycket att vi inte ens hade tänkt på var den skulle stå. Det fanns ju hur mycket fri golvyta som helst, men ändå ville vi gärna ha den där den till slut skulle komma att stå. Vi kom fram till att den skulle stå framför fönstren, så att när vi hade gäster, som till exempel Lennart och Lisbeth, så kunde vi alla sitta och prata framför öppna spisen, några på dyschan och några i soffan. Då kunde gästerna förhoppningsvis stanna i mera än tio minuter.

På lördagen tog Ed och jag vår första långpromenad efter min operation. Vi tog tunnelbanan ända ut till slutstationen i Bronx invid Van Cortlandtparken, nära Nya Yorks stadsgräns.

Tunnelbanestationen med van Cortlandtparken till höger, Bronx (internet)

Jag hade varit där en gång förut, nämligen med David på själva juldagen 1964 – och Ed hade varit där många gånger. Men detta blev den första gången för oss två tillsammans. Det enda huset av intresse i parken hade byggts och bebotts av Frederick van Cortlandt, son till Nya Yorks första borgmästare Jacobus van Cortlandt. Men bortsett från en kvick sväng genom huset var vi ute hela dagen.

van Cortlandts hus, van Cortlandtparken, Bronx (internet)

Parken var nära fem kvadratkilometer stor, och den såg inte ut som Humlegården eller  Trädgårdsföreningen, mera som Slottsskogen. Det var mest oansad natur med promenadvägar överallt, oftast oasfalterade, några bollspelsfält, och sedan var resten av skog och sjö ganska mycket lämnat åt Moder Natur.

Ed, van Cortlandtparken, Bronx (1966)

van Cortlandtparken, Bronx (internet)

van Cortlandtparken, Bronx (internet)

van Cortlandtparken, Bronx (internet)

van Cortlandtparken, Bronx (internet)

van Cortlandtparken, Bronx (internet)

Det var en skön vinterdag, en del snö här och var, men trots solen var det inte ens en aning av vår i luften. Vi stannade till en del bland alla fåglarna vid en sjö i parken, men vi höll oss på fötter i sex timmar och traskade även in i villastaden Yonkers just bortom stadsgränsen. Jag var hela tiden noga med att inte gå för fort – det fick inte bli något blod vid midnatt.

Inlägg 526: 6 feb 1966

Slöjdutbildningsolämpligheten

Redan nästa dag gav jag mig på att måla det nya skåpet med en mörkbrun oljefärg – det gällde ju ett kök med fett och vatten överallt. Jag var noga med att sätta klisterremsor – samma som jag hade använt för att klistra mot drag – intill skåpet, så att väggen inte kladdades till. Det blev snyggt och prydligt – väl gjort arbete! Det kändes bra att vara en skicklig hantverkare.

Mitt rykte på det området hade jag nämligen förstört för all framtid redan vid 12 års ålder. Då hade jag i skolslöjden i Nyköping fått uppgiften att tillverka ett äggställ. Jag hade aldrig sett ett sådant – dess uppgift var att härbärgera ägg i ett kylskåp eller skafferi. Det bestod av en träskiva med 20 hål – ägg såldes i tjog på den tiden – i två rader, och den vilade på två tvärställda brädbockar, vilka var placerade innanför hålparet längst ut i vardera ändan. Avståndet mellan hålparet längst ut och nästa hålpar i var ända skulle därför vara större än mellan alla de andra hålparen. Mycket att hålla reda på för en liten 12-åring.

Hur jag nu använde min räknekonst till detta så blev det hela alldeles uppåt väggarna. Äggstället kom att rymma endast 18 ägg, och det större mellanrummet för tvärbocken i ena ändan hamnade på två hålpars avstånd från skivans slut. Jag målade det färdiga äggstället med de påbjudna två lagren fernissa och färg, fast tyvärr i fel ordningsföljd, med åtföljande otillfredsställande resultat. Mitt betyg i slöjd blev minimalt.

Syslöjd var något ännu värre, men där tröstade jag mig med att detta ju var en sysselsättning för tjejer. Jag var en nioårig pojke, men i folkskolan i Stockholm skulle jag lika förbannat sy. Jag skulle tillverka en egendomlig liten bokväska av något stadigt grönspräckligt tyg, och den var avsedd att dingla i höjd med låret i ett band av samma material ända ner från den motsatta axeln. Jag skulle skapa detta kilometerlånga band av en fem centimeter bred remsa av samma tyg, den skulle vikas dubbel och sedan ‘kastas ihop’ – jo, så hette det – längs hela denna kilometer. Jag började med bandet och höll på med det i över en termin. Lärarinnan gav upp om mig redan innan jag hade gett mig på själva väskan. Eftersom jag använde ryggsäck för mina skolböcker, så var den praktiska konsekvensen av den uteblivna väsktillverkningen helt försumbar.

Tro mig efter allt detta, när jag säger att jag efter målningen av köksskåpet vårdade mitt återerövrade goda slöjdrykte genom att veterligen aldrig igen måla någonting.

Mitt i målningen ringde Lennart och bjöd oss båda ut till dem. Han körde in och hämtade oss bilfattiga. Vi fick en god middag och fick lära oss var Peru låg någonstans. Han skulle nämligen flyga dit i affärer för Volvo följande söndag och vara borta en hel månad.

Inlägg 525: 2 – 5 feb 1966

Kyndelsmässodagssysselsättningsträngseln

Onsdagen den 2 februari 1966 gjorde jag ett utbyte av aktier i stället för att äta pannkakor. Det berodde på att jag dåförtiden inte visste att pannkakor, förtärda på kyndelsmässodagen, förlänar dess ätare ett helt år framöver utan hemorrojdbesvär. Denna betydande upptäckt hade publicerats i den amerikanska vetenskapliga årsskriften Bondepraktikan (eng. Farmers Almanac), även om jag aldrig såg artikeln där. Den svenska versionen av samma skrift hade funnits alltsedan år 1662, och till min evärdliga skam hade jag aldrig ens sett den. Men man får väl anta att denna medicinska landvinning vid något tillfälle hade publicerats även där.

Eftersom jag ovetande underlåtit att äta pannkakor på kyndelsmässodagen i mina yngre år hade jag ju fått sota för det under den just passerade julhelgen. Men alltsedan jag började tillämpa pannkaksregeln har jag inte haft några besvär alls. Är det inte bevis tillräckligt? Vid kyndelsmässotid varje år samlar jag därför ett gäng goda vänner, som alla är intresserade av att undvika onödiga kirurgiska ingrepp, och går ut och äter var sin härlig tysk pannkaka, med citronklyftor och smörboll ovanpå, och på så sätt håller vi oss friska och sunda så det bara sjunger om det.

Tillagning av tysk pannkaka (internet)

De flesta amerikaner vet inte ens om kyndelsmässodagen och dess pannkakor, så de riktar i stället sitt intresse den 2 februari mot murmeldjuret (eng. groundhog). Det är en rätt stor gnagare, som i likhet med björnen sover i ide under vintern. Just den 2 februari kommer den, mitt under sömnperioden, ut ur sitt hål, antagligen rädd att försova sig, och återvänder sedan in i hålet för att fortsätta sin slummer. Murmeldjuret i ett visst ide i Punxsutawney i Pennsylvanien följs noga av folk och television, för om det kan se sin egen skugga när det kommer ut, d v s om det är soligt, så kommer det att bli ytterligare sex veckors vinterväder. Och du trodde att pannkakorna var vidskepelse???

Murmeldjur på Kyndelsmässodagen, Punxsutawney (internet)

Murmeldjur och åskådare, Punxsutawney (internet)

Aktieutbytet som jag alltså gjorde i stället för pannkakor och murmeldjur bestod av försäljning av 2 aktier i IBM för 5.045 kronor – vilket innebar att jag hade tjänat 1.117 kronor på affären, av vilket dock ungefär 600 kronor bestod av den femtonprocentiga rabatten som IBM hade gett mig när jag köpte aktierna – och inköp av 15 aktier i trävirkesföretaget Boise Cascade – bältspännet härinunder får illustrera det företaget – för 5.156 kronor. Jag förvarade fortfarande mina aktiebrev i säkerhet under den vinröda mattan.

Bältspänne för Boise Cascade (internet)

På lördagen kom snickaren och levererade det måttbeställda köksskåpet. Han hängde upp det på den tomma väggen i köket, och rätt under det monterade han det väggfasta bordet som jag själv hade inköpt. Han satte upp det i lagom höjd, så att vi skulle kunna äta vid det i all enkelhet. Dessa två inredningsdetaljer kom att betyda mycket för oss i den lilla lägenheten.

Inlägg 524: 28 jan – 10 feb 1966

Lägenhetsdekoreringsivern

En dyscha stod högt upp på vår inköpslista, och den längtade vi verkligen efter. När vi kom hem från våra jobb – de få dagar när jag inte arbetade mystiska kvällsskift i datacentret – så hade vi ingenting som vi bägge kunde kasta oss ner på i liggande ställning och koppla av. Nåja, det gjorde vi väl ändå – rätt på den vinröda mattan på golvet. Jag minns oss aldrig fälla ut bäddsoffan, för det passade liksom inte klockan fem på eftermiddagen.

Därför gick vi nu på fredagskvällen och gjorde upp om en dyscha. Den vi hittade var stor och rymlig, 203 centimeter lång och hela 99 centimeter bred – plats för oss båda som det visade sig med tiden – och den hade plats nog för många goda soffkuddar. Butiken hade den dyschan i mindre storlekar på lager, men det var just den största som vi ville ha, nu när vi visste att den existerade. Vi kunde ha gått någon annanstans, men de lovade och svor ed på att leverera den inom två veckor. Två veckor!? Nåja, ‘längtan är vår arvedel’ hade Erik Axel Karlfeldt så vist sagt, för utan längtan skulle tillvaron bli rätt så fattig. Nu fick vi glädjen av att intensivt längta efter vår dyscha i två veckors tid.

Under väntetiden köpte vi en flygande örn av mässing att hänga ovanför entrédörren. En sådan version av Amerikas nationalfågel fanns i vartenda hem i hela landet – och det behövdes faktiskt litet annat i den delen av rummet än polislås och badrum och kök. Jag var inte mycket för krimskrams, men den där örnen prydde verkligen sin plats. Den pryder även entrédörren i min villa i Palm Springs i dag.

Mässingsörnen, Palm Springs (2010)

Jag har redan berättat att Ed hade införskaffat bambugardiner för de tre höga fönstren medan jag var på sjukhuset, men de tjänade mest som rullgardiner. Det behövdes också prydnadsgardiner runt de höga fönsteröppningarna. Jag hade räddat våra gardinstänger i mässing från Peter Warren. De råkade vara tre till antalet som tur var, precis som våra fönster, och de kunde skjutas samman tillräckligt för att passa. På dem hängde vi rätt tunna, mellangröna gardiner av glasfiber, som vi efter en del sökande hade lyckats hitta tillräckligt långa.

På sitt sätt hade vi tur som flyttade in i januari, för det var just den månaden då Nya York alltid hade realisation på lakan och sängkläder – och gardiner. Inte på överblivet krafs, utan på allting. Så vi gjorde en hel del förmånliga inköp, gardinerna och så lakan för att kunna bädda dyschan och även det varma duntäcket som jag nyss talade om.

Inlägg 523: 26 jan 1966

Snöplogningsprioriteten

Detta var något som jag aldrig hade tänkt på, men jag är ju inte alltid så smart. Jo, visst hade Lisbeth en gång sagt mig att det inte skulle kosta henne något, och jag hade accepterat den saken utan att fundera närmare och även berättat om det för mamma. Och nu torgförde jag ju regeln att man inte fick sjukvård gratis i Sverige om man inte bodde där. Jag var säker på den saken, men hur i fridens namn hängde det ihop?

Jag var tvungen att ringa upp Lisbeth och bekänna att jag egentligen var en stor idiot djupt inne, men hur hade hon fått gratis barnafödsel i Sverige? Jo, det var hur enkelt som helst. Hon reste dit för att avsluta ett medicinskt tillstånd som hade påbörjats när hon bodde i Sverige – ungen hade avlats där – och ansvaret för behandlingen av hela det tillståndet ansågs därför falla på den svenska sjukförsäkringen, alltså inklusive födseln och eftervården.

Nu när jag hade fått allt under kontroll igen kunde jag alltså triumferande visa mamma att jag hade haft alldeles rätt. Hennes svar var: ”Jaså.”

På onsdagen den 26 januari var det vitt och ljust ute. Det var fem centimeter av vinterns första snö som låg på marken, och då det var fem grader kallt fick den ligga kvar där den låg. Detta betraktade jag som anmärkningsvärt, därför att i likhet med regn kom snö i allmänhet inte i sådana små mängder. Duggregn och snöbyar och även mulna dagar utan nederbörd, dessa i Europa så vanliga vädertyper, var rätt sällsynta i Amerika. När himlen inte längre var klarblå, så brukade det i allmänhet hända saker, regn som stod som spön i backen, ofta tillsammans med brak och dunder, och snö i sådana mängder att all trafik totalt lamslogs i flera dagar. För att nu inte tala om orkaner och tromber, som jämt ställde till med tragedier där de drog fram.

Fem centimeter snö brydde man sig inte om i Nya York. Men om det kom mera än så, då skulle plogarna ut för att göra åtminstone de stora gatorna framkomliga. Det fanns inga speciella plogfordon, för det skulle inte löna sig att ha dem stående för att användas en eller två gånger per år. I stället monterade man fast plogar framtill på sopbilarna, som sedan fick dundra fram så gott de kunde.

Sopbil arbetar som snöplog, Nya York (internet)

Naturligtvis blev det ingen sophämtning sådana dagar, så det samlades drivor av avfallspåsar och avfallstunnor på trottoarerna. Men de täcktes snart av drivor av snö som sopbilarna skapade med sina plogar, så det gjorde inte mycket om det fanns avfall därinunder.

Men den 26 januari 1966 förblev allting så som naturen ville ha det, vitt och ljust och friskt och härligt.

Inlägg 522: 22 jan 1966

Omfödningstillämpningsargumentet

Som alla andra människor pratade Ed och jag naturligtvis pengar och finanser med varandra. Men, när jag nu tänker tillbaka på det, så gjorde vi inga som helst överenskommelser om vem som skulle stå för vad i vår lilla familj. ”Du betalar för specerierna, jag betalar när vi äter ute, vi delar på hyran” – sådant i den stilen. Vi var så totalt öppna med vår ekonomiska situation gentemot varandra att det var helt automatiskt vems börs som öppnade sig. När vi behövde vara litet försiktiga, som den här vintern, då var vi båda sparsamma, och när det gällde en långresa så sköt vi bägge till så att det skulle räcka till. Det hjälpte ju en hel del att vi båda hade stor respekt för pengar i allmänhet, aldrig något begär att släppa loss och vräka ut pengar bara för att det var kul.

Jag respekterade Eds vilja att med ordentliga pengar hjälpa sin familj i Bronx, och han accepterade att jag alltid skickade paket till mina föräldrar och även betalade för de flesta utgifter de hade när de kom och hälsade på i Amerika. Kort sagt, ömsesidig respekt och total kännedom om varandra gjorde alla debatter om pengar mellan oss helt onödiga.

Men desto mera diskussion om finanser var det mellan mig och mamma. Mammor äger ju sina barn för livet, så efter min omoperation så fick jag genast veta att något sådant skulle aldrig ha hänt i Sverige. Där opererades man bara en gång för samma sak. Och dessutom kostade det ingenting att opereras i Sverige, så det var rent hänynslöst – mot dem – att jag hade valt att opereras i det vilda Amerika. Dyrt och tanklöst. Usch!

Nej, si det höll jag då rakt inte med henne om. Det skulle tvärtom ha blivit mycket dyrare i Sverige än här i Amerika, av två anledningar: (1) Eftersom jag inte längre bodde i Sverige så var jag inte med i sjukkassan där och skulle därför få betala fiolerna helt och fullt, och (2) den amerikanska sjukförsäkringen som IBM stod för gällde bara inom Amerika, inte utomlands.

Det lät väl trovärdigt, och det var också helt riktigt. Men då släpades stackars Lisbeth in i diskussionen. ”Titta på din väninna Lisbeth – hon reste minsann till Sverige för att föda sitt barn, och hon var lika mycket bosatt i Amerika som du. Och hon fick inte betala hutlösa pengar för att åtnjuta den goda vården på svenska sjukhus. Hon skulle då minsann inte behöva föda om barnet om den första förlossningen inte gick bra! Så nu slutar vi den här diskussionen – du skulle ha kommit hem till Sverige för din operation – nu tjatar vi inte mera om den saken.”

Inlägg 521: 22 jan 1966

Eninkomstfamiljeförsörjningsmöjligheten

På lördagmorgonen tittade Lennart och Lisbeth in till oss. De blev därmed våra första besökare på den nya adressen, och de stannade i tio hela minuter, för de var på väg till någonting. De sade att vi hade det hemtrevligt, men om de verkligen hade tyckt det så hade de nog stannat litet längre.

Det måste dock framhållas att halva bostaden faktiskt fortarande var helt omöblerad. Vi hade tillräckligt att sitta på, men de tyckte säkert att vi hade det för smått. Ja, jag vet ju egentligen inte vad de tyckte, och det spelade ju inte heller någon roll. De fick väl tycka vad de ville – vi trivdes i vår lya och det var ju huvudsaken. Och precis som på Peter Warren bodde vi mitt i den stadsdel vi älskade – tänk att de verkade att trivas så gott ute i Hackensack, av alla platser!

I allt mitt prat om inflyttningen och möbleringen nämnde jag knappast Ed. Men det betyder inte att han inte fanns där. Han hade ‘bott’ hos mig till och från på Peter Warren, men nu i 351:an var det vår gemensamma bostad – det var vårt hem, det var vår centralpunkt, det var vårt liv ihop.

Ed åkte upp till sin familj i Bronx minst en gång i veckan. Flera av hans fyra bröder hade flyttat hemifrån, men det var en familj med stor sammanhållning. De som hade flyttat ut bodde alla inom räckhåll och dök upp där hela tiden, precis som Ed gjorde.

Jag har i många sammanhang kommenterat om hur vid den tiden familjer levde på enbart mannens inkomst – någonting som ju är nättopp omöjligt i dag – och familjen Lindquist var ännu ett bevis på att det fungerade. Pappan arbetade på Harlemsjukhuset, och jag antog till en början, utan att fråga, att han var administratör av någon sort, eller sjukskötare – eller kanske till och med läkare. Men han var ingening av allt det. Han var hissförare – han åkte i sin hiss och ropade ut våningsnumren och namnen på avdelningarna och släppte på och av patienter och gäster. Vad det arbetet än må ha betalat, så hade det i alla fall räckt till för att bo i ett privat bostadshus och försörja en familj på nio personer, varav ett av barnen, Ed, fram till examen från själva Nyayorkuniversitetet. Det var andra tider då än nu.

Ed måste ha tänkt i samma banor som jag, och han mindes vad hans familj hade gjort för honom. Han var det barn som ‘det hade kostats på’, som det brukade heta i barnfamiljer där pengarna inte räckte till för högre utbildning för alla. Det glömde han aldrig, och han hjälpte sin familj under hela sitt liv med så mycket han kunde avvara. Därför kom han aldrig att spara ihop några pengar för egen del.

Inlägg 520: 21-22 jan 1966

Broadwaymusikalessensidétorgföringen

Är hon inte underbar, Mary Martin? Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att se henne livslevande – trots att hon var välkänd och älskad, så uppträdde hon inte i så värst många musikaler på Broadway. Och efter min ankomst till Amerika var hon nästan borta från scenen.

Mary Martin (internet)

Men att döma av ‘Peter Pan’ så var hon absolut fantastisk – hon var som sydd för den rollen. ‘Peter Pan’ har återkommit som film efter film under årens lopp, den ena kolorerade disneyupplagan efter den andra, men ingenting kan mäta sig med Mary Martins Broadwayföreställning, direkt på scenen eller indirekt i den filmade teaterföreställningen. Jag är glad att vi fortfarande kan finna hennes geni på video.

Mary Martin som Peter Pan (internet)

Själva innehållet i ‘Peter Pan’ är otroligt tunt, men på samma gång anser jag att den är toppnoteringen bland Broadwaymusikalerna.  De skall vara just tunna och underhållande, enkla och färgsprakande, pigga och sprudlande, och ingenting annat passar in på det bättre än ‘Peter Pan’. Det finns många musikaler som jag tycker mycket bättre om, med invecklade och intressanta händelseförlopp, med stark framtoning av dagens stridsfrågor, med historisk och politisk bakgrund – men när jag tänker på eller upplever ‘Peter Pan’, då är jag tillbaka på det kvintessentiella Broadway.

När jag nästa dag skrev brev till mina föräldrar berättade jag naturligtvis om den härliga föreställningen av ‘Peter Pan’ på TV kvällen innan. Jag sade också att jag snart skulle skaffa mig en färg-TV, eftersom mer och mer program nu sändes i färg här i Amerika, till och med en del av de rena nyhetsprogrammen. Jag sade dock inte till dem att det skulle dröja länge innan vi tog detta stora ekonomiska kliv.

Jag skrev också en del om musikalen ‘Sound of Music’. Det gjorde jag därför att jag hade sett i en av de svenska tidningar som mamma hade sänt mig att den filmen hade kommit till Sverige, och jag rekommenderade mamma att gå och se den när den kom till Örebro. Jag hade sett den tillsammans med Ed ett halvår tidigare, när han och jag som nyförälskade turturduvor sprang på alla teatrar, konserter och biografer vi kunde hitta.

Den 23 mars 2009 klockan 08.00 började Julie Andrews att sjunga ‘Do Re Mi’ från ‘Sound of Music’ över högtalarna i Antwerpens centralstation. Några började dansa till musiken, och ett par minuter senare var det två hundra som dansade på stationens marmorgolv med totalt överraskade tågresenärer stirrande med öppen mun runt om. När sången var över fortsatte alla vidare som om ingenting hade hänt. Klicka här och se!

Julie Andrews (internet)

Inlägg 519: 17 – 21 jan 1966

Peterpanfilmen

Pelaren hade fraktats ut till Woodridge år 1963 och där rests som en replipunkt för det Verrazanouniversitet som, enligt tidningen, ”hade förespråkats av juristen Gilbert Di Lucia och andra, men som inte hade blivit av”.

‘Som inte hade blivit av’. Eller hade det trots allt ‘blivit av’, fast i Saratogakällorna? Vad skall man tro? Hade Di Lucia ändrat platsen för sitt universitet till Saratogakällorna från Woodridge efter att redan ha flyttat dit den doriska pelaren? Låg det i så fall kanske något bakom det där skriveriet om maffiaanknytning? Hade Ed och jag, o hemska tanke, dvalts under takåsen hos en livs levande gudfader? Eller var det helt enkelt frågan om att någon annan person hade använt namnet Verrazano för sitt eget universitet, när Di Lucias planer hade gått i stöpet? Allt detta får jag säkert aldrig veta, och inte du heller.

Det hade varit så mycket på gång under den mörkaste delen av året, att Ed och jag inte hade haft tid för annat än att göra det som måste göras. Mellan söderhavsresor och operationer och flyttningar var det möbelinköp och julklappar och så alla dessa välsignade födelsedagar i Örebro med presenter att skicka. Ed och jag hade knappast haft någon tid att mysa i vårt nya hem, men nu började det lugna ner sig litet. Vi fick kvällar för oss själva. Tid att prata med folk i telefon bara för nöjets skull. Nytt nummer fick vi – nu hette telefonen 691-6120, och när jag just nu såg numret i ett gammalt brev kom det fram ur huvudet med en gång. På engelska, förstås. För att säga det på svenska får jag översätta det engelska numret, för det är det som sitter fast inne i huvudet alltsedan år 1966.

På fredagskvällen den 21 januari såg vi filmen ‘Peter Pan’ på TV tillsammans. Jag hade aldrig ens hört talas om ‘Peter Pan’ förut, men Ed kände väl till innehållet. Mycket bekant i den anglosaxiska världen, men jag undrar om den hade visats i Sverige över huvud taget. Det var en filmad broadwaymusikal med Mary Martin i rollen som Peter Pan, och den sändes förstås i färg. Med en färg-TV hade den förstås varit ännu bättre. Men det var en lyx som låg rätt långt ner på vår lista på livets nödtorft – färgmottagare var mycket dyra, så vi hade beslutat att vänta med inköpet.

Här är tre små bitar av den film vi såg, fast du får se dem i färg. Klicka här för del 2, klicka här för del 3, och klicka här för del 4.

Inlägg 518: 17 jan 1966

Månadshyresanvändningsavsikterna

Bokhandeln i vårt hus accepterade donationer till det blivande universitetet, framför allt i form av böcker att inlemmas i dess bibliotek. Men även böcker som inte var lämpade för ett universitet tog man gärna emot, för de kunde säljas i bokhandeln och på så vis förvandlas till reda pengar för det blivande Verrazanouniversitetet.

Själv bidrog Di Lucia till sitt projekt med en halv miljon kronor, men det återstod mycket att samla in – det erfordrades sammanlagt 25 miljoner kronor som grundplåt. Ett markområde hade han redan köpt in i staden Woodridge uppe i Catskillsbergen en timmes resa norrut från Nya York, inte långt från Kingston.

Gilbert di Lucia hade satt som ett riktmärke för sitt universitet att vad man än studerade, så skulle det bli obligatoriskt med grundliga studier i ett främmande språk. Efter två års studier skulle dessa sedan följas upp med ett helt års vistelse i landet ifråga, för att man verkligen skulle behärska språket. Denna emfas på ett främmande språk var något helt revolutionerande i den tidens Amerika, där enda orsaken till att man var hemma på något annat språk än engelska ansågs vara att man var invandrare.

När jag fick veta att min husvärd hade dessa högtflygande planer kändes det som om månadshyran gick till välgörande ändamål, en härlig känsla!

Så hur gick det då med Gilbert di Lucias Verrazanouniversitet? När man söker uppgifter om det i dag på internet, så får man veta att ett universitet med det namnet fanns fram till år 1975 i Saratogakällorna (eng. Saratoga Springs), en stad som ligger norr om delstaten Nya Yorks huvudstad Albany – alltså inte alls i Catskillsbergen. Och det universitetet hade tvingats av myndigheterna att slå igen vid slutet av sommarterminen 1975 på grund av finansiella oegentligheter. En källa uppger dessutom att ”när Verrazanouniversitetet etableraders i Saratogakällorna trodde många att det hade samröre med maffian.”

Men jag fann också något annat i det sammanhanget. I en tidning från år 1998 fanns det en artikel om att den i källaren på Madisontorgsträdgården i Nya York på 60-talet inrättade Pennsylvanienstationen planerade att inrätta utökade stationslokaler inuti det då 90-åriga huvudpostkontoret tvärs över gatan.

Huvudpostkontoret, New York (internet)

För att dekorera dessa lokaler var man ute på jakt efter arkitekturdetaljer från den år 1963 rivna ståtliga gamla Pennsylvanienstationen. En av de oförstörda kvarlevorna från den gamla stationen var en 11 meter hög dorisk pelare – som man hade hittat uppe i Catskillsbergen.

Inlägg 517: 17 jan 1966

Egnahemändringsmöjligheterna

Efter allt detta pengaprat förstår du nog den viktigaste anledningen till att vi flyttade från Peter Warren till denna enklare boning: jag hade råd med den med egna medel. Men för mig var det också något direkt trevligt att bo litet mindre ‘formellt’, litet mera à la Greenwichbyn än det hade varit i det ståtliga parkettpalatset på 10:e gatan. Det kändes på något sätt som om Ed och jag hade köpt oss ett egnahem, som vi nu kunde göra vad vi ville med.

Några detaljer för att belysa vad jag menar med att göra vad vi ville.

1) Den stora bokhyllan passade ju in till vänster om öppna spisen – men inte utan att jag tog bort golvlisten på ena sidan. Möbeln var en centimeter för bred, eller, rättare sagt, utrymmet för möbeln var en centimeter för smalt, och jag tvekade inte en sekund innan jag grep kofoten och bände loss den hindrande brädan därnere – och vi sparade den sedan högt uppe på en hylla någonstans. På Peter Warren hade jag nog vänt mig till husförvaltningen för att få tillstånd. Inte så i 351:an.

2) Någon gång i framtiden tänkte jag skaffa saloondörrar till köket. Saloondörrar fanns överallt i Vilda Västern och bestod av två svängdörrar som var fästade på ömse sidor i en dörröppning och svängde mjukt i bägge riktningarna. De var mindre än en meter höga och började en halvmeter upp från golvet. Utan praktisk användning – matos och blickar kunde ju passera dessa dörrar utan hinder, så det var bara en dekoration som skulle passa väl in. Detta tänkte jag göra utan vidare när lusten föll på – men på Peter Warren hade jag nog inte gett mig på det. Nåja, det blev aldrig några saloondörrar i 351:an heller – idén föll ganska snart i glömska.

Saloondörrar (internet)

3) Slutligen de två nödvändiga möbeldetaljerna för köket. Ett ordentligt väggfast skåp med tre hyllor bakom dörrar plus en liten öppen hylla under det hela. Jag ritade det själv, för det fanns ingenstans att köpa exakt vad jag ville ha, och jag skulle ha en snickare att bygga det efter min ritning. Sedan skulle han sätta upp skåpet på väggen och samtidigt sätta upp mitt väggfasta fällbord under skåpet. Återigen hade jag säkert blandat in hyresvärden på Peter Warren för detta.

Ägaren till Sjätte avenyn 351 hette Gilbert di Lucia, och det var inte vilken husvärd som helst. Han hade planer på att starta ett universitet! För det ändamålet använde han butikslokalen i gatuplanet till vad han kallade ‘Verrazanouniversitetets (eng. Verrazano University) bokhandel’. Men inte fungerade den som en vanlig bokhandel, inte.

Inlägg 516: 17 jan 1966

Egnabenpåståendeförmågokravet

Det var egentligen förfärligt vad mycket det var som behövdes för den nya lägenheten! Vissa utgifter för januari hade jag redan budgeterat, till exempel inköp av dyscha och köksskåp och fällbord, men annat, som duntäcket, bara dök upp som ett plötsligt måste. Det var inte roligt att ha det så, men jag lärde mig av detta att inte låta mig hamna såpass nära kanten igen – det var ju bara att säga ”Det där har vi inte råd med just nu” litet tidigare.

Var det någon som sade ‘kreditkort’? Även om de fanns, så användes de inte av gemene man – inte av någon så gemen som jag. Man kunde göra inköp på avbetalning, men det var en krånglig historia och inte så litet genant heller – för att få köpa på krita skulle ens finanser rannsakas i detalj, för butiken måste vara säker på att till slut få betalt. Det fanns lägg-undan-planer, en enklare form av avbetalning, där butiken behöll varan i pant ända tills den var helt betald – fast då kunde man ju lika väl vänta med inköpet.

Även om man hade pengar på banken så kunde det vara litet oroligt. Långt senare än år 1966, när jag hade sparat ihop långt mer än till en oväntad flygbiljett, så minns jag mig i nattens mörker ligga och tänka ut hur jag skulle bete mig för att kunna resa hem till Sverige om jag fick bud om något tråkigt på en lördag. Jag kunde inte komma åt mina pengar på banken, men kanske jag kunde ta med mig några av mina aktiebrev, som jag hade liggande under mattan, till flygfirman för att visa att jag var god för biljettkostnaden och be att få resa utan att genast betala för biljetten.

Under mina nattliga funderingar tänkte jag inte ens på att betala en eventuell flygbiljett med check – så långt var jag från att ha en checkräkning på den tiden. Jag får väl anta att jag då inte ville ha en stor summa pengar sittande på banken utan att ge ränta.

Nu kom jag litet ifrån ämnet, något som så lätt händer. Det gällde ju frågan om att hushålla med pengarna så att de alltid räckte till. Aktierna under mattan var ju en säkerhet, men jag ville ju inte bli tvungen att sälja dem bara för att få mat för dagen. Ed hade en månadsinkomst på 2.070 kronor och han tog hand om en del småsaker, men det mesta av hans pengar gick till familjen i Bronx, som efter vad jag förstod levde rätt knapert. Det var därför jag rättade munnen efter min egen matsäck – lägenheten och våra stående utgifter var anpassade till enbart min egen inkomst. Och inget ont i det – det var skönt att kunna stå på egna ben, och det har jag egentligen alltid gjort.

Inlägg 515: 17 jan 1966

Köksinredningsdetaljerna

Precis som i Strindbergs ‘Ett drömspel’, där Kristin klistrar tätningsremsor runt alla extra glasrutor som satts in mot vinterkölden: ”Jag klistrar! Jag klistrar!” – så klistrade jag i vår lilla lya nu i januari. Det var hiskeligt kallt ute ibland, mer än tio minusgrader när det ville sig, så jag gick genom huset och tände en tändsticka här och där för att se var det drog in kalluft. Trots den fullständiga moderniseringen var det fortfarande inte tätt överallt. Även när väggventilen i köket var stängd, så släppte den in uteluft. Där fick Kristin klistra tätningsremsor, och även runt ingångsdörren, köksfönstret och ett av de tre jättefönstren. Det blev då betydligt bättre, men ändå inte fullt lika varmt som på Peter Warren. Därför var vi tvungna att köpa oss ett tjockt duntäcke. Det kostade tyvärr en förmögenhet, 110 kronor – inte bra när vi hade så litet pengar kvar, men med det fick natten därute bli hur kall som helst utan att det gjorde oss något.

För köket köpte jag ett nedfällbart bord att fästa på väggen. Det var brunt, 120 centimeter långt och 45 brett, beklätt med laminatskiva – i Sverige kallad Perstorpsplatta. Kylskåpets dörr svängde åt fel håll – vad tänker folk på? – det kunde ändras men fick duga tills vidare. Vasken var gjord av rostfritt stål – hälsning från Sverige! – i stället för den amerikanska standarden vitt porslin, som slår sönder allting. Den lilla bänken bredvid fylldes helt av torkstället, och det var därför som det nyinköpta väggfasta köksbordet behövdes så väl.

Spisen var elektrisk – hälsning från Sverige igen! – och bredvid den var det ett 20 centimeter brett gap till ytterväggen – en bra plats för bakplåtar och för kackerlackor, fast de kom inte förrän det hade samlats smulor och annat gott därnere att mumsa på. På den väggen satte jag upp vårt så kallade ‘pegboard’ från Peter Warren. Det var en vitmålad masonitskiva med en ram bakpå, som höll skivan en centimeter ut från väggen. Hela ytan var fylld med små hål borrade med 2½ centimeters mellanrum vertikalt och horisontellt. I de hålen kunde man sticka in speciella krokar av olika modeller för att efter behag hänga upp alla de köksattiraljer som alltid försvinner om de läggs i en låda.

Vägg heltäckt med ett pegboard (internet)

Köket vädrades inte bara av väggventilen och fönstret utan också en fläkt över spisen, och den sög effektivt ut matoset. Träskåpet ovanför spisen skyddades mot värmen av en asbestplatta, och det var ju en herrans tur att asbest inte ännu hade hunnit bli farligt – i dag skulle man ju ha fått mesoteliom, en sorts lungtumör, av asbestfibrerna. Vi levde allt ett bra skyddat liv på den tiden och behövde inte bekymra oss om alla dessa faror som i dag lurkar överallt omkring.

Inlägg 514: 16 jan 1966

Penningpungspysslet

Så vad behövdes mera för att leva gott i den lilla bostaden? Utspridda i den öde halvan av lägenheten stod skrivbordet och de tre små satsborden och den höga byrån. Rummet väntade på det beställda matbordet och de sex stolarna runt det. Och så behövdes det en dyscha för att kunna lägga sig och vila mitt på dagen – man kunde ju inte fälla ut sängen just sisådär, för då blev ju hela våningen till ett enda stort sovrum. Och så någon ytterligare fåtölj, så att fyra eller fem bekvämt kunde få plats att sitta framför brasan. Men sedan var det egentligen ingenting mer som behövdes. Bortsett från de tusen små ting som obönhörligt krävdes för att livet skulle fungera.

Men just nu var det köpstopp för min del. Jag var inte barskrapad, men de flesta av mina slantar var redan reserverade för Viktiga Ting. Jag fick räkna med att sjukhuset och doktorn snart skulle kräva mig på inemot 2.500 kronor. Inte för att operationen hade ruinerat mig – jag hade fått full lön från IBM för hela tiden och bara haft hyran på 777 kronor att betala under nästan en hel månad. Men nu var det också januari, och då var det som alltid realisation på lakan och handdukar och sådant, och då måste man passa på tillfället. Nej nej, inget spring i affärer just nu för min del – jag hade lärt mig min pinsamma läxa. Jag skickade Ed till Macy’s varuhus för att köpa.

Hela lönechecken den 15 februari tänkte jag låta flyta över till pappa för resten av bordsgruppen. Och så räknade jag ut i huvudet att av mina 52.000 kronor i lön året före borde 23 procent ha dragits av för skatt. Det hade det inte gjorts, så jag skulle nog få betala in ungefär 2.500 kronor i restskatt när jag deklarerade i april. Det var första gången sedan jag hade kommit till Amerika som jag på allvar hade fått sitta och räkna litet för att känna mig säker på att alltid ha slantar på plats när de kunde komma att behövas.

Litet mera om pengarna, medan jag ändå håller på med dem. Nya Yorks stads finanser hade gått dåligt under det senaste året, så man funderade på att införa ytterligare en inkomstskatt. Det fanns redan en federal och en delstatlig – denna tredje, på kanske 2 procent, skulle gå just till staden Nya York. Då skulle min totala inkomstskatt gå upp till 25 procent. Nåja, fortfarande litet mindre än jag hade betalt i Sverige i alla fall.

Och tur var det att jag inte rökte, för rökarna skulle snart klämmas åt ordentligt. I Nya York skulle cigarretterna troligen komma att kosta 2,05 kronor för ett paket – medan de bara kostade 1,55 kronor i Nya Jersey, rätt över Hudsonfloden.

Inlägg 513: 16 jan 1966

Postorderblankettbeloppsförfalskningsbrottet

Så hur gick det för den uppenbart överkvalificerade 21-årige fria företagaren? Begynnelsens elektrifierande spänning övergick snart till ett monotont enahanda, när man fann att det kom in tillräckligt med pengar för att täcka utgifterna men inte tillräckligt för att skapa en förmögenhet. Och dessutom gav det hela inte fullt så mycket Erfarenheter av det Verkliga Affärslivet som jag hade räknat med. Det var bara ett dagligt klistrande och skrivande och bokförande och springande till posten.

Jag försökte variera min annons i ‘Såningsmannen’ lite grann – en gång nämnde jag att vårens modesak var att bära två Belloringar, en på vardera handen – men ingenting fick efterfrågan att ändras nämnvärt. Det fanns uppenbarligen inte fullt så gott om gårdspigor som Anna Maria Roos hade inbillat mig.

Men en spännande sak inträffade faktiskt. Någon jänta ändrade beloppet på min postorderblankett från 12,45 – inklusive 95 öre för portot – till 11,50 genom att använda ett bläcksuddegummi, och lyckades få ut mitt paket till det lägre priset. Se, nu var det kriminalitet på gång, och alla som läser deckare vet ju hur spännande det är.

Men bortsett från detta postala intermezzo tynade företaget bort efter något år. Jag spädde på mitt varuförråd bara en enda gång och vill minnas att äventyret slutade med en vinst på mindre än hundra kronor – och en förlust av oändligt mycket tid som bättre kunde ha använts till att studera.

Under min frånvaro hade Ed köpt japanska bambugardiner för de tre höga fönstren. De var gjorda av stråmattor som man rullade upp genom att dra i ett snöre. Medan de inte skyddade mot insyn på kvällen när ljuset var tänt, så gav de under dagstid skydd mot både sol och insyn. De hade gått på 75 kronor tillsammans och var det enda som var tillräckligt långt – fönstren var säkert två meter höga. Gardinerna från Peter Warren räckte ingenstans.

Bambugardin (internet)

Det som behövdes mest i lägenheten just nu var en bänk och ett skåp i köket. Man kunde ju inte ställa ifrån sig någonting där, och inte heller hade man det dagliga porslinet inom räckhåll. En fällbar väggfast bänk skulle kunna tjäna som både avställningsplats och matbord om den sattes i rätt höjd – vi två skulle mycket väl få plats att sitta där och äta i vardagslag. Och ett skåp skulle gott få plats på väggen ovanför.

Inlägg 512: 16 jan 1966

Sörgårdsmodellssamhällsinlärningen

Medan mitt postgirokonto är på tapeten, så måste jag berätta om Belloringen. På Handelshögskolan ingick försäljning som ett ämne under Företagsekonomi, och jag tänkte att det skulle kunna vara en intressant praktik för mig att pröva på postorderförsäljning i levande livet. Och att tjäna en extra kova vore ju inte så dumt heller.

Sagt och gjort. Jag hittade någonstans ett kramssmycke, en färgad sten inbyggd i en metallring som inte gick runt hela fingret utan kunde böjas till rätt storlek.

Sedan registrerade jag ett firmanamn som passade ringen (‘Gymbrats Smycken’ – jag hade lärt mig i skolan något om att det skulle vara enklare på något sätt om ens namn ingick i firmabenämningen) och öppnade också ett postgirokonto för min affärsverksamhet. I parti kostade ringen ett par kronor, och jag köpte hem några hundra. En tidskrift som verkade lämplig att annonsera i var ‘Såningsmannen’ – den  var så där underbart hejsan landet att jag tog för givet att den lästes av pigorna ute på gårdarna.

Veckotidningen Såningsmannen, 1958 (internet)

Jag hade nämligen som hela svenska folket läst Anna Maria Roos bok ‘Sörgården’ i folkskolan och därur lärt mig hur samhället fungerade. På Sörgården bodde fader Anders och mor Anna och deras barn Karin, Sven och Greta – och så Lill-Olle, som var bara fyra år gammal. De sov alla i sängar som stod runt väggarna i storstugan – utom Lill-Olle, som bäddades ner i pinnsoffan vid fönstret.

Bild ur boken ‘Sörgården’ (faksimiltryck 1966)

Och så har vi tjänstefolket på Sörgården, Pelle och Maja. Nu citerar jag från boken: ‘Ett stort bord finns det i köket, där man äter frukost om vardagarna. Så finns där också ett bakbord, ett diskbord, åtta trästolar och en fållbänk, där Maja sover om nätterna. Maja är en duktig och glad tös. Hon sjunger och trallar jämt och samt, medan hon håller på med sina sysslor. Pelle bor i den kammaren, som är i vagnsboden. Han är tidigast uppe av alla på morgnarna. Och märker han, att det ännu är mörkt och tyst i köket, när Maja borde börja med sina sysslor, så knackar han ett tag på rutan och ropar högt: ”Opp med dig, Maja!”‘

Det var alltså Maja som jag vände mig till med annonsen i Såningsmannen.

Min annons för Belloringen (1955)

Med firmastämpel, postorderblanketter, silkespapper, brunt omslagspapper, självhäftande tejp och en låda med Belloringar på plats var jag redo för mitt öde i affärsvärlden.

Inlägg 511: 16 jan 1966

Postgiropengaöverföringsenkelheten

Sådana knivar hade funnits att köpa i Nya York redan i ett par års tid, men de hade haft sladd. Den modell som jag skickade hade ett inbyggt batteri i stället för sladd, och det var något helt nytt – om man skulle skära upp steken på matbordet var det inte alltid som man hade en väggkontakt nära intill. Nu behövde man inte bekymra sig om den saken. Efteråt var det bara att sätta kniven i ett laddningsställ ute i köket över natten för att göra kniven beredd för nästa skärkötteri på matbordet.

En annan fördel med batteriet var att man därmed undvek det mesta av problemet med skillnaderna i strömmens volt- och periodtal.

I brevet lade jag med en check på 50 kronor för mamma att köpa en flaska parfym, men bara av någon sort som hon aldrig förut hade använt. Jag tyckte det var både genialt och originellt – men hon tyckte inte alls om den idén. Återigen visade det sig att jag inte var på samma våglängd som kvinnor, och så har det förblivit genom hela livet. Men det har gått alldeles utmärkt att leva med den defekten.

En check till lade jag in i brevet, men den var ingen present. Den var på 600 kronor till pappa och var en första avbetalning på bordsgruppen som han skulle ordna för mig. Jag var rätt låg i slantarna efter alla utgifter för resan till Puerto Rico, lägenhetsbytet och operationen, så jag skrev att jag skulle skicka honom resten i mitten av februari.

Check, förresten. Vad jag här kallar check var egentligen ett gireringskort för svenska postgirot. Jag hade haft ett postgirokonto alltsedan studietiden i Göteborg. Kontot hade kommit väl till pass under mina första år i Amerika. Margaretha Zeldeby, grannen i Biskopsgården, som vid min avresa år 1963 hade ‘svartabörsköpt’ min lägenhet för sin son, satte in 75 kronor i månaden på mitt postgirokonto i många års tid, och det var därifrån som jag girerade pengar till min pappas postgirokonto för möbelinköp och liknande. Smart, inte sant?

Med sitt fina nummer, 11185, behöll jag detta konto i 40 års tid. Jag hade det från år 1955 till år 1995, då posten, ve och fasa och hur-vågar-de, införde en årlig kontoavgift på 90 kronor. Eftersom jag under senare år hade kommit att använda detta konto ytterst sällan, så beslöt jag att straffa postgirot genom att säga upp mitt konto och låta dem lida av förlusten av en trogen, livslång kund. Och se bara vilka följder min uppsägning kom att ha! Posten fick sälja hela postgiroverksamheten till Nordbanken sex år senare, och hur det därefter gick med posten, vet vi ju alla. Eller kanske vi alla inte alls vet det..

Inlägg 510: 14 – 16 jan 1966

Trafikförändringskaoset

När två människor inte bara älskar varandra utan också behöver varandra, då är stor lycka på gång. Under hela den här månaden med min operation som aldrig tog slut var Ed min klippa i livet, precis som jag vid andra tillfällen kom att vara hans. Vår kärlek växte allt djupare för varje gång vi verkligen behövde varandra genom de passager i livet som är mest skrämmande.

Och nu när jag hade låtit operationssåret läkas ordentligt, så skulle väl denna skrämmande passage vara över för mig. Jag var hemma, Ed var hemma, och snart skulle livet fortsätta som om ingenting hade hänt.

Redan första kvällen hemma var det en stor nyhet att följa på TV, där jag låg på rygg i soffan med huvudet i Eds knä. Just den dagen hade trafiken på Femte avenyn enkelriktats, och nu fick trafiken bara gå söderut. Det hade tutats om detta i månader, och ändå fick man se mängder av bilar som ville svänga in och köra norrut. Det stod en polis i varje gatuhörn, men bilarna gav inte upp – polisen fick förklara vad som hade ändrats för att föraren skulle acceptera sitt grymma öde. Det tog sin runda tid för varje bil, och det skapade totalt kaos. Jag tänkte på hur jag hade hängt i fönstret hos David på Femte avenyn 30 och njutit av utsikten över den stora staden. Bilarna hade flutit fram i bägge riktningarna – hur skulle trafiken nu se ut däruppifrån? Jag kände historiens vingslag på ett dramatiskt sätt.

Du ser det mörka huset nummer 30 mitt i bilden – och också en av de nya eleganta papperskorgarna, som snart fick dras in därför att folk lade post i dem i tron att de var brevlådor.

Enkelriktade Femte avenyn sedd norrut från 8:e gatan, Nya York (1966)

Och sedan stängde vi av TV:n och jag fick sova med Ed i min famn, nu säker på att jag inte skulle börja blöda mitt i natten. Så rofyllt, så skönt! Livet kan inte vara mycket bättre än när något obehagligt är över och allt är tillbaka till det normala.

På söndagen var det dags för mitt gratulationsbrev hem till mammas 61-årsdag. I december, i god tid som vanligt, hade jag skickat henne en teknisk nyhet i present, en elektrisk förskärarkniv. Tänk vad mycket jag hade skickat till dem under årens lopp, grunkor som jag själv aldrig hade använt eller ens brytt mig om, men som de absolut måste ha för att vara Örebros Grunkpionjärer!

Elektrisk förskärarkniv (internet)

Inlägg 509: 11 – 14 jan 1966

Sjukhusutskrivningslivsfaran

Allt transportväsen stod stilla, och folk fick ta sig till jobbet bäst de kunde. Ytterligare ett tillfälle för nyayorkborna att visa att de var sega och kunde hjälpa varandra att komma till jobbet. Staden brakade inte ihop, men allt var besvärligt och tröttsamt. Ed kunde dock precis som vanligt gå de två kvarteren från 351:an till sitt arbete. Och jag var ju helt oberörd.

Alltsedan år 1947 hade det varit olagligt för Nya Yorks stadsanställda att strejka, och den 2 januari begärde borgmästare Lindsay av domstolen att fackföreningens alla ledare skulle arresteras och ställas inför rätta. Domaren satte tidpunkten för arresteringen till klockan 01.00 på tisdagen den 4 januari. Då var Quill inte vid god hälsa, men ändå sade han vad han tänkte om domaren när han vid en stor presskonferens strax före arresteringen sade: ”Domaren kan sjunka ihop död i sin svarta rock” (eng. ”The judge can drop dead in his black robe”). Den frasen visades på TV om och om igen.

Quill kom inte att sitta fängslad länge tillsammans med de andra ledarna utan fördes snart till sjukhus för vård. Förhandlingarna mellan parterna ledde till en överenskommelse på torsdagen den 13 januari klockan 01.37 och medförde att timlönen gick upp från 16,47 kronor till 21,45, att ytterligare en betald helgdag per år lades till, och framför allt att rätt till full pension inträdde efter 20 års tjänst oavsett ålder. Dessa pensioner, vilka uppgick till nära nog full arbetslön, kunde alltså uppbäras redan från cirka 38 års ålder – av den som hade börjat arbeta tidigt i livet – och därmed möjliggöra en helt ny arbetskarriär utan intrång på den månatliga pensionen.

Nya Yorks stads högre kostnader efter transitstrejken år 1966, lärarstrejker åren 1967 och 1968 och en renhållningsarbetarstrejk år 1968 utgjorde ett av skälen till att staden skulle komma brännande nära en ekonomisk kollaps år 1975.

Mike Quill skrevs ut från sjukhuset den 25 januari. Han höll ett tal där han gratulerade transitarbetarna till deras seger och dog sedan av hjärtslag den 28 januari. Staden benämnde en vändplats efter honom.

Vändplats namngiven efter Mike Quill, Nya York (internet)

Trafiken kom snabbt i gång igen, och när jag ringde efter en taxi på fredagskvällen så var det inga svårigheter alls. Jag hade då vilat upp i fyra dagar hos David och kunde nu åka hem till min Ed. Jackson Pollock blev kvar hos David, men han var helt färdighoplagd och ointressant vid det laget.

Inlägg 508: 11 – 14 jan 1966

Hopläkningshopläggningspusslet

Det var stilla dagar hos David. I min ensamhet lade jag pussel. David hade ett med en målning av Jackson Pollock, reducerad till 40 gånger 30 centimeters storlek och skuren i många hundra små snirklade bitar av kartong eller plywood – sådant hade jag inte sysslat med sedan barnsben. Att lägga ihop ett pussel brukade då ta några timmar, men denna målning tog alla dagarna i anspråk. För att visa dig varför det tog såpass lång tid ville jag hitta just den målningen på internet – men det fanns så många där och ingen var exakt den jag minns. Den här får duga.

Målning av Jackson Pollock (internet)

Hans målningar är med förlov sagt inte mäkta varierande, så det spelar egentligen inte så stor roll vilken av dem som tjänstgjorde som pussel. Målningen hade en rent vit bakgrund och dessutom en del tunna, röda penseldrag, men stilen på konstverket var precis samma som den på bilden. Hur som helst så var det en mycket berömd och högt värderad målning från Nya Yorks Museum för modern konst (eng. Museum of Modern Art) som jag fick njuta av, en liten bit i taget.

När jag inte lade pussel så sov jag. Jag var helt enkelt dödstrött. Tänk bara om jag hade varit såpass trött förra gången jag kom hem – då hade jag inte sprungit omkring så mycket och inte behövt återvända till sjukhuset. Men nu, tack vare David, fick jag verkligen tillfälle att läkas ihop ordentligt. Han skötte om mig så snällt. Han kom hem från arbetet med dignande matpåsar och lagade middag för oss bägge, och jag kände mig helt generad över att vara så lat.

Men trots att jag hade det skönt och gott så var det inga roliga dagar. Jag saknade förstås Ed alldeles förfärligt, men jag ville inte att han skulle komma till Davids hem. Jag kunde inte tro att de skulle vilja träffa varandra.  Bara tanken på att sammanföra dem kändes obehaglig – det var minst sagt ‘lite känsligt’.

På TV rapporterades det förstås om transitstrejken i ett enda kör, och jag hade haft gott om tid att följa den alltsedan nyårsdagen, både på sjukhuset och hemma hos David. Just den 1 januari trädde John Lindsay till som borgmästare, och strejken började precis då för att effektivt utnyttja hans brist på praktisk erfarenhet. Fackföreningens grundare och ledare, Mike Quill, var irländare, och för hans landsmän var det alltför viktigt att fira nyåret för att han skulle vilja förstöra det för dem, så strejken började inte förrän de alla hade släpat sig hem klockan 08.00 på morgonen. Men därefter fanns det inga bussar och tunnelbanetåg i tolv dagars tid.

Tunnelbanevagnar under transitstrejken, Nya York, 1966 (internet)

Inlägg 507: 1 – 11 jan 1966

Sjukhusutsläppningen

Eftersom jag låg på sjukhus över nyårsskiftet så hade jag ju inte haft tillfälle – eller intresse heller för den delen – att summera ihop resultatet av mina första stapplande steg mot den rikedom som var avsikten med mina vilda spekulationer på aktiebörsen under det gångna året. Men jag hade fört mycket detaljerad bok över allt som jag hade köpt och sålt, vad jag hade fått i utdelningar, och vad det som låg under den röda mattan var värt vid varje månadsskifte under hela året. Jag räknade inte ut årsresultatet den 1 januari i min säng på Kolumbussjukhuset, men jag kan lika gott redogöra för det nu, eftersom jag ändå inte har en aning om vilken dag jag kom att göra det.

Efter att inte ha haft några aktier alls vid årets början så hade jag vid slutet av 1965 aktiebrev värda 14.987 kronor liggande under den röda mattan. Jag hade fått utdelningscheckar för 179 kronor och investerat 12.389 kronor på aktiemarknaden under 1965. Jag hade alltså vunnit 2.777 kronor på det stigande värdet av mina aktier under året. Jag var nöjd!

Men mera intressant var det för mig att äntligen bli hemskickad – igen. David hade erbjudit mig att få bo hos honom de första dagarna för att inte alls behöva gå i trappor utan verkligen kunna ta det lugnt i början. Jag accepterade hans erbjudande med tacksamhet. Det kändes som en andra serve i tennis – slår man den första bollen i nätet så blir man avsevärt mjukare när man i nåder får en chans till. Detta var min andra boll.

En god sak kom med denna utdragna sjukhusvistelse: efter såpass lång tid hade jag finansiellt passerat alla självriskavgifter, och det enda jag hade att betala i slutskedet var cirka 30 kronor per dag, och det tror jag enbart var för telefon och TV.

Det tog sin runda tid att få en taxi, för sedan nyåret var det transitstrejk i Nya York, och folk fick helt enkelt klara sig utan bussar och tunnelbanetåg. Men vid det laget var allt som hade med brådska att göra totalt utraderat ur mitt medvetande – vad som nu gällde för mig var sakta-sakta-sakta. Det kanske tog en timme, eller kanske två, eller rentav tre, jag minns inte ens, men till slut kom det en bil som tog mig till Davids byggnad. Dörrvakten sade välkommen, hissen tog mig till fjärde våningen, och Davids reservnycklar släppte in mig. En dyscha i Davids vardagsrum väntade inbjudande, och jag lade mig ner omedelbart. Jag hade lärt mig att ta det lugnt.

Inlägg 506: 31 dec 1965 – 11 jan 1966

Sortimentsskillnadspaketskickningsbevekelsegrunden

(Fortsättning)

4) burkar av hårdplast med tillslutande lock för matförvaring i kylskåpet och frysboxen,

5) grytlappar av ‘äkta norsk blåräv’ med en ros ovanpå – detta var årets amerikanska gräslighet, och den slog fjolårets eiffeltorn med termometer monterad frampå,

6) en kylskåpsavfrostare – en värmeapparat som skulle ställas in i kylskåpets frysavdelning. Den hade sladd till stickkontakten i väggen – eller i deras fall till transformatorn, för den gick ju på 120 volts ström. Den smälte bort isen på bara någon minut. Men krånglet med transformatorn gjorde att de knappast fann tidsvinsten värd extraarbetet, och jag tror att de inte kom att använda den alls,

7) stekpanna och stekplatta, teflonbehandlade. Stekpannan förstod de sig på, men stekplattan ritade de upp för mig och frågade vilken sida som skulle vara uppåt när man stekte. I mitt svar efter hemkomsten skrev jag att det man stekte skulle läggas på den sidan som var teflonklädd, precis som på stekpannan, och att om man använde den över gas fick den inte värmas till mer än 225 grader Celsius. Pappa, teknikern, skrev då att gasen var mycket varmare än så. Detta fick jag efterforska, så jag ringde upp teflontillverkaren du Pont. De sade att man mycket väl kunde använda den över gas, vilket deras flesta kunder hade i sina kök. Så varför dessa 225 grader? Åh, det var statliga säkerhetsföreskrifter som fordrade en sådan siffra – den betydde ingenting.

Du kanske inte tror mig när jag säger att alla dessa saker inte fanns att köpa i Sverige, men så var det faktiskt. Utbudet var inte alls globalt på den tiden, vilket uppriktigt sagt var en charm i tillvaron. Annars hade det ju inte varit mödan värt att skicka allting åt båda håll tvärs över Atlanten. Jag fick mig tillsänt svenska specialiteter och de fick amerikanska nyheter. Vilka möjligheter som öppnades för presentpaket vid helger och bemärkelsedagar! I dag finns ju allting överallt, och eftersom telefonsamtal nu för tiden kan slås utan att man blir ruinerad, så ringer man och säger grattis i stället för att skicka paket till varandra.

Pappa frågade i brevet också om han nu skulle beställa möblerna som vi hade diskuterat, att skickas hem till mig. Matbordet för 600 kronor, fyra karmstolar à 189 kronor, och två stolar à 144 kronor. Det var uppenbart att de var ivriga att se till att den nya lägenheten blev fullt beboelig för mig. Men liggande på sjukhuset ville jag förståeligt nog inget annat göra än att uppskjuta alla affärsangelägenheter.

Inlägg 505: 31 dec 1965 – 11 jan 1966

Sladängemodifikationsrättsfallet

Om man bortser från Ed och David så lämnades jag i mycket åt mitt öde den här gången – det finns ju gränser för hur mycket man kan ömka sig över någon efter en struntoperation. Och jag låg kvar i tolv hela dagar den andra gången, över nyåret och trettondagen och ända fram till den 11 januari – avsevärt längre än första gången. Doktorn kom om och om igen och tittade på såret och hur det läktes. Jag hade en känsla av att jag inte var ett rutinfall längre.

Jag skrev flitigt rapporter till Örebro från sjukhuset, men bara vykort – i dem lovade jag att skriva en hel epistel när jag äntligen hade kommit hem. Men från dem kom det minsann brev. Mitt paket med julklappar hade inte kommit fram förrän den 29 december. Ännu en påminnelse för mig om att paket tog tre gånger längre tid österut än västerut. Och ändå borde väl båtarna gå fortare när de flöt med Golfströmmen?

Men de tackade och var glada för allt som de hade fått av mig i julklapp. Så här långt efteråt – med två operationer och annat elände emellan – hade jag rentav glömt av vad jag hade skickat. Men i deras brev fick jag höra att de hade fått det här från mig:

1) fyra primitiva, hopfällbara småbord – en skiva av plast med småfåglar som dekoration ovanpå två par ben av aluminiumrör i kors..

Primitiva fällbara småbord (internet)

De hade kostat bara 20 kronor för hela satsen. Det var nog den present som mina föräldrar under åren framöver kom att få mera nytta av än någonting annat från mig – de kallade dem ‘pippibord’, och de kom att användas till allting under många år framöver. Och jag fick aldrig höra att något hade gått i kras, trots att de var så lätta att de stjälpte vid minsta tillpuffning,

2) några stora goda badhanddukar, som vanligt,

3) instant Chock Full o’Nuts kaffe – ‘världens bästa kaffe’, som sedan år 1961 också fanns i instant form, mina föräldrars sätt att dricka kaffe.

Chock full o’Nuts instant kaffe (internet)

Klicka gärna här, och välj sedan ‘HISTORY’ för en fascinerade presentation av kaffefirmans 75-åriga historia. Du kan stoppa tidsbandet när det behövs för att få bättre tid att läsa texten. När jag kom till Amerika innehöll reklamvisan orden ‘bättre kaffe kan inte en Rockefellers pengar köpa’, men visans ‘Rockefellers’ fick de senare ändra till ‘miljonärs’, efter att Rockefellerfamiljen hade stämt Chock Full o’Nuts för olaga användande av deras namn för kommersiellt bruk – detta är pophistoria av guds nåde!,

(fortsätter)

Inlägg 504: 29 – 31 dec 1965

Repetitionsövningen

När ambulansen kom och jag reste mig upp var jag alldeles blodig från magen ner till knäna. Vi torkade av det så gott det gick, jag fick på mig litet kläder och gick själv ner för trapporna – och så var jag tillbaka på Kolumbussjukhuset igen.

Nästa kväll opererades jag på nytt.

Det vill säga, jag syddes ihop igen, vilket inte räknades som en operation i medicinsk mening, men för mig var det samma sak. En spruta, och efter den rullades jag, precis som förra gången, genast tillbaka till mitt rum med bandage över handen och en droppflaska på stolpen.

Följande morgon kom doktorn till mig. Jag kommer så väl ihåg att han genast drog för draperiet hela vägen runt sängen, något som ingen tidigare hade gjort. ‘Nu har han något allvarligt att tala om för mig’, minns jag mig tänka. ‘Jag ska nog dö.’

Men han frågade mig i stället med låg röst om jag hade fört in något i stjärthålet. Den här bögen fattade genast vad han avsåg med det, och jag önskade att jag hade kunnat komma på ett bättre svar än ”Nej, ingenting alls”. Några uppföljande frågor om samma sak – samma svar. Tankens flykt hade övergett mig.

Jag hade ju velat få doktorn att veta att även om jag hade haft Davids kuk i mig just där många gånger, så hade något sådant inte skett för mig en enda gång på nästan två år. Inte sedan jag hade fått klart för mig att jag inte alls tyckte om det – jag hade sedan dess aldrig ens tänkt på analsex. Men det kunde jag ju inte säga, för på den tiden vad det Ytterst Olämpligt och Icke Acceptabelt att i klara ord nämna att man var bög – även om det hade varit uppenbart för gemene man.

Doktorn berättade att hopsyningen hade tagit längre tid än hela den första operationen, därför att så mycket vävnader hade trasats sönder. Det var förstås allt mitt trappspring som hade varit till skada. Oj då! Han var förvånad över att ingen hade sagt till mig att hålla mig stilla i början. Jag sade till honom att på sjukhuset skulle man vara uppe och gå så mycket som möjligt, och att det inte alls var intuitivt för den oinsatte att plötsligt ändra det till att sitta stilla så fort man kom hem. Han sade då att han skulle se till att det i framtiden blev bättre klargjort för patienterna att de skulle sakta ner sitt leverne en tid när de hade kommit hem.

Det blev återigen bara vätskor och jello första dagen och ‘low residue diet’ efter det, och sitz-bath fyra gången om dagen ett tag framöver. Men  det räckte nu med 1½ liter dropp under 12 timmar. Inget blod alls kom från min återhopsydda stjärt – första gången hade det blött litet i början, vilket de då hade sagt var normalt.

Inlägg 503: 26 – 29 dec 1965

Sjukhushemkomsten

Så kom första toalettbesöket, och det gjorde inte det minsta ont! I stället för att ta till papper så fick jag hoppa direkt i mitt sittbad – mycket bättre. Och nu kunde jag alltså åka hem. Nej, sade doktorn, inte än – jag skulle läkas under kontroll i ett par dagar till. Och att den 26 december var en söndag spelade nog en viss roll också – kanske utsläppningskontoret var stängt.

Så det blev några dagar till, men på tisdagen var det äntligen dags. Ed var ju på arbetet, så jag klarade det själv. Jag minns mig stående på 19:e gatan utanför Kolumbussjukhusets dörr i lång väntan på min beställda taxi, och det var mycket halkvänligt med frusen issörja och minusgrader därute. Trapporna upp därhemma var litet långa och många i mitt slappa tillstånd, men även det gick. Och ingenting gjorde ont, för jag var ju så väl läkt vid det här laget.

När Ed kom hem var det festligt värre. Han var lycklig och jag var lycklig, och året hade slutat väl efter alla strapatser. Men vi tog det lugnt, gick inte ut eller så – jag var ju inte van vid fritt liv efter den långa sjukhustiden. Men vad gott det var att vara hemma igen och sova i egen säng i en ny lägenhet!

Men nästa dag satt jag då inte därhemma. Jag visste hur viktigt det var att jag skulle röra mig – jag hade ju schasats upp i ett kör för att gå omkring i korridorerna och inte ligga och stelna till: ”Upp upp upp och gå gå gå – ju mer ni rör er desto bättre är det”, det var regeln, och naturligtvis gällde den här hemma på samma sätt.

Eller kanske inte… Ingen hade andats något om att så snart jag kom hem så skulle det i stället gälla att ”ta det lugnt, sakta-sakta-sakta, rör er försiktigt”. Jag hade många ärenden att ta hand om. Jag tog tunnelbanan till Brooklyn med någon räkning, och det var tre trappor ner i underjorden till tåget och sedan en trappa upp igen. Och det var likadant på vägen hem. Och det var tunnelbanan till min sparbank på Murgatan och sedan in och betala hyran, och jag kom ju hem till mina tre trappor minst en gång, kanske två. Jag hade gott om energi – och det var skönt att vara ute i den friska vinterluften.

Och ingenting alls gjorde ont – inte förrän vid elvatiden på onsdagskvällen. Jag låg då lugnt i sängen för att sova och då började det värka. När jag kände efter var det kladdigt – det var blod! Ed hade ett plastskynke att lägga under mig för att skydda madrassen, men blodet fortsatte att sippra ut, och till slut ringde Ed till doktorn, som sade att jag skulle åka tillbaka till sjukhuset för säkerhets skull. Ed ringde efter en ambulans.

Inlägg 502: 25 dec 1965

Citterspeleridrömmarna

Naturligtvis gav Ed och jag varandra klappar, men jag har tyvärr inga uppgifter om dem som stöd för minnet. Däremot vet jag att David kom till min sängkant med ett musikinstrument, kanske som tröst för det försvunna pianot. Även om han själv hade varit den långt bättre pianospelaren av oss två, så visste han att jag tyckte om att sitta och spela litet Evert Taube för mig själv. Nu gav han mig en cittra, ett stränginstrument precis som pianot, fast betydligt mindre skrymmande.

Cittra (internet)

Jag hade aldrig spelat cittra – jag hade faktiskt bara sett en cittra på bild – så det här var något alldeles nytt för mig. Jag hade förstås sett filmen ‘Den tredje mannen’ (eng. The Third Man) som gymnasist. Det var en spännande efterkrigshistoria med spionjakt genom Wiens kloaksystem, och filmens miljö – när de var ovan jord – var den fyrmaktsdelade storstaden med sina vintriga krigsruiner. Det var en alldeles underbar rysare med Orson Welles i huvudrollen. Om du klickar här får du se honom i själva jaktscenen ur filmen, medan Anton Karas och hans cittra levererar ledmusiken. Hela Sverige gnolade denna enkla melodi vid den tiden.

Här var ju spionjakten huvudsaken, och Anton Karas och hans cittra hördes bara i bakgrunden. Därför låter jag dig klicka här för att få se honom vid sin cittra i lugn restaurangmiljö. Ingen kloakjakt här.

Och så har jag också hittat Karl Gerhard sjungande ‘Jag kan spela cittra’ i en kuplett från just den tiden. Eftersom jag själv var – är – en Karl Gerhardfantast så har jag klickat här många gånger.

Redan efter ett par dagars läkning började jag utsättas för vad de kallade sittbad (eng. sitz-bath), vilket faktiskt var vad jag en gång hade haft i mitt trånga badrum i Biskopsgården, där karets botten var formad som två trappsteg. Kolumbussjukhuset bjöd på samma sorts badkar, trots att deras badrum var hur stort som helst. Avsikten med sittbadet var förstås att få operationssåret att bli ordentligt bevattnat. Jag satt där i det ljumma vattnet i en kvarts timme, fyra gånger om dagen, och studerade en bok som hette ‘Förenta Staternas koncisa historia’ (eng. Concise History of the United States).

Förenta Staternas koncisa historia (1965)

Den hade jag köpt långt tidigare, aldrig öppnat den, och hade den nu med mig på sjukhuset för att i brist på annat verkligen ge mig på den. Det fungerade, jag läste en hel del i den, och jag väntar fortfarande på att läggas in på sjukhus igen för att få veta hur det till slut gick för landet.

Inlägg 501: 21 – 25 dec 1965

Utlandsspråkbemästrandet

När David besökte mig första gången på sjukhuset, redan på operationsdagens kväll, gav han mig en bok med ett kort, som jag inte var vaken nog att läsa ordentligt förrän nästa morgon. På det hade han lagt till sina egna handskrivna rader, och de var på svenska, som han inte kunde ett ord av. Men han hade lyckats, naturligtvis genom att stjäla från olika håll, att få ihop följande tänkvärda meddelande:

”Var gör det ont?
Gapa.
Räck ut tungan.
Tag av Er kläderna.
Andas in.
Andas ut.
Ligg ner.
Läkaren måste ge en injektion.
Aj!
Var inte orolig, Gymbrat.
Ni vill känna bättre snart.
Her er boken att läsa under tiden Ni måste stanna i sången.
Tag det lugnt.”

Och på tisdagen kom det blommor med ett normalt, handskrivet kort från honom, också det på svenska:

”Kare Gymbrat, Det här rummet är för litet, för dyrt, och det här ingen utsikt. Jag medtaga de här blommorna till Er att göra det här sjukhuset mer vackert och att göra Er mer lyckligt. Jag hoppas Ni känner mig bättre i dag. Skål!”

Jag var lycklig att ha honom kvar som vän. Inte som älskare, men som en verkligt god vän.

Fem dagar efter operationen firade vi jul, på juldagen enligt amerikansk sed. Då kom Ed med en trave paket till mig i min säng. Det hade kommit två postpaket från Örebro. Det med tre böcker hade kommit redan i början av december, och det hade han öppnat så att de tre festliga småpaketen inuti blev till tre klappar. Det andra paketet hade också kommit tidigt, men det öppnade han inte, för han visste inte vad det innehöll.

Pepparkakor som fick vänta tills jag inte längre var på min ‘low residue diet’. Ett finansspel som verkade komplicerat och intressant. Fyrkantiga små fat av teak var praktiska och verkligt vackra – och dem använder jag än i dag! En lerbunke som skulle pryda sin plats därhemma. Fina tofflor att gå i när jag flanerade i korridoren. Och så fick jag ett provexemplar på en nyutkommen tidskrift, ‘Veckans affärer’, som jag emellertid tyckte var alltför affärsorienterad för min del – jag hade trott att den skulle vara en nyhetsorienterad veckotidning, liknande den amerikanska ‘Time’.

Inlägg 500: 21 – 22 dec 1965

Snusdosehjärtsnörpet

Men trots min ohyggliga trötthet så skulle jag upp och röra mig flera gånger om dagen redan från tisdagen – de sade att det var bra för cirkulationen. Inte kunde jag väl stiga upp?! Jo minsann  – det kunde jag faktiskt. I början hölls jag på benen av någon sjukskötare, som också drog med en klädhängare på hjul för den där flaskan som droppade vätska in i min hand hela tiden. Om inte alla andra patienter hade gjort samma sak så hade jag sett urkomisk ut, men nu fick jag nöja mig med att vara vardagsvara.

Jag delade rummet med någon, men det var nästan alltid ett draperi oss emellan, så jag hade ingen kontakt med den andre. Och lika gott det – jag sov ju mesta tiden. Men jag fick en massa besökare. Ed naturligtvis, varje dag. Jag hade inte velat ha honom med mig, när jag synbarligen oberörd gick dit på söndagen: ”Å, jag klarar mig själv dit, det här är ju en struntsak”, skroderade jag med hjärtat i halsgropen. ”Men titta in i morgon kväll om du har tid”. Fusksturskt med besked!

Efter operationen var det förstås underbart att se hans ansikte, när han försiktigt rörde vid mig och jag vaknade upp. Och David kom också många gånger. Men de var sannerligen inte de enda. I allt tittade ett helt dussin vänner in. Dels mina arbetskamrater, särskilt de i min utveckligsgrupp – de saknade mig naturligtvis och inte bara av hjärtat utan också, glädjande nog, för att de behövde få mig tillbaka. Och dels många av de vänner jag hade fått under mina år i Nya York – jag var rörd över hur de alla tog sig tid. Jag minns hur mycket jag som patient uppskattade alla besök – och samtidigt hoppades på att de skulle ge sig av igen efter bara en kvart. Utom Ed – honom ville jag ha där hela tiden.

Ett oväntat besök minns jag alldeles särskilt. Det var Bob Denning, som Ed och jag inte hade haft kontakt med på länge. Han hade med sig en liten tröstpresent, en antik snusdosa i graverat silver. Den var naturligtvis värdefull, även om snus inte hörde till mina dagliga nöjen, och den hängde säkert med i mina gömmor i många år, men jag vet inte vart den har tagit vägen – jag kanske har den liggande någonstans än i dag, fast var? Av detta besök lärde jag mig en sak till: De besökare som piggar upp mest är inte de väntade, de ur den dagliga vänkretsen, hur viktiga de än må vara, utan ens försvunna vänner, när de oväntat dyker upp vid sängkanten.

Inlägg 499: 19 – 20 dec 1965

Hemorrhoidoperationsförfarandet

Har man ynkat sig och haft tillräckligt mycket mardrömmar för något som komma skall, så visar det sig i allmänhet att det inte är så farligt – o ja, jag har lärt mig att det finns undantag till den regeln, stora undantag. Men när jag gick till Kolumbussjukhuset på söndagseftermiddagen hade min hjärna varit omtumlad av fasa såpass länge, att jag lät dem göra vad de ville med mig – jag fyllde i blanketter och gick hit och gick dit och bara blundade medan de stack och skrev och fotograferade och böjde och vred, och de var alla mycket snälla.

Jag lades i en säng på tredje våningen och mådde faktiskt rätt gott. Jag visste ju att det värsta nu var över, så jag kunde koppla av. På kvällen efter middagsmålet fick jag en sömntablett för säkerhets skull, och så kom de och väckte mig en liten stund senare. Klockan var då 08.00 på måndagsmorgonen, och jag vältrades över till en rullbår – jag kunde ha flyttat mig dit för egen maskin men det gick nog fortare så här – och på den fördes jag till hissen upp till sjunde våningen, för där låg skärkötteriet (fra, charcuterie). Jag var nu pigg som en mört och varnade för trafikolyckor i korridorhörnen, men blev sedan litet sömnig av allt rullandet. Så kom vi tillbaka till hissen och åkte ner till tredje våningen igen. Nu fattade jag ingenting: ”Jag skulle ju opereras?” – Sjukskötaren tyckte det var lustigt: ”Det är redan gjort. Nu är ni på väg till ert rum.” – Hmmm?

Jo, det var nog riktigt. Jag upptäckte att de hade satt en droppflaska ovanför sängen med en slang till ett bandage ovanpå min hand och förstod att det satt en nål i en åder därinunder. Jag fasade helt automatiskt till inför detta, fast när jag kände efter så gjorde det inte alls ont. Men det måste helt enkelt ha gjort hemskt ont då när de stack in nålen, så den smärtan kände jag intensivt nu i efterhand.

De kom ofta in och bytte flaska – en klar vätska, inte blod om du trodde det – och jag fick senare veta att de pumpade in 6½ liter av vätskan under de första två dagarna. Men samma nål fick sitta kvar – de klarade flaskbytena utan att röra vid den.

Jag var otroligt trött till att börja med, men ingenting gjorde nämnvärt ont utom kanske litet grann under den första dagen. Jag fick då bara fruktsaft och soppa och jell-o att äta, men jag var inte alls hungrig. Därefter fick jag vad de kallade ‘low residue diet’, vilket betydde mat som inte lämnade mycket avföring. Med den mathållningen behövde jag inte gå på klo på sex dagar! Och jag längtade inte efter det alls, för de hade sagt mig att det kunde bli litet obekvämt (eng. uncomfortable), och det ordet luktade eufemism lång väg.

Inlägg 498: 13 – 16 dec 1965

Operationsförberedelseskrämselhickan

Nästa dag höll jag mig inomhus, mest i sängen, men jag fällde ihop den till soffa innan Ed kom hem, för vi hade inte mycket annat att sitta på, bortsett från fladdermusfåtöljen. På tisdagen gick jag ut och till doktorn – nej, inte till Noseda utan till min hemorrhoidkirurg – och klagade min nöd. Hur skulle det nu gå med min operation? Han gav mig antibiotika, och eftersom det var sex dagar kvar till dess så skulle jag nog bli helt kry i tid.

Han passade på tillfället att ge mig sina förhållningsorder inför söndagen. Jag hade tidigare trott att jag skulle få sova bort allt det hemska som de skulle göra med mig, men så var det inte alls. Redan vid ankomsten skulle jag möta den ena hemskheten efter den andra, och allt det i fullt vaket tillstånd! Jag skulle till exempel tappas på en halv liter blod, och det hjälpte mig inte alls att få veta att jag skulle få det pumpat tillbaka i mig under operationen om det skulle behövas. Och sedan skulle det tas alla sorters prov som säkert skulle sticka och nypa och blod skulle spruta och oj oj oj!

Jag vet inte hur jag lyckades komma till apoteket och sedan hem – nu kunde en hiss ha kommit väl till pass – och fälla ut sängen och krypa ner och glömma bort världen.

För Ed berättade jag inte hur rädd jag kände mig. Trots att vi var helt uppriktiga mot varandra kunde jag helt enkelt inte med att avslöja att jag var ett våp längst inne, inte ännu i alla fall. Så jag gav honom bara de faktiska uppgifter som doktorn hade gett mig. Jag skulle troligen komma att stanna kvar på sjukhuset i sex dagar efter operationen och alltså komma hem på söndagen, vilket var den ofirade annandagen. Skälet till att jag inte kunde skickas hem redan på onsdagen var att jag måste ha hjälp för att gå på toaletten i början. Jag var faktiskt glad över att få stanna i sjukhusets säkerhet ett tag, just ifall något skulle gå på sned. Jo, jag var ett våp. Och är det fortfarande!

Onsdagen använde jag till att skriva ett brev till mina föräldrar, och där lade jag ut all min fasa inför den bloddrypande skräckhistoria som väntade mig. Jag fick efterhand i svaret från mamma höra vilken bagatell den här operationen skulle komma att bli – jojo, det var ju inte hon som skulle opereras!

Den 16 december blev det ett brev till, men nu enbart om julen och dess fröjder. Man tager vad man haver, och det gula brevpappret från Penn-Can-motellet i Scranton var ju soligt nog för ett julbrev. Klapparna till Örebro hade jag förstås skickat långt tidigare.

Början av mitt julbrev till Sverige (1965)

Inlägg 497: 12 dec 1965

Fordomdagsfotograferingsteknologin

Om du är född senare än år 1980, hoppa då gärna över följande stycke, där jag förklarar för de yngre hur man fotograferade i antiken, hur de tagna bilderna såg ut, och vad som behövdes för att kunna titta på dem.

När man fotograferade förr i tiden använde man en ‘filmrulle’, väl skyddad mot ljus inuti ett fodral. Fodralet med filmrullen inuti fick man köpa och sätta in i kameran. På en rulle film fick det plats 20 eller 36 bilder, som vardera var 35 millimeter på den ena ledden och 25 på den andra. När man hade tagit alla dessa bilder, så måste man ta ut fodralet med rullen fortfarande inuti och gå till en fotoaffär och lämna in fodralet med filmrullen för ‘framkallning’, innan man ens kunde se hurpass misslyckade bilderna hade blivit. Framkallningen gjordes i ett ‘mörkrum’, där filmen togs ut ur fodralet och behandlades kemiskt, varefter filmen tålde dagsljus. Fortsättningen berodde på vilken sorts film man hade använt. (1) Om det var en ‘negativ’ film, så skulle filmens bilder förstoras och kopieras på papper – bilderna på själva filmen var för små och också färgomvända: grönt var rött, och svart var vitt. (2) Om filmen var ‘positiv’, så skars den i bitar, och varje bild monterades in i en pappram. Dessa monterade bilder kallades ‘diabilder’, och eftersom det var originalfilmen som satt i ramen så var bilden fortfarande bara 35 millimeter stor. För att se på dem skulle man därför själv lägga in diabilderna i en behållare avsedd för en bildprojektor, som sedan visade ens bilder på en vägg eller en meterstor skärm, på samma sätt som på en biograf. De flesta hade sådan utrustning hemma, så man behövde bara ha med sig en liten ask i fickan med bilderna och släpade aldrig med sig sin egen projektor för att visa bilderna hemma hos sina vänner. Såpass stora bilder kan du tyvärr inte se på din dataskärm.

De flesta av mina bilder som du ser här kommer från diabilder som jag nyligen har datorscannat.

Alla resebilderna uppskattades. Killarnas europabilder fick Ed att säga att han ville åka tillbaka till Europa, vilket fick mig att svara att det gör vi nästa år. Sådant säger man ju så lätt och sedan gäller det att göra vad man har sagt.

Vi gav oss iväg hem vid 22.30-tiden efter en hel dag av förlustelser – och vid midnatt var jag på datacentret för mera programtestning. Jag var så van vid att arbeta på nätterna nu att det egentligen inte bekom mig längre. Vad som bekom mig var att jag hade börjat få ont i halsen under dagens lopp och nu kände mig ganska ruggig. Vid 03-tiden gav jag upp och gick hem. Jag hade då 38 graders feber. Det var alltid skönt att ha Ed i min närhet, men aldrig mera skönt än när jag var sjuk. Nu kände jag både kärlek och tacksamhet.

Inlägg 496: 12 dec 1965

Kontorssalstristesslivskarriärspåverkandet

När luciafestandet var över strosade vi på 50:e gatan upp till S:t Patrikskatedralen och gick in där på katolsk mässa. Ed var katolik men inte alls kyrklig. Dock tyckte vi båda att det passade med en nypa religion efter luciafirandet. Det tog 45 minuter och det var lagom för oss båda.

Sedan slog jag på måfå ett samtal hem till Lennart och Lisbeth i Hackensack i Nya Jersey, och det resulterade i att vi tog en buss ditöver och hälsade på. Vi blev bjudna på söndagslunch och fick också tillfälle att se den nyproducerade flickan Annette. Hon såg ut som alla nyfödda barn, men naturligtvis var hon den ”gulligaste lilla unge jag någonsin har sett”, för så säger man väl?

Hade Lisbeth inte rest till Sverige för att föda henne där, så hade hon automatiskt fått amerikanskt medborgarskap, men nu var hon en invandrad svensk, precis som sina föräldrar. Inte för att det spelade någon som helst roll. Om och när de vuxna skulle söka medborgarskap så kunde de naturligtvis inkludera ungen också.

Vi satt och pratade hos dem hela eftermiddagen och visade dem våra bilder från Puerto Rico. Dem hade vi haft med oss hemifrån på morgonen just med tanken att åka ut till dem om de skulle visa sig vara hemma. Jag fick också höra något som jag inte hade vetat om förut. När Lennart först kom till Nya York hade han varit hos Tom Farrelly på mitt kontor och blivit väl mottagen och erbjuden ett jobb men valde att i stället resa ut till Boeing i Seattle. Orsaken till att han då valde Boeing var IBM-kontorets förfärliga, gråa kontorssal. Han kunde helt enkelt inte förmå sig att arbeta i en sådan miljö.

Ha! Han skulle ha talat om det för mig och fått veta att jag bara vistades där en dag i månaden och var ute hos kunderna resten av tiden. Detta sade jag nu i min falskhet, eftersom jag då hade fasat över idén att behöva jämföras med honom i mitt arbete för samma chef – tänk om han skulle ha gjort bättre ifrån sig än jag! Allt går som det skall gå.

Ed och jag berättade naturligtvis för Lennat och Lisbeth om morgonens äventyr hos Nyborg & Nelson, och de hade faktiskt aldrig hört talas om den butiken. Så vid 16-tiden bestämde de sig för att köra in dit och köpa lussekatter för den riktiga luciadagen, och vi åkte förstås med dem in till Nya York.

Vi avslutade sedan dagen med att åka ut till ett par vänner till Ed ute i Queens och fick se deras bilder från deras resa till Afghanistan i september – och de fick se våra från Puerto Rico och S;t Thomas i november.

Inlägg 495: 12 dec 1965

Nyborgochnelsonstjärngossen

Tidigt på söndagsmorgonen, dagen före Lucia, tog jag Ed med mig till Nyborg & Nelson. Det var en helt autentisk svensk butik på Tredje avenyn uppe vid 50:e gatan. Den var proppad med svensk mat och svenska souvenirer. De hade allt det i hemmamatväg som en del utlandssvenskar oundgängligen måste ha för att kunna överleva i Nya York och som inte fanns i de vanliga matbutikerna. Sådant som lingon och bakelser och blodpudding och läkeroltabletter och surströmming och smörgåskaviar och lussekatter och pärlsocker och hjortronsylt och gevaliakaffe och glögg och till och med lutfisk vid rätt tid på året. Och så dalahästar att ge i present för att mystifiera sina amerikanska bekanta.

Nyborg & Nelson hade till vänster i butiken ett litet kafé, där man i vardagslag kunde få sådana konstigheter som Jansons frestelse och spettekaka. Men i dag skulle de ha kaffe och lussekatter, och man skulle bli serverad av en livslevande lucia med tärnor. Och detta klockan åtta på morgonen, för att man yrvaket skulle få vara med då i vårt mörka hus stiger med tända ljus sankta lucia sankta lucia. Så vi gav oss iväg hemifrån i nattmörkret en kvart över sju och tog tunnelbanan till den svenska butiken. Vi fick plats, sida vid sida, vid ett långbord ihop med svenskor, som tyckte att det var SÅ roligt och SÅ ovanligt med en amerikansk svart man bland alla ‘blonda, svenska tanter’ som de kallade sig själva. Ed kom i prat på engelska åt sitt håll och jag på svenska åt mitt. Det var riktigt trevligt pladder.

Så dämpades ljuset,  en dörr öppnades, och på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår, Sankta Lucia. Följd av tre små tärnor med ljus i handen, och en lång stjärngosse med en vit papperskon på huvudet. Men .. men .. jag svängde runt för att försäkra mig om att Ed satt där intill mig och det gjorde han alltså inte .. det var verkligen min Ed som mig oveterligt hade utsetts till Nyborg & Nelsons stjärngosse detta år!

Hur hade detta gått till? Jag hade inte märkt någonting. Han måste ha smugglats ut och varit borta mindre än ett par minuter, för längre än så hade jag då inte försummat honom. Han försäkrade mig efteråt att han inte hade haft en aning om vad det hela gällde. De hade bara lett honom ner i källaren och satt på honom en nattskjorta och en kon och sedan hade de gått upp.

Man skall ju inte forska djupt i trollerikonster, så jag kom aldrig att riktigt förstå hur det hade gått till, men trolleri var det. Och något som man kom att minnas.

Inlägg 494: 11 dec 1965

Tvättombesörjningskärlekskontaktsmöjligheterna

All annan tvätt skötte vi själva. På Peter Warren hade jag haft en tvättstuga i källaren med flera tvättmaskiner och torktumlare, medan 351:ans källare var totalt oanvändbar. För att komma ner till den måste man lyfta upp en bit av trottoaren framför huset. Rätt framför affärens skyltfönster låg det alltså i trottoaren en dubbeldörr av metall som man måste vika upp på sina gångjärn, och därunder fanns det en trappa ner i det mörka djupet under huset. Du ser en sådan uppvikt dubbeldörr i nedre högra hörnet av den här internetbilden, som alltså inte alls visar 351:an.

Källaringång liknande 351:ans, Nya York (internet)

Det verkade som om butiken använde källaren som varuupplag, och det var också dit ner som fastighetsskötaren gick för att ta hand om uppvärmningen av huset. Ångvärmen kom i rör under gatan någonstansifrån – folk trodde att den rök man såg överallt pysa upp från järnluckorna i Nya Yorks gator kom från elden i helvetet, men så var det alltså inte: det var bara en del av vår husvärme som läckte ut ur sina rör på väg till oss.

Rykande rörlucka, Nya York (internet)

De blankslipade järndörrarna framför hus som vårt halkade folk på överallt under vintern. Därför var det  viktigt att se var man satte fötterna när man traskade omkring i snömodd på Nya Yorks gator. Man kunde tycka att det hala järnet borde vara betäckt med något halkfritt, men man kan ju tycka så mycket.

Från 351:an fick vi ta med oss smutstvätten till en så kallad laundromat, en servicelokal med långa rader av tvättmaskiner, försedda med myntinkast – precis likadant som i Peter Warrens källare, för den delen. Den laundromat som vi gick till låg vid Bleeckergatan (eng. Bleecker Street) nära Sjunde avenyn, 300 meter från oss. Det fanns väl andra på närmare håll, men den här var mycket bögigare.

I motsats till på Peter Warren var det lämpligt att man stannade kvar där tills tvätten var färdig. Det fanns därför väntstolar som hos en frisör, där man satt och läste sin medhavda tidning, medan kläderna gnuggades rena. Eller också pratade man med folk. Eller vad som helst – klicka här.

Mången manlig kärlekskontakt hade inletts just i en laundromat. Efter att ha frågat vad klockan var kom man in på hur trist det var att sitta där och hur gott det skulle bli med en kopp kaffe efteråt och vart man tänkte gå för den saken och att man inte alls skulle misstycka att gå dit tillsammans. Bingo! Det fungerade till och med bättre än att gå ut med hunden.

Jag hade ju min Ed och var inte heller särskilt begiven på kaffe, så även om jag naturligtvis flörtade litet tillbaka – och varför inte ha litet underhållning när man ändå satt där i denna trista lokal? – så blev det aldrig något av den saken för min del. Jag valde att i stället gå hem och goa mig med de varmtumlade kläderna. Och med Ed.

Inlägg 493: 11 dec 1965

Inflyttningsbosättningspysslet

Det kändes inte alls främmande för oss att ‘komma hem’ till ett helt annat hus. Framför allt låg ju det nya hemmet bara ett stenkast från Peter Warren och alltså i mycket bekanta trakter.

Egentligen var det rätt egendomligt att som jag flytta mellan tre olika lägenheter inom två års tid. Var det min barndoms ständiga flyttningar som hade satt spår? Nej, varje flyttning hade faktiskt haft sitt eget syfte. Det första flyttet var för att komma ifrån en gräslig lägenhet bakom ett heltäckande draperi och med någon annans inredning. Det andra flyttet var för att klara finanserna ihop med en partner som inte hade gett sig ut på marknaden ännu för att bli vettigt betald. En dag skulle vi nog flytta igen, men till dess skulle livet i vår lilla enrummare gå finemang.

Du vet hur litet möbler jag hade på Peter Warren sedan David hade flyttat ut – ja, det var ju inte mycket möbler där dessförinnan heller. Nästan allt som jag hade kvar hade stått i sovrummet. 351:an var mycket större än sovrummet och förblev nästan tom även efter flyttlasset.

Den bäddbara soffan ställde vi med ryggen mot den stora garderoben med veckdörren, med bara tillräckligt med plats bakom för att kunna komma åt kläderna. Bredvid den, mot den lilla väggbiten till vänster om öppna spisen, stod den av de två bokhyllorna som David hade lämnat kvar. Till höger om öppna spisen hamnade den låga byrån och på den ställde vi den fina 16-tums svart-vita TV-apparaten med sina spretande kaninöronsantenner, vänd så den kunde ses från soffan.

Längs fönsterväggen stod den vitlaminerade bänken med min fina kortvågs- och FM-mottagare på – jag hade då fullständigt gett upp mina försök att få in Sverige på den, så nu var det bara lokal musik som kom därifrån. Framför byrån stod fladdermusfåtöljen utan att vara i vägen när vi hade fällt ut bäddsoffan för natten. Det lilla runda soffbordet mitt i rummet var det enda som behövde flyttas undan, men det vägde ju ingenting. Och under alltihop låg den vinröda mattan och piggade upp.

Den höga byrån var fylld med underkläder och sådant och stod, tillsammans med skrivbordet, vid långväggen nära köket. Den stora garderoben var fin för kostymer, och där hängde vi också våra strukna skjortor. Jag kunde forfarande gå till samma lilla kinesiska tvätt som förr, däruppe vid 9:e gatan – se så bra det är att bara flytta två hundra meter varje gång! – där jag brukade lämna in dem i en smutspåse och för 1,80 kronor styck få dem tillbaka nästa dag, fint strukna med stärkelse i krage och manschetter.

Inlägg 492: 8 dec 1965

Viaduktbaneborttagandefördelarna

Så snart viaduktbanan försvann ur bilden förvandlades Sjätte avenyn till en bred och fin genomfartsgata. Du kan se hur luftigt och ljust det blev redan år 1939 i den gatukorsning, som året före helt hade dominerats av 8:e gatans viaduktbanestation. I bilden kommer 8:e gatan nerifrån till höger, korsar Sjätte avenyn, och fortsätter i form av Greenwichavenyn uppåt på bilden. Du kanske känner igen kvinnofängelset mitt i bilden med Sutters bageri just bortom. Kristoffergatan börjar i denna gatukorsning och går till vänster på bilden, framför det höga, mörka bostadshuset.

Sjätte avenyen och Greenwichavenyen just då viaduktbanan hade rivits, Nya York, 1939 (internet)

Och när du ser på den bild som jag själv tog något år efter vår inflyttning i 351:an, så ser du vårt hus – det högsta, mitt i kvarteret – liggande helt fritt vid Sjätte avenyn utan någon viaduktbana framför. På bilden kan du lätt hitta O. Henry’s stekhus, som jag har nämnt tidigare. Utan att veta hur gammal den restaurangen var, kan jag inte tänka mig att den hade legat där 25 år tidigare – inte med viaduktbanan rätt ovanför. Och inte hade Ed och jag flyttat in om banan hade funnits kvar, det kan jag lova.

351:an bland sina grannhus, Nya York (1960-talet)

Som du kan se tog jag denna bild av 351:an diagonalt över Sjätte avenyn från en liten park, som hade några lövträd men ingen annan grönska. I stället hade den flera stenbord med inlagda schackbräden. Samma sak fanns överallt i den näraliggande Washingtontorgparken. Det var en mycket uppskattad detalj, som flitigt användes av djupt funderande, medelålders till äldre män – men aldrig en enda kvinna.

En bild med samma kameravinkel hittade jag just nu på internet. Naturgrönska har i dag ersatt schackborden, som antingen hade fallit ur ropet eller bara flyttats undan en bit. O. Henry’s är borta – men 351:an ligger kvar!

Sjätte avenyen och 351:an, Nya York, i dag (internet)

Allt detta om att ha tåg skramlande fram på viaduktbanor ovanför stadsgator låter väl som tagna ur romaner av Charles Dickens, men faktum är att när jag kom till Amerika år 1963, så fanns det många sådana banor fortfarande i fullt bruk i Nya York, fast bara utanför Manhattan. När vi åkte ut till världsutställningen åren 1964 och 1965, så gick tunnelbanetåget på en precis sådan viaduktbana över smala affärsgator i Queens – och det gör de än i dag. Jo, verkligen! Den här bilden visar dagens viaduktbana över Rooseveltavenyn i Queens. När vi var på väg till utställningen gick vårt tåg på banan rätt ovanför kameran på den här bilden.

Rooseveltavenyen, Queens, i dag (internet)

Fram till år 1938 såg Sjätte avenyn likadan ut!

Inlägg 491: 8 dec 1965

Viaduktbaneeländet

Jag hade nu klättrat ner ännu en pinne på societetsstegen. Helt efter min önskan. Jag hade börjat mitt boende, helt oavsiktligt, i en pampig, äldre byggnad med elegant adress på Nya Yorks paradgata – med riktiga parader, som du kanske minns. Jag hade fortsatt med en flott parkettgolvssvit i en ståndsmässig, ganska ny byggnad på en fin bostadsgata, och hade nu hamnat i en trivsam enrummare tre branta trappor upp i ett smalt, simpelt hus vid en bullrade genomfartsaveny.

Ja, bullret hade vi inget ohägn av – vår lägenhet låg ju ‘mot gården’, och allt man upplevde där av trafiken var ett nästan omärkbart småskak från Sjätte avenyns tunnelbana, som hade en station just därinunder. Det var två linjer som möttes och hade sina plattformar på var sin nivå. Vardera linjen förfogade över fyra spår i bredd, vid två plattformar som alla tåg stannade vid – varje riktning hade ett spår för expresståg och ett för lokaltåg. På bilden står jag på en av de nedre plattformarna. All denna trafik, dag som natt, och ändå var det ytterst ovanligt att man i vår lägenhet hörde något tåg.

Står på stationen under vår bostad, 351:an, New York (1960-talet)

Vårt fyravåningshus var precis 50 år gammalt, när vi flyttade in, och hade alltså byggts strax innan Amerika gick med i första världskriget. Vid den tiden fanns det ingen tunnelbana – i stället gick det alltsedan 1870-talet tåg på en viaduktbana rätt ovanför Sjätte avenyn. Dessa kom norrifrån, passerade 351:an och svängde sedan, ett kvarter längre söderut, till vänster in över den lilla, smala 3:e gatan. Artisten John Sloan förevigade år 1928 denna sväng i en skymningsmålning.

John Sloans målning av viaduktbanans sväng in på 3:e gatan, Nya York, 1928 (internet)

Alla viaduktbanans stationer tog så gott som en hel gatukorsning i anspråk med sina åbäkiga trappor i alla fyra gatuhörnen.

14:e gatans station på Sjätte avenyns viaduktbana, New York (internet)

En trappa på 42:a gatan upp till Sjätte avenyns viaduktbana, Nya York (internet)

Det låg inte någon station utanför 351:an, så tågen dundrade bara förbi. De som då bodde i husets tredje våning på gatusidan hade tågslamret dygnet runt rätt utanför sina fönster. Men de stackare som råkade bo nära banans krök vid 3:e gatan måste ha lidit alla helvetets kval av allt gnisslet från tågens hjul på de skarpt svängda spåren.

Och de som bodde ett par kvarter norrut intill 8:e gatans station med allt dess oväsen hade nog inte haft det mycket bättre. Frampå 1930-talet började Sjätte avenyns butiksinnehavare att kraftigt protestera mot mörkret och smutsen och oväsendet under viaduktbanan. Den revs till slut år 1938 och ersattes av en underjordisk tunnelbana.

Mycket av stålet från den rivna viaduktbanan såldes till Japan, som några år därefter lär ha skickat en del av det tillbaka till Amerika i form av bomber under andra världskriget.

Inlägg 490: 4 – 7 dec 1965

Flyttkarlsmuskelanvändningen

Nu skulle vi få en ny hemadress, men innan vi flyttade in så fick jag en låssmed att installera ett extra kolvlås i dörren. Det hade Peter Warren haft – och där fanns det ändå en dörrvakt. Och lika viktigt var det att jag fick en fönsterglasfirma att byta ut alla sex glasrutorna i de tre höga fönstren mot rutor med inbyggt hönsnät – efter det bleve det omöjligt att slå sönder fönstret och klättra in från brandtrappan utan speciella verktyg för det. Hönsnätet syntes knappast – även om man verkligen ville titta ut på vår förfärliga bakgård.

Sedan var det lätt att få ett par flyttkarlar med en bil, för även om sådana yrkesmän är totalt fullbokade vid månadskiftena är de arbetslösa resten av tiden.

Vårt var ett Litet Jobb. Jag hade ju inte mycket möbler kvar sedan David hade gett sig av. En enda bokhylla. Inget matbord. Två byråar. En bäddbar soffa. Ett skrivbord. En fladdermusfåtölj. Och så en del småprylar. Vi hade själva packat ner det mesta från köket i kartonger. Hängande kläder ur garderoberna hade jag trott att de skulle lägga in i stora kartonger, men dem tog de, galge och allt, och hängde upp som de var på en stång uppepå flaket. Det hela var snart gjort, för med hissen ner flöt det fint.

Ed och jag gick till fots till 351:an och kom dit lika fort som bilen. 10:e gatan var enkelriktad mot öster och Sjätte avenyn mot norr, så för en bil var allting fel. De dubbelparkerade förstås sin lastbil – redan vid den tiden var det nästan alltid fullparkerat utmed trottoarkanterna.

”Det här var brant”, sade de när de såg råttfällan. Jag förklarade nonchalant att deras firma hade tänkt på det när de beräknade hur mycket tid som skulle gå åt och därmed hur mycket jag skulle betala. – ”Behöver ni mer folk för att orka med det?” frågade jag slugt. Han hade nog tänkt säga att det skulle behövas några man till – och mera betalning – men jag hann före, och då ville hans mandom, mod och morske män inte erkänna något så genant som att de inte skulle orka. – ”Nää, det går nog.”

Och det gick. Men att bära en två meter bred bäddsoffa med sin inbyggda stålkonstruktion uppför tre smala trappor som alla krökte i bägge ändarna, det tog tid, svett, och sega muskler. Jag skulle inte vilja använda mina till sådant – dem hade jag arbetat för hårt på för att förvärva.

Ed höll sig kvar därnere och vaktade lasset, medan jag var däruppe och visade var de skulle ställa allt. Jo, bokhyllan fick precis plats till vänster om eldstadens tegelvägg.

Det var allt. Nu bodde vi på Sjätte avenyn 351. På Peter Warren hittade vi en hel del smått som vi hade glömt men som vi lätt kunde bära över i papperskassar. Tofflor. Snören. Några missade kökslådor. Det sista. Nu såg vår nya lägenhet ut så här.

Min ritning av lägenheten med möblerna från Peter Warren, 351:an, New York (1965)

Jag kunde ha behållit Peter Warrens nycklar till slutet av månaden. Men varför? De hade behandlat mig väl. Kanske de kunde hyra ut den redan före jul. Jag gav dem tillbaka sin tomma våning. Tack och farväl!

Inlägg 489: 1 dec 1965

Inredningsdetaljnattetänkandet

Lägenheten var nu min – och Eds – och jag fick två omgångar av alla nycklarna. Gå nu till googlekartan och se på huset utifrån. Specificera ‘351 Sixth Avenue, New York NY’ som adress. 351:an är det beigefärgade huset med nedre våningen svartmålad – huset såg precis likadant ut 1965 som det gör på googlebilden i dag. Om du låter kameran vandra runt i grannskapet så hittar du en bank på hörnet till vänster i stället för O. Henry’s – mycket har förändrats på 44 år, men inte 351:an.

Jag gav mig så iväg till det stora kontoret som hade hand om Peter Warren. Jo, det lyckades mig att bli av med lägenheten där med den utlovade månadsvarseln – den 31 december skulle jag alltså vara ute ur den nuvarande bostaden. Sedan fick jag faktiskt ett par timmar på mig att vila upp innan jag gav mig av till mina arbetskamrater.

En väl utnyttjad dag. Ed och jag hade erövrat vårt bo. Nu gällde det att flytta dit.

När jag kom hem efter midnatt låg Ed redan och sov. Återigen blev jag rörd över att vi nu plötsligt betedde oss som ett gift par. Fastän det pockade inom mig att få berätta hur det hade gått på bägge hyreskontoren, så lät jag honom sova – det var ju mycket bättre att låta honom ligga där och drömma om mig.

Men själv satt jag en stund vid skrivbordet och funderade på den nya våningen. Köket var brett nog för ett fällbart bord att sättas fast i väggen – det behövdes bordsytor alldeles förfärligt i det lilla utrymmet. Och om ett bord fick plats så kunde det ju hänga ett ordentligt skåp ovanför det. De existerande skåpen var nog bra, men de satt på tok för högt upp för att de övre hyllorna skulle kunna nås utan stege.

Jag skulle bli tvungen att gå till 351:an igen för att kolla att min fina bokhylla – det hade varit två, men en av dem hade David tagit – skulle få plats på endera sidan om eldstadsteglet, som sköt ut en bit. Jag fick bara hoppas fram till dess. Ett matbord hade jag redan hittat i ‘Allt i Hemmet’,  den svenska heminredningstidskriften som jag hade fått prenumeration på i gåva. Stilen hette Asserbo och tillverkades av Karl Anderson & Söner i Huskvarna, samma firma som pappa hade ordnat med bokhyllorna från. Till bordet hörde stolar med sits i rotting – det hela lockade mitt öga, för det skulle passa i den bohemiska stilen på vår nya boning.

Nu måste jag hoppa framåt i tiden sådär en 44 år: jag fann just den firman på internet. Medan de inte hade kvar bordsgruppen Asserbo, så tillverkar de forfarande min bokhylla, och den heter fortfarande Öresund. 44 år! Nu har jag tårar i ögonen. Jag använder ännu i dag båda möbelgrupperna. Det du, IKEA!

Inlägg 488: 1 dec 1965

Frångolvtilltakinspektionen

Badrummet låg till vänster om entrédörren och var rätt litet. Det hade ett liggbadkar för dvärgar – med dusch, även för ståtliga ynglingar – toalett och handfat av vettig storlek, och en plåtbinge, halvt inbyggd i väggen, för smutstvätt.

Kvar att nämna, en liten garderob för ytterkläder till höger om entrédörren. Lägenhetens golv bestod av två decimeter breda mörkbruna träplankor, som var täckta med en ljus linoleummatta i köket och den del av rummet som låg nära entrén. Själva entrédörren var plåtklädd på båda sidorna, och som extra säkerhet hade man en särskild nyckel för ingångsdörren nere i portgången. Och naturligtvis också en liten nyckel för ens brevlåda därnere.

För att ha inspekterat allt, så gick vi också upp på hustaket. Trappan dit gick rätt ovanför alla de andra trapporna och slutade med en dörr – som var låst och öppnades med ytterligare en nyckel! Väl ute på det platta taket var det ingen risk att man skulle trilla ner, såvida man inte var oregerligt full – alla husväggarna fortsatte upp en halvmeter över själva takytan och bildade alltså ett lågt räcke. Sidan som vette mot Sjätte avenyn hade en enorm kornisch, på vilken man måste kravla sig upp om man absolut ville stirra rätt ner på gatan.

Allt uppe på taket var täckt med svart tjärpapp, och där fanns mängder av kulvertar och rör, som kom upp från brasor, luftventiler och sådant. Men ändå var det gott om plats kvar däruppe för solbad på vad som i Nya York kallades ‘tjärstranden’ (eng. tar beach).

I båda mina tidigare hus i Nya York fick hyresgästerna inte alls gå upp på taket. Jo, här var det allt bra mycket mera bohemiskt. Det var här, uppe på taket, som Ed och jag kom överens om att denna bostad, mitt i hjärtat av Greenwichbyn, skulle bli vårt hem.

Ed gick tillbaka till sitt arbete – hela hans frånvaro hade inte sträckt sig över mer än en timme – och jag återvände med ett rungande ”Ja!” till tanten på hyreskontoret. Jag skrev på hyreskontraktet och gav henne en massa pengar. Väl medveten om att man oftast var tvungen att betala inte bara första månadens hyra utan också deponera en ordentlig säkerhetsavgift, så hade jag tidigt på morgonen varit nere på banken och tagit ut hela 3.000 kronor för att vara säker. Där åkte belöningen ut igen! Jag fick betala 777 kronor i hyra och 777 kronor i säkerhetsavgift. Den skulle de behålla ända till avflyttningen, och då skulle jag få den tillbaka – om den inte behövdes för reparation av skador utöver normalt slitage. Och enligt lag skulle jag få årlig ränta på de deponerade säkerhetspengarna.

Inlägg 487: 1 dec 1965

Fråndörrtillfönsterinspektionen

Kvarteret som huset låg i var nästan trekantigt. Dess sidogator, 4:e gatan och Washingtonplatsen (eng. Washington Place), löpte nämligen samman i kvarterets andra ände, ungefär vid ‘Bob Dylans bänk’, på vilken du kanske minns att David och jag en gång satt, när han tog mig runt i Greenwichbyn (se inlägg 55). Kvarteret var dock inte utbyggt ända till sammanlöpningsspetsen utan var avhugget en bit in, och det var det som gjorde det ‘nästan’ trekantigt. Den avhuggna triangeln skapade det trekantiga lilla Sheridantorget (eng. Sheridan Square), en naken asfaltplätt.

Från våra fönster borde vi ha kunnat se hela markytan innanför kvarterets alla hus, men sikten begränsades av att ett hus vid 4:e gatan stack ut för långt. Det var väl en åtta meter från oss till det huset, vilket därför blev vår huvudsakliga utsikt. Jo, snett åt höger kunde vi se några av de hus som vette mot Washingtonplatsen, och genom att våra fönster var så höga kunde vi se himlen snett uppåt och få härliga strålar på eftermiddagen när solen stod högt. Genom att vi hade en brandtrappsbalkong utanför våra fönster kunde vi inte urskilja någonting rätt ner. Kort sagt: vi hade ingen vacker utsikt.

Rummets tegelstensmurade vägg runt den lilla brasan och ända upp till taket har jag redan talat om, och Ed kände på de raspiga tegelstenarna precis som jag hade gjort dagen innan. Vad det skulle spraka värme från det hållet under kulna vinterdagar!

Det fanns ett fönster till i rummet: en liten fyrkant av glasblock uppe vid taket just till höger om entrédörren.  Grannhuset råkade vara litet lägre än vårt, och dess tak befann sig någonstans just nedanför detta lilla fönster. Husbyggaren hade utnyttjat höjdskillnaden väl, för det lilla fönstret gav oss en hel del välkommet ljus vid entrédörren.

Och så hade vi köksdelen, som tog bort 2½ gånger 2½ meter av rummets golvyta. Denna del inkluderade en stor vikdörrsgarderob, som vette mot rummet. Själva köket var en korridor med kylskåp, vask, och spis på vänster sida, med en rad förvaringsskåp högt över alltihop. Men det fanns ingen plats att ställa ifrån sig någonting. Föga chans att bli en Escoffier eller ens en Kajsa Warg i det köket – men det var väl inte heller något som vi strävade efter. Längst bort på höger sida fanns det en riktig dörr till ett matförvaringsskåp med hyllor från golv till tak, och med egen ventil.

Och så det trevligaste med köket – det hade i bortre änden ett mindre fönster som släppte in ljus och frisk luft. Återigen hade vi tur. Huset intill stack inte ut så långt från gatan – det slutade just innan det nådde fram till vårt kök – annars hade det inte kunnat bli något fönster i köket.

Inlägg 486: 1 dec 1965

Detaljgranskningsförfarandet

Picka, mitt lilla hjärta! Var jag så nervös vid tanken att Ed skulle rata huset? Eller var det bara ansträngningen av trappan? Kanske båda delarna i skön förening.

Rummet såg större ut än dagen före, men det verkade litet dystert. Javisst, så här på morgonen lyste ju solen inte in genom fönstren, som vette mot väster. Fast det lilla köket var soligt med sitt söderfönster.

Ed såg häpen ut: ”Du sade att det var litet”. – Det var ju en liten lägenhet, om man mätte den. Jag hade tänkt mig för och tagit med mig ett anteckningsblock, en penna, och ett måttband – i Amerika verkade man att inte använda den gamla hederliga tumstocken, men ett måttband var faktiskt mycket smidigare än en tumstock för att mäta golvytor med. – ”Låt oss se hur stort det är”.

Ed tog av sig kostymjackan och lade den på badkarskanten, och sedan sträckte vi måttbandet på korsen och tvärsen, och jag ritade upp en skiss med måtten angivna, och vi fann att rummet var över sju meter långt och över fem meter brett. I den rektangeln ingick köket, men inte badrummet och entrégarderoben – de låg utanför rektangeln.

Skissad plan över lägenheten, 351:an, New York (1965)

Denna lilla slarviga skiss skickade jag i ett brev till Örebro. Men senare mätte jag upp lägenheten mera noggrant för en mera korrekt ritning, och den låter jag dig se nu för att bättre förstå vad jag beskriver.

Min ritning av lägenheten omöblerad, 351:an, New York (1965)

Något som inte syns på skissen är att det var hela 290 centimeter till taket med sina fantastiska bruna bjälkar, en takhöjd som man aldrig fick i nybyggda hus, hur lyxiga de än var. Bjälkarna var 20 centimeter höga, så ‘användbar’ takhöjd var 270 centimeter. Men det är faktiskt höjden ända upp till det vita taket som man ‘upplever’ som höjden av ett rum.

Takhöjden var nog samma som på Femte avenyn 30, vilket ju också var ett gammalt hus. Men här, i den lilla lägenheten, verkade det vara mycket högre till tak.

Rummets bredd på drygt fem meter var bredden på hela huset, men tre mycket höga fönster fick ändå plats. I ett av dem satt det en luftkonditioneringsapparat – den var inmonterad lika kufiskt som på lyxhotellet i Newark. När jag nu såg samma elände så måste jag erkänna att jag blev litet betänksam.

Men när jag tittade efter litet närmare så försvann problemet helt. De hade inte lyft upp den nedre ramen och låtit den vila på luftkonditioneringen i fönstret som i Newark – de hade bytt ut hela ramen mot en mindre som sträckte sig precis upp till den övre ramens nederkant. Ramarna låg alltså kant mot kant precis som i de andra fönstren utan luftkondtionering. De hade verkligen skött detta – det här var ett bra hus. Jo, här ville jag bo.

Inlägg 485: 30 nov – 1 dec 1965

Innanföruppstigandet

Entrén bjöd alltså inte på någon elegans. Ingen dörrvakt – det hade inte ens fått plats för en karl att stå där i det lilla hålet. Och inga palmer i potta, inga antikspeglar, inga statyetter, ingen persisk matta, ingenting. Bara en kvadratmeter kakelgolv och en låst dörr för ens egen nyckel. Jag hade nu bott i ståtliga palats i två och ett halvt år och längtade verkligen efter något lite enkelt. Eller bättre sagt: lite bohemiskt.

”Kan du komma ifrån i morgon förmiddag någon gång, tror du, och möta mig här så vi kan gå upp dit tillsammans?” beordrade jag Ed. Jag måste få honom med på att bo här, och få det gjort såpass tidigt att jag skulle hinna skriva på hyreskontraktet och sedan gå och försöka bli av med Peter Warren till den sista december. Vad betydde en månads uppsägning egentligen? Gällde den 1 december? Om det var för sent fick jag väl betala för januari också ända fram till slutet av kontraktet. Allting går.

Och sedan skulle jag hinna till jobbet före klockan 15.00. Bråttom bråttom!

Vi gick sedan för att fira halvårsdagen med en middag ute, och det blev Fedora. Det stället hade jag, som så mycket annat, ärvt av David. Ed och jag hade ju inte bott ihop – formellt – ännu, så vi hade inte skaffat oss något stamlokus, men Fedora var den bögtrevligaste restaurang jag kände till.

Efteråt gick vi hem till Peter Warren. Det var nu den naturligaste sak i världen att vi inte sade adjö på gatan och artigt skakade hand och gick hem, var och en till sitt. Det hade vi gjort hela sommaren och hösten utom de gånger när Ed hade kommit och ‘hälsat på’. Nu sedan vår semesterresa var vi ett par.

På onsdagsmorgonen gav sig Ed iväg till arbetet, och jag mötte honom klockan 10.00 utanför 351:an. Jag kollade om den inre dörren fortfarande var låst. Det var den, och det tyckte jag kändes rätt. Vi gick till den rara hyrestanten från gårdagen på hennes lilla kontor – det var bara att runda hörnet vid O. Henry’s och sedan var det första dörren och där satt hon vid sitt skrivbord. Jag fick nycklarna och vi gick upp utan henne. Hon litade redan på mig! Nåja, handpenningen hjälpte väl till med den saken.

Trappan gick rätt upp och svängde till vänster just där den kom upp till första våningens korridor. Det fanns en rödmålad lägenhetsdörr i vardera änden. Man gick till andra änden av korridoren, där nästa trappa fortsatte rätt ovanför den första. Och sedan blev det också en tredje trappa. De var rätt branta, inte som i Holland, men dock. Nya York hade hetat Nya Amsterdam (eng. New Amsterdam) i gamla tider. Det satt kvar.

Jag låste upp ‘vår’ dörr.

Inlägg 484: 30 nov 1965

Utanförståendet

Vem vet hur länge det tog innan jag äntligen fick fram vad det var jag hade suttit och väntat på Ed för med okontrollerbar iver? Men nog var det länge, för vi klamrade oss bägge fast vid milstolpen som vi hade kommit fram till, halv som den nu var. Det var så gott, så bekymmerslöst. Men efterhand så kom det:

”Jag har hittat en ny bostad.” – ”Jaha.”

‘Jaha’! Hade han inte hört vad jag sade?

”Nere på Sjätte avenyn.” – ”Vad då?”

Det här var krångligt. Jag hade väntat mig eld och lågor. Men han glödde inte ens.

”Jag vill att du skall titta på den. Det är där du och jag skall bo.”

Han hade suttit och nynnat kärleksramsor för sig själv, älsklingen. Men nu blev det fart på honom.

”Nej, vad säger du? En ny lägenhet? Där vi skall bo?” – Nu kunde han åtminstone repetera vad jag hade sagt, alltid något. Det betydde att jag kunde gå vidare i texten.

”Du vet var O. Henry’s stekhus (eng. O. Henry’s Steak House) ligger, restaurangen på hörnet av 4:e gatan och Sjätte avenyn? Jag har hittat en ledig lägenhet strax intill. I ett litet hus på Sjätte avenyn. Nummer 351. Högst upp. Tre trappor. Ingen hiss. Klarar du av det?”

Nu hörde Ed på och var intresserad.

Jag föreslog: ”Låt oss gå ut och äta middag. Halvårsmiddag. Vi kan gå förbi huset så du får se hur det ser ut. Och sedan kan vi träffas i morgon på dagen och se på lägenheten tillsammans.”

Det borde inte vara krångligt. Den låg ju bara två små kvarter från hans bokförlag. Nya York är ingen stor stad så länge det man skall till ligger bara två kvarter från där man är.

Sagt och gjort. Vi ställde det som var kvar av tårtan i kylskåpet och så gick vi dit. Promenaden tog fem minuter. Det var ett hus som vi båda hade passerat till fots hundra gånger men aldrig lagt märke till förut. Ett hus bland många andra, alla helt olika varandra och alla helt anonyma. Alla utom det sista, som var rött och hade en restaurang som var välkänd, fast inte av oss – vi rörde oss inte i den sortens cirklar.

351:ans rappning var neutralt mörkbeige, men hela bottenvåningen mot gatan var svartmålad. Där fanns en butik, någon sorts antikvariat med universitetsanknytning – Nyayorkuniversitet med Eds arbetsplats låg ju alldeles i krokarna. Och bredvid antikvariatet fanns det en smal entrédörr med glasruta, och den var olåst. Innanför satt det sex små brevlådor inbyggda i väggen till vänster, och så kom det en dörr till. Den var låst, och genom glasrutan kunde man se början på trappan upp. Huset var definitivt inte vackert, och Ed kunde ha sagt att han inte ville bo i ett så fult hus. Men jag kände honom och visste att husets utseende inte betydde honom ett skvatt.

Inlägg 483: 30 nov 1965

Älsklingslossläppandet

Vi gav oss omedelbart på tårtan, inte som mat utan som den symbol den utgjorde. Kanske man nu i efterhand skulle vilja kalla den för bröllopsdagstårta, men det var inte så jag kände det. Denna tårta kom ju som en total överraskning för mig, och jag såg den som en handgriplig kärleksförklaring.

Som du alldeles säkert har lagt märke till så hade Ed och jag från allra första början tagit det lugnt med vårt förhållande. Det var vänskap från första ögonkastet, men vi kom ju från så olika omständigheter. Ed var en Don Juan i bögvärlden, med många öden bakom sig, medan jag var en nykomling med bara ett tvåårigt samliv – på upphällningen – bakom mig och knappast några andra erfarenheter.

Vi hade träffats sisådär litet grann då och då i början, och för att få en ‘officiell’ anledning att vara tillsammans hade vi fått gå ut på olika sorters offentliga nöjen. När vi snart nog fann att vi verkligen hade riktigt väl samklingande karaktärsdrag blev allt mer och mer lovande. Men då slog Kingston till. Jag vill gärna inbilla mig att uttrycket ‘Avstånd skapar längtan, närhet skapar frustration’ hjälpte oss på traven under den långa tiden när jag var bortrest och vi bara kunde träffas under några stackars veckoslut – vår intensiva veklagan hjälpte att dra oss samman.

Efter Kingston kom det bästa provet på hur vi skulle passa ihop: ut och resa tillsammans. Det kunde inte ha gått bättre. Och när vi av en händelse råkade komma hem just i tid för att fira vårt första halvår – fast jag ju inte ens hade tänkt på den saken – så blev det Eds uppenbara kärleksförklaring, tårtan med det halva ljuset, som på allvar gjorde oss till ett äkta par. Det behövs inga bröllop för sådant.

Nu kunde vi säga ‘Älskling’ till varandra och mena det på dödligt allvar. Vi började säga det, först förstulet viskande, sedan säkrare, och så glatt, och sensuellt, och burdust, och kamratligt, och vänligt, och krävande, och bedjande, och sådär i förbigående. När jag nu sitter här och tänker på hur vi använde ordet när vi väl äntligen vågade säga det, så kommer jag osökt att minnas hur Inga Tidblad en gång i tiden – säg 1953? – talsjöng ‘Älskling’ i alla de intonationer som det ordet kunde användas. Den spelades in på en Columbiaskiva, men den finns inte på internet.

Inga Tidblad (internet)

Ordet ‘älskling’ används ju i tid och otid, men hur ofta menar man det – på riktigt? Vi hade, utan att ha gjort upp om det, aldrig använt det ordet, ända fram till den stund när vi äntligen visste att det var riktigt, och den stunden kom när vi tillsammans åt första biten av Eds tårta.

Inlägg 482: 30 nov 1965

Tårttillfället

Dagen hade verkligen varit lyckad. Från att ha slutat min halva arbetsdag klockan 12.00 till arbetsdagens slut för Ed klockan 17.00 hade jag gått från hussökeripanik till vad som kändes som att ha min drömbostad i fickan! Jag undrade litet om jag hade varit i sådan panik att jag hade fallit för vad som helst? Det skulle jag låta Ed få avgöra.

Jag satte mig i fåtöljen och vilade mina spända nerver. Inte alls trött men sannerligen litet orolig. Hade jag gjort ett gott val? Skulle jag – det vill säga ‘vi’ – få plats på 42 kvadratmeter? Eller skulle jag söka något större, som jag inte hade råd med?

Lägg märke till att jag sade: ”… som JAG inte hade råd med …”. Jag räknade med att själv betala hela hyran. Inte bara för att jag hade mer än dubbelt så mycket betalt som Ed – den detaljen skulle vi arbeta på, för han skulle kunna få mycket mer än 2.075 kronor i månadslön om han bara kunde slita sig ifrån universitetets bokförlag, där han kände sig pliktig att vara kvar som livegen – utan också för att det inte skulle bli frågan om att behöva ‘spara ihop’ pengar varje månad för att kunna betala hyran. Bättre att bo smått ett tag för att sedan inte jämt ha bekymmer med pengarna.

En nyckel i tamburdörrn, jag hör den alltför bra! Där var Ed – nu gällde det vad han skulle tycka.

Han hade ett paket i handen, en liten kartong som han försiktigt ställde ifrån sig på matbordet.

”Vad är det för något?” – ”Vad är det för dag i dag?” – Han besvarade en fråga med en fråga på judiskt maner, fastän han inte alls var judisk. – ”Det är tisdag.” – ”Ja, men vilket datum?” – Jag började bli nyfiken. – ”Det är tisdagen den 30 november 1965 och klockan är .. låt mig se .. tjugotre minuter över fem.” – Jag kunde inte vara mera precis, och ändå fattade jag ingenting. Det var Karl XII’s dödsdag, men det kunde det väl i fridens namn inte vara frågan om – Ed hade aldrig hört talas om Karl XII.

Han öppnade kartongen. Det var en liten söt tårta. – ”Från Sutters”, sade han och tog upp en pytteliten ask ur fickan. Ur asken tog han ut ett tändsticksstort tårtljus, ett enda, och det var rött. Så tog han kökssaxen och klippte ljuset i två bitar, stack ner den ena halvan mitt i tårtan – det blev bara en centimeter som stack upp – och så tände han, med ett visst besvär, det pyttelilla ljuset.

”Ett halvt årsljus”, sade han och såg stolt ut. Han gick fram till mig och gav mig en stor kram – och en puss mitt på munnen.

‘Ett halvt år?’ tänkte jag och räknade baklänges. Och äntligen förstod mitt långsamma huvud vad det rörde sig om!

Inlägg 481: 29 – 30 nov 1965

Förstabostadssökningsnappet

Nej, nu måste jag få fatt i en lägenhet i rödaste rappet och sedan få tag i flyttkarlar med kort varsel, så att jag kunde vara installerad där innan jag skulle läggas in. Varför i fridens namn hade jag inte gjort detta tidigare? Jag hade ju redan  för länge sedan förhandlat till mig rätten att bryta kontraktet innan det löpte ut. Guuvadummt!

På tisdagen var jag tillbaka på utvecklingsgruppens lilla kontor, och vi skulle maskintesta vårt program  klockan 21.00, så vi begav oss alla hem mitt på dagen. Det passade mig utmärkt, för nu kunde jag börja leta bostad redan på eftermiddagen.

Allt som inte var Greenwichbyn var oacceptabelt för mig, och likaså stora byggnader med dörrvakt – nu ville jag bo i ett litet hus, utan status men med mera frihetskänsla. I småannonserna i Nya Yorks Tidender fanns det mycket att välja på. Möjligheterna ramade jag in med röd krita, och sedan gav jag mig iväg på jakt med tidningen i hand.

Jag ville gärna titta på vad som erbjöds i brunstenshusen. De visade sig vara onödigt dyra – de hade oftast parkettgolv och elegant inredda kök och badrum, och det fick man förstås betala för. Men det fanns hyggliga lägenheter till vettiga hyror i hus av samma storlek fast utan brunsten frampå.

Jag fick se två olika lägenheter med separat sovrum, samma idé som i Peter Warren, fast bägge rummen var betydligt mindre. De var så små att en utfälld bäddsoffa skulle fylla hela golvytan och inte lämna rum ens för en byrå – och jag hade ju två. Det tog också emot att acceptera ‘samma sak fast mindre’. Jag fortsatte att söka.

Och den som söker, han finner – i mitt fall en etta med kök och badrum. Det var alltså samma sak som mitt lilla krypin i Biskopsgården i Göteborg, fast den här lägenheten var mycket större. I Göteborg hade jag haft 29 kvadratmeter och här var det 42, en enorm skillnad. Att acceptera ‘samma sak fast större’ var lätt.

Dessutom bjöd den på ett par härliga detaljer som jag föll pladask för. Det fanns en fungerande öppen spis – omramad av inmurade röda tegelstenar ända upp till taket. Och så fanns det stora bruna takbjälkar, som pappa hade använt i villan i Nyköping och som alltså rörde vid barndomssträngarna. Lägenheten hade ‘karaktär’!

Takbjälkar och tegelstensspis, Vardagsrummet, Villan, Nyköping (1954)

Köket var litet och smalt, och badrummet var också litet, men allting var helt nyinrett och fint.

Månadshyran skulle gå på 777 kronor. Jag ville slå till men inte utan Ed – vi skulle ju bo där tillsammans! – så jag lämnade en liten handpenning för att kunna komma tillbaka med honom nästa dag och då avgöra saken.