Inlägg 2.850: 27 – 29 nov 1972

Törstsläckningsmedelsdistributörsaktiepåfyllningen

Inköp nummer 3 var litet annorlunda än inköpen nummer 1 och 2. Det gällde 100 aktier i Allegheny Beverage, vilket inte alls var något nytt företag för mig att spekulera i. Jag hade ett år tidigare köpt 200 aktier i denna öl- och läskedrycksdistributör (se inlägg 2.483), och de hade automatiskt blivit 206 genom en liten fondemission – kallad ‘utdelning’ i form av aktier i stället för pengar. När priset på mina aktier i augusti 1972 hade sjunkit till 75 procent av mitt inköpspris och jag var nära att sälja dem, så slog jag om till en motsatt idé – i stället för att sälja och förlora pengar, så skulle jag köpa 100 av de nu billigare aktierna (se inlägg 2.772) för att tjäna mera pengar när de gick upp igen.

Nu när jag stod redo att resa till S:ta Korset och mina aktier hade sjunkit ända ner till 55 procent av inköpspriset, så använde jag mig av ett begränsat pris, något som jag inte tror mig någonsin förut ha gjort. Jag bad min mäklare att tillsammans med alla mina andra beställningar köpa ytterligaer 100 aktier i Allegheny Beverage – men att inte betala mera än 20,23 kronor per styck för dem. När han då på fredagen den 17 november köpte alla de andra aktierna för mig, så begärde den minst giriga av alla dem, som ville sälja aktier i Allegheny Beverage, mera än mitt maximipris på 20,23 kronor styck – och därmed blev jag utan några. Men på den följande måndagen den 20 november föll det lägsta begärda priset till just 20,23 kronor – och då blev det napp för mig. Jag fick mina 100 aktier, och för dem fick jag betala 2.080 kronor. Skillnaden i priset på 57 kronor utgjorde mäklarens påslag, för han skulle ju som alltid tjäna sin kova på sitt arbete för min räkning.

Efter dessa tre inköp av små poster i Allegheny Beverage till alltmer fallande priser hade jag nu sammanlagt 406 aktier, vilka jag hade betalat allt i allt 13.709 kronor för – eller 33,77 kronor styck i genomsnitt. Hur det skulle gå med denna investering var nu en öppen fråga, men en sak visste jag – med dessa aktier skulle jag aldrig behöva gå törstig.

Kylskåp för ölförsäljning, som Allegheny Beverage gav till sina återförsäljare (internet)

Kylskåp för ölförsäljning, som Allegheny Beverage gav till sina återförsäljare (internet)

Litet sent, som en följd av den nästan sömnlösa natten efter hemresan från S:ta Korset, fick jag på onsdagen iväg mitt brev till pappas 74-årsdag den 4 december. Som ofta förut fick hans presenter gott om rum i mitt kuvert – pengar för frimärken till brev till mig (!) och en årsprenumeration på USA:s Nyhets- och Världsrapport. Jag skrev att han genast skulle låta mig veta om tidskrifterna slutade komma, så att jag kunde slå alarm om det. Visst hade de bett så mycket om ursäkt förra året, men om en nyhetstidskrift har uteblivit hjälper ju inga ursäkter i efterskott.

Ett nummer av USA:s Nyhets- och Världsrapport, 1972 (internet)

Ett nummer av USA:s Nyhets- och Världsrapport, 1972 (internet)

Annonser
Published in: on 2016/09/29 at 21:28  Kommentera  

Inlägg 2.849: 27 nov 1972

Aktieaffärsuppdagandet

Resten av breven på bordet därhemma – de som var värda att nämna här – kom från min aktiemäklare här i Nya York. Jag undrade vad det var som han hade skickat mig, och först när jag rev upp ett av dem fattade jag galoppen. Jag hade ringt upp honom på torsdagen före min avresa till S:ta Korset med en begäran om både försäljning och köp av diverse aktier, men gjort det såpass sent på dagen att marknaden redan var stängd. Därför hade mina beställningar fått vänta till fredagen – vilken var den första av mina dagar på badstranden i Frederiksted. Kvittona på transaktionerna hade kommit till vår brevlåda först på lördagen, och Ed hade då burit upp dem till vårt matbord. Oj, jag tror att detta kom att låta mera komplicerat än vad det var, hmmm.

Så vad sålde jag då, för att börja med det? Jo, jag gjorde mig av med de 40 aktierna i John Fluke Manufacturing, framtidsföretaget med sina elektroniska mätinstrument. som jag hade gett mig på tre månader tidigare (se inlägg 2.772). Varför i all världen sålde jag dem nu? Jo, helt enkelt för att de bara halkade utför och inte alls betedde sig som jag hade vetat att de skulle göra. Så jag sålde dem nu för 5.792 kronor. Jag hade köpt dem för 7.208 kronor, så det blev en smäll på 1.416 kronor. Skulle jag ge upp min tro på att min räknesnurra kunde välja ut mina aktier, tro? Det verkade som om det ofta inte fungerade något vidare.

Nåja, det var en fråga som inte omedelbart kunde med ‘ja’ besvaras, för jag hade samtidigt redan köpt tre olika aktier.

Inköp nummer 1 var 55 aktier i American Financial. Jag vet ingenting om dessa aktier. Internet föreslår olika företag som alla är möjliga, men jag vill inte gissa mig fram. Jag har hittat American Financial i mina gamla aktiehandböcker, och de skulle ha betalat en utdelning på 19 öre per aktie en gång om året – det kom att stämma med verkligheten, för det kom faktiskt en check på tio kronor eller så i juni månad. Vänta bara inte på att jag skall skriva något om detta, för jag låter aktieutdelningar passera obemärkta.

(Bild) Inköp nummer 2 bestod av 65 aktier i Southdown. Det hade sedan år 1930 odlat sockerrör på stora plantager i Louisiana, men under 1960-talet ökat på med några helt andra verksamhetsgrenar, som att tillverka vin, öl. läskedrycker och sötsaker i Louisiana, att odla vindruvor och pistachionötter i Kalifornien, och, genom att överta ett redan existerande cementföretag, att tillverka cement på fem olika håll i sydvästra Amerika. Det lät ju som litet av varje, och jag betalade 5.768 kronor för mina aktier i Southdown.

Cementtransportvagn tillhörig Southdown, 1972 (internet)

Cementtransportvagn tillhörig Southdown, 1972 (internet)

Published in: on 2016/09/28 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 2.848: 26 – 27 nov 1972

Silvertyngdlyftningsvärldsmästartitelsdrömmeriet

Vi sade adjö till Madame Petit – troligen skulle vi dyka upp igen för en liten séjour hos henne någon gång vid den här årstiden. Och så gick vi – till fots! – in till Gamla San Juan. Det var längre dit än jag hade kommit ihåg – men jag höll väl på att bli gammal! Faktum är att jag satte mig ner på en bänk för att göra några anteckningar innan vi hade nått ända fram – men det var nog mest för att vila benen ett tag.

Gör reseanteckningar, San Juan (1972)

Gör reseanteckningar, San Juan (1972)

Det hade verkligen byggts en massa höga hus längs vägen in – jag visste med bestämdhet att de alla hade kommit till under de senaste åren, för jag kände inte längre igen mig där. San Juan hade blivit mycket mera storstad sedan sist. När Ed ställde upp sig för ett foto framför ett träd som hade vuxit till sig ordentligt, så fick han stiga litet åt sidan för att inte skymma det.

Ed framför ett litet träd, San Juan (1972)

Ed framför ett litet träd, San Juan (1972)

Vi åt ett gott mål mat på en liten restaurang mitt emot lyxhotellet Klostret (se inlägg 1.943), där vi i våra tanktoppar absolut inte hade blivit insläppta – man sparar pengar på många sätt när man inte är stilriktigt klädd. Och sedan tog vi bussen tillbaka till flygplatsen, där vi tog min väska ur förvaringsskåpet och bytte tillbaka till flygklädseln inne på toaletten. Vi fick förstås sedan köa för att checka in igen, inte oss själva men väl väskan.

Klockan 23.30 bar det av, och vi landade i Nya York klockan 02.15 i stället för 04.15 som jag – och även Ed en vecka senare – hade anlänt till San Juan på vägen ut. Där ser man hur stor skillnad en timmes tidssjustering skapar. Vi kom inte hem till vår lilla bostad förrän klockan 04.30 och fick därför bara tre timmars sömn. Men vi sov desto längre nästa natt efter en rätt sömnig dag på våra respektive jobb.

Min tio dagars frånvaro från världen hade fått allehanda oknytt att samlas på matbordet, och när jag kom hem från jobbet på måndagen tog jag itu med det. Först öppnade jag ett brev från UBS, min bank i Schweiz. Det innehöll ett kvitto på att de hade mottagit min insättning på 24.393 kronor och satt in detta på mitt konto. Sedan hade de den 13 november för min räkning köpt 80 kilogram silver i tackor för 22.429 kronor och lagt in dem för förvaring i deras valv.

Då jag sedan tidigare redan hade 139,529 kilo silver liggande i valvet, räknade jag ut att jag nu hade sammanlagt 219,529 kilo i UBS:s valv i Zürich.

Det var egentligen en förfärlig massa silver. Jag jämförde med de största skivstångsvikterna som de hade haft på mina gym. Dessa runda vikter vägde vardera 20,4 kilo. Jag hade nu, liggande i min schweiziska banks djupa källarvalv, nästan lika mycket rent silver som hade behövts för att tillverka elva sådana tunga vikter! Detta kändes både skönt och rätt spännande.

Skivstångsvikt på 20,4 kilo (internet)

Skivstångsvikt på 20,4 kilo (internet)

Published in: on 2016/09/26 at 21:29  Kommentera  

Inlägg 2.847: 26 nov 1972

Klädselsarrangemangslösningen

På vårt rum fann vi att vi hade ett pussel att lösa: hur skulle vi klä oss för hemresan? Vi skulle komma att vara i San Juan i sju hela timmar mellan vårt lilla lokala plan och det stora jetplanet. På båda ville vi inte se ut som sluskar utan som vana resenärer med stil, alltså med skjorta och kavaj. Men i San Juan ville vi inte traska omkring affärsklädda i tropikhettan. Vi löste detta genom att låta Eds duffelbag, fylld med allt som vi inte skulle behöva på resan, gå direkt till Nya York, medan min väska bara skulle gå till San Juan. Och så klädde vi oss i vår gängse flygmundering för det lilla Prinairplanet, jag med vanlig kostymjacka och Ed med sin ljusbruna jeansjacka.

Så bar det iväg till flygplatsen, där vi blev av med Hertzbilen. Här står jag framme vid disken med mina krångliga papper efter det påtvingade bilbytet.

Lämnar tillbaka bilen till Hertz, Flygplatsen, S;ta Korset (1972)

Lämnar tillbaka bilen till Hertz, Flygplatsen, S;ta Korset (1972)

Vi var, som vi skulle vara, på flygplatsen i god tid, men snart nog anlände vårt plan från San Juan. Det såg likadant ut som både Eds och mitt förra plan, men flygplan har ju den egenhetenh att de ser rätt likadana ut. Här står det på plattan och görs färdigt för oss.

Vårt plan för hemresan förbereds för oss, Flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Vårt plan för hemresan förbereds för oss, Flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Vägningsproceduren hade omfattat inte bara ens egen vikt utan även ens resebagage och de många kilon som ens buteljkartonger vägde – när det gällde att balansera det lilla planet rätt, så spelade dessa kanske 10-kiloskartonger en rätt så stor roll. Dessas sammanlagda tyngd kunde även ha till effekt att någon med giltig biljett blev nekad att komma ombord.

Sedan vi väl hade fått våra platser inuti planet, tog jag en bild med Eds vänstra axel rätt fram.

Eds axel i flygplanet till San Juan (1972)

Eds axel i flygplanet till San Juan (1972)

Efter att ha hämtat ut min väska i San Juan gick Ed och jag in på en herrtoalett och bytte om till våra nerpackade tunna kläder, varefter vi ställde in väskan i ett förvaringsskåp och begav oss med bussen till vårt gamla pensionat Lutèce. Där blev madame Petit himla glad över att få se oss – vi hade ju en gång varit hennes första gäster när hon öppnade stället år 1965. Vi pratade med henne en stund över en kopp kaffe. Hon sporde hur mina föräldrar mådde – de bodde ju hos henne år 1969 (se inlägg 1.932-1.943). Hon hade just utökat sin rörelse med två grannbyggnader, som var mycket snyggare än de gamla. För min del var jag mycket gladare att återse dem där vi hade bott, men nytt är ju alltid finare. Hon kunde nu ta emot och härbärgera hundra gäster, inte illa!

Madame Petit berättade att det just nu var rätt svåra tider i San Juan, för semesterresor till Puerto Rico är sådant som folk lättast kan leva utan, när tiderna är hårda. Vintrarna var OK, men mellan maj och mitten av december hade hon aldrig fullt hus på Lutèce.

Published in: on 2016/09/26 at 05:12  Kommentera  

Inlägg 2.846: 25 – 26 nov 1972

Kungenskurvaochkryssningsfartygsdramatiken

Butiken förpackade våra tio buteljer i två stadiga kartonger, vardera med utrymme för just fem helflaskor. Dessa kartonger var en gudagåva för oss. Här på bilden korsar jag Kongens gade med båda spritkartongerna – jag ville ju hjälpa min stackars fotograf. Nej, inte alls – det var helt enkelt bekvämare att bära en i var hand, så det var inte enbart godhet från min sida.

På väg hem med spritkartongerna vid restaurangen Kongens hjørne, Frederiksted (1972)

På väg hem med spritkartongerna vid restaurangen Kongens hjørne, Frederiksted (1972)

Lägg märke till den lilla restaurangen på hörnet. Den hette Kongens hjørne – fast skylten sade  ‘King’s Corner’. Namnet påminde mig om ‘Kungens kurva’, namnet på en del av stockholmsstadsdelen Skärholmen. Namnet härstammar från en händelse som inträffade där i september 1946. V-Gurra – eller ‘Kung Gustaf V’ som han formellt omnämndes – var på väg hem efter en jakt på Tullgarns slott tillsammans med tre andra herrar, och i 65 kilometers fart tappade chauffören kontrollen över sin 1939 års Cadillac. Bilen sladdade över vägbanken och ner i ett träsk. Kungen, som var iförd höga jaktstövlar, kunde komma därifrån torrskodd, medan greven, friherren och förste hovstallmästaren fick fötterna våta.

Kung Gustaf V:s bil ute i träsket vid Kungens kurva, 1946 (internet)

Kung Gustaf V:s bil ute i träsket vid Kungens kurva, 1946 (internet)

Kongens hjørne hade inte fått sitt namn av någon dramatisk händelse. Restaurangen låg helt enkelt i hörnet av Bjergegade och Kongens gade, och det var hela bakgrunden till dess namn. Men där åt vi många gånger, när vi år 1969 bodde på hotell ‘Syv flag’ bara ett kvarter därifrån.

När jag väl hade placerat vårt kontraband i säkerhet på vårt pensionatsrum gick vi ut till vår badstrand för den längsta solningen under hela vistelsen. Nu tålde jag hur mycket sol som helst, och Ed var lika säker.

Ett litet tropiskt oväder passerade S:ta Korset på natten och byggde då om vår badstrand. Den skapade en meterhög kant, som vi som synes hade mycket roligt med på söndagen.

Dramatik på badstranden efter nattens storm, Frederiksted (1972)

Dramatik på badstranden efter nattens storm, Frederiksted (1972)

Stormen kastade upp på stranden en avbruten bit av ett korallrev. Den var så snygg och fin att jag genast ville ta den med mig – och det gjorde jag i avsikt att skicka den som julklapp till Örebro.

Från badstranden kunde vi se att det nu låg ett vitt passagerarfartyg borta vid hamnpiren. Det var det enda kryssningsbesöket i Frederiksted under våra dittils sammanlagt tre veckors vistelser där! Du kan skönja fartyget på den här bilden.

Upptäcker ett kryssningsfartyg från badstranden, Frederiksted (1972)

Upptäcker ett kryssningsfartyg från badstranden, Frederiksted (1972)

När vi begav oss iväg från stranden klockan 13.00 tog vi en liten omväg för att titta närmare på kryssningsfartyget.

Det besökande kryssningsfartyget, Frederiksted (1972)

Det besökande kryssningsfartyget, Frederiksted (1972)

På sitt sätt blev det nu mindre sorgligt att resa härifrån, för fem hundra plötsliga turister översvämmande en liten stad som denna måste kännas lika förfärligt som en gräshoppssvärm – såvida man inte ägde en souvenirbutik, förstås.

Published in: on 2016/09/25 at 19:27  Kommentera  

Inlägg 2.845: 24 – 25 nov 1972

Alkoholhundralappsutgiftsjämnmodsutbetalningen

Helt enligt planerna tillbringade Ed och jag nästan hela fredagen ute på vår avsmalnade men tillräckligt breda strand – och i havet därintill – och  efter det tog vi kanske några av de föregående bilderna. Lördagen började vi med att gå till den spritbutik som verkade att ha de lägsta priserna på sina varor – och av ren lättja ‘råkade’ det bli samma ställe där vi handlade år 1969.

Vi befann oss fortfarande i Amerika, även om det var i en del av landet som inte hade några alkoholskatter, varken federala eller delstatliga. Man betalade därmed bara det pris som tillverkarna satte plus återförsäljarnas vinstmarginal. Precis samma idé som de vanliga skattefria inköpsbutikerna på flygplatserna tillämpar, bara det att deras marginaler är okristligt höga – bara hyran i deras lokaler där måste kosta en halv förmögenhet.

Vi fick lov att ta med oss en amerikansk gallon sprit härifrån. Det motsvarar, i vettiga mått uttryckt, 3,8 liter. Av någon underlig anledning hade världen samsats om att använda detta gammalmodiga amerikanska måttsystem för allt var vin och sprit hette, vare sig Amerika var inblandat eller ej, och därför innehöll, åtminstone år 1972, en hel flaska vin eller sprit en femtedels gallon, eller 76 centiliter. Här på bilden går jag med min snabbköpsvagn i vår utvalda spritbutik på Kongens gade, och väljer ut vad vi vill ha med oss, tillsammans med Ed som just nu håller i kameran.

Väljer ut tio helbuteljer i spritbutiken, Frederiksted (1972)

Väljer ut tio helbuteljer i spritbutiken, Frederiksted (1972)

Och här är en lista med de helflaskor som vi samsades om:

  • Sandeman Cream Sherry                        9,39 kronor
  • Dawson Skotsk Whiskey                         8,42 kronor
  • Harvey Bristol Cream Sherry                19,01 kronor (köpte 2)
  • Romanoff Vodka                                      5,29 kronor
  • Gordons Gin                                              7,22 kronor
  • Garnier Bananlikör                                  8,42 kronor
  • Pott Virgin Island Rom                           4,09 kronor (köpte 2)
  • Old Grand Daddy Kentucky Whiskey  14,44 kronor

Kentuckywhiskeyn var avsedd för Eds pappa, och resten skulle vi ställa undan uppe på vår nya hylla.

Sammanlagt köpte vi alkohol för 99,38 kronor, en hel del billigare än hemma i Nya York – fast där skulle vi inte ha köpt någonting av allt detta, och då hade det ju blivit ännu billigare.

Published in: on 2016/09/25 at 06:19  Kommentera  

Inlägg 2.844: 23 – 25 nov 1972

Gemensamhetsstadsåterutforskningen

Just som vi hade planerat, hade de på pensionatet flyttat våra ägodelar till ett dubbelrum – med två smala sängar så långt från varandra som möjligt. Ingen skada i det – de kunde ju inte ha anat att vi hellre hade velat sova tätt ihop.

Nu fast bosatta gav vi oss med kamerorna åter ut på gatorna. Jag hade ju redan traskat upp och ner på dem alla i den här lilla staden och fotograferat för brinnande livet, och nu var det Eds tur att få återse staden.

Exakt när vi tog vilka bilder på Frederiksteds gator får vara osagt. Vad jag minns är att vi gick omkring en hel del efter badstranden på tacksamhetsdagen, och att det på fredagen också blev litet av den varan. På lördagen handlade vi sprit, och efter att sedan ha avnjutit sju eller åtta timmar på badstranden hann vi inte med mycket annat. På söndagen blev det bara tid för badstranden, för vår hemresa började då redan mitt på eftermiddagen.

Alla dessa sex bilder kommer nu i ett enda sammanhang, närhelst de togs. Vem vet, kanhända vi tog dem alla redan den första dagen?

Vi börjar i södra delen av Frederiksted. Ed står här intill stadens enda bensinstation, som låg vid Fiskeregade, just där stora vägen mot Christiansted började. Kyrkan vid Fiskeregade, som jag visade på en tidigare bild, låg till vänster om och just utanför den här bilden. Apropå Christiansted – dit brydde vi oss inte alls om att åka den här gången.

Ed vid ett av Fiskeregades gathörn, Frederiksted (1972)

Ed vid ett av Fiskeregades gathörn, Frederiksted (1972)

Här kan vi skymta Ed en bit bort på Kongens gade. Huset med resebyrån hade jag också fotograferat under mina ensamdagar (se inlägg 2.840).

Kongens gade med Ed långt bort, Frederiksted (1972)

Kongens gade med Ed långt bort, Frederiksted (1972)

Ed gick ut på en liten båtbrygga rätt framför hotell ‘Syv flag’. Vi kom inte ihåg bryggan från år 1969, så den var nog ny – även om den sannerligen inte såg ny ut. Vid hamnpiren låg det en hel del båtar, bland dem två rätt stora lastfartyg. Att de låg stilla här berodde antagligen på helgdagen.

Ed ute på en liten brygga med många skepp vid hamnpiren bakom honom, Frederiksted (1972)

Ed ute på en liten brygga med många båtar vid hamnpiren bakom honom, Frederiksted (1972)

Under vår tid här år 1969 inspekterade vi noga allting i stadens rödrappade lilla fort (se inlägg 1.963), men nu utnyttjade vi det enbart som bakgrund till en bild av mig och en obekant hund.

I sällskap av en hund i parken intill hamnpiren och fortet i stadens norra ända, Frederiksted (1972)

I sällskap av en hund i parken intill hamnpiren och fortet i stadens norra ända, Frederiksted (1972)

Alldeles i närheten fotograferade jag Ed – utan hundsällskap – med den långa Strandgade bakom honom.

Här står Ed i norra änden av Strandgade intill hamnpiren, Frederiksted (1972)

Här står Ed i norra änden av Strandgade intill hamnpiren, Frederiksted (1972)

Och i kvällningen avslutade vi dagens promenad med mig sittande på en kedja och med en hel mängd småbåtar ankrade ute på redden i Frederiksted. Sedan fick vi oss en matbit någonstans, kanske kalkon på vårt pensionat – ett lämpligt sätt att fira tacksamhetsdagen på den sista torsdagen i november.

Poserar som kvällningssilhuett, Frederiksted (1972)

Poserar som kvällningssilhuett, Frederiksted (1972)

Published in: on 2016/09/24 at 08:39  Kommentera  

Inlägg 2.843: 23 nov 1972

Pensionatsrumsutbytesarrangemanget

Nu när Ed hade kommit till mig på S:ta Korset började den andra delen av min vistelse i Frederiksted, och detaljerna om vad vi gjorde när och i vilken ordning minns jag lika litet som beträffande den första delen. Men med hjälp av några få bilder från dagarna med Ed kommer jag säkert att kunna dikta ihop en något så när tidsriktig historia. Vi får väl se hur det går.

Först ville jag låta Ed få se vårt gamla hotell, ‘Syv flag’, för att återfå orienteringsförmågan. Där parkerade vi bilen och gick runt huset med de sju påmålade flaggorna. Vi hade bott där på andra våningen och haft de första två fönstren runt hörnet mot Bjergegade. Ed knäppte den här bilden av mig framför detta historiska hus på Strandgade.

Passerar vårt hotell från förra gången, Frederiksted (1972)

Passerar vårt hotell från förra gången, Frederiksted (1972)

Och sedan körde vi till detta års boning på ett pensionat som jag nu varken minns namnet på eller adressen till. Vi ställde ifrån oss bilen och tog mitt rum i besittning. Jag bekräftade nu för dem att Ed hade kommit, som beräknat, och om vi inte var inne när det större rummet var färdigt så kunde de själva flytta våra få pinaler på egen hand. Det skulle ske någon gång under dagen, men tidpunkten för det var inte klar – och den spelade heller ingen roll.

Alla uthyrningsrummen låg i huset bakom Ed på den här bilden. Man kom dit genom att gå genom utomhusrestaurangen – ett arrangemang som för mig påminde litet om de små hotellen i Frankrike. Dörren till korridoren med dessa rum, bakom Ed, var skyltad med en riktig trafikskylt som sade ‘Återvändsgränd’ (eng. Dead End) för att på ett behagligt sätt upplysa restauranggästerna om att detta inte var vägen ut därifrån. En riktig liten porlande bäck hade valt att flyta fram rätt genom restaurangen, och på bilden står Ed på en bro över den i japansk stil.

Ed på bron till vårt rum på pensionatet, Frederiksted (1972)

Ed på bron till vårt rum på pensionatet, Frederiksted (1972)

Ed bytte förstås från sin resemundering, och jag bytte också till lättare kläder. Vi packade litet lektyr och småtugg i Eds duffelbag för att ta med oss ut, och så hängde vi upp kläderna prydligt och packade ner alla andra tillhörigheter i min resväska, så att ingenting skulle bli kvar i mitt lilla rum. Och så gick vi ut till världens bästa badstrand. Det var ju för den som vi bägge var här.

Det tog oss en halvtimme att gå dit, och det var precis som i gamla tider. Därute var vi som alltid ensamma, och Ed tog ett par bilder – med mig med på bägge.

I samma nakna position som 1969, då nunnorna och småbarnen gick förbi oss på badstranden, Frederiksted (1972)

I samma nakna position som 1969, då nunnorna och småbarnen gick förbi oss på badstranden, Frederiksted (1972)

På väg ut mot vattnet på badstranden, Frederiksted (1972)

På väg ut mot vattnet på badstranden, Frederiksted (1972)

Redan efter sex timmar lämnade vi stranden – även om Ed hade mera melanin än jag, så kunde han också få besvär om han plötsligt brände huden för länge.

Published in: on 2016/09/23 at 07:56  Kommentera  

Inlägg 2.842: 23 nov 1972

Prinairflygplansankomståterupprepandet

På tacksamhetsdagens morgon steg jag upp klockan 06.00 i tropiksvart mörker. Detta var nödvändigt, för klockan 07.15 skulle, kanske, Ed komma inflygande till S:ta Korset, och då skulle det vara skönt för honom att bli omhändertagen. Han kunde ju inte ens veta var jag befann mig.

När jag kom ut hade dagsljuset tänts, och bilen startade utan minsta tvekan. Jag kom till flygplatsen i mycket god tid och ställde bilen under ett träd på samma Hertz-parkering där jag ett par dagar tidigare hade fått den.

Vilken skillnad det var här på flygplatsen från förra gången tre år tidigare! I stället för det lilla skjul som då tjänstgjorde som terminal – och där man fick avhämta sin resväska på ett rullband ute i de fria (se inlägg 1.957) – stod där nu en stor byggnad med flera våningar och bagagekarusell och alla andra nymodigheter. Jag ställde mig vid staketet runt flygplansplattan och spejade efter Ed eller åtminsone flygplanet. Skulle han komma med det? Ja, du vet ju svaret, men jag visste det inte. Jag bara hoppades, för dessa sex dagar i ensamhet hade varit sköna men också mycket långtråkiga. Han skulle komma med samma lilla Prinairplan som jag själv hade kommit med, så jag kunde precis föreställa mig det ute över havet. Som på den här internetbilden.

Det lilla Prinairplanet (internet)

Det lilla Prinairplanet (internet)

Och där kom det! Det landade fint, och Ed var en av de första som klämde sig ut genom den lilla dörren, och när han såg mig hade han kameran redo. Det var ju egentligen jag som skulle ha fotograferat honom vid hans ankomst – men i morgonbrådskan hade jag glömt att ta kameran med mig.

Välkomnar Ed vid flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Välkomnar Ed vid flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Utan staket mellan oss träffades vi inne i terminalen, när han hade fått sin duffelbag, och så gick vi ut till bilen. Där tog Ed en bild till av mig, och så klev vi in i bilen och körde iväg till Frederiksted.

Med Eds duffelbag intill vår bil vid flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Med Eds duffelbag intill vår bil vid flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Nej, stopp nu här! Så enkelt var det inte. Jag hade kört bara ett tiotal meter, när jag kände att allt inte var i sin ordning – jag hade fått en punktering på det högra bakhjulet. Detta var ju alldeled fördömt! Fast samtidigt förträffligt – vi kunde ju ha fått punkteringen ute på landsvägen. Nu behövde jag ju bara gå in till Hertz för att få hjälp med detta.

Hertz tar hand om vår punktering på flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Hertz tar hand om vår punktering på flygplatsen, S:ta Korset (1972)

Det var nu snabbt avhjälpt, och så kunde jag äntligen ta Ed till mitt pensionat. Nu när vi var två skulle vi byta till ett dubbelrum på samma ställe, vad det nu hette.Jag har nu kommit fram till att jag troligen bodde på det pensionat som jag kallade ‘Restaurang 2’ på en bild några inlägg tillbaka. Jag hade först sökt rum på vårt förra hotell, ‘Syv flag’, men det var stängt för renovering, så det gick inte alls.

Published in: on 2016/09/21 at 18:20  Kommentera  

Inlägg 2.841: 17 – 22 nov 1972

Ensamhetstillvarusysselsättningsbriststidsfyllandet

Mitt rum var litet, men sängen var god – som om sängkultur betydde något för mig, som sov i en delad bäddsoffa i Nya York! Precis som på hotell ‘Syv flag’ förra gången i Frederiksted, så hade mitt rum ingen luftkonditionering, och det behövdes inte heller. Men mitt i taket satt det en jättestor fläkt som kunde snurra med fyra olika hastigheter. Och genom att den skapade en konstgjord blåst, så kändes det faktiskt mycket svalare och skönare här än i Nya York med sin luftkonditionering. Nåja, detta hade förstås med luftens konsistens att göra – här var luften fri och naturlig, medan den i Nya York var uppblandad med sot och kemikalier av tusen olika slag.

På nätterna var det gissningsvis 25 grader och på dagen 30, och det var solsken från morgon till kväll. Det enda regnet inträffade en natt, och då öste det ner i flera timmar. På morgonen var det soligt som vanligt, men gatorna var fyllda med jättepölar, som dock hade torkat bort redan på eftermiddagen.

En dag när jag skulle använda bilen, så gick den inte att starta. Startmotorn snurrade och snurrade, men den försökte inte ens att dra igång motorn. Då ringde jag till Hertz. De kom efter en timme och arbetade på bilen i en kvart, vilket betyder att de vred runt nyckeln i en kvart, tills bilen till slut startade. De sade till mig att jag inte skulle parkera den under ett träd, för då blir den våt inuti. Oj då!

Jag kunde starta bilen under resten av dagen genom att inte parkera den under något träd. Men nästa morgon gick den återigen inte igång. Nu kom Hertz redan efter en halv timme, men i gengäld fick de nu arbeta lika länge med att starta den – och det inkluderade att springa igång den. De rekommenderade mig att köra bilen till flygplatsen och få en annan bil i stället. Det gjorde jag förstås och fick då en likadan Volksvagen i samma krämfärg. Den var säkrare än den första och klarade sig tiden ut.

Efterhand tålde jag att vara ute i solen nästan så länge jag ville – på den sista dagen innan Ed anlände kunde jag vara ute på stranden i hela sju timmar, från klockan 09.00 till 16.00. Här är en bild av Frederiksteds sandparadis.

Badstranden, Frederiksted (1972)

Badstranden, Frederiksted (1972)

Vid vår vistelse där år 1969 hade stranden varit femtio meter bred, men nu hade den krympt till en smal remsa. Tropiska stormar ställer till med allsköns elände. En månad senare skulle stranden troligen vara återställd till sin normala femtio meters bredd igen.

Published in: on 2016/09/21 at 03:50  Kommentera  

Inlägg 2.840: 17 – 22 nov 1972

Arkitekturbyggnadskonstuppvisningsdemonstrationen

Med så kort tid anslagen till strand och bad under mina två första dagar hade jag gott om tid till att gå gata upp och gata ner i Fredriksted och bara titta och fotografera. Därför börjar jag här med att presentera de elva bilder som jag tog av några byggnader i största allmänhet i Fredriksted.

En samling av välhållna byggnader, Frederiksted (1972)

En samling av välhållna byggnader, Frederiksted (1972)

Hyreshus med många lägenheter, alla med egen ingång från gatan eller balkongen, Frederiksted (1972)

Hyreshus med många lägenheter, alla med egen ingång från gatan eller balkongen, Frederiksted (1972)

Burget bostadshus, som verkar att vara nyligen renoverat, Frederiksted (1972)

Burget bostadshus, som verkar att vara nyligen renoverat, Frederiksted (1972)

Förefaller att vara en officiell byggnad eller ett företagskontor, Frederiksted (1972)

Förefaller att vara en officiell byggnad eller ett företagskontor, Frederiksted (1972)

Förefaller att ha varit ett bostadspalats i gamla tider men nu förfallet och knappast beboeligt, Frederiksted (1972)

Måste ha varit ett bostadspalats i gamla tider men nu förfallet och knappast beboeligt, Frederiksted (1972)

Ser ut att vara en stor lägenhet däruppe och små lägenheter eller butiker därnere, Frederiksted (1972)

Ser ut att vara en stor lägenhet däruppe och små lägenheter eller butiker därnere, Frederiksted (1972)

Välhållet bostadshus, troligen med många små lägenheter, Frederiksted (1972)

Välhållet bostadshus, troligen med många små lägenheter, Frederiksted (1972)

Sannolikt ett mycket fint bostadshus med någon sorts verksamhet på nedre botten, Frederiksted (1972)

Sannolikt ett mycket fint bostadshus med någon sorts verksamhet på nedre botten, Frederiksted (1972)

Pampig enfamiljsvilla som har byggts om till tvåfamiljshus, Frederiksted (1972)

Pampig enfamiljsvilla som har byggts om till tvåfamiljshus, Frederiksted (1972)

Resebyrå och andra agenturer därnere och hotellrum eller små lägenheter däruppe, Frederiksted (1972)

Resebyrå och andra agenturer därnere och hotellrum eller små lägenheter däruppe, Frederiksted (1972)

Svårtillgänglig butik med ägarens bostad uppepå, Frederiksted (1972)

Svårtillgänglig butik med ägarens bostad uppepå, Frederiksted (1972)

Sedan följer tre bilder av skyltade restauranger, med all säkerhet utnyttjade av mig för att överleva denna lata tid.

Restaurang nummer 1, Frederiksted (1972)

Restaurang nummer 1, Frederiksted (1972)

Restaurang nummer 2 och tillika pensionat, Frederiksted (1972)

Restaurang nummer 2 och tillika pensionat, Frederiksted (1972)

Interiören av restaurang nummer 3 med säkert god mat som kompensation för den tröstlösa trivseln, Frederiksted (1972)

Interiören av restaurang nummer 3 med säkert god mat som kompensation för den tröstlösa trivseln, Frederiksted (1972)

Jag tror att jag redan har representerat Frederiksted i bild rätt väl vid det här laget, men jag har ytterligare tre bilder på lut. Och nu blir det spännande. Först en bankdörr. Detta var fortfarande Amerika, så jag hade ingen användning för en bank till att växla in resecheckar, men kanske jag var där för att ta ut ett huslån?

Bankdörr, Frederiksted (1972)

Bankdörr, Frederiksted (1972)

Och så postkontoret, såpass långt bort från centrum att jag tog bilen för att komma dit med mina julkort. Jo, jag tillbringade de ensamma kvällarna med att skriva mina 80 årliga julkort. Vartdera tog 15 minuter att författa, så det var alltid en stor novemberuppgift för mig. När det blev dags att datorisera uppgiften gav jag tusan i att envisas längre med denna dumhet, och jag tror att mottagarna då blev rätt glada över att inte behöva svara.

Postkontoret med min hyrbil i mitten, Frederiksted (1972)

Postkontoret med min hyrbil i mitten, Frederiksted (1972)

Den här kyrkan på Fiskeregade kommer jag mycket väl ihåg. Den hade byggt sin portik tvärs över trottoaren ända fram till körbanan. Det enda sättet att undvika att stiga ut i trafiken för att komma förbi var att gå upp alla tio eller femton trappstegen och sedan gå ner lika mycket igen. Jag gjorde det förstås aldrig – jag steg ut bland bilarna. Jag fruktar icke döden. я смерти не боюсь.

Kyrkan på Fiskargatan, Frederiksted (1972)

Kyrkan på Fiskargatan, Frederiksted (1972)

Som jag tidigare har berättat kom min mamma från Ryssland. Jag vägrade att lära mig ryska, och hon trugade det inte på mig. Men när jag studerade i Göteborg slog det mig att kunskap i ryska språket kunde vara en merit inför framtida jobb, så jag gav mig på en kurs i ryska på högskolan. I den femte (!) lektionen i nybörjarboken löd konversationen så här: ”Låt oss gå över gatan!” – ”Nej, inte nu, där borta kommer det en automobil.” – ”Jag vill gå över gatan ändå. Jag fruktar icke döden.”

Denna idiotiska ordväxling blev slutet på kursen för mig – jag tog min Mats ur skolan, men ‘Jag fruktar icke döden’ har legat kvar i en vrå i huvudet i alla dessa år. я смерти не боюсь. Ja smjertsi ni bayúss.

Published in: on 2016/09/20 at 04:32  Kommentera  

Inlägg 2.839: 17 – 22 nov 1972

Solbränneinförskaffningsvisdomsregelsefterföljandet

Efter bara några minuter landade vårt plan mjukt på den lilla flygplatsen i den sydvästra delen av ön. Klockan var 07.15, och jag hyrde mig en Volkswagen från Hertz, körde direkt till Frederiksted och fick där ett rum på ett pensionat för 190 kronor för en vecka. Innan jag bestämde mig för att boka ett dubbelrum där för dagarna med Ed, ville jag först se hur det var att bo där.

Och sedan stannade tiden. Det betyder inte bara att jag kunde rå mig själv precis så som jag själv önskade under elva dagar utan att behöva göra ett enda skvatt och samtidigt kunna göra så mycket jag ville. Det betyder också att jag inte minns någonting av vad jag gjorde – med några undantag – och därför nu är illa tvungen att utan mina vanliga kommentarer visa upp alla de bilder – och de är många – som Ed och jag tog under de nio dagarna på S:ta Korset.

För att demarkera vår vistelse där på ön, så anlände jag på fredagen den 17 november. Ed skulle kkanske komma dit på torsdagen den 23 november – Tacksamhetsdagen – och tillsammans med mig återvända till Nya York på söndagen den 26 november.

Jag kommer inte att här beskriva mycket om själva staden Frederiksted. Det gjorde jag nogsamt i samband med vårt förra besök på S;t Korset tre år tidigare (se inlägg 1.957-1.967). Jag tycker inte om att upprepa mig, men jag har en ännu mera akut orsak till att nu undvika detaljbeskrivningar – jag kan inte erinra mig mycket från detta besök. Jag saknar nästan helt anteckningar och har till stöd bara mina bilder, och de är samlade huller om buller och saknar helt beskrivningar.

Därför måste jag nu organisera bilderna på något sätt. Först av allt delar jag upp dem i två grupper: bilder som jag tog medan jag var ensam på S:ta Korset i grupp A, och de som vi tog efter Eds ankomst i grupp B. Skillnaden mellan bilderna är huvudsakligen att en av oss är med på bilderna i grupp B, för ingen annan tog några bilder av oss.

Något som jag minns att jag gjorde var att ransonera min tid ute i solen – jag ville inte ha obehaget av att ha bränt huden så att den blev öm och röd eller flagnande. Inte heller ville jag använda sololjor och solkrämer – från min pappa har jag ärvt en avsky för sådant som är kladdigt och smetigt. Så på  fredagen var jag ute på badstranden i tre timmar och efter det punkt och slut. Nästa dag ingen sol alls, för att ge huden en lugn dag för att vänja sig. Därefter var jag därute i fyra timmar och sedan fem, och så vidare. Resultatet var den trevligaste solbränna jag någonsin hade skaffat mig, och den behöll jag hela vintern.

Published in: on 2016/09/18 at 22:38  Kommentera  

Inlägg 2.838: 17 nov 1972

Söderhavsankomsten

Planet landade på Gröna Öns (spa. Isla Verde) flygplats i San Juan klockan 04.15 efter en tre timmars flygning och en timmes klockjustering, Mig veterligen hade jag inte sovit en blund. I flygplan gör jag det faktiskt aldrig, troligen för att jag inte vill missa någonting ifall planet helt oväntat skulle störta. Klokheten i detta har jag ännu inte kunnat verifiera.

Flygplatsen var nästan helt tom, inga plan, inga passagerare. Jag tog mig en liten promenad i den varmsvala luften, som kändes helt olik den i Nya York. Liksom flygplatsen var gatorna också tomma, inga bilar, inga fotgängare.

Klockan 06.30 satt jag på min plats i ett litet flygplan som rullade ut på landningsbanan för att ta mig till S:ta Korset. Flygbolaget hette Prinair, vilket jag själv uttydde till Puerto Rico International Airlines, ett självklart namn för ett flygbolag som pendlade mellan flera olika länder än de flesta andra flygbolag. Vårt plan var av typen de Havilland Heron, och vi var bara ett dussin passagerare, utspridda över 20 passagerarstolar. Alla platser hade fönsterutsikt, vilket var mera lyxigt än det kanske låter. Dessa plan flög nämligen alltid såpass lågt att man därifrån i stället för de vanliga molnformationerna kunde titta på bilar och båtar och även människor inunder. Det hade fyra motorer och fyra propellrar för oss tolv resenärer – en avgjord fördel i jämförelse med mitt förra plan från Nya York, som bara hade tre motorer och oändligt många flera passagerare. Det här lilla planet kändes mycket säkrare.

Karta över den amerikanska delen av den karibiska övärlden (internet)

Karta över den amerikanska delen av den karibiska övärlden (internet)

Vi stack iväg upp över bergen, rätt genom små stackmoln med tillhörande luftgropar däruppe, ut över den vida Atlanten, rätt över den lilla ön Vieques, och så över mera hav tills vi flög in över S:ta Korset. Av två anledningar knäppte jag denna bild genom fönstret just när vi befann oss rätt över Frederiksted, nämligen (1) det råkade vara det ställe där jag kunde ta min första bild a S:ta Korset, och (2) det var i Frederksted som jag ämnade tillbringa alla min semesterdagar den här gången.

Frederiksted och vår badstrand vid min inflygning över S:ta Korset (1972)

Frederiksted och vår badstrand vid min inflygning över S:ta Korset (1972)

I nedre vänstra hörnet på bilden syns själva staden, och från den sticker den långa piren ut i havet tills den når tillräckligt havsdjup för kryssningsfartyg att lägga till. Inte för att det kom så värst många fartyg – det kom inte ett enda när Ed och jag var i S:ta Korset förra gången – men ett kryssningsbesök är en ren guldgruva för alla öarna i Västindien.

Uppe till höger på bilden dominerar badstranden, som Ed och jag var de enda som hade upptäckt när vi var där. Jag satt nu däruppe i det lilla planet och hoppades intensivt att den fortfarande inte hade upptäckts av turisterna.

 

Published in: on 2016/09/18 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 2.837: 16 nov 1972

Brevinnehållsrikedomen

Jag hade förut trott att Skodsborg låg inne i Helsingör, för det var så som mina föräldrar alltid hade  talat om kurhotellet. Det gjorde det emellertid inte alls – det låg faktiskt halvvägs till Köpenhamn, ungefär i nivå med Landskrona på andra sidan om Öresund.

När mamma  kom dit, stod på hennes rum tio röda rosor från pappa. De var så fräscha att hon efter fem dagar i Danmark kunde ta dem med sig hem till Örebro, där de fortsatte att lysa upp novembermörkret i flera dagar.

Tio röda rosor (internet)

Tio röda rosor (internet)

Under två av mammas fem dagar på Skodsborg stod regnet som spön i backen, men under resten av tiden var det strålande sol och tio plusgrader, och hon försökte att då vara ute så mycket som möjlligt. En dag gick hon till fots till Skodsborgs järnvägsstation – hon hade tagit taxi när hon kom dit från Örebro – och fann att det var bara 400 meter dit. ‘Jag kan ju likaväl ta min lilla resväska i handen och gå hit och spara in taxipengarna’, tänkte hon för sig själv på tillbakavägen. Men när hon reste hem på lördagen blev det taxi i alla fall.

Hon valde att ta ett tåg en timme tidigare än hon behövde för att få tid på sig att handla litet i Helsingör. Hon köpte så mycket att hon var lastad som en kamel – med bland annat två kilo biff för 21 svenska kronor kilot – när hon kom tillbaka till stationen och fann att hennes tåg just hade satt sig i rörelse. Hon fick då i stället på egen hand lubba ner till tågfärjan och stiga på sitt tåg ombord på den.

Mamma kom hem till Örebro i tid för att på kvällen kunna sitta och se firandet av kung Gustaf VI Adolfs 90-årsdag på TV. Han hade beordrat att inte en enda människa fick engageras för firandet, inklusive festligheter, parader, bevakning och allt annat. De som ville hjälpa till måste frivilligt anmäla sig – och det kom minsann anmälningar! Bara en bråkdel av alla dem som hade anmält sig kunde tas i anspråk. Och över en kvarts miljon människor var ute på gatorna och hurrade, viftade och applåderade kungen. Han höll i gång nästan utan uppehåll från klockan 09.00 till 23.00 – inte illa för en 90-åring.

Kung Gustaf VI Adolf, Kronprins Carl Gustaf, Prins Bertil i kungens 90-årsdagskortegevagn, 1972 (internet)

Kung Gustaf VI Adolf, Kronprins Carl Gustaf, Prins Bertil i kungens 90-årsdagskortegevagn, 1972 (internet)

De fem nordiska statsöverhuvudena samlade på Stockholms slott på kungens 90-årsdag, 1972 (internet)

De fem nordiska statsöverhuvudena samlade på Stockholms slott på kungens 90-årsdag, 1972 (internet)

När jag var färdig med att läsa brevet och tänka igenom allt som det innehöll, så var det dags att stiga ombord på planet. Jag var IBM-klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips. På mig till flygplatsen hade jag också haft min regnrock med pälsfoder, men den hade jag packat ner i väskan innan jag polletterade den.

Jag flög med Eastern Airlines i ett jumboplan av typen Lockheed 1011. Det var så nytt att det rent av luktade nytt, ungefär som en ny bil. Det tog mig till San Juan utan sådana åthävor som mat.

Eastern Airlines Lockheed 1011 flygplan, 1972 (internet)

Eastern Airlines Lockheed 1011 flygplan, 1972 (internet)

Published in: on 2016/09/16 at 01:07  Kommentera  

Inlägg 2.836: 16 nov 1972

Tacksamhetsdagstillsammansfirandeovisshetsarrangemanget

En tröst i eländet var att fredagen efter Tacksamhetsdagen på många företag inte var en arbetsdag, och då kunde kanske Ed komma ner till mig på S:ta Korset på fyra dagar. Men det visste han inte med säkerhet, för Olivetti hade ingen publicerad lista över vilka dagar som var arbetsfria – och det var ju inte ett amerikanskt företag med ‘tacksamhetsfirandet’ som en självklarhet. Ed kände sig för ny där för att fråga rakt ut – och ge intrycket av att vara mera intresserad av att ta ledigt än att arbeta – så det fick bli som det blev. Han hade bokat om sig för att flyga ner till S:ta Korset på natten efter onsdagen den 23 november, och jag skulle köra ut till flygplatsen och möta honom, beredd på att om han var tvungen att arbeta på fredagen så skulle han inte vara där.

Vi gick ut och åt en god middag på vår sista kväll på minst sju och kanske hela elva dagar, en tröstlöst lång tid utan varandra. Det hade kommit ett brev från mamma, men det packade jag med mig för att läsa i min isolerade ensamhet på planet eller i S:ta Korset.

Jag gav mig iväg klockan 21.00. Ed ville följa mig ut till Kennedyflygplatsen och vinka av mig – men då skulle han inte komma i säng förrän klockan 01.00, så det sade jag nej till. Efter tunnelbana och buss checkade jag in mig vid 22-tiden, och sedan satt jag och väntade i över en timme. Den tiden använde jag till att läsa mammas brev, och det bestod av två tättskrivna sidor av mammatankar. Men ur kuvertet föll det också en urklippt förlovningsnotis ur Svenska Dagbladet.

Anna Ernemarks förlovningsannons (1972)

Anna Ernemarks förlovningsnotis(1972)

Den hade Anna Ernemarks porträtt, som i mitt tycke inte alls liknade henne – jämför det med de vackra fotografier som jag tog av Anna vid julen 1970 i Djursholm (se inlägg 2.295). Enligt tidens sed innehöll notisen fullständiga stamtavlor för både Anna och hennes tillkommande make Howard Kendall. Mammas brevkommentar löd: ”Har jag inte ett sjätte sinne när jag nyss skrev till dig om Anna (se inlägg 2.822)? I gårdagens tidning står hon förlovad med en amerikan från Ohio. Var det inte där hon hälsade på sin syster?”

Mamma hade kommit hem från Skodsborg som planerat den 11 november. Rummet med helpension, bad och massage kostade per dag 134 danska kroner, vilket motsvarade 92 svenska kronor. Alla prover och undersökningar kostade extra, så det blev en slant, men, som hon skrev, ”man kan leva utan ny kappa och klänning, men knappast utan hälsa.”

Published in: on 2016/09/15 at 17:59  Kommentera  

Inlägg 2.835: 12 – 16 nov 1972

Moderskapssjättesinnesvavadejasautnyttjandet

Nu var det ju lördagskväll och snart dags att som vanligt gå till Logen, men att guida Pelle hade tagit så mycket på krafterna på lilla mig att jag sade till Ed att han skulle gå dit på egen hand – jag själv ville bara sova och ta igen mig. Och ändå visste jag att jag skulle resa till S:ta Korset nästa torsdag, vilket betydde ingen Loge för mig under ytterligare två veckoslut. Men är man trött så är man trött.

Ed slog ifrån sig min idé med båda händerna: ”Jag har ingen ork att gå dit, för jag vill också sova. Och sedan har jag mera att studera om Olivetti under veckoslutet. Jag kan alltid gå till Logen när du är bortrest, även om jag tycker mycket bättre om att vi går dit tillsammans, så att du kan hålla ett öga på mig.”

”Jag tittar inte efter dig där”, sade jag förnärmat.

”Det kan väl hända, men om jag vet att du är där så beter jag mig mycket mera städat”, flinade han.

Så vi sov båda gott och länge, och nästa dag låg jag och läste min tjocka Nya Yorks Tidender mest hela dagen, medan Ed satt vid bordet och studerade.

Om jag gick till min tandläkare, doktor Saland, den följande måndagen eller någon annan novemberdag, måste jag låta vara osagt, för jag vet bara att jag gick till honom ‘för någon månad sedan’ i relation till julaftonen 1972. Men den exakta tidpunkten spelar ju inte någon större roll. Han röntgade tänderna på mig och fann då något problem med en vit fyllning i den ena framtanden. Jag fick en ny tid för att komma tillbaka och få det fixat.

Då kunde han emellertid inte finna något problem. Det hade bara sett så ut på plåten, eftersom mina framtänder korsade varandra litet grann. Jag blev inte alls harmsen över detta – bara glad. Tänk om han hade börjat borra i tanden innan han upptäckte att det inte behövde göras någonting!

Jag sålde mina 75 aktier i Taco Bell för 6.131 kronor på torsdagen. Dem hade jag köpt på sommaren för 8.289 kronor (se inlägg 2.759), så det blev en nätt liten förlust på 2.158 kronor. Det sved, för jag hade räknat med att verkligen tjäna en kova på den affären.

Och sedan började min länge planerade resa till S:ta Korset. Den hade ju som alltid varit en gemensam söderhavsresa för Ed och mig – men det var när han också arbetade och kunde disponera över sin tid. Nu när han hade fått sitt nya jobb hos Olivetti hade han ingen tid alls att disponera över, och därför blev det bara jag som for iväg. Det var inte alls roligt, men Ed hade ju i september utnyttjat sitt arbetslösa tillstånd till att resa ensam på en vecka till Venezuela (se inlägg 2.782-2.784), och detta använde jag nu till att acceptera min resa ensam till S:ta Korset.

 

Published in: on 2016/09/15 at 05:03  Kommentera  

Inlägg 2.834: 11 nov 1972

Dittochdattomfamiljochsläktochkungochfosterland

Därhemma väntade ett brev från mamma. Vad nu? Jag fann att det var handskrivet, och jag visste av erfarenhet att detta innebar faromoment. Alldeles riktigt – brevet kom inte från Örebro utan från Skodsborgs kurhotell nära Helsingör. Det var dit som mamma alltid reste när hon inte fick god vård av läkarna i Sverige, och nu var det alltså dags. Hon skrev att hon hade haft tarmblödningar några gånger. Då det var stört omöjligt att få tid hos en överläkare i Örebro, hade hon hoppat på tåget ner till Skodsborg. Där fann läkaren inga knutor på tarmen – hmmm? – bara hemorroider. Hon skulle nu röntgas innan hon reste hem ”på lördag”, vilket alltså var nu när jag fick hennes brev.

Skodsborgs kurhotell, Helsingör (internet)

Skodsborgs kurhotell, Helsingör (internet)

Hon skrev att Pelle Nilsson hade ringt upp henne samma dag som han flög till Amerika och frågat henne om hon ”ville sända någon särskild hälsning”. Mamma skrev att hon inte hade någon särskild hälsning att sända till mig, Jag antar att hundra år tidigare skulle det ha betytt mycket om någon skulle segla över till Amerika och ville ha en personlig hälsning med sig till tidigare utvandrare som hade förlorat sig borta i det stora öde landet i väster. Men med dagens flitiga, om än rätt långsamma, brevskrivande var särskilda hälsningar inte längre fullt så viktiga.

Min kusin Märta och hennes man Lasse Isaksson ville komma och fira jul i Örebro. Hennes syster Marianne skulle tillsammans med sin man Tage Moberger fira julen hos deras dotter Eva och hennes man Göran Kjellin i Bryssel. Jisses så mycket onödig släkt jag verkade ha haft! Det kändes faktiskt rätt skönt att numera bo tillräckigt långt bort från allt detta umgänge.

Mamma påminde mig om att ”på lördag”, alltså igen denna dag, skulle ”Sveriges underbare kung Gustaf VI Adolf” fylla 90 år. Hon hoppades att då vara hemma och få se alltihop på TV. Jag hade inte ägnat det svenska kungahuset en tanke på mycket länge. Lillprinsen var nu hela 26 år gammal och alltså redo att ta över tronen när farfar en gång gick bort. Men den gamle kungen var vid gott liv och skulle nog vara i farten i många år till. Jag minns honom mest från hans pampiga öppnande av en massa riksdagar.

Gustaf VI Adolf (internet)

Gustaf VI Adolf (internet)

När jag skrev om detta blev mina svenska fiolsträngar såpass rörda att jag satte mig och tittade på den svenska riksdagens högtidliga öppnade den 10 januari 1960, alltså 12 år tidigare än mitt fortlöpande minnesår 1972. Även lillprinsen var med på ett hörn, och Sven Jerring gav kommentarerna. En väl använd nostalgisk timme, som du också kan få avsitta om du klickar här.

Published in: on 2016/09/13 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 2.833: 11 nov 1972

Duggregnslördagsavskedssysselsättningen

Vad hade jag gjort? Vi skulle ha gått till Macy’s eller F A O Schwartz inne på Manhattan, för där skulle Pelle ha kunnat överblicka utbudet. Detta var som att gå till en speceriaffär för att köpa majonnäs och där finna 44 olika märken, vartdera i tre olika storlekar, och verkligen anstränga sig för att köpa den rätta burken. Jag skall inte ens försöka att här beskriva överflödet, men det fanns tio gånger mera av allting här än vad jag någonsin hade sett. Och detta omdöme gäller bara en enda av de fyra leksaksaffärerna som vi gick in i.

Vi åt en smörgås i en serveringsficka mellan de stora butikskomplexen – nej, vi fann att Manhattan hade bättre matkultur även på köa-köp-sluka-och-spring-ställena. Jag skulle ha velat här lägga in några bilder av allt som vi upplevde i detta shoppingparadis, men vi själva fotograferade ingenting, och vad internets bilder belangar, så har under de 40-tals år, som har gått sedan vi var där år 1972, varenda byggnad på Trädgårdsdelstatsplatsen rivits och ersatts med ett nytt jättekomplex. Sådana hus slits fort ut.

Men Pelle fick vad han behövde för ungarna. När det var avklarat körde vi runt helt på måfå i ett par områden däromkring, för att se hur folk bodde i Amerikas förstäder. Men dels var allt regndystert, och dels befann vi oss nog litet för nära köpknuten för att få se några verkligt schangdobla krypin – vad vi såg var mest långa rader av alltför alldagliga hus för att tilltala ett kritiskt arkitektöga. Och vädret hjälpte inte ett skvatt. Regnet duggade varenda gång vi gick mellan butikerna, och nu i bilen fick vindrutetorkarna vara i gång hela tiden. Pelle hade inte något paraply med på resan och han köpte inte heller något i Nya York, och ändå klarade han sig utan att en enda gång bli riktigt våt.

Snart nog bar det iväg till Metropolitans Konstmuseum inne på Manhattan, för Pelle hade nu mognat till för att där i gåvobutiken för sin kära hustru Marianne köpa det smycke som hans ögon hade fastnat för under den regniga onsdagen. Det var förståndigt av honom att välja ett museum för ett inköp som helt enkelt inte fick gå fel.

Och så avslutades Pelles Amerikavecka med att vi fortsatte ut till Kennedyflygplatsen, där Ed och jag följde med honom in på terminalen och bar hans bagage, tills han uppslukades av insuget till sitt flygplan.

Ed och jag var glada att vi inte själva hade familjer med barn som skulle ha nya leksaker stört i ett. Vi såg att nöjet av att ha barn kostade inte bara massor med pengar utan framför allt massor med tid. Hur fick folk tiden att räcka till för allting som de måste hinna med?

Published in: on 2016/09/11 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 2.832: 11 nov 1972

Granndelstatköpknutsjulklappsinförskaffningstrippen

På lördagen kom Ed och jag som uppgjort till Belmont Plaza på morgonkvisten, och precis som på Pelles första morgon i Nya York åt vi alla frukost tillsammans. Sedan checkade han ut från hotellet och lade sina tillhörigheter i bakluckan på vår hyrda bil. Jag körde igen genom Lincolntunneln, för nu skulle vi hemsöka butiker i Nya Jersey. Pelle ville nämligen köpa amerikanska julklappar till alla de småungar som tillhörde familjens umgänge hemma i Sverige, och jag slog vad med mig själv om att det fanns oändligt mycket mera att välja på ute i förstäderna än i det relativt barnfattiga Manhattan.

För att vinna mitt vad mot mig själv körde jag till vad som alltsedan år 1961 hade varit världens största köpknut, Trädgårdsdelstatsplatsen (eng. Garden State Plaza). Egendomligt namn, inte sant? Man hade använt Nya Jerseys smeknamn, när man år 1958 benämnde det.

Varje delstat i Amerika har sedan tidernas begynnelse haft ett inofficiellt smeknamn, vanligen med namnet av ett djur eller en växt. Här är en lista på tjugo av de 50 delstaterna – jag har rensat bort smeknamn som är helt alldagliga eller som hade hittats på för att användas i delstatens turistreklam:

  • Ananasdelstaten (eng. Pineapple State) = Hawaii
  • Apelsindelstaten (eng. Orange State) = Florida
  • Bikupsdelstaten (eng. Beehive State) = Utah
  • Bäverdelstaten (eng. Beaver State) = Oregon
  • Granitdelstaten (eng. Granite State) = Nya Hampshire
  • Grävlingsdelstaten (eng. Badger State) = Wisconsin
  • Gyllene delstaten (eng. Golden State) = Kalifornien
  • Hörnstensdelstaten (eng. Keystone State) = Pennsylvanien
  • Imperiedelstaten (eng. Empire State) = delstaten Nya York
  • Magnoliadelstaten (eng. Magnolia State) = Mississippi
  • Muskotdelstaten (eng. Nutmeg State) = Connecticut
  • Pelikandelstaten (eng. Pelican State) = Louisiana
  • Persikodelstaten (eng. Peach State) = Georgien
  • Silverdelstaten (eng. Silver State) = Nevada
  • Smörnötsdelstaten (eng. Butternut State) = Tennessee
  • Solfjäderspalmsdelstaten(eng. Palmetto State) = Sydkarolina
  • Solrosdelstaten (eng. Sunflower State) = Kansas
  • Talldelstaten (eng. Pine Tree State) = Maine
  • Trädgårdsdelstaten (eng. Garden State) = Nya Jersey
  • Ädelstensdelstaten (eng. Gem State) = Idaho
Published in: on 2016/09/11 at 05:10  Kommentera  

Inlägg 2.831: 10 – 11 nov 1972

Flygkapningsombordstigningskontrollinförandeföljden

Vi fortsatte vår avbrutna promenad uppför Lenoxavenyn. Ingen av oss sade någonting – chocken över det upplevda hade börjat materialiseras, men det var också inte mycket vi kunde säga. När vi kom till tunnelbanestationen vid 116:e gatan slank vi ner och tog tåget tillbaka. Vi beslöt att följa våra planer för lördagen utan att gå in på varför vi skulle göra så i stället för att sitta och sörja den förlorade kameran.

Ed kom så småningom hem, och jag berättade för honom vad som hade hänt. Han blev först uppskärrad, men sedan upptäckte han att jag inte hade blivit knivskuren till döds, och då blev han lugn igen. Vi blev snart upptagna av en flygkapning som rapporterades på TV-nyheterna. Det var ett plan av typen DC-9, tillhörande Southern Airlines, på väg till Miami från Memphis med många mellanlandningar, dock inte alla inlagda i tidtabellen.

Det kapade flygplanet i okapat tillstånd, 1972 (internet)

Det kapade flygplanet i okapat tillstånd, 1972 (internet)

Denna 31 timmars sicksackflygning kom att rapporteras under hela veckoslutet.

En litet rörig skiss av flygkapningsirrandet, 1972 (internet)

En litet rörig skiss av flygkapningsirrandet, 1972 (internet)

Vid första mellanlandningen i Birmingham steg tre män försedda med pistoler och handgranater ombord, och så snart planet hade lyft för sitt korta hopp till Montgomery tog de befälet över planet med nu 37 personer ombord. De begärde 50 miljoner kronor i lösensumma, och medan piloten beordrades att landa på olika ställen runt om i Amerika, Kanada och Kuba, så förhandlade de med myndigheter och även FBI om sina begärda kontanter. Vid ett desperat tillfälle hotade kaparna med att krascha planet rätt i en nukleär forskningsreaktor i Tennessee, så när planet hade kommit dit sade FBI till dem att man dittills hade fått ihop en del av summan, nämligen 10 miljoner kronor. Kaparna accepterade denna delbetalning, landade planet i Chattanooga, fick ombord pengarna och flög sedan vidare till Havanna på Kuba.

Fidel Castro vägrade emellertid att släppa in dem i Kuba, så de fick återvända till Amerika. De landade för tankning på en militär flygbas i Orlando. Där sköt militären hål i två av de fyra största hjulen, vilket föranledde kaparna att skjuta en av piloterna i armen. Planet återvände till Havanna på lördagskvällen, och den här gången togs de emot. Planet fick genast fortsätta till Miami med sin besättning, sina passagerare och hela lösensumman.

Den skadskjutne piloten tas omhand, Miami, 1972 (internet)

Den skadskjutne piloten tas omhand, Miami, 1972 (internet)

Kaparna fick däremot sitta i fängelse i Kuba i åtta år och utlämnades sedan till Amerika, där de fick avtjäna ytterligare ett 20-tal år i fängelse.

Denna händelse fick Amerika att äntligen införa ombordstigningskontroll med början i januari månad 1973.

Published in: on 2016/09/10 at 07:16  Kommentera  

Inlägg 2.830: 10 nov 1972

Harlempromenadstumpen

Precis som vi hade kommit upp på den lilla ‘bergstoppen’ tog vi oss ner därifrån på små, kurviga gångstigar – fint asfalterade – rakt genom rent lantlig lövskogsnatur. Tack vare årstiden låg det mesta av löven på marken och multnade – detta var helt klart en del av Centralparken som inte krattades och skyfflades utan lämnades åt Moder Narur att ta hand om vad hon var bäst på att göra.

De mera otuktade delarna av Centralparken, Nya York (internet)

De mera otuktade delarna av Centralparken, Nya York (internet)

”Jag hade inte trott att det fanns så mycket orörd natur mitt på Manhattan”, sade Pelle förundrad. ”Det borde ha varit för tätt med folk överallt för det, men här ser man ju knappast en kotte.”

Jag var själv rätt förundrad, när jag nu för första gången såg dessa bergiga delar av parken. Men jag hade ju bott på Manhattan i nio år och borde ha känt till allting, så jag erkände inte att här bortigenom var jag lika ny som Pelle. När vår stig delade sig, litade jag på solen för att snabbt orientera mig för att kunna fortsätta åt nordost utan att han märkte mitt bryderi.

Jag hade tur – vi kom ner till 110:e gatan, vilken utgjorde den norra kanten av Centralparken, bara några minuters väg väster om foten av Lenoxavenyn (eng. Lenox Avenue). Denna utgjorde en direkt geografisk fortsättning på Sjätte avenyn, bara det att biten mellan 59:e och 110:e gatorna fattades på grund av den väldiga parken. Lenoxavenyn var en mycket bred, delad gata, välskött och med en del affärer och restauranger här och där. Bostadshusen hade oftast en yttertrappa, och på den satt det överallt folk som använde den som balkong.

Det var ingenting att fotografera här – allt såg för ‘vanligt’ ut. Alla människorna var svarta, men om man inte tänkte på den saken, så märkte man det inte ens. Faktum är att jag inte hade brytt mig om att ta med mig min kamera, men turisten Pelle hade förstås sin med sig över axeln. Vi småpratade – och så plötsligt blev jag stoppad av någon som höll en stor kökskniv mot min hals: ”Stå still, säg ingenting! Allt kommer att gå bra”, mumlade han mellan tänderna. Och så försvann han. Det hela tog fem sekunder, och jag hann inte ens att reagera det allra minsta. Inte rädd, inte arg, inte nyfiken, ingenting.

”De tog min kamera”, sade Pelle och tittade på den tunna läderremmen som hängde kvar över hans axel. ”De skar av den på två ställen och tog kameran.”

”Var är de?” undrade jag. ”Vart försvann de?” lade jag ut texten. Pelle hade inte sett vart de blev av.

Jag gick fram till en familj som satt på en trappa alldeles intill oss på trottoaren och frågade om de visste vem det var som hade tagit vår kamera. Ibland kan man ställa de dummaste frågor tänkbara. Nej, vem då? De hade inte sett någonting. Var jag OK? Lönlöst – de bodde ju här.

Published in: on 2016/09/09 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 2.829: 9 – 10 nov 1972

Nyayorkskvällningsturismutbudsutnyttjandet

När jag kom hem från arbetet klockan 19.00 på torsdagen satt Ed som vanligt och pluggade Olivettifakta för brinnande livet. Jag lyckades slita honom ifrån sina studier.

”Du är tillbaka här om två timmar”, lovade jag honom, för jag hade gjort upp med Pelle att vi alla tre skulle åka upp till toppen av Imperiedelstatsbyggnaden.

Imperiedelstatsbyggnaden med utsiktsbalkongen i mitten, Nya York (internet)

Imperiedelstatsbyggnaden med utsiktsbalkongen i mitten, Nya York (internet)

Jag lyckades i mitt uppsåt, och så träffades vi på bottenplanet av vad som nu hade relegerats till att vara Nya Yorks näst näst högsta hus – Världshandelscentrets två torn var nu färdigbyggda, även om man ännu inte fick åka upp i dem hur som helst.

Gårdagens regn hade följts av en front med smällkallt väder, och det kände vi av på allvar när vi steg ut i fria luften däruppe. Det var såpass klart att man skulle ha kunnat se Kalifornien därifrån, om bara (1) jorden inte hade varit så förtvivlat rund, och (2) den isiga stormvinden från väster inte hade gjort det stört omöjligt att vistas på byggnadens lovartsida. Vi fick i stället stå och huttra i lä med Långön framför fötterna.

Utsikten över Långön från Imperiedelstatsbyggnadens utsiktsbalkong, Nya York (internet)

Utsikten över Långön från Imperiedelstatsbyggnadens utsiktsbalkong, Nya York (internet)

Efter detta äventyr ville Pelle ta en tur med färjan till Statenön, men då protesterade jag å Eds vägnar. Jag hade ju lovat honom att vara tillbaka till sina studier inom två timmar. Han gick därför hem, medan Pelle och jag tog tunnelbanan ner till färjan och åkte fram och tillbaka med den. Tyvärr kunde vi inte stå ute på däck i kölden, men även inifrån kunde man se hur vacket allting var – till och med Frihetsgudinnan mådde gott av det klara vädret. Och jag fick för första gången uppleve sjöhävningar på Statenöfärjan – ett nytt äventyr. Bilden är korrekt, bortsett från att vi åkte med en envåningsfärja på ordentliga vågor och att det var beckmörkt.

Statewnöfärjan passerar Frihetsgudinnan, Nya York (internet)

Statewnöfärjan passerar Frihetsgudinnan, Nya York (internet)

På fredagens eftermiddag var den ‘oregelbundna’ arbetsveckan slut för mig. Jag använde min oplanerade fritid till att promenera runt i Centralparken med Pelle – han hade vid det laget sett ‘allt’ i Nya York. Vädret var skönt igen, regn och blåst och kyla var ett minne blott, och vi hade det skönt i solen. I norra änden av parken kom vi upp till toppen av en bergsknalle med en fin utsikt över hustaken i Harlem rätt nedanför oss.

”Vi fortsätter väl dit ner och tar tåget hem från 125:e gatan”, sade jag som en god ciceron.

”Är det inte farligt därnere?” undrade Pelle litet försiktigt.

”Äsch nej, jag har varit där många gånger”, svarade jag hurtfriskt. Åtminstone två gånger. Eller kanske tre.

Published in: on 2016/09/08 at 22:29  Kommentera  

Inlägg 2.828: 8 nov 1972

Modelljärnvägsanläggningsmaterialtillverkaren

När jag just beskrev onsdagens ösregn, gjorde jag det avsiktligt ganska dramatiskt. Detta kan ha lett dig till att tro att jag var ur stånd att gå till såväl mitt arbetsplats som min kund i sitt trångmål efter TCS-installationen. Så illa var det inte. Vattennivån på gatorna översteg inte en decimeter på de flesta ställena, och jag var bra på simning. Dessutom började det häftiga regnet först fram på dagen.

Jag kunde därmed ringa upp min börsmäklare för en försäljning och ett inköp. Mäklaren hade lyckligtvis också kunnat komma till sitt jobb trots blötan.

Jag ville nämligen sälja de 80 aktier i Robintech som jag hade köpt för 7.522 kronor såpass nyligen som i augusti månad (se inlägg 2.772). Huset, som jag nämnde i beskrivningen av mitt inköp, hade ännu inte tagits i helvete, och detta kan ha varit en bidragande anledning till att jag nu i förväg ville bli av med äganderätten till dessa aktier. Det blev jag nu till tonerna av 6.234 kronor och en förlust på 1.288 kronor.

Jag ersatte Robintech-aktierna med 100 aktier i Revell. När min räknesnurra beordrade mig att köpa dessa aktier, följde jag som alltid dess order utan ett knyst i protest, men den här gången skuttade mitt hjärta i pur glädje. Firman hade nämligen bildats år 1943, mitt under andra världskriget, för att tillverka plastmodeller av järnvägståg och vagnar i den så kallade HO-skalan, vilket betydde 1/87 av storleken på de verkliga tågen. Man tillverkade efterhand av plast också byggnader som hörde till en fin järnvägsanläggning, såsom en förstadsstation och en hel lantgård med djur och människor.

Firmamärket för Revell (internet)

Firmamärket för Revell (internet)

Förvånansvärt var att de hade använt plast redan år 1943. I filmen ‘Mandomsprovet’, som Ed och jag såg i Försynen år 1968 (se inlägg 1.318), talades det om att det nya materialet plast var något som den nyblivne studenten Dustin Hoffman borde ägna sig åt. År 1943 var otroligt många år tidigare än år 1968. Jag kom aldrig att få den gåtan löst, men aktierna köpte jag för 5.216 kronor.

Omkring år 1950 börjafe Revell att också tillverka bilmodeller. Dessa passade inte alls in på modelljärnvägen, för de höll måtten 1/16 av den verkliga storleken och var alltså avsedda för mindre barn att dra runt på golvet i en tåt.

Leksaksbil av plast från Revell, 1953 (internet)

Leksaksbil av plast från Revell, 1953 (internet)

År 1953 kom Revell ut med en modell av krigsfartyget Missouri, som just då tjänstgjorde i Koreakriget.

Hopsatt 75 bitars byggsatsmodell av krigsfartyget Missouri av plast från Revell, 1953 (internet)

Hopsatt 75 bitars byggsatsmodell av krigsfartyget Missouri av plast från Revell, 1953 (internet)

Revells modeller av detta och andra fartyg ur den amerikanska flottan var gjorda med sådan precision att Sovjetunionen år 1960 köpte in ett stort antal av olika modeller för att förse sin underrättelsetjänst med saknade detaljer om den amerikanska krigsmakten.

Published in: on 2016/09/08 at 06:30  Kommentera  

Inlägg 2.827: 6 – 8 nov 1972

Brödochfiskmålningsskyfallsundvikandemetoden

Även om det alltså hade uppstått en viss begränsning av den omsorg, som jag – och därmed även Ed – kunde erbjuda Pelle Nilsson, så gick det ingen nöd på honom. Han var väl planerad för sitt besök i Nya York och visste precis hur han ville använda sin lediga tid och vad han ville se.

Onsdagen tillbringade Pelle till exempel helt och hållet inomhus på Metropolitans konstmuseum. Han tog taxi dit från sitt hotell och likadant tillbaka, och därmed var han inte ens medveten om eftermiddagens skyfall.

Tintorettos målning Miraklet med bröden och fiskarna, Metropolitans konstmuseum, Nya York (internet)

Tintorettos målning Miraklet med bröden och fiskarna, Metropolitans konstmuseum, Nya York (internet)

Det kom sammanlagt 122 millimeter uppmätt regn över staden utan uppehåll från tidig morgon till sen kväll. Han missade nöjet av att få vada i decimeterdjupt regnvatten på gatorna så gott som överallt – kloakerna var inte dimensionerade för att kunna svälja såpass mycket regnvatten på en enda gång. Vattenmängden förorsakade inga större fel någonstans, och några timmar efter slutet på regnandet hade vattnet runnit bort – helt på egen hand, i motsats till snö som hade fått fraktas bort på lastbilsflak. Men pölar fanns det förstås kvar, många och stora och ofta rätt djupa, på samma ställen som efter alla regnbyar, stora som små.

På tisdagen dessförinnan regnade det inte alls och gott var det, för då skulle alla människor gå man ur huse och rösta. Det måste de ha gjort, för när allt var klart och resultaten kom på televisionen, så visade det sig att president Nixon hade vunnit varenda delstat i Amerika utom Massachusetts och huvudstaden Washington. Aldrig förr hade en kandidat vunnit 49 delstater i ett presidentval, men George McGovern hade visat sig vara en ytterst svag motkandidat. Jag hade mot bättre vetande fortfarande hoppats att McGovern skulle vinna och ersätta Nixon, men så blev det inte alls.

Pelle Nilsson kom till mig när jag på morgonen gick och röstade i Greenwichbyn. Han fick till sin förvåning komma med in i vallokalen, något som påminde mig om att så inte var fallet i Sverige. Men även hans närvaro rättade inte till det fel som fick Nixon att vinna. Pelle var också hemma hos oss i lyan under valvakan, som blev mycket kort – klockan 22.00 var allt avgjort, presidentval, senatval, representantval, och även delstatsval runt om i landet.

På måndagen dessförinnan tog jag Pelle och såg filmen ‘1776’, alltså om tillkomsten av Amerika. Jag hade redan sett den som en musikal på Broadway tillsammans med Ed och Anna (se inlägg 2.592), men filmen var minst lika bra. Pelle och jag såg den i Radio City Music Hall, och de hade redan iscensatt sina jultablåer, med levande får, getter, en dromedar och en vit häst uppe på scenen.

Published in: on 2016/09/07 at 23:21  Kommentera  

Inlägg 2.826: 6 nov 1972

Olivettiföretagshistorieinpluggandet

Som nyanställd på Olivetti krävde Eds nya arbete i början en hel del fritidsinsatser – kalla dem gärna ‘hemarbete’. Det gjorde att han inte hade så mycket tid för Pelle som han hade önskat, för just under den veckan blev han tvungen att sitta hemma under kvällarna och studera Olivettis historia.

Företaget startades i Ivera år 1908 som ett familjeföretag, och det förblev familjen Olivettis privata egendom ända tills det år 1965 blev ett aktiebolag. Under de första 40 åren tillverkade de uteslutande skrivmaskiner. De tre elektriska skrivmaskinerna här nedan visar att Olivetti alltid lade stor vikt vid formgivningen av sina skrivmaskiner.

Olivetti Lexikon 80E elektriska skrivmaskin, 1955 (internet)

Olivetti Lexikon 80E elektriska skrivmaskin, 1955 (internet)

Olivetti Praxis 48 elektriska skrivmaskin, 1964 (internet)

Olivetti Praxis 48 elektriska skrivmaskin, 1964 (internet)

Olivetti Tekne 3 elektriska skrivmaskin, 1958 (internet)

Olivetti Tekne 3 elektriska skrivmaskin, 1958 (internet)

Här har jag hittat två internetbilder som klart visar skillnaden mellan den eleganta försäljningen av Olivettis skrivmaskiner i modernt inredda, väl upplysta och inbjudande lokaler i en stadsdel med en köpstark publik …

Lokal för försäljning av Olivetti skrivmaskiner (internet)

Lokal för försäljning av Olivetti skrivmaskiner (internet)

… och en dyster, mörk, gammaldags fabrikslänga i en helt annan stadsdel, i vilken Olivettis skrivmaskiner tillverkades.

Byggnad för tillverkning av Olivetti skrivmaskiner (internet)

Byggnad för tillverkning av Olivetti skrivmaskiner (internet)

Efterhand breddades deras utbud, först med en räknemaskin benämnd Divisumma år 1948. Den här bilden visar en Divisumma 24 från år 1959, här utan kläder.

Olivetti Divisumma 24 elektriska rälnemaskin (internet)

Olivetti Divisumma 24 elektriska räknemaskin, 1959 (internet)

År 1959 gav sig Olivetti också in på databranschen med en fullskalig elektronisk datamaskin med transistorer och allt – de kallade den Elea 9003.

Olivetti Elea 9003 transistoriserade datamaskin, 1959 (internet)

Olivetti Elea 9003 transistoriserade datamaskin, 1959 (internet)

Efter några år hade den sålts till en full fjärdedel av alla italienska företag, men längre än så kom inte Olivetti – resten av firmorna i Italien ville ha ‘amerikanska datamaskiner’, vilket nästan alltid betydde IBM. År 1964 slog Olivetti vantarna i bordet beträffande dataförsöket och sålde hela rasket till det amerikanska företaget General Electric.

Detta förhindrade inte Olivetti från att redan år 1965 komma med Programma 101, vilken de kallade ‘världens första mikrodator’. Den var egentligen bara en förbättrad räknemaskin, men Olivetti kom att sälja vad-den-nu-var i hela 17 år framöver.

Olivetti Programma 101 dator, 1965 (internet)

Olivetti Programma 101 dator, 1965 (internet)

Veckan var inte mycket lättare för mig. Jag fick ge mig på ytterligare ‘obekväma’ arbetstider hos vår kund med den stora installationen. Det var inget fel på vårt program – det fungerade som en oljad blixt utan minsta mankemang. Det var förändringarna i kundens egna rutiner i samband med vår installation som kom i kläm och som de behövde hjälp med att rätta till. Och om vi på IBM kunde hjälpa till så var det vår plikt att göra det. Det var på sådan extra hjälpsamhet som IBM:s storhet vid den tiden vilade.

Published in: on 2016/09/07 at 06:08  Kommentera  

Inlägg 2.825: 6 nov 1972

Olivettianställningslyckoträffen

Nu kan jag äntligen avslöja något som jag redan hade vetat om i flera dagar – men jag ville låta dig vänta på kronologin att hinna ifatt. När jag steg upp på måndagsmorgonen efter söndagens trevliga men ändå litet tröttsamma bilkörning, så steg Ed upp med mig. Han hade visserligen gjort det under de arbetslösa månaderna, om bara för att koka min frukost och sedan dra sig tillbaka till slafen för en liten extra slummer. Men nu steg han upp på allvar, för han ville, precis som jag, komma i någorlunda rätt tid till jobbet.

Jo, det är alldeles riktigt. På måndagen började Ed en ny anställning efter många månaders ‘uppehåll’. Det var det stora italienska kontorsmaskinsföretaget Olivetti som hade förbarmat sig över honom med ett jobb av samma typ som hos Allied Chemical.

Olivettis firmamärke (internet)

Olivettis firmamärke (internet)

Deras kontor låg mitt på Manhattan i hörnet av Parkavenyn och 60:e gatan, vilket gjorde hans till-och-från lika enkelt som när han arbetade på Rektorsgatan – och avgjort mycket snabbare och simplare än tvåtimmarsresan ut till Allied Chemical i Morristown.

Det jobbet hade varit en av de bollar som han hade jonglerat med under de senaste veckorna, och jag blev lättad när jag fick veta att han hade fått just det. Om det någon gång i framtiden skulle bli till en resa för honom till firmans huvudkontor, så skulle det inte bli till en bergstopp i Colorado (se inlägg 2.776) utan till Ivrea i Italien, en liten stad som vi hade kört igenom på vår väg ner från S:t Bernhardspasset år 1966 (se inlägg 675-676).

Ed skulle få 71.400 kronor i årslön – Olivetti uttryckte lönerna på det italienska sättet, men med hjälp av min räknesnurra kom vi underfund med att han skulle få 5.950 kronor i månaden. När han slutade på Allied Chemical hade han kommit upp i 6.030 kronor i månaden – så visst kunde man säga att det blev ett avbräck – men det var så litet att det var ingenting att ens tänka på.

Nu blev det några spännande dagar för Ed, men bara tills han fann att det egentligen inte alls var någon större skillnad mellan hans arbete på Olivetti och Allied Chemical. Som alltid blev han snabbt god vän med sina kolleger och smälte väl in i den nya kontorsmiljön. Och bokföring och revision var hos Olivetti bara en annan tappning av samma sak som hos Allied Chemical.

Published in: on 2016/09/06 at 17:06  Kommentera  

Inlägg 2.824: 5 nov 1972

Filadelfiahistorieutforskningsbesöket

Jag var ganska orolig för hur vädret skulle bli i Filadelfia. När Ed och jag var där år 1966 hade det varit soligt (se inlägg 564-565), men nu såg det inte ut att bli lika fint. På vår väg till Filadelfia fick vi några skvättar på vindrutan, men när vi kom fram hade det klarnat upp.

I Filadelfia var Pelle i sitt esse. Han var ju en arkitekt, och här hade han en oändlig tillgång av tvåhundra år gamla byggnader, den ena mera historisk än den andra. Jag påminde honom om att år 1976 skulle Amerika till att fylla 200 år, och då skulle just Filadelfia komma att spela en mycket viktig roll i festligheterna.

Jag hade väntat mig mängder av folk inne i Oavhängighetshallen så här mitt på en söndag, men kanske vädret hade skrämt bort massorna. Vi var nästan ensamma därinne i Amerikas kanske viktigaste historiska byggnad. Om det hade varit trångt om utrymmet, hade vi nog varit tvungna att sakta glida framåt utan att stanna och begrunda. Men nu hade Pelle all tid i världen att stå och se på de stolar i vilka Thomas Jeffersons förslag till en oavhängighetsförklaring hade debatterats och slutligen underteckats av de 53 ‘Grundande Fäderna’ (eng. Founding Fathers) nära två hundra år tidigare.

Thomas Jefferson (internet)

Thomas Jefferson (internet)

Jag minns också hur vi stod i det angränsande rummet med Frihetsklockan, medan Pelle varsamt strök den med fingrarna.

Jag kunde inte tänka fram något ställe i Sverige med så starka historiska vingslag som just Oavhängighetshallen med sin Frihetsklocka, trots att Sverige ju hade en så oändligt mycket mera omfattande historisk bakgrund.

Efter Oavhängighetshallen gick vi runt i den historiska bebyggelsen däromkring, tittade på många välbevarade hus med mer än tvåhundra år på nacken, och den enda som jag nu klart minns vid namn var Snickarhallen (eng. Carpenters Hall), vad den nu hade använts till.

Snickarhallen, Filadelfia (internet)

Snickarhallen, Filadelfia (internet)

Jag tror att vi den här gången med Pelle också besåg Kristuskyrkan (eng. Christ Church) med Benjamin Franklins grav.

Kristuskyrkan, Filadelfia (internet)

Kristuskyrkan, Filadelfia (internet)

Interiör av Kristuskyrkan, Filadelfia (internet)

Interiör av Kristuskyrkan, Filadelfia (internet)

Benjamin Franklin (internet)

Benjamin Franklin (internet)

Som avslutning på Filadelfiabesöket visade jag Pelle stadshuset med stadens grundare William Penn som ett pelarhelgon högst uppe på toppen.

William Penn (internet)

William Penn (internet)

Jag hade förra gången lärt mig att köra dit på Bredgatan (eng. Broad Street), så vi nalkades stadshuset från söder och kunde se det ordentligt innan vi var så nära att vi inte kunde se någonting alls.

William Penn på toppen av stadshuset, Filadelfia (internet)

William Penn på toppen av stadshuset, Filadelfia (internet)

Efter att ha ätit på något enkelt ställe begav vi oss hemåt mot Nya York och levererade Pelle till sitt hem på Belmont Plaza hotell.

Published in: on 2016/09/05 at 16:32  Kommentera  

Inlägg 2.823: 4 – 5 nov 1972

Långvägagästciceronuppgiftsåtagandet

På lördagen fick jag igen ett brev från mamma. Jag fick nu två brev i veckan från henne och två från pappa. Även om de inte överallt gnällde på varandra, så såg det ut som om deras enda sätt att samtala var genom att skriva brev till mig. Det var en obehaglig situation att inte veta vad som var på gång, bara gissa, men att samtidigt inte vilja veta det. Det var inte tillräckligt illa för att tänka på att resa dit och ställa allt till rätta, men samtidigt tillräckligt illa för att sitta här i Nya York och tycka att jag egentligen på något sätt borde ingripa. Jag förbannade min utbildning, som hade gällt affärsekonomi och inte privatekonomi med psykologi, vilket nu illa hade behövts.

Det enda av intresse i detta sista brev från mamma var att pappas ledande ritare, Mattson, som ju under tiden hos pappa hade gått på Örebro Tekniska skola och utbildat sig till ingenjör, hade kommit på visit hos pappa. Han hade fått se det nya kontorsrummet i källaren, och det gladde pappa att han tyckte att det var trevligt därnere. Han blev rörd över att Mattson ville besöka sin gamla arbetsplats. Han kunde dock inte få se de rum där han hade stått vid sitt ritbord, för de var ju uthyrda som privatbostad.

Pelle Nilsson ringde på lördagskvällen. Han hade kommit till sitt hotell, och allt hade gått bra. Jag hade antagit att han hade kommit till Nya York på affärsbesök, men jag räknade med att han inte hade några planer för söndagen. Jag hade därför redan i förväg bokat en bil, då jag gissade att han skulle vilja åka omkring och se litet av Amerika – om ej, så skulle jag utan vidare ha kunnat avboka den.

Men visst ville Pelle titta på Amerika! Vi pratade litet i telefon om vart vi skulle åka och jag föreslog Filadelfia, och det passade Pelle bra. Men nu var han sömnig och ville sussa – helt naturligt efter sex timmars tidsskillnad – och vi enades om att Ed och jag skulle komma till hans hotell klockan 09.00 för att tillsammans äta frukost någonstans.

Vädret var inte något vidare för en bilutflykt. Men vi kom förstås dit, och Pelle var fascinerad av att träffa min svarte Ed, för det var en ny upplevelse för honom. Precis som jag hade anat, satte de genast i gång med att prata med varandra.

Efter frukosten gav vi oss iväg. Jag körde genom Lincolntunneln och svängde in på den lilla Hamiltonavenyn intill Hudsonfloden i Weehawken för att visa Pelle den fina utsikten mot Manhattan.

Med Pelle Nilsson ovanför duellplatsen, Weehawken (1972)

Med Pelle Nilsson ovanför duellplatsen, Weehawken (1972)

Där fanns det ett anslag om att vi stod rätt ovanför platsen för Amerikas mest beryktade pistolduell, som ägde rum år 1804 och i vilken vicepresident Aaron Burr sköt den tidigare finansministern Alexander Hamilton till döds.

Duellkontrahenterna, 1804 (internet)

Duellkontrahenterna, 1804 (internet)

Fotografi av duellen mellan Alexander Hamilton och Aaron Burr (internet)

Fotografi av duellen mellan Alexander Hamilton och Aaron Burr (internet)

Efter vårt uppehåll där fortsatte vi vår färd. Jag tog mig för att svänga in till Princeton, för där var jag ju rätt hemma sedan kursen i jåns. Mitt i centrum – det enda som jag kände till av staden – såg vi lätt allt av värde, alltså universitetet och Nassau Värdshus.

Published in: on 2016/09/04 at 05:59  Kommentera  

Inlägg 2.822: 28 okt – 3 nov 1972

Programinstallationsövervakningsvanan

Dagen efter pappas brev var det dags för mammas. I det fick jag veta att hon hade gett upp om att fira julen i Nya York, men till våren, i mars eller april, skulle resan bli av. Och så följde litanior om hur fånigt det var att sitta och vänta på ett telefonsamtal medan livet försvann bakom en – och så vidare.

Sedan kom detta: ”Har du hört någonting från Anna? Varför friar du inte till henne? Det är en så rar flicka och hon var mycket kär i dig, vet jag. Det vore underbart att dela livet med henne. Eller hur? Rakt som det är friar någon tysk till henne, och hon kan väl inte vänta hur länge som helst på dig.”

På sin fråga ‘Eller hur?’ svarade hon själv två rader längre ner i sitt brev: ”Ha det så bra. Hälsa Ed. Har han fått något arbete än?”

Jag hade inte kunna ge henne ett bättre svar själv, så nu behövde jag inte svara henne med några falska undanflykter. Eller med sanningen, att jag inte hade tid med Anna, för varje vecka gick jag på en nattklubb med sågspån på golvet och som gäster enbart unga snygga män.

På lördagen deltog jag som ‘aktiv observatör’ – en titel som jag gav mig själv – i förberedelserna för omläggningen till CCAP med TCS av aktiehandeln hos den stora börsmäklarfirman – troligen Merrill Lynch. Efter dagens arbete gick jag hem och sov med Ed i fem timmar, roade mig vilt – nåja – på Logen i fyra timmar och sov sedan hemma i några timmar till. Under söndagen var jag åter i arbete hos kunden, men på eftermiddagen hade vi inte flera idéer att pröva på, så vi gick alla hem. Detta var ett systemingenjörsarbetsveckoslut i koncentrat.

Måndagen gick felfritt. Jag stannade hos kunden till klockan 20.00 för efterspelet av den första ‘riktiga’ dagen med vårt nya system, och när jag hade varit där under en del av tisdagen kunde jag gå tillbaka till mitt kontor och anse mitt bidrag överstökat.

På fredagen den 3 november gick jag till UBS-kontoret på Nassaugatan (eng. Nassau Street) – dit hade det varit en bekväm promenad från min tidigare arbetsplats, men nu fick jag ta tunnelbanan – och satte in 24.410 kronor på mitt UBS-konto i Zürich. På kvällen skrev jag sedan ett brev till huvudkontoret i Zürich och bad dem att köpa silver för det mesta av mina pengar. I kontanter på mitt konto skulle de bara behålla vad som rimligen kunde behövas för sina avgifter och kostnader. Silvret skulle förvaras av banken tillsammans med mitt tidigare inköpta silver i januari 1972.

Published in: on 2016/09/02 at 20:00  Kommentera  

Inlägg 2.821: 27 okt 1972

Klagoskriftsanalysen

Pappas brev var ännu en bön till mig att övertala mamma att komma till Nya York under julen. Jag kunde läsa mellan raderna att han var desperat i sin situation. Nu när han inte hade några konstruktionsarbeten på gång och därför inga inkomster från sin rörelse, bara sin folkpension och så hyran från Montgomery på övre våningen, så var det viktigt att han sparade på varje öre och också stod beredd att snabbt kunna ta itu med något företag som verkade intresserat av hans nya uppfinning av en maskin som kunde tillverka sprängkapslar. Och ovanpå dessa bekymmer hade han mamma som hade varit helt inställd på att de båda skulle resa till Nya York – med kostnaderna täckta av nödfallskontot som jag i flera år hade hållit på med att spara ihop för dem. Och dessutom tjatade hon på honom att sälja Mustangen för att få in litet kontanter.

I det här fallet ansåg jag att han hade rätt. De måste leva sparsamt nu när det klämde, Även i fråga om användandet av medlen från nödfallskontot till sådana frivoliteter som nöjesresor tyckte jag som han – om man redan hade använt nödfallspengarna så skulle det inte finnas någonting kvar för verkliga nödfall. Beträffande Mustangen hade jag inga kloka tankar, för den älskade jag lika mycket som pappa gjorde, och i en sådan situation kan man inte tänka klokt.

Men jag ansåg att han hade gjort ett stort fel i det långa loppet. Under alla sina år med stora inkomster som företagsledare borde han ha lagt undan nog med pengar för framtida behov, men det hade han helt uppenbart inte gjort. Hittills hade det gått bra – ingenjörsbyrån hade försett honom med både intressanta saker att syssla med och pengar att röra sig med. Men hela tiden hade han, efter vad som nu stod klart, levt upp sina inkomster i samma fart som de hade kommit in. Och nu fanns det uppenbarligen inte mycket kvar.

Undra då på att han inte ville resa bort. Han ville också bli av med mamma på en tid. Han skulle då kunna sitta nere i sitt nyinredda, trivsamma källarkontorsrum och ostört syssla med tekniska tankegångar och hur de kunde lösas med en uppfinning eller två.

Jag tyckte så synd om dem båda, för det var just i sådana situations som man borde vara mera eniga än någonsin för att tillsammans komma fram till den bästa lösningen. Men allting här i världen fungerar inte så väl som det borde.

Published in: on 2016/09/02 at 06:49  Kommentera