Inlägg 2.400: 29 maj 1971

Stenbergskonfederationsreliefutkarvningsförloppet

Två bröder, Sam och William Venable, i Atlanta hade på sent 1800-tal bildat ett företag som ägde och utnyttjade olika stengruvor runt om i Georgien. År 1887 köpte de Stenberget, och sten därifrån kom att användas till bland annat riksdagshusets trappor och finansdepartementets kassavalv i Washington, och även till sådant som slussarna i Panamakanalen.

William, den äldre brodern, avled år 1905 i 50-årsåldern, medan Sam fick leva till över 80 års ålder.

Sam Venable (internet)

Sam Venable (internet)

Tillsammans med 15 chartermedlemmar återupprättade han år 1915 Ku Klux Klan, en ras- och religionorienterad terroriströrelse som hade domnat bort på 1870-talet. De gjorde detta med stor dramatik, bland annat genom att sätta ett stort träkors i brand på toppen av Stenberget.

Ku Klux Klanmän bränner ett träkors (internet)

Ku Klux Klanmän bränner ett träkors (internet)

År 1923 gav Sam Venable Ku Klux Klanrörelsen fritt tillträde till Stenberget.

Stenberget,(broschyr)

Stenberget, 1971,(broschyr)

Alltsedan dess förblev Stenberget ett ställe av betydelse för klanen, och de samlades gärna där vid speciella tillfällen iförda sina typiska dräkter .

Dr Samuel Green, en ledare för Ku Klux Klan, vid Stenberget, 1948 (internet)

Dr Samuel Green, en ledare för Ku Klux Klan, vid Stenberget, 1948 (internet)

Sam Venable lät också en stor relief karvas ut i bergets sida som en tribut till sydstatskonfederationen, den grupp av elva slaveridelstater, som kom att utgöra huvuddelen av sydstaterna under inbördeskriget år 1861-1865. Reliefen föreställer tre män till häst, alla ledare i kriget på sydstaternas sida, nämligen konfederationens president Jefferson Davis och generalerna Robert Lee och Thomas ‘Stonewall’ Jackson.

Skiss av reliefen, Stenberget (broschyr)

Skiss av reliefen, Stenberget, 1971 (broschyr)

Den enorma reliefen är 27 meter hög och 58 meter bred och tränger på det djupaste stället – intill Lees arnbåge – 4 meter in i berget. Arbetet med reliefen pågick från år 1916 tills det avstannade år 1928. Delstaten Georgien inköpte Stenberget år 1958 och arbetet med reliefen fortsatte år 1963 efter det trettiofemåriga uppehållet.

Karvningsarbetet pågick fortfarande när Ed och jag besökte Stenberget år 1971. Så här såg det ut på arbetsplatsen med allt utkarvat stengrus liggande på marken inunder, när jag själv tog mitt fotografi.

Reliefen under pågående karvning, Stenberget (1971)

Reliefen under pågående karvning, Stenberget (1971)

Här kommer det en detaljbild från internet av den jättestora reliefen, när den äntligen hade fullbordats år 1972.

Den fullbordad reliefen med, från vänster, 'Stonewall' Jackson, Robert Lee, och Jefferson Davis, Stenberget (internet)

Den fullbordade reliefen med, från vänster, ‘Stonewall’ Jackson, Robert Lee, och Jefferson Davis, Stenberget (internet)

Den här översiktsbilden klippte vi ut ur en broschyr i Stenberget. På den ser du berget med arbetsplatsen för den 58 meter breda reliefen 120 meter upp över marken inunder, och du ser på bilden även Stenbergets gästgivaregårds fyra längor i kvadrat med simbassängen mitt i.

Flygbils av Stenberget, reliefen och vårt hotell, 1971 (broschyr)

Flygbild av Stenberget, reliefen och vårt hotell, 1971 (broschyr)

Published in: on 2015/02/26 at 01:01  Kommentera  

Inlägg 2.399: 29 maj 1971

Hotellrumsstorleksoändlighetsperspektivet

Trots att det var en lördagskväll och trots att det var mitt i en långhelg så hade vi inga som helst problem med att få ett rum på Stenbergets gästgiveri. Inte heller hade de det minsta problem med att jag var vit och Ed var svart och att vi skulle bo i samma rum. Detta var ju faktiskt ett gammalt Ku Klux Klannäste – mer om det litet senare – så jag hade haft vissa föraningar. Men de var helt felplacerade, och allt var bara solsken.

Entréhallen, Stenbergets gästgiveri, Stenberget, 1971 (broschyr)

Entréhallen, Gästgiveriet, Stenberget, 1971 (broschyr)

Vårt rum var enormt. Jag var tvungen att mäta det med måttband, och det visade sig vara 7 meter långt och 6½ meter brett, alltså 45½ kvadratmeter stort och därmed större än hela vår gemensamma lägenhet på Sjätte avenyn i Nya York!

Ed fyller ut bilden med de två dubbelsängarna i vårt rum, Stenbergets gästgiveri, Stenberget (1971)

Ed fyller ut bilden med de två dubbelsängarna i vårt rum, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Och till det kom naturligtvis ett badrum. Det var 7 meter långt och 3½ meter brett. Jag hade sett många stora rum i mitt liv, stora vardagsrum och stora matsalar, men jag hade aldrig förut sett ett 7 meter långt badrum på 24½ kvadratmeter!

Samtidigt var vårt rum oändligt trist i möbleringen, vilket ju mina bilder bevisar. Televisionsapparaten satt som ensam prydnad på en av jätteväggarna, och den vilade på en hylla som såg så fallfärdig ut att vi väntade oss att den skulle braka i golvet mitt i natten. Men den fungerade faktiskt och ingen olycka inträffade.

Gissa vem som skulle ge liv åt vårt rums andra halva, Stenbergets gästgiveri, Stenberget (1971)

Gissa vem som skulle ge liv åt vårt rums andra halva, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Vi stannade inte på rummet många minuter trots dess storlek, utan efter att ha köpte oss en mugg sockerdricka var ur en automat gick vi ut till simbassängen på baksidan av hotellet. Där gav jag min mugg till Ed att hålla medan jag tog en bild av bassängen, hotellet och berget därbakom. Det blev en fantastisk bild!

Ed vid simbassängen, Stenbergets gästgiveri, Stenberget (1971)

Ed vid simbassängen, Gästgiveriet, Stenberget (1971)

Den blev ännu bättre av att Ed passade på att ta sig en klunk sockerdricka, just när jag tog bilden.

Denna bild blev den första av själva Stenberget, och nu är det väl ett gott tillfälle att berätta litet om Stenberget och dess historia. Nu citerar och översätter jag en geologisk internetkälla så gott jag förmår: ”Stenberget är en plutonisk bildning av vulkanisk magma, som under bildandet av de näraliggande Appalacherna trängde upp djupt nerifrån. Främst består bergskupolen av monzonitkvarts, men också till en mycket liten del av granit.”

Lycka till, ni geologer, som begriper detta! Jag kommer nu att i stället här lägga fram några fakta ur Stenbergets kulturella historia.

Published in: on 2015/02/25 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 2.398: 29 maj 1971

Stenbergsgästgiveriankomsten

Detta stadion som vi hade parkerat intill hade avsiktligt byggts så nära Atlantas kärna att folk lätt kunde gå dit till fots. Mitt på den här bilden kan du se kupolen till kapitoliebyggnaden, den uppenbara orsaken till att jag tog fotot. Jag antar dock att en ytterligare anledning var att fånga Ed, som av något skäl var på väg bort mot ett träd som växte på sluttningen ner mot en motorväg.

Vi kunde lätt se kapitoliekupolen från stadieparkeringen, Atlanta (1971)

Vi kunde lätt se kapitoliekupolen från stadieparkeringen, Atlanta (1971)

Nu hade vi varit i Atlanta i 14 timmar – varav 6 sovande – och av ett tredagars veckoslut med duggregn fick det väl räcka. Nästa mål att söka upp låg bara en kort körning därifrån, nämligen Stenberget. På vägen ut ur storstaden stannade vi vid en speceriaffär för att köpa med oss litet tuggbart – och kanske också för att få en bild till av vår gröna Mustang.

Mustangen parkerad framför speceriaffären, Atlanta (1971)

Mustangen parkerad framför speceriaffären, Atlanta (1971)

Inköpet berättigade oss till tre kooperativa inköpsmärken. Det var en sorts rabattkuponger som man, efter vad jag förstår, vid ett senare tillfälle kunde använda till att köpa annat för i samma eller en likartad butik. Jag vet inte hur mycket tre märken skulle ge i gratisvaror, för de kom bara att vila i ett kuvert i många decennier i väntan på att på det här sättet bevaras för evigt.

Rabattkupongerna som vi fick när vi köpte litet tuggbart, Atlanta (1971)

Rabattkupongerna som vi fick när vi köpte litet tuggbart, Atlanta (1971)

Jag hade räknat med en tvåtimmars körning till Stenberget, men det låg bara cirka 25 kilometer från Atlanta, så vi var där på en halvtimme. Det var roligt att köra Mustangen, och jag blev rentav besviken över att avståndet var så kort. Men vi hade ju två dagar kvar.

Innan vi ger oss in till Stenberget vill jag gärna visa en karta av berget och husen där runt omkring.

Karta över Stenberget (1971)

Karta över Stenberget (1971)

Själva berget fyller hela den nedre delen av kartan, och det gick ett 8 kilometer långt spår för ett riktigt tåg med ånglok i en cirkel runt det. Man kunde gå till fots upp till toppen, men de flesta tog linbanan ditupp. Berget var nämligen 250 meter högt, och det var lodrätt brant från alla håll utom på den västra sidan. Man fick inte lov att köra bil upp till toppen.

När vi hade kommit in på Stenbergets område genom dess västra inkörsport, på kartan kallad ‘WEST GATE’, så tog vi oss till Stenbergets enda hotell. Det hittar du i kartans övre högra del med namnet ‘INN’ kort och gott.

Stenbergets gästgiveri. 1971 (broschyr)

Stenbergets gästgiveri. 1971 (broschyr)

Dess hela namn var Stenbergets Gästgiveri (eng. Stone Mountain Inn), vilket låter litet tillstyltat på svenska, men den engelska versionen låter helt vardaglig. Det var byggt i stilen av en plantageägares bostad här i sydstaterna. För att vara autentiskt hade det, också på sydstatsvis, en hel rad med vita gungstolar ute på verandan, och en av dem fick jag naturligtvis provsitta.

Sitter i en av gungstolarna på verandan, Stenbergets gästgiveri, Stenberget (1971)

Sitter i en av gungstolarna på verandan, Stenbergets gästgiveri, Stenberget (1971)

Published in: on 2015/02/25 at 06:31  Kommentera  

Inlägg 2.397: 29 maj 1971

Regencyhyatthusavskedet

Ed lade beslag på ett fodral med tändstickor och ett paket med strösocker däruppe på restaurang Polaris, alltihop naturligtvis reklamstrunt som låg på vårt matbord. Här kommer först tändsticksfodralet med tändstickorna borttagna, utsidan och insidan.

Tåndsticksfodral, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Tåndsticksfodral, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Och här är reklambilden från sockerpaketet. Bitsocker existerar knappast i Amerika, utan till kaffet på restauranger får man i stället ett eller flera små kuvert med vartdera en sked strösocker i.

Sockerförpackning, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Sockerförpackning, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

När jag var i Atlanta på våren 1970 och bodde på Regency Hyatthuset, så fanns det bara en byggnad på tomten. Men just nu höll man på med att fullborda byggandet av ett cylinderformat torn med svarta glasväggar intill huvudbyggnaden. Det skulle få namnet Murgrönstornet (eng. Ivy Tower), och rummen i det skulle alla få formen av en tårtbit. Jag sade till Ed att när vi en gång komme tillbaka till Atlanta, så skulle vi bo där. Men vi kom aldrig mer till Atlanta.

Man kan se tornet på mitt foto av hotellets reflex i grannbyggnaden, som jag tog just innan vi åkte upp till Polaris. Och här fanns det också med på sockerpaketet!

Medan jag redogjorde för de två minimala souvenirerna hade Ed och jag åkt ner med hissen till garaget och fått vår Mustang framkörd. Röran av folk runt kassan var inte fullt så trång som den kanske verkar på bilden, och vi var snart ute därifrån.

Vår gröna Mustang har hämtats fram i garaget, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Vår gröna Mustang har hämtats fram i garaget, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Vi körde runt litet på måfå, och då hamnade vi vid Atlantas stora stadion. Det hade byggts år 1965 och kom långt senare att tjäna som ett extra stadion för de Olympiska spelen i Atlanta år 1996. På bilden ser det ut som om jag hade parkerat bilen rätt under den jättestora skylten, men jag kan inte ens minnas den. Och ser man efter, så syns det tydligt att den stod långt bortom mig, bakom raden av små träd nära stadionbyggnaden.

Stiger ur bilen intill stadion, Atlanta (1971)

Stiger ur bilen intill stadion, Atlanta (1971)

Vi bara stannade till där – ingen av oss var intresserad av att gå in och titta.

Ett nytt, mycket större stadion skulle komma att byggas år 1993 just för olympiadens skull, och år 1997, när det hela var över, revs den gamla sportsarenan. På den här internetbilden ser man en del av det gamla stadiet sprängas i luften och förvandlas till ett enda stort dammoln.

Atlantas stadion rivs genom sprängning, 1997 (internet)

Atlantas stadion rivs genom sprängning, 1997 (internet)

Published in: on 2015/02/24 at 08:05  Kommentera  

Inlägg 2.396: 29 maj 1971

Restaurangpolarislunchen

Rummet gick på 149 kronor plus 3% skatt på 4 kronor, men jag gav dem, enligt räkningen, 165 kronor i kontanta pengar. Därför visar räkningen en balans till min fördel på 12 kronor. Punkt och slut.

Rumsräkningen, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Rumsräkningen, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Jag minns ingenting om att jag betalade mer än jag skulle, och därmed inte heller varför. Det var inte att jag gav kassörskan en rund summa – 165 kronor låter kanske runt i svenska pengar, men jag betalade ju med dollar och beloppet som jag gav henne var exakt 32 dollar och 12 cent, icke alls runt. Det måste ha varit det begärda totalbeloppet, och därvid förblev det, helt oavsett vad räkningen kom att visa.

Ed och jag gick en sväng ut på gatan enbart för att fotografera exteriören av hotellet. Det var lätt gjort. Här står jag framför huvudentrén mitt bland bussar och taxibilar.

Står vid huvudentrén, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Står vid huvudentrén, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Och så gällde det att ta en bild av hela hotellet från de smala gatorna. Även Persikoträdgatan, den stora huvudgatan, var nästan lika smal som Manhattans små tvärgator, så det gick bara inte. Men så såg jag lösningen på problemet. Hotellet reflekterades i sin helhet i glasfasaden på jättebyggnaden tvärs över gatan. Till och med en bit av Polarisrestaurangen ovanför taket kom med i reflexbilden.

Regency Hyatthuset som jag såg det reflekteras i glasfasaden på grannbyggnaden tvärs över gatan, Atlanta (1971)

Regency Hyatthuset som jag såg det reflekteras i glasfasaden på grannbyggnaden tvärs över gatan, Atlanta (1971)

Börja gärna med att identifiera grannhusets glasfasad, som sträcker sig över nästan hela bilden. Gå sedan över till reflexbilden, och strunta då i grannhusets fyrkantiga rutor, som sträcker sig hela vägen över reflexen av Regency Hyatthuset. Vårt hotell var gråvitt med balkonger, men för att se det i reflexen måste du söka noga efter det.

Så var det äntligen dags för vår första måltid för dagen. Den skulle vi inta på restaurang Polaris, som svävade över Regency Hyatthuset. Jag hade ju varit däruppe år 1970, men Ed hade bara sett Polaris på broschyrbilder som denna. Det var spännande hur han skulle reagera.

Restaurang Polaris ovanpå Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (broschyr)

Restaurang Polaris ovanpå Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (broschyr)

Vi gick alltså in i lobbyn igen och tog hissen upp till Polaris. Detta är en avbildning av hissen – men det är också vår matsedel från restaurangen.

Matsedeln formad som hissen ditupp, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Matsedeln formad som hissen ditupp, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Jag hoppades intensivt att de skulle ha ett bord för oss däruppe, och vi måste ha missat lunchrusningen, för det var knappast några gäster där alls. Här sitter Ed och studerar matsedeln – lägg gärna märke till att det var just den som jag visade på bilden härovan!

Ed vid vårt lunchbord på restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Ed vid vårt lunchbord på restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Vi fick en härlig lunch och vi var hungriga. Restaurangen snurrade sakta runt, ett varv på 40 minuter, och när vi var tillbaka till samma utsikt som vi hade haft när vi satte oss, så var det dags att betala. Det blev 33 kronor plus dricksslantarna på bordet.

Lunchkvittot, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Lunchkvittot, Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Published in: on 2015/02/23 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 2.395: 29 maj 1971

Regencyhyatthusbildskördshuvuddelen

När vi kom tillbaka till Regency Hyatthuset var vårt rum morgonstädat och fint, och jag satte mig på min nybäddade säng och tittade igenom några av broschyrerna.

Sitter på min säng, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Sitter på min säng, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Det blev den sista bilden på Eds rulle, så han satte sig i soffan för att sätta in en ny film i kameran.

Ed på vårt rum, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Ed på vårt rum, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

När jag skulle till att ta en bild från andra hållet, så upptäckte jag att televisionsapparaten nu var vänd med baken mot kameran – inte snyggt! Men den kunde vridas, och jag satte också på apparaten för att få en bild. Ed satt kvar i soffan med sin kamera.

Ed sysslar med sin kamera på vårt rum, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Ed sysslar med sin kamera på vårt rum, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

”Gå ut på balkongen och ställ dig i profil!”, bad jag honom när han hade satt in sin rulle. Och det var precis vad han gjorde, kanske litet för exakt för att verka naturlig.

Ed ute på vår balkong, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Ed ute på vår balkong, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Jag gick också ut på balkongen och tog där några bilder. Först en rätt ner för att få med simbassängen. Tyvärr låg den såpass långt från byggnaden att jag inte kunde dyka rätt ner i den från balkongräcket – jag kunde nog ha slagit mig när jag kom ner på garagetaket, vilket hela solaltanen faktiskt var.

Blick rätt ner från vår balkong, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår balkong, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Sedan tog jag utsikten från balkongen i en serie på tre bilder. Den första åt vänster, mot nordost, där tyvärr en näraliggande byggnad inkräktade på vår fria utsikt. Men jag borde inte klaga, för i dag är Regency Hyatthuset helt omgivet av dubbelt så höga skyskrapor, vilka är allt som man numera får nöja sig med som utsikt.

Utsikten från vår balkong mot nordost, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Utsikten från vår balkong mot nordost, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Utsikten rätt österut var härligt fri, och byggnadskomplexen en bit bort är Atlantas huvudsjukhus. I horisontlinjen något till vänster om sjukhuset kan du skönja en ojämnhet i diset. Det är en stenbumling, benämnd Stenberget, vilken Martin Luther King omnämnde i sitt stora tal år 1963 (se inlägg 91). Nu vill jag inte gå händelserna i förväg, för vi skulle komma att tillbringa nästa natt därborta.

Utsikten från vår balkong mot öster, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Utsikten från vår balkong mot öster, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

När vi tittade åt höger från balkongen, åt sydost, blev utsikten mera storstadslik, även om byggnaderna höll sig relativt låga.

Utsikten från vår balkong mot sydost, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Utsikten från vår balkong mot sydost, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Nej, nu var det hög tid för lunch – och på samma gång vår frukost – som vi skulle inta uppe på Polaris. Eftersom vi troligen skulle sitta kvar vid matbordet däruppe till efter hotellets utsatta avresetid, så tog vi vårt lilla gepäck med oss och åkte ner för att betala rumsräkningen. Men det var så många i kön dit att vi tog väskan ner till bilen i garaget, och det var skönt att bli av med den. När vi kom upp igen var kön lika lång, så det vara bara att ha tålamod. Tid hade vi ju gott om.

Står i kö för att få betala rumsräkningen, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Står i kö för att få betala rumsräkningen, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Published in: on 2015/02/23 at 00:27  Kommentera  

Inlägg 2.394: 29 maj 1971

Georgiepolitiksvindlingarna

Till och med Georgiens pampiga sal för sina valda representanter var tillgänglig – nåja, bara åhörarläktaren, men ändå – för vem som helst utan att man behövde vara med i en guidad rundtur. Salen var förstås helt tom, och vi kunde sitta där och titta så länge vi ville.

Georgiens representanthus, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Georgiens representanthus, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Och som vi satt där upptäckte vi efterhand mer och mer i salen. Jag kom plötsligt på att den inte var symmetriskt inredd, och efter ytterligare en stund lade jag märke till den enorma bildskärmen högt uppe på väggen till höger. Sedan var det inte länge innan jag kom på sammanhanget mellan de två upptäckterna. Om man hade inrett salen symmetriskt, så skulle en del representanter ha haft bildskärmen rätt över sig och inte kunnat se någonting alls av det som visades på den. Därför hade en bra bit av salen längst till höger inretts för något annat ändamål än att hysa representanter, och man hade även byggt en liten avbalkning mellan den delen och resten av salen. Ed och jag stannade nog där i tio minuter – om vi hade suttit kvar längre så hade vi säkert gjort ännu flera observationer.

Till museiföremålen hörde en röstningsmaskin, med namnen på kandidaterna så som den hade varit vid valet i november 1970.

Röstningsmaskin använd vid 1970 års val, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Röstningsmaskin använd vid 1970 års val, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Man kan där – med näppe – urskilja namnet Jimmy Carter som Demokratiska partiets kandidat för guvernör. Han hade vunnit det valet och var alltså numera Georgiens guvernör.

Jimmy Carter som guvernör i Georgien (internet)

Jimmy Carter som guvernör i Georgien (internet)

Man upptäcker också namnet Lester Maddox på bilden av röstningsmaskinen. Han ställde upp som det Demokratiska partiets kandidat för posten som Georgiens viceguvernör, och han hade vunnit i likhet med Jimmy Carter. När jag såg detta blev jag förundrad – Lester Maddox var ju Georgiens guvernör när jag var där året före. Lösningen på det mysteriet låg i att guvernörerna i Georgia inte fick lov att ställa upp till omedelbart omval. Därför hade Lester Maddox varit tvungen att avgå vid valet år 1970 men hade då ställt upp för och vunnit andraplatsen i stället. Jag skrev en hel del här om Lester Maddox i samband med mitt symposium i Atlanta år 1970 (se inlägg 2.004-2.006).

De två hade ingenting gemensamt och hade helt olika uppfattning i viktiga frågor. Men de valdes separat, var och en för sig, utan samarbete dem emellan. Vid nästa val i Georgien år 1974 kom Lester Maddox att bli utslagen och försvinna ur historien, medan Jimmy Carter avgick enligt bestämmelserna – och fortsatte sin karriär med att bli vald till Amerikas president år 1976.

Published in: on 2015/02/22 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 2.393: 29 maj 1971

Fotograferingspromenerandet

Vi gick sedan i vår rumskorridor hela varvet runt atriet och fotograferade lobbyn därnere rätt uppifrån, och det blev tre rätt olika bilder.

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick rätt ner från vår rumskorridor, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

En fjärde bild rätt ner blev helt annorlunda. Man hade byggt en fyrkant i ett av hörnen på varje våning, och genom alla dessa hade man släppt ner en lian – alldeles säkert konstgjord, med blad och allt.

Lianen som hängde genom alla våningars fyrkanter, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Lianen som hängde genom alla våningars fyrkanter, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Nere i själva lobbyn tog vi en enda bild, och på den fångade vi in en samling gäster som gjorde vad gruppresenärer alltid ser ut att använda en god del av sin semestertid till: att sitta i en hotellobby med sitt bagage och bara vänta .. vänta .. vänta.

Detalj ab lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Detalj ab lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Därför valde Ed och jag att alltid resa på eget bevåg. Vi behövde aldrig sitta och vänta på det sättet. Det ledde förstås till att vi missade en hel del av sådant som ‘måste ses’ och som ‘alla andra’ därför hade fått se med sin grupp. På gott och ont.

Vi kunde alltså lämna den väntande gruppen åt sitt öde och tog en skön promenad genom staden på Persikoträdgatan. Vi kom då till Georgiens kapitoliumbyggnad – i dagsljus.

Georgiens kapitoliumbyggnad, Atlanta (1971)

Georgiens kapitoliumbyggnad, Atlanta (1971)

Jag ville absolut visa Ed hallen därinne där jag hade sett guvernör Lester Maddox genom en öppen dörr förra året, så vi gick in i den stora hallen. Där stod minsann kvar, mitt i hallen, samma modell av kapitoliumbyggnaden i marsipan som jag hade beundrat – och förvånats över. Emellertid var den nu omgiven med rep så att man inte kunde komma nära den så som jag då hade gjort. Man kunde undra varför, då hela skulpturen stod i säkerhet inne i ett kraftigt plasthölje.

Ed vid modellen av kapitoliumbyggnaden gjord av marsipan, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Ed vid modellen av kapitoliumbyggnaden gjord av marsipan, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Vid mitt förra besök där hade jag inte lagt märke till att kapitoliumbyggnaden inte bara var ett hus som hyste toppen av delstatens styrelse. Den var också ett museum för allmänheten, och det gjorde att vi nu gick omkring därinne, inte som jag hade gjort i hopp om att inte bli utslängd därifrån, utan som helt önskvärda besökare som ville inhämta kunskaper om hur Georgien styrdes.

På den här bilden av stora trapphallen ser du korridorerna fyllda med tittskåp för besökare, där man kunde lära sig allt möjligt nyttigt. Och där hängde också flaggor som representerade Georgiens olika län.

Stora trapphallen, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Stora trapphallen, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

I en rund tornhall näst intill, under den glittrande kupolen, kunde jag inte underlåta att ta en bild av vad jag såg av trapphallen i öppningarna tvärs över, inte för vad det var utan för hur det såg ut.

Inne i det runda tornet under kupolen, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Inne i det runda tornet under kupolen, Kapitoliumbyggnaden, Atlanta (1971)

Published in: on 2015/02/22 at 00:25  Kommentera  

Inlägg 2.392: 29 maj 1971

Barnfamiljsmittinattenförtäringssammankomsten

”Det finns ingenting öppet vid den här tiden”, siade Ed. ”Det här är inte Nya York.”

Jag lutade nog själv åt Eds håll, men jag tänkte mig att det här fina hotellet kanske hade en liten bakficka, där det satt älskande par i halvmörkret och tittade varandra djupt in i ögonen över ett glas vin och drömde om ett liv tillsammans.

Vad vi fann öppet nere i lobbyn var ‘Kafe Köbenhavn’, och där var det inte alls halvmörkt och romantiskt utan mera likt en Howard Johnsonservering mitt på dagen. Vad som helt fick mig att tappa andan var alla familjer som satt där och åt. De hade ungar med sig, kanske i tolvårsåldern  – fast jag har i alla tider varit dålig på att bedöma folks ålder. I varje fall var det full rulle nu mitt i natten klockan 02.00. Restaurangen var så packad med folk att vi fick vänta ett par minuter på ett ledigt bord.

Väntar på vår tur att få ett bord på Kafe Köbenhavn i lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Väntar på vår tur att få ett bord på Kafe Köbenhavn i lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Vi åt väl inte så mycket, men vi stillade hungern. Räkningen gick på 30 kronor plus en femma i dricks på bordet.

Kvittot på vår supé på Kafe Köbenhavn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Kvittot på vår supé på Kafe Köbenhavn, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Sedan åkte vi upp och sov till klockan 09.30. Det första jag tänkte på, när jag vaknade och Ed fortfarande sov, var hur glad jag var att ha fått tillfälle att visa upp det här hotellet för honom. Jag hade ju berättat för honom – och för alla som ville höra på – hur underbart och annorlunda Regency Hyatthuset var, och nu fick Ed uppleva det med egna ögon. Och hela den här resan hade jag insisterat på, inte för att bevisa att jag nu var frisk igen utan för att visa Ed hur tacksam jag var över hans tålamod under de förfärliga två månaderna mars och april. Inte bara hade han tagit över en massa sysslor för att hålla vår lägenhet i ordning, utan han hade också fått lägga till tre timmars längre resor till och från sitt arbete. Han förtjänade den här avkopplingen och mycket mer än det.

Vi var snart både vakna och redo för Atlanta. Vi planerade att äta lunch uppe på Polaris, den roterande restaurangen som svävade över hotellets tak, så vi brydde oss inte alls om någon frukost. I stället gick vi omkring och tog alla de bilder av hotellet som jag inte gjorde när jag var när på symposiet. Jag berättade emellertid om hotellets tillkomst och arkitektur, när jag beskrev mitt förra besök (se inlägg 2.004).

Bilder av rummet låg förstås först i tur, men de fick vänta tills senare när våra sängar hade bäddats. Här är dock en bild som vi tog genom rummets öppna dörr tvärs över atriet.

Bild tagen av hotellets atrium genom vår rumsdörr, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Bild tagen av hotellets atrium genom vår rumsdörr, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Och så tog vi två liknande bilder från korridoren utanför, med litet bättre perspektiv.

Blick från vår rumskorridor tvärs över atriet, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick från vår rumskorridor tvärs över atriet, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick från vår rumskorridor tvärs över atriet, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Blick från vår rumskorridor tvärs över atriet, Regency Hyatthuset, Atlanta (1971)

Published in: on 2015/02/21 at 10:10  Kommentera  

Inlägg 2.391: 29 maj 1971

Atlantahotellankomsten

Så var vi i Atlanta!

Välkommen till Atlanta!, 1971 (broschyr)

Välkommen till Atlanta!, 1971 (broschyr)

Det var verkligen roligt att få köra samma sorts bil som pappa hade njutit av i fyra år vid det laget! Låt mig nu, medan jag körde oss in till Atlanta, dröja en stund vid Mustangen och hur det var att köra den. Låt vara att intrycken här inte alla infångades på den korta körningen från flygplaten mitt i natten, utan i mycket från alla de tre dagarna i bilen, vare sig jag eller, som oftast, Ed körde den.

Den var bekväm, åtminstone i framsätena. Den hade en ovanligt lång näsa – man visste inte riktigt var man var med framtippen. Backspegeln, som var fastsatt mitt i glaset på framrutan, skymde effektivt all sikt framåt höger, om man inte kröp ihop och tittade under den eller sträckte ordentligt på nacken. Bagageutrymmet var tillräckligt för vår lilla väska men kanske litet smått för rejäla koffertar och reservring. Låg bensinförbrukning och god acceleration, men inte mer än en vanlig stor bil. Automatväxelspaken på golvet satt nära till och var lätt att använda. Och så kändes det minsann vräkigt! Detta var en bil man märkte, trots att det fanns många av den överallt.

På vår väg till hotellet passerade vi Georgiens väl upplysta kapitoliumbyggnad, där jag hade sett guvernör Lester Maddox i sitt arbetsrum när jag var där under mitt besök året före (se inlägg 2.006). Vi tog inga bilder mitt i natten, så detta är ett simpelt vykort från år 1971.

Georgiens kapitoliumbyggnad i nattbelysning, Atlanta, 1971 (vykort)

Georgiens kapitoliumbyggnad i nattbelysning, Atlanta, 1971 (vykort)

Klockan blev 01.00 innan vi anlände till vårt hotell i Atlanta. På något mystiskt sätt råkade det vara Regency Hyatthuset, samma hotell som jag bodde på när jag var i Atlanta året före på mitt symposium. Jag parkerade bilen i hotellets garage, och sedan gick vi upp till lobbyn, som enligt en broschyr var ‘världens största inomhusatrium’.

Vårt rum hade bokats med betalningsskyldighet, vilket innebar att de skulle hålla rummet för oss hela natten även om vi inte dök upp. På det sättet var vi säkra på att inte stå utan natthärbärge, om hotellet var fyllt med gäster. Nu över gravsmyckningshelgen hade de inga affärsgäster, så det verkade inte vara särskilt trångt, och vi fick förstås vårt rum utan vidare när vi presenterade oss.

Regency Hyatt House, Atlanta, 1971 (dokument)

Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (dokument)

Vi fick också detta lilla dokument, som jag i dag inte minns betydelsen av. Inte för att det var vårt rumsnummer på det – hotellet hade 22 våningar och vi bodde 14 trappor upp.

Detta var inte vårt rumsnummer, Regency Hyatt House, Atlanta, 1971 (dokument)

Detta var inte vårt rumsnummer, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (dokument)

Dit åkte vi upp i den här hissen.

En av hissarena, Regency Hyatt House, Atlanta, 1971 (broschyr)

En av hissarna, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (broschyr)

I stället för att lägga oss bekantade vi oss med rummet i en hel timme, tills vi upptäckte att vi var hungriga och åkte ner till lobbyn på jakt efter näring.

Vårt rum, om vi hade ätit på rummet, Regency Hyatt House, Atlanta, 1971 (broschyr)

Vårt rum, om vi hade ätit på rummet, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1971 (broschyr)

Published in: on 2015/02/20 at 23:43  Kommentera  

Inlägg 2.390: 28 maj 1971

Pintouthyrningutbytet

Det första vi hade att göra i Atlanta var förstås att hämta ut vår beställda hyrbil, och eftersom vi satt så långt bak i planet var vi inte de första i kön till Hertz. Alla de här människorna väntade redan på sin tur – fast i sanningens namn hade troligen inte alla av dem kommit från vårt plan.

Vi hamnade bakom alla dessa människor hos Hertz biluthyrning, Atlanta (1971)

Vi hamnade bakom alla dessa människor hos Hertz biluthyrning, Atlanta (1971)

Vi hade bokat en Ford Pinto, en alldeles nyutsläppt bil av subkompakt storlek, alltså mindre än de kompakta bilar som vi tidigare hade använt. Vi hade funnit att storleken på hyrbilen inte var något problem för oss, trots att vi båda var rätt långa – det var nog när man var tjock som det blev lämpligt att välja större bilar. Och nu skulle vi plocka upp vår Pinto, köra den till Roanoke i Virginien och därifrån flyga hem igen. För att fortsätta min jämförelse med avstånden vid en motsvarande resa i Europa, så skulle vi köra från Luxemburg till Hamburg och därifrån flyga hem till Örebro.

På den här internetbilden är den gröna bilen en Ford Pinto, och den är omgiven av de inhemska konkurrenterna i samma storleksklass. Jag  kan se skillnaden mellan dem, men bara om jag tittar efter mycket noga.

Från vänster American Motors Gremlin 1970, Fords Pinto 1971, Chevrolets Vega 1970, 2010 (internet)

Från vänster American Motors Gremlin 1970, Fords Pinto 1971, Chevrolets Vega 1970, 2010 (internet)

Nu var det äntligen min tur vid disken, och jag fick pappren för Pintobilen att skriva på. Då kom det fram att jag tänkte lämna tillbaka bilen i Roanoke. Nej, se det gick inte alls! Det skulle jag ha specificerat när jag beställde bilen.

”Jojomän, det gjorde jag! Nu får ni allt kolla beställningen igen!” krävde jag.

På beställningslistan stod det klart och tydligt både ‘Pinto’ och ‘Roanoke’. Stor uppståndelse!

Vår bilbeställning i Hertz lista, Atlanta , 1971 (urklipp)

Vår bilbeställning i Hertz lista, Atlanta , 1971 (urklipp)

Aj då, den detaljen hade de inte lagt märke till. Men Hertz tillät inte att subkompakta bilar hyrdes ut för att bli återlämnade på annan ort. Så det gick inte.

”Men vi ska ordna till det på nåt sätt”, sade de, nu litet mera mjuka i tonen.

Jag visste att de stora biluthyrarna alltid gav kunden en liknande eller större bil till samma pris, om de hade gjort slut på tillgängliga bilar, så jag var inte alls orolig för vårt veckoslut. Ingenting är omöjligt – fast det omöjliga tar ibland litet längre tid. Ed tog det också lugnt, där han stod en bit bort och läste i några broschyrer.

Ed tog det lugnt medan jag slogs med Hertz, Atlanta (1971)

Ed tog det lugnt medan jag slogs med Hertz, Atlanta (1971)

Jag vet ju inte vilka bilar de andra kunderna i kön före mig hade fått, men nog verkade det som om vi kunde ha fått en av de bilar som de nu had hyrt och kört iväg med. Som det nu var hade Hertz bara en grön Mustang kvar att ta till, ett stort prishopp, som de först försökte få mig att betala tillfullo för. Ånej, jag accepterade bara att betala några kronor av det. Detta gjorde att ännu mera tid gick åt – med resultat att vi inte kom därifrån förrän vid midnatt.

Published in: on 2015/02/20 at 02:45  Kommentera  

Inlägg 2.389: 28 maj 1971

Atlantahoppet

Bussen tog oss snabbt till flygplatsen, och här på bilden står jag, också i min nya, snygga sommarkostym, vid incheckningsdisken. Ed och jag var vid varandras sida under hela resan, men på alla bilderna måste ju en av oss hålla i kameran.

Checkar in oss för planet till Atlanta, LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Checkar in oss för planet till Atlanta, LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Det enda pappret vi behövde syssla med den här gången var ombordstigningkortet – ett gemensamt kort för oss båda, en praktisk nyhet – för vi hade inget bagage att pollettera.

Vårt gemensamma ombordstigningskort, LaGuardiaflygplatsen, New Yor (1971)

Vårt gemensamma ombordstigningskort, LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Trots att vi bara skulle vara borta i tre dagar, så måste vi båda ju ha en hel uppsättning av fritidskläder med oss i packningen, för det gick ju inte an att flyga i sådan utstyrsel. Men allt det fick plats i läderväskan, liten i formatet men tjock så det räckte. Den står här på golvet bredvid mig i vänthallen. Det upplysta huvudet är borgmästare – år 1934-1945 – Fiorello LaGuardia, född år 1882 i Greenwichbyn.

Sitter och väntar på att få gå ombord, LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Sitter och väntar på att få gå ombord, LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Klockan 21.00 på slaget bar det iväg. Som redan har framgått av ombordstigningskortet satt vi långt bak i planet med en fönsterplats och en mellanplats. Lustigt nog framgår det inte om det var på höger eller vänster sida i planet, men där hjälper mitt goda minne – det var på höger sida, för det var toaletter på vänstersidan. Ur stolsfickan plockade jag fram en broschyr ur vilken detta är den enda detalj som jag behöll.

Vårt flygplan med längd, vidd och kostnad, 1971 (broschyr)

Vårt flygplan med längd, vidd och kostnad, 1971 (broschyr)

Men den lilla detaljen innehöll en hel del. Inte bara hade den en bild av planet uppe i luften – den talade också om att planet var en Super DC-9:a, 36 meter långt, med 28 meter mellan vingspetsarna, och att det hade kostat Delta 21 miljoner kronor att inköpa.

Vi hade rätt roligt åt denna pappskiva i stolsfickan. Den skulle läggas på sitsen för att indikera att platsen var upptagen när man lämnade planet. Vilket vi inte hade möjlighet att göra utan att använda fallskärm.

Sittplatsreserveringskort på flygplanet (1971)

Sittplatsreserveringskort på flygplanet (1971)

Nästa urklipp kom från en papperspåse att använda om man blev flygsjuk, en åkomma som aldrig hade besvärat någon av oss. Det lustiga med påsen var att Deltabolaget nogsamt hade försett den med ett stort, elegant firmamärke, så att det inte skulle vara någon tvekan om varifrån spyorna hade kommit.

Påse för Deltas flygsjukespuor (1971)

Påse för Deltas flygsjukespyor (1971)

Trevlig att ha till hands var den här lilla kartan som visade hur besvärligt piloten måste ha haft det därframme med så många frestande flygplatser att gå ner på. Han undvek dem alla, och klockan 23.00 kom vi lyckligt fram till det rätta stället.

Vår flygsträcka bland Deltas alla andra flygsträckor i området, 1971 (broschyr)

Vår flygsträcka bland Deltas alla andra flygsträckor i området, 1971 (broschyr)

I fråga om avståndet Mellan Nya York och Atlanta, så räknade jag ut att det motsvarade en flygning från Örebro till Luxemburg. Om det nu ginge plan på den rutten.

Published in: on 2015/02/19 at 07:51  Kommentera  

Inlägg 2.388: 27 – 28 maj 1971

Tredagarsbilresefördubblingen

Mitt bland alla de ansvarsområden som mitt nya arbete innefattade kom det ibland in engångsuppdrag, som också måste utföras. Inte för att de tog så värst mycket tid i anspråk, men vid en konferens för våra kunder den 27 maj skulle jag ge de närvarande en sammanfattning av vad vår utvecklingsavdelning just nu sysslade med. Det var inte frågan om att avslöja allt om vad som var på gång, utan det gällde att ‘sälja’ vår verksamhet, så att kunderna skulle förstå hur vi alla varje dag svettades för deras skull.

Det tog väl sammantaget en full arbetsdag att förbereda mig för denna presentation, från uppläggningen av mitt anförande till detaljer såsom att med filtpenna fylla de kvadratmeterstora pappersark, som jag hade till mitt förfogande, med instruktiva teckningar och siffror och begrepp. Jag tyckte om att hålla sådana anföranden, kanske mest för att de ofta uppskattades av de närvarande – så det var på intet sätt någon uppoffring från min sida.

Det gick såpass bra att jag redan följande dag fick ett brev från regionschefen J K Dutton med beröm för min presentation. Oj, vad gott det kändes – efter att ha varit avkopplad från IBM i sju veckors tid och känt mig bortglömd var det riktigt trevligt att nu få visa att jag fortfarande kunde göra rätt för mig.

Brevet från Kystens Perle hade ännu inte nått mig, så det var inte mina föräldrars tredagars bilresa som inspirerade Ed och mig till att också göra en tredagars bilresa. Nej, det var något som vi hade planerat alltsedan jag började känna mig tillräckligt stark för en sådan strapats. Vi hade bokat in oss för flyget redan den 13 april, alltså när jag, fortfarande litet gul i ögonkanterna, strax före påsk hade tagit mig till kontoret för att hämta vissa papper att arbeta med därhemma. Det var ju litet djärvt, men om jag inte hade varit kurant nog för en bilresa i slutet av maj, så skulle vi utan vidare ha kunnat ändra på bokningen.

Flygbiljetterna hade kostat 451 kronor styck, inte direkt som hittat, men vi gjorde inte resan för att spara pengar. Fråga mig inte varför detta är en indrivningsräkning – vi betalade allting i tid, så något måste ha gått på sned, men jag minns det inte.

Vårt flygbiljettkvitto (1971)

Vårt flygbiljettkvitto (1971)

Och vart flög vi då? Jo, till Atlanta, gammalt och bekant för mig sedan mitt symposium där år 1970 (se inlägg 2.004-2.011) men inte för Ed. Iförd sin nya, snygga sommarkostym väntar han här i Jacksonhöjderna (eng. Jackson Heights) i Queens på bussen ut till LaGuardiaflygplatsen på fredagskvällen.

Ed väntar på bussen till LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Ed väntar på bussen till LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Intill sig har Ed den fina lilla resväska som jag hade fått år 1967 som bevis på Walstons tacksamhet för min hjälp med deras installation av CCAP (se inlägg 1.015). När jag i det sammanhanget berättade om väskan hade jag ingen bild av den att visa upp, men nu, voilà!, här syns den i praktisk användning.

Och här stiger Ed och väskan ombord på bussen. Jag steg på efter dem.

Ed stiger på bussen ut till LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Ed stiger på bussen ut till LaGuardiaflygplatsen, New York (1971)

Published in: on 2015/02/19 at 00:11  Kommentera  

Inlägg 2.387: 21 – 25 maj 1971

Föräldradepressionsomslaget

Jag rådde mina föräldrar att ta det lugnt, att handla försiktigt, en sak i taget, för det var ju ingenting som jäktade besluten. De skulle flytta om och organisera huset på det sätt som de själva tyckte vara bäst, men ingenting i panik. Om de hade något som de inte visste vad de skulle göra med det, så skulle de lämna det därhän till senare. När det hela var över, skulle de gå igenom finanserna. De skulle göra upp en skiss till en budget, och det utan att skära ner utgifterna i onödan. Jag skrev att de skulle njuta av livet – det var ett råd som mamma ofta hade gett mig i sina brev i olika sammanhang – och livet kostar en del. Och först när allt detta var gjort skulle vi avgöra hur mycket av deras ‘fond’ på banken i Amerika som skulle användas till att fylla ut deras kassa med.

Och jag skrev i bestämda ordalag att de inte skulle sälja Mustangen. Visst klarar man sig med en bil, skrev jag, till och med utan bil alls, men om bilarna var till för att njuta av livet, ja, då skulle de behålla dem.

Beträffande semesterresorna, som de hade haft för vana att försöka göra någon gång om året, till Medelhavet eller någonstans, så skrev jag att de naturligtvis inte hade någon lust att resa just nu. Men de skulle inte inställa sig på att aldrig mera i livet resa bort. Visst skulle de komma att göra det igen, och om de till exempel reste till Kanarieöarna så kunde de nog med tiden ändra mönstret litet grann, till att stanna där i två månader i stället för de två veckor, som var allt som kontoret hade tillåtit.

Jag slutade brevet med ett hurtigt: ”Allt ordnar sig på bästa sätt om vi bara håller ihop och hjälper varandra där det kärvar.”

Kanske brevet som helhet inte var alltför tokigt. Vissa saker borde ha formulerats bättre, men jag skrev ju brevet snabbt så snart jag hade fått deras brev och smält innehållet. Jag ville ju få iväg svaret så att de hade det tidigt i den följande veckan.

Och mycket riktigt – innan de ens hade fått mitt brev hade deras humör vänt om, och de hade bestämt sig för att göra en liten nöjesresa medan pappa fortfarande hade en del räkningar att få betalt för från kunder – senare kanske de inte skulle vilja unna sig den lyxen. Så på måndagen den 24 maj klev de in i Mustangen och körde söderut.

Mamma vid avfärden till Danmark, Skyttegatan, Örebro (1971)

Mamma vid avfärden till Danmark, Skyttegatan, Örebro (1971)

Nästa brev från dem hade danska frimärken och var skrivet den 25 maj på Kystens Perle, ett hotell intill Kastrups flygplats intill Köpenhamn. Rummet där, med toalett men utan bad, kostade 135 danska kronor = 95 svenska kronor, vilket var chockerande dyrt.

Kystens Perle, Köpenhamn (internet)

Kystens Perle, Köpenhamn (internet)

Pappa passade på att titta in på det danska företag som hade backat ut ett par veckor tidigare, och det visade sig att de kanske kunde utnyttja pappas tjänster vid ett annat tillfälle. Och med det blev nöjestrippen till en skattemässig affärsresa.

Published in: on 2015/02/18 at 07:21  Kommentera  

Inlägg 2.386: 21 maj 1971

Ingenjörsbyråupphöranderapportsvarskommentaren

Jag tänkte noga igenom vad jag skulle svara på mammas brev om de bedrövliga tilldragelserna i pappas verksamhet. Resultatet blev ett brev som var så uppåt och glatt att jag nu fasar över vilken reaktion det antagligen åstadkom.

Jag började brevet med att berätta om hur mycket bättre jag nu mådde, levde ett vanligt liv igen fast utan att överanstränga mig och med nogsamt återhållen diet. Jag skrev: ”Att ha god hälsa är det allra viktigaste, ja, det enda verkligt betydande. Allt annat kommer långt efteråt, förminskat till rena obetydligheterna när man funderar på vilka alternativ man har när man är sjuk. Jag tänkte på det när jag fick ert brev i dag. Eftersom jag just nu har sjukdom så långt framme i medvetandet, så kom jag omedelbart att tänka på hur skönt det var att pappa får sluta kontoret på detta vis. Jag tänkte förstås på alternativen.

”Det är ju helt klart att en dag måste den formella yrkesverksamheten sluta – eller sakta av. Och hur? Det funnes ju flera alternativ till det trista som nu har skett, för visst är det trist. Ett alternativ vore att pappa bleve uttråkad på arbetet eller plötsligt bleve intresserad av att göra något annat. Men det är ju inte realistiskt – för pappa kunde något sådant inte ske. Vad återstode då som möjligheter? ‘Bristande lönsamhet’ eller ‘sjukdom/död’.”

Just denna formulering slår mig i dag som onödigt skrämmande – jag borde ha tänkt litet mera på hur det skulle kännas för pappa och mamma att läsa det. Men gjort är gjort.

”Är det inte ett under”, fortsatte jag, ”att det som hände blev ‘bristande lönsamhet’? Allting ordnas nu i lugn och ro. Sansade beslut om vad som skall fortsätta och vad som skall försvinna. Frukost, lunch och middag i vanlig ordning. Är det inte ett under att allt detta inte måste ske från en sjukbädd, genom oändligt arbete av mamma och hopplös oro hos pappa? Blandat med medicin och läkare – ja, ni minns ju själva.”

”Jag vet vad kontoret har betytt och betyder för pappa, inte bara i form av inkomster utan främst i form av intresse. Så det är ett slag, väntat men därför inte mindre hårt. Jag är medveten om varje detalj i det hela. Jag är också medveten om att pappa kan och kommer att fortsätta för sig själv, utan de pressande kostnader som personal medför. Så helt slut på verksamheten är det ju inte.”

Jag spann en hel del mera på samma tråd, men detta var mitt svar på den vikrigaste delen av mammas brev. Jag svarade förstås nogsamt på allt annat som hon skrev. Om otrevligheter inträffar är det ju gott att få tillfälle att tänka litet grann på annat också.

Published in: on 2015/02/17 at 10:09  Kommentera  

Inlägg 2.385: 17 maj 1971

Ekonomiförbistringskonsekvensallvaret

Striden om almarna må ha varit den akuta händelsen i Sverige nu i mitten av maj månad, men mycket viktigare var faktiskt Sveriges ekonomi. Överallt i vad som verkade vara hela världen hade tiderna blivit kärvare, också i Amerika, och i Sverige hade ekonomin blivit verkligt dålig..

Så här skrev mamma till mig: ”Tiderna bistrar till sig här. Det har på en gång blivit stopp på alla tillbyggen och rationaliseringar på de flesta fabriker. Det blev också stopp hos oss, så Pa talade om för pojkarna att de skall söka nytt arbete till den 15 juni. Så kontoret på övre våningen sjunger på sista versen. Pa är ledsen, pojkarna äro ledsna, jag försöker att inte vara ledsen i förväg. Tillfällen till ledsnad kommer nog inom sin tid. Pa försökte på alla sätt att hjälpa Mattson (se inlägg 1.451) och Bertilson – pappas anställda – att få nya jobb, men det är som förtrollat just nu. De har varit på arbetsförmedlingen, Pa har ringt till Eskilstuna, Laxå och Södertälje. Överallt svaras det att det är anställningsstopp. Gerhardssons – en vän till mina föräldrar – svärson, som är ingenjör, hade för tre veckor sedan fått sin lön höjd med 300 kronor i månaden. Två veckor senare var han uppsagd på grund av totalt stopp på beställningar. Så är det här nu, och det lär komma att bli mycket, mycket sämre.

”Så vi har det inte sämre än många, många andra. Vi tänkte först flytta upp till övervåningen men lugnade oss, för vi har det så skönt i trädgården, så länge vi kan sköta den. Så vi skall måla och piffa upp köket, skaffa nytt kylskåp och snygga upp taken och väggarna däruppe. Sedan skall vi hyra ut lägenheten. Pa behåller sitt lilla kontor, ifall han så småningeom kanske får något konsultuppdrag. Det ser man nog efter ett halvt år eller så. Om det inte blir någonting alls, så skall vi försöka hyra ut de två rummen till studenter. Lite bord och stolar och sängar finns.

”Livet är inte precis roligt men ganska spännande. Det tråkiga är att om Pa inte får några uppdrag så får vi sälja en av bilarna. Och det blir sorg utan like den dagen Mustangen skall säljas. Pa är en ‘ha-människa’ och har hemskt svårt att göra sig av med saker, oberoende av om det är gamla skor, eller kläder, eller bilar. Men den tiden, den sorgen. Vi har nu 23.000 kronor i pensioner, och nästa år får jag både folk- och ATP-pension, så det blir allt som allt 30.000 kronor. Det bör vi kunna klara oss på, tycker vi. Och skulle det ramla in ett litet arbete då och då, då blir det fint och kul.”

Published in: on 2015/02/16 at 22:56  Kommentera  

Inlägg 2.384: 12 – 17 maj 1971

Almstridseftermälet

Artister som Cornelis Vreeswijk kom dit och sjöng visor för aktivisterna. Musikgruppen Envoys framförde sin låt ‘Almarna åt folket’. Klicka gärna här för att få höra den. Det var en snabbt hopkommen svenskspråkig version av John Lennons ‘Power to the People’ från samma år.

”Jag minns hur Kjerstin Dellert med hela operakören plötsligt står på balkongen till Operan i en mellanakt och sjunger ‘Låt Almarna Leva’ – det var så vackert, så otroligt magiskt”, sade en av aktivisterna.

Operakören kom ut på Operans terrass och sjöng 'Låt almarna leva', Stockholm, 1971 (internet)

Operakören kom ut på Operans terrass och sjöng ‘Låt almarna leva’, Stockholm, 1971 (internet)

Med massor av ungdomar uppe i trädverket och tusentals flera runt omkring kunde inte polisen tillgripa större våld utan tvingades ge upp. Man hade satt igång några motorsågar, men arbetet avbröts och trädens stammar fick bara små sågsår som kunde självläkas – fast ärren syns på träden ännu i dag.

Almarnas sår efter maskinsågen år 1971, Stockholm, 2011 (internet)

Almarnas sår efter maskinsågen år 1971, Stockholm, 2011 (internet)

Slaget om almarna var därmed vunnet. Men staden hade inte ännu officiellt kapitulerat.

Protesten rönte stor uppmärksamhet i dåtidens medier, och dagen efter striden kom det mycket mera folk till almarna än under nattens batalj.

Fullt med folk runt almarna dagen efter almstriden, Stockholm, 1971 (internet)

Fullt med folk runt almarna dagen efter almstriden, Stockholm, 1971 (internet)

Hela Stockholm kom till Kungsträdgården för att se vad som stod på, Stockholm, 1971 (internet)

Hela Stockholm kom till Kungsträdgården för att se vad som stod på, Stockholm, 1971 (internet)

Nu var det inte bara ungdomar som kom dit. Även mängder av gamla stockholmare, som tidigare inte ens hade hört talas om att Kungsträdgårdens almar skulle fällas, vallfärdade dit. De flesta höll med om att de svenska städerna inte borde fyllas med intetsägande betongkomplex.

Under en hel vecka, medan staden bestämde sig för vad den skulle göra, höll ungdomarna vakt dag och natt runt om kaféet och uppe i träden – de sov däruppe i hängmattor.

Ungdomarna bodde uppe i almarna i en hel vecka, Stockholm, 1971 (internet)

Ungdomarna bodde uppe i almarna i en hel vecka, Stockholm, 1971 (internet)

Hundratals ungdomar bosatte sig runt almarna tills dessa var säkrade, Stockholm, 1971 (internet)

Hundratals ungdomar bosatte sig runt almarna tills dessa var säkrade, Stockholm, 1971 (internet)

Men till slut meddelade staden att man inte skulle fälla träden och riva fiket. Och Kungsträdgårdens tunnelbanestation lyckades bygga sin uppgångstrappa någon annanstans.

Så här ser almarna ut i dag, på platsen för den planerade tunnelbaneuppgången.

Almarna står kvar 40 år senare, Stockholm, 2011 (internet)

Almarna står kvar 40 år senare, Stockholm, 2011 (internet)

Den 11 maj 2011 samlades folk intill almarna för att fira segern 40 år tidigare.

Samling på platsen för almstriden 40 år tidigare, Stockholm,2011 (internet)

Samling på platsen för almstriden 40 år tidigare, Stockholm,2011 (internet)

Almarna och Erik Glemmes tehus på 40-årsdagen efter bataljen, Stockholm, 2011 (internet)

Almarna och Erik Glemmes tehus på 40-årsdagen efter bataljen, Stockholm, 2011 (internet)

Detta är två av de ungdomar som år 1971 räddade träden från nedsågning. Nu kramade de träden.

Dessa två hörde till dem som år 1971 räddade almarna, Nu kramade de träden, Stockholm, 2011 (internet)

Dessa två hörde till dem som år 1971 räddade almarna, Nu kramade de träden, Stockholm, 2011 (internet)

Här kan du klicka för ett TV-inslag från dagen efter almstridsnatten, och för en litet mera översiktlig video kan du klicka här.

Published in: on 2015/02/15 at 09:53  Kommentera  

Inlägg 2.383: 11 – 12 maj 1971

Almstriden

Frågan om fällningen av almarna – och med dem kaféet – gällde alltså mycket mera än bevarandet av en uppskattad samlingsplats. Det var folket som protesterade mot förfulningen av Stockholm, och, i ett större sammanhang, av alla svenska städer. De unga människorna ville ha kvar ett levande stadscentrum för folk att bo i och gjorde därmed almarna till en hit-men-inte-längre-punkt. Det var de unga som stod i spetsen för motståndet mot den planerade parkskövlingen.

En grupp av unga stockholmare, som kallade sig ‘Alternativ Stad’, hade alltsedan år 1970 börjat att med alla tillgängliga medel kämpa emot betongenformigheten i stadens förnyelseplaner. Kampen för almarna blev den första konkreta uppgift som de tog sig an.

Alternativ Stad, Stockholm, 1971 (internet)

Alternativ Stad, Stockholm, 1971 (internet)

Alternativ Stad hade lyckats plantera in en av sina egna medlemmar som spion i Stockholms parkförvaltning. När denne den 11 maj 1971 rapporterade att man där i hemlighet hade beslutat att fälla almarna så snart som under den kommande natten med ett hundratal poliser utkommenderats till platsen, så slog Alternativ Stad genast larm. De hade långt i förväg organiserat telefonkedjor, så att detta larm diskret kunde nå tusentals medlemmar överallt runt om i staden. Omkring två tusen opponenter dök därmed upp i parken på kvällen – långt flera än vad staden hade räknat med.  De hade inget handlingsprogram – det gällde bara att vara där och vara i vägen.

Parkförvaltningens folk som skulle utföra trädfällningen hade hjälp av poliserna, som höll allmänheten på säkert avstånd från arbetsplatsen. Detta hade Alternativ Stad förutsett, och vid ett tillfälle kom det en samling män, utstyrda till hotfulla anarkister, i en grupp dit och närmade sig almarna under buller och bång. Hela poliskåren rusade genast dit för att avvärja anfallet och lämnade därmed almarna fria, så att andra ungdomar kunde klättra upp i träden.

Poliserna förstod snart vad som hade hänt, och i sin ilska och besvikelse utvecklade de vad somn blev till ett rent polisupplopp. Människor skrek, hästar föll omkull, schäfrar högg.

Poliser till fots och på hästrygg kämpar för parkförvaltningen, Stockholm, 1971 (internet)

Poliser till fots och på hästrygg kämpar för parkförvaltningen, Stockholm, 1971 (internet)

Polisen använde schäferhundar under almstriden, Stockholm, 1971 (internet)

Polisen använde schäferhundar under almstriden, Stockholm, 1971 (internet)

Grus, stenar, grästuvor och ridpiskor ven i vårnatten. Den 12 maj 1971 blev ett tumultartat ögonblick i Kungsträdgårdens historia. En vild strid om tretton hundraåriga almar som mitt under lövsprickningen skulle sågas ner till förmån för en tunnelbaneuppgång.

Polisen arbetade hårt för att få almarna borthuggna, Stockholm, 1971 (internet)

Polisen arbetade hårt för att få almarna borthuggna, Stockholm, 1971 (internet)

Polisaktionen i fullt sving, Stockholm, 1971 (internet)

Polisaktionen i fullt sving, Stockholm, 1971 (internet)

Published in: on 2015/02/15 at 09:13  Kommentera  

Inlägg 2.382: 11 maj 1971

Almstridsbakgrunden

På tisdagskvällen den 11 maj 1971 kom det till strid mellan folket och myndigheterna i Stockholm. Inte mellan talare som munhöggs med varandra, utan mellan, å ena sidan, parkförvaltningen och polisen med hästar och schäferhundar, och, å andra sidan, stockholmarna och tretton gamla almar i Kungsträdgården. Personligen rörde dessa stridigheter inte mig – jag visste ingenting om dem innan mina föräldrar berättade om bataljen i brev till mig ex post facto. Jag befann mig ju i säkert förvar långt bort från Sveriges inrikesproblem, och man kan ju ställa frågan om jag borde låta denna exklusivt stockholmorienterade vignett komma med i min livsskildring. Jag väljer att göra det, för när det rörde mina föräldrar så rörde det också mig

En samling skogsalmar hade omkring år 1870 planterats i en ring 25 meter norr om Karl XII:s staty. De hade under de hundra åren sedan dess vuxit till att bilda en dominerande trädklunga mitt inne i storstaden. Så här såg Kungsträdgården ut år 1950.

Kungsträdgården, Almarna i mitten, Operan till vänster, Stockholm, 1950 (internet)

Kungsträdgården, Almarna i mitten, Operan till vänster, Stockholm, 1950 (internet)

En ny tunnelbanelinje ledande ut mot Järvafältet skulle nu byggas med sin ändstation under just Kungsträdgården, och för att en av dess uppgångar skulle kunna placeras på det tekniskt sett lämpligaste stället ansågs det nödvändigt att den gamla trädklungan eliminerades. Stadsfullmäktige hade röstat om saken, med 63 röster för, bland dem alla socialdemokraterna, medan 34 röstade emot att fälla träden, bland dem alla moderaterna. Olof Palmes regering fastställde stadsfullmäktiges beslut, och därefter sågades de gamla träden ner.

Nåja, detta var vad myndigheterna hade beslutat att göra, men på något sätt gick det inte helt enligt planerna. Den här bilden av i dag visar att almarna inte blev nedhuggna utan står kvar i parken över 40 år efter det fattade beslutet.

Almarna rätt bakom Karl XII:s staty, Stockholm, 2011 (internet)

Almarna rätt bakom Karl XII:s staty, Stockholm, 2011 (internet)

På bilden syns de nu 140 år gamla almarna stå kvar runt Erik Glemmes lilla tehus, som hade byggts mitt bland träden år 1952. Som det ville sig var detta kafé år 1971 Stockholms enda fik med nattöppet, och det var därmed mycket populärt, särskilt bland unga männidkor som gärna vistades ute på staden om kvällarna. De hade under de närmast föregående åren sett så gott som hela det gamla nedre Norrmalm rivas bort och ersättas med ett fult och opersonligt kontors- och butiksgetto, med sina gator och torg helt öde efter klockan 18.00 varenda dag.

De fem höghusen på Nedre Norrmalm under byggnad, Stockholm, 1963 (internet)

De fem höghusen på Nedre Norrmalm under byggnad, Stockholm, 1963 (internet)

Published in: on 2015/02/15 at 09:03  Kommentera  

Inlägg 2.381: 10 – 15 maj 1971

Golvbrunnsbackventilkonstruktionsförslaget

Mamma berättade att de återigen, för fjärde gången sedan den 22 februari, hade haft avloppsöversvämning i källaren. Vid varje tillfälle kom det toalettpapper och gegga upp genom golvbrunnen i tvättstugan, och då var det inte roligt att göra rent. De hade fått veta att avloppsrören under Skyttegatan var så illa lagda att staden tidigare regelbundet hade ‘blåst’ dem för att hålla det hela flytande. Men i februari hade personalen fått order om att inte blåsa Skyttegatan oftare än andra gator, och resultatet av detta visade sig bland annat i mina föräldrars källare. Pappa hade ringt omkring och grälat om den saken utan resultat, och nu hade det hänt igen.

Detta fick mig att älska vår lilla lya uppe på fjärde våningen, långt upp från allt vad avlopp hette, mer än någonsin. Men det skrev jag inte i mitt svar. I stället föreslog jag att pappa skulle fundera på att konstruera en golvbrunn med backventil, som skulle låta spillt vatten få fortsätta att rinna ut i avloppet som förr men inte tillåta någonting att gå i andra riktningen, upp genom golvbrunnen. Jag tänkte mig att det skulle vara rätt enkelt och kanske till och med bli till en lönande uppfinning – men jag fick inget svar från pappa på min geniala idé. Någon annan har nu konstruerat den, och jag ser på internet att i dag finns den att köpa.

Backventil för golvbrunn (internet)

Backventil för golvbrunn (internet)

Under veckan hade det börjat våras ordentligt i Nya York, och på lördagens morgon var det 19 grader. Då gav Ed och jag oss ut till Riisparken. Det var långt före ‘säsongens’ början och därför nästan tomt ute på stranden – vilket var underbart, för jag hade inte kommit över gulsoten tillräckligt för att orka med att som vanligt flörta med vackra killar. Normalt brukade vi röra oss runt i trängseln, mestadels tillsammans, och då ofta dimpa ner på någons badlakan för en trivsamt erotisk konversation. Jag kallade det ‘flört’, trots att det i allmänhet inte ledde till något mera än det. Med det var alltid kul att få dem att dregla – nåja, kanske inte bokstavligen – över min sexiga älskare, och kanske ibland även över mig. Detta låter nog rätt förfärligt när jag beskriver det, men det var det inte alls. Inget ‘offer’ trodde på allvar att vi försökte kidnappa honom utan tog det för vad det var, en flört.

Nu var det flera måsar på stranden än solbadande bögar. Vattnet var förstås svinkallt som alltid före juli månad, och det fanns inga ordnade förhållanden på stranden, som livvakter och matbarer. Jag var frisk nog för att verkligen uppskatta tystnaden och det stilla vågbruset tillsammans med Ed.

Published in: on 2015/02/12 at 23:49  Kommentera  

Inlägg 2.380: 10 maj 1971

Ingenjörsbyråarbetsuppgiftsackvisitionssvårigheten

På måndagen kom det ett brev från mamma om något verkligen känslosamt som hade inträffat under den föregående veckan. Jag lämnar ordet till hennes brev om detta:

”Här har plötsligt hänt lite saker. I måndags den 3:e ringde telefonen under lunchrasten, och det var från Danmark. Pa kom och var ganska ’till sig’. Det var en stor firma i Helsingör, som hade varv och järnbruk, och de ville att Pa skulle komma och hjälpa dem att ordna någon leverans, som de inte kunde klara. De hade fått Pa:s namn från Bofors, där man tyckte att Pa säkert skulle kunna klara saken. Vi var så glada som vi inte har varit på länge, länge. Dansade inte runt, men det var inte långt därifrån.

”Det bestämdes att Pa skulle vara hos dem den 11 maj, och vi skulle åka härifrån den 9:e och hälsa på Marianne Wieslander, som har flyttat till Viken. En natt skulle vi bo i Viken, och sedan två nätter på hotell ‘Hamlet’ i Helsingör.

Hotell Hamlet, Helsingör (internet)

Hotell Hamlet, Helsingör (internet)

Rum beställdes. På måndagen skulle vi bila omkring och titta på bokskogarna som är som vackrast nu. På tisdagen, när Pa skulle vara upptagen, skulle jag åka till Köpenhamn. Vad vi var glada! Ville skriva till dig meddetsamma för att tala om hur roligt det hela skulle bli.

”Tur att jag inte gjorde det. För i går ringde en sekreterare på företaget ifråga och sade kort och gott, att de skulle få hjälp från annat håll. Så var det med det. Jag skriver först i dag, när den största besvikelsen har lagt sig. Ser du, trots Pa:s optimistiska brev, så har vi mycket knappt med arbete på kontoret. Pa håller på med någonting till ett bruk, men det är ingen beställning, bara en offert, som kanske inte passar herrarna. Jag är sedan länge tillbaka beredd på att kontoret en dag måste upphöra. Men för Pa blir det ett svårt slag, om det händer snart. Tiderna här blir sämre för varje dag. Egentligen är det ett under att vi är med i dag.”

Om det offentliga Sverige berättade mamma att kronprins Carl Gustaf hade blivit myndig på valborgsmässoaftonen, att Islands president var i Sverige på statsbesök, och att statsminister Olof Palmes barn var hotade med kidnappning, så de stod nu under polisbevakning. Och Palme själv gick numera omkring med ett par livvakter bakom sig, något som aldrig förr hade använts i Sveriges historia. Den gamle kungen och hans familj gick fortfarande omkring på Stockholms gator utan livvakter.

Det svenska utlandsportot för brev skulle gå upp från 70 till 85 öre den 1 juli. Men jag visste redan att det amerikanska inlandsportot för brev skulle gå upp från 31 till 41 öre den 16 maj.

Published in: on 2015/02/10 at 11:06  Kommentera  

Inlägg 2.379: 7 – 8 maj 1971

Projektarbetsmomentsdiagramarrangerandet

Richard Nixon hade aldrig varit populär. Han valdes år 1968 till president med en liten majoritet, men inte för att folk tyckte om honom. Den förre presidenten, Lyndon Johnson, hade gjort enorma insatser för folket i gemen – som till exempel medborgarrättslagen så att alla, även de svarta i sydstaterna, skulle kunna rösta, och också lagen om allmän sjukförsäkring för alla medborgare över 65 års ålder. Men på grund av sitt engagemang i Vietnamnkriget blev han så avskydd, att hans planerade efterföljare Hubert Humphrey inte hade en chans år 1968. Folket röstade på Nixon i ren protest, och på så sätt blev Nixon deras president. Och min president.

Men vid nästa presidentval, år 1972, skulle Nixon inte ha någon möjlighet att klamra sig kvar. Det kände jag i luften. Jag var inte bekant med en enda människa som höll på Nixon. Antingen skulle han inte komma att ställa upp igen, eller också skulle han komma att förlora så att det smällde om det. År 1972 skulle dessutom 18-åringarna ha rätt att rösta, alltså tre år tidigare är den dittillsvarande 21-årsgränsen, och av de såpass unga fanns det inga alls som höll på Nixon.

Jag hade fruktat den del av mitt nya jobb som bestod av att se till att alla detaljer, som hörde till vårt arbetsprojekt, kom med i svängen och att hela projektet roddes i land den 15 september. Jag tyckte nog att detta var en chefsuppgift, för vilken jag hade varken rätt timpenning eller rätt bakgrund – trots min högskoleutbildning på just det området. Men så dök det upp ett nyuppfunnet system som kallades ‘PERT-diagram’.

 

PERT-diagram (internet)

PERT-diagram (internet)

I ett sådant lade man in alla de nödvändiga arbetsmomenten (linjerna A till F i diagrammet), så att det syntes vilka arbetsmoment som var tidsberoende av andra, föregående arbetsmoment. Vid varje arbetsmoment noterades tidsåtgången (1 till 4 månader i diagrammet), och en målstolpe (10 till 50 i diagrammet) lades in efter varje arbetsmoment.

När detta PERT-diagram var färdigt kunde man lätt urskilja den kritiska linjen, det vill säga de verksamheter som måste utföras på sin givna tid (B och C i diagrammet) för att hela projektet skulle bli färdigt i tid. Jag ritade ihop ett sådant diagram för vårt projekt, och fick då en bra koll på det hela. När jag visade upp detta diagram för min chef, Bert Sternad, så lyste han upp och tyckte att jag var helt fantastisk. Jag tog gärna åt mig berömmet. Men nog tyckte jag at det var Bert som skulle ha introducerat mig till PERT-diagrammet och inte tvärtom. Jag hade ju inte alls uppfunnit utan bara hittat det.

På lördagen åkte Ed och jag upp till Bronx Zoologiska trädgård i det vackra vårvädret. På det viset fick min älskade Ed ut mig i friska luften utan att jag blev överansträngd.

 

Published in: on 2015/02/10 at 10:38  Kommentera  

Inlägg 2.378: 5 – 6 maj 1971

Stereofotograferingsklubbmedlemskapet

När jag var på väg i regnet till Kolumbussjukhuset efter arbetet på onsdagen, så passerade jag en butik med husgeråd och passade då på att köpa mig en stor 6-liters rostfri kastrull. Den behövde jag för att koka stora grönsaker, som broccoli och blomkål, för de fick inte plats i vanliga små grytor. Dessutom hade den två olika insatser att användas om man ville ångkoka sina grönsaker.

Grönsakskastrullen med sina insatser (internet)

Grönsakskastrullen med sina insatser (internet)

Den kostade 90 kronor – men om den skulle komma att användas under en hel livstid – vilket den kom att göra – så var det ändå inte dyrt. På samma gång köpte jag en liten billig aluminiumgryta för att koka fisk i. Jag tyckte nämligen att fisklukten fastnade i grytan, så jag ville ha en särskild kastrull för just det ändamålet.

På torsdagen var jag som vanligt hos doktor Noseda och fick min B12-injektion. Det var han själv som gav mig den, eftersom Jenny var på sjukhuset. Han sade ingenting till mig om Jenny, och jag frågade inte. Men han sade att det räckte med en injektion i veckan nu när jag var så mycket bättre. Men jag skulle fortsätta stenhårt med min diet, och jag var nu så van vid den goda maten att jag inte alls tyckte illa vara.

På kvällen den dagen hade vi två gamla bekanta på besök, inte för att äta middag utan för att titta på stereobilder. Det var Marjorie och Albert George, och dem borde jag ha berättat om tidigare. Ed hade köpt sin stereokamera (se inlägg 631) inför vår bilrundtur i Europa på hösten 1966, och när vi kom tillbaka från den gick vi med i en stereoklubb, som hade sina möten hemma hos Georges. De bodde i en lägenhet i ett av höghusen i Stuyvesantstaden (eng. Stuyvesant Town), belägen på 14:e gatan ända bortom Första avenyn. Vi var väl ett dussin medlemmar i klubben, och jag minns inte alls hur vi hade hittat den och kommit med i den. Verksamheten gick helt enkelt ut på att visa ens egna stereobilder för varandra, mestadels projekterade på en skärm och med användande av stereoglasögon av plast. Vi var väl där sammalagt ett tiotal gånger under året, men sedan falnade vårt intresse av att visa upp våra resor och att titta på andras bilder. Jag förbigick denna förströelse helt och hållet när jag skulle ha berättat om den – ingenting i mina samlingar påminde mig om klubben vid den rätta tiden.

Bit a en stereoorganiserad fotografisk film (internet)

Bit a en stereoorganiserad fotografisk film (internet)

Men nu hade vi kommit i kontakt igen efter många år, och att visa våra stereobilder från resan till Peru och Bolivien var riktigt roligt. Som det ville sig var Marjorie intresserad av arkeologi, så alla våra bilder från Machu Picchu blev minst sagt uppskattade (se inlägg 1.757-1.770).

Published in: on 2015/02/09 at 05:48  Kommentera  

Inlägg 2.377: 3 maj 1971

Programutvecklingsarbetsgruppledarpositionsstarten

Det första jag gjorde när jag, sent omsider på grund av min B12-injektion, dök upp på min arbetsplats var att ringa upp min börsmäklare för att sälja mina 50 aktier i United Refining (se inlägg 2.289). Den lilla näpna posten av aktier i det lilla näpna oljeraffinaderiet hade jag köpt dagen innan jag reste iväg till Sverige för julhelgen för en evighet sedan. Som jag hade hoppats gick aktierna fint upp i värde till att börja med, men i slutet av april föll de sedan pladask tillbaka till det pris som jag hade köpt dem för. Så nu fick de gå. Jag hade betalat 5.037 kronor för dem, och nu fick jag 5.065 kronor. Det var då minsann inte för att tjäna 28 kronor som jag hade valt ut dessa aktier, men det var ändå till stor glädje för mig att inte förlora några pengar den här gången.

Som ersättning för aktierna i United Refining bad jag mäklaren att köpa mig 130 inköpsrätter för aktier i Ling-Temco-Vougt. Detta var återigen en vild spekulation. Dessa inköpsrätter gjorde mig inte ens till delägare i företaget – varje sådan inköpsrätt var bara till för att ge mig rätt att före ett visst datum få köpa mig 1,1627 aktier i Ling-Temco-Vougt mot en nätt betalning av 590 kronor. Vilket jag aldrig ett ögonblick hade tänkt mig att göra. Jag tänkte bara sälja mina inköpsrätter med stor vinst längre fram.

Ett Ling-Temco-Vougt A7 Corsair II militärflygplan (internet)

Ett Ling-Temco-Vougt A7 Corsair II militärflygplan (internet)

Detta köp var ju så dumt att det ångade idioti om det. Jag behövde verkligen lära mig att inte spekulera på det här sättet, för det ledde obönhörligen till svidande förluster. Det verkar som om jag var helt inställd på att ge mig själv en läxa för livet. Men nu i maj månad, just återställd från en otrevlig sjukdom, nu var jag osårbar. Jag betalade 7.092 kronor för denna dumhet. Livets skola tar höga avgifter.

Först sedan jag hade ombestyrt mina aktieaffärer kunde jag ägna mig åt mitt arbete. Jag hade tre arbetsuppgifter, som tålmodigt hade väntat på min återkomst från min långa sjukfrånvaro. Dels var jag gruppledare för ett programutvecklingsteam på fyra personer. Det var Fred Hecker, det var Nola Daniel, det var Carl Herzner, och så var det jag själv. Intetsägande namn, jag vet, men jag återkommerr säkert till dem vad tiden lider. Som jag tidigare har ordat om var jag inte deras chef, hade inget ansvar för deras välbefinnande, bara för att vad de gjorde gick i linje med projektets planering.

Min andra uppgift var att skriva några programavsnitt på egen hand, precis så som mina tre andra teammedlemmar också gjorde.

Och den tredje uppgiften var att tjäna som programintegratör, vilket innebar att vaka över att allting kom att hänga ihop, att ingenting blev bortglömt och att allt blev gjort före den 15 september.

Published in: on 2015/02/08 at 22:51  Kommentera  

Inlägg 2.376: 3 – 5 maj 1971

Vitamininjektionssköterskesjukdomsdrabbandet

När jag nu var tillbaka på arbetet på fulltid var jag rent lycklig. Att vara hemma blev långtråkigt, när man en gång hade förklarats som arbetsduglig igen av den medicinska vetenskapen – i form av doktor Noseda. Jag gick till honom på måndagen som vanligt för att få min vitaminspruta av Jenny Keough, men doktorn gav den själv, för han sade att Jenny var sjuk. Oj då, tänkte jag, för hälsovårdare som läkare och sköterskor var ju aldrig sjuka.

Men medan jag satt där inne hos doktor Noseda, så kom Jenny in till honom med ytterkläderna på. Han reste sig upp och omfamnade henne rätt där i min närvaro, viskade några vänliga ord i hennes öra. Jag sade ju ingenting till henne, men jag vinkade till henne och hon vinkade tillbaka, och sedan gick hon sin väg.

”Hon är på väg till Kolumbussjukhuset”, förklarade doktorn. Hon hade fått en svår sorts cancer, och han sade att han kunde bara hoppas att hon skulle klara sig. Hon skulle få den bästa tänkbara vård där.

Det var inte mycket jag kunde säga, men jag såg ju hur förtvivlad doktor Noseda var. Det finns situationer här i livet, där ord inte betyder något. Här i hans mottagningsrum stod det klart för mig att Jennys sjukdom var mer än allvarlig. Skulle jag få se henne igen någon gång? På sitt sätt hade hon blivit till en vän, litet mera än doktor Nosedas sköterska.

”Skall jag komma tillbaka för min spruta på torsdag?” var det enda som jag kunde få fram. Jo, visst skulle jag göra det. Doktorn satt med armbågarna på sitt lilla skrivbord med huvudet vilande i händerna, och då var det jag som reste mig upp och lade armen över hans axlar. För ovanlighetens skulle var det nu patienten som försökte trösta sin doktor

Jag kom aldrig mera att få se syster Jenny. Vad som än hände med henne – jag frågade aldrig, för jag var rädd för svaret – så kom hon aldrig tillbaka till sitt arbete på doktor Nosedas mottagning.

På onsdagen regnade det floder och allting var så vått, så vått. Men jag hade ett stort paraply med mig, och efter arbetet tog jag en promenad över till Kolumbussjukhuset och lämnade där ett nyuppfunnet pappersblomsarrangemang med en liten hälsning från mig. Det såg ut som en hopfälld solfjäder, men när man vek ut den blev den till en enorm blomma i en blomkruka, allt skapat av många lager av färgglatt papper. Jag kan inte hitta en bild av en sådan blomma, så en kyrkklocka får duga som beskrivning av konstruktionen.

Utvikningsklocka av samma konstruktion som min utvikningsblomma (internet)

Utvikningsklocka av samma konstruktion som min utvikningsblomma (internet)

Jag gick inte upp till Jenny, för jag kände henne ju inte och ville inte verka påflugen. Men en liten hälsning gör ju alltid gott.

Published in: on 2015/02/08 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 2.375: 1 – 2 maj 1971

Middagsgästsdiethållningsunderhållningen

Som uppgjort var Joe Stamler hos oss på lördagskvällen, och han fick ta del av vad vårt lilla kök kunde prestera med Ed och mig vid grytorna. Vi grillade en minutstek och serverade den med kokt broccoli och mandarinklyftor. Han tyckte att det inte bara var gott utan att det var mycket gott, och jag rent av bävade inför hur min påtvingade nya diet inte bara var hälsosam utan också föll dess ätare i smaken. Även ätare utan gulsot. Grönsaker från butikens grönsaktsmonter smakade oändligt mycket bättre än dem som kom ut ur iskalla små fyrkantiga paket.

Han var nyfiken på vad jag fick äta under resten av dagen i mitt prekära tillstånd. Jo, jag åt en ordentlig frukost med en rågad matsked jäst inrörd i min apelsinsaft – det smakade gräsligt de tre första gångerna men var nu acceptabelt om inte direkt gott – och i övrigt havregrynsgröt med skummjölk, en kvarts liter keso, bröd med dadlar och russin i, för då behövdes det inget smör. Och så kokchoklad att dricka.

Joe var imponerad: ”Jag dricker en mugg kaffe och äter en bagel och sen är jag mätt”, förklarade han.

Till lunch åt jag igen en kvarts liter keso, bröd, ett päron och fruktsaft till det. Och middagen var kalorifattig – som den som vi just satt och åt – med magert grillat kött eller kokt fisk, en ordentlig portion av kokta grönsaker. Och så litet yogurt. På kvällen ett litet glas saft från apelsin eller äpple. Jag visade upp den lilla boken som jag hade köpt och i den läst om denna diet, och tack vare den hade jag ingen gas i magen, ingen trötthet under dagen och ingen sömnlöshet under natten.

Jag tror att jag lät som en nyfrälst predikant. Men det var ju Joe som hade satt igång min hälsopredikan genom att fråga om den. Och så hade vi en trevlig kväll ihop med brasan igång. Den påminde honom om sin tid i andra änden av korridoren, för han hade ju också haft en öppen spis därborta. Men det var den enda gången som vi träffade honom, för han fick inget svar från henne som bodde där nu. Och det hade jag inte heller väntat mig att han skulle få.

På söndagen gick Ed och jag omkring en hel del. Sjunde avenyn var avstängd uppe i Harlem mellan 125:e och 135:e gatorna, för där var det en afrikansk marknad på gång.

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Afrikansk marknad, Harlem, New York (internet)

Vi tog förstås buss ditupp, för det var litet för långt för mig att gå dit till fots. Men det var bra att ha fått se marknaden, för vår resa till Nairobi tänkte vi inte längre på. Det var en så förfärlig torka i Östafrika, att vilda djur och tamboskap dog i massor, och det var ju inte direkt en situation som man ville ge sig in i för sitt höga nöjes skull.

Published in: on 2015/02/07 at 23:33  Kommentera  

Inlägg 2.374: 23 – 28 apr 1971

Livsandeåtervändandet

Ed blev naturligtvis glad över att jag hade fått klarbesked från doktorn – fast vi hade ju båda varit säkra på att jag nu var rätt så återställd – och att jag skulle kunna gå till mitt arbete litet försiktigt på måndagen. Nej, vi gick inte ut och firade evenemanget med en brakmiddag på restaurang – jag var alltfort på sträng diet, så vi fortsatte att snällt stanna hemma.

Fredagen var den sista dagen med varmt väder, för på lördagen blev det igen smällkallt, så som det kunde gå på våren i Nya York. Det blev som mest 10 till 15 grader varmt efter det, och vi var då mest inomhus. Men det hade vi nog varit ändå, för jag hade inte krafter nog till att göra några promenader. Men vi gick på bio en kväll i grannskapet – alltid något.

Och på måndagen gick jag till mitt arbete, den här gången på riktigt. Jag gjorde klart för min chef att doktor Noseda hade tyckt att jag skulle arbeta halva dagar under den första veckan – fast det var ju egentligen jag som hade kommit med det förslaget – och det gjorde jag i tre dagar. Men på torsdagen och fredagen dröjde jag mig kvar där mer eller mindre hela dagen. Det kändes underbart att åter kunna göra rätt för mig, och det enda som var ovanligt var att knäna lätt vek sig under mig. För att lätta upp den saken hade jag mitt paket med sockerbitar med mig att mumsa på hela dagen.

På onsdag eftermiddag, sedan jag hade kommit hem tidigt från arbetet, ringde det på dörren nerifrån. Det visade sig vara Joe Stamler, vår uppmärksamme granne tvärsöver på svalen under herr tjuven Israel Mercados besök hos oss den 10 maj 1967 (se inlägg 993-995). Det var trevligt att träffas igen, även om vi inte hade umgåtts under den tid då han bodde i huset. Han hade nu kommit tillbaka till Nya York och ville igen bo här i samma kvarter som förut. Stod månne hans gamla lägenhet tom och väntade på honom?

Jag talade om att den för det mesta verkade vara oanvänd. Det var en flicka som studerade vid universitetet som hade den, och hon kom dit bara någon gång i veckan och stannade då bara i fem minuter och gav sig sedan iväg igen. Jag gissade att hon nu bodde ihop med någon och bara bodde här officiellt för att få sin post. Han stack in ett brev under hennes dörr och hoppades att få höra av henne, men han fick inget svar. Emellertid inbjöd jag Joe att komma till oss på lördagskvällen och äta middag med Ed och mig, och det ville han gärna göra. Ahhh, umgängesliv – det var länge sedan!

Published in: on 2015/02/06 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 2.373: 23 apr 1971

Passagerarfartygssirensignalsgenljudandet

Mitt i eftermiddagens relativa tystnad däruppe på mitt tak bölade det till tre gånger bortifrån hamnen. Det var säkert ett av storfartygen som signalerade att det skulle till att lägga ut från piren. Jag kunde ju inte se något fartyg – från ett tak ovanpå fjärde våningen i ett hus mitt på Manhattan kunde man bara se vad som syntes mellan andra hus som var mycket högre. Men jag kände ju till litet grann om vad det fanns för passagerarfartyg kvar på den öde oceanen i dessa dagar. ‘Drottning Elizabeth II’ (eng. Queen Elizabeth II) gav sig väl iväg över Atlanten varannan vecka eller så.

S/S Dtottning Elizabeth II vid kaj i Southampton, 1976 (internet)

S/S Dtottning Elizabeth II vid kaj i Southampton, 1976 (internet)

Dessutom gick Frankrikes ‘Frankrike’ (eng. France) och även Italiens ‘Michelangelo’, men det var bara sommartid som de gick i passagerartrafik – på vintern var det nog bara kryssningar.

S/S Michelangelo vid kaj på Manhattan (internet)

S/S Michelangelo vid kaj på Manhattan (internet)

Norska Amerikalinjens Bergensfjord gick visst fortfarande regelbundet men skulle komma att säljas någon gång under år 1971. Och Svenska Amerikalinjen hade bestämt bara fyra Atlantseglingar per år numera – resten var kryssningar.

Om dessa detaljer satt jag där på tjärstranden och gissade helt fräckt för mig själv, för jag hade inte alls följt med i rederiernas förehavanden. Ed och jag reste ju med flygmaskin till alla våra semestermål – det var enda chansen för att hinna med alla våra upptäckter på främmande mark. Just nu hägrade England som årets semesterresa för oss – om det nu kunde bli av. Tänk om vi kunde åka med Drottning Elizabeth, åtminstone i ena riktningen! Det var kanske hon som bölade just nu.

Under det kommande veckoslutet skulle vi ställa om klockorna till sommartid för de kommande sex månaderna. Det var då som man kände att sommaren äntligen var på väg. En flicka vid namn Kathleen Hanson (se inlägg 608), som bodde för sig själv i lägenheten mot gatan på andra våningen skulle på lördagen flyga till den franska ön Martinique i Karibien, och det var inte utan att vi bägge avundades henne litet grann.

När jag kom ner från mitt tak såg jag genast modelljärnvägen på matbordet. Ed och jag hade pysslat med den litet under de senaste dagarna. Jag hade delat upp de redan utlagda spåren i 25 elektriska sektioner, som alla skulle få ström i valfri riktning från var sin kontakt. Jag hade köpt 50 vippkontakter för detta och för dem skulle jag borra 50 hål i en plywoodskiva. Sedan behövdes det bara en massa tunna sladdar under brädan – alla växlarna hade redan gjorts klara med sina sladdar och allt.

Published in: on 2015/02/05 at 09:50  Kommentera  

Inlägg 2.372: 16 – 23 apr 1971

Takterrasskonvalescenstillvaron

På TV-nyheterna på fredagen fick Ed och jag veta att en grupp amerikanska pingpongspelare hade varit på turné i Kina och kunde, när de nu hade kommit hem, berätta att de helt oväntat hade hittat ett land med 800 miljoner människor, som ingen visste om att de existerade. De hade hus och gator och premiärministrar och riktiga människor som inte åt upp varandra. De stora upptäckternas tid var alltså inte ännu förbi!

Ja, det var faktiskt så som programavsnittet introducerades, och pingpongspelarna var naturligtvis inte fullt så överrumplade av vad de fick uppleva i Kina – och inte heller vi som fick höra om det – men det var helt riktigt att vi i västerlandet inte hade fått höra mycket talas om Kina. Nu skulle det kanske bli litet mera utbyte av resenärer under de kommande åren. Det lät rätt spännande.

Vid måndagens besök hos doktor Noseda drog Jenny blod på mig igen. Jag var inte över hövan orolig för det, och det gick faktiskt bra. Jag tittade naturligtvis inte på vad hon gjorde, och jag blev inte så värst illamående – kanske jag hade vant mig vid eländet? Och på fredagen fick jag resultatet. Man skulle normalt ha mellan 0,9 och 1,1 i bilirubinvärde, och i mars hade jag haft 11,3 bilirubin när mina gula ögon upptäcktes – nu i måndags hade jag 1,3 bilirubin, alltså bara en aning för mycket. Doktor Noseda var nöjd. Jag kunde ta en vecka till och vila mig, eller också kunde jag gå tillbaka till arbetet på måndag – fast bara arbeta så mycket att jag inte blev trött.

Jag sade att jag ville gå tillbaka till jobbet fast troligen bara arbeta halva dagen under den första veckan. Det tyckte han var klokt. Jag skulle fortsätta i en eller två månader till att få mina B12-injektioner av Jenny, fast nu bara två gånger i veckan, och jag skulle fortsätta med min fettfria sockerdiet.

Under resten av fredagen satt jag uppe på taket – tjärstranden – och mådde gott i värmen. Det var upp till 21 grader mest hela dagen, och däruppe hade jag varit under många vackra dagar på sistone. Jag lämnade till och med kvar våra strandstolar av aluminiumrör däruppe, så att jag inte behövde släpa dem upp och ner varje dag. Någon kunde naturligtvis ge sig på att stjäla dem, men dörren dit upp var låst, och det var i princip bara de sex lägenheterna i huset som hade nyckel dit – och ingen brydde sig om att stjäla våra små stolar.

Aluminiumrörsstol för tjärstrandsbruk (internet)

Aluminiumrörsstol för tjärstrandsbruk (internet)

Det märktes att luften var mycket renare på taket nu än när vi hade flyttat in sex år tidigare. Man fick inte längre bränna sopor i pannan, och elverken använde mindre svavel i oljan – och på så sätt blev det bättre luft! Det hade också lovats att även bilarna skulle bli bättre med tiden.

Published in: on 2015/02/04 at 09:14  Kommentera  

Inlägg 2.371: 16 apr 1971

Modelljärnvägsofullbordandet

Utan att försöka sätta järnvägen i samband med något annat som Ed och jag hade för oss, så beslöt jag – naturligtvis med Eds benägna accepterande – att på vintern 1969 bygga en liten modelljärnväg rätt inne i vår lilla lya på Sjätte avenyn 351. Där hade vi inte en kvadratcentimeter av extra utrymme, och ändå så skulle jag nödvändigtvis dra in något så skrymmande som en järnvägsanläggning! Vad tänkte jag på?

Jo, så här skulle det gå till. Vi hade ju ett fint matbord med en bordsyta på 190 gånger 95 centimeter. Jag lät därför vår snickare skapa en träskiva av precis samma mått för spårplanen, avsedd att läggas ovanpå det då heltomma matbordet. Den skivan målade jag helt grön som basfärg, och på den satte jag sedan fast järnvägsspåren och allt annat som jag ville ha med i modellen. När jag inte arbetade eller sysslade med järnvägen, så reste jag helt enkelt upp skivan mot väggen vid bordets korta ända. Skivan stod då på högkant ungefär 20 centimeter från bordets ända, lutande mot väggen och med järnvägens spår och förnödenheter som en abstrakt väggdekoration.

När jag arbetade med spåren, hade jag alltså nära två kvadratmeter av modelljärnväg att syssla med, och när jag inte gjorde det, så var det hela mycket effektivt undanställt – synligt men ändå nästan helt ur vägen.

Jag skaffade åtskilliga meter spår och också några järnvägsvagnar i N-skala, vilket innebar en spårvidd på 9 millimeter eller en 160-dels förminskning av verklighetens 1.435 millimeters normalspårsvidd. Denna ytterst lilla skala gjorde det möjligt att få ihop en spårplan med ganska normala kurvor för en någorlunda realistisk modell av verklig järnvägsnatur. De flesta spåren satte jag fast direkt på träskivan, men i ena hörnet byggde jag upp ett litet bergsområde av balsaträ. Ditupp gick det branta spår, medan tunnlar lät andra spår passera genom bergen nere på träskivan.

Det var inte bara jag själv som sysslade med denna modelljärnväg, utan vi arbetade ofta tillsammans med detaljerna. Vi hade flera byggnader, såsom stationer och hyreshus, och allt satt förstås väl fast för att klara av den vertikala lutningen under viloperioderna. Alla vagnar var naturligtvis lösa, och de fick nogsamt lyftas bort innan vi reste skivan på kant.

Tyvärr blev det hela inte mycket mera än vad jag nu har beskrivit, och efter vår resa till Sydamerika blev det inte något vidare modellbyggande av. Den lutande spårplanen blev ett konversationsämne för besökande, men vi kom aldrig att fortsätta fram till ett fullbordande av den planerade modelljärnvägen.

Published in: on 2015/02/04 at 07:59  Kommentera