Inlägg 1.170: 2 aug 1967

Festivalsommarwienervalsupplevelsen

En annan av mina arbetsuppgifter skulle jag inte ha brytt mig om att nämna om det inte hände något som jag åtminstone då tyckte var urkomiskt. Min uppgift bestod av att göra något med en elektrisk räknemaskin, addera rader av siffror eller vad det var. Mitt i en uträkning stannade min maskin, för någon hade dragit ur sladden, därför att nu var det dags att koka te. Klockan var 16, och då dracks det te i England i alla rättmätiga sammanhang. Så medan tevattnet kokade upp fick jag stå och titta ut på den livliga flodtrafiken. Så småningom blev min kontakt ledig igen och då kunde jag återgå till mina summeringar.

Efter arbetsdagens slut tog jag ett förortståg från järnvägsstationen alldeles intill kontoret. På väg dit köpte jag mig varenda dag en jättestor persika för 36 öre från en gatuförsäljare och njöt otroligt av denna smaskiga godsak. Tågresan gick till Svartheden (eng. Blackheath), där det tog mig tio minuter att nå mitt pensionat. Middag serverades klockan 18.30, och vi satt där åtta personer runt ett bord med en pensionerad överste vid ena kortänden. Han hade tjänstgjort i Indien och underhöll oss dagligen med sitt minnesförråd av alla de lata indierna och hur han minsann hade fått dem att tjäna Hans Majestäts imperium på ett bättre sätt. På morgonen serverade de oss frukost med bacon och skinka och ägg och rostat bröd och marmelad, varefter jag gick till stationen, köpte mig en dagstidning, Dagliga Telegrafen (eng. Daily Telegraph), och åkte till kontoret. Mitt stora rum på pensionatet kostade 7,25 kronor per dag, och det inkluderade både frukosten och middagsmålet.

Detta låter antagligen som en förfärlig sommar, men det var den då rakt inte. Bara chansen att få rå mig själv i sex veckors tid och det i ett främmande land gjorde ju varje dag till ett äventyr. På veckosluten utforskade jag storstaden, gata upp och gata ner, mycket med buss och med karta i hand.

England hade rest sig ur krigets aska och arrangerat en festival för sommaren 1951. Ett nytt konserthus, Kungliga Festivalhallen (eng. Royal Festival Hall) hade öppnats i maj på flodens södra sida.

Kungliga Festivalhallen, London, 1959 (internet)

Dit bjöds jag på konsert en kväll av en Londonbosatt dotter till en av min mammas äldsta vänner. Det var en symfoni som Benjamin Britten antingen dirigerade eller hade komponerat – jag minns inte vilket.

Benjamin Britten (internet)

I mellanakten spelade Londons Filharmoniska orkester (eng. London Philharmonic Orchestra) i foyern, och jag fick då virvla runt med henne i en böljande wienervals på det gröna marmorgolvet – en kväll som jag är lycklig över att en gång ha fått uppleva.

Inlägg 1.169: 2 aug 1967

Mejeriorganisationsbrevpapperskorrigeringsarbetsuppgiften

Det var alldeles tjockt med turister nere vid floden intill Tornfästningen. De var troligen där i samma ärende som vi: för att ta en närmare titt på den gamla bron.

Tornfästningsbron, London (1967)

Eftersom det är den här bron som alltid används när man skall identifiera London, så tror många det är den som heter Londonbron (eng. London Bridge). Men det är namnet på den bro som kommer näst i tur västerut, och den ser så vanlig ut att ingen bryr sig om den. Men nu var det alltså den dekorativa Tornfästningsbron det gällde, och vi tog den från litet olika håll nu när vi ändå var där.

Tornfästningsbron, London (1967)

Tornfästningsbron, London (1967)

Vi gick sedan västerut någon kilometer till det norra landfästet av den riktiga Londonbron, som var fullpackad med människor som var på väg hem från sitt arbete i finanskvarteren bakom oss till järnvägsstationen just söder om bron, där deras förortståg stod och väntade. Lägg märke till det vita huset i bildens vänstra kant!

Kvällsrusning över Londonbron, London (1967)

Vi slog följe med folkmassan och ställde till med trottoartrafikstockning när vi stannade för att ta den här bilden av utsikten nedför floden med Tornfästningsbron långt borta.

Tornfästningsbron sedd från Londonbron, London (1967)

Men sedan fortsatte vi över hela bron, för jag ville peka ut för Ed var jag arbetade i fem veckor under sommaren 1951. Det var en bit upp i ett några våningar högt vitt kontorshus som låg på brons östra sida just vid det södra brofästet – det hus som jag just bad dig att lägga märke till.

Pappa hade fått en affärsbekant på en firma som hette Förenade Mejerierna (eng. Amalgamated Dairies) att låta mig ‘arbeta’ – utan betalning – på sitt kontor på Tooleygatan (eng. Tooley Street), vilket var just det huset. Firman var en brittisk försäljningsorganisation för mejeriprodukter från Nya Zeeland, och det hade ett trettiotal styrelsemedlemmar, vars namn alla stod tryckta överst på firmans skära flygpostbrevpapper. En av dessa hade just utbytts, och brevpapperet hade därför nu blivit felaktigt. I stället för att kasta bort och trycka nytt hade de valt att trycka upp små häften av tunt skärt papper i storleken 3 x 1 centimeter, gummerade på baksidan, med den nye styrelsemedlemmens namn påtryckt.

Det blev en av mina arbetsuppgifter att riva av en namnlapp, fukta den på baksidan med en svamp och nogsamt sätta fast den så att den precis täckte det gamla namnet på brevpapperet. Och si, brevpapperet blev som nytt – och helt korrekt! Och detta gjorde jag på hundratals, ja säkert tusentals brevpapper i kartong efter kartong, dag efter dag, tills hela deras lager av brevpapper hade korrigerats.

Inlägg 1.168: 2 aug 1967

Kronjuvelssäkerhetsarrangemanget

Att jag så nogsamt visste hurpass bekvämt ledamöterna hade det i sina långbänkar berodde på att vi åskådare på läktaren satt på precis samma sätt. Samma gröna skinn, samma inbyggda högtalare. Det var verklig jämlikhetsdemokrati som praktiserades i Underhuset.

Jag tror att varken premiärministern, Clement Attlee, eller oppostionsledaren, Winston Churchill, var närvarande, för då skulle jag ha vetat det. Jag vet ännu mindre om vad det var som debatterades – själva upplevelsen att sitta härinne i denna viktiga sal där viktiga människor fattade viktiga beslut var upplevelse nog för den här lille, inte fullt 17 år fyllde, pojkvaskern.

Aldrig i världen att Ed och jag kunna få uppleva samma sak nu år 1967. Ingenting var längre lika enkelt som det hade varit år 1951. Så vi gick förbi byggnaderna och beundrade den gammaldags arkitekturstilen.

Vid Westminsterbron (eng. Westminster Bridge) fick vi se en fascinerande skulptur av en kvinna i antiken i en karriol dragen av två frustande hästar i full galopp, och det var spännande nog för oss att ta en bild. Vi fann senare att kvinnan var Bodacea, som år 61 reste motstånd mot romarna som då behärskade England. Hon lyckades emellertid inte att få igång en revolt och tog då gift hellre än att bli tillfångatagen. Nåja, men skulpturer behöver ju inte alltid frambära något djupt budskap, eller hur?

Bodaceaskulpturen, Westminsterbron, London (1967)

Vårt nästa mål var Tornfästningen (eng. The Tower), och jag visste att vi lätt kunde ha fortsatt dit till fots längs floden – Ed och jag var ju halvt professionella långvandrare. Men vi hade faktiskt redan gått långt denna dag, och det här var ett lämpligt tillfälle för mig att visa upp Londons tunnelbanor för Ed. Vi dök ner till stationen Westminster inunder Bodaceastatyn och åkte faktiskt en längre sträcka än jag hade räknat med.

Tunnelbanenätet, Från Westminster till Tower Hill, London, 1967 (karta)

När vi kom upp igen ur underjorden vid stationen Tornfästningsbacken (eng. Tower Hill) hade vi både Tornfästningen och Tornfästningsbron (eng. Tower Bridge) rätt framför oss, ungefär som på det här vykortet.

Tornfästningen och Tornfästningsbron, London, 1967 (vykort)

Vi besåg det som skulle ses i Tornfästningen, inklusive kronjuvelerna som förvarades där, tryggt övervakade av ett gäng gamla gubbar i antik utstyrsel. De kallade sig Oxköttsätare (eng. Beef Eaters), något som antagligen var avsett att leda tanken till stora starka muskler – mycket angenämt i och för sig – men i verkligheten betydde alltför mycket mat och alltså besvikelse. Men kronjuvelerna fanns kvar där ändå tack vare god signalutrustning och okrossbart glas.

Oxköttätare, Tornfästningen, London (1967)

Oxköttätare, Tornfästningen, London, 1967 (vykort)

Inlägg 1.167: 2 aug 1967

Underhusnyuppbyggandet

Ed tjänstgjorde som vår gravvårdsfotograf i Westminster klosterkyrka, och här är hans samlade alster. De är helt neutrala, bortsett från att jag oavsiktligt måste ha insinuerat mig in i kanten av en av dem.

Sarkofag med enorm dedikationstavla, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Ryggtavla, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Prästerlig figur, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Sörjande sidofigurer, Westminster klosterkyrka, London (1967)

I ett hörn av klosterkyrkan stod den brittiska kröningsstolen, använd enbart vid landets kröningstillfällen. På en hylla under sätet låg den 152 kilo tunga Ödesstenen (eng. Stone of Destiny), vilken ursprungligen hade kommit från Skottland. År 1996, alltså långt efter vårt besök, gav sig fyra skotska studenter på att stjäla den tillbaka till Skottland, där den därefter befinner sig. Enligt avtal kommer den att placeras tillbaka i kröningsstolen vid framtida kröningstillfällen.

Kröningsstolen med Ödesstenen på sin plats, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Medan det inte var någon avgift för att komma in och bese Westminster klosterkyrka, så kostade det 1,45 kronor att bli insläppt i de delar av kyrkan som är benämnda de ‘kungliga kapellen’. Jag har trots den synbarligen högre värderingen inget minne av vad vi fick se där.

Entrébiljetter, Kungliga kapellen, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Vi passerade parlamentets byggnadskomplex, som låg alldeles intill Westminster klosterkyrka. Vi hade inte ens en tanke på att gå in där, dels på grund av tidsnöd och dels därför att det sannolikt skulle visa sig omöjligt att komma in. När jag vistades i London som tonåring på sommaren 1951 gick jag en dag dit för att närvara vid en parlamentsdebatt i Underhuset (eng. House of Commons), och det gick alldeles utmärkt. Jag hade fått veta att jag skulle visa upp mitt svenska pass för att få gå förbi de många ‘vanliga’ människorna som stod i kö. Jag gjorde det, men då det inte stod någon där och köade vid det tillfället vet jag inte om min svenskhet hjälpte mig.

Parlamentsbyggnaderna sedda ovanifrån, London, 1967 (vykort)

Underhusets byggnad, som helt hade bombats sönder under kriget, var nyuppbyggd av det krigsfattiga England så billigt som möjligt, något som jag då inte alls kände till. Vi åhörare satt uppe på en läktare baktill i salen, vända mot talmannen längst bort i den andra änden. Det regerande Arbetarpartiet (eng. Labour Party) hade sina ledamöter placerade från oss sett till vänster därnere, och det Konservativa partiet (eng. Conservative Party) i opposition till höger. De två partiernas ledamöter satt vända mot varandra på inalles åtta långbänkar klädda med grönt skinn. Bänkarna var placerade på avsatser så att alla hade fri sikt, och inbyggda i bänkens rygg satt det tätt med små högtalare så att alla ledamöter skulle kunna höra allting ordentligt.

Underhusets kammare, Parlamentet, London (internet)

Med över 600 ledamöter fanns det bara rum för 427 på långbänkarna, och endast de högsta hönsen i partierna hade sina platser reserverade, längst nere intill det stora mittbordet. Fanns det ingen sittplats ledig fick man snällt stå bak i salen.

Inlägg 1.166: 2 aug 1967

Byggnadsnersvärtningsprocessen

Jag tog Ed vidare på Esplanaden (eng. The Mall) till Trafalgartorget (eng. Trafalgar Square) med sina duvor som skulle matas precis som på S:t Markusplatsen i Venedig – såvida man inte hade varit där och alltså redan gjort det. Det hade vi ju, så vi sparade in en stund, vilken vi använde till att svänga söderut på Vithallen (eng. Whitehall), Londons officiellaste gata.

Där stötte vi först på Hästgardets (eng. Horse Guard) kaserner och de rödrockade hästgardisterna, som stod överallt och bevakade sig själva bäst de kunde mot alla klåfingriga turister utan att någonsin våga brista ut i ett danskt leende.

Hästgardist utan häst, Whitehall, London (1967)

Närbild av hästgardist, London, 1967 (vykort)

I tvär motsats till trängseln vid Hästgardets kaserner var det nästan ingen som brydde sig om den brittiske premiärministerns bostad på den lilla Downinggatan (eng. Downing Street) strax därintill. Hans hus, nummer 10, skyddades av en enda polis, och just ifall någon turist skulle vilja ta en bild av husdörren fullgjorde han sin bevakningplikt några steg därifrån. Jag ville förstås ha med honom på bilden, så jag fick vinkla till det så att han kom med. Det var inte svårt, eftersom det inte fanns någon annan människa där.

Premiärmenisterns bostad, Downinggatan 10, London (1967)

Mitt i gatan på Vithallen, nära korsningen med Downinggatan, stod en vit cenotaf (eng. cenotaph), en minnesgravvård av marmor, rest där till minne av de fallna i första världskriget. Av någon anledning kom jag så väl ihåg den från mina tonårsbesök i London, och fortfarande tillät trafiken oss att utan vidare gå ut mitt i gatan och fotografera den och läsa dess inskrifter.

Minnesgravvården, Whitehall, London, 1967 (vykort)

Så kom turen till Westminster klosterkyrka (eng. Westminster Abbey), där kungahusets kyrkliga evenemang vanligen äger rum. Du kan se hur den, i likhet med alla andra ståtliga byggnader i vit sten, hade tillåtits svartna av all kolröken upp till en höjd av, säg, fem våningars höjd. Högre upp hade vindarna själva tagit hand om rengöringen, vilken verkade att helt ha försummats på de lägre nivåerna. I dag, när man inte längre värmer upp bostäderna med kol och koks, har dessa vackra byggnader fått en chans att pråla i sin avsedda vita glans.

Westminster klosterkyrka, London (1967)

På mig imponerade Westminster klosterkyrka mycket mera sedd utifrån än den gjorde inuti. Från gatan framstod den som en mäktig klassisk katedral, men innanmätet var visuellt delat i två halvor genom att en körläktare var byggd i kyrkans mitt. Läktaren var väl inte högre än ett tiotal meter, vilket gjorde att ljud ekade i valven över hela helgedomen, men man kunde inte se någonting mellan de två kyrkhalvorna.

Körläktaren, Westminster klosterkyrka, London (1967)

Inlägg 1.165: 2 aug 1967

Yttrandefrihetsnästantotaliteten

Genom att vandra norrut till det onämnbara tornet kom Ed att få se mängder av de otaliga kvarter som utgör centrala London men som inte direkt hör till det som endagsturisterna i allmänhet får ta del av. Jag hade ju själv inte på långa vägar varit överallt trots månader i London, så det var en upptäcktsfärd för mig också. Vi kom så småningon ner till Oxfordgatan (eng. Oxford Street) och på den hoppade vi in på en pub och fick oss litet lunch.

Sedan fortsatte vi på Oxfordsgatan till Marmorbågen (eng. Marble Arch) i hörnet av Hydeparken (eng. Hyde Park). Där visade jag Ed Talarhörnet (eng. Speakers’  Corner), vilket var det enda ställe i Storbritannien där vem som helst hade rätt att stiga upp på en trälåda – som skulle medföras – och tala till den eventuella publik, som samlades framför honom, om precis vad som helst och vad han tyckte. Det fanns bara ett enda undantag: inga negativa omdömen om det brittiska kungahuset.

Jag berättade att jag hade varit omåttligt imponerad över denna institution när jag först visades den år 1950 – maken till dennna frihet fanns ingenstans i Sverige såvitt jag visste. Och numera bodde jag i ett land där det var inskrivet i grundlagen att jag hade rätt att säga precis vad jag ville om vad eller vem jag ville var jag ville – och utan trälåda!

Vi gick en stund genom Hydeparken för att påminna oss om Nya Yorks Centralpark som vi snart skulle få återse. Vi lämnade Hydeparken i ett annat hörn och passerade då Wellingtonbågen (eng. Wellington Arch) och fortsatte sedan genom Gröna parken (eng. Green Park) till Buckinghampalatset (eng. Buckingham Palace).

Buckinghampalatset, London, 1967 (vykort)

Buckinghampalatset och Victoriastatyn, London (1967)

Precis som vid Vita Huset i Washington kunde man inte komma närmare byggnaden än ett högt omgivande svart järnstaket. Skillnaden var att man i Washington kunde se en välansad park mellan staketet och huset, medan Buckinghampalatset bara bjöd på en oändlig grusplan. Men det brittiska staketet hade mera prydnadsdetaljer. Allt jämnar ut sig i de små detaljerna.

Högvaktsposter, Buckinghampalatset, London (1967)

Grindprydnader, Buckinghampalatset, London (1967)

Grindlåsanordning, Buckinghampalatset, London (1967)

Nästa park, S:t Jamesparken (eng. Saint James Park), hade något verkligt intressant att komma med: svarta svanar. De hör hemma endast i Australien, och dessa svanar hade placerats som dekoration i just denna Londonpark. De var inte inhägnade som i en zoologisk trädgård utan sam omkring i parkdammen bland änder och andra vattenfåglar. De trivdes som synes gott nog för att ha skaffat sig barn där.

Svart svan med unge, S:t James park, London (1967)

Inlägg 1.164: 2 aug 1967

Statshemlighetsavslöjandet

Det visade sig att Park Royal hotell bara var några kronor dyrare än en del nordiska hotell som vi hade bott på: 58 kronor plus 10% i dricks som lades på räkningen.

Rumsräkningen, Park Royal hotell, London (1967)

Nå, det skall väl sägas att vårt rum inte alls var lika fint och välhållet som rummen i Skandinavien, men det gjorde oss då rakt ingenting. Det fanns sängar och bad och toalett, och dessutom talade folk engelska så att Ed kunde förstå vad de sade. Vi gjorde oss i ordning för dagens stadsupptäckter och gav oss sedan ut i vimlet. På armen hade vi regnrocken – vi var ju i alla fall i England.

Väntar på bussen på hållplatsen vid hotellet, London (1967)

På bussen satte vi oss trots tobaksröken på övervåningen längst fram, precis som jag alltid hade gjort när jag besökte – eller bebodde – London i tidigare år. Ed hade lika roligt av att sitta där som jag. Biljetterna kostade 66 öre styck till Piccadillyplatsen (eng. Piccadilly Circus).

Bussbiljetterna till Piccadillyplatsen, London (1967)

Den här bilden av Piccadillyplatsen tog Ed från sin sittplats på bussen just innan vi gick av. Med den lilla statyn av Eros uppe på toppen av fontänen mitt i såg allting här, precis som det mesta i London, likadant ut som jag kom ihåg det från tidigare.

Picadillyplatsen genom bussfönstret, London (1967)

Men staden hade ändå skaffat sig ett mycket uppenbart byggnadsverk sedan sist, och det ville jag absolut se: det nya postkontorstornet (eng. Post Office Tower). Det hade invigts året före, jag hade sett det på TV, och nu såg jag till att vi gick i den riktningen när vi strövade runt i stadens centrum.

Tornet var smalt och runt och 189 meter högt och byggt för de diskantenner som behövdes för teletrafiken mellan London och restan av landet. Jag hade väntat mig att tornet skulle stå mitt på ett torg eller mitt i en park och se ut som det landmärke som det hade blivit i denna stad utan skyskrapor. Men nej då, så var det inte alls. Det hade visserligen invigts år 1966 med all officiell pomp och ståt, och det hade förevisats och beskrivits i tidningar, broschyrer och television – men samtidigt var det betraktat som en statshemlighet och existerade inte på några officiellt godkända kartor. Först på 1990-talet sade en ledamot av det brittiska parlamentet i ett anförande att hon hoppades att hon skulle vara skyddad av sin parlamentsimmunitet nu när hon avslöjade att det brittiska postkontorstornet existerade och att dess adress var Clevelandgatan 60.

Postkontorstornet, London (1967)

Det smala tornet var därför inhyst på en bakgård, tätt omslutet av flervånings bostadslängor så att ingen obehörig skulle råka se hemligheten. Ed och jag råkade lyfta våra ögon när vi var i närheten och såg då den övre delen av tornet skymta ovanför taknockarna, och Ed tog diskret en bild av vad han såg. Men vi sade naturligtvis ingenting till varandra om det, laglydiga som vi var.

Inlägg 1.163: 2 aug 1967

Wienerbrödsförtäringsengångsupplevelsen

Vi hade mycket att göra på morgonen. Våra tillhörigheter måste sorteras om för att bli flygbagage. Och ändå var vi utanför biluthyrningen redan klockan 07.15, men om vi hade väntat oss snabbehandling, så nej, det var stängt – de öppnade inte förrän klockan 08.00. Vad göra?

Vi fick helt enkelt parkera bilen på gatan utanför, skriva upp kilometertalet på bilhyrningskuvertet, lägga nyckeln och en förklaringslapp inuti kuvertet, och sedan sticka in det hela i deras brevlåda i dörren. De visste ju var de kunde få tag på mig i Nya York. Men vi hörde aldrig från dem.

Ed räknade ut att gårdagens körsträcka, inklusive körningen nu på morgonen, var 310 kilometer och att vi totalt hade kört 5.517 kilometer från Oslo. Jag sade till Ed att han hade gett mig avståndet från Nya York till San Francisco, men han insisterade att det var vår körsträcka.

Sedan kånkade vi med vårt bagage till SAS-hotellet snett emot centralstationen ett par kvarter bort, för det skulle gå en SAS-buss till Kastrup flygplats klockan 08.00. Trots den oväntade komplikationen med bilen kom vi till bussen med god marginal. Det är härligt att ha gott om tid!

Bussbiljett, Till Kastrups flygplats, Köpenhamn (1967)

För 3 kronor kom vi på några röda minuter ut till flygplatsen och blev av med vårt bagage. Efter det introducerade jag Ed till de nyttiga danska wienerbröden – som han, precis som jag, fann vara något alldeles underbart gott, och som han, också precis som jag, förstod att man äter bara en gång.

Våra bagagedokument, Flyget Köpenhamn-London (1967)

Klockan 09.35 bar det iväg till London och nya äventyr. Att min titelskylt säger att visiten i London var oväntad är en avsiktlig dramatisering av händelseförloppet – vi hade ju redan från första början tänkt stanna över i London i ett dygn och bokat flygbiljetterna därefter.

Titel för epilogen London (1967)

Vi landade på Heathrows flygplats efter en kort timmes svävande, och för just över 5 kronor per person åkte vi in till flygterminalen, som låg i Grevhovet (eng. Earl’s Court), en stadsdel väster om Londons centrum.

Bussbiljetter, Från Heatthrow flygplats, London (1967)

Det första vi måste göra var naturligtvis att hitta oss ett hotell, och vi frågade personalen om det fanns något med vettiga priser nära intill. Det gjorde det faktiskt – ett hotell Park Royal låg tvärs över gatan, och det skulle inte alls vara dyrt. De gav oss en broschyr om det.

Broschyr, Park Royal hotell, London (1967)

Och när vi steg ut i solskenet så låg Park Royal hotell precis där! Det såg alldeles förskräckligt fint – och dyrt – ut, men man hade ju sagt oss därinne att det var överkomligt. Och det gällde ju också bara en natt, så vi korsade gatan och steg djärvt in.

Park Royal hotell, London, 1968 (internet)

Inlägg 1.162: 1 aug 1967

Spritförtäringsbeläggsofattbarheten

Vi tömde bilen på våra pinaler och begav oss genast ut igen. På våra bilder av Köpenhamn kan du se det sakta falnande dagsljuset, men jag tar med ett och annat vykort som har helt oberoende ljusförhållanden.

Först tog vi oss till (a) Rådhusplatsen med en spårvagn som stannade alldeles intill hotellet.

Rådhusplatsen, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Därifrån tog jag Ed på en snabbpromenad för att se det viktigaste. Vi gick på (b) Ströget till (c) Kungens Nytorg och såg där (d) Kungliga Teatern och (e) Hotell d’Angleterre. Vidare till (f) Amalienborgs slott, där vi tyvärr inte fick se kung Frederik – som jag nästan hade skakat hand med i Nyköping/Falster år 1948 – och inte heller den stora vaktavlösningen, som skulle ske någon gång mitt på dagen. Däremot såg vi både högvaktspatrull och enskilda poster.

Högvaktsavlösning, Amalienborgstorget, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Högvaktspatrull, Amalienborgstorget, Köpenhamn (1967)

En smilande högvakt, Amalienborg, Köpenhamn (1967)

Så norrut till den ståtliga (g) Gefionfontänen som var värd någon minut.

Gefionfontänen, Köpenhamn (1967)

Ytterligare någon minut fick (h) Lilla Sjöjungfrun på sin sten strax ute i vattnet. Den blev mindre för varje gång jag såg den.

Den lilla sjöjungfrun, Köpenhamn (1967)

På vägen tillbaka passerade vi igen Amalienborg, och kungen var inte där nu heller. Vi svängde så ner förbi (i) Nyhamnen.

Kväll, Nyhamn, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Vi återvände via (j) Gammalstranden, (k) Carlsbergs Glyptotek, och (l) Tivoli till Rådhusplatsen för att äta middag.

Gammalstranden, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Kväll, Gammalstranden, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Kväll, Rådhusplatsen, Köpenhamn, 1967 (vykort)

Inte illa marscherat förbi tolv sevärdheter på en dryg timme! Jag valde ut restaurangen ‘Sju Små Hem’, som mina föräldrar hade varit på men inte jag. Den bestod av sju små separata rum, vartdera med bara några få bord, och alla inredda i olika stil som om de hade hört till privata hem.

Jag baxnar av häpnad nu när jag studerar notorna därifrån. Att vi åt varmrätt och dessert var ju helt naturligt, men att se en ‘Manhattan’ och en ‘Whiskey’ på vår barnota är för mig helt obegripligt. Jag som alltid har sagt och med bestämdhet vetat att jag inte alls gillar sprit! Detta hör till mina mest besynnerliga moment under all denna forntidsforskning.

Måltidsnotorna, Sju små hem, Köpenhamn (1967)

Efter middagen gick vi ut i kvällsmörkret. Först sökte jag upp adressen där vi skulle lämna tillbaka bilen, så att jag fick veta exakt vart jag skulle köra på morgonen. Oväntat nog var det någon där nu på kvällen, så jag fick lugn i själen att allt skulle gå snabbt.

Sedan begav vi oss till Tivoli. Här ser du entrén, följd av fyra bilder av ljusdekorerade byggnader inne i parken.

Entrén, Tivoli, Köpenhamn (1967)

Basarbyggnaden, Tivoli, Köpenhamn (1967)

Tivoliparken, Köpenhamn (1967)

Tivoliparken, Köpenhamn (1967)

Konserthallen, Tivoli, Köpenhamn (1967)

Hög tid för oss att komma tillbaka till vårt hotell för att sova inför avresan till London nästa morgon. Vi tog spårvagnen på Rådhusplatsen, använde våra gästkort för att få rumsnyckeln, och beställde väckning klockan 06.

Inlägg 1.161: 1 aug 1967

Blankettraserignället

Efter bara några få rattvridningar var vi vid Kronborgs slott.

Kronborgs slott, Helsingör, 1967 (vykort)

Det var lugnt och stilla där, inte alls så som jag hade väntat mig här vid Shakespeares kända fästning, rent lantligt faktiskt. För att ställa ifrån oss bilen fanns det ingen organiserad parkeringsplats, utan vi bara ställde oss där det redan råkade stå fyra andra bilar, och det gick ju bra. Vi befann oss nu bland en rad av diverse servicebyggnader som vette mot själva borgen, som låg innanför både en vallgrav och en hög tegelmur bakom den.

Servicebyggnader runt Kronborgs slott, Helsingör (1967)

Vi började med att gå runt hela alltihop och fann då att vallgraven inte gick hela vägen runt – på östra sidan var det Öresund som var vallgraven. Men den höga tegelmuren löpte runt hela det väl befästa komplexet, med eleganta portaler genom den in till borggården runt själva slottet. Här ser du mig i en av dessa portaler.

Kommer i portal genom muren, Kronborgs slott, Helsingör (1967)

Inne på borggården var man för nära slottet för att egentligen kunna fotografera någonting, så det fick bli ett torn i grodperspektiv och en portal som ledde in till själva Kronborgs slott.

Hörntorn, Kronborgs slott, Helsingör (1967)

Portal in till själva slottsbyggnaden, Kronborgs slott, Helsingör (1967)

Vi traskade omkring runt slottet en stund, men vi var inte intresserade nog för att gå på någon guidad visning. Så vi knäppte en av vaktposterna och beslöt oss sedan för att ha fått nog av detta och gav oss iväg till Köpenhamn.

En av högvaktsposterna, Kronborgs slott, Helsingör (1967)

Klockan var nu nästan 17 och det var hög tid att skaffa oss ett rum för natten. Jag lyckades hitta till centralstationen utan större problem – det tog oss väl någon timme att komma dit. Vi växlade till oss litet danska pengar och gick sedan till rumsförmedlingen. Av alla dem som jag hade anlitat var detta den första där man inte kunde bara gå fram till disken och säga att man behövde ett hotellrum för natten. Nej, här skulle man fylla i en blankett som var så detaljerad att jag tog ett oanvänt exemplar med mig för att ha som bevis på detta.

Beställningsblanketten, Rumsförmedlingen, Centralstationen, Köpenhamn (1967)

Vi blev anvisade ett rum på Hotell Solbacken, som låg bara två kilometer från stationen, och det tog oss därför ingen tid alls att komma dit. Där fortsatte blanketterna att regna över oss. Vi hade rest runt i hela Norden och allt hade gått på en höft utan krångel, men i Köpenhamn var det minsann blanketter för allting. Här på hotellet fick vi var sitt ett eget gästkort, vilket var en blankett som portieren vederbörligen fyllde i med hjälp av passen. Gästkorten var till för att kunna komma in på kvällen, sade de.

Mitt gästkort, Hotell Solbacken, Köpenhamn (1967)

Eds gästkort, Hotell Solbacken, Köpenhamn (1967)

Rummet kostade 54 kronor, och vi betalade genast för det. Eftersom vi var trötta och gnälliga tyckte vi att den vanliga rumsräkningen också var en blankett.

Rumsräkningen, Hotell Solbacken, Köpenhamn (1967)

Inlägg 1.160: 1 aug 1967

Överfärjningsinternationaliteten

Vi befann oss nu mitt emellan de två danska fästningarna Kärnan i Hälsingborg och Kronborg i Helsingör. Emellertid hade på något sätt Sverige övertagit Kärnan under tidernas lopp och hissat den svenska flaggan där. Det är förklaringen till den internationella doften över detta vykort.

Karta och fästningar, Färjeleden Hälsingborg-Helsingör, 1967 (vykort)

Det hör till traditionen att snabbt inmundiga sig en mindre måltid ombord på Danmarksfärjan den 20 minuter korta överfartstiden till trots, och här är beviset på att vi införskaffade någon mat för 4,95 kronor. Egentligen säger traditionen att någon sorts alkohol skulle ingå, eftersom den här var skattefri, men den detaljen fick vara.

Måltidskvitto, Färjan Hälsingborg-Helsingör (1967)

Sedan såg vi till att vi också åt och drack upp det inköpta uppe på däck. Därifrån kunde vi se både fästningstornet Kärnan och tornet på rådhuset, de högsta sist synliga byggnaderna som vi lämnade kvar i Sverige.

Folk på däck på färjan Hälsingborg-Helsingör (1967)

Och vände vi blicken – vilket vi knappast hann med på de stackars 20 minuterna – så såg vi direkt Kronborgs slott.

Från färjan såg vi Kronborgs slott, Helsingör (1967)

”Hamlet”, sade Ed, som hade läst på sin hemläxa.

Nu är det dags för det fjärde landet på vår resa, Danmark.

Titel för del 4 Danmark (1967)

Och här välkomnas vi av den danska flaggan.

Danmarks flagga (1967)

Vid alla de tillfällen i mitt liv när jag reste över Öresund till Helsingör hade färjan lagt till alldeles invid järnvägsstationen. Därför var jag häpen och vilsen när rederiet kom till vår bil och satte fast en schematisk karta över Helsingör i vindrutetorkaren. Den här färjan skulle i stället lägga till alldeles invid Kronborgs slott – vilket förstås passade oss alldeles utmärkt.

Vägvisningskarta bort från färjan, Helsingör, 1967 (karta)

Vi fick också en liten påminnelselapp att klistra fast på vindrutan för den händelse att jag som återsvensk skulle ha en återförvärvad affinitet för vägens vänstra sida. Jo, den kändes faktiskt rätt bra att ha där, trots att jag kaxigt visste att jag kunde köra på båda sidorna precis lika bra.

Varningsmärke för den danska högertrafiken att sätta i vindrutan (1967)

Tullvisitationen var mycket snabbare än den hade varit i Haparanda, men där kom vi ju en bil i taget – här var vi väl hundra bilar på en enda gång. Men de kollade i alla fall våra pass och papperen på den danska hyrbilen, frågade någonting och önskade oss en lycklig resa.

Det kändes faktiskt konstigt att köra på fel sida av gatan, men eftersom alla andra gjorde det så gick det fort att vänja sig. Efter 29 år i vänstertrafik och därefter 4 år i högertrafik var det helt naturligt för mig att åter köra på vänster sida i Haparanda. Men nu kändes det tokigt att köra på höger sida i Helsingör! Jag drog slutsatsen att min hjärna fortfarande var vänstertrafikinkörd trots flera års högerkörning i Amerika. Nu undrade jag om hjärnan skulle förbli sådan hela livet.

Inlägg 1.159: 1 aug 1967

Hastighetsbegränsningsavsaknadsriskmomentet

Jo, så här sakta var ”tråkigt”. Med så mycket pengar på spel var det ju ingenting att resonera om, så hans upprepade tjat fick till slut upp farten till 135 kilometer i timmen. Trädstammarna flög tätt förbi mig vid bilens vänstra sida och den mötande trafiken svepte förbi oss dubbelt så fort på högersidan. Jag fasade vid tanken på att ett pilträd skulle hitta på att stiga ut i vägbanan när vi kom susande – detta var den förfärligaste bilresa som jag någonsin hade gjort.

Jag minns inte vart vi körde och inte någonting om tillbakakörningen heller. Jag överlevde uppenbarligen, men jag åtog mig inte någon chaufförssyssla allt framgent i Tylösand. Mitt liv var för värdefullt för att ta sådana risker.

Och om du undrar hur jag kunde köra så fort utan att bli räddad av en polis, så bröt jag inte mot några lagar. Hastigheten var inte begränsad någonstans i Sverige utanför tätorterna, och så var fallet ända fram till år 1971. När jag körde med Ed genom Sverige år 1967 fick jag dock hålla mig under 90 kilometer i timmen – den högsta tillåtna hastigheten då på alla vägar i landet, detta som förberedelse för den kommande högertrafikomläggningen. Men under mina Tylösandsår var det fritt fram!

Nu när du känner till mitt liv under dessa tre underbara somrar tio år tidigare återvänder vi till min snabba återvisit i Tylösand år 1967.

Vi körde omkring litet i samhället, parkerade sedan bilen framför hotellet och gick ner för stentrappan till stranden. På så sätt fick jag tillfälle att visa Ed var jag vistades under tre av mina högskolesomrar. Och sedan tog vi oss en kombinerad frukostlunch på den lättvindiga Tylösands restaurang uppe vid stora vägens slut.

Ed vid lunchbordet, Tylösands restaurang, Tylösand (1967)

Laholmsvägen hade moderniserats en del sedan år 1955 – den var inte längre stensatt och inte heller omgiven av pilträd men bestod fortfarande inte av mera än en tvåfilig asfaltkörbana. Vi kom snabbt över Hallandsåsen och ner till Hälsingborg, där vi tankade 16,9 liter bensin för 15 kronor och körde så gott som omedelbart ombord på färjan Carola med avgång klockan 15.00.

Färjan Carola, Hälsingborg-Helsingör, 1967 (vykort)

För bilen kostade överfarten 17 kronor och för Ed kostade den 2 kronor. Jag ansågs som del av bilen, eftersom någon måste trycka på gaspedalen för att få metallhögen att fungera som en bil.

Färjebiljetterna, Hälsingborg-Helsingör (1967)

Inlägg 1.158: 1 aug 1967

Kändisprivatlivsbeteendehemlighållandet

Det bästa skiftet var morgonskiftet – fullt stök stup i ett och ofta mycket avresedricks. Visserligen delade vi dricksen jämnt mellan oss, men mycket av det nöjsamma var uppskattningen för ens arbete som uttrycktes genom storleken på drickspengarna. Men det var faktiskt inte alls beroende på pengarna som vi alla trivdes med detta arbete under sommarmånaderna – det var nöjet av att vistas på denna underbara semesterort med sol och salta bad i över två hela månader och att samtidigt ha till uppgift att se till att folk som kom dit blev nöjda med sin vistelse.

Varje dag blev olik alla andra dagar, och det hände alltid saker, stora eller små, som var helt oväntade. Som när den värderade gästen Harry Älmeby, Systembolagets förste överdirektör, bodde på Tylöhus i två veckors tid. Varje kväll när han tillsammans med sin fru kom tillbaka till hotellet efter middagsmålet på restaurangen tog hon ett ömt avsked av sin man i entrén med orden: ”God natt, Harry – nu är kvällen din” och begav sig uppför trappan, medan överdirektören vände tillbaka ut i nattmörkret för egna förlustelser. Vi såg honom sällan komma tillbaka – han måste ha gjort det först när vi redan hade somnat på vår dyna bakom portierlogen. Och aldrig ett ord om detta sade vi till någon.

Skylt för Systembolaget (internet)

Eller som när jag girigt ömkade mig över den åldriga gäst som skulle åka någonstans i sin bil och inte ens orkade tänka på att själv köra dit. Med mina goda kunskaper i bilkörning – både körkort och flera år på skoter och till och med en del utflykter med mammas PV 444 – erbjöd jag mig att köra och fick i utbyte en otrolig massa pengar. Det visade sig att han hade en amerikansk, 4-dörrars jättebil – jag minns inte märket, men den såg ut ungefär så här – fast den var skär till färgen – fem och en halv meter lång och mer än två meter bred. Den hade stjärtfenor och kofångare som kunde meja ner elefanter, och den behövde två parkeringsplatser, som den ändå inte kunde utnyttja därför att den inte kunde slingra sig in dit.

4-dörrars Buick 1955 (internet)

Automatiken klarade jag lätt – det svåra var storleken. Den rätt kurviga asfaltvägen in till Halmstad gick bra, trots att bilen fyllde hela den utmålade väghalvan, och genom Halmstad gick det bra, för all annan trafik vek snällt undan och lämnade plats. Men så kom vi ut på Laholmsvägen, stora rikstvåan söderut. Det var en gammal tvåfilig stensatt väg med åldriga pilträd i allé på sidorna, och den var dessutom avsiktligt byggd som en ås för att ge god vattenavrinning. Denna balansakt ville nu gubben att jag skulle utföra fortare. Jag körde redan uppemot 100 kilometer i timmen, vilket var skrämmande redan det i en bil av denna storlek.

Inlägg 1.157: 1 aug 1967

Portierbiträdesuppgifterna

Vårt arbete bestod mest av att vara hjälpsamma mot gästerna.

• Vi var alltid till hands för gästerna i portierlogen i våra skinande svarta sidenjackor med guldnycklarna på kragen.
• Vi tog emot nyanlända gäster och såg till att hotellets bagagekille så snabbt som möjligt bar upp deras bagage till deras rum. Det fanns ingen hiss, men det var bara två trappor upp till översta våningen.
• Vi samlade de kort och brev som gästerna hade skrivit och gav dem till brevbäraren, och han i sin tur gav oss post till gästerna, för vilka det på väggen fanns ett brevfack för vart rum.
• Vi beställde rikssamtal som gästerna ville ringa från en av de två telefonhytterna, och ibland fick de vänta en stund på en ledig linje och en ledig hytt. Rummen hade inga telefoner.
• Vi sålde vykort och frimärken, och vi sålde läskedrycker och bredda smörgåsar, för vilka vi hade ett litet kylskåp under disken. Smörgåsarna var populära sent på kvällen.
• Vi fick se till att gästerna betalade sina portierräkningar vid avresan. Gästerna fick själva sköta om betalningen för sina rum uppe på receptionen. Priserna på rikssamtal och mat och dryck från kylskåpet var inte låga, och på en vecka kunde det bli en ordentlig räkning. Men där låg också en väsentlig inkomst för oss – det skrevs inte någon dricks på räkningen, men alla gäster lade själva automatiskt till en 10 eller 20 procent på sin portierräkning när de betalade den. Om vi glömde bort – och det hände – att kräva betalning vid avfärden, så vilade det på oss själva att skriva till gästen och be att få belopppet skickat till oss. Det gick i allmänhet, men inte alltid.
• Vi stod till hands tidigt varje morgon när kvällstidningarna i Stockholm ringde och frågade oss om vädret i Tylösand. Vi hade ingen termometer, så vi fick uppskatta temperaturen bäst vi kunde. Våra gissningar kunde vi sedan läsa på kvällen i Aftonbladet och Expressen.

Efter klockan 03 hände det nästan aldrig någonting, så då lade vi ett par soffdynor på golvet bakom portierdisken och sov sött tills avlösaren kom klockan 06 och väckte oss.

Hotellet hade en värdinna som hade ansvaret för alltsammans, och det var hon som stod i stadig kontakt med gästerna för att se till att de var nöjda. Vi hade alltid ett gott förhållande med henne, men vi hade egentligen inte mycket kontakt med henne i vårt arbete. År 1955 hette värdinnan Ulla Zatterman, och vi pratade en hel del med varandra, och även under åren därefter höll vi en viss kontakt via julkort.

Inlägg 1.156: 1 aug 1967

Arbetskollegegalleriet

Här har vi ännu en kvinnlig kollega, som arbetade med rumsbokning, gästmottagning, bokföring och en del andra litet mindre synliga uppgifter. Gullan Källberg var i Tylösand under sommaren 1956, och henne fotograferade jag framför en skylt, placerad vid trappan som ledde från stranden upp till och förbi Tylöhusbyggnaderna. Den något svårtydda skylttexten lydde: ‘V. g. upphåll Er icke, kring hotell och restauranger, endast iförd baddräkt.’

Min kollega Gullan Källberg, Tylösand (1956)

”Någon jävla ordning ska de va!”

Nåja, denna eleganta fras kom inte ur den svenske kommunistledaren C. H. Hermanssons mun förrän år 1969, men hans ord passar så väl in på den där skylten från år 1956 att jag måste använda dem  här – och strunt i kronologin.

Här är en hel bunt av arbetskollegor, sittande år 1957 på den lilla terrassen vid kortändan av hotell Tylöhus, nämligen rumsstäderskorna. Jag minns dem inte personligen, men varje ansikte känner jag igen bättre än de flesta av mina nybekanta.

Städerskorna, Hotell Tylöhus, Tylösand (1957)

Och så något om mina portierkollegor. Här är min portierkollega Bo Asplund, hållande sin son utanför entrén till hotell Tylöhus år 1957.

Min portierkollega Bo Asplund, Hotell Tylöhus, Tylösand (1956)

När portierkollegan Hans Sjöbäck år 1956 var tilldelad ett rum tillsammans med mig, bönade och bad han att få komma och ligga i min smala säng. Varför det då? Han frös eller var rädd eller vad det var. Jag sade nej, för vi hade inte fått plats i den smala sängen, och dessutom ville jag absolut inte ligga tryckt mot honom – karlen var ju gammal, 40 säkert, så jag höll fast vid mitt svar hela sommaren. Nu efteråt begriper jag ju vad det var han ville, men jag var ju så ung och oskyldig vid 22 års ålder!

Och här har du portierkollegan Ingmar Andersson år 1955 i fritidsmundering. Det var honom som jag tidigare nämnde att jag hade besökt en gång i Axvall när jag körde genom Skara år 1957. Liksom jag själv var han studerande – han låg i Lund, och det var där han hade träffat sin flickvän Kerstin från Eslöv. Hon kom ofta till Tylösand, och jag kom att bli vän med dem båda. De var då redan trolovade och gifte sig strax därefter, kanske påverkade av årets schlager ‘Kärlek och äktenskap, de hänger samman som häst och vagn’. (Om du klickar här får du höra Frank Sinatra sjunga den sången.) Jag håller fortfarande kontakten med dem.

Min portierkollega Ingmar Anderson, Hotell Tylöhus, Tylösand (1955)

Jag har en strandbild från år 1955 av mig själv också, spinkig och solbränd – fast den togs på stranden i Haverdal, 10 kilometer norr om Tylösand. Badstranden var i stort sett likadan fast med avgjort färre människor. Jag hade ju min skoter, så jag kunde köra litet hit och dit och ibland ta någon kollega med mig på bönpallen.

Står på stranden i Haverdal (1955)

Inlägg 1.155: 1 aug 1967:

Lyxhotellrumsbokningsmetodiken

Chefen för Tylösands Havsbad var en direktör Wallberg, vars namn i oroväckande grad för mina tankar till pappas kusin Ingrid Wallberg, om vilken jag redan tidigare ingående har berättat. Var det genom släkt-i-släkten som jag hade fått mina trevliga somrar i Tylösand? Vem vet? Här är emellertid en bild av direktör Wallberg på stranden i Tylösand år 1956 tillsammans med sin båtuthyrare Kanot-Kalle.

Kanot-Kalle och direktör Wallberg, Tylösand (1956)

En annan strandbild tog jag år 1955 vid ett evenemang, som ägde rum en gång varje sommar. Det kallades ‘Concours d’Elegance’, en sorts mode- cum smink-tävling med sportbilar som bakgrund, och den drog mängder av folk. Ett gratisnöje som följs upp i pressen är ju alltid lockande. Dessa tre damer skulle helt klart ha kunnat vara deltagare i konkursen, men nej, de var mina arbetskollegor som bara tog sig en stund ledigt från sitt arbete på receptionsavdelningen och kom ner i sanden, kontorsklädda fast barfota.

Mina kolleger vid Concourse d’Elegance, Tylösand (1955)

Dessa damer skötte bland annat bokningen av hotellrummen, vilket i dag naturligtvis skulle ha skett med hjälp av en dator – på 1950-talet gällde penna och papper. Men redan när jag såg hur det gjordes tyckte jag att deras metod var utomordentligt otymplig.

Varje rum hade sin rad och varje datum hade sin kolumn på ett jättestort bokningsschema, som krävde flera bord för att få plats. När någon beställde ett rum drog man ett streck genom de önskade dagarna på raden för ett utvalt rum.

Om någon beställde ett rum för, säg, två veckor fick receptionisten leta efter en rad som var tom under den begärda tiden och drog då ett långt streck med sin linjal. Men efterhand blev det allt svårare att hitta ett rum som var tillgängligt för hela den önskade tiden, och då fick gästen gå med på att bo i ett visst rum fram till ett givet datum och sedan flytta till ett annat rum. Detta ledde i extrema fall till att en och samma gäst tvingades att flytta tre gånger eller mera mellan exakt likadana rum under sin vistelse. Och ville gästen stanna kvar några dagar till så skedde det aldrig någonsin utan flyttning till ett annat rum.

Det var rätt naturligt att många gäster ställde sig frågande till dessa omflyttningar. Själv förstod jag svårigheten men hade ingen elegant lösning att komma med. När jag antydde något om att med flitigt användande av ett radergummi skulle flinka receptionistfingrar måhända kunna undvika en del onödiga omflyttningar, då fick jag minsann veta att något sådant extraarbete var helt uteslutet – det hade man absolut inte tid med. Det fick gästerna och städerskorna helt enkelt finna sig i.

Inlägg 1.154: 1 aug 1967:

Skiftfördelningsmetodsfysiologiolämpligheten

Efter svängen runt Stora torget fortsatte vår bil de tio kilometrarna ut till Tylösand.

Jag har tidigare gett dig en vink om att jag arbetade som portierbiträde i Tylösand under de tre somrarna 1955-1957. Nu när jag tog Ed med mig dit på en snabbvisit är det sannerligen dags att berätta litet om den tiden.

Vi var fyra portierbiträden, och vi skötte, en i taget, på egen hand portierlogen på Tylöhus, det finaste av Tylösands Havsbads strandhotell. Det fanns ingen portier för oss att biträda – vår nedtonade anställningstitel var skapad enkom för att man skulle kunna betala oss mindre än vad som skulle ha ansetts passabelt för en fullfjädrad portier.

Det var vi själva som fick dela upp veckans 168 timmar mellan oss. Jag vet inte om det ens var lagligt vid den tiden att låta folk arbeta 42 timmar i veckan, men vi var alla så lyckliga över att ha fått detta underbara sommarjobb att vi inte ens gav arbetstidens längd en tanke. Vi delade upp veckan i fyra åttatimmarsskift och ett tiotimmarsskift (söndag-torsdag 06-14-22-06, fredag 06-14-24, lördag 00-10-20-06) med absolut jämlikhet mellan oss fyra beträffande dagskift och nattskift och så vidare.

Vad ingen av oss tänkte på var människans fysiologi. Inte förrän vi hade börjat tillämpa våra respektive scheman upptäckte vi hur ohyggligt påfrestande det blev att ändra sin sovtid fram och tillbaka vareviga dag. Många soliga dagar sov man bort ute på stranden, för man ville ju inte missa den goda solen när man var ledig, även om man inte hade sovit på 24 timmar. Men vi stod fast vid våra scheman och överlevde. Solbestrålning hade vid den tiden ännu inte blivit något farligt.

Här har du Tylösands två ‘viktigaste’ byggnader vid den tiden. Hotell Tylöhus ligger till vänster – med de svajande fanorna framför – och restaurang Tylöhus med hotellreceptionen till höger. Hotellet var byggt som en trevåningslänga med korridor i mitten. Dubbelrummen vette mot havet och kostade 25 kronor per natt, medan enkelrummen fick titta på parkeringen och kryptallarna för 15 kronor natten. Alla rum av samma typ var identiskt inredda.

Hotell och restaurang Tylöhus, Tylösand, 1955 (internet)

Dubbelrummen på Tylöhus hade den här utsikten över stranden med Tylön ute vid horisonten. Sanddynerna var ett naturligt skydd mot havet och tjänade också som vindskyddade solningsplatser. En sektion i taget av dynerna stängdes av för att nybesås med gräs som skulle få tillräckligt med tid att gro i fred från trampande fötter, vilket du kan se på denna bild.

Utsikten från Hotell Tylöhus, Tylösand, 1955 (internet)

Inlägg 1.153: 1 aug 1967

Bisyssledrömsförgävligheten

I ett hörn av Stora torget låg Nikolaikyrkan, och alldeles intill den låg prästgården. Det kanske den fortfarande gör, men vad jag med bestämdhet vet är att den låg där år 1949. Då bodde jag nämligen där under ett antal sommarveckor, när jag gick och läste. Så kallades det när man fick lära sig att rabbla alla de böner och bekännelser och fraser som användes i kyrkans liturgi. Dessa studier ledde fram till en slutexamen, som ägde rum i kyrkan och kallades konfirmation.

Detta var något helt frivilligt – det vill säga inte från min sida utan från mina föräldrars. Vår familj var inte alls kyrklig av sig, men det ‘hörde till’ att konfirmeras någon gång i tonåren, och det var inte ens någon diskussion om den saken. Det bara var så.

Inte för att jag vet varför jag placerades just i Halmstad, men det hade nog att göra med att pappa var född där och hade en del släkt och vänner i staden. Någon kände uppenbarligen kyrkoherden, Knut Norborg, och så inackorderades jag där i deras hem. Där fanns också hans hustru Käthie, som var konstnärlig nog att måla sex julkort varje år i 35 års tid och få dem publicerade, och några små döttrar. Och så jag som var den ende som gick och läste, boende hos dem.

Knut och Käthie Norborg (internet)

Om du redan har lagt märke till att kyrkoherden på bilden röker pipa, så är du helt i ton med tiden, för det var absolut inte comme-il-faut för en präst att ha några laster. Men familjen Norborg satte sig diskret emot sådana förbud. Det stod absolut ingenting i bibeln om att man inte fick röka, och inte heller att man inte fick gå på bio eller spela kort. Detta gjorde alltså prästfamiljen lätt att bo hos, och de satte sig inte alls emot mina planer på att några timmar om dagen sälja glass på Halmstads järnvägsstation. Jag hade nämligen ansökt hos tanten som förestod pressbyrån där om att få gå omkring med en vit låda med läderrem om halsen och sälja glasspinnar till folk i tågfönstren. Något underbarare än att ha ett legitimt skäl för att få vistas bland tågen kunde jag inte tänka mig. Men trots ideliga påstötningar blev detta aldrig av, för tanten sköt alltid upp det hela några dagar av olika skäl. Hon var antagligen för varmhjärtad för att säga nej och fann det lättare att låta den lille konfirmanden hänga och dingla i ovisst hopp.

Min konfirmationslokal, Nikolai kyrka, Halmstad (internet)

Så allt jag gjorde den sommaren var att studera religion och att låta mig konfirmeras, allt medan jag intenstivt drömde om en biuppgift som aldrig kom till pass. En lärdom för livet av något slag, antar jag.

Inlägg 1.152: 1 aug 1967

Halmstadsförändringarna

Därefter begynte vår resas sista etapp, den från Göteborg till Köpenhamn. Den visar jag dig inlagd på omslagspapperet på den här bilden. Vilken lycka att vi hade avbeställt vidarekörningen till Amsterdam!

Vår körning från Göteborg till Köpenhamn (1967)

På Mölndalsvägen vid utfarten från Göteborg köpte vi 26,0 liter bensin för 23,15 kronor.

Och sedan bar det iväg i ett huj till Halmstad. Där ville jag visa Ed det palats som jag hade bott i som 6-åring på Slottsmöllan – jag har här tidigare beskrivit byggnaden med bilder både utifrån och inifrån, så som den såg ut omkring år 1940 (se inlägg 285). Nu kom vi inte längre än till att få se byggnaden från sin park.

Slottsmöllans tidigare direktörsbostad, Halmstad (1967)

Den var helt uppenbart obebodd men ändå inte i förfallet skick. Den vita rappningen hade tagits bort, och för mina ögon var det nu byggnadsteglet som syntes. Tegel för synliga ytor brukar vara ytbehandlat på något sätt som får det att glänsa – detta tegel var helt matt, vilket gjorde att huset på något sätt såg förfallet ut. Gräsmattan, som tidigare hade varot omgiven av en körväg av grus, sträckte sig nu ända fram till byggnaden, så att man skulle vara tvungen att gå på själva gräsmattan för att nå stora entrén. Jag borde ha gått runt huset för att se hur det såg ut från parksidan – men det gjorde jag tyvärr inte.

Vi svängde sedan in genom Halmstads centrum, och då fann jag att Norre Port inte längre tillät bilkörning och att riksväg nummer 2 mellan Göteborg och Malmö därför hade letts genom staden på andra gator någonstans. Jag beklagade detta så som turister alltid tillåter sig att göra när de misstycker om något som är bra för den lokala befolkningen. Jag själv minns Norre port så som visas på den här gamla internetbilden. Rikstvåan gick då genom den enfiliga stadsporten med därtill hörande nödvändiga trafikljus – fotgängarna hade då en trottoar på utsidan. Nu var det de som fick använda själva porten.

Norre Port med enfilig trafik, Halmstad (internet)

Vi trasslade oss i alla fall fram till Stora torget med Carl Milles riktiga ‘Europa och tjuren’. Även den verkade betydligt större än kopian som vi hade sett på Millesgården i Stockholm. Jag mindes skulpturen i Halmstad omgiven av rik grönska från träd som var planterade runt om, precis som internetbilden från år 1955 visar. Men nu var alla träden borttagna, och skulpturen stod där alldeles för sig själv i sin bassäng mitt på torget. Det störde mig enormt. Vi tog ingen bild av den, då vi bara körde runt torget utan att stanna.

Europa och tjuren, Stora torget, Halmstad, 1955 (internet)

Men nu ser jag gröna träd på diverse nyare internetbilder. Dessa verkar dock vara planterade i torgets perifieri, och jag inser att Milles skulptur antagligen kan ses bättre nu och ändå vara omgiven av grönska.

Inlägg 1.151: 1 aug 1967

Fiskhamnsköpslageriet

Vi sov gott ovanpå den goda middagen på måndagskvällen och var inte alls sömniga när klockan väckte oss. Jag hade satt den på 06.00, för jag ville ta Ed till Fiskhamnen och visa honom en typisk Göteborgsmorgon. Jag hade varit där en enda gång, gissningsvis år 1954, och jag hoppades att den skulle finnas kvar nu 13 år senare.

Det gjorde den, och det var ingen konst att hitta dit – alldeles intill Amerikapiren, där jag fyra år tidigare hade viftats iväg. Som ödet ville det så låg m/s Gripsholm vid kajen just den här morgonen, och därmed fick Ed och jag se Sveriges båda Amerikabåtar på vår resa, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg.

Gripsholm, Amerikakajen, Göteborg (1967)

Fiskhamnen såg precis likadan ut som jag kom ihåg den från förr. Man fick gå in där utan vidare, och det var därför som Fiskhamnen var så populär bland turisterna. Men jag får väl anta att den hade en begränsad dragningskraft, för om det hade kommit horder av folk för att bara titta, så skulle de bli i vägen för fiskare och restauratörer som skulle göra sina köpeavslut. Vi såg faktiskt inga andra turister nu när vi var där.

Fiskhamnen, Göteborg (1967)

Det låg inga jättestora fiskefartyg vid kajen. Det var vanliga medelstora fiskebåtar, liknande dem som jag hade sett överallt i fiskelägena utmed bohuskusten. Jag kom ihåg från förut att ‘GG’ i den här båtens namn betydde ‘Göteborg’.

Fiskebåt vid kaj, Fiskhamnen, Göteborg (1967)

Riktigt stora fiskefartyg var antagligen lejda eller ägda av fiskproduktfabriker, och de levererade i så fall sin fisk direkt till fabriken. Men detta visste jag ingenting om, utan jag stod bara och gissade där mitt i fiskhamnen. Jag ville ju inte göra mig dum och fråga.

Men hur fiskhandeln gick till behövde jag inte funderade över. Det var likadant som vid köp över disk i en affär, med varorna utlagda i sina öppna trälådor i långa rader. Men det skilde sig från butikerna i det att det var ett ordentligt köpslående, kanske rentav en stilla auktion mellan de högstbjudande kunderna, för det fanns inga fasta priser. Någon öppen auktion med förrättare och klubba skulle de inte ha tid med – det gällde ju att pronto bli av med den färska fisken där i lådorna och lägga den på is.

De öppna fisklådorna till salu, Fiskhamnen, Göteborg (1967)

Köpslående eller auktion, Fiskhamnen, Göteborg (1967)

För en speciell fisk kunde vi se precis hur det hela gick till. Det var en 200 kilos tonfisk, som var rensad och urtagen redan ombord, och där var det hårda tag innan de kunde samsas om det rätta värdet.

Köpslående om en tonfisk på 200 kilo, Fiskhamnen, Göteborg (1967)

När vi ändå var ute vid Stigbergskajen så passade vi på att bese Sjöfartsmuseet, där jag aldrig tidigare hade varit. Men vi gjorde det rätt lättvindigt, för vi hade en god dags körning framför oss.

Sjöfartsmuseet. Göteborg (internet)

Inlägg 1.150: 31 jul 1967

Databehandlingsyrkesuppdykandet

Jo, det är samma person det gäller. På gymnasiet hade jag trivts alldeles förträffligt, men jag hade vantrivts alldeles förfärligt på handelshögskolan. Och det märks på resultaten.

Med mitt miserabla ekonombetyg fick jag mitt första kvalificerade arbete på kostbokföringen på SKF och tyckte att det var lika tråkigt som Handelshögskolan. Men sedan fick jag lukten på ‘Automatisk Databehandling’ och flyttade till databehandlingen på Volvos reservdelsfabrik, och då äntligen var fisken tillbaka i vattnet och kunde andas igen. Nu var jag åter lika lycklig som vid tiden för min studentexamen.

Volvo såg naturligtvis på mitt miserabla betyg från Handelshögskolan men litade mera på det två dagar långa provet på Psykotekniska Institutet, som jag tidigare har berättat om (se inlägg 104). Och till Amerika tog jag med mig både originalbetyg och vidimerade översättningar, men jag tror att IBM endast tittade på betygen som bekräftelse på att jag hade en akademisk examen, av vilken sort som helst, bakom mig.

Sedan gick det mig väl allt framöver, för jag behövde aldrig leva upp till något av det som jag hade lärt mig – och troligen glömt – från mina akademiska studier i ekonomi. Jag slutar aldrig att tacka min lyckliga stjärna för denna helt nya yrkesspecialitet som dök upp precis när jag behövde den. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag hade måst kämpa vidare på ekonombanan under resten av mitt liv.

Vi svängde därför iväg från Handelshögskolan och in mot Göteborgs centrum innanför vallgraven. I saluhallen hittade vi en jättestor burk med Göteborgs välkända pepparkakor att ha med oss till Amerika.

Märket på pepparkaksburken, Göteborg (1967)

Räkningen på pepparkakorna, Göteborg (1967)

I Gumperts bokhandel på Södra Hamngatan letade jag fram några antologier med klassisk svensk poesi. Som utlänning upptäcker man värdet av en hel del svenska saker som tidigare inte hade betytt något. Som pepparkakor. Och i bokhandeln upptäckte Ed en bok som hette ‘Svenska för utlänningar’, så den inköptes också.

Min inköpsräkning för svensk poesi, Gumberts, Göteborg (1967)

Vi återvände till vårt hotellrum och kopplade av en stund innan vi gav oss ut för att äta middag. Jag visste att Sofus var en fin restaurang och tyckte att ett mål till i klass med Cattelin kunde vi kosta på oss. Inte förrän långt senare fick jag veta att Sofus var Volvos representationsmatställe och att Pehr Gyllenhammar, Volvochefen på 60-talet, en gång hade haft med sig en Rockefeller dit som middagsgäst.

Tändsticksomslag, Sofus restaurang, Göteborg (1967)

Restaurangen låg mitt emot Park Aveny hotell nära Götaplatsen och ännu närmare hotell Heden. Maten var förstås utsökt, men lokalen var litet väl prålig för vår smak. Cattelin hade för oss varit en större succé än Sofus.

Omslaget till vår räkning, Sofus restaurang, Göteborg (1967)

Dagens körning från Örebro var 353 kilometer, och vi befann oss nu 5.207 kilometer från Oslo.

Inlägg 1.149: 31 jul 1967

Betygsjämförelsen

Att jag skulle få min examen var det aldrig någon tvekan om, men hur svårt jag hade det med intresset för de ekonomiska studierna ser man lätt genom att jämföra mina betyg från min civilekonomexamen och min studentexamen.

Här har du först min civilekonomexamen år 1959:

• Nationalekonomi med statistik (prof. Dickson): Icke utan beröm godkänd
• Företagsekonomi med redovisning och finansiering (prof. ter Vehn): Godkänd
• Företagsekonomi med distributionsekonomi och personaladministration (prof. af Trolle): Godkänd
• Rättsvetenskap (prof. Berglund): Godkänd
• Ekonomisk geografi (prof. Jonasson): Icke utan beröm godkänd
• Engelska språket (doc. Ohlander): Godkänd
• och nöjaktig praktisk färdighet i spanska språket (lic. Goulard-Westberg)

Jämför nu detta med min studentexamen år 1953:

• Kristendomskunskap: Icke utan beröm godkänd
• Modersmålet: att skriftligen behandla det: Med beröm godkänd
• Modersmålet: svenska språket och litteraturen: Med beröm godkänd
• Latin: Godkänd
• Skriftligt prov i latin: Med beröm godkänd
• Tyska: Med beröm godkänd
• Skriftligt prov i tyska: Icke utan beröm godkänd
• Engelska: Med utmärkt beröm godkänd
• Skriftligt prov i engelska: Berömlig
• Franska: Icke utan beröm godkänd
• Skriftligt prov i franska: Med beröm godkänd
• Historia med samhällslära: Med beröm godkänd
• Geografi: Med beröm godkänd
• Filosofi: Med beröm godkänd
• Matematik: Med beröm godkänd
• Skriftligt prov i matematik: Med beröm godkänd
• Fysik: Med beröm godkänd
• Gymnastik med lek och idrott: Godkänd

 

Inlägg 1.148: 31 jul 1967

Återbesökssentimentaliteten

Vi gick förstås upp på Konstmuseets trappa för att få en god utblick över Kungsportsavenyn. Detta var heliga marker alltsedan studieåren här, med Stadsteatern till höger och Cirkus med Karl-Gerhard-revyerna strax bortom, och Lorensbergsrestaurangen, där jag minns Josephine Baker på en hallsoffa å det ömkligaste snubba Steghan Örn, när han försökte charma henne. Och till vänster Konserthuset med framför allt Herr Sverigetävligen år 1959 att minnas (se inlägg 111).

Götaplatsen och Kungsportsavenyn, Göteborg (1967)

Ed och jag vandrade sedan upp i backarna ovanför Götaplatsen och gick omkring i den underbara naturparken kring Näckrosdammen. Under mina studier hade jag ofta använt mig av Högskolebiblioteket däruppe, och jag minns så väl de kalla novemberdagarna med frost och is och snö, när jag kom körande ditupp på min skoter iförd tjocka handskar och fodrad regnrock för att inte frysa ihjäl. Man kunde inte tro att den här sommarstaden kunde ha varit så kall.

Här ser du Ed i sin röda skjorta nere vid dammen och med biblioteket i bakgrunden. Vad roligt att få återuppleva en del av min ungdom nu tillsammans med min älskade man! Trots att jag inte ens försökte förklara var som rörde sig inombords när jag återsåg det nu efter flera års bortavaro.

Ed vid Näckrosdammen, Göteborg (1967)

Vi gick ner till Götaplatsen igen och fortsatte till Vasagatan för att gå till min gamla skola. På Vasaplatsen stod Torgny Segerstedts obelisk, som jag tidigare har talat om här men som alltid djupt rör mig. Så här är en bild till av den trekantiga minnesstoden för den store frihetskämpen mot nazisterna under andra världskriget (se inlägg 85-86). Tänk att jag inte har ett minne från när obelisken restes den 31 mars 1955 – jag studerade ju då i Göteborg och läste hans tidning, Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, varje dag.

Torgny Segerstedts obelisk, Vasaplatsen, Göteborg (internet)

När Ed tog närbilden av inskriften på obelisken översatte jag texten för honom till engelska. Det gick, men den svenska texten låter mycket bättre.

Inskriften på Torgny Segerstedts obelisk, Göteborg (1967)

Vi fortsatte på Vasagatan till Handelshögskolan, som såg likadan ut som när jag hade gått där på 50-talet. Jag upptäckte till min förvåning att jag inte hade det minsta intresse av att gå in och känna igen korridorerna från i går. Troligen berodde det på att jag aldrig kom att känna mig hemma där. På något sätt hade jag inbillat mig att ekonomi skulle vara betydligt roligare att studera än det visade sig vara, och det tog mig betydligt längre tid än normalt att klara av min civilekonomexamen.

Inlägg 1.147: 31 jul 1967

Konstuppskattningsskamlösheten

Vi tittade pliktskyldigast in i domkyrkan ett ögonblick, men med både Härnösands och Uppsala domkyrkor under bältet brydde vi oss inte om att gå runt och bese den. Det hade nog varit litet mera intressant om det hade varit frågan om ett vattentorn.

Vilket vi faktiskt fick se när vi kom tillbaka till bilen. Detta var ju något som Ed ville införliva i sin specialsamling från Örebro, så vi gick litet åt sidan för att se det litet bättre, och med några godsvagnar för mig och ett vattentorn för Ed blev detta ett riktigt familjeporträtt.

Vattentornet sett över spåren, Skara (1967)

Sedan bar det iväg direkt till Göteborg. Först som vanligt till centralstationen och dess rumsförmedling. Vi parkerade bilen med lätthet mitt på Drottningtorget framför postkontoret. Vi fick ett rum centralt och fint på hotell Heden. Jag kände ju till det hotellet från mina år i Göteborg men hade aldrig satt min fot där. Det påminde mycket till sin funktion om hotell Kristineberg i Stockholm, enkelt, simpelt, rent, praktiskt – och prishyggligt. Det kostade oss 31 kronor för natten.

Hotellräkningen, Hotell Heden, Göteborg (1967)

Den enda bilden du får här av vårt hotell kommer från ett tändsticksomslag som låg och väntade på oss och vår cigarrett inne på rummet. I stället för att använda reklamgrunkan snodde vi den med oss och fick den att på så vis bli till ett minne av besöket i Göteborg.

Tändsticksförpackning, Hotell Heden, Göteborg (1967)

På hotellet hade vi tänkt byta till mera storstadsmässiga kläder, men då det var såpass varmt brydde vi oss inte om det. Dessutom hade vi redan sett att folk inte var lika uppklädda som de hade varit i Stockholm – detta var inte den kungliga huvudstaden. Och genom att vi var lätt klädda kunde vi röra oss mycket ledigare utan att bli varma och svettiga.

Så vi lät bilen stå på Heden medan vi gick runt i Göteborgs centrum. Kungsportsavenyn upp till Götaplatsen med den ‘riktiga’ Poseidonstatyn. Nu när vi hade sett den något mindre kopian på Millesgården kunde man verkligen uppskatta originalet på sin rätta plats i tillvaron.

Milles Poseidon, Götaplatsen, Göteborg (1967)

Och han stod där mitt i fontänen omgiven av sina tritoner och fiskar. Jag tror att jag aldrig tidigare hade vågat beundra den här statyn så ordentligt som nu. Han stod ju där trots allt alldeles naken, men kanske jag kände mig djärvare nu när jag inte bodde i staden och kunde bli igenkänd. Jag lade faktiskt märke till att ingen brydde sig ett skvatt om att jag stod och stirrade på den nakna statyn.

Tritonerna runt Milles Poseidon, Götaplatsen, Göteborg (1967)

Inlägg 1.146: 31 jul 1967

Finnerödjasevärdhetsskapandet

Vägen gick genom Hallsberg och Laxå, och sedan bar det uppför backarna i Tiveden. Jag berättade där för Ed hur jag en gång hade gett mig av från Örebero på min skoter mot Göteborg en söndagskväll, och däruppe på åsen kom det då ett sådant skyfall med åska att jag såg mig tvungen att söka skydd på långtradarlogiet vid en stor bensinstation i Finnerödja och fortsätta körningen tidigt nästa morgon.

Jag ringde upp Örebro därifrån och ynkade mitt öde, och de frågade om det fanns mat där, vilket jag inte visste. De sade då att de skulle komma med mat till mig, och efter någon timme kom de till sin stackars pojke ute i vildmarken med goda smörgåsar i en kartong. Det regnade fortfarande, men i en bil har man ju vindrutetorkare. Jag kände mig så bedrövlig över denna uppenbara brist i skoterns användbarhet att det måste ha satt spår för livet i mitt psyke – även om jag inte vet precis hur. Alldeles uppenbart skapades det inte någon avsky mot skotrar, eftersom jag ju några år senare på prov skaffade mig en likadan i Nya York.

Till min glädje låg långtradarhotellet kvar på sin jättelika bensinstation, så att jag kunde peka ut Finnerödjas enda sevärdhet för Ed. Vi hade ingen åska, men i en bil hade det ju inte betytt någonting.

När vi nalkades Skara syntes som alltid domkyrkotornen på långt håll, och Ed som samlade på domkyrkor med samma frenesi som vattentorn tyckte att vi kunde stanna till där. Jag hade kört genom staden otaliga gånger utan att stanna – om man inte räknar med Axvall, vill säga. Det är ett litet samhälle några kilometer öster om Skara. En gång 1957, när jag skotrade genom trakten, hade jag bjudit in mig till ett gift par, Ingmar och Kerstin Andersson, goda vänner i min egen ålder som hade bosatt sig där för att arbeta som lärare. Den här bilden visar mig tillsammans med detta rara gamla strävsamma par när vi då traskade omkring därute på landet.

Med Ingmar och Kerstin Andersson, Axvall (1957)

Utan mera bakgrund är ju detta helt ointressant, men det kommer en bakgrund till det hela mycket snart, nämligen när jag berättar om vårt snabbesök i Tylösand ett par dagar senare.

Vi parkerade bilen framför järnvägsstationen i Skara på behagligt avstånd från domkyrkan. Vi gick fram till domkyrkan och fotograferade den och också den fina Krönikebrunnen därutanför. Vi trodde att den var antik, men nu finner jag att den inte alls hade någon ålder. Den var gjord av skulptören Nils Sjögren bara 28 år tidigare, efter att han ytterligare fem år dessförinnan hade skapat statyn av Laurentius och Olaus Petri i Örebro. Jag har uppenbart mycket kvar att lära.

Domkyrkan sedd från järnvägsstationen, Skara (1967)

Domkyrkan, Skara (1967)

Krönikebrunnen invid domkyrkan, Skara, 1967 (vykort)

Inlägg 1.145: 31 jul 1967

Negerbeteendeomdömesavslöjandet

Så var det slut med semesterresans semesterdagar. På måndagsmorgonen var vi uppe tidigt. Mamma lagade till oss en stadig frukost så att vi kunde klara oss till Göteborg utan att stanna för lunch på vägen. Ed hade verkligen gjort sig till en son i huset, och det kändes för alla litet vemodigt när vi gav oss av. För mig hade det också varit en verkligt trevlig tid – det hade inte kommit ett enda dugg av det som jag vanligen retade mig på.

Kanske det jag hade sagt i mina brev när jag pratade allvar med mamma hade haft en god effekt, eller kanske det var omsorgen om Ed som gjorde att de glömde att spela mamma-pappa för mig. Men hur som helst så hade detta besök i Örebro varit mitt i särklass angenämaste. Lika bra som när de besökte Nya York år 1964, men där var de ju på min mark och där fungerade inte föräldrainstinkterna på samma sätt.

Vi slet oss från Skyttegatan klockan 09.00 och tankade vid utfarten. Det blev 34,0 liter för 30,95 kronor, så bilen var törstig efter sin långa vila och sitt rutinbesök hos doktorn.

”Hur gick det?” undrade Ed så snart vi var utom hörhåll.

Han ville veta vad mina föräldrar verkligen hade tyckt om honom. Han hade ju varit utom sig av fasa inför hur Örebrobesöket skulle gå. En sak är ju att behandlas värdigt i ett vitt land och en helt annan sak vad folk säger när man inte är med. Sådant folk som det verkligen spelar en roll vad de egentligen tänker.

”De tyckte alldeles förfärligt mycket om dig”, försäkrade jag honom. Mamma hade faktiskt sagt till mig upprepade gånger att han betedde sig så fint och artigt att det var en ren fröjd. Allt de hade sett av negrer var ju egentligen på TV i Amerika – och i Sverige från Amerika – i samband med rasupploppen, och det var ju oftast inte så värst trevliga intryck som de hade fått den vägen. Och de svarta människor som mamma och pappa hade kommit i kontakt med vid besöket i Amerika år 1964 hade ju alla varit i tjänsteställning i butiker och sådant, vilket var en helt annan sak. Ed var den förste neger som de verkligen hade umgåtts med, och de hade verkligen varit nöjda med honom, både som en husgäst och som en uppenbart god vän till deras son.

Jag talade om detta för Ed, och det gladde honom ordentligt. Och dessutom hade ju både Ed och jag, liksom för övrigt DaNi år 1965, varit tvungna att spela förställningsteater i Örebro. God vän: javisst; mycket god vän: johoda; älskare: åh, gud förbjude! Det hade gått över hövan – de hade ingen aning om hur landet egentligen låg till, vare sig innan vi kom dit eller sedan vi hade rest vidare.

Inlägg 1.144: 30 jul 1967

Terrasskaffebjudningen

Vi satt där säkert i två timmar, åt långsamt, tuggade varje bit 123 gånger som min pappas moster Elna en gång hade lärt mig, och lade ifrån oss besticken när vi konverserade. Jag ville ha räkningen med mig, och enda sättet för det var att betala för kalaset. Med 12½% serveringsavgift kostade kalaset 96 kronor och var värt vartenda öre, trots att det inte fanns några ören alls på räkningen.

Måltidsräkningen, Svartå herrgård, Svartå (1967)

Vi slet oss ifrån den fina herrgården för att ge oss av mot Örebro.

Mätta lunchgäster, Svartå herrgård, Svartå (1967)

Amazonen stod snällt kvar och väntade, så mamma sade till den: ”Vi åt så gott att det är inte mer än rätt att du får några liter högoktanig bensin när vi tankar dig nästa gång.”

Jag hoppas att hon höll sitt löfte.

Mamma och Ed vid hennes Amazonbil, Svartå herrgård, Svartå (1967)

Vi kom tillbaka till Örebro vid 16-tiden, och pappa ville passa på att visa Ed kexfabriken och Ekströms fabrik, där han hade haft sina första uppdrag när han just hade kommit till Örebro. Allt var ju stängt på söndagen – annars hade han nog marscherat oss in och visat upp vad han hade gjort där. Men nu stannade vi i stället på en kopp kaffe på ett konditori därute på väster.

Med Ed och pappa på konditori, Väster, Örebro (1967)

Vi skulle komma till doktor Stendahl klockan 19.00, så vi hade alla en stund att vila upp på mellan måltiderna.

Vi gick förstås till fots. Det skulle inte falla någon in att köra bil en sådan liten bit. Detta var år 1967, och på den tiden var det inte kutym att köra bil en enda futtig kilometer. Och genom att gå fick vi också en fysisk möjlighet att inmundiga litet sockerkaka och vadhelst annat vi skulle trugas att ta för oss till kaffet hos Stendahls.

På Stendahls terrass, Örebro (1967)

På Stendahls terrass, Örebro (1967)

Vi satt därute i solen och hade det trevligt. Pratade på engelska ibland men på svenska mest. De hade ett fotoalbum som Ed kunde titta i när vi andra höll igång på utrikiska. Jag tyckte synd om Ed som inte förstod ett dugg. Med så inbillade jag mig att jag var i Ungern och att alla omkring mig var rara och snälla och talade bara ungerska, bortsett från ett par ord på engelska då och då – inte skulle jag sitta och lida under den timme det varade! Ibland ynkar man nog folk litet för mycket – de är gjorda av segt virke och lider inte fullt så lätt som vi har uppfostrats till att tro.

På Stendahls terrass, Örebro (1967)

Avskedsskålning på Stendahls terrass, Örebro (1967)

På bilderna ser det ohyggligt hett ut, för vi satt ju inte under en parasoll – det stod en hopfälld i hörnet men användes inte. Så här på kvällen brände inte solen alls, så det var alldeles lagom som det var. Och vid 20-tiden gick vi hem. Till fots.

Inlägg 1.143: 30 jul 1967

Svartålunchen

Nästa morgon ordnades det inte med en stor söndagsfrukost, för vi skulle åka ut på landet till Svartå herrgård och äta deras söndagslunch, och för den ville man vara så där lagom ordentligt hungrig. Vi gav oss i väg vid 11-tiden i mammas Volvo Amazon, som alltså fick lämna sin vilsamma tillvaro inne i det nya fina garaget. Och det var alldeles för varmt för min nyinköpta linneblazer, så den fick snällt stanna hemma.

Mamma körde förstås – som du redan vet hade hon ju varit bilkårist under Nyköpingsåren och kunde verkligen handskas med en ratt. Och göra ren förgasaren också, om det skulle behövas. Så hon körde sin bil och pappa körde sin, nu när de återigen hade två. Under de hårda åren efter 1955 hade de samsats om mammas lilla Volvo PV 444, tills de hade tillräckligt med pengar för att köpa Amazonen. När PV:n med åren blev lynnig fick pappa ‘låna’ Amazonen på affärsresor för att vara säker på att komma fram, men den situationen hade nu lösts med den nya fina Mustangen. Nu var PV:n borta, och de hade var sitt fordon utan lån hit och dit.

Vi stannade till vid Kvistbro kyrka halvvägs till Svartå. Ed tyckte att den separata klockstapeln var intressantare än kyrkan, och det hade han ju rätt i.

Kyrkans klockstapel, Kvistbro (1967)

 Och intill kyrkan låg det en gammal bondgård som såg ut att vara flyttad dit direkt från Önnemo by. Med en traditionell milsten rätt framför var det en bild som jag absolut ville ha som minne av hur Sverige ser ut.

Gammal bondgård och milsten, Kvistbro (1967)

Vi kom till Svartå herrgård omkring klockan 13, i rätt tid för deras söndagslunch. Medan det var första gången för mig hade mina föräldrar varit där flera gånger. Om det inte hade varit så långt från Örebro hade de säkert åkt dit oftare.

Herrgården låg inte alls i Svartå samhälle utan alldeles för sig själv utmed landsvägen med en sjö bakom. Den var byggd för 200 år sedan och hade, i likhet med alla herrgårdar med självaktning på 1700-talet, ett par flygelbyggnader.

Svartå herrgård, Svartå, 1967 (vykort)

Herrgården hade en stor grusplan framför, men eftersom det stod kaffebord framför huset ville mamma inte parkera bilen där utan ställde den på en gräsplätt utanför grinden.

Vi möttes därinne av ett stort svenskt smörgåsbord med allt som därtill hör. Möbleringan höll stilen med husets utsida, strikt och elegant på samma gång, Vi njöt av den goda måltiden – och så kunde vi äta precis vad vi ville. Jag introducerade Ed till den svenska inlagda sillen och allt annat som Sverige har att erbjuda som är ovanligt för en utlänning. Och han antingen gillade vad han åt eller höll god min i elakt spel.

Matsalen, Svartå herrgård, Svartå, 1967 (vykort)

Inlägg 1.142: 29 jul 1967

Doktorstendahlochfrökentamminentitulaturen

Det första vi fick se när vi kom hem var Mustangen på garagegården omgiven av pappa och en herre som jag kände från tidigare år. Det var doktor Stendahl, som hade varit tuberkulosläkare i yngre år men genom sitt yrke själv blivit smittad. Han hade därför tillbragt långliga tider av sitt liv på sanatorier, inte som läkare utan som patient.

Pappa och doktor Stendahl vid mustangen utanför garaget, Skyttegatan, Örebro (1967)

Jag presenterade Ed för doktor Stendahl, men det blev inte mycket konversation, för till min förvåning talade doktorn rätt dålig engelska. Han var nog bättre på latin, för på hans tid var läkare tvungna att behärska det språket för att kunna skiva ut recept på medikamenter som alltid hade konstiga latinska namn.

Jag fick höra att han hade ringt upp mina föräldrar medan Ed och jag var ute, och pappa hade då kört och hämtat honom och också hans hushållerska, fröken Tamminen. Det var förstås därför som pappa hade lämnat bilen utanför garaget – intill vår ynkligt lilla Volksvagen – så att han sedan kunde köra dem hem igen.

Vi gick sedan till uteterrassen, där mamma satt och konverserade med fröken Tamminen. Vi hälsade artigt på henne men gick sedan in och lät dem prata vidare därute. Mamma tog en bild av de andra vid kaffebordet.

Pappa, Stendahl och Tamminen på uteterrassen, Skyttegatan, Örebro (1967)

Fröken Tamminen hade varit hos doktor Stendahl alltsedan han först blev sjuk, för han var bräcklig och kunde inte sköta sig själv utan hjälp. Nu, efter 20 års samvaro, hade de inte lagt bort titlarna – de var fortfarande ‘doktor Stendahl’ och ‘fröken Tamminen’ med varandra – men detta till trots blev de gifta bara några år senare.

De hade redan druckit sitt eftermiddagskaffe, och pappa körde dem hem ganska snart efter det att Ed och jag hade kommit hem. De hade gjort upp att vi skulle komma hem till dem på söndagseftermiddagen och sitta ute på deras terrass, med vädrets tillstånd. Hmm, vore det något för Ed, med knaggligt språk? Å, visst ville han det – min älskade Ed var pigg på allt  En märkvärdig människa!.

När vi senare hade avslutat vårt middagsmål på uteterrassen tog Ed på sig sin servitörsväst, som han just hade köpt hos Gulins. Han fick vilda applåder för den kostymeringen.

Ed i sitt nya köksförkläde, Skyttegatan, Örebro (1967)

Sedan tog han en bild av hela den lilla gymbratska familjen uppställd på rad. Nej, det blev inte för mycket av det goda – man visste ju aldrig när, och om, alla skulle få se varandra igen.

Poserar med mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1967)

Inlägg 1.141: 29 jul 1967

Simbassängsutprovningshuttrandet

Mina föräldrar föreslog att vi skulle åka ut till Svartå herrgård på söndagen och äta lunch. Det var en 200 år gammal herrgård som hade byggts som bostad för chefen för järnbruket i Svartå men nu tjänstgjorde som ett högklassigt pensionat. Det lät så elegant att jag ville vara bättre klädd än vad som fanns i vår packning, så på lördagen gick jag till Gulins på Storgatan för att köpa mig en sommarlätt uddakavaj. Ed kom förstås med mig, för jag tyckte inte om att handla kläder och behövde därför hjälp.

Jag hittade en sommarblazer av linne i storrutigt blått på vitt, och med vitt foder. Den passade precis, vilket var ett måste – det fanns ingen tid för skrädderiändringar.

Mitt kvitto på linneblazer, Gulins, Örebro (1967)

Den har i dag försvunnit, konstigt nog, men det rör sig ju om över 40 år, så det må ju vara hänt. Och medan vi var i butiken hittade Ed en lustig servitörsväst av vaxduk som han absolut måste ha. Vi traskade hem, bägge nöjda och glada.

Fastän det var litet svalt hade vädret klarnat upp, och efter lunch tog Ed pch jag med oss badbyxor och handdukar och gick till Gustavsvik. Det var Örebros officiella friluftsområde i sydkanten av staden. Det hade alltid funnits en liten, troligen naturlig pöl att bada i intill campingplatsen där, men nu hade man byggt en ordentlig simbassäng för riktig simkonst, med linjer och rep och hopptorn. Vi kunde ju alltid gå dit och se om det skulle kännas gott med ett dopp.

Det var emellertid inte Gustavsviks simbassäng som blev eftermiddagens händelse, utan det var ett vattentorn. Alldeles innan vi kom fram till badinrättningen såg Ed Södra vattentornet, rätt där, mitt på en gräsmatta. Jag hade aldrig ens lagt märke till det, men med hans falkögon blev det ett kamerabyte till. Ed hade förvisso fått sig en fotograferingsspecialitet, och det på de få dagarna i Örebro.

Södra vattentornet, Örebro (1967)

Det kostade oss en krona var att komma in på badet. Vi fick en nyckel i ett elastiskt band, och den gick till ett litet skåp där vi kunde förvara våra kläder i säkerhet.

Våra entrébiljetter, Gustavsviksbadet, Örebro (1967)

Vi bytte till badbyxor och gick till bassängen. Genom att det inte var riktigt varmt väder var det inte tillnärmelsevis lika mycket folk som på det här vykortet.

Simbassängen, Gustavsviksbadet, Örebro, 1967 (vykort)

Vi hoppade i och simmade runt litet grann, för vi hade ju betalt för det, men när vi kom upp ur vattnet var den snåla blåsten huttrande kall, och det var skönt att få svepa in oss i badhanddukarna och snabbt klä på oss igen. Vi tog sedan en liten sväng ner till den naturliga baddammen – dit inte en själ hade sökt sig – och campingområdet där bortom. Där fanns det gott om folk, men det såg outhärdligt trist ut. Vi två var förvisso ej av den tältande typen.