Inlägg 2.070: 18 maj 1970

Vattenpumpningshuvudsysselsättningen

Om du bortser från de för mig helt obekanta turisterna på de följande två bilderna, så ser du på dem själva vallen under byggnad i Haringvlietsundet. På den första ser du delen närmast landfästet från föregående bild, och här bestod vallen av en massa sten precis som vilken vågbrytare som helst.

Inre delen av vallen under byggnad, Haringvliet (1970)

Längre ut till vänster ändrade vallen skepnad. Där, i mitten av sundet, övergick den till att bli en rad av dammluckor att öppna och stänga beroende på väderleken och vattenmassorna.

Yttre delen av vad vi såg av vallen under byggnad, Haringvliet (1970)

På det här stora avståndet verkar inte bygget vara fullt så imponerande som det borde vara. Men när man tänker på att det är en av Europas mäktigaste floder som har sitt huvudsakliga utlopp här, så kan man ana vilka vattendjup och vilka naturkrafter byggarna hade att tampas med för att få de sexton sektionerna med dammluckor fast förankrade på sina exakt rätta platser. Du kan ta ett tillfälligt skutt in i framtiden genom att klicka här för att få se hur vallen med sina stormluckor kom att se ut i våra dagar, både utanpå med en smal, allmän bilväg uppe på toppen, och inuti med allt det maskineri som erfordrades för att kunna stänga och öppna dessa enorma dammluckor vid kritiska  väderförhållanden.

Men Ed och jag hade nu fått se hur vallbygget såg ut år 1970, så vi återvände till vår bil. Strax intill bilen låg det ett kafé i en ovanlig, vit byggnad, vilken  visade sig ha varit en gammal pumpstation. Den hade under många år skött om att allt onödigt regnvatten i markerna innanför de existerande gamla vallarna pumpades ut i havet.

Den gamla pumpstationen, Hellevoetsluis (1970)

När pumparna hade blivit omoderna och ersatts av andra system – helt oberoende av den nya vallen – så hade det lilla vita huset övergått till att bli ett kafé för hugna bilister som hade kommit till parkeringsplatsen för att bada eller helt enkelt, som vi, titta på hur bygget av den nya vallen tvärs över Haringvlietsundet framskred. Här sitter Ed med en kopp kaffe vid vårt bord utanför pumpstationen.

Ed med sin kopp kaffe vid den gamla pumpstationen, Hellevoetsluis (1970)

Vi snappade med oss kaféets visitkort just ifall att.

Visitkortet för den gamla pumpstationen, Hellevoetsluis (1970)

Snart var vi inne i själva Hellevoetsluis och hittade lätt till färjan som skulle ta oss över Haringvlietsundet. Vi hade en bra stund på oss före nästa avgång, så vi ställde ifrån oss bilen och tog en promenad in mot centrum. Efter bara ett par minuter kom vi rätt på den här väderkvarnen som stod vid gatan precis som vilken annan butik som helst. Ed vände om och gick emot mig, så att jag kunde skapa en bild till minne av själva Hellevoetsluis.

Väderkvarnen rätt vid gatan, Hellevoetsluis (1970)

Inlägg 2.069: 18 maj 1970

Deltaprojektsvallbyggearbetsplatsinspektionen

Våra planer var att köra till den lilla staden Rockanje och sedan följa kusten mot Hellevoetsluis för att däremellan från bilen söka efter tecken på vallbyggeri ute i havet. Rockanje kom vi snart till, och där snodde vi runt för att hitta en väg med havsutsikt. Jag måste nu påminna dig om att de holländska vägarna var helt onumrerade. Man fick hålla tillgodo med vägvisare här och där med obegripliga namn – och plötsligt fick vi fem vägskyltar på samma stolpe. De pekade alla åt samma håll, vilket i hög grad underlättade vårt val av väg härifrån. Men först placerade jag bilen bakom stolpen för att få en bild av alltihop.

Våt vägvalshjälp, Voorne-Putten (1970)

Där fanns det minsann en skylt mot Deltaprojektet, just vad vi sökte efter! Och en annan skylt mot Hellevoetsluis, där kartan visade att det fanns en färja för vår fortsatta resa till Goeree-Overflakkee, vår nästa ö här i deltat. En tredje skylt upplyste om att det också var den bästa vägen till Rotterdam – på pilen kallat ‘Rotterd’ – som vi hade kommit ifrån, fast avsiktligt på en omväg.

De övriga två skyltarna hjälpte mig nu i skrivande stund att verifiera exakt var vi befann oss. Det lättuttalade gatunamnet på landsvägen i vår körriktning, Schapengorsedijk, hittade jag lätt på Googlekartan, och på den fann jag ockå campingplatsen – nåja, det är en husvagnspark där i dag – 1300 meter bort på Schapengorsedijks högra sida.

Det var inte mycket hav i sikte, men strax efter campingplatsen kom vi till en jättelik byggnadsplats till höger, inhägnad och bevakad av en grindvakt. Detta var ‘Deltaprojektets Haringvlietvall’, ‘obehöriga äga ej tillträde’, och ‘utsiktsplats för turister förefinnes 1 km till vänster’ med en pil i den riktningen. Byggnadsplatsen var, som byggnadsplatser plägar vara, rörig och skräpig, och ingenting syntes av någon vall under byggnad. Vi fortsatte, Ed vinkade till vakten, han vinkade tillbaka, och så hamnade vi på en välorganiserad, avgiftsbelagd parkeringsplats – 72 öre.

Biljetten för parkeringen intill vallbyggeriet, Hellevoetsluis (1970)

Det fanns mera är ett vallbyggeri här – det fanns också en badstrand med lugnt, skyddat vatten. Vi gick ut på en träplattform på kanten högt ovanför stranden och  fick därifrån den bästa utsikten över den långa vallen i vardande.

En lång trappa ledde ner till hav och badstrand med kafébyggnad och, en kilometer bortigenom, landfästet för den blivande vallen mot havet. Ut på den gick det en linbana, som säkert hade använts till att transportera fyllnadsmaterial för skapandet av den långa vallen i havet. Och också för arbetarna – lägg märke till de röda, hängande personvagnarna längst till höger. Men linbanan låg stilla nu, troligen för att det råkade vara annandag pingst.

Landfästet för vallen under byggnad tvärs över Haringvlietsundet (1970)

Inlägg 2.068: 18 maj 1970

Översvämningskatastrofupprepningsförebyggandet

Orsaken till att vi körde söderut från Rotterdam var att vi ville se de delar av Holland, som hade skadats enormt av ett Nordsjöoväder den 31 januari och 1 februari 1953, alltså 17 år tidigare. Omkring en fjärdedel av Hollands totala landyta hade ursprungligen legat under havsytans nivå. Denna landmassa hade under tidernas lopp successivt blivit barlagd genom att omges av vallar och sedan pumpas torr. Vid olika tillfällen hade havet brutit sig genom dessa vallar, ibland här och ibland där, och år 1953 inträffade det i särklass största och dyrbaraste av dessa genombrott.

Området söder om Rotterdam är ett enda stort floddelta. Floden Rhen och älven Maas har där många olika utlopp i havet med stora öar däremellan. Alla dessa öar hade skapats av människohand – en havsyta med bara någon eller några meters djup hade man omringat med vallar, pumpat bort vattnet, och på så sätt nyskapat vidsträckta lantbruksområden på den forna havsbottnen. Men år 1953 bröt havet genom vallarna på många ställen och återtog därmed vad människan hade tillskansat sig. Den här kartan visar vilka enorma områden som åter hamnade under havsytan under just den ödesdigra natten.

De områden av Holland som var täckta av havsvatten efter stormen, 1953 (internet)

Kvar blev i stort sett bara de landytor som låg högre än havsytan – allt annat återgick till att bli en del av Atlanten. Odlingsfält, betesfält, gårdar och byar dränktes av havsvatten och förblev så tills vallarna hade reparerats och vattnet hade pumpats ut. Att marken då var täckt med salt som måste avlägsnas var ett problem som holländarna alltid hade fått klara av när nya havsytor hade torrlagts.

Ett holländskt lantbrukslandskap efter stormen, 1953 (internet)

Holland beslöt snabbt att bygga stora vallar tvärs över de tre största flodutloppen, så höga och starka att inga stormar skulle kunna bryta igenom dem. Dessa vallar skulle vara försedda med luckor att stängas endast vid hotande stormväder. Normalt skulle luckorna hållas öppna för att låta flodernas vatten fritt rinna ut i Nordsjön.

Arbetet med att bygga dessa vallar mot havet fick namnet Deltaprojektet (hol. Deltawerke), och det påbörjades år 1957, fyra år efter stormen. Med hjälp av vår vägkarta tänkte Ed och jag nu försöka hitta en av dessa vallbyggplatser, nämligen den som syns som en streckad linje i sundet Haringvliet mellan öarna Voore-Putten och Goeree-Overflakkee strax innanför kustlinjen.

Vår väg till Voorne-Putten, 1970 (vår bilkarta)

Vi trasslade oss därför västerut så snart vi hade kommit upp ur tunneln – markerad med ‘Tunnel’ alldeles intill högerkanten på kartan just söder om Rotterdam. Vi kom efterhand till staden Brielle och fortsatte därifrån på en liten väg åt sydväst.

Inlägg 2.067: 18 maj 1970

Krigstidstunnelkonstruktionsfullbordandet

Måndag morgon och början på en ny vecka med mera liv i luckan för oss turister. Veckoslutet hade varit lugnt och skönt när det gällde att ställa om kroppen till 5 timmars tidsskillnad efter en sömnlös natt. Men det var nu överståndet.

Vi fick vår goda holländska frukost på hotellet. Ed sade ett varmt farväl till värden i hotelldörren, och så bar det iväg.

Ed säger adjö till vår värd i dörren till hotell Geervliet, Rotterdam (1970)

Det var ytterst lätt att hitta vår väg ut ur Rotterdam – hotell Geervliet låg ju vid ‘s-Gravendijkwal, som ledde direkt ner i tunneln under Maas. Vi passerade rätt förbi Euromasten och försvann tillsammans med förvånansvärt få andra bilar ur världens åsyn under några minuter, tills vi dök upp igen på älvens södra sida. Vi ägnade inte tunneln många tankar – men det borde vi ha gjort.

Maastunneln byggdes under åren 1937 till 1942. År 1939 invaderades Holland av tyskarna, men arbetet med tunneln fortsatte i stort sett obehindrat – Holland var ju på väg att bli en viktig del i Hitlers Stortyskland.

Man byggde tunneln i 60 meter långa sektioner, som alla bestod av två rör för bil- och busstrafik, vardera med två körfiler, och av två mycket mindre rör för cyklister och fotgängare. Tillträdet till tunneln för de senare skedde via rulltrappor.

Det lades in elektriska trådar i tunnelns tak för trådbussar, men någon trådbusstrafik blev det aldrig. I stället kom trådarna att användas som en del av ett system för att spränga sönder hela tunneln, om tyskarna en dag skulle behöva göra det. Med hjälp av trådarna i taket hade de ett utmärkt medel för att få alla sprängladdningarna att explodera samtidigt. Detta kom till användning i krigets sista skede, när tyskarna retirerade och då brände och förstörde allt de kunde efter sig.

Men att spränga Maastunneln gick inte alls. Den holländska motståndsrörelsen hade i lönndom klippt av trådarna i taket så att sprängladdningarna inte kunde fås att detonera.

En mycket intressant och instruktiv video om byggandet av Maastunneln rekommenderar jag varmt, om du har tillfälle att klicka här. Inte för att du kommer att förstå ett ord av holländskan – det gjorde jag inte heller – men enbart genom att följa videons filmklipp får du verkligen uppleva ett tunnelbygge med den tidens teknologi.

Så småningom fick vi veta varför trafiken var så lätt på den här måndagsmorgonen – det var oss helt ovetande annandag pingst, en allmän helgdag. Vi dumma amerikanare vet ju ingenting!

Inlägg 2.066: 17 maj 1970

Dagsavslutningsaktiviteterna

Här kommer en bild till av modellen av hamnen i Rotterdam. Den bilden tog jag framåt i linbanans körriktning, och på den kan du, bland alla de små flytetygen i hamnen, också se spegelbilder av linbanestolarna framför oss. I det övre vänstra hörnet av bilden kan du skönja fontänvattnet mitt på Slottsplatsen (hol. Hofplatz).

Modell ac del av hamnen, Rotterdam (1970)

På nästa bild har vi kommit såpass nära Slottsplatsen att den oktagonala fontänen är helt synlig, och där svängde linbanan till höger in på gatan Coolsingel, vid vilken den jättelika hamnmodellen slutade.

Linbanan närmar sig Slottsplatsen, Rotterdam (1970)

Omedelbart efter linbanesvängen hade vi stadshuset på vår vänstra sida. Det hade byggts mellan åren 1914 och 1920 och var en av de få byggnader i centrum som hade stått kvar efter den tyska bombningen av Rotterdam och dess hamn under andra världskriget.

Linbanan närmar sig stadshuset, Rotterdam (1970)

Det började så sakta kvällas, och detta är den sista bilden som vi tog under den överraskande värdefulla rundturen med linbanan.

Linbanan över gata i skymningen. Rotterdam (1970)

Efter det drog Ed och jag runt i stadens centrum och hamnade till slut på centralstationen – gissa vem av oss som ville gå in på en järnvägsstation bara för att titta! Där kände vi att vi behövde ytterligare något ätbart efter den mycket tidiga middagen uppe i Euromasten, och slank därför in i den här inbjudande restaurangen för att ”äta en smörgås”.

Vår kvällssmörgåsrestaurang på centralstationen, Rotterdam (1970)

Hur det nu bar sig till så åkte vår räkning där upp till 39 kronor. Här är specifikationen av vad vi fick för våra slantar. Vad vi hade förtärt hade inte på något vis motsvarat detta penningutlägg.

Restaurangräkningen på centralstationen, Rotterdam (1970)

Vi behövde inte själva fotografera den modernt eleganta stationsbyggnaden, för vi hade ändå fått en fin bild av den på våra sockerbitsomslag.

Sockerbitomslag på restaurangen på centralstationen, Rotterdam (1970)

Mätta och belåtna – nåja, kanske inte så där vidare värst belåtna – begav vi oss hem till hotell Geervliet och berättade för vår pratglade värd att vi hade följt hans rekommendation av Euromasten och dess restaurang. Och att vi också hade vandrat upp till stadens centrum och tagit en underbar tripp med linbanan.

Plus att vi på vägen tillbaka till hotellet hade ätit kväll på centralstationen.

”Men det rekommenderade jag inte alls”, sade han avvärjande.

”Nej, och vi förstår varför”, sade vi.

Inlägg 2.065: 17 maj 1970

Stadsgatulinbaneflodhamnsminiatyrupplevelsen

Efter vår vidsynta måltid uppe i Euromasten gav vi oss iväg till Rotterdams centrum. Vi ämnade ju inte tillbringa någon tid i staden, och då gällde det att se det som vi kunde hinna med under den här söndagen. Några kilometer var det väl dit, men vi var ju vana vid heldagspromenader i Nya York, så detta var bara skönt.

Det var Ed som först såg linbanan ovanför oss på gatan. Den såg precis ut som en skidlift med bänkar för två ute i det fria, och där satt det folk i vanliga promenadkläder – utan skidor och vadderade jackor – och färdades ovanför gatularmet.

”Jag undrar vart de är på väg”, sade dumma jag.

”Nej, det verkar som om det var ett turistjippo”, tyckte Ed. ”Men man ser nog bra däruppifrån. Ska vi göra det?”

Absolut! Vi följde de gator som linbanan gick över och kom så småningom fram till en station, en plattform nere vid gatuplanet, där man kunde stiga av och på. Vi löste två biljetter för tillsammans 5,72 kronor, och strax var det vår tur att ställa oss och vänta på den lilla puffen bakpå lårbenet som betydde att man skulle sätta sig ner. Precis som i vilken skidbacke som helst fast utan skidor att glida på. Det påminde en hel del om Villard sur Ollon (se inlägg 671), fast då var det ju helt nytt och skrämmande alltihop.

Våra två biljetter till linbanan, Rotterdam (1970)

Vi gled fram mitt över gator och torg – många gågator – och överallt låg det fina butiker, som ju alla var stängda nu på söndagen. På bänken närmast framför vår satt det till vänster en ung kille med sin flickvän, vars fötter syntes till höger under bänken, men hennes huvud vilade helt mot hans till vänster.

Linbanan över en butiksgågata, Rotterdam (1970)

Och så plötsligt hade vi Rotterdams jättestora flodhamn rätt under oss! Ja, inte hamnen som sådan, utan en exakt miniatyr av olika delar av den. Jag tog dessa bilder nedåt till höger från vår linbanebänk, och som du ser var vattnet skarpt blått – det var riktigt vatten ovanpå en blåmålad botten. För att få se denna påkostade miniatyrmodell måste folk uppenbarligen betala en avgift – eller åka med linbanan som vi – för den var ordenligt omgiven av höga, ogenomtittbara väggar.

Modell av del av hamnen, Rotterdam (1970)

Den här ön mitt i älven Maas – med ett korsande järnvägsspår och med massor av byggnadslängor och kranar – var formad precis som ett fartyg med hög för och avsmalnande akter. Jag trodde först att detta var ett uttryck för modellbyggarnas fantasi, tills jag kollade på en karta över hamnen och hittade precis denna ö. Fantastiskt, helt enkelt! Detta var verkligen en absolut riktig förminskning av verkligheten.

Modell av del av hamnen, Rotterdam (1970)

Inlägg 2.064: 17 maj 1970

Euromastmiddagsmålsmastigheten

Ju närmare Euromasten vi kom, desto högre växte den upp ur marken. Svampen i Örebro (se inlägg 1.138) var vackrare att se på, men i alla andra avseenden vann den här Euromasten.

Euromasten, Rotterdam, 1970 (vykort)

Ingen av oss begrep vad den lilla plattformen 25 meter upp var avsedd för, vi glömde att fråga när vi var där, och internet har hittills inte gett mig något svar. Men vi var ju på väg till 100 meter upp, så det var lätt att förbise vår lilla nyfikenhet om den lägre höjdaren. Eds sista bild av tornet innan vi steg in i hissen tycker jag är den mest spännande.

Euromasten, Rotterdam (1970)

Hissbiljetterna kostade 3,58 kronor styck, vilket jag tyckte verkade mera hisnande än utsikten däruppifrån kunde tänkas vara, men de gällde också för returresan, och då blev det genast vettigare.

Våra hissbiljetter i Euromasten, Rotterdam (1970)

Det var en verklig upplevelse att stiga ur hissen och plötsligt se hela hamnområdet genom de stora fönstren i restaurangen. Det var inte fullsatt såsom på det här vykortet, men vi var ju där mycket tidigt för middagsmålet. Och det lustiga var att ingen av alla de gäster som satt där och åt brydde sig ett enda dugg om den storslagna utsikten. De kunde lika så gott ha suttit och ätit i en källare.

Restaurangen uppe i Euromasten, Rotterdam, 1970 (vykort)

Ed tittade sig omkring i lokalen och fann ett hörn där man kunde sitta vänd rätt mot utsiktsfönstren i stället för mot varandra. Ungefär som att äta vid en bardisk och stirra på kockens förehavanden, bara det att här hade man Rotterdam framför sig. Även om det var litet enklare inrett där i hörnet, så serverade de samma mat, och här sitter Ed vid våra två maträtter, vad de nu var.

Ed vid vårt matbord uppe i Euromasten, Rotterdam (1970)

Genom rutan framför honom kan du ana de två broarna över huvudleden strax norr om tornet. Här är en annan, mycket bättre bild av utsikten i samma riktning, hämtad från en broschyr. På den ser du tydligt de två broarna i nedre vänstra hörnet – och av en händelse kom den norska sjömanskyrkan med också på den här bilden, i nedre högra hörnet. Vi själva hade kommit gående från hotellet längs huvudleden förbi de stora sjukhusbyggnaderna på bilden på vår väg hit till tornet.

Utsikten åt norr från Euromasten, Rotterdam, 1970 (broschyr)

Vi satt väl där och åt i en halvtimmes tid, och sedan var det dags för notan. De små tilläggsposterna kom troligen från baren för vårt dryckjom. Förkortningarna ‘Bi’ och ‘Ko’ kan möjligen ha betytt Bira och Koka-kola, vem vet? Hela måltiden för oss två gick på 39 kronor, men utsikten var värd varenda slant, och dessutom var portionerna proportionella till vår hunger efter den överhoppade lunchen.

Vår måltidsräkning uppe i Euromasten, Rotterdam (1970)

Inlägg 2.063: 17 maj 1970

Rotterdamshotellinkvarteringen

Hotellets adress var ‘s-Gravendijkwal 14, och för att säkert hitta dit fick vi en broschyrkarta,  på vilken rumsförmedlaren ritade en linje längs de gator som vi skulle följa.

Broschyrkarta med vårt hotell markerat med ett X, Rotterdam (1970)

Jag körde på den stora West Kruiskade fram till ‘s-Gravendijkwal, på vilken jag svängde in till vänster, precis som jag skulle. Ed spejade efter husnumren och upptäckte strax att de var högre än 14 och gick uppåt. Tack vare den glesa söndagstrafiken gick det lätt att göra en helsväng rätt på gatan, och snart kunde vi parkera bilen nästan rätt framför hotellet. Det visade sig ligga omedelbart efter svängen från West Kruiskade, och jag har just nu förstört bevismaterialet genom att själv rita in ett stort X på platsen för hotellet.

Hotell Geervliet, Rotterdam (1970)

Det var ett smalt fyravåningshus med på sin höjd ett dussin rum, och det sköttes och kanske ägdes av en pratsam äldre herre som hade varit till sjöss under sina aktiva år. Han visade sig behärska norska språket, men han sade att så gjorde allt sjöfolk från förr i tiden, då vartannat fartyg var norskt.

Hotellet visade sig vara den holländska motsvarigheten till Amerikas små mamma-pappa-motell. Dem föredrog Ed och jag alltid att bo på, så vi kände oss genast hemma här. På vårt lilla rum bytte vi till storstadskläder – slips och allt det där – och sedan var vi redo för Rotterdam.

Värden undrade om vi hade varit i staden förut, och nej, det hade vi ju inte. Då skulle vi absolut ge oss ner till Euromasten, ett bara tio år gammalt, 100 meter högt utsiktstorn – för det skulle ge oss en fin utsikt över hela Rotterdam. Vi kunde också äta däruppe om vi ville.

Om vi ville! Hur visste han att vi var hungriga som vargar? Det skulle passa oss precis. Vid Euromasten var det svårt att parkera, sade han, så vi borde gå dit till fots. Han sade att om vi ville så kunde vi ställa bilen på hotellets bakgård. På vår väg till masten skulle vi passera den norska sjömanskyrkan på vänster sida, och den ville vi säkert titta in i för den var mycket vacker.

Med bilen väl parkerad på bakgården gav vi oss iväg mot Euromasten, och det tog bara en halvtimme att komma dit. Vi passerade den norska sjömanskyrkan men hade varken tid eller intresse att gå in i den.

Norska sjömanskyrkan, Rotterdam, 1970 (broschyr)

Euromasten kom alldeles efter sjömanskyrkan. Vår gata hade nu vuxit till en huvudled fylld med trafik, så när vi skulle korsa den fick vi använda en gångbro alldeles intill masten. Denna såg spinkig ut, men den 9 meter tjocka betongtuben hade 3 decimeter tjocka väggar och var sammangjuten med en 1.900 tons betongklump nere i jorden, så tornet kunde inte rimligen tippa över. På det här vykortet kan du lätt hitta den norska sjömanskyrkan i det övre högra hörnet.

Flygbild av Euromasten, Rotterdam, 1970 (vykort)

Inlägg 2.062: 17 maj 1970

Egenkameramadurodamvyfångsten, del 2

Och slutligen Eds tre bilder – tagna med hans lilla händiga stereokamera. Här kommer först den bästa detaljbilden från Madurodam. Jag minns hur han slingrade sig som en orm för att komma så nära intill sin byggnad som möjligt, hela tiden utan att snudda vid marken på Madurodambornas område. På så vis lyckades han få en bild, där endast avsaknaden av liv bakom fönstren avslöjar att det bara var en skalenlig modell av verkligheten som han plåtade.

En byggnad i närbild, Madurodam, Haag (1970)

Och så tog han fina närbilder av två torn, och ett av dem har jag efter idogt sökande lyckats finna förebilden till. Det är Västerkyrkan (hol. Westerkerk) i Amsterdam, och jag bifogar därför också den internetbilden. Jämför gärna de två med varandra – miniatyrbyggaren hade förståndigt nog förbättrat verkligheten en smula här liksom överallt annars.

Ett torn i närbild, Madurodam, Haag (1970)

Västerkyrkans torn i närbild, Madurodam, Haag (1970)

Västerkyrkans torn, Amsterdam (internet)

Innan vi ger oss av från Madurodam vill jag ge dig den detaljerade karta över staden som vi besökare fick vid besöket. Den var så stor att jag fick lov att bryta den i tre delar för att få plats med den. De kommer i följande ordning: (1) nordvästra delen, (2) sydvästra delen, och (3) östra delen. Del 1 och 2 överlappar varandra till en del – flygplatsen syns till exempel på båda – medan del 3 är helt vägg-i-vägg med del 1 och 2..

På kartan är järnvägsspåren röda, men allt annat i Madurodam har i stort sett rätt färg. De vita gångvägarna är avsedda för jättarna – de 45 meter långa varelser som kommer till staden mellan klockan 09.00 och 21.00 varje dag. Där skulle man lätt bli ihjältrampad, så där får Maduroborna inte vistas.

Karta över nordvästra Madurodam (1970)

Karta över sydvästra Madurodam (1970)

Karta över östra Madurodam (1970)

På del 1 står det skrivet i över vänstra hörnet: ”Allt har sin dag och sin tid för varje situation under himmelen, en tid att vara sjuk och en tid att vara frisk, en tid för tårar och en tid för skratt.” – Detta är taget från Predikarens tredje kapitel, det är mycket tänkvärt, och ju mer jag tänker på det desto med undrar jag vad i all världen det har med Madurodam att göra.

Från Madurodam körde vi ut ur Haag och vidare på huvudleden till Rotterdam, bara en halvtimmes väg därifrån.

Karta med Haag och Rotterdam, 1970 (broschyr)

Där vände vi oss på gammalt beprövat vis till rumsförmedlingen – som här inte höll till på järnvägsstationen utan vid stadshuset.

Stadshuset, Rotterdam, 1970 (broschyr)

Där fick vi en anvisning till ett litet hotell Geervliet för 43 kronor – plus 4 kronor i förmedlingsavgift. Och i det var även frukost och betjäningsavgift inräknade!

Den vackert handtextade adressen till hotell Geervliet, Rotterdam (1970)

Vi betalade för vårt hotellrum redan där på förmedlingen.

Kvittot på vår rumsanvisning, Rotterdam (1970)

Inlägg 2.061: 17 maj 1970

Egenkameramadurodamvyfångsten, del 1

Nu kommer vi till de foton som jag själv tog i Madurodam. Den första bilden, en utblick över staden från promenaden på den övre nivån, blev mera en utblick över hur packad staden var av besökande jättar. En vacker med sval söndag i maj var tyvärr ett olyckligt val av tidpunkt för vårt besök – men vi hade ju inte lyxen att kunna välja. Det är så sant som det är sagt att världen skulle vara en underbar plats om man bara inte behövde dras med alla de andra människorna.

Enorm trängsel av jättar, Madurodam, Haag (1970)

Den sluttande grässlänten mellan den övre och nedre nivån syns mycket bra i bakgrunden på den här bilden. Det stora vita huset därborta – dimensionerat för jättarna – var deras entrébyggnad till Madurodam. De någon meter breda, betonglagda gångvägarna var också helt avsedda för jättarna – Madurodams befolkning hade inte tillträde till dessa 25 meter breda avenyer som korsade deras stad överallt.

På nästa bild ser vi hur en av jättarnas gångvägar korsar Madurodambornas asfalterade gata, på vilken en klunga cyklister ställer till trafiktrassel för bilisterna. Holland hade ju nästan lika många cyklar som människor, och det var förstås också fallet i Madurodam.

En klunga cyklister i vägen för bilarna, Madurodam, Haag (1970)

Här kan vi också lägga märke till att det mesta av växtligheten i Madurodam hade rötter, och det betydde att en otrolig massa arbete gick åt för att rensa bort sådant som hade vuxit sig för stort. Det som på min bild ser ut som ett jättestort, lummigt träd var bara ett par decimeter högt, och när det blev ytterligare en decimeter högre så måste det om och om igen ersättas av en pytteliten buske.

Schipholflygplatsen med alla sina 747-plan låg mitt i Madurodam.

Flygplatsen, Madurodam, Haag (1970)

I förgrunden på nästa bild syns slussportsmaskineriet för den lilla kanalen, och därbortom ser vi två färjetilläggsbryggor med en massa väntande människor. Jag hade velat ha med hela det polkagrisfärgade fyrtornet i min bild, men det var för högt och fick inte plats.

Hamnen, Madurodam, Haag (1970)

Här finner vi en djurpark med isbjörnar på en ö med en gångbro över, mitt i Madurodam. Det  verkade vara en fin metod för att få vildmarken närmare människorna – tills jag kom att tänka på att isbjörnar ju lär kunna simma. Oj då!

Isbjörnar mitt i staden, Madurodam, Haag (1970)

Man odlade tulpaner i Madurodam liksom i Köksträdgården, om än inte fullt så dekorativt. Nog tänkte man på att Madurodam låg öppet för vädrets makter, med decimeterstora snöflingor och höststormar med 500 sekundmeters vindhastighet.

Tulpanodlingar, Madurodam, Haag (1970)

I ett hörn av staden fanns det öppna odlingsfält med väderkvarnar.

Öppna fält och väderkvarnar, Madurodam, Haag (1970)

Inlägg 2.060: 17 maj 1970

Madurodamdimensionsskillnadssvårighetsavklarandet

Resekassören Ed köpte våra entrébiljetter till Madurodam för 3,22 kronor styck och vi släpptes in i denna intressanta stad.

Entrebiljett till Madurodam, Haag (1970)

Vi blev genast haffade av en ivrig fotograf som ville ta en professionell bild av oss. Efter en halvtimme skulle den vara både framkallad och kopierad, och vi skulle då kunna avhämta den i hans fotobutik, Madurodam Souvenir Foto, vilken han pekade ut för oss: ”Där borta”.

Fotografens fotobutik, Madurodam, Haag (1970)

Vi skulle bara betala honom nu och få ett kvitto av honom att visa upp i butiken. Skulle vi? Trots alla våra fina kameror fick vi ju aldrig några bilder av oss tillsammans, så visst passade vi på tillfället. Klick!

Med Ed på professionellt taget foto, Madurodam, Haag (1970)

På bilden fick fotografen också med en bit av Madurodam i bakgrunden – eller, rättare sagt, mängden av betalande jättar som sakta och försiktigt rörde sig mellan pyttehusen. Det var rent otroligt mycket folk här. Nu förstod vi varför piren i Scheveningen var så övergiven – alla var i Madurodam.

Förståndigt nog hade de lagt staden på en några meter lägre nivå än omgivningen.  En brant sluttning ledde dit ner, med trappor på sina ställen. Om man ville börja – eller sluta – med en ordentlig överblick av Madurodam från alla håll, så kunde man bekvämt gå på en promenadväg hela vägen runt på den övre nivån. Men det struntade vi i – vi var för ivriga att få uppleva den förkrympta staden..

Madurodam var inte vilken liten stad som helst. Men bortsett från det ovedersägliga faktum att den var byggd i tjugofemtedels skala, så hittade man där mycket som inte fanns i många andra städer. Man kunde finna riksmuseet i Amsterdam där, regeringsbyggnaderna i Haag, flygplatsen Schiphol, hamnen i Rotterdam, husen invid kanalerna i Amsterdam, tulpanfälten i Köksträdgården, och också flera väderkvarnar – allt på Madurodams elva kvadratkilometer.

Och naturligtvis fanns det gator och järnvägar och kanaler, så att madurodamborna kunde komma till och från. För de besökande jättarna fanns det dessutom ett helt nätverk av trottoarer att hålla till på, för deras stora, klumpiga fötter skulle ju krossa människor och bilar huller om buller om de vore tillåtna att ge sig in på Madurodams trånga gator.

Våra egna bilder från Madurodam skall jag visa upp litet senare. Här kommer först några professionellt tagna bilder ur en broschyr som var färsk år 1970, och dem kommenterar jag endast i bildtexterna.

Troligen regeringsbyggnaderna i Haag, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

Hamnen i Rotterdam, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

Hamnen i Rotterdam nattetid, Madurodam endast på kvällen, Haag, 1970 (broschyr)

För mig obekanta byggnader, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

För mig obekanta byggnader, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

För mig obekanta fabriker, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

Schipholflygplatsen intill motorvägen från Amsterdam till Haag, Madurodam, Haag, 1970 (broschyr)

Inlägg 2.059: 17 maj 1970

Madurodamtillkomsten

Vi fann efter hemkomsten till Nya York att Eds motiv krävde en smal träram för att komma väl till pass på sin vägg, medan mitt gjorde sig bättre helt utan ram. Att jag nu kunde presentera målningarna i bild beror på att jag hade dem hängade här i Palm Springs som väggdekoration i mitt garage, täckta av spindelväv och damm efter många år där. Jag gjorde dem rena, ställde dem utomhus mot en solig vägg med klängväxter – som kom med i bildkanterna – och fotograferade dem. Solen var på nedgående, vilket syns i det nedre vänstra hörnet på båda bilderna.

Jag blev helt betagen av att återse dessa vackra tavlor som min älskade Ed och jag en gång för länge sedan hade målat på en pir i Holland. Nu skall de sannerligen placeras inne i huset, även om jag blir tvingad att flytta om en del annat för att ge dem plats.

Glada i hågen som alla köpare av fin konst är efter ett lyckat kap gick vi tillbaka till bilen med våra dyrgripar. På vägen dit hoppade Ed in på en toalett, något som jag nämner enbart för att visa upp den eleganta biljett som han där fick vid betalningen av avgiften på 29 öre.

Biljetten till toaletten på piren, Scheveningen (1970)

Och så bar det iväg till nästa sevärdhet, vilket var Madurodam, världens minsta stad. Det var bara tre kilometers körväg dit, så vi kom dit redan vid 11-tiden och parkerade vår lilla röda Volkswagen för det nätta beloppet av  72 öre.

Biljetterna för bilparkeringen vid Madurodam, Haag (1970)

Staden hade byggts år 1952 till minne av George Maduro, en judisk student från Curaçao, som studerade jurdik vid universitetet i Leiden men under krigsåren tog aktiv del i motståndsrörelsen mot nazistockupationen av Holland – han mötte år 1945 sin död av tyfus i koncentrationslägret Dachau i Tyskland.

George Maduro (internet)

Han tilldelades postumt år 1946 en medalj för sina insatser för Holland under krigsåren, och hans föräldrar donerade såddkapitalet till en stad som redan var planerad att byggas i en park i Haag. Avsikten med staden var att det framtida överskottet från entréavgifter dit skulle gå till eftervården av studenter med tuberkulos. Madurofamiljens donation blev den verkliga grundplåten till projektet, som därmed gavs namnet Madurodam.

Namnet Madurodam, 1970 (broschyr)

Staden var till formen nästan helt rund och mätte 3¾  kilometer i diameter och omfattade alltså omkring 11 kvadratkilometer. Nu måste jag tillägga att allt i Madurodam var byggt i 1/25 storlek, och att staden därmed gav oss en illusion av att vara endast 150 meter i diameter och omfatta endast 1¾ hektar.

Inlägg 2.058: 17 maj 1970

Finkonstutövandet

Ja, nog tyckte vi att alla de här små skräpbutikerna för sin egen överlevnad borde flytta till någonstans som inte vilade på träpålar – eller vad annat det var som förhindrade den här bräckliga konstruktionen att lätta ankar och flyta ut till havs.

Tills vi såg konstbutiken, för då ändrade vi genast uppfattning och tackade vår lyckliga stjärna att man inte hade följt vårt goda råd. Den här konstbutiken erbjöd kunden att få köpa en av honom själv målad tavla. Därinne! Just nu! Kom in!

Vi blev verkligt nyfikna på vad detta kunde vara, och minsann visade det sig att besöket i denna butik på nöjespiren i Scheveningen skulle komma att utgöra livets höjdpunkt på konstnärskarriären för både Ed och mig.

Butiken hade en rad trälådor med ett decimeterstort hål i mitten av sin kvadratmeterstora översida. Inne i lådans mörker  låg det en omålad kanvas, uppspänd på träramar och redo att hängas på köparens vägg – så snart han hade målat sin tavla. När han tryckte på en pedal på golvet så snurrade kanvassen runt – som i en mikrovågsugn – och ju snabbare han tryckte på pedalen, desto snabbare snurrade kanvassen inne i lådan.

Framför sig på lådan hade kunden ett antal olikfärgade sprutburkar av plast – liknande kaféernas röda för ketchup och gulbruna för senap – och det gällde att ur dem med olika kraft och i olika riktningar klämma ut färg genom hålet – medan han trampade på sin pedal med varierande fart.

Man betalade naturligtvis innan man började sin konstnärliga bana, och eftersom man inte kunde se någonting av sin kanvas fick man gissa hur man skulle måla. Ed och jag utövade våra talanger samtidigt sida vid sida, och efter kanske fem minuter var det gjort.

Min kanvasram mätte 8 gånger 6 decimeter, och jag hade åstadkommit ett mästerverk av en ren slump. När kanvassen böjdes runt kanterna för att fästas på baksidan, så fortsatte mitt måleri också på ramkanterna, och därför behövde jag aldrig rama in min målning.

Mitt konstverk (skapat i Scheveningen 1970), Palm Springs (2014)

Eds kanvasram var betydligt mindre än min – vi frågade aldrig varför – nämligen 7 gånger 5 decimeter, och hans underbara stil var helt olik min. Butikskonstnären sade att Ed förståndigt nog hade trampat långsammare på sin pedal.

Eds konstverk (skapat i Scheveningen 1970), Palm Springs (2014)

Vi fick vänta i en halvtimme, vandrande omkring på piren, medan färgen stelnade till och konstverken kunde paketeras i stora, smala papperspåsar. Scheveningens pir skulle komma att ge vår lya i 351:an en ny, modern touch.

Inlägg 2.057: 17 maj 1970

Nöjespirssmåkrafsbutiksexistensifrågasättandet

Inom en kvarts timme hade vi kört in till Haag, där vi utan att ens stiga ur bilen beslöt att i stället fortsätta ut till dess berömda badstrand Scheveningen. Där verkade det vara parkeringsförbud på varenda gata, tills vi hittade ett ställe där staden i nåder lät oss stå mot 1,43 kronor i avgift. En biljett att lämna synlig innanför vindrutan och den andra i vår ficka, och de skulle stämma överens innan man fick köra därifrån.

Biljetterna för bilparkeringen, Scheveningen (1970)

Medan Scheveningen egentligen utgjorde en del av staden Haag, så var det den nordligaste biten som man avsåg med namnet Scheveningen. Där fanns det egentligen bara en bred sandstrand och en nöjespir som stack ut till havs. Det ser man på detta vykort, som vi köpte på platsen.

Flygbild av badstranden och piren, Scheveningen, 1970 (vykort)

För att vara en söndag i maj var det mycket litet folk där. Det var svalt i luften och ganska blåsigt, och i sådant väder badade förstås ingen i havet. Skulle vi bry oss om att gå ut på den öde piren? Men då fick vi syn på ett smalt, vitt torn längst därute med en svart spiraltrappa utanpå, och det såg väl en smula intresseväckande ut, för vi gav oss ut på piren i alla fall.

Piren som vi såg den från stranden, Scheveningen (1970)

För att få gå ut på nöjespiren fick vi vardera betala 1,43 kronor i entréavgift och sedan ytterligare 72 öre var för att få klättra uppför spiraltrappan.

Biljetterna för piren och pirtornet, Scheveningen (1970)

Det var faktiskt rätt spännande att gå uppför trapporna i det blåsiga vädret. Men var utsikten däruppe värd mödan? Njaa, knappast. Vi fick bara se en enda sak utöver vad vi hade väntat oss, och det var en jättestor gammaldags pampig byggnad med ett kupoltak i mitten. Det syns längst till höger på den här bilden och verkade vara ett kasino. Byggnaden visade sig senare vara ett lyxhotell från anno dazumal, benämnt Kurhaus, men det var igenslaget och förfallet och stod bara kvar där nu och väntade på sitt öde.

Vad vi såg från pirens torn, Scheveningen (1970)

Efter det nöjet gick vi ner för alla trapporna igen – och, så länge vi hade betalt för nöjet, en trappa ändå längre ner, där vi fick en mera ovanlig vy av piren.

Under piren, Scheveningen (1970)

Ed påpekade att under hela vår expedition upp i tornet var vi de enda som hade brytt sig om att gå dit upp. Om det hade varit packat med semesterfirare, då kanske alla de små butikerna, med i stort sett samma krafs som på en gatumarknad, hade verkat vara mera tilltalande, men nu var det bara trist och meningslöst. Och, varför höll dessa butiker till här ute på en bräcklig pir rätt ut i havet? Vid dåligt väder skulle de inte få många kunder, och en orkan eller eldsvåda kunde när som helst förstöra hela piren. Deras tingeltangel hade ju ingenting med havet att göra, och de kunde lika gott ha sina butiker på fast mark runt ett torg någonstans. Tyckte vi.

Inlägg 2.056: 17 maj 1970

Holidayinnavresemorgonen

Sova i tolv timmar? Nej, vi sov i tretton timmar i ett sträck, och då visste vi att vi hade kommit i takt med tiden och kunde leva som vanliga människor. Jisses, vad sömnig jag hade känt mig på restaurangen – tack och lov att bilkörning alltid gjorde mig klarvaken! Men nu var jag klarvaken på riktigt, och det var mycket bättre.

Vi duschade och gjorde oss presentabla, och gick sedan ner till matsalen. Frukosten var lyckligtvis i full gång trots söndagen, och nu skulle det smaka gott med en bit mat. Vi hade varit totalt fullproppade efter gårdagens rijstafel, men efter orientalisk mat, hur mäktig den än verkar vara, så kommer aptiten tillbaka efter bara några timmar.

Frukostmatsalen, Holiday Inn, Leiden (1970)

Det var inget gående bord för frukosten – det här var ju ett amerikanskt hotell – utan man beställde vad man ville ha av servitrisen. Bara kaffet fick man själv hämta så ofta man ville från en kaffebryggare mitt i salen. Matsedeln att beställa från var tryckt på alla matbordstabletterna, som bestod av ett tunt pappersark. Jag hade aldrig sett det arrangemanget förut, men det var nog praktiskt, för det snabbade upp beställningen. Arket var 34 gånger 23 centimeter stort, en aning för litet för sitt ändamål, men man kunde ju alltid ställa kaffekoppen utanför, direkt på bordsskivan. Så här såg matsedeln ut – jag har ringat in priset på vad Ed och jag tog.

Matbordstablett av papper, Holiday Inn, Leiden (1970)

Jag tror inte att du ens med förstoringsglas kan läsa den i sin rätta färgsättning här i den smala spalten, men om jag vräker till med gredelint så kanske det blir lättare.

Matbordstablett av papper, Holiday Inn, Leiden (1970)

Och om det inte heller gick, så skall jag läsa från menyn att

• Ed valde ‘Två ägg, valfritt tillagade, med bacon eller skinka’ för 8,51 kronor
• Jag valde ‘Apelsinjuice, kaffe, rostat bröd, marmelad och smör’ för 6,44 kronor

Priserna inkluderade serveringsavgift och skatt. Dessa priser bevisar hur billig gårdagens rijstafel hade varit –  den enorma måtiden kostade 30 kronor för oss båda tillsammans, jämfört med dessa två små frukostar för 15 kronor ihop.

Man betalade till kassörskan vid utgången, igen precis som i Amerika. Vi hade fått en glimt av Holland under gårdagens blomsterpark och restaurang, och nu skulle vi på allvar lämna kvar Amerika här på Holiday Inn och söka oss till litet mera holländskt leverne.

Medan vi ändå var i entrébyggnaden betalade Ed rumsräkningen för natt nummer två. Det blev bara 66 kronor, jämfört med prislistans 83, och det var ju bara bra.

Rumsräkningen för natt 2, Holiday Inn, Leiden (1970)

Vi var redan resklädda, så vi bara packade ner det lilla vi hade tagit upp ur väskorna och begav oss ner till bilen, och så bar det iväg.

Inlägg 2.055: 16 maj 1970

Rijstafelsupplevelsen

Rijstafel är inte en maträtt som man får sig serverad upplagd på en tallrik, och inte heller väljer man ut på matsedeln vad man vill äta. Man får en tom tallrik som man sedan själv får fylla från fat som har ställts fram på bordet. Det gäller emellertid inte de sedvanliga tre faten – ett med huvudingrediensen, ett med riset och ett med grönsakerna – utan man får välja mellan minst tio och upp till kanske trettio olika ingredienser, var och en på sitt individella fat. Man väljer inte ut vad man vill ha och ratar resten – nej, man väljer bara ordningsföljden, för allt på bordet hör till ens rijstafel och man får ta vad man vill, när man vill, hur mycket man vill och gärna alltihop.

På faten kan det finnas sidfläsk bräserat i söt sojasås, grönsaker med jordnötssås, gult ris, jordnötter med sauterad riven kokos, marinerade och spettstekta tunna köttskivor, vårrullar, hårdkokta ägg sauterade i chilisås, friterade bananskivor, och aromrikt kryddat karamelliserat nötkött bräserat i kokosmjölk – detta bara som ett slumpvist urval ur en lång lista av möjligheter.

Vi var alltför självmedvetna för att framstå som turister från ingenstans genom att resa oss upp och ta ett foto av vårt eget matbord på restaurang Asien, men det var ungefär lika belamrat som på den här bilden ur en allmänt tillgänglig reklambroschyr i Amsterdam. Vår servitör hjälpte oss dock inte med att välja från faten – den detaljen skötte vi minsann själva. Och jag tror att vi åt upp alltihop under loppet av två hela timmar. Jag satt faktiskt och nickade till tre gånger under måltiden – och Ed räddade mig varje gång.

Rijstafel på en indonesisk restaurang, Amsterdam, 1970 (broschyr)

”Det här gör vi väl om när vi kommer tillbaka till Amsterdam innan vi flyger hem?” bestämde Ed litet frågande, innan han var för fullproppad för att kunna tänka på någon nästa gång.

Den sparsamt detaljerade notan gick på 30 kronor, en massa pengar för ett mål mat – men det var nu inte ett mål mat. Det var en upplevelse.

Notan för vår rijstafelmiddag, Amsterdam (1970)

Och på något sätt klarade jag av att trassla bilen genom Amsterdams gatuvirrvarr och hitta huvudleden tillbaka till vårt hotell. Den här gången missade vi inte avtagsvägen utan kom rätt till vårt rum på Holiday Inn. Klockan var 19.00 och vi gick direkt till sängs och somnade omedelbart in för att få vår tidskorrigerande tolvtimmarsslummer.

Baksidan av ett strösockerkuvert på vårt hotell, Leiden, 1970

Inlägg 2.054: 16 maj 1970

Rijstafelrestauranguppsökningsarbetet

Efter tio minuter gick vägen genom byn Fågelsång (hol. Vogelenzang), och där stod det en skylt för en park som kanske försökte konkurrera med Köksträdgården. Jag vet egentligen inte varför vi svängde in dit, för vi hade då sannerligen redan fått vår beskärda del av tulpaner. Och nu fick vi mer av den varan.

Det var mycket litet att se där. De hade en miniatyrväderkvarn och ett fält med olika sorters tulpaner. Här var avsikten inte att locka turister, utan allt var arrangerat för köpmän att lätt kunna se vad som fanns till salu.

Tulpanodlingspark med miniatyrväderkvarn, Fågelsång, 1970 (vykort)

Vi stannade där i sammanlagt tio minuter och köpte ett vykort – det som du just såg härovan. Att järnvägen genom Fågelsång fram till år 1968 hade haft en fungerande station i byn fick jag inte veta förrän nu i skrivande stund. När vi var där år 1970 passerade tågen bara förbi det gamla stationshuset, som antagligen var till salu. Tänk att få bo så nära de förbivisslande tågen! Jag hade nog köpt huset och blivit holländare – nej, nu sitter jag här och bara drömmer.

Den redan 1968 övergivna järnvägsstationen, Fågelsång, 1970 (internet)

Vidare norrut svängde vi av västerut och kom efter ett par kilometer ut till en stor, öde sandstrand mitt i badorten Zandvoort.  Den såg ungefär lika rolig ut när vi såg den nu på en lördag i maj som när den här internetbilden togs – tack och lov för Riisparken därhemma!

Badstranden, Zandvoort (internet)

Så bar det iväg 30 kilometer österut, genom Haarlem och till den oändligt mycket större staden Amsterdam. Jag hittade rätt bra i centrum efter mina tre korta besök där: med föräldrarna i bil på väg till England år 1951, ensam på Vesparesan hem från England år 1954, och med DaNi på vårt tågluffande år 1965. Och faktiskt hittade jag till den stadsdel där jag år 1954 hade ätit ett underbart ‘Rijstafel’ – jag översätter det inte till ‘risbord’ för det låter bara dumt – i en beckmörk restaurang i helt östasiatisk miljö.

Nu skulle vi baske mig göra sammalunda, så vi parkerade bilen och gick upp och ner på några gator för att hitta just den restaurangen. Inget namn, ingen adress – och ingen lycka. Vi tittade in på några som utfrån såg mystiskt mörka ut men som visade sig ha, guhjälpemej, lysrör i taket.

Jag gav upp idén med det mörka, och det var bra, för nu fick vi syn på en restaurang som hette Asien (hol. Azië).

Restaurang Asien, Amsterdam (1970)

Den skyltade på fönstret med kinesisk-indisk mat, men de hade rijstafel på menyn, och det vad jag ville ha och framför allt ge Ed att avnjuta. Och ingenstans i världen fanns det bättre rijstafel än just i Amsterdam.

Restaurang Asien, Amsterdam (1970)

Det var normalljust därinne – inga lysrör någonstans – så även miljön dög för mina kritiska ögon. Äntligen kunde vi sätta oss ner och äta middag – vi var riktigt hungriga vid det här laget.

Inne på restaurang Asien, Amsterdam (1970)

Inlägg 2.053: 16 maj 1970

Blomsterrabattunderhållsarbetsavfallsdispositionen

På en av gångarna i Köksträdgården stötte vi på den här traditionellt utstyrda holländskan, som gärna lät sig fotograferas.

En traditionellt klädd holländska, Köksträdgården (1970)

Och den här vackra svanen hade fotograferats så mycket att den inte brydde sig om att posera en gång till, men Ed fick sin bild i alla fall.

Ståtlig svan, Köksträdgården (1970)

Köksträdgården höll öppet varenda dag under bara två månaders tid varje år. Alla blomsterrabatter är i perfekt skick vid säsongstarten i mitten av mars, men hur håller dem sig i samma goda skick fram till stängningen i mitten av maj? Av idoga händer, som plockar bort alla tulpaner som har vissnat eller inte längre se snygga ut. Och detta görs förstås nattetid så att det inte inverkar på parkens besökare, inte sant? Nej, det är mörkt på natten, och då kan man inte bedöma om en tulpan är vissen eller osnygg. Därför görs det på dagen i full åsyn av alla besökare.

Vad som verkligen imponerade på mig var att detta tulpantuktande försiggick nu på lördagen, trots att hela parken skulle stängas för säsongen på söndagens kväll. Trots att det bara var en enda dag kvar fortsatte de att arbeta med att hålla parken perfekt, precis som de säkert hade gjort under hela den korta säsongen. Det var absolut nödvändigt att söndagens besökare skulle få se parken lika felfri som den alltid hade varit.

Därför fick Ed och jag syn på en av dessa tulpanvårdare i arbete i en rabatt, och vi gjorde tillsammans en serie av fem bilder av arbetets moment. Jag låter bildtexterna berätta hur det gick till.

Korgen fylls med vissna och fula tulpaner, Köksträdgården (1970)

Fylld korg dumpas i skottkärran, Köksträdgården (1970)

Fylld skottkärra skulle förhindra vidare tulpanutrensning, Köksträdgården (1970)

Fylld skottkärra dumpas i tulpanavfallshögen, Köksträdgården (1970)

Tulpanavfallet kommer att hämtas av pråm på kanalen, Köksträdgården (1970)

Kanalen utgjorde tomtgränsen mellan Köksträdgården och privata tulpanodlingar utanför. På den här bilden syns bara kvarvarande tulpanblad, sedan blommorna hade skurits av och lökarna plockats upp och sålts – vilket var hela poängen med verksamheten.

Jättestora tulpanodlingar utanför Köksträdgården (1970)

En månad tidigare hade samma – eller ett liknande – odlingsfält sett ut som på den här internetbilden.

Liknande odlingar tidigare på våren (1970)

”Är du inte trött nu?” frågade jag Ed, när jag hade blivit trött av allt runttraskandet efter en i det närmaste sömnlös natt. Han sade att han inte var trött men hade börja gäspa en hel del. Det betydde att vi var lika trötta.

”Jag tycker att vi kör in till Amsterdam och äter en indonesisk middag. Jag vet var de finns”, sade jag, förlitande mig på mitt minne från år 1954, när jag körde på min Vespaskoter från England till Sverige och stannade till i Amsterdam. Och min rara Ed samtyckte, så vi betalade våra 72 öre för bilparkeringen och tog en liten väg nära kusten mot staden Haarlem i stället för att använda den stora huvudleden.

Inlägg 2.052: 16 maj 1970

Blomsteröverflödet

Köksträdgården var på 1400-talet en kryddträdgård. År 1949 etablerade där borgmästaren i Lisse en blomsterträdgård med avsikten att blomsterodlare från hela Holland i den skulle kunna visa upp sina levande alster för hugade inköpare och på så sätt stödja den holländska exportindustrin. Odlarna fick en bit mark i parken att plantera blommor på efter eget skön. Blomsterrabatten blev därmed deras eget visitkort, och ju elegantare ett visitkort är desto mera affärer leder det till.

Blomsterblandning i Köksträdgården (1970)

Olika typer av parklandskap fick vi se i Köksträdgården – det var en blandning av helt skilda stilar. Där fanns en japansk trädgård på ett ställe och en typiskt engelsk på ett annat. Det fanns trädgårdar från skilda historiska tidsepoker, det fanns skogstjärnar och det fanns svandammar med eller utan fontäner, det fanns välansade gruspromenader och det fanns naturliga skogsstigar. Allt för att framhäva blomstrens naturliga skönhet.

En svansjö i Köksträdgården (1970)

Och här, på en till synes övervuxen gammal gård med en brunn mitt i, råkade det växa de rödaste av tulpaner. Allt förstås för att dra uppmärksamheten till sig.

Tulpaner på en till synes övervuxen gård, Köksträdgården (1970)

Alla rabatter var försedda med en skylt som identifierade den ansvariga firman, så att den kunde nås av intresserade köpare, vare sig de var grosshandlare eller enskilda konsumenter. För det mesta var skyltarna placerade litet diskret för att inte störa intrycket av blommorna, men en del skyltar hade uppenbart placerats mitt bland blommorna för att ses ordentligt.

Ganska märkbar odlarskylt, Köksträdgården (1970)

Ja, det fanns även regelrätt blomsterförsäljning över disk i Köksträdgården.

En blomsterhandelsbutik mitt i Köksträdgården (1970)

Även om Ed och jag föredrog att avnjuta blommorna utomhus i parken, så tittade vi också in i ett av dess många jättestora drivhus. Min gissning var att det var där som man gjorde de stora affärerna i tulpanlökar.

Ett av växthusen, Köksträdgården (1970)

Även om det växte tulpaner överallt i hela parken, så fann vi några få andra sorters blommor, som till exempel denna underbara rhododendron. Jag hade aldrig förut sett så stora och vackra rhododendronblommor.

En rhododendron bland alla tulpanerna, Köksträdgården (1970)

 Här står det en hel rad med rhododendronbuskar längs skogsbrynet.

En hel rad med rhododendronbuskar, Köksträdgården (1970)

Nej, nu har jag allt visat tillräckligt många av våra blomsterbilder från Köksträdgården. Kom ihåg att vi tog alla dessa bilder på säsongens allra sista veckoslut. Om du tycker om tulpaner mitt i deras prunkande högsäsong, gå då för all del till Köksträdgårdens underbara bildsamling genom att först klicka här och sedan på ‘Images’.

Inlägg 2.051: 16 maj 1970

Köksträdgården

Vi kom snabbt ur kläderna som vi hade suttit och kanske sovit i under natten på planet, gjorde oss ordentligt rena och vilade oss ovanpå en liten stund, innan vi bytte till ny mundering. Sedan fick vi oss en bit mat på serveringen intill hotellets simbassäng.

Vi lät dem veta i receptionen att vi skulle stanna kvar på vårt rum en natt till – och nu själva betala för nöjet – varpå vi gav oss iväg till Köksträdgården. Den låg inte långt därifrån, och nu fick vi god användning av en lätt begriplig skisskarta, som Ed hade hittat i en av broschyrerna på rummet.

Hotellbroschyr med de bästa bilvägarna till Holiday Inn, Leiden, 1970 (broschyr)

På den hittade vi förstås genast vårt hotell och lika lätt samhället Lisse ungefär halva vägen tillbaka till Schipholflygplatsen. Det var intill Lisse som Keukenhof skulle ligga, alltså en 15 kilometers bilväg från hotellet. Nu blev det också lätt för Ed att hålla ordning på var vi skulle ta av till vänster från huvudleden.

Någonstans på bivägen till Köksträdgården svängde jag in vår lilla bil på en bensinstation, inte för att fylla på den nästan helt fyllda tanken utan för att fylla på luft i vänstra bakhjulet. Jag hoppades intensivt att det inte skulle visa sig att slangen hade ett hål som måste lagas. Vi fick väl se framtiden an.

Står och tittar på vänstra bakhjulet (1970)

Med hjälp av alla Köksträdgårdspilarna där i trakten kom vi fint till Köksträdgårdens parkering. Där fick vi en parkeringsbiljett på 72 öre, som skulle betalas senare vid utfarten. Och vid ingången till blomsterparken fick vi två entrébiljetter på vardera 4,29 kronor, som vi fick betala med en gång.

Parkerings- och entrébiljetterna, Köksträdgården (1970)

Och nu öppnade sig en hel liten värld av blommor för oss. Det fanns tulpaner överallt i alla färger, tillsammas och åtskilda. Detta var slutet av deras blomningstid, så det fanns inte tillnärmelsevis så mycket blommande tulpaner som mitt i säsongen, men nog räckte de till.

Tulpaner i olika färg blandade, Köksträdgården (1970)

Tulpaner grupperade efter färg, Köksträdgården (1970)

År 1944, rätt under kriget, när jag var 10 år gammal, och man satte värde på allt som kunde lätta upp stämningen, gick det i Sverige en film som hette ‘Rännstensungar’. Om du klickar här får du se och höra den föräldralösa och förlamade flickan Ninni, med barnavårdskvinnan Märta Sanner vid sin sida, sjunga ‘I min lilla, lilla värld av blommor’. Jag var nog för liten för att ha sett filmen, men den blev till en schlager som jag väl kommer ihåg. Och den kom tillbaka till mig i huvudet när jag nu vandrade runt tillsammans med Ed i Köksträdgården.

Affisch för filmen ‘Rännstensungar’, 1944 (internet)

Inlägg 2.050: 16 maj 1970

Amerikaimitationshotellsinkvarteringsprocessen

Vi må ha missat avkörningsskylten på vår väg till Holiday Inn, men vi missade sannerligen inte skyltarna för något som kallades Köksträdgården (hol. Keukenhof). En enstaka skylt med detta enda holländska ord – som vi inte förstod – hade man bara låtit passera, men dessa skyltar fanns både som vägvisare och som allmän reklam mitt ute på fälten, här och där och överallt.

Vägvisare till Köksträdgården (1970)

Men rätt i entrén till Holiday Inn satt det en stor affisch för Köksträdgården med massor av färgglada tulpaner på. När vi frågade vid hotelldisken vad Köksträdgården var för något och var någonstans det låg, så stack de en broschyr i händerna på oss och sade att detta var det sista veckoslutet för året som Köksträdgården hade öppet, så vi skulle absolut inte missa det.

Så fick vi vårt gratisrum vid disken. Nåja, det var ju inkluderat i vårt prispaket från KLM, så riktigt gratis var det ju inte, men nog kändes det gott att inte behöva punga ut med 83 kronor som rummet enligt deras prislista betingade.

Ed framme vid receptionsdisken i hotellobbyn, Holiday Inn, Leiden (1970)

Bortsett från tulpanaffischen i entrén kunde vi ha varit på vilket Holiday Inn som helst i Amerika. Ett par skillnader märkte vi: de hade en kennel för ens vovve, och simbassängen låg inomhus för klimatets skull. Men ingen av dessa tjänster kom vi att utnyttja.

Hotellverksamheten var uppdelad mellan två byggnader, en L-formad trevåningslänga för gästrummen och en envåningsbyggnad för allt övrigt. Vårt rum, som hade nummer 236, låg på mellanvåningen, och de markerade det för oss med ett kulspetskors på den här översiktsplanen.

Plan över hotellet, Holiday Inn, Leiden (1970)

Vi parkerade bilen vid uppgången till utekorridoren framför vårt rum, och här står Ed på andra våningen som en silhuett framför vår rumsdörr, och nere till vänster syns också vår röda bil.

Ed framför dörren till vårt rum, Holiday Inn, Leiden (1970)

Rummet såg ut ungefär som alla Holiday Inns rum i Amerika, enkelt och praktiskt. Vi tog ingen bild av det, så den här bilden av det tog jag ur en broschyr därinne. Alla rummen på hotellet skall ha sett precis likadana ut.

Vårt och alla andra rum, Holiday Inn, Leiden, 1970 (broschyr)

I askkoppen på rummet låg det ett tändsticksplån som utnyttjade både in- och utsidan av omslaget till reklam för just det här hotellet i Leiden.

Hotellets reklam på tändsticksplån, Utsida och insida, Holiday Inn, Leiden (1970)

 Utsikten genom fönstret bestod av oändliga gröna marker med betande kor. Dagen var solig. men luften var mycket fuktig, och det framgår av töcknet på den här bilden. Luften påminde oss faktiskt om Nya York.

Utsikten från vårt rum, Holiday Inn, Leiden (1970)

Inlägg 2.049: 16 maj 1970

Felkörningstillrättaläggandet

I konvolutet från ‘$5-a-Day Tours’ som Hertz gav oss fanns det bland annat en kupong för ett rum på hotell Holiday Inn – antagligen valt för att ge amerikanska turister sinnesfrid i detta främmande land – och ett 21 x 34 centimeter stort ark med instruktioner om hur man skulle komma dit. Det var en schematisk vägskiss med bara relevanta vägar, skyltar och vägskäl inritade. All text var maskinskriven.

• Följ skyltar med ‘Uitgang’ (= utfart)
• Följ skyltar mot ‘Den Haag’
• Efter 12 kilometer, välj den högra väghalvan mot ‘Den Haag (Centrum)’
• Efter 16 kilometer, passera en stor vägskylt med ‘1200 m: Leiden, Utrecht, Rotterdam’
• Efter 1 kilometer, välj höger fil och ta av på avkörningsvägen
• Sväng in på första vägen till vänster och finn sedan Holiday Inn på dess högra sida
• Total vägsträcka: 30 kilometer

”Det var en fantastiskt väl gjord väginstruktion”, sade jag, och så gick vi ut i det vackra vädret och hittade vår bil på Hertz parkeringsplats – och det var minsann en röd Volkswagen!

Jag gjorde klart för Ed att han skulle köra, han gjorde klart att aldrig i livet, och så satte jag mig vid ratten och följde Eds anvisningar enligt instruktionsarket. Den stora huvudleden hade allt som hör till en motorväg, bortsett från att den på några få ställen hade vanliga vägkorsningar med trafikljus. Det var lördag morgon med mycket litet trafik, landskapet var helt platt, vägen var mycket rak, och när jag märkte att vi hade kört 33 kilometer, så förstod jag att vi hade kommit fel på något vis. Jag stannade vid högra vägkanten strax före nästa vägkorsning med trafikljus, och Ed fotograferade den genom bilrutan. Till lycka för min framtida memoarskrivning kom vägskyltarna med på hans bild.

Vägkorsningen efter upptäckandet av felkörningen på väg till Holiday Inn (1970)

När vi satt där och försökte finna ut var vi var någonstans på bilkartan som Hertz hade gett oss, så upptäckte vi att Holland underligt nog inte verkade att använda nummer på sina vägar. Enligt kartan fanns det inte ett enda vägnummer i hela Holland – på sin skylt hade visserligen vår huvudled ett nummer, N99, men det fanns inget nummer alls på den korsande vägens skylt.

Men jag hittade på kartan samhället Voorschoten, namnet på korsvägsskylten, och kunde då gissa mig till vid vilken vägkorsning vi befann oss. Riktigt nog hade vi passerat den väg som vi skulle ha tagit av på, och när vi körde tillbaka en bit så hittade vi lätt vårt Holiday Inn. Vi brydde oss inte om att forska efter hur vi hade kommit att köra fel – det är ju sådana småkatastrofer som utgör kryddan på en resa och som man minns bäst efteråt.

Inlägg 2.048: 16 maj 1970

Schipholflygplatsförehavandena

Efter att ha smält middagsmaten i tre och en halv timmar var det dags för frukost. Tursamt nog var den mycket lätt.

Frukostmatsedeln på planet, KLM (1970)

Men äta frukost, hur lätt den än är, gör man inte när klockan är 01.00, så nu var det dags att ställa om till att klockan nu faktiskt var 06.00. Vädret utanför var soligt och vackert – visserligen sade Ed vid fönstret att var det molnigt, men att så länge molnen befann sig under oss i stället för ovanför, betydde det oss rakt ingenting.

I en av broschyrerna från KLM i Nya York hade Ed hittat den här lilla schematiska kartan. Man kunde tycka att den inte var mycket värd, men den var faktiskt mera detaljerad än de kartor som vi hade använt oss av i Peru året före. Vi använde timmen före landningen till planering av vart vi skulle köra i vår lilla Volkswagen. Tänk om den var röd, liksom den vi hade i Skandinavien år 1967!

Broschyrkarta över Holland (1970)

Vi landade vid 08-tiden på Amsterdams flygplats Schiphol. Eftersom vi steg in i terminalen genom en tub direkt från planet fick vi inget tillfälle att fotografera det, så ett vykort av ett likadant plan – och kanske rentav vårt eget – får duga. Det står på vykortet att bilden hade tagits här på Schipholflygplatsen, och man får väl anta att det är riktigt.

Ett av KLM:s Super DC-8 flygplan på Schipholflygplatsen, 1970 (vykort)

Så snart vi hittade ett växlingskontor löste jag in en av mina 517-kronors amerikanska resecheckar mot holländskt mynt och fick för den 361 gulden, vilket gör att jag här kommer att översätta varje gulden under den här resan till 1,43 svenska kronor. Jag beklagar att växlingsnotan är svår att tyda efter 40 års inklistring i ett album.

Växlingsnotan, Schipholsflygplatsen (1970)

När vi hade fått ut våra väskor gällde det att få tag i vår hyrbil. Det var som väntat trångt vid Hertzdisken, och här står Ed och väntar intill den.

Ed intill bilhyrningsdisken, Schipholflygplatsen (1970)

De hade ingen bil reserverad för Gymbrat! Vi visade upp våra papper från KLM med bil från Hertz inkluderad, och vi tog fram våra körkort, och nu var jag beredd på att ringa upp ‘$5-a-Day Tours’ – organisationen som stod för KLM:s researrangemang här i Holland – och skrika och bråka.

Researrangörens introduktionsblad, Schipholflygplatsen (1970)

Men när Hertzmannen såg Eds körkort utbrast han: ”Aha, herr Lindquist!” – och plockade genast fram vårt väntande hyreskontrakt.

Bilhyreskontraktets omslag, Schipholflygplatsen (1970)

Då förstod jag problemet. Det var ju Ed som hade gått till KLM och bokat resepaketet och gjort den första inbetalningen, och därför hade alltihop hamnat i hans namn, precis som det skulle vara. Jag blev registrerad i hyreskontraktet som en extra bilförare, och så var saken klar.

Det inkluderade hotellrummet för vår första natt skulle förstås också komma att stå i Eds namn. Det här var kul!

Inlägg 2.047: 15 maj 1970

Ivägvingningen

Sedan över till KLM:s avreselokal, som var bekvämt inhyst i samma byggnad. Var det en ren slump att gräsmattan tvärs över gatan från KLM var översållad med blommande tulpaner, något som vi var på väg till Holland för att få se?

KLM:s lokaler med tulpaner framför, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Det var en hel del folk därinne, så vi fick stå i kö ett tag. Här står jag – utrustad med paraply som det behovs en gentleman på resa – och väntar på vår tur. Ed stod också där tillsammans med mig, men han var för ögonblicket annorstädes. Jag tror att han fotograferade någonting.

Står i kö för incheckning, KLM, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Så gav vi dem våra biljetter, som för första gången för mig inte var handskrivna utan tryckta av en datamaskin. Min stolthet över detta begränsades dock av att de var på vippen att vara oläsliga.

Våra biljettkopior, KLM (1970)

Men jag kunde se att priset för biljetten var ‘BULK’, vilket hade en omisskänslig doft av grosshandel. Och det kanske man kunde säga att vårt kombinerade köp av flyg och bil och hotell egentligen var. Men vi kände oss ändå som helt självständiga resenärer.

I utbyte för biljetterna fick vi förstås våra ombordstigningkort. Rad 30, det var långt bak det, oroande nära rökeriet. Men det hörde nog grosshandelsbiljetterna till.

Våra ombordstigningskort, KLM, New York (1970)

Och våra väskor tog de för att lasta ombord på planet, försedda med dessa remsor – som var starkare än de såg ut att vara.

Två av våra bagagepolletteringsremsor, KLM (1970)

Sedan fick vi sitta i deras riktigt bekväma fåtöljer och soffor i en halvtimme eller så. Med sitt paraply hängande på armen plockade Ed upp och ögnade igenom en del broschyrer om Holland, som KLM erbjöd. Här står han och avgör vilka som han tror kunde vara bra att ha.

Ed studerar broschyrutbudet hos KLM, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Här är ett urval av vad han fick. Jag tyckte att det var underligt att biluthyrningsfirman hade sin reklambild av en Volkswagen fotograferad på en regnvåt gata. Jag hade hela tiden tänkt att vi skulle vistas nu i Europa i två veckor med ständigt solsken. Hmm .. skulle vi få regn på oss?

Ett urval av vad broschyrerna innehöll, KLM, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Klockan 19.00 fick vi gå ombort på planet, och naturligtvis gav jag Ed fönsterplatsen. Han hade ju aldrig varit i Holland förut – och så älskade jag ju honom så mycket att jag alltid ville ge honom det bästa här i livet, till och med min egen flygstol.

Nästan på pricken klockan 19.30 rullade planet iväg för att lyfta och en timme senare serverades vi middag. Som dryck valde jag champagne för oss båda. Den kostade knappt 4 kronor glaset, och det var den då värd. Vi ville fira vår frist från det just nu så krigströtta, studentdödande, och gråtfärdiga Amerika.

Matsedeln och drycklistan för middagsmålet på planet, KLM (1970)

Inlägg 2.046: 15 maj 1970

Semesteravresebestyren

Jag nämnde skotten i Jackson bara i förbigående för att belysa hur litet Nixons nattvisit hos studenterna kom att betyda. Om han i stället hade gjort vad han hade lovat för att bli vald till president – att göra slut på Amerikas inblandning i Vietnams inbördeskrig – så hade alla dessa trista protestdemonstrationer upphört med en gång.

Eftersom Ed och jag redan var ute över Atlanten på vår väg till Holland när Jackson inträffade, så fick vi inte veta någonting om det – och alla de förnyade protesterna därefter – förrän i slutet av maj.

På själva avresedagen köpte jag mina resecheckar på, kan man tänka sig, Första Nationella Stadsbanken. Jag valde att gå dit enbart för att de lät mig köpa dem utan det vanliga enprocentiga avgiftspåslaget, bara jag visade dem mitt identitetskort från IBM. Annars satte jag ju inte min fot där efter vad de sade till mig vid mitt första besök år 1963 (se inlägg 107). Jag antar att jag med sniken håg sålde min själ för 43 silverpenningar – eller kronor – så nu vet du vart jag kommer när jag dör.

Resecheckskvittot, New York (1970)

Hur som helst så  fick jag sammanlagt 18 resecheckar i olika valörer för sammanlagt 4.291 kronor, och med tanke på att flyg och bil redan var betalda borde det räcka till. Och dessutom köpte Ed också en bibba resecheckar.

Tidigt på eftermiddagen gav vi oss av från våra arbetsplatser. Vi bytte kvickt om till reskläder som vi redan hade framlagda, grep tag i våra väskor som redan stod färdigpackade, och så gav vi oss iväg. Tunnelbanans F-tåg till Union Turnpike och sedan stadsbussen ut till Kennedyflygplatsen.

Det första vi gjorde där var att gå till tullavdelningen i den utländska ankomsthallen, för jag hade läst i tidningen att man kunde – och borde – registrera värdefulla kameror och armbandsur före utresan. Mycket hade nämligen blivit så mycket dyrare i Amerika än i Europa på sistone, att folk gärna handlade saker och ting därute för att ta med sig hem. Man fick ha med sig nyinköp för upp till 517 kronors värde tullfritt, och hade man då med sig ett bevis på att åtminstone kamerorna hade varit i ens ägo redan före utresan, så bleve det inte någon diskussion om ifall de var nyinköpta eller ej.

Min tullregistrering, New York (1970)

Just nu upptäcker jag att jag på registreringsbeviset helt galet namngav min fina Certina (se inlägg 668) som en Eterna. Det skulle ha kunnat skapa en viss diskussion vid ankomstförtullningen – fast numret hade jag säkert skrivit ned korrekt – men då tittade tullaren inte ens efter våra klockor och kameror.

Ed hade med sig båda våra stereokameror att använda själv – ifall en av dem skulle strejka – så vi var väl förberedda för att skapa bildmaterial på resan.

Eds tullregistrering, New York (1970)

Inlägg 2.045: 7 – 15 maj 1970

Förståelseförsöksomöjligheten

Tro inte att jag glömde bort aktiemarknaden bara för några studentdemonstrationer här och där. Jag hade inte gjort några börstransaktioner på länge, men nu var det dags, sade snurran. Jag skulle obönhörligen sälja mina 200 aktier i Heinicke Instruments för det lilla som de fortfarande var värda, vilket var 60 procent av vad jag hade betalt för dem i december (se inlägg 1.972).

Jag sålde dem för 6.486 kronor, vilket var 4.160 kronor mindre än de 10.646 kronor som jag hade gett för dem. Borde jag egentligen fortsätta med den här hobbyn? Jag hade inte råd att förlora så här mycket pengar. Hjälp!!!

Nej, det gick inte att resonera med mig själv. Jag var tvungen att köpa något annat och hoppas på turen. Jag köpte 100 teckningssrätter till aktier i Kaufman & Broad. Ja, det var ju ett gammalt bekant namn. I oktober 1967 hade jag sålt mina aktier i detta villabyggnadsföretag med en förtjänst på över 7.000 kronor, vilket var mer än en fördubbling av de 6.000 kronor som jag hade satsat bara nio månader tidigare (se inlägg 1.227). Så ska en slipsten dras! Varför gjorde jag inte sådant längre?

Med de 100 teckningsrätter som jag just nu köpte kunde jag få köpa 100 aktier i Kaufman & Broad för 112,03 kronor styck, fast bara fram till ett visst datum, som jag nu inte kommer ihåg. Men det behövde man inte göra. Man kunde sälja och köpa teckningsrätter precis som aktier, så de var egentligen en sorts aktier som på en förutbestämd dag skulle förfalla om man inte bytte ut dem – tillsammans med 112,03 kronor per styck – mot riktiga aktier.

För mina 100 teckningsrätter betalade jag glatt 8.057 kronor och räknade med att Kaufman & Broad skulle bygga massor med småhus för min räkning, precis som de hade gjort tre år tidigare.

Under veckoslutet den 9 och 10 maj samlades 100.000 mestadels unga människor i Washington – och 150.000 i San Francisco – för att demonstrera mot Amerikas krig i Vietnam och, i synnerhet, Kambodja. Under en nattvaka hållen av ett trettiotal studenter vid Lincolns minnesmärke mitt i Washington uppenbarade sig klockan 04.15 helt oväntat president Nixon för att ‘tala demonstranterna tillrätta’. Han kom inte någonvart med sitt lilla, personliga samtal med dem.

Nixon bland krigsprotesterande studenter mitt i natten, Washington, 1970 (internet)

Han hade hoppats att de skulle förstå vad som stod på spel och sprida hans budskap till studentgemenskapen runt om i landet. Men i stället sköts en vecka senare två unga studenter till döds av en 30 sekunder lång skottsalva från 40 poliser vid högskolan i staden Jackson i Mississippi, under omständigheter som i mycket påminde om massakern i Kent.

Protester efter dödsskjutningen, Jackson, 1970 (internet)

Inlägg 2.044: 4 – 6 maj 1970

Skottlossningsminnesmärket

Jag vill nu till slut nämna, att medan universitetet naturligtvis nu efter över 40 år har återgått till att vara ett vanligt universitet med tillbörligt studielugn, så står det en välhållen skylt på en synlig plats i dess parkområde.

Historisk minnesskylt på platsen för massakern, Kent, 1970 (internet)

Skyltar av den sorten förekommer överallt i Amerika, och alla av dem markerar ställen av historisk betydelse. Parkområdet vid Kentuniversitetet blev alltså en historisk plats den 4 maj 1970, och skylten relaterar kortfattat men faktarikt vad som sig tilldrog under den dagen. Den nämner bland annat att en presidentkommission – som Nixon tillsatte i juni 1970 med uppgift att följa oroligheterna vid landets högskolor – avslutade sin rapport från Kent med att skottlossningen var ”onödig, obefogad och oförlåtlig”. En god bedömning för att vara från en statlig kommission!

Jag själv fortsatte mitt arbete på kontoret på Madisonavenyn fram till torsdagen den 7 maj, då Harriet Molk behövde mig för någonting i en veckas tid. Och efter den veckan var det hög tid att slänga några persedlar i en resväska, ta min älskade Ed över axeln och bege mig till Amsterdam.

Våra öron spetsades så snart Amsterdam nu nämndes på TV. En kväll var det ett program om tyskarnas kapitulation i Europas olika länder exakt 25 år tidigare. Ett avsnitt handlade om högtidlighållandet i Amsterdam av minnet av de holländare som hade stupat i kriget. Man fick bland annat se att deras gravstenar skurades rena varje år. Och, tro mig, kommentatorn för detta avsnitt slutade med följande ord: ”Om 25 år kanske vi högtidlighåller minnet av de stupade vid Kentuniversitetet här i Amerika och tänker tillbaka på hur det var då. Om det då finns något Amerika.”

Normalt kunde man inte säga något så vanvördigt om Amerika utan att bli utbuad, men stämningen i hela landet efter Kent var så dyster att det passade in precis på pricken. Folk uppträdde dämpat, och våryran var inte vad den brukade vara i maj månad trots den vackra Centralparken, när jag satt där på min bänk och åt lunch.

Den 6 maj sade jag adjö på ett slag till mina arbetskompisar på Madisonavenyn, för jag skulle ju inte vara tillbaka där förrän vid månadens slut. Det skulle bli intressant att få se hur slitningen mellan mina två chefer om min person skulle lösas under min frånvaro i Europa. De kunde ju inte fortsätta detta med att dra mig itu i var sin arm för att få behålla mig. Finns det något som kallas att vara överälskad?

Inlägg 2.043: 4 maj 1970

Massakersekunderna

Hemvärnsmännen stannade till och föreföll att vara osäkra om hur de skulle ta sig därifrån utan att förlora sin värdighet genom att vända om och gå tillbaka samma väg som de hade kommit dit. Universitetes bilparkeing låg bara 100 meter därifrån, och några av hemvärnmännen gick ner på knä och riktade sina vapen mot studenterna där. De rådslog genom sina gasmasker  om vad de nu skulle göra.

De flesta studenterna hade vid det laget gett upp och gått sin väg, men resten av dem fortsatte att uppträda provocerande mot den militära truppen.

Efter tio minuter började hemvärnsmännen att trots allt återvända till parkområdet, och en del av studenterna följde efter dem på behörigt avstånd. Då gjorde plötsligt en hemvärnssergeant helt om och riktade ett skott rätt mot studenterna med sin pistol, och många av de andra följde hans exempel. Det är han som syns med sin pistol här på bilden längst till vänster.

Skottlossningen mot studenterna, Kent, 1970 (internet)

Allt som allt avfyrade 29 av hemvärnsmännen 67 skott rätt in i studentklungan under 13 långa sekunder. Kulorna ven rätt in bland studenterna och vidare ut över bilparkeringen bakom dem.

Hemvärnets kulor svepte ända ut till bilparkeringen, Kent, 1970 (internet)

Fyra studenter dödades och nio skadades. Av de fyra döda hade två deltagit i demonstrationen, medan de två andra helt enkelt hade varit på väg från ett klassrum till ett annat. Alla de fyra dödade hade befunnit sig ett hundratal meter från hemvärnsmännens gevärspipor.

Här får en av de illa skadade studenterna första hjälpen av några andra studenter. Han överlevde, troligen just tack vare den omedelbara vård som han fick.

En skjuten student får vård av andra studenter och överlever, Kent, 1970 (internet)

Några av de beskjutna studenterna dog på platsen, och de kringståendes förtvivlan är uppenbar.

En omedelbart dödad student väcker förtvivlan, Kent, 1970 (internet)

Nyheten om dödandet av studenterna vid Kentuniversitetet spreds snabbt över hela världen och bidrog till den alltmer växande oppositionen mot Amerikas krig i Vietnam. Fyra miljoner studenter spridda över hundratals högskolor i Amerika deltog aktivt i demonstrationer under de följande veckorna, och 450 av dessa skolor fick slå igen för resten av vårterminen, eftersom det inte kom några elever till sina klassrum.

Jag har valt ut tre videofilmer som på olika sätt täcker händelserna i Kent. Den första är kort och ger dig i stort sett samma bilder som jag redan har visat, allt med sång till en förstämd gitarr. Klicka här för den.

Den andra är en förnämlig 15 minuters rapport av händelseförloppet under massakerdagen. Klicka här för den.

Och den tredje videofilmen är en översikt av de händelser under hela 1960-talet, som ledde fram till Kent år 1970. Den tar en timme och har mera ord och färre bilder, men den belyser genomträngande hur allting hängde samman. Naturligtvis på engelska. Klicka här för den videon.

Inlägg 2.042: 4 maj 1970

Trupprörelsetaktiktillämpandet

När hemvärnet anlände i full uniform stod två baracker i lågor på universitetsområdet, och ett tusental studenter stod runt omkring och hejade på lågorna. Det som brann var nämligen rekryteringslokalerna för Reservofficersutbildningskåren (eng. Reserve Officers Training Corps), vilka militären här i Kent, liksom vid de flesta högskolor i Amerika, vid den tiden använde sig av för att värva studenter till officersutbildning. Ingen vet vem som hade satt eld på barackerna, men brandmännen blev utsatta för stenkastning och tvingades ge upp sina släckningsförsök – med totalförlust av barackerna som följd.

De nedbrända militärbarackerna, Kent, 1970 (iniernet)

Hemvärnsmännen skingrade studenterna genom att använda tårgas och att arrestera åtskilliga av dem. Några studenter fick även bajonettskador.

Under lunchrasten på måndagen var det igen dags för en demonstration, och den kallades samman genom att klämta i universitetets Segerklocka (eng. Victory Bell)  – vilken normalt användes för att rapportera en matchseger för skolans fotbollslag.

Segerklockan klämtar, högtaladen fungerar, allt klart för protestmötet, Kent, 1970 (iniernet)

Hemvärnskompaniet stod redo att ingripa och skingra de krigsprotesterande studenterna.

Hemvärnet står färdigt att ingripa, Kent, 1970 (iniernet)

De körde fram i en jeep, från vilken de läste upp en skriftlig order till studenterna att omedelbart avbryta sitt möte. Dessa svarade med stenkastning, och jeepen fick snabbt retirera därifrån.

En grupp hemvärnsmän marscherade då över till protestmötet och krävde att studenterna skulle skingras och ge sig av därifrån. När de inte gjorde det, kastade hemvärnsmännen ut dosor med tårgas bland studenterna. Dessa hade emellertid inte önskad effekt, då det blåste för hårt. Och till svar kastade studenterna åter sten på hemvärnsmännen, och de plockade också upp de rykande dosorna och slängde dem över till hemvärnsmännen.

Då ställde sig hela kompaniet på 77 hemvärnsmän på linje med sina bajonettförsedda gevär.

Hemvärnsmännen redo för attack mot fienden, Kent, 1970 (iniernet)

De förflyttade sig sakta framåt mot de några hundra studenterna, vilka då sprang bort över en liten kulle i parkområdet.

Studenterna springer undan hemvärnsmännens bajonetter, Kent, 1970 (iniernet)

Bortom kullen vek de sedan av åt vänster och spridde sig åt olika håll. En del hamnade på universitetets bilparkering.

Hemvärnsmännen ryckte sakta framåt över samma kulle, men fortsatte sedan i stället rätt fram, möjligen i avsikt att inringa studenterna. Detta lyckades dock inte, för de hamnade på ett litet träningsfält, helt omgivet av ståltrådstängsel.

Inlägg 2.041: 1 – 5 maj 1970

Undantagstillståndsproklamationsfunderingarna

De snabba kommentarerna i press och TV efter Nixons tal fick mig faktiskt att på egen hand fundera över vad som kunde komma att hända. Den 30 april, dagen för Kambodjatalet, var det 25 år sedan Adolf Hitler tog livet av sig efter att ha förlorat sitt förödande försök till världsherravälde. Därför var det helt naturligt att jag tänkte på hur han hade kommit till makten på 1930-talet med hjälp av sådana slagord som ‘lag och ordning’, ‘kommunister överallt’, ‘brottslighet på gatorna’ och ‘oroligheter vid högskolorna’. Var det inte samma budskap som Nixon hade använt när han vann valet år 1968?

Jag trodde inte alls på vad han nu sade i sitt tal om att han var beredd på att inte bli återvald år 1972. I stället föreställde jag mig att Amerika då skulle kunna ha blivit så kaotiskt, med protester mot kriget i Asien, kanske också med Kina inblandat, att Nixon i stället skulle förklara undantagstillstånd, upplösa kongressen och styra landet genom dekret – och därmed inte behöva bekymra sig om något omval.

Trots mina föraningar trodde jag dock inte att detta elände verkligen skulle hända, men i såpass drastiska banor tänkte jag faktiskt redan år 1970. Det visar vilken orolig tid det var i Amerika jämfört med det paradis till vilket jag hade flyttat bara sju år tidigare.

Och att jag funderade på det sättet är inte något som jag bara inbillar mig nu när jag i dag skriver om det. Som bevis för mitt tänkande år 1970 har jag kvar ett brev, daterat den 5 maj 1970, i vilket jag skrev ner just dessa föraningar.

Detta brevdatum är av stor betydelse. Den 4 maj inträffade nämligen i Ohio en dödsskjutning vid ett delstatsuniversitet i staden Kent. Där, liksom vid högskolor runt om i landet, tågade studenter i protest mot Nixons utbredande av Vietnamkriget till att omfatta även Kambodja. I parkområdet här på bilden intill universitetets byggnader samlades omkring 500 studenter redan under lunchrasten på fredagen den 1 maj för att ge luft åt sina protester mot Nixon och hans krig.

Parkområdet där studenterna samlades i protest, Kent, 1970 (internet)

Efter midnatt kom det sedan till ett tumult inne i själva Kent med buteljkastning och fönsterkrossning. Det gick rykten om att Kent var packat med radikala revolutionärer, som var på gång med att förstöra staden och dess universitet. Borgmästaren ansåg att Kent inte kunde klara av situationen på egen hand och begärde därför hjälp av guvernören. Hjälpen anlände klockan 22.00 på lördagskvällen i form av ett kompani av beväpnade hemvärnsmän.