Inlägg 2.370: 16 apr 1971

Modelljärnvägsexistensupptäckandet

En sorts kött att äta för att undvika hög fetthalt var kalv, och det lät ju lockande. När jag var liten hade vi kalvstek på söndagarna – även om det inte var fullt så regelbundet som jag kom ihåg det efteråt – och det var inte alls så lyxigt som det i dag kunde verka. Skivor av kalvstek med kokt potatis och en tjock, brun sås över alltihop – jag minns hur salig jag var vid dessa måltider. Och de skulle alltså återkomma, nu som dietmat?

Men det blev inte alls fallet. Det enda jag kunde finna av kalv var antingen kalvkotletter eller små, mycket små benfria stekar av kalvfilé för 35 kronor kilot. Där vägrade emellertid plånboken att samarbeta, så det fick bli annan mat i stället. Som kokt fisk, till exempel. Kokt torsk och kokt abborre. Jag fick lära mig att laga till mat som jag aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med. Och Ed fick förstås dela min kostsättning vare sig han ville det eller inte.

Abborre (internet)

I breven till mina föräldrar från dessa dagar fann jag just en passage om en modelljärnväg, som verkligen fick mig att vakna till. Jag skrev: ”Modelljärnvägen har kommit ner på bordet. Den är det trevligt att pyssla med, och det kan jag ju göra så litet och så mycket som jag känner på mig att jag vill. Den bara stod där i två år, för jag hade hakat upp mig på hur det elektriska skulle göras – elektricitet måtte inte gå i arv! – men nu vet jag det, och det kommer så sakteliga. Det behövs mängder av kontakter och oändligt med tråd – och en massa tid.”

Visst kommer jag ihåg modelljärnvägen utan att läsa om den i mina brev! Men jag hade inget gott minne av vilka år det var som jag gjorde vad, och för järnvägen väntade jag bara på att finna ett ord i ett brev för att sätta igång skrivkvarnen. Nu äntligen fann jag detta ord, men lustigt nog inte vid det tillfälle när jag byggde järnvägen utan först två år senare, när jag ‘tog fram’ den. Det betyder att jag sysslade med den rätt intensivt ett slag år 1969 under total tystnad om saken i mina brev, och det betyder att jag nu får ge mig på att berätta litet, helt ur minnet, om hur det gick till.

I fråga om tidsangivelser för modelljärnvägen har jag inga andra ledtrådar än att den hade ställts undan för två år sedan, så det får jag väl lita på. Det var alltså på vintern år 1969, före vår resa till Peru och Bolivien, som jag pysslade med spårplanen – för det var huvudsakligen det som det gällde. Byggnader och landskap kom det aldrig att röra sig om. Nej, låt mig ta det hela från början i rätt ordning!

Inlägg 2.369: 10 – 16 apr 1971

Diethållningsmedicineringen

På kvällen såg de alla på ett trevligt underhållningsprogram på TV med Lasse Holmkvist, Sten Broman och Fritiof Nilsson-Piraten.

Lasse Holmkvist (internet)

Sten Broman (internet)

Fritiof Nilsson-Piraten (internet)

Supén med påskäggen blev sen, och mamma tog den här bilden medan hon kokade äggen.

Påsksupé med Margareta Ernemark. pappa, Bertil Ernemark, Skyttegatam, Örebro (1971)

Därefter gick Margareta och Bertil upp till sitt, och mamma och pappa såg på televisionens midnattmässa från Tammerfors i Finland. Mässan hölls på finska, men det var ryska ikoner, och kyrkan var rysk, och gudstjänsten var välbekant för mamma, så hon kunde lätt följa med.

Tammerfors Ortodoxa kyrka, 2011 (internet)

På påskdagen gav sig Margareta och Bertil som planerat iväg mot Hofors klockan 11.00, och mamma och pappa kunde vila ut litet mellan slagen. På onsdagen den 14 skulle nästa nattgästpar anlända, nämligen de alldeles nygifta 80-åringarna Karin Lokrantz och Hakon Waern – hon en gammal vän från Nyköping på 1940-talet och han helt obekant.

Med alla dessa rapporter från den livliga påsktiden i Örebro verkar det allt att ha varit rätt så stilla i 351:an. Och det var det, men både Ed och jag uppskattade vår tysta vrå mitt i världens centralstads centrum. Och när Ed återgick till sitt avlägsna arbete på måndagen – annandag påsk, kantänka! – så blev det ännu tystare. Men nu hade jag verkligt arbete som jag kunde utföra tack vara det material som jag hade snappat hem med mig på torsdagen.

Jag kände mig emellertid inte helt lugn, för nu verkade jag att ha fått stopp på min återhämtning. Jag började må litet illa igen ibland, bli fortare trött, och så vidare. Så när jag gick till doktor Noseda på onsdagen, så var jag inte alls uppåt. Men det första han sade var hur mycket bättre jag såg ut och att det nu var dags för att nästa vecka ta blodprov som skulle visa om jag nu var ‘frisk’ igen. Efter det kunde jag inte klaga över någonting.

Men jag hade gett honom en detaljerad dietlista över vad jag åt under tre dagar, och han sade att det var en bra diet – med ett fel. Det var för litet socker. Så jag började genast med att blanda i två skedar socker i ett glas apelsinsaft varannan timme. Det var vad som fattades, och mina små symptom försvann genast igen. Om jag nu hade förlorat en veckas återhämtning genom brist på energi på grund av lågt blodsocker, ja, då fick jag bara acceptera försinkningen.

Apelsinsaft med massor av extra socker (internet)

Alltsedan påsken hade jag inte varit ute mycket på grund av den rådande kölden – jag ville till allt pris undvika att bli förkyld just nu. Och jag njöt av magert kött av hög kvalitet – och det fick Ed också njuta av. Det kostade mera, men det gällde ju hälsan!

Magert kött (internet)

Inlägg 2.368: 10 apr 1971

Påskfirandestandardmodelluppiggningssuccén

Och visst var Ed ‘hemma’ hos mig under påskhelgen. Han var hemma när mammas glada påskkort med det magiska ordet ‘hemma’ kom till oss. Vad vi tuggade på det ordet! Vad menade hon? Visste hon att vi var ett äkta par? Eller var det bara pennan som slant?

Nåja, att vara ‘hemma från arbetet’ behövde ju egentligen inte betyda att man tillbringade hela sin fritid runt hemmets härd. Om man hårddrog uttrycket, så var man i själva verket inte nödsakad att ens besöka sitt hem för att ha varit ‘hemma från arbetet’ utan att man ljög om saken. Vi kom överens att det skulle vara fullt legitimt att anta att mamma inte menade någonting alls med sitt uttryck.

Litet pannkaka, kanske, för den glada förhoppningen, men det var ju mycket bättre att inte leva på falska premisser. Vi lät den lilla detaljen gå till historien. Någon gång i ett annat sekel kunde någon forskare kanske hitta mammas brev och kunna ge en förståndig förklaring till uttrycket.

När Ed och jag satt och grävde i ordet ‘hemma’ på påskaftonen så hade mina föräldrar fullt upp med ett påskbesök från Djursholm. Det var min syssling Margareta Ernemark och hennes son Bertil som hade bilat över på långfredagen. De hade anlänt vid 12-tiden och fick bo uppe i dubletten, där de skulle kunna sova ostörda så länge de ville.

Här på Bertils mycket konvoluta komposition av kaffekaskdags på glasverandan – rutornas mönster tillsammans med det låga solljuset gör allting minst sagt spännande att identifiera – framträder Margareta i mitten med, som för det mesta, sin lilla vovve i knät.

Mamma och pappa med Margareta Ernemark på glasverandan, Skyttegatan, Örebro (1971)

På den här bilden på trappan utanför verandan är allt lättare att se – fast inte fullt så poetiskt.

Pappa och mamma med Margareta Ernemark på trappan vid glasverandan, Skyttegatan, Örebro (1971)

Besöket gjorde att påsken inte blev vad mamma var van vid ”hemifrån, med lugna kyrkliga dagar fram till påskdagen. Redan på påskaftonen var vi i farten. Åkte ut vid 13-tiden till Mariebergs travbana, och där var vi i 4 timmar, spelade på V5 och på Individuell Vinnare och jag vet inte vad, och pappa och jag förlorade 25 kronor på V5 men vann 26 kronor på annat. Jag har många gånger tidigare sagt att vi borde någon gång åka ut och titta på travet, men det blev aldrig av tills Bertil tog oss alla med. Det var jätteroligt, så pappa och jag kommer nog ditut i sommar några gånger, tror jag. Och så vackert som det var att se hästarna förevisas först och tävla sedan. Pappa tyckte att det var SÅ roligt – och det är inte så ofta pappa tycker det.”

Inlägg 2.367: 10 apr 1971

Hemmaordanvändningsavsiktsbetydelsemöjligheten

På lördagen var långfredagsvärmen ett minne blott – det blev inte en grad över 8 på hela dagen. Och nu var vi två hemma tillsammans, jag hade fått mitt professionella stimulansbehov tillgodosett uppe på taket och Ed sitt släktumgängeskrav fyllt under gårdagsutflykten. Nu hade vi bara varandra att sköta om på bästa påskmanér.

Eftersom det tog tre eller fyra dagar för ett brev att nå Skyttegatan i Örebro och sedan lika lång tid för ett svar att nå mig i 351:an, så följdes mitt ‘utskällningsbrev’ – för det var det ju – av en hel vecka utan emotionella stormar i postskörden. Ett verkligen tättskrivet påskkort, daterat den 6 april, från mamma damp ner i lådan på påskaftonen den 10 april, och det var hur rart och oskyldigt som helst. Antingen hade hon då ännu inte fått mitt skällbrev eller också låtsades hon inte om det. Påskfrid, kantänka. Påsken var ju i hennes barndoms Ryssland årets stora högtid, och då lade man undan allt som skulle kunna störa helgens ro. Utan att vara nämnvärt religiös hade hon genom åren hållit fast vid sin intränade respekt för det kulturhistoriska värdet av påskhögtiden.

Mamma skrev att det var skönt att jag nu kände mig på bättringsvägen, och det symboliserade hon genom sitt val av påskkort. Enligt henne föreställde kortet mig själv, som nu äntligen var ‘på grön kvist’ igen.

Mammas påskkort till mig på krön kvist, 1971 (tryckt brevkort)

Intressant och glädjande var det att få läsa: ”Påsken är ingen särskild högtid i Amerika, men Ed är väl hemma i 3 dagar och det är trevligt för dig att ha lite mer sällskap”.

Om det låter som en helt vardaglig liten snäll fras, så bör man tänka på att mina föräldrar inte hade fått höra ett enda ord om att min lilla lägenhet också utgjorde Eds hem, så som mamma ord antydde! Enligt allt som Ed och jag hade sagt i alla år, så bodde han i Bronx och kom ofta till mig för att hälsa på. Men nu fick jag plötsligt en stark känsla av att mamma begrep precis hur landet låg till.

Vi får väl se hur den detaljen skulle komma att utvecklas. Inte för att jag skulle frestas att nappa på flötet – jag kunde ana att det fanns en hiskelig krok gömd därinne. Nej, hon fick fortsätta med sina antydningar utan mitt bistånd. Jag hoppades så i alla fall.

I påskkortskuvertet hade mamma också lagt med en just nyframkallad bild som hon, pappa ovetande, hade tagit av honom från en mera ovanlig vinkel. Det hade skett i mars månad, då Sveriges dittills milda vinter plötsligt hade övergått till pinkallt väder men mycket snö. Hon hade fotograferat honom från dubletten på övervåningen, när han stolt skottade ren trottoaren utanför sin fastighet utan att på något sätt anstränga sitt hjärta – tack vare den moderna teknikens landvinningar.

Pappa skottar snö på hjärtvänligt sätt, Skyttegatan, Örebro (1971)

 

Inlägg 2.366: 8 – 9 apr 1971

Kontorssmygbesöksgenomförandet

För varje dag kände jag mig nu bättre än under gårdagen. På torsdagen var jag såpass kry och stadig att jag kunde göra något helt oväntat, även av mig själv – jag gick till mitt jobb.

Nej, jag gick inte tillbaka till arbetet ännu – det tillät mig inte doktorn. Men han hade ingenting emot att jag satt uppe och arbetade litet grann därhemma, bara jag befann mig ett par steg från min säng, så att jag kunde plumsa omkull på den och vila, om och när jag drabbades av den där plötsliga tröttheten, som var ett av symptomen på min underliga sjukdom och som jag många gånger hade fått erfara.

På torsdagen kände jag mig mogen att verkligen försöka göra litet nytta – men jag hade inte riktigt alla papper och allt material som jag behövde för att tränga vidare in i TCAM:s programmysterium. Allt sådant hade jag i förvar i mitt bås på jobbet, och det enklaste sättet att få det hem till mig vore att själv hämta det. Alltså – jag tog tunnelbanan och reste till jobbet.

Vid det laget visste alla där att jag var i antågande, så det blev ett visst ståhej när jag kom dit. Alla ville titta mig djupt i ögonen, och någon tyckte faktiskt att få se en smula gult inne i en ögonvrå, men jag fick klart godkänt.

Min chef sade att han hoppades att jag snart skulle vara stark nog att komma tillbaka, och jag höll fullständigt med honom. Och efter 15 minuters snokande i mina lådor hade jag fått med med de få viktiga papper som jag behövde, och då åkte jag tillbaka hem igen.

Jag hade inte sagt något om denna exkursion till Ed innan den redan var avklarad – jag hade inte planerat den tillräckligt långt i förväg för att kunna göra det – och han blev vettskrämd på kvällen när han fick veta vad jag hade gjort. Men då var det ju redan gjort och ohjälpligen bakom oss. Nu gällde det i stället morgondagen, långfredagen, Eds ledighetsdag och en av tre dagar för oss tillsammans. Jag sade att han skulle hälsa på sin familj, han hade inte varit däruppe hos dem på ett bra tag – och jag ville komma igång med mitt nypåtagna hemmaarbete.

Det var han med på. Jag gick till syster Jenny för min fredagsspruta. Det var så härligt väder att jag fortsatte min dag med att sitta ute i solen uppe på taket och studera mina hemtagna papper i tre timmars tid med min tjocka täckjacka på, trots att det var 19 grader varmt. Gatan nedanför mig var proppfull med folk som säkerligen hade fått långfredagsledigt. Min bästa dag på mycket länge.

 

Inlägg 2.365: 31 mar 1971

Utvandrarfilmsupplevelsen

(Brevet fortsätter)

”Jo, jag följer era råd till stor del. Jag är ännu mer aktsam mot fett, och många av era råd är utmärkta och rätta. Men er metod för att skriva till en sjuk människa är fel, oändligt fel.

”Jag var på posten i dag – jomän, jag ligger inte på ryggen hela tiden – och skickade ett puzzle till er som tidsförsriv. För resten,har ni inte fått någotdera av lexikonen som jag sände, ett i januari och ett i februari?

”Jag får en spruta hos doktorn tre gånger i veckan. Jag tror att det är vitaminer, och en pytteliten tablett tar jag två gånger om dagen. Och tänk, sprutan bekommer mig nästan inte alls!!! Se där, där hittade jag ett glädjeämne till – det är inte så svårt, faktiskt.

”Må så gott,
Gymbrat”

Å, vad det kändes skönt att få pränta ner dessa rader! Hjärnan kändes omedelbart uppfriskad, och trots att det redan var sent på eftermiddagen sade den till mig att jag måste få iväg brevet med sista posten – det var nödvändigt för att mitt skriveri skulle kunna nå sitt avsedda mål.

Så jag tog på mig utekläderna igen och gick med det, för säkerhets skull, ända till postkontoret, för att det med säkerhet skulle vara på väg redan samma dag. När jag hörde brevet dunsa ner – dunsade det verkligen? – i brevlådan visste jag att mina brev från Örebro snart skulle förvandlas till ett glädjeämne igen.

På fredagen träffade jag åter doktor Noseda, och han var nöjd med mig utan vidare undersökning. Så fick jag min spruta av Jenny och därefter två tidiga påskkort, ett från Lestas i Uppsala och ett från Margareta Ernemark, antagligen från Djursholm. Båda var piggt skrivna, och de önskade mig Glad Påsk och ett snabbt tillfrisknande. Och ingen hade uppmanat dem att vara uppåt i tonen.

Men det hade jag ju uppmanat mamma och pappa, och tro mig, det kom två brev i rad från mamma, båda trevliga och inte överdrivet hejsan hoppsan, vilket hade kunnat vara en svarsreaktion. Bara fina brev. Mamma hade varit på bio och sett en ny film, ‘Utvandrana’ av Vilhelm Moberg och i regi av Jan Troell. Huvudrollerna spelades av Max von Sydow och Liv Ullman. Filmen tog 3 timmar och hon kunde ha suttit där i 3 timmar till om bara filmen hade fortsatt. Pappa följde henne till bion och mötte henne där efteråt, för han orkade inte med att se ‘ledsamma saker’. Men mamma tyckte att den var underbar.

Tyvärr har jag inte lyckats hítta en bild av filmen – för att inte tala om en vettig filmstump – någonstans på internet.

Inlägg 2.364: 31 mar 1971

Eländeuppräknandet

(Brevet fortsätter)

”Kära ni, har ni inte ägnat en avlägsen tanke åt hur en ‘sjuk’ person känner det? Kanske jag har varit så länge i detta avlägsna land att jag har glömt hur man gör i Sverige?

”Men här försöker man pigga upp sjuka människor. Om man går på besök till ett sjukhus, och patienten inte ser alltför uppenbart eländig ut – fast kanske också då – så är det första han får höra att han ser mycket bättre ut än väntat och att han snart kommer att krya på sig. Man har kanske med sig blommor för att lysa upp. Allt detta är kanske falskt, men ack, hur gott det är psykologiskt! Mycket i en sjukdom är inte rent kroppsligt, och om den sjuke blir piggad upp och på gott humör, då kan det ofta hjälpa tillfrisknandet.

”I de tre senaste breven från er har det inte varit ett ord av den sorten. Bara hur jag begår självmord, hur jag kan få kronisk leveråkomma, hur gulsot tar mycket lång tid, kanske år, hur tråkigt maten skall smaka, hur Noseda inte bryr sig ett skvatt om mig, och att jag kan avlida i 36 års ålder.

”Till yttermera visso hur Mia Lestas syster dog i gallsten, hur Dagmar Eriksson blev feldiagnosticerad, hur jag är på gränsen till magsår, hur jag bör använda min semester för att lägga in mig på sjukhem, hur jag låter irriterad i telefon, vilken vansinnig kost jag har ätit i alla år, hur trist det måste vara för mig att sitta ensam hela dagarna, och hur det inte finns någon medicin mot gulsot.

”Det mest uppiggande kom i pappas brev: ”Gulsot är i allmänhet ingen livshotande sjukdom”. Tack.

”Inte ett enda andetag om att ni tänker på mig och hoppas att jag snart skall känna mig bättre. Inte en tanke på att jag fick eländet nu och inte mitt i den vackra våren eller sommaren eller hösten utan när det fortfarande är rätt svalt ute. Inte ett omnämnande om att Marianne, trots viss aktsamhet, inte behöver tänka på sin gulsot längre. Ingenting om att jag inte har någon semester att behöva ändra på nu. Inte ett ord om hur skönt det är att jag har allt ordnat ekonomiskt och inte förlorar pengar på kuppen tack vare IBM:s utmärkta försäkring. Kort sagt, ingenting som kan få lille Gymbrat att tycka att det inte är så förfärligt ändå.

”Utan det är lille Gymbrat, som inte alltid känner sig så där förfärligt munter, han är den som sitter och skriver om guldkanterna på molnet, hur han är mycket bättre än i går, hur tiden går undan tack vare tidningar och TV, och hur doktorn är nöjd. Han gör det för att trösta sina domedagssiande föräldrar så att de kan känna sig bättre till mods. Är det ändå inte rätt bakvänt?

(Brevet fortsätter)

Inlägg 2.363: 31 mar 1971

Pappabrevsföreskrifterna

På onsdagen fick jag en B12-spruta från Jenny och ett brev från pappa.

När man skriver brev fram och tillbaka, och det tar minst tre dagar för transporten, så blir det lätt till tjat, men jag förstod ju att han hade skrivit sitt brev innan han hade fått mitt, i vilket jag förklarar hur jag följer en diet som i det mesta är likadan som Marianne Forssells. Pappa skrev därför samma saker som mamma – han lade bara till att äpplen och päron måste kokas för att jag inte skulle få magsår – och det var ju bara snällt. Han hade till och med fått en ”sjukvårdskunning person” att läsa igenom hans brev för att verifiera att det bara var riktiga fakta som han hade skrivit till mig. Jag hade sagt till pappa i de korta telefonminuterna att ”jag kan sköta mig på rätt sätt”, vilket uppenbarligen inte hade gått hem på rätt sätt.

Men pappa berättade också litet annat i sitt brev. Det verkade att snart bli full rulle igen på hans ritkontor. För en klient någonstans i Bergslagen hade han föreslagit en maskin som skulle kunna utföra just det som de önskade. Han skulle själv konstruera den och få den ritad på sitt kontor, och han hade dessutom lyckats hittat en firma norr om Karlstad, som var intresserad av att få tillverka den. Därmed skulle han nu kunna komma till sin kund med ett erbjudande om att inte endast leverera en konstruktionsritning utan också leverera själva maskinen, när den välkända Solbergs Mekaniska Verkstad i Forshaga hade byggt den. Pappa var mycket optimistisk beträffande denna utveckling.

Men huvuddelen av pappas brev var så fullt av varningar om hur allting kunde gå fel för mig att det verkligen gjorde mig bedrövad, mest för mina föräldrar men också för mig själv. Efterhand kände jag att jag måste skriva av mig min bedrövelse:

”Kära mamma och pappa!

”Tack för ännu ett brev, den här gången från pappa. Numera reser sig håret på huvudet när jag ser ett brev från er. Jag läser all den andra posten först, läser ett roligt kapitel i Kar de Mumma eller en reseskildring från de karibiska öarna – två böcker som jag har på lut – och när jag sedan känner mig extra pigg och munter. då öppnar jag brevet.

”Sedan är jag bedrövad och eländig tills Ed kommer från jobbet och piggar upp mig. Jag känner mig så ömklig att jag inte ens kan läsa ett kapitel rolig bok till för att avleda tankarna.

(Brevet fortsätter)

Inlägg 2.362: 30 mar 1971

Ohägnsobservationsreaktionsnationsmodellerna

Med min stolta tillfredsställelse över att ha såpass raskt framskridit mot slutet på det efterhängsna sjukdomstillståndet vederbörligen tillplattad av brevets dystra siande om ond bråd död, gick jag för femtielfte gången till badrummet för att där låta spegeln göra klart för mig hur långt jag hade kvar av mitt lidande. När jag senast hade varit där – en timme tidigare – hade jag fått söka rätt noga i mina ögonvitor fär att kunna hitta en gulaktig schattering. Men till slut hade jag funnit den, och det visste jag med all säkerhet, för jag hade inte sprungit ut på gatorna och hojtat och joddlat av glädje.

Men den här gången var det stört omöjligt att finna något gult. Båda ögonen var ohjälpligt vita. För att inte fullständigt falla till föga för spegelns budskap försökte jag att förringa det:

”Du ska inte tro att du är nått, bara för att ögonen inte lyser gult. Du har säkert massor med mera subtila färgnyanser runt om i kroppen, och de talar klarspråk för den som vill höra – och som kan tolka kroppens språk.”

Men det var ju faktiskt så att mina ögon inte nu längre avslöjade att den här kroppen fortfarande hade gulsot. Men den var ändå uppenbarligen på tillfrisknande. Och så mycket begrep jag, att det nu gällde att ha tålamod och inte bete mig högmodigt, för då skulle eländet förvisso snabbt återvända.

Det var som alltid underbart när klockan närmade sig 19.00 och Ed närmade sig vårt hem på jorden. Men det var särskilt gott i dag, för jag behövde litet draghjälp upp ur diket, dit mamma hade kört ner mig med sitt brev. Det hade förstås skrivits i de bästa avsikter, med goda råd och anmaningar i en krissituation. Ja, det var en krissituation, och den gjorde att jag var ur balans rent mentalt. Om jag därför i stället hade fått några lugnande och optimistiska ord på vägen, så hade jag blivit hjälpt i stället för stjälpt, men i Sverige tänker man i allmänhet inte i den riktningen. Om någon har råkat ut för ohägn av något slag är det nog rätt lätt att ge sig på en analys av hur detta hade hänt och lätt kunnat avstyras – när det skulle ha varit mycket bättre med uttryck för medkänsla och förståelse, följda av ett välordat hopp om en snabb återgång till den vanliga livsordningen, vilket jag hade funnit vara Amerikas vanliga väg att lägga orden.

Jag var sedan barnsben van vid att få mig tilldelad den sakligt analytiska attityden när något hade gått på sned: hur jag verkligen hade trasslat till det för mig, och goda råd om hur jag skulle ha kunnat handla för att förhindra problemet. Inte tröstens ord och absolut inte något sökande efter ljusglimtar i mörkret. Det fick Ed bidra med, och nu hörde jag äntligen hans steg ute i trappan.

Inlägg 2.361: 30 mar 1971

Ansiktsgulhetstullstoppsanledningsrisken

Mamma avslutade sitt avsnitt med det följande:

”Du är så rädd om dina muskler, men smala människor är ofta mycket friskare och uthålligare är dem som äro kraftiga. Och hullet kan man ju få tillbaka, men har man allvarligt skadat sin lever blir man kanske invalid för halva livet, om man överhuvudtaget överlever.”

Både mamma och pappa hade blivit förtvivlade när de hörde min matdiet.

”Det är ju rena självmordet att äta de fetaste fiskarna som finns, näst ål”, skrev mamma.

Ål (internet)

Det var alltså lax och tonfisk som hon avsåg. Min nya bok visade

• 5,1 gram fett per 85 gram skär lax på burk, och
• 0,4 gram fett per 85 gram tonfisk i vatten på burk.

Burken med lax hade jag fortfarande kvar i skafferiet, och jag hade absolut inte tänkt äta av den, trots att 10,2 gram fett i hela burkens 170 gram lax var mindre än de 12,3 gram fett i de tre teskedar smör som en patient med gallsäcksinflammation var tillåten att äta om dagen enligt den där broschyren som doktor Noseda hade gett mig (se inlägg 2.355). Tonfisk på burk hade nästan inget fett alls, så det åt jag ibland.

Hon fortsatte: ”Du är helt inställd på dina proteiner, men Gymbrat, nu gäller det inte proteiner utan mat utan fett. Det är nödvändigt för att levern skall kunna läkas. När du är frisk kan du börja med proteinerna igen. Om du fortsätter att äta fet kost, kan gulsoten och leveråkomman bli permanent och övergå i levercirros, och då är livet inte värt mycket. Du har så länge så grundligt misshandlat dina inälvor, och de har också sagt ifrån ganska länge i form av smärtor, illamående och så vidare. Du borde helt tänka om. Du har ju snudd på magsår. Blir det magsår på köpet nu, vad händer då?”

Magsår hade jag aldrig haft eller varit nära, men det kom med ändå av bara farten. Och protein har ingenting alls att göra med fett.

Mamma ojade sig också över att

”din doktor Noseda inte bryr sig om att en av hans patienter har avlidit i en ålder av 36 år på grund av misskött leversjukdom. Men vi gör det. Kom hem eller låt mig komma på ett par veckor och lära dig mathållningen. Jag är rädd att du och Ed kan inte klara det. Bäst vore det om du kunde komma hit … men du bör inte vara så gul i ansiktet att de stoppar dig i tullen.”

Även om i stort sett allt som mamma skrev rörde sig om andra sjukdomar än min, så var det deprimerande att läsa dessa haranger. Inte så att jag blev ond på henne, inte alls, men jag begrep hur mycket hennes medlidande med min sjukdom kostade på hennes nerver.

Inlägg 2.360: 29 – 30 mar 1971

Gallstensbehandlingsnödvändigheten

På måndagen var doktor Noseda glad över att det mesta av det gula i ögonen hade försvunnit. Emellertid hade bilirubintestet från torsdagen inte visat ett mycket lägre värde, och därför ville han ge mig tre doser av vitamin B-12 i veckan i stället för två, så det skulle bli på onsdag och fredag. Han själv skulle inte vara inne på onsdagen – den dagen opererade han alltid på Columbussjukhuset – men Jenny skulle vara på mottagningen som vanligt.

När jag fick min spruta inne hos Jenny kom vi överens om när på onsdagen jag skulle komma till mottagningen för min injektion. Jag var nu helt obekymrad inför det lilla ingreppet – och det var en stor mental framgång för mig.

Nästa dag kom det igen ett brev från mamma, och här var det ord och inga visor. Hon hade allting fel. Hon hade för sig att jag hade fel på levern, vilket bevars oftast är fallet när man har gulsot, men jag hade ju fått diagnosen ‘gallsäcksinflammation’. Detta hade jag ju gjort klart för mina föräldrar både i brev och i telefon, men den upplysningen hade uppenbarligen inte hittat hem.

Dessutom var brevet fyllt med goda råd om hur man tar hand om gallstenar – som jag inte heller hade. Hon lade sina ord på det här viset:

”Så var det gallstensröntgen. I många fall ligger stenarna så att de inte syns på röntgen. Så låg de hos Dagmar Eriksson, som sänder hem två gånger från Örebro lasarett med beskedet att det inte var något fel på gallan och att ‘frun är för fet’. Så var det med Mia Lestas syster i Berlin – när hon slutligen opererades var det för sent. … När jag tänker på hur du åt när du bodde på 10:e gatan! Glass, majonnäs, gräddipp, sötsaker, mat närsomhelst och hursomnhelst, så är jag säker på att om du inte har stenar så har du grus, som täpper till gallgångarna, med påföljd att gallan söker sig andra vägar. Dessutom har du ärvt den nervösa läggningen av dina nervösa föräldrar, och detta främjar alltid gallåkommer.

”I februari 1970 fick jag svår diarré och magsmärtor vid nästan allt slags mat. Då jag inte är vän av Örebros läkare, satte jag mig själv på mycket sträng diet. Det var te, skorpor, kokt ris, mosad kokt potatis. kokt mager fisk, kokt kyckling och kalv, mager kvark, och kalvfrikadeller för barn. Jag gick ner 3 kilo och blev bra. Det var säkert min galla som bråkade, men röntgen som togs två månader senare visade ingenting. Jag undviker dock feta och rökta saker och choklad, vilket är bland det värsta man kan äta.”

Inlägg 2.359: 27 – 28 mar 197

Näringtillförselskvantitetsdetaljinformationsinhämtandet

Men trots att jag insåg att jag åt rätt mat, så fann jag mig vara alldeles för beroende av vad andra tyckte vara rätt mat – jag ville kunna med säkerhet veta det på egen hand. Jag visste ju rätt väl vilken mat som innehöll fett, men nu ville jag själv kunna veta just hurpass mycket. Så efter att ha läst mammas brev med Mariannes dietlista gav jag mig nu på lördagsmorgonen – tillsammans med min sjuksyster Ed – ut på en kort expedition till en bokhandel, och där hittade jag den här lilla näpna boken.

Bok med enbart tabeller över näringsvärdena av olika ätbarheter (1987)

Nåja, inte exakt den på bilden, för det är samma boks upplaga från år 1987, vilken nu står i min bokhylla. År 1971 var den betydligt mindre i formatet än den på bilden – den är 22 x 28 centimeter stor – och den var också mycket tunnare än min nuvarande boks 328 sidor. Men i den kunde jag finna vad nästan all mat innehöll, från 85 gram torsk (0,77 mikrogram B-12 vitaminer) till ett 138 grams äpple (21,1 gram kolhydrater). Dessa tabeller blev flitigt studerade under de närmaste dagarna.

Det var soligt men kallt på vår lilla utepromenad, och jag sade till Ed redan ute på gatan att han skulle passa på att ta vara på den kanske sista skidsöndagen – jag skulle gärna gå med honom till 14:de gatan för inbokningen till skidbussen.

”Kommer aldrig på fråga”, fick jag till svar, och han höll fast vid det utan vidare argument under de få sekunder som det tog för mig att ge med mig. Och lika starkt som jag hade uppskattat lugnet och tystnaden förra söndagen, såg jag nu med glädje fram emot den stundande söndagen med Ed hemma med mig. När jag efteråt tänkte tillbaka på denna attitydförändring stod det klart att jag redan nu hade frisknat till betydligt.

Men trött var jag fortfarande. Efter att ha klättrat hem uppför de tre branta trapporna var jag så vinglig på benen att jag fick slänga mig ner på dyschan för att vila. Men jag somnade inte, vilket jag absolut hade gjort en vecka tidigare. Då sov jag ju 12 timmar om dygnet, men nu hade mitt behov av sömn gått tillbaka till det normala.

När jag tittade mig i spegeln på söndagsmorgonen, kunde jag bara längst inne i ögonvrån se litet gult – i övrigt var ögonen nästan kritvita.

På söndagskvällen fick vi se ett TV-program om den pågående nedläggningen av byggandet av Amerikas överljudsplan. Det var då för väl att man inte hade kommit längre med detta onödiga projekt. Nu kunde man i stället ägna landets tekniska resurser åt avloppsrening, masstransport, kraftförsörjning och husbygge. Det var ett upplyftande program, och det drog min uppmärksamhet bort från det ständiga sjukdomtänkandet.

Inlägg 2.358: 27 mar 1971

Kurhotellssemesterförslagsavböjningstystnaden

På lördagen kom det ett brev från mamma, och efter det följde det ett brev från Örebro nättopp varje dag. Nu skrev hon att hon på samma dag som hon skrev brevet till mig hade fått ett brev från sin väninna Resi Forssell (se inlägg 1.893) i Göteborg. Då hade mamma kommit ihåg att Resis dotter Marianne hade haft gulsot några år tidigare, och då ringde mamma genast upp Resi för att få veta hur Marianne hade fått sköta sin diet. Resi ringde upp Marianne för att få hennes dietlista, och med den ringde hon mamma tillbaka.

Först det förbjudna:

• Varken vin eller sprit. Marianne rörde det inte under två år, och mycket försiktigt därefter.
• Inget fett kött, inget bacon, ingen fet fisk (= lax, forell, tonfisk, sill)
• Inga ärter, kål, lök
• Inga inälvor (lever, njure, bräss)
• Ingen äggula, inget smör, ost, olja, ingen oskummad mjölk
• Ingen choklad
• Måttligt med socker och så litet salt som möjligt

Och sedan det tillåtna:

• Bröd, gryn, flingor
• Kokta grönsaker (utom kål, ärter, majs, lök)
• Grönsallad med citronsaft som smaksättning
• Kokt magert ox- och kalvkött, kokt kyckling
• Frukt i alla former
• Måttligt med socker
• Te, kaffe, juice, skummjölk, kärnmjölk

Mamma skrev sedan: ”Du får ursäkta, men jag tror inte mycket på din Noseda. När du hade smärtor i magtrakten var det säkert gallan som krånglade. Och han satte dig på helfetmjölkdiet som antagligen utlöste sjukdomen. Du hade nog någonting i dig latent en längre tid, men läkarna äro inte det de borde vara, varken i Amerika eller Sverige. Om jag finge ge dig ett bra råd, vore det att, i stället för semester i England, beställa tid och rum på Skodsborg. Det måste göras i mycket god tid. Där får du träffa läkare, som du aldrig träffat förut, och vänlighet och intresse, och du kan bli grundligt undersökt på alla sätt, och du får vila ut och får massage och lämplig mat och får kanske äntligen veta hur det är med din hälsa. Tänk på det. Det borde du faktiskt göra, om du vill klara dig.”

Kurhotellet Skodsborg, Danmark (internet)

Listan överensstämde rätt väl med vad jag nu hade levt på alltsedan jag kom hem från sjukhuset. Tonfisk och lax på burk hade jag ätit litet av, men resten var faktiskt min egen diet. Att lägga mig på ett danskt sjukhem skulle inte falla mig in – men jag teg om det som svar i stället för att illa fäkta. Och att doktor Noseda inte gärna kunde ha gett sig på att gissa något så ovanligt som gallsäckinflammation när jag hade litet ont i magen – det ursäktade jag honom för till hundra procent.

Inlägg 2.357: 24 – 25 mar 1971

Gulsotssjukdomsbenämningsfelaktigheten

Ett av de samtal som jag fick på onsdagen var extra värdefullt. Det var från en arbetskollega som jag knappast ens kände, och han sade att han hade haft gulsot för inte så länge sedan. Gulsot hade också med gallan att göra, sade han, och den hade yttrat sig på samma beskedliga sätt som min gallsäcksinflammation: gula ögon och trötthet. Hans sjukdom började precis som min med magproblem – illamående, aptitlöshet och litet ont i magen. Hans läkare hade inte vetat vad som var på sned förrän ögonen började gulna efter en vecka eller så.

Det kom att visa sig att han hade haft rätt bara i en del av vad han förtalte.

När jag var hos doktor Noseda på torsdagen frågade jag honom nämligen om jag hade gulsot och fick då veta att gulsot inte var namnet på någon sjukdom utan den allmänna benämningen på vad som syntes när gallsäcken inte kunde bli av med all sin galla på normalt sätt: den skulle hjälpa levern att ta hand om alla de ämnen som kroppen betraktade som skadliga. Överflöd av oanvänd galla skapade ett överflöd av ämnet bilirubin i kroppen, och det var det som gav sådana synliga kroppssymptom som gula ögonvitor och gulnande hud.

Gulsot kunde orsakas av olika sjukdomar, som inflammation, cancer eller förgiftning i levern eller inflammation, gallstenar eller tumörer i gallsäcken.

När min doktor såg att jag bleknade inför alla dessa förfärligheter, lugnade han mig med sitt breda leende och tillägget att jag för min del med visshet hade diagnosticerats med gallsäckinflammation, och det var den som jag nu höll på med att häva.

Han bad Jenny att testa mitt bilirubin före vitaminsprutan, och så bad han mig att komma tillbaka på måndagen. Fastän han just hade informerat mig om bilirubin, så tänkte jag inte på vad det innebar när han nu igen nämnde det ordet och fattade därför inte att det nu gällde ett blodprov i armvecket – inte förrän Jenny satte mig på en stol och talade om vad hon tänkte göra med mig. Hon ställde fram ett glas med vatten som jag kunde tillgripa om jag skulle känna mig dålig, men när hon drog mitt blod blev jag så svimfärdig att jag inte ens tänkte på vattnet. Jag var ett första klassens våp.

Detta kunde ha varit jag (internet)

Att hon sedan gav mig min vitaminspruta märkte jag inte ens – jag var helt borta.

När Ed kom hem på kvällen nämnde jag förstås bara i förbigående att jag hade varit hos Noseda. Vi pratade i stället om årets semesterplaner och vimsade hit och dit mellan tacksamhetsveckan i november och julhelgen i december som bäst för årets söderhavsresa. De Nederländska Antillerna nämndes inte ens.

Inlägg 2.356: 23 mar 1971

Kärleksoromanifestationerna

Tisdagen förflöt i stillhet med bara en nämnvärdhet: min planerade omlavemangning kunde inställas, då jag äntligen, efter en hel vecka, lyckades föra av – eller hur man nu bildar ett verb av ‘avföring’. Hurra! Ännu en tröskel hade jag lyckats kravla mig över!

Klockan 18.00, innan Ed hade kommit hem från Morristown, ringde telefonen för tredje gången under dagen. Jag antog att det var en kollega till från jobbet, men det var i stället mamma. Hon hade ju ringt bara tre dagar tidigare, och det hade varit ett så rart och deltagande samtal.

Det här samtalet var helt annorlunda. Nu var det i ren och skär panik. ‘Jisses, vi måste sköta om honom, han kan inte klara sig …’

Hon rattlade på om alla de hemskheter som höll på att hända med mig, hur levern höll på att förstöras, hur jag skulle få leva på trist, enformig mat i hela mitt liv, hur jag borde flytta iväg från Nya York och leva ett lugnt liv, och så vidare och så vidare.

När jag hade lyckats dämma upp ordfödet fick jag in att jag kan stå på mina ben, både bildlikt och bokstavligt, jag är här hemma och vilar hela dagarna, äter rätt sorts mat, går till doktorn två gånger i veckan och får då också en vitaminspruta. Det kommer att ta några veckor, och sedan blir jag helt frisk igen. Jag har inte ont någonstans. Jag har det bra, och snart blir jag det också.

Jag talade om att doktorn hade gett mig en broschyr som sade att jag fick äta sex teskedar smör om dagen, men att jag betraktade detta som helt onödigt och antog att det var avsett för folk som mentalt inte kunde tänka sig att leva helt utan smör. Jag berättade detta för att hon skulle förstå att jag inte var helt förbjuden att äta fett men borde hålla igen på det så långt som möjligt. Jag sade att en burk lax innehöll bara såpass mycket fett som tre matskedar smör, men också 40 gram protein vilket var viktigt för mig att få i mig just nu. Och ändå kunde jag eliminera fett nästan helt och hållet.

Jag kunde bara hoppas att både hennes panik och min sakliga framställning hanns med på tre minuter, för samtalet kostade ju 20 kronor i minuten eller något sådant. Men det var ju tvunget att lugna ner stackars mamma.

Ed kom hem en timme senare. Jag berättade för honom om mammas panik, och han sade att han förstod henne. Han tillade att han själv hade varit orolig för mig länge – och det var något som han inte hade talat om för mig tidigare. Men nu visste han att jag var på bättringsvägen och det gjorde att han nu kände sig mycket lugnare.

Inlägg 2.355: 21 – 22 mar 1971

Lavemangslangsinföringstalangen

En sak mera än att långkoka hönan fick jag gjort på söndagen medan Ed var ute och åkte skidor. Både på måndagen och tisdagen hade jag fått i mig den förfärliga bariumgröten för min röntgenundersökning. En gång räcker för att få stopp i magen. Efter två gånger blir det totalstopp. Och det stämde. Jag hade redan tagit laxermedel, men nu, efter fem dagars ‘återhållsamhet’, var jag tvungen att göra något mera drastiskt åt saken. För att ‘få magen att arbeta’, som det så oegentligt heter.

Jag hade i mina gömmor en lavemangkanna, ho vet var den kom ifrån, och den fyllde jag med ljummet vatten, lade mig på golvet intill entrédörren, stack med lätthet in slangen i stjärten och fyllde mig med vatten. Jag gjorde det helt baserat på minnet av hur det gjordes på mig när jag var pytteliten.

Lavemangkanna (internet)

För mig kändes det gott att ingen, och i synnerhet inte min älskade Ed, behövde se mig utföra denna förnedrande stjärtakrobatik, lika litet som jag heller inte ville ha någons ögon på mig sittande på toaletten. Jag antar att denna motvilja har samma rötter som min motvilja mot analsex i alla dess former.

Efter en evighet – kanske en kvarts timme – lät jag vattnet komma ut igen. Det gjorde det – men ingen avföring. Så efter en timme lade jag mig på golvet och gjorde det hela en gång till. Nu väntade jag med stort besvär i en halvtimme – men resultatet blev i stort sett detsamma, bara vanligt vatten. Så jag gav upp kampen tills vidare.

På måndagen gick jag som planerat till doktor Noseda, och nu kunde jag som väl var tas hand om utan förtursrätt. Han tittade på mina ögon och såg också efter om jag var gul över kroppen – vilket jag inte var. Han lät syster Jenny ge mig en B12-vitaminspruta – som nu inte bekom mig det minsta – och så var det med den saken. Torsdag nästa gång!

Medan jag var ute, passade jag på att hoppa in i speceriaffären för att skaffa hem några oviktiga saker som passade in i min diethållning – och litet annat krafs, huvudsakligen för Ed. Och så förflöt dagen med TV och sova och äta fettfritt.

Och prata i telefon. Jag ringde upp min chef – jag hade inte mycket nytt att berätta för honom, men han kunde ju ha ringt medan jag var ute, och då hade det nog verkat mystiskt att jag inte svarade. Men Jim Fuchs, min chef på försäljningskontoret, ringde för att höra hur det stod till med mig – jag frågade inte men undrade minsann hur han hade fått veta att jag var sjuk. Och under de första dagarna ringde flera av mina nya arbetskolleger, vilket jag fann rent rörande.

Inlägg 2.354: 20 – 21 mar 1971

Hemmasömnbehovstillfredsställandet

Jag vaknade på lördagsmorgonen av att Ed var uppe och ville ge mig frukost. Han hade fällt ihop bäddsoffan och kokt tevatten utan att jag hade märkt ett dugg. Jag begrep ingenting – klockan var 08.00 och han skulle ha rest iväg till jobbet klockan 06.00 – men Ed förklarade det där med lördag för mig. Så jag steg upp och vi kokte gröt, som vi alltid hade ätit på morgonen, med skummjölk, som vi alltid hade köpt – vi hade för vana att äta hälsosam mat, så vi behövde inte sära på våra matvanor så värst mycket nu.

Och vid 09-tiden ringde mamma. Jag kunde höra att hon var nervös för mig – undra på det – men hon var så rar och mjuk i rösten att jag blev riktigt rörd. Jag fick leverera det mesta pratet och göra klart att jag klarade mig fint på egen hand och att Ed skulle komma och titta till mig – jag var ju tvungen att inte avslöja att vi bodde ihop och att han var här just nu medan vi samtalade.

TV:n berättade att vädret var soligt och skönt därute och att det skulle bli ett härligt veckoslut – även ute i skidbackarna. Det fick fart på mig.

”Nu går du och bokar dig för i morgon!”, kommenderade jag.

Det blev en stunds debatt, men det slutade med att han gjorde det. Och jag sade att när han ändå var ute skulle han åka upp till Bronx och se till familjen. Nej, se det ville han inte alls göra.

”Du kommer hem efter nio dar på sjukhuset, och sen ska jag vara borta härifrån hela veckoslutet och efter det varje dag fram till klockan sju. Då får vi ju ingen tid tillsammans”, protesterade han.

Jag tillät honom att komma tillbaka efter Bronx så snart han hade visat upp sig där, och då skulle vi fortfarande få nästan hela lördagen tillsammans här hemma. Men jag var bergfast beträffande hans skidsöndag, kanske den sista för hela den här vintern.

Och så blev det. Han kom hem igen redan klockan 13.00 och vi fick mera tid ihop än jag orkade med utan fick lägga mig ovanpå och sova middag. Och när jag sov gick han till affären och köpte en 4½ kilos påse med potatis, och så kyckling och kött och fisk som jag kunde vattenkoka och äta i min ensamhet under hela veckan framöver.

På söndagen var Ed på sina skidor och jag sov då mest hela dagen. Jag kände att det gjorde mig gott att få sova. Och när Ed kom hem på söndagskvällen var han lycklig.

”Det var tjockt med fin snö och jag hann med minst tjugo utförslöpor ”, sade han glädjestrålande.

Jag hade under lördagen långkokt mitt kött och ätit bara litet av det, och på söndagen var det hönans tur. Jag hade nu massor med proteiner färdiga för hela veckan. Det här gick som en dans.

Inlägg 2.353: 19 mar 1971

Hemmasjuktillvarobegynnelsen

När ‘det bästa’ steg in genom dörren låg jag och sov på dyschan. Han blev inte överrumplad vid åsynen av mig där, för han var helt på det klara med att jag kunde bli hemskickad från sjukhuset när som helst, och då behövde jag inte ringa till honom ute i Morristown för att förbereda honom på att finna mig därhemma.

Jag talade om för Ed att mina ögon var gula innan han själv upptäckte det, men han tyckte att det knappast syntes. Jag hade kollat dem flera gånger i badrumsspegeln under eftermiddagen. så jag visste precis hurpass gula de var.

Jag fick upplysa honom om hur min sjukdom skulle skötas i fråga om kosthållet, och jag gjorde det absolut klart att han själv inte fick rätta sin diet efter min. Efter allt som jag hade uträttat under den här dagen förstod jag att jag själv lätt kunde orka med att gå till speceriaffären runt knuten och köpa mig just det som jag nu kunde äta, och då kunde jag ju lika så väl tänka på Ed och köpa sådana godsaker som bara han tålde. Sjuk eller ej – jag ville gärna sköta flera hemmasysslor än tidigare, nu när han var på till- och frånresa i fyra timmar varje dag.

Ed hade tagit posten med sig upp – jag hade helt glömt bort att kolla lådan när jag kom hem. Där fanns det en notis från aktiebolaget Bankers Utilities att de hade den 15 mars haft en 3-för-2 fondemission på sina aktier. Eftersom jag sedan november månad hade ägt 35 av deras aktier (se inlägg 2.282) hade jag nu blivit tilldelad 17½ gratisaktier. Jag kunde inte få annat än hela aktier, så brevet innehöll ett aktiebrev på bara 17 aktier men också en check på några futtiga kronor för den halva aktien som de hade sålt på börsen för min räkning.

Sådana transaktioner hade jag inte sett röken av på åratal. I och för sig betydde en fondemission ingenting – min andel av företagets totala värde förblev ju oförändrad. Men jag tog det hela som ett tecken på att aktiemarknaden verklign var på väg uppåt, och det kunde min plånbok behöva efter allt lidande som den hade utsatts för på sistone.

Jag kröp som vanligt ner tillsammans med Ed i den utfällda bäddsoffan – min åkomma var ju inte det minsta smittosam – men efterhand flyttade jag mig som planerat över till den bäddade dyschan. Jag ville kunna fälla ihop bäddsoffan på morgonen, när han hade gett sig iväg till jobbet, och fortsätta att sova, för doktor Noseda hade ju sagt att jag kunde ligga hur länge som helst. Jag ville gärna ta doktorn på orden.

Att Ed inte skulle upp och skutta klockan 06.00 nästa morgon hade jag inte ens tänkt på. Och han var för finkänslig för att påminna mig om att det var lördag på väg.

Inlägg 2.352: 19 mar 1971

Injektionsöverraskningsrädsleeliminerationen

Doktor Noseda sade att det var viktigt att jag vilade mig rent fysiskt. Vad var det han sade om det? Jo: ”Gå inte omkring om ni kan stå still, stå inte upp om ni kan sitta, sitt inte om ni kan lägga er ner, men ligga kan ni göra så mycket ni vill.”

Inte tillbaka till jobbet på länge, alltså? Nej, troligen inte under en månad framöver, kanske längre. Det var viktigt att få gallan att bli kry igen och fungera helt som den skulle.

Han gav mig recept på några tabletter som jag skulle ta varje dag enligt vad det stod anvisat på burken. Och så skulle jag komma tillbaka till honom på återbesök på måndagen: ”Jag vill titta på er rätt ofta nu i början. Sedan blir det mera sällan.”

Och så ringde han på sin sköterska Jenny.

”Nu ska Jenny ge er en injektion av B12-vitaminer. Det skall hon göra två gånger i veckan. Och så ses vi på måndag igen”, log han och räckte mig handen.

Jenny tog mig in i sitt lilla rum intill och jag fick en liten spruta i skuldran. Den var så liten och snabb att det inte ens hann börja svartna för ögonen innan det var över.

Injektion av B12-vitaminer (internet)

Detta följdes av ett kvickt besök på apoteket, och sedan var det bara några steg på Sjätte avenyn innan jag var hemma. Nåja, först efter tre trappor upp med ett steg i taget i sakta mak.

Jag tog ett par skivor knäckebröd utan smör på, och det var allt jag behövde för att orka med nästa uppgift.

Det var att ringa upp mamma i Örebro. Ett tre minuters samtal var en otrevlig utgift. men nu behövde jag ringa hem. Inte för att få råd och hjälp, bevare sig väl, men jag ville att de skulle veta och inte behöva undra.

Jag sade precis som det var, att jag hade varit på sjukhuset i 9 dagar för undersökning, att de där hade hittat en gallsäcksinflammation, att jag nu var hemma och skulle vila i kanske en månad, att jag skulle gå till doktorn två gånger i veckan och få en B12-injektion, att jag kände mig kry men matt, att ingenting gjorde ont eller kändes obehagligt, och att jag älskade henne och pappa. Mamma fick in några små ord av medkänsla men också av glädje över att vi nu äntligen visste vad det så länge hade varit för fel på mig. Sedan var mina tre minuter slut och med dem samtalet.

Ett kort samtal till var viktigt. Jag ringde upp min chef och berättade samma sak som mamma hade fått höra men bara hälften av det och med tonvikten på min långa frånvaro. Han var glad att jag hade ringt och hoppades att jag skulle krya på mig enligt planerna. IBM fick klara sig ett tag utan mig, tillade han.

Sedan gjorde jag i ordning dyschan, för det var den som jag tänkte bo i ett slag framöver. Och sedan lade jag mig ovanpå dyschan och bara väntade på det bästa av allt under hela den här spännande dagen.

Inlägg 2.351: 19 mar 1971

Fettämnesavsaknadsdietmatsedelsintroduktionen

Det var inte alls svårt att stiga upp och klä mig – alla mina kläder fanns ju inne i garderoben på rummet – och sedan tog jag i stort sett bara det stora igenlackade konvolutet under armen, hoppade i en taxi och åkte till doktor Nosedas mottagning på Downinggatan 10. Som alla chaufförer i Nya York kunde han lätt hitta till alla adresser så länge det gällde en numrerad gata eller aveny – han hade ingen aning om var något så svårt som Downinggatan låg. Men jag hade ju, tack och lov, varit där åtskilliga gånger tidigare.

Jag släpptes in till doktor Noseda så snart han var färdig med den pågående patienten, och då kom han mot mig med sin stora famn med armarna högt uppe i luften. Såpass glad att se mig brukade han inte vara vid mina vanliga rutinbesök, men nu var det ju en nio dagars sjukhusvistelse att fira slutet på. Jag lade det stora konvolutet i hans framsträckta händer, och han bröt det fina sigillet utan att beundra det så som jag hade gjort. Det tog honom flera minuter att ögna igenom alla mina papper.

”Ja men det ser ju alldeles perfekt ut”, log han. ”Låt mig titta er i halsen!”

Och så tog han ett steg mot mig med en tungspatel i handen men stannade tvärt på halva vägen: ”Nu syns det på lång väg att ni har problem med gallan. Det ropar era ögon till mig.”

”???”, undrade jag.

”Det tar alltid en viss tid för gallan att säga till, men då gör den det genom att färga ögonvitorna gula”, sade doktorn glatt. ”Och nu bekräftar de för mig att de gissade precis rätt på Kolumbussjukhuset.”

”Är de verkligen gula?” undrade jag förfärad.

”Nåja, jag själv kan se att de är gulaktiga, men det är inte så mycket att folk i allmänhet skulle lägga märke till det. Men var beredd på att de troligen kommer att bli bra mycket gulare en tid framöver.”

Han räckte mig en handspegel: ”Se själv!”

Gulfärgad ögonvita (internet)

Jo, nu såg jag att ögonen var litet ljusgula i stället för helvita, men bara om jag tittade ordentligt. Jag som inte hade för vana att titta folk i ögonen hade aldrig sett gula ögon förut. Och mina egna gula ögon hade jag nog aldrig upptäckt på egen hand. Men nu skulle jag komma att kolla dem i badrumsspegeln varenda dag, kanske varje timme. På ett ögonblick hade jag förvandlats till en hypokonder.

Nu skulle jag vara mycket noga med att undvika all sorts fett under flera veckor framöver. Kött skulle kokas i vatten, inte i olja, och inte heller stekas eller grillas. Fisk fick inte heller stekas utan skulle kokas i vatten eller i ånga från kokande vatten inunder. Bara fettfri mjölk, och av kokta ägg skulle jag äta bara vitan. Alla sorters grönsaker gick bra, men bara råa eller kokta i vatten. Han visste då allting, min gode doktor.

Inlägg 2.350: 19 mar 1971

Förseglingsbokstavskombinationsinnebördsförslagen

På fredagens förmiddag återkom samma läkare – vid det här laget hade jag blivit ordentligt bekant med honom, och jag visste naturligtvis vad han hette, men i dag minns jag inte alls namnet – och talade om för mig att de hade behövt använda resultaten av alla tagna prov för att vara helt säkra på sin sak. Men nu visste de ‘officiellt’ att jag hade gallsäcksinflammation. Han hade redan ringt upp doktor Noseda för att tala om vad de hade kommit fram till.

Jag skulle nu skrivas ut från Kolumbussjukhuset. Han gav mig ett konvolut att ge till doktor Noseda, och sade att det bästa vore om jag, i stället för att åka hem, tog en taxi direkt till doktor Noseda, som nu var på sin mottagning beredd att ta emot mig. Han skulle ge mig alla föreskrifterna att följa för att snabbt bli av med eländet.

”Ät och drick ingenting på vägen dit, och följ sedan noga hans ordination. Då kommer ni att vara helt återställd på bara några veckor”, var hans avskedsord.

Konvolutet, ett stort kuvert av stadig kartong försett med en säker försegling av rött lack med Kolumbussjukhusets sigillstämpling mitt i. Det var sådant som man, före min barndom, använde på viktiga rekommenderade brev – och också på julklappspaket för att få dem att se värdefullare ut än de var.

Försegling med sigillstämpling i rött lack på ett julklappspaket (internet)

Jag hade aldrig förut i mitt liv sett en sådan försegling i original, och ändå hade jag under min tid i London på sommaren år 1951 köpt mig en egen sådan sigillstämpel på Selfridges varuhus på Oxfordgatan. Fråga mig inte varför – jag har ingen aning. Men den såg mycket elegant ut.

Sigillstämpel av simpelt trävirke – fast min var fyrkantig och av graverat glas (internet)

”Kan jag få köpa en sån där?” frågade jag och pekade på sigillstämpeln i en monter.

”Javisst. Och vad ska vi gravera den med?” undrade den äldre, soignerade försäljaren.

”Kan jag få den med ett stort E?”

Sigillstämpel med bokstave E – fast min hade två hopslingrade bokstäver i skrivstil (internet)

”Javisst. Och den andra bokstaven?”

”Ett stort C.”

”Aha”, utbrast försäljaren imponerat, ”Ekumeniska Rådet (eng. Ecumenical Council).”

”Nej, det är tvärtom, det ska vara CE”, klargjorde jag.

”Ännu bättre”, blev svaret. ”Engelska Kyrkan (eng. Church of England).”

Jag var helt förbluffad. Hade denne man i sitt huvud ett register med en högvärdig organisation för varenda kombination av två bokstäver? Det måste ha varit hans fritidshobby att bygga upp denna enorma akronymlista på 26 x 26 = 676 engelska bokstavskombinationer och deras betydelse.

Jag kom att behålla Engelska Kyrkans sigillstämpel i många år utan att någonsin använda den.

Inlägg 2.349: 17 – 18 mar 1971

Gallsäcksinflammationsdietföreskrifterna

Nu blev det alltså, tack vare mitt tjat på sköterskan under sena kvällen, en ny röngtenundersökning av min mage och galla på onsdagsmorgonen. Med tio tabletter inombords gick det tydligen bra att urskilja tillräckligt med detaljer på bilderna. Det kom nämligen ingen röntgendoktor med allvarlig uppsyn till mig den här gången. Tvärtom – jag lämnades helt åt mitt öde hela onsdagen, och det var inte förrän på torsdagens morgon som det kom en doktor, och han talade om för mig att jag hade gallsäcksinflammation.

Det var en sjukdom som jag aldrig hade hört talas om, och jag frågade honom om det var en sjukdom i sig själv eller om det var en indikation av någonting annat – och med ‘annat’ menade jag naturligtvis ‘annat som var mycket värre’. Nej, det verkade inte vara någonting annat, och det var ju lugnande. Jag hade en sjukdom som inte erfordrade mera behandling än diet, vila, två medicintabletter om dagen och två sprutor i veckan. Han sade ‘små sprutor’, men jag visste ju att det inte fanns några sådana – de var alla stora eller jättestora.

För att vara helt säkra på sin diagnos sade han att de skulle ta några blodprov till på mig. Där gick ordens betydelse åt andra hållet – med det plurala ‘blodprover’ avsåg doktorn förstås inte att de skulle hålla på och sticka nålar i mig om och om igen, utan han tänkte säkerligen på alla de sätt som de skulle använda den enda utsugningen av mitt blod till.

Och det gick inte många minuter innan dagsköterskan kom till mig och drog mitt blod utan att jag svimmade – och om jag svimmade så märkte ingen det, för jag låg ju då redan avslappnad i min säng.

Lunchen som jag fick på torsdagen blev ännu menlösare än all mat hade varit för mig under hela tiden på sjukhuset. Nu förstod jag vad doktorn hade menat med ‘diet’, när han räknade upp vad som ‘bara’ behövdes för att jag skulle bli frisk.

Föreskriven dietmat (internet)

Och strax efter lunchen kom det en dietist och satte sig vid min säng och pratade mat med mig. Vi kom genast väl överens när hon märkte att jag visste en hel massa om kolydrater och fettsyror – man sysslar inte ostraffat med knäböjningar och bänkpressar utan att snappa upp en hel del näringslära av bara farten.

Föreskriven dietmat (internet)

Och jag inte bara begrep hennes budskap – jag såg också med tillförsikt fram emot att leva på den mat som hon hade på sin lista. Menlös mat skrämde mig inte ett dugg, om jag bara visste att den gjorde mig gott.

Föreskriven dietmat (internet)

Jag hade alltså goda nyheter för Ed när han kom till mig på kvällen. Ingen fara på taket, och jag skulle nog snart komma hem.

”Kanske redan i morgon”, sade jag och flinade.

Inlägg 2.348: 16 mar 1971

Läkarsenakvällstelefonåteruppringningsnödvändigheten

”Nej, inte sex tabletter”, protesterade jag. ”Det vad det som var felet med röntgningen i morse. Jag skulle ha tagit tio tabletter och jag hade bara fått sex.”

Jag viftade bort burken med de sex tabletterna, kanske litet irriterat. För nu var jag faktiskt litet irriterad. Varför kunde folk inte göra någonting rätt?

”Jag kan bara ge er sex tabletter, för det är allt som är ordinerat här på ert kort.”

”Låt mig se på kortet”, bad jag henne, och hon räckte det till mig.

Jag trodde inte ett ögonblick på att läkaren hade ordinerat mig sex tabletter, när han själv hade sagt till mig att det var för litet för att få bra röntgenbilder. Och just som jag hade väntat mig, så fanns det på kortet bara den tidigare ordinationen.

”Det finns inga tabletter alls ordinerade i dag här på kortet. De sex tabletterna gäller dem i går kväll. Se noga på datumet”, sade jag och gav henne kortet tillbaka. ”Jag måste få tio av dem nu. Hur många tabletter ordinerade doktorn nu i telefon att jag skulle ta?”

”Han sa bara att ni skulle röntgas om i morgon och att ni därför också skulle ta samma tabletter igen i kväll.”

”Men inte hur många?”

”Nej.”

”Ring genast upp honom igen! Han skrev ut en muntlig ordination utan att alls ange nån kvantitet. En sån ordination är ogiltig”, deklararade jag.

Jag var imponerad över hur väl jag kunde uttrycka mig som både jurist och läkare utan att vara någondera.

Sjuksköterskan försvann igen i nattens mörker. När hon kom tillbaka hade hon tio tabletter med sig. Allt var klart och nu var det bara att lita på att de var av rätt sort. Och det gjorde jag helt tveklöst.

”Det gjorde ni bra”, sade sköterskan medan jag låg där och svalde mina tio tabletter. ”Om jag inte hade kunnat säga till doktorn vad ni sade till mig om att hans ordination var ogiltig utan specificerad kvantitet och att ni därför fordrade att jag skulle ringa upp honom två gånger så här sent på kvällen för att ni skulle få precis rätt medicinering, ja, då hade jag aldrig vågat göra det.”

Hon hade gett mig ett gott betyg i patientuppförande, och vi skildes som vänner.

Inlägg 2.347: 16 mar 1971

Omröntgningsönskemålsfräckhetsnödvändigheten

Sköterskan böjde sig ner och tittade på mitt kort som var fastsatt på fotgaveln till min säng.

”Nej, ni röntgades redan i morse”, insisterade hon. ”Nu tycker jag ni ska sova.”

”Jag ska röntgas om i morgon, och för det behöver jag ta tabletterna i kväll.”

”Ni har redan fått tabletterna på avdelningen där ni var innan ni kom hit. Det står på ert kort.”

Hon var rädd att förlora sitt jobb genom att ge mig en dubbel dos av tabletter. Och jag var rädd att förlora ytterligare en dag genom att inte få tillräckligt med tabletter. Vilken förlust skulle kännas hårdast? Att förlora jobbet, förstås. Därför tog jag inte i och blev oregerlig utan gick snällt igenom hela problemkomplexet steg för steg med henne.

”Menar ni att ni ska få precis samma röntgenundersökning igen, två dar i rad?” utbrast hon, när hon anade att detta var mitt eget framfusiga önskemål.

”Precis”, sade jag hurtigt. Nu tyckte jag att det började lossna.

Men ack, nej: ”Det tillåter de aldrig. Det blir för dyrt. Och försäkringarna betalar inte för omröntgningar.”

”Jo, det gör de om det är sjukhuset som har gjort ett fel”, diktade jag ihop utan att veta ett dugg om vilka regler som gällde.

”Vem bestämde att ni skulle omröntgas?” frågade sjuksköterskan fortfarande misstroget. Hon anade nog ugglor i mossen, och de hoade att jag var en sådan där som missbrukade röntgningstabletter.

”De var en doktor som var här i morse”, sade jag. ”Jag vet inte vad han hette. Men jag är säker på att han var från röntgenavdelningen.”

”Det här måste jag kolla upp”, sade hon och tog mitt kort ut ur plastfickan. Men så log hon litet rart mot mig: ”Vi ska säkert lösa det här problemet”, och försvann.

Min nyopererade rumskamrat låg lugnt och sov bakom sitt skynke under hela den här konfrontationen, och jag låg där länge och bara väntade. Jag tänkte inte låta morgondagens röntgning bli uppskjuten en dag till, även om jag gärna ville låta mig somna bort från alltihop. Men till slut kom hon tillbaka med en tablettburk, en vattenmugg och mitt kort i händerna. Hurra!

”Vi räknade ut vem doktorn var och ringde honom hemma. Ja, ni hade rätt, ni ska omröntgas i morgon, och här är era sex tabletter. Ta dem nu med litet vatten!”

Inlägg 2.346: 16 mar 1971

Sjukdomsarvsövertygelsen

År 2014 – nu flyger vi alltså snabbt 66 år fram i tiden – satt jag i augusti och såg på TV. Plötsligt hade jag två TV-skärmar framför mig, den ena under den andra och litet på sned. I stället för att tillsammans skapa en tredimensionell bild gav mig mina två ögon var sin tvådimentionell bild.

Svårt fall av dubbelseende (internet)

Den kvällen tillbragte jag åtta timmar på akutmottagningen. Jag trodde att jag hade fått en hjärnblödning, men trots all CT-scanning och MRI-scanning av hjärnan, trots alla blodprover och röntgenbilder fann de ingenting av intresse. Jag fick papper på att jag var helt frisk och sund.

Men några dagar senare fann min husläkare – som jag inte hade besökt på nio år – i mina papper att det i nedre kanten av en MRI-bild skymtade en stor svulst inne i min hals, och det visade sig vara sköldkörteln som var fyra gånger förstorad. Då gick mina tankar omedelbart till mammas äventyr år 1948 och fick mig att undra om mitt samtidiga dubbelseende var en ren tillfällighet. Varför hade riktningen av min ena ögonglob förskjutits cirka 2 grader neråt? Mammas ögon hade skjutits framåt, men kunde inte en uppsvällning av vävnaderna bakom ögonen lika väl puffa till en ögonglob litet i sidled?

När jag läste upp mig på Basedows sjukdom på internet fann jag också att så gott som alla patienter hade fått den i arvegåva. Allt detta gjorde mig helt säker på att jag hade fått Basedows sjukdom. Men då mitt blod inte visade den förhöjning av sköldkörtelhormonet som definierar sjukdomen, så höll ingen läkare med mig om detta. Och därvid har det blivit. Jag tog inte mitt argument till högsta domstolen, för ögonens fixering skulle man ändå inte kunna göra något åt. Men jag var glad att jag tre år tidigare hade slutat köra bil – det kunde ha blivit litet väl trångt med bilar ovanpå varandra på gatorna.

I oktober 2014 fick jag min sköldkörtel borttagen, och dagen efter det var jag hemma igen och kunde påbörja min 57 år långa vandring i mammas fotspår med en tablett varje morgon.

Sköldkörteln (internet)

Nu återvänder vi från vår tidevarvsflygtur till år 1971 och Kolumbussjukhuset. Tidpunkten nalkades då sjukhuset varje kväll gick i dvala – jag tror att det var klockan 22.00 – och då ringde jag på sköterskan.

”Nu är det väl dags för mina tabletter”, påminde jag henne.

”Vilka tabletter?” undrade hon. ”Ni ska inte ha några fler tabletter.”

”Jag ska röntgas i morgon bitti och måste ta tabletterna för det nu i kväll”, förklarade jag.

Inlägg 2.345: 16 mar 1971

Mammasjukdomen

(Brevet fortsätter)

”Du har en helvetiskt torr värme på vintern i lägenheten, alla dina slemhinnor blir alldeles förstörda av den. Du andas inte FRISK LUFT annars än på semestern. Du äter för fort och för mycket och fel saker, du motionerar bara ibland hemskt mycket och inte alls dessemellan. Allt detta hämnar sig, och luften i Nya York blir inte bättre med tiden utan mycket, mycket sämre. Du får ta ställning. Antingen stanna i Nya York. och bli en utsliten, klen man vid 50 års ålder, eller flytta till en annan plats, antingen i Amerika eller Europa inom IBM-koncernen, som har filialer i hela världen, och känn dig som en människa. Du skriver ofta om hur du hatar kölden. Men ingenstans kan det vara så kallt som i Nya York, när det är kallt där.

”Älskade unge, allt detta skrives inte för att skrämma dig utan för att tala om att även vi äro oroliga för dig. Vill du tvunget stanna i Nya York en tid till, så måste du gifta dig eller flytta ihop med en flicka. Du behöver någon som ska se till dig, hjälpa med maten, vara tillsammans med dig när du är ledsen eller glad, särskilt när du är ledsen. Ni kan bo utanför centrum. Nu har du sett så mycket teater och bio att det räcker en bra tid framöver, och har man en älskad människa vid sin sida behöver man inte så mycket bio och teater. Ja, det är kanske ett sätt till att överleva.”

Jag citerade allt detta därför att det visar precis hur mina föräldrar tänkte om mitt liv. Det svåraste var ju att jag inte med ett ord kunde nämna mitt förhållande till Ed. Men det kunde man inte göra på den tiden. Om man inte var extra modig, vilket jag inte var, eller extra hänsynslös, vilket jag inte heller var.

I samma brev berättade mamma att hon inte heller kände sig prima. Hon hade ett otrevligt tryck i halsen, som hon ibland fick och som ingen visste varifrån det kom. Hon trodde att det var ”den gamla struman” som spökade.

Här skall jag passa på att lägga in en snabb titt bakåt i tiden och en titt framåt i tiden. Var beredd att flyga som en örn runt tidevarven ett litet tag framöver!

År 1948, när jag var 14 år gammal och mamma 43, hade hon något som hette Basedows sjukdom (eng. Graves disease), vilket innebar att hennes sköldkörtel var uppsvälld – detta kallas ‘struma’ – och att samtidigt vävnader bakom hennes ögon hade svällt upp och tryckte ögongloberna framåt. Detta kallades exoftalmus, och hon tyckte att det var avskyvärt att se ut som om hon stirrade, vilket jag som 14-åring varken lade märke till eller brydde mig om.

Ögon framknuffade av Basedows sjukdom, exoftalmus (internet)

Hon fick sin sköldkörtel bortopererad, ett allvarligt ingrepp vid den tiden. Efter detta fick hon varje dag under sina återstående 57 år ta en daglig tablett för att ersätta sköldkörtelns hormonproduktion.

Sköldkörtelhormontabletter (internet)

Inlägg 2.344: 16 mar 1971

Medpatientsjukdomen

Det var en skön dag i en skön säng, och televisionen förblev avstängd. Men mot kvällen fick jag sällskap. En 64-årig man rullades in och lades i sängen bredvid. Han såg ut att vara i 50-årsåldern och hade opererats på morgonen i ena benet för något cirkulationsproblem. Han hade legat i intensivvård under dagen, och nu var han bra nog att ligga på en vanlig avdelning. Han var talför och pigg och sade att detta inte var den första gången som han hade gått igenom den här operationen. Och ändå gick det inte ett dygn innan han var på cigarretterna igen! Jojo!

Annons för Marlborocigarretter, 1971

Ed kom som vanligt till mig på en liten stund på kvällen, och han hade med sig ett brev från mamma. Jag hade ju inte skrivit ett knäpp om sjukhuset, så jag var nyfiken på vad det innehöll. Om hon hade vetat om mitt tillstånd skulle brevet vara fyllt med förebråelser och goda råd, men nu skulle jag i alla fall slippa det.

Ed tyckte att jag nu hade fått det trevligt igen, men han kunde inte fatta att de återigen hade gjort fel med röntgentabletterna.

Brevet började med precis samma tankar som jag hade delgett henne tidigare. Att jag hade alldeles för mycket smååkommor, och det oroade henne lika mycket som mig. Men hon hade en förklaring och därmed en lösning, vilket jag inte alls hade.

”Du tål inte klimatet i Nya York, och du sköter dig inte som du skall. Det är inte meningen att pjoska med sin hälsa alltid, men att göra som du gör är direkt skadligt. Du har flera gånger berättat att du har varit dålig, haft feber, ont i halsen eller magen, och så åkte du ibland till Puerto Rico, ibland till badstränder någon annanstans, och du badade och kände dig bättre, och sedan vid hemkomsten var du riktigt sjuk. Sådant går inte i längden, du undergräver din hälsa och åkommorna kommer oftare och oftare.

”Klimatet i Nya York är erkänt DÅLIGT. Ja, säger du, men massor med människor bor ju där. Visst gör de det, men alla som har råd bor i förorter eller bor i stan och har ett ställe utanför, dit de flyr på fredag kväll till måndag morgon, för att överleva. Jämför dig inte med Ed. Han är född i Nya York och hör till en annan ras som tål tropiskt klimat. Du reser med honom till tropikerna, solar hela dagarna och lever som en inföding och glömmer att du är född i norden och att hela din organism är ‘daterad’ för helt andra förhållanden.”

(Brevet fortsätter)

Inlägg 2.343: 16 mar 1971

Tablettantalsfelaktighetsupptäckten

Tisdagen började precis som måndagen. Först jättemuggen med barium – inte fullt så hemskt nu när man på förhand visste hur hemskt det var – och rullningen till röntgenavdelningen. Den här gången hade jag ju fått mina nödvändiga tabletter, så fotograferingen av min mage och gallsäck kunde äga rum. Det gick som en dans och jag rullades tillbaka till min säng och oväsendet i korridoren intill.

Efter någon timme kom en doktor och frågade mig om jag hade tagit mina röntgentabletter på kvällen före – röntgenbilderna hade inte blivit bra nog för att vara till nytta. Jo, jag hade tagit dem, och systern hade varit här när jag tog dem. Han gick sin väg och kom sedan tillbaka med ett papper i handen.

”Jag ser att ni fick sex tabletter – är det riktigt?” undrade han.

”Det stämmer. Jag räknade dem och vet att det var sex.”

”Men ni måste ta tio tabletter för den här röntgningen av både magen och gallan”, sade han i en smått anklagande ton.

”Jag tog alla de sex tabletterna som jag fick, och det skulle vara sex tabletter. Allt jag har hört nämnas nu i flera dagar är sex tabletter, inte tio.”

”Det måste vara tio, annars kan vi inte få fram användbara röntgenbilder. Nu måste vi göra om det i morgon”, sade han och stormade ut ur rummet. Jag gissade att det nu utspelades en dramatisk scen i sjuksköterskornas rum.

Några timmar senare, efter en efterlängtad frukost, kom en sängflyttare, och i handen hade han en order att flytta mig till ett annat rum. Eftersom jag inte hade hört ett knäpp om att jag skulle flyttas, bad jag honom att verifiera att det var mitt namn som stod på hans order. Jag sade det snällt och rart, inte misstänksamt, för jag ville framför allt här i världen bli flyttad iväg från den larmande TV-apparaten. Jo, det var rätt, Gymbrat skulle rullas till ett rum i sjukhusets framända. Och det lät ju bra, för det var där som jag hade bott under julen och nyåret 1965-1966.

Det var underbart att komma dit, särskilt från det hemska fyramansrummet utan telefon. Det var en solig dag med fönstret vettande mot söder. Det var också varmt ute med 20 grader, fönstret var öppet och en frisk bris svepte in. Det var också tyst, och det var nog det bästa av allt.

Det var ett tvåmansrum, men den andra sängen var oanvänd – kanske någon hade lämnat återbud? Halvprivat toalettrum – delat med ett angränsande rum – i stället för en enda toalett för hela korridoren. Detta var för mig i klass ‘lyxhotell’ jämfört med var jag just hade bott. Rena paradiset. Nåja.

Inlägg 2.342: 15 mar 1971

Patientbörsmäklarsamtalstrappspringandet

Först när jag hade bestämt mig för vilka aktier jag skulle köpa och det blev dags att få in mina börsorder till min mäklare kom jag på att jag ju inte hade någon telefon. Jag hade ju haft en vid sängen när jag låg här i flera veckor över jul och nyår år 1965-1966 efter mina två hemorroidoperationer. Men här i fyramansrummet fanns det ingen sådan lyx. Det kanske var billigare att ligga här, men det hade jag inte bett om – det fanns bara inga lediga sängar att välja mellan.

Jo, det fanns en mynttelefon två trappor ner om jag (1) hade femtioöringar och (2) fick lov att gå i trappor. Hissar fanns det förstås, men det kom aldrig med i diskussionen – det kändes liksom olagligt för patienter att beblanda sig så intimt med andra människor. Jag hade en liten pung med småslantar och gav mig dit ner och fann telefonen, och på så sätt utförde jag den eftermiddagen mina högfinansiella investeringar.

Mynttelefonen på Kolumbussjukhuset var mindre utstyrd (internet)

Jag sålde alltså mina 200 aktier i Salem för 15.237 kronor, så jag fick faktiskt nästan dubbelt tillbaka. Den försäljningen läkte många små sår från det gångna året – i mars år 1970 hade jag köpt dem för 8.297 kronor, en vinst på 6.940 kronor. Hurra!

Och så kom hoppet ut i det okända. Räknestickans val som nummer 1 var fläskfirman Bluebird, men jag gjorde det ännu vildare än så. Jag ville spekulera i teckningsrätter och köpte 300 sådana, vilka vardera gav mig rätten att inköpa en aktie i Bluebird för 55 kronor. Med bara tidningen till hjälp visste jag inte mycket om detaljerna i detta löfte, men jag skulle ju snart vara ute härifrån. Jag betalade sammanlagt 6.597 kronor för dessa teckningsrätter.

Och så över till aktieval nummer 2: Marlene Industries. Jag köpte 100 aktier för 7.344 kronor. Det var lättare gjort, och efter det kändes det gott att klättra mina två trappor upp till min väntande säng och den bullrade TV-apparaten, som effektivt dränkte mina eventuella aktieköpssjälvförebråelser.

Ed tittade in en stund på kvällen, men resan från Morristown tog så lång tid att han inte hann komma till mig förrän vid 20-tiden – och han kunde bara stanna en liten stund, för han skulle ju upp igen klockan 06.00. Jag anade, men sade naturligtvis ingenting om det, att han inte skulle komma att åldras på sitt arbete långt därute i Nya Jersey.

Nu glömde sköterskan inte bort att ge mig mina tabletter att ta innan jag somnade: ”Här är sex tabletter. Ta dem nu med litet vatten!”

Och hon stod kvar där tills jag hade gjort det. Det fick mig att känna att det var mitt fel att inte ha tagit de tabletter som jag inte hade fått kvällen före.

Inlägg 2.341: 15 mar 1971

Röntgentablettförseendeöverseendet

Tidigt på måndagsmorgonen var det dags för min magröntgen, och jag hade inte fått äta ett dugg sedan middagsmålet på söndagen. Jag var riktigt hungrig, särskilt som jag nu inte längre mådde illa. Så när en sköterska serverade mig en jättestor mugg med mjukglass, som jag trodde att det var, så hoppade jag till av glädje – tills jag prövade på eländet och fann att det inte smakade någonting alls. Nu blev jag igen illamående, men på ett annat sätt. Det var bariumgröt som jag fick ätdricka för att röntgenbilderna skulle bli skarpa, sade sköterskan, och så rullades jag iväg till fotografen.

Bariummugg, fast min var av papp och mycket större (internet)

Först då kom någon på att jag inte hade fått några tabletter. Dem skulle jag ha svalt ner kvällen före, och utan dem blev det ingen röntgen. Jag blev i stället ombokad till nästa morgon, och fick sedan rullas tillbaka till min säng intill den väsnande TV-apparaten.

Där låg jag nu hela måndagen, och det till ingen nytta. Jag var nu såpass klar i huvudet att jag kunde tänka på annat än min onda mage. Kanske jag skulle köpa några nya aktier?

I några timmar låg jag och läste söndagens Nya Yorks Tidender, som Ed hade haft med sig under gårdagen. Särskilt börsbilagan tillsammans med min räknesticka. Jag hade en gång lagt mig hemma med min räknesnurra på magen, men det var bara vingligt. Och dessutom kanske maskinens fotavtryck kunde synas på röntgenbilden, så det fick bli räknestickan.

Men helt utan räknesticka bestämde jag mig för att nu sälja mina aktier i Salem, som jag hade köpt som Salem-Brosius ett år tidigare. De hade fördubblats i värde i mina händer, och jag ville inte sitta på dem tills priset gick ner igen. Det var inte bara frågan om att tjäna litet pengar utan mera för att bevisa för mig själv att man också kunde tjäna in pengar på börsen och inte bara förlora vareviga gång.

Men vad skulle jag köpa för de pengar som då skulle komma tillbaka till mig?

Räknestickan valde ut Bluebird, som jag vill minnas tillverkade fläskvaror – internet minns det inte alls. Och som tvåa kom Marlene Industries, en fabrik som tillverkade enklare damkläder och som internet inte heller kan ge mig någon hjälp med. Skulle jag lita på räknestickans omdöme? Jo, jag ville verkligen tro på den, så jag beslöt att köpa några aktier av båda sorterna bara för att göra klart att matematik fungerar.

Tyst, min mun, så får du en gratisemission av fondaktier!