Inlägg 1.350: 20 apr 1968

Lurendrejerihjältemodet

År 1774 upplöste den engelska militärguvernören kolonins folkvalda fullmäktigeförsamling, stängde Bostons hamn för trafik och beordrade alla som var bosatta i Boston att på begäran härbärgera brittiska soldater. Detta var början till öppna fientligheter mellan de brittiska trupperna och den koloniala befolkningen. Paul Revere tog naturligtvis aktiv del i rebellernas verksamhet.

På kvällen den 18 april 1775 fick de nys om att brittiska trupper höll på att stiga ombord på båtar för transport uppför Karlån till hamnen i Cambridge för att därifrån anfalla grannstäderna Lexington (20 kilometer från Boston) och Concord (10 kilometer bortom Lexington). I Concord hade rebellerna stora lager av vapen och ammunition och i Lexington vistades två ledande rebeller som engelsmännen gärna ville få tag i.

Paul Revere hade redan tidigare instruerat ringaren i Gamla Norrkyrkan att vara beredd att klättra upp till toppen av spiran med antingen en eller två tända lanternor, för att med dem meddela rebelltrupperna i Karlstad (eng. Charlestown) på andra sidan Karlån hur engelsmännen ämnade anfalla. En lanterna betydde att de marscherade på land, och två att de fraktades med båt. Därvid skapades ett bevingat uttryck ‘En om landvägen, två om sjövägen’ (eng. One if by Land, Two if by Sea).

Lanterna använd som signallampa i revolutionskriget (internet)

Nu sade Revere till ringaren att signalera med två lanternor – men  bara under en enda minut för att inte engelsmännen skulle misstänka att något var på gång. Själv begav sig Revere i skydd av mörkret oupptäckt i en roddbåt över Karlån och red sedan snabbt men diskret, tillsammans med två kolleger, genom samhällena och lät alla de sammansvurna veta att det var dags att samla ihop trupperna. Varje man hade sina egna uppgifter att utföra, såsom skottlossning och klockringning, allt för att missleda och förbrylla de brittiska trupperna under sin anmarsch.

Utanför Lexington blev Revere tillfångatagen under sin midnattsritt och tvingad att rida tillsammans med engelsmännen och hjälpa dem med goda råd. När ett skott ljöd – vad betydde det, månne? Jo, det var ”en alarmsignal för strid mot förtryckarna”. Och där började plötsligt en kyrkklocka att klämta – vad innebar det? Jo, ”att det här samhället är fullt beväpnat och redo för strid och att ni alla strax kommer att vara döda.” – De brittiska befälhavarna beslöt då att ge upp det hela och återvända. De släppte Revere men konfiskerade hans häst och red tillbaka för att stoppa sin annalkande arméstyrka. Revere gick till fots till Lexington och träffade där samman med de två höga rebelledarna som han just hade räddat genom sitt lurendrejeri.

Inlägg 1.349: 20 apr 1968

Frihetskämpesfredstidsförehavandena

Det bodde en gång i tiden en man i Boston som hette Paul Revere. Han var familjefar och burgen silversmed men samtidigt en aktiv kämpe för Amerikas självständighet. Hans far var en invandrad fransman vid namn Rivoir vilket sonen efterhand anglifierade.

Paul Revere vid 35 års ålder (internet)

Paul Revere föddes år 1734 och arbetade som lärling i sin fars silververkstad nere vid Bostons hamn. Avsikten var att han så småningom skulle ta över verksamheten, men när fadern redan år 1754 avled var Paul alltför ung att få tillstånd att driva rörelse. Han värvade då in sig på tre år i den brittiska provinsarmén i dess krig mot Frankrike. Därefter återvände han till Boston och silversmedjan. Affärerna gick fint, han hade kunder bland Bostons borgare likaväl som i societeten, och hans verkstad kom att under hans livstid tillverka över 5.000 silverföremål. Men han hade samtidigt höga levnadskostnader. Hustru, åtta barn, mor och ogift syster, alla bodde de tillsammans med honom och det var han som försörjde dem alla.

Under 1760-talet gick affärerna sämre, och det var till och med tal om att han skulle förlora sitt levebröd. Men han skrapade sig fram och lärde då även upp sig i tandläkarekonsten av en läkare som tillfälligt bodde i grannskapet.

Paul Reveres tandläkarverktyg (internet)

Han gick år 1765 med i en politisk grupp som kallades Frihetssönerna (eng. Sons of Liberty), vars mål var att protestera mot England och kung Georg III. Han utnyttjade sin yrkesskicklighet till att skapa chockerande gravyrer som visade engelsmännens tyranni. Denna visar den blodiga massakern nära Gamla Norrkyrkan den 5 mars 1770.

Paul Reveres gravyr av Bostonmassakern, 1770 (internet)

Samma år köpte Paul Revere ett eget hus i grannskapet för att härbärgera sin växande familj men behöll sin verkstad invid hamnen. År 1773 dog hans hustru, men han gifte om sig redan samma år och fick efterhand ytterligare åtta barn.

I november 1773 anlände fartyget Dartmouth till Boston med den första last av te som var föremål för en nyinrättad brittisk skattepålaga. Paul Revere var medlem i en grupp vars mål var att förhindra att teet avlastades. Han tog sin tur att stå vakt vid fartyget och var också med om vad som senare kom att kallas Bostons tekalas (eng. The Boston Tea Party). Den 16 december förklädde sig gruppen till indianer och kastade överbord hela telasten från Dartmouth och två andra fartyg.

Efter detta tjänstgjorde Paul Revere i två års tid som hästkurir. Han red hela 18 gånger till kolonirebellernas högkvarter i Nya York och Filadelfia med rapporter om folkförtrycket i Boston. Hans förehavanden blev efterhand kända och även omskrivna i tidningarna i England.

Inlägg 1.348: 20 apr 1968

Grundlagssnabbpåtittandet

Rundtursknekten gav oss exakt en halvtimme för att bese Grundlagen, och det var förstås alldeles för kort tid. Vi såg det viktigaste och det fick duga. Nästa gång vi kom till Boston skulle vi titta på resten – vilket vi naturligtvis aldrig gjorde. Här står jag vid anslagstavlan vid entrén med skeppet i sikte.

Står vid fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Liggande fredligt i hamn med revade segel såg Grundlagen mycket snällare ut än när den var på krigsstigen ute på det stormande havet. Men inte heller fullt så imponerande.

Intill fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Nere på kanondäcket hittade vi en hel rad kanoner på var sida av fartyget, och där fanns det också gott om extra krut att lägga in för fortsatta kanonader tills motståndarskeppet hade gått i sank – eller, som fallet var när vi tog vår bild, ett stackars hamnskjul.

Kanoner och extra krut, Fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Kanon redo att skjuta hamnskjulet i sank, Fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Det fanns också en minimal liten kanon, och eftersom det inte fanns någon tillhands för att fråga så vi fick bara gissa vad den var avsedd för. Du får gärna också gissa.

Liten kanon för små mål, Fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Matroserna utspisades i enkla former vid långa träbord, och officerarna satt omkring ett runt bord och smörjde kråset. Här är det.

Officersmatbordet ombord, Fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Slutligen en bild av Grundlagens skeppsklocka. Den påminde oss om att det var hög tid att gå tillbaka till den otåligt väntande rundtursbussen.

Skeppsklockan, Fregatten Grundlagen, Boston (1968)

Sedan vi vederbörligan hade avpolletterats inne i staden var vi fria att ensamma ströva omkring på de små välskötta gatorna uppe på Båkkullen (eng. Beacon Hill), där Bostongräddan bodde i små villor och bostadshus.

Litografi av en gata på Båkkullen, Boston (1968)

Så småningom hamnade vi nere vid Karlån. Utmed den låg parken Esplanaden, och i den fann vi musikscenen från vilken Arthur Fiedler med sin Boston Pops-orkester underhöll Bostonborna – och via TV hela landet – den 4 juli varje år (se inlägg 608). Från Esplanaden tog vi den här bilden av Longfellowbron – också kallad Salt- och pepparströarbron. Att det var just dessa killar som kom med på bilden berodde enbart på att det var vi och inte de som höll i kameran.

Salt- och pepparströarbron, Boston (1968)

Vi tog oss också upp på den norra kullen som hade varit Bostons stadscentrum under revolutionstiden. Stadsdelen fanns fortfarande kvar, men med sina smala pittoreska gator påminde den mest om Gamla stan i Stockholm – som dock är 500 år äldre och utan tvekan intressantare. Längst upp låg Gamla Norrkyrkan (eng. Old North Church) som hade spelat en viss roll i revolutionskriget, vilket du kommer att finna ut i den lilla personhistoria som jag nu kommer att relatera.

Litografi av gata med Gamla Norrkyrkan, Boston (1968)

Inlägg 1.347: 20 apr 1968

Bostonbesöksplaneringsavsaknaden

”Ska vi åka och titta på Boston?” föreslog Ed så där i största allmänhet.

Jag blev genast eld och lågor och tänkte på ett trevligt sätt att komma dit: ”Vi åker väl tåg, om du är med på det?”

Ed undrade hur snart vi skulle resa: ”Kanske redan nu på veckoslutet?”

Vi kunde ju resa dit redan på fredagskvällen, men då gällde det att hitta ett hotellrum vid midnatt och det vore kanske inte så lätt. Och efter en så sen kväll skulle vi nog inte bli färdiga för Boston mycket tidigare än om vi reste dit tidigt på lördagsmorgonen. Så jag sporde: ”Ska vi åka dit på lördag morgon och komma tillbaka på söndag kväll?”

Och med frågan: ”Vad ska vi packa med oss dit?” övergick diskussionen till de praktiska detaljerna. Och så var vi på väg.

Tåget till Boston tog fyra timmar, vilket för mig med tågdille var spännande, och Ed mådde också gott. Vädret var soligt mest hela vägen, fast det var rätt svalt i Boston. Det var en tripp på bara 350 kilometer och faktiskt mera österut än norrut, men vilken skillnad i klimatet vid den här tiden på året! Träden på Nya Yorks gator var redan ljusgröna, medan de inte hade en antydan till utsprickning i Boston.

Vi ordnade först med någonstans att bo, och sedan gav vi oss ut för att bese staden. Jag hade varit där i ett par timmars tid bara några veckor efter min ankomst till Amerika (se inlägg 70), men då var det med turistögon jag såg allting – nu fem år senare var jag ute för att besiktiga mina ägor, och det var något helt annat. Jag hade tänkt visa Ed runt i staden, men när vi kom dit visste jag inte alls vad vi skulle titta på och inte heller hur vi skulle finna det.

Jag kom undan den nesan genom att jag – till min evärdliga skam – planterade oss på en kommersiell turistrundtur med buss. Det var något som vi aldrig brukade göra, för ingen av oss tyckte om att vallas omkring som en skock får och bli tillsagda vad vi skulle titta på. Vi fick åka runt och titta till höger och titta till vänster och så till höger igen, och av och på bussen några gånger. Så kom vi till det venerabla krigsskeppet Gamla Järnsidorna, som jag på egen hand hade sett förra gången. Jag blev glad, för nu skulle Ed också få uppleva det.

Det officiella namnet på Gamla Järnsidorna är ‘Grundlagen’ (eng. Constitution). Denna tremastade fregatt byggdes år 1797 av trä och är officiellt fortfarande i aktiv tjänst, fast sedan år 1881 som museum. Den här första bilden har jag hämtat från internet, men resten av bilderna är tagna av oss själva.

Dramatisk bild av fregatten Grundlagen (internet)

Inlägg 1.346: 15 apr 1968

Borrskräcksskonsekvenserna

På måndagsmorgonen gick jag till min tandläkare, Eugene Saland på 42:a gatan, mitt emot stadsbiblioteket. Det var ju en så alldaglig händelse att den knappast borde omnämnas här. Men det ovanliga den här gången var att jag hade lyckats slingra mig ifrån ett sådant besök i ett och ett halvt år, knepigt nog med tanke på den förföljelse man utsätts för av nitiska tandläkarsekreterare. Nu var jag fast, och det visade sig att jag bara hade ett enda hål – som inte ens var nytt. Det var den vita fyllningen i en framtand som måste förnyas, något som jag hade varnats för redan då det ursprungliga hålet för många år sedan hade fyllts – en ful, svart amalgamfyllning kunde hålla i evigheter, men den vackra, vita sorten skulle bara i nåder hålla under en begränsad tid. Borrningen tog bara några sekunder och ifyllningen av det vita pulvret gick nästan lika kvickt.

Vilken skillnad från när jag var sex år i Halmstad! Jag minns själv hur jag då låg på golvet i mottagningsrummet och bara skrek. Jag vägrade att sätta mig i stolen och öppna munnen, och doktor Fischer gav då upp. Detta minne satt så ordentligt fast att jag under många år fasade och led vid bara tanken på tandläkare – och det var faktiskt inte så vidare trevligt heller på den tiden. Borrningen för en vanlig fyllning höll på i minst femton smärtsamma minuter, det luktade brandrök i munnen, och man bara satt och knöt händerna och hoppades att eländet snart skulle vara över.

Även när man nu på 1960-talet hade fått fram nya borrar, som inte alls gjorde lika ont och som framför allt bara krävde en minut eller två, så satt fasan så väl inrotad att jag var lika rädd vareviga gång. Även nu, ett trettiotal år senare, var det lika obehagligt att gå till doktor Saland som det en gång hade varit i Halmstad. Jag låg ju inte på golvet och skrek numera – det hade jag i alla fall vuxit ifrån och kunde behärska mig. Och varje gång blev jag lika glatt överraskad av hur litet ont det gjorde i dessa dagar.

Nu på 60-talet gjorde det inte alls ont (internet)

Sedan återstod bara återbesöket den 23 april för ‘putsning’, vilket var något som man måste få gjort när ens fyllning hade hårdnat ordentligt. Då kollade doktor Saland att den inte var så ‘hög’ att den nötte ut den motstående tanden. Vid återbesöken gav han mig också en professionell tandbostning som en behaglig avslutning på det hela. Han satte en mjuk rulle på borren och polerade effektivt alla tänderna rena och glänsande. Det hade jag aldrig fått uppleva i Sverige, där varenda minut i stolen utan pardon skulle göra ont. Jo, det fanns mycket för mig att älska i Amerika.

Inlägg 1.345: 14 apr 1968

Pojkbandsföreställningsfunderingarna

Även om jag själv inte hade varit med om många bögtillställningar av den här sorten – julfesterna hos Paris och Steve var kanske någorlunda näraliggande (se inlägg 146) – så kände jag mig väl hemma i den miljö som ‘Pojkarna i bandet’ visade upp. Denna uppsjö av elaka tungor i leende ansikten var på den tiden en vanlig stereotypbild av bögars beteende, och jag hade sett många prov på det även om jag själv varken hade skjutit eller blivit beskjuten av sådana pilar.

Denna vanliga bögjargong levde på sitt rena rama underhållningsvärde, men i pjäsen låg det faktiskt djupa känslor bakom många av giftigheterna. För min egen del trivdes jag gott med ett visst självnedsättande ordval i min konversation, men bara här och där. I pjäsen var det rutinmässigt bögjargongprat i ett enda kör, och att se detta uppvisat för en allmän publik tyckte jag vara både roligt och skönt. Jag tog det som att ridån framför bögvärlden hade dragits isär en smula för allmänheten. Och det var väl ett steg mot en homosexualitetsbefrielse i vardande, inte sant?

När Allan ringde upp Mikael, förvandlade denne födelsedagsfesten till ett instrument för att få sin gamle studiekamrat att bekänna sin homosexualitet. När denne väl hade gjort det skulle det bli fritt fram för Mikael att visa Allan den kärlek han hade hyst till honom alltsedan studenttiden. När det sedan visade sig att det inte fanns någon homosexualitet hos Allan så bröt Mikael helt samman i sin besvikelse. Detta var vad jag såg som den huvudsakliga tråden i föreställningen. Att den också visade upp all den bråte av självanklagelser och lidande som då för tiden låg gömd hos hela bögbefolkningen var ett ytterligare plus.

Det var nog den första pjäs – och den första film – som någonsin hade haft ett realistiskt homosexuellt innehåll, och det var förstås den då förhärskande hopplösheten som dominerade i recensenternas uppfattning om vad som visades. Att filmen i sig var ett första steg mot allmän kännedom om böglivet, om än rätt motbjudande aspekter av det, och den därmed ökande förståelsen och det slutliga accepternandet av det var det ingen som tänkte på år 1968.

Rollbesättningen för Pojkarna i bandet, New York, 1968 (internet)

Du kan få se hela filmen (= pjäsen) här, uppbruten i tolv delar. Klicka här för del 1, klicka här för del 2, klicka här för del 3, klicka här för del 4, klicka här för del 5, klicka här för del 6, klicka här för del 7, klicka här för del 8, klicka här för del 9, klicka här för del 10, klicka här för del 11, och klicka slutligen här för del 12.

Inlägg 1.344: 14 apr 1968

Pojkbandet

I pjäsen deltar sammanlagt nio medelålders bögar som samlas till en födelsedagsfest i Nya York på sent 1960-tal. Mikael, en tillnyktrad alkoholist, håller i sin lägenhet på med förberedelserna för firandet av sin hatvän Harald. En annan av Mikaels vänner, Donald, kommer dit för att hjälpa till. Denne anser sig ha misslyckats med det mesta här i livet och har flyttat ut ur storstaden för att komma ifrån den homosexuella livsstilen. Kontrasten är stor mellan hans självutplånande uppträdande och Mikaels kaxiga, översittande attityd.

Mikael blir plötsligt uppringd av Allan, en kamrat från studenttiden. Han är på besök i Nya York och har något viktigt att tala om för Mikael men har bara tillfälle till det just den här dagen. Med stor tvekan inbjuder Mikael honom att komma till födelsedagsbjudningen, trots att han inte alls skulle passa in bland de andra gästerna.

Tre av de inbjudna kommer dit i en taxi. Emory är en inredningsarkitekt med stereotypiskt feminint sätt. Lars är en lärare på väg att skiljas från sin fru, och Hans är modefotograf – och dessa två bor nu ihop med helt motsatta uppfattningar om monogami. Efter dem anländer Bernhard, som är en svart kille som fortfarande känner dragning till den rika vita pojken i den familj, där hans mamma en gång har arbetat som husa.

Festen är nu i full gång. Allan ringer igen för att säga att han trots allt inte kan vara med på festen – men han dyker ändå upp strax därefter, och det bryter tillfälligt den uppsluppna stämningen bland gästerna.

En stund senare anländer Tex, en ung, attraktiv kille utan mycket i huvudet. Han har hyrts av Emory som ‘present’ till Harald.

I den alltmer stigande spänningen ger sig Allan på Emory med knytnävarna, och mitt i det påföljande tumultet gör Harald sin entré med näsan högt i vädret.

Alla gästerna blir mer och mer spritpåverkade, även nykteristen Mikael, och den ständigt pågående munhuggningen antar en alltmer elak ton. Mikael, som tror att Allan i hemlighet är homosexuell, blir mer och mer aggressiv mot honom och hittar slutligen på ett avslöjande sällskapsspel som går ut på att var och en skall ringa upp någon som han en gång har varit allvarligt kär i. Varje telefonsamtal förmedlar något nytt och intressant. När det blir Allans tur tror Mikael att han ringer upp en gammal studentvän, Justen Stewart, men det står snart klart att det i stället är sin hustru som han pratar med. Inte precis vad Mikael hade planerat.

När festen är över  och gästerna har gått bryter Mikael samman i självförakt på golvet i armarna på Donald.

Inlägg 1.343: 13 – 14 apr 1968

Dubbeldäckareuppenbarelsen

Vår fotografering av det blivande Världshandelscentret var nu över för den här gången, och vi gick några steg vidare på Cortlandtgatan fram till hörnet av Kyrkogatan. Där tog vi en bild av hur det såg ut i grannskapet just då, eftersom mycket där snart skulle försvinna. Som synes var flera byggnader redan på väg ut, och vid nästa planerade fotoseans i oktober skulle Världshandelscentrets byggnadsplats säkert vara väsentligt expanderad.

Kyrkogatan mot söder från Cortlandtgatan, New York (1968)

Senare samma dag råkade vi se något alldeles nytt – vilket man ju alltid gjorde i Nya York. Det var en Londonbuss, en dubbeldäckare! Inte för att den hade kört vilse på sin rutt till Tottenham Court, nej, den var här som en reklamgrej för en restaurang som hette Östra Sardi’s. Här får du en internetbild av bussen just utanför restaurangen.

Sardi’s Londonbuss utanför Östra Sardi’s restaurang, New York (internet)

Östra Sardi’s var en filial till teaterrestaurangen Sardi’s. Varken Ed eller jag hade någonsin varit där – dess renommé för elegans gjorde att den låg långt över vår station här i livet – och inte hade vi längtat efter att gå dit heller. Man gick till Sardi’s för att bli sedd, och sådant låg inte alls för Ed och mig. Här är en interiör av matsalen, där man kunde äta middag och då bli sedd inte bara av de andra gästerna utan också av de hundratals inramade skådespelare som hängde på väggarna.

Interiör av Sardi’s restaurang, New York (internet)

När vi nu såg bussen stod den på en parkeringsplats som vi passerade, och jag ställde Ed intill den för en bild.

Ed bredvid Sardis Londonbuss, New York (1968)

Sedan var jag förstås tvungen att titta in i bussen för att se att allt stod rätt till. Den var som väntat helt tom.

Tittar in i en Londonbuss, New York (1968)

När vi några månader senare råkade passera Östra Sardis, så var den tioåriga restaurangfilialen stängd för alltid. Londonbussen hade tydligen varit ett sista andningsförsök. Nåja, eftersom vi ändå inte hade tänkt gå in där, så gjorde det oss faktiskt ingenting. Restauranger kommer och går, vissa efter generationer, andra illa kvickt. Den här blev överkörd av en buss.

Den 14 april var inte bara dagen då vi upptäckte Sardis Londonbuss utan också dagen för premiären på en ny teaterpjäs som hette ‘Pojkarna i bandet’ (eng. The Boys in the Band). Nej, vi gick inte direkt från bussen och såg pjäsen – om sanningen skall fram så såg vi den inte förrän den hade blivit till film år 1970 och inte heller då på premiärdagen. Jag såg filmen på en biograf någonstans på Broadway norr om Timestorget, säkert tillsammans med Ed. Men eftersom den filmen inte var något som jag skrev om till mina föräldrar, så har jag ingen aning om ens vilket år vi såg den. Därför passar jag på att använda urpremiärens datum som anledning till att nu berätta litet om den pjäsen.

Inlägg 1.342: 13 apr 1968

Pendeltågtrafiksigånghållandenödvändigheten

På den här bilden tittar du söderut från korsningen av Fultongatan och Washingtongatan – du ser det namnet skrivet vertikalt i vitt i övre kanten på flygfotot, och den gatan fortsatte då ända ner till Fultongatan. Det du ser närmast på bilden är det fyrkantiga hålet för Världshandelscentrets byggnad nummer 1 och därbortom lastbilsbron tvärs över hela byggnadsplatsen. De mindre byggnaderna i bakgrunden ligger på Frihetsgatans södra sida och alltså utanför byggnadsplatsen. Just framför dem befinner sig, på norra sidan av Frihetsgatan, hålet för Världshandelscentrets byggnad nummer 2 – på flygfotot benämnt ‘2WTC’. Som du känner igen vid det här laget är det motorvägen – ovanför Västergatan – som går på den höga bron i högerkanten.

Detalj av gropen för byggnad nummer 1, Världshandelscentret, New York (1968)

Om du från den förra bilden minns ‘de mindre byggnaderna’ på den södra sidan om byggnadsplatsen, så har du dem på den här bilden i litet större format. Vi stod nu åter i korsningen av Greenwichgatan och Cortlandtgatan och blickade ut över hålet för Världshandelscentrets byggnad nummer 2, med motorvägen på sina stolpar i bakgrunden och en skymt av den blåa Hudsonfloden därinunder.

Gropen för byggnad nummer 2, Världshandelscentret, New York (1968)

Och här följer en mera detaljerad bild av det fyrkantiga hålet. Betongmuren runt omkring hela byggnadsplatsen hade gjutits under det föregående året enbart för att förhindra vatten från Hudsonfloden att fylla gropen när man hade grävt djupt nog (se inlägg 1.214).

Detalj av gropen för byggnad nummer 2, Världshandelscentret, New York (1968)

Litet längre norrut på Greenwichgatan knäppte vi den här bilden tvärs över byggnadsplatsen, och jag kan inte ens gissa vad de enorma järnbalkarna korslagda där nere var början till. Så den här bilden får nog tjäna enbart som ett blickfång av den allmänna atmosfären den här dagen på den här platsen.

Obegripligt balkpussel i gropen, Världshandelscentret, New York (1968)

Men om den här bilden vet jag litet mer. Den tog vi på Cortlandtgatan en bit öster om Greenwichgatan, och den visar i högerkanten den största av ingångarna till Hudsonstationen, den underjordiska stationen för pendeltågen till Nya Jersey (se inlägg 1.212).

Ingången från Cortlandtgatan till Hudsonstationen, New York (1968)

I samband med byggandet av Världshandelscentret skulle en helt ny station placeras ännu djupare ner än den nuvarande Hudsonstationen, och nya ingångar dit skulle läggas i Världshandelscentrets byggnader. Men de tiotusentals människor som arbetade i den sydliga delen av Manhattan använde sig av tågen från den här stationen för att komma till sitt jobb, så det var absolut nödvändigt att de skulle fortsätta att gå under hela omläggningen.

Inlägg 1.341: 13 apr 1968

Gräveriiakttagelserna

Nästa bild tog vi från korsningen av Greenwichgatan och Cortlandtgatan – den smala horisontella gatan med namnet ‘Cortlandt’ skrivet i vitt intill högra kanten på flygfotot. Den gatan ledde då ända fram till Greenwichgatan och slutade alltså vid den dåvarande gränsen till byggnadsplatsen. Just den gatukorsningen hade till för bara några år sedan utgjort hjärtpunkten för Radiomarknaden med alla dess små elektronikbutiker åt alla håll. Nu fanns där ingenting kvar av det hektiska handelslivet, som jag mindes det från bara något år tidigare (se inlägg 1.211).

Ramp och broar och skopor, Världshandelscentret, New York (1968)

Mycket som du ser här känner du igen från den förra bilden, såväl den röda lyftkranen som rampen och bron för lastbilarna. Om du börjar nerifrån ser du (1) rampen, (2) lastbilsbron, (3) motorvägen och (4) taken på kajbyggnaderna. I bildens högra kant skymtar Västergatan 140.

Och så kommer det en bild som vi tog från hörnet av Västergatan och Frihetsgatan, alltså byggnadsplatsens sydvästra hörn. Du känner igen Västergatan 140 till vänster, och uppe på lastbilsbron är en lyftkran just på väg tvärs över gropen. Det gamla postkontorshuset kan du ana i bildens högra kant.

Grävskopa på lastbilsbron,Världshandelscentret, New York (1968)

Vi tog nästa bild från Greenwichgatan några steg söder om Fultongatan och riktade kameran västerut. Här tittar du ner i den nordligaste delen av gropen där nummer 1 av världshandelscentrets två torn skulle komma att byggas, det som på flygfotot kallas ‘1 WTC’. Bortom gropen ser du motorvägen och kajbyggnadens tak. Västergatan 140 tronar i högra kanten med Fultongatan rätt framför huset.

Gropen för byggnad nummer 1,Världshandelscentret, New York (1968)

Nu följer två bilder av samma motiv med ungefär en kvarts timme mellan dem. Dem tog vi från Greenwichgatan ungefär på samma ställe som den förra bilden men mot öster. Det kvarteret hörde alltså inte till vad jag hade definierat som byggnadsplatsen – där höll de på med att utöka tomten genom att riva de gamla husen, precis som de hade gjort ett år tidigare med husen på den nu öde byggnadsplatsen.

Grävskyffel som kunde försätta hus,Världshandelscentret, New York (1968)

Grävskyffeln har tillintetgjort trevåningsväggen,Världshandelscentret, New York (1968)

På den kvarts timme som vi var där lyckades mannen på den gula grävkyffeln på egen hand få omkull en trevåningvägg och förvandla den till grus. Vi såg honom attackera väggen från alla håll, och det verkade som om han skulle behöva dynamit för att det skulle gå. Men trägen vinner, och så plötsligt var väggen borta.

Inlägg 1.340: 13 apr 1968

Sandbortforslingsmöjliggörandet

Till vänster om Västergatan 140 ser du på bilden en motorväg som gick på en viadukt rätt ovanför Västergatan. Det var den motorväg som jag för första gången gjorde bekantskap med när jag år 1963 återvände från min utflykt till Nya England. Jag fortsatte emellertid den gången inte såhärpass långt söderut på Manhattan (se inlägg 75). På flygfotot ser du Västergatan utan någon motorväg ovanpå, för den hade rivits år 1977, långt före år 2001 då flygfotot  togs.

På bilden ser du en rad hustak och gavlar sticka upp bakom motorvägen – det var taken på de antika byggnader som låg invid och över alla de pirer som stack ut i Hudsonfloden för betjäna oceangående fartyg – sådana som mitt eget m/s Kungsholm. På flygfotot från 2001 syns det inga pirer och inte heller någon Hudsonflod – hela det området hade då bebyggts ovanpå den landfyllnadssmassa från byggandet av Världshandelscentret som hade tippats ut i Hudsonfloden.

Och överallt på bilden ser du jättelika grävskopor med bara en uppgift: att så snabbt som möjligt gräva bort tillräckligt mycket av sanden eller leran eller vad det var, så att man kunde påla ner till berggrunden och bygga det enorma komplexet. Jättelika lastbilar fraktade bort det uppgrävda till att användas som landfyllnad.

För nästa bild flyttade vi oss västerut på Frihetsgatan, till hörnet av Washingtongatan (eng. Washington Street) – den smala horisontella gatan med ‘Washington’ skrivet i vitt – och tog en bild i samma riktning som den förra, med motorvägen och Västergatan 140 i bakgrunden. Här lutade vi dock kameran litet neråt mot gropen för att få mera liv i bilden med arbetare och deras maskiner. Här verkade de att ha kommit förbi grävandet och bortfraktandet – här rörde sig arbetet med att förbereda grunden för ett av Världhandelscentrets två höga torn, det södra som skulle kallas byggnad nummer 2 eller ‘2 WTC’ på flygfotot.

Arbete med grunden till byggnad 2, Världshandelscentret, New York (1968)

Vi tog en bild till från samma ställe, nu med kameran riktad mera till höger, mot det nordvästra hörnet av byggnadsplatsen. Den solida byggnaden till vänster är ett gammalt postkontorshus (eng. Old Post Office Building) som du lätt kan hitta på flygfotot. Byggnaden finns kvar än i dag, för den låg helt utanför Världhandelscentret.

Lastbilskörvägen upp ur gropen, Världshandelscentret, New York (1968)

För att lastbilarna skulle kunna köra upp ur gropen hade man byggt en ramp, som du ser mitt i bilden, och den rampen ledde upp till en bro, som hade byggts tvärs över hela byggnadsplatsen, så att de lätt skulle kunna komma över till Västergatan med sina lass.

Inlägg 1.339: 13 apr 1968

Byggnadsplatsomfattningsidentifikationen

Innan jag ger mig in på bilderna vill jag tala om vad den frilagda byggnadsplatsen omfattade nu i april 1968:

• Mot väster gick gränsen längs Västergatan – den breda lodräta gatan på flygfotot med ‘West’ skrivet i rött.
• Mot söder gick gränsen längs Frihetsgatan (eng. Liberty Street) – den smala horisontella gatan med ‘Liberty’ skrivet i rött.
• Mot norr gick gränsen längs Fultongatan (eng. Fulton Street) – den smala horisontella gatan med ‘Fulton’ skrivet i vitt, men som enbart syns som en gatstump högt upp invid flygfotots högra kant. Vi det här besöket fortsatte Fultongatan tvärs över flygfotot, söder om de inritade byggnaderna ‘5 WTC’ och ‘6 WTC’ och fram till Västergatan.
• Mot öster gick gränsen längs Greenwichgatan – den smala vertikala gatan med ‘Greenwich’ skrivet i vitt, men som enbart syns som en gatstump till höger invid flygfotots nedre kant. Vid det här besöket fortsatte Greenwichgatan upp till flygfotots övre kant, där den knappast kan anas. Riktningen lutade litet diagonalt åt vänster genom bokstäverna ‘TC’ i byggnaden ‘7 WTC’ uppe i flygfotots övre del.

Detta skulle inte för alltid vara den absoluta avgränsningen av den slutliga byggnadsplatsen för Världshandelscentret. Västergatan var den enda tomtgräns som fast och pålitligt gällde. På andra sidan om Västergatan låg Hudsonfloden, och därför visste man att den gränslinjen skulle hålla. I alla andra riktningar skulle Världhandelscentret med tiden breda ut sig.

När du nu känner till de gator som omringade den då gällande byggnadsplatsen så vet du varifrån alla våra bilder hade tagits – vi kunde bara gå på dessa gränsgator, för till själva byggnadsplatsen hade allmänheten naturligtvis inte tillträde. Alla de bilder som följer här är tagna av oss själva vid just det här tillfället.

Den första bilden är en allmän överblick av hela området från söder mot norr, och vi tog den från korsningen av Frihetsgatan  och Greenwichgatan. Den stora byggnaden som du ser i bildens mitt kommer du att känna igen på många av våra bilder. Den hade adressen Västergatan 140, och så kommer jag att kalla den när du ser den igen. Den låg just norr om Fultongatan, alltså utanför den nuvarande byggnadsplatsen. Men den skulle efterhand komma att rivas för att ge plats åt niovåningsbyggnaden ‘6 WTC’ på flygfotot.

Grävskopor i arbete, Världshandelscentret, New York (1968)

Inlägg 1.338: 13 apr 1968

Världshandelscentersflygfotoskissen

Ett halvår tidigare hade Ed och jag kommit överens om att återigen besöka byggplatsen för det planerade Världshandelscentret i nedre delen av Manhattan. Försedda med kameror skulle vi två gånger om året gå dit och ta några bilder av hur det hela såg ut, och på så sätt skulle vi få ihop en löpande bildserie av hur bygget hade framskridit tills allt var färdigt och invigt och i användning (se inlägg 1.210-1.215). Det var ju tänkt att det skulle bli det högsta och största av allt som någonsin hade byggts i Nya York – som ju redan hade en hel del höga byggnader.

Nu hade det gått precis ett halvt år sedan dess, så nu var det dags. Precis i mitten av april uppfyllde vi vårt löfte, och här är dagens skörd av bilder, reducerad till ett lagom dussin eller så.

Det var inte några överraskningar som mötte oss – vi hade ofta passerat platsen på väg till eller från arbetet när vi kände oss spänstiga nog att gå till fots, och även någon gång då och då vid andra tillfällen. Vanligen intresserade mig inte husbyggande, och jag hade sällan stått och stirrat på hur hus växer upp – en del, i synnerhet pensionerade män, kunde stå i timmar och bara titta på en grävmaskin eller en murare i arbete. Det skrämde mig faktiskt att denna sysselsättning väntade mig när jag själv, gud förbjude, en gång skulle gå i pension! Men att göra en utflykt till ett jättebygge två gånger om året, det var något helt annat, och det här var jag helt pigg på.

Vid det här besöket hade det inte byggts någonting alls. Sedan vi hade sett byggplatsen med kamera i oktober 1967 hade det bara grävts. Det enda som hade byggts var en tillfällig bro och några ramper för lastbilarna för att transportera bort den uppgrävda sanden.

För att du skall få ett begrepp om väderstreck och byggnadsplaner ger jag dig först en flygbild, tagen den 23 september 2001, tolv dagar efter terrorattacken som förvandlade Världshandelscentret till en hög med grus. På fotot är platsen för alla byggnader, de som hade försvunnit och de som stod kvar, inritade och namngivna. Jag kommer att referera till detta flygfoto när jag beskriver vad du ser på alla de bilder som vi själva tog.

Flygbild av Världshandelscentret 12 dagar efter attacken, 2001 (internet)

Norr ligger inte rätt uppåt på flygfotot. Det riktiga norr ligger ungefär 30 grader mera åt vänster, så rätt uppåt är mera nordost än norr. Men jag kommer för enkelhetens skull att kalla väderstrecken så som de verkar vara på flygfotot, alltså med norr rätt uppåt.

Inlägg 1.337: 13 – 15 apr 1968

Arbetslöshetsochskattespökena

Mamma skrev också att pappa just hade fått ett tråkigt brev från Gyttorp, där de sade att när den maskin som han just nu höll på med att konstruera var färdig om så där en månad så skulle de inte behöva pappas hjälp mera. Det hade varit min erfarenhet alltsedan barnsben att när man är i chefsställning så kan man åka ut när som helst vare sig med eller utan anledning, och det var säkert ett av skälen till att jag automatiskt sökte mig till stora företag och där inte önskade bli chef för någonting. Det är mycket av ens barndomsupplevelser som omedvetet påverkar de val man senare gör i livet.

Nu kom jag att inse att i ett eget företag gäller i stort sett samma regler. Man avskedas förstås inte, men förlorar man kunder så kan man få avskeda sina anställda – och även sig själv om det skulle gå riktigt illa. Nej, jag var glad över att ha valt ett jätteföretag och en underordnad befattning, som jag med lätthet kunde klara, och att där ha en syssla som var såpass oundgänglig att jag kunde känna mig säker, även om tiderna skulle bli svåra.

Pappa hade redan en månad tidigare skrivit till mig om att han då hade avslutat ett stort arbete och nu höll på med ett annat som skulle ta ett par månader – säkert det som mamma nu sade var på väg att bli det sista. Men han hade då också skrivit att han samtidigt höll på med ett annat arbete med att konstruera en halvautomatisk maskin för montering av sängar för en firma i Tibro.

Mamma blev förstås ledsen och tappade lusten att resa på semester och dessutom insåg att detta kanske skulle bli deras sista semesterresa. Undra på att hon slutade sitt brev med orden: ”Gråt inte för att Martin Luther King är död – gråt litet över oss som lever!”

Och ovanpå detta tråkiga brev var det dags för deklarationen. Jo, jag hade gjort den i ordning för länge sedan men inte lämnat in den tidigt, därför att det här året var jag tvungen att betala kvarskatt på 3.682 kronor tillsammans med deklarationen – och det var en försvarlig massa pengar. Mest berodde den på mina fina aktievinster under 1967, så jag klagade inte, särskilt som jag inte behövde deklarera för mer än hälften av vinsten vid en försäljning efter mer än ett halvt års aktieinnehav.

Hela min taxerade årsinkomst var 74.890 kronor, och min totala federala skatt var 16.279 kronor. Och sedan var min totala skatt till delstaten Nya York 3.417 kronor och till staden Nya York 593 kronor – för dessa två hade jag också en bit över tusen kronor i kvarskatt att punga ut med.

Inlägg 1.336: 9 – 13 apr 1968

Jordbrukskärretransporten

Eds företag Allied Chemical hade i likhet med många andra företag gjort begravningsdagen till helgdag, så vi var båda hemma hela dagen. Detta var sjätte dagen i sträck, då allt hade dominerats av denna stora tragedi. Den hade följts intensivt över hela den chockerade världen, och vi två satt klistrade vid bildrutan från klockan 10.00 till 17.00. På vår apparat visserligen bara i svart-vitt, men vad gjorde det när alla på bilden ändå var klädda i svart-vitt?

Jordfästningen ägde rum i Martin Luther Kings egen kyrka, Ebenezer baptistkyrka, i Atlanta. Den var fylld med kända personer, och för dem som inte fick plats därinne fanns det gott om högtalare utanför.

Där var vicepresident Hubert Humphey, presidentkandidaterna Richard Nixon och Eugene McCarthy, Nya Yorks guvernör Nelson Rockefeller, många av familjen till den några år tidigare skottmördade president Kennedy, såsom hustrun Jacqueline och bröderna Robert och Edward – och många andra offentliga personer. Men inte delstaten Georgias guvernör Lester Maddox rätt där i Atlanta – till ingens förvåning vägrade han att vara med, segregationist som han var.

Från konstvärlden såg man bland andra Harry Belafonte, Marlon Brando, Aretha Franklin, Stevie Wonder och Mahalia Jackson, och från sporten Jackie Robinson, den förste svarte brännbollsspelaren.

Martin Luther Kings kista fördes i gatuprocession på en enkel jordbrukskärra dragen av två mulåsnor, vilket du kan se på den här bilden.

Begravningsprocessionen för Martin Luther King, Atlanta, 1968 (internet)

Sent på kvällen, klockan 23.30, hade TV-kedjan NBC ett halvannan timme långt program som hette ‘Tio dagar i april’. Det började med president Johnsons tal och slutade med jordfästningen av Martin Luther King. Och sedan stod det, tack och lov, vanliga vardagar och väntade.

Snart därefter fick jag ett brev från mina föräldrar, skrivet dagen innan de den 10 april skulle flyga till Mallorca och sola sig efter den långa vintern. De berättade att nu hade Sverige infört postnummer att använda vid adresseringen på brevkuverten. Det var ingenting som förvånade mig, för det hade det funnits i Amerika alltsedan jag hade kommit dit – det enda jag inte förstod var varför det svenska numret skulle skrivas före stadens namn och inte efter det som i Amerika.

Avsikten var att kunna låta mindre kvalificerat folk sortera breven. Nu kunde posten spara stora pengar genom att göra sig av med högavlönade postiljoner, sådana som utan att behöva slå upp det visste att brev adresserade till Korpilombolo skulle skickas via Överkalix och inte via Pajala. Så nu skulle jag alltså skriva ‘70215 Örebro’ i stället för bara ‘Örebro’. Lika enkelt det.

Inlägg 1.335: 6 – 8 apr 1968

Ickevåldsbudskapsförmedlingsacceptansen

Under hela veckoslutet var Ed och jag ute och gick i Nya York. Vädret var vackert och det var härliga vårdagar bortsett från det tunga molnet av oro som hängde i luften – vad skulle hända nu? Man hade en känsla av att världen på något sätt skulle explodera och just nu höll andan i väntan på detta.

Vi fick veta att det skulle bli en minneshögtid för Martin Luther King i Centralparken på söndagseftermiddagen, och vi var där i så god tid att vi fick plars att sitta så långt fram som på den andra bänkraden. Som det alltid är hade planen framför stora scenen fyllts med parkbänkar, och jag gjorde ett överslag av hur många människor som var där. Med ett fyrtiotal rader av en tjugo parkbänkar och fyra personer på var bänk – det skulle då bli 3.200. Men så var det massor med folk bakom och runt omkring bänkarna – jag skulle gissa att det var 10.000 personer närvarande. Men vi satt fint, och det var därifrån jag tog den här bilden.

Minneshögtid för Martin Luther King, Centralparken, New York (1968)

Så var det massor med TV-kameror vid sidorna och mängder av polis överallt – lugnet under den första natten skulle till varje pris bevaras. På scenen satt de kända personer som skulle tala – och dussintals andra som jag inte begrep varför de hade valt att sitta däruppe. Av dem som höll ett anförande minns jag guvernör Nelson Rockefeller – syns på min bild – borgmästare John Lindsay – syns också på bilden – senator Jacob Javits, ledaren för den största negerorganisationen Roy Wilkins, och skådespelaren Sammy Davis Junior – dessa senare är säkert alla med på bilden, men jag kan inte urskilja dem.

Jag minns så väl att det spelades musik också, men jag ser inga instrument på bilden – antingen höll musikanterna till någonstans vid sidan om scenen eller också använde man bandinspelningar. Det hela var mycket värdigt och upplyftande, och man kände att det tunga orosmolnet lättade en del.

Jag bävade litet inför måndagen – hur mycket elaka kommentarer om Martin Luther King skulle jag snappa upp omkring mig? – men det gick alldeles bra. Det var en vanlig arbetsdag med mycket att göra, och ingen ens nämnde hans namn. Antingen var folk så uttröttade av ämnet eller också hade de försett sig med mera självkontroll – eller kanske de rentav hade kommit underfund med att det som hade skett inte alls var glädjande och bra utan en stor plump i protokollet.

IBM-företaget hade beslutat att hålla stängt överallt under begravningsdagen, och det var förståndigt. Jag fick faktiskt känslan att Martin Luther Kings budskap hade fått mera genhör nu när han var död än när han levde.

Inlägg 1.334: 5 apr 1968

Lugnbevarandeaktionerna

Lindsay lät människorna veta hur djupt han beklagade Martin Luther Kings död. Han sade till dem att det var viktigt att se till att det görs mera för att verkligen lätta på fattigdom och rasdiskriminering. Enligt Garth hade han inte förberett något tal – han bara höll upp handen och sade att det hela var förfärligt, och det räckte till för att lugna ner folket. – ”Och sedan började denna stora folkmassa att röra sig utför 125:e gatan, och på något sätt blev det Lindsay som ledde marschen.”

Han gick in på en populär restaurang på 125:e gatan och träffade där under 40 minuter samman med en arbetarledare och några andra Harlempampar. När han kom ut på gatan igen gjorde en lokal tuffing, som kallade sig Bobby, jämna steg med honom: ”Var inte orolig nu, borgmästarn. Ingen kan göra er illa så länge Bobby är här.”

I hörnet av Klosteravenyn (eng. Convent Avenue) stötte de på en protestmarch på 300 studenter från det näraliggande Stadsuniversitetet. Lindsay bad dem att avsluta sin marsch nu och i stället marschera i dagsljus så att deras protest då kunde ses. Då blev det käbbel om vad de nu skulle göra, och det blev såpass trångt att Lindsay inte kunde komma fram åt något håll. En bullrade debatt uppstod om vilken gata som han borde ta för att komma därifrån. Bobbys närvaro intill Lindsay blev ett extra problem – vem hade gett honom rätten att vara livvakt åt borgmästaren? Konkurrerande gäng begärde att få ta över ansvaret för Lindsays säkerhet. Det började bli litet oroligt, och då gled Manhattans stadsdelschef Percy Sutton i sin bil fram intill Lindsay och uppmanade honom – och Bobby – att hoppa in, vilket de villigt gjorde. När gängen därefter inte längre hade något kvar att slåss om förblev gatan lugn.

Lindsay kom tillbaka till sin tjänstebostad klockan 23.30 och fann huset i febril verksamhet. Han fick veta att 12 personer dittills hade arresterats – tio i Harlem och två i Brooklyn – att några smärre eldsvådor hade uppstått och att några skyltfönster hade pangats och bestulits på sina varor. Men ingenting av verklig betydelse hade skett.

Klockan 01.00 hoppade Lindsay in i sin bil och åkte till Harlem igen. Det var nu mycket tystare där. På gatorna låg det en hel del glas och annat skräp, men allting var under kontroll. När han kom tillbaka beordrade han stadsrenhållningen att ge sig ut tidigt och göra rent på gatorna, så att ingenting skulle påminna folk i dagsljus om vad som hade skett där under natten. Han kom i säng klockan 03.00.

Och Nya York förblev lugnt och stilla – om nu den staden någonsin kunde sägas vara lugn och stilla – under hela den kritiska perioden efter Martin Luther Kings död.

Inlägg 1.333: 5 apr 1968

Upploppsavvärjningsinsatsen

Hur hade det då gått under gårdagskvällen här hemma i Nya York. De rikstäckande TV-nyheterna hade oroande rapporter från städer runt hela Amerika om upplopp, mordbrand och plundring av svarta folkmassor som ville ha hämnd på Martin Luther King. Men ingenting sades om Nya York.

Vår egen borgmästare, John Lindsay, hade personligen avvärjt det mesta av sådana oroligheter i sin stad. Mer eller mindre allvarliga raskravaller hade uppstått i mera än 100 större städer runt om i Amerika, många omedelbart den 4 april och andra under dagarna därefter. De flesta hade snabbt lugnats ner av polis men en del, särskilt i Baltimore och Chicago, hade erfordrat insatser av tusentals militärer under flera dagar i följd.

Borgmästare John Lindsay satt i publiken med sin fru Mary för att avnjuta en Broadwaymusikal, när en civilklädd polis lugnt kom in och viskade något i hans öra. Han reste sig omedelbart och gick ut i hallen och ringde upp polischefens kontor. Inga våldsamheter ännu, sade de, men det kan hända saker i negerstadsdelen Harlem. Lindsay hoppade in i en bil som väntade utanför och snabbt tog honom till sin tjänstebostad på norra Manhattan, inte långt från Harlem. På vägen dit gick han över sina handlingsalternativ med sin presstaleman David Garth. Lindsay ville bege sig direkt till Harlem, men Garth tyckte att det vore mycket olämpligt. – ”Men någon måste åka dit”, sade Lindsay. ”De måste få träffa någon vit man som talar om för dem hur ledsna vi är.”

Efter att snabbt ha organiserat en telefonbank i bostaden och gjort klart hur han kunde stå i kontakt med dem begav sig nu Lindsay till polisstationen i Harlem för att höra hur allt låg till för tillfället. Med Garth vid ratten körde ha sedan rätt ut i stadsdelen, till hörnet av Åttonde avenyn och 125:e gatan, och fann där en folkmassa på hundratals människor, både unga och gamla. Den fyllde hela gatan, och Garth tänkte för sig själv att hans liv nu var över.

Garth trodde inte sina ögon när Lindsay steg ur bilen och gick rätt in i folksamlingen. Detta var inte Lindsays första visit i Harlem, och folk kände omedelbart igen honom: ”Det är borgmästaren”, sade en unge. – ”Något nytt om King?” undrade man. ”Hur kunde detta hända?” – Andra klagade över att det var så mycket polis i Harlem trots att det inte hade skett några våldsamheter. Varför hade polisen barrikaderat 125:e gatan? Lindsay sade till en polis intill att det vore bättre att låta människorna röra sig fritt, och då togs barrikaderna bort.

Inlägg 1.332: 5 apr 1968

Dödsförutsägelsetalet

Vi bara stod där innanför entrédörren och kramade om varandra utan att säga ett ord. Eds närvaro lugnade ner mig och jag tror att jag gjorde honom gott också. Så fick han av sig regnrocken, och vi satte oss i soffan och utbytte våra erfarenheter från den här dagen.

Det hade varit en del prat om mordet också på Eds kontor, men ingen hade sagt något nedsättande om Martin Luther King. Fast när jag berättade för honom vad jag hade upplevt på mitt kontor fick han sig en funderare. Kanske hans egna arbetskolleger helt enkelt hade aktat på vad de sade när han, som var kontorets enda svarte man, var inom hörhåll? Han kunde ju inte tro att de anställda på hans kontor var annorlunda skapade och mera civiliserade än de var på mitt. Jag var fortfarande så upprörd över hur hjärtlöst mina arbetsvänner hade betett sig att jag först ville säga emot honom. Men jag ville egentligen inte längre tänka ont om mina kolleger och höll därför tillbaka mina prostester. Det skall man ibland göra.

Jag lagade till litet av vad vi hade att äta medan Ed fångade in dagens händelser på TV-nyheterna. De hade fått tag i ett tal som Martin Luther King höll för de strejkande renhållningsarbetarna i Memphis just dagen innan han sköts ihjäl. I det talet antydde han faktiskt att han måhända skulle komma att bli mördad.

Martin Luther King talar på dage före sin död, Memphis, 1968 (internet)

”Precis som vem som helst skulle jag vilja leva ett långt liv. Livslängden har sitt eget värde. Men jag bekymrar mig inte om det just nu. Jag vill bara göra guds vilja. Och han har låtit mig komma upp på toppen av berget. Och jag har tittat ut därifrån. Och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte får komma dit tillsammans med er. Men jag vill att ni i kväll skall veta att vi som ett folk en gång skall komma till det förlovade landet. Så jag är glad i kväll. Jag är inte orolig för någonting. Jag fruktar ingen människa. Mina ögon har sett härligheten av vår herres återkomst.”

Det lilla filmklippet var så gripande att tårarna återigen plaskade ner på mina kinder. Du får se själv hur du reagerar om du klickar här. Men jag vet att jag alltid har haft svårt att hålla tillbaka när jag blir ordentligt rörd.

Efter talet kommer det i filmen scener från Martin Luther Kings liv, sådant som vi kände väl igen från TV under årens gång. De var förstås inte infogade på det sättet i TV-programmet den kvällen. Men trots att allt på den här filmen är hopsatt av någon organisation i avsikt att värva medlemmar så är det såpass väl gjort att den är värd att se oavsett syftet.

Inlägg 1.331: 5 apr 1968

Skuldmedvetenhetselimineringen

Trots att tingesten läckte insåg Manoogian att det fanns en framtid för den kranen och köpte uppfinningsrätten till den. Efter en del arbete lyckades han 1954 att få kranen att fungera ordentligt. Han döpte den till ‘Delta’ efter den grekiska deltabokstaven, vilken kranen till formen kanske skulle kunna sägas likna. Han försökte först att sälja rätten till den nu väl fungerande uppfinningen till lokala rörmokerifabriker, men ingen vågade ge sig på en så egendomlig kran. Då beslöt Manoogian att låta Masco stå för tillverkningen av Deltakranen.

Produktmärket för Deltakranen (internet)

Hans försäljare sålde den till att börja med ur sin bils baklucka direkt till lokala rörmokare, men ryktet om denna nya, aldrig läckande kökskran spred sig snabbt. När försäljningen steg flyttade Manoogian ut krantillverkningen till Greensburg i delstaten Indiana under firmanamnet Deltakranen (eng. Delta Faucet). De nya lokalerna tillät honom att utöka modellerna från kökets diskbänk till toalettens och badrummets handfat och även till själva badkaret.

Deltakran för diskbänken (internet)

Deltakran för toalettens handfat (internet)

Deltakran för badrummets handfat (internet)

Deltakran för badkaret (internet)

När jag köpte mina aktier i Masco hade Deltakranen blivit dess viktigaste produkt. Årsomsättningen låg på 25 miljoner kronor. Jag visste att detta var en härlig investering.

När börsaffären så var undanstökad satte jag på TV-apparaten igen. Man talade just då om Martin Luther Kings efterlämnade hustru Coretta, och då kände jag mig litet skamsen för att jag mitt på denna sorgens dag just hade spenderat 17.000 kronor på något så världsligt som aktier.

Coretta King, 1968 (internet)

Jag var tvungen att få syndernas förlåtelse genom att visa mitt deltagande i hennes sorg. Jag gick ner till en bank i grannskapet och köpte en check på 125 kronor. Den lade jag i ett kuvert och skrev att pengarna skulle gå till något ändamål som hade legat hennes make nära. Jag adresserade brevet till Ebenezer baptistkyrka i Atlanta, men eftersom jag inte hade någon gatuadress fick jag lita på att det skulle komma tillräckligt mycket brev dit nu i dagarna för att mitt brev också skulle kunna hitta fram. Inte förrän jag hade gått ut och lagt på brevet kände jag mig normal igen. Man bör inte alltid blanda ihop saker och ting hur som helst, för då kan själen komma i kläm.

Och äntligen kom Ed hem. Det var underbart, för den här ensamma eftermiddagen hade varit svår. Det var visserligen jag själv som hade gett mig iväg hem från arbetet som en flykt undan mina känslolösa kolleger, men att vara ensam hemma hade inte heller varit bra. Jag behövde ha någon att dela mina känslor med, och nu kunde jag återigen stödja mig på min trogne livspartner.

Inlägg 1.330: 5 apr 1968

Kökskranstillverkareaktieinköpet

Så småningom övergick jag till att göra litet annat än att bara sörja på min så att säga ‘lediga’ eftermiddag. Jag hade märkt att börsmarknaden plötsligt hade vänt uppåt ordentligt efter det att president Johnson hade sagt nej till att bli återvald som president. Varför det fick aktierna att stiga begrep jag inte alls, men jag tog nu tillfället i akt. Bara några dagar tidigare hade jag ju sålt mina aktier i den kanadensiska guldgruvan – med en svidande förlust – så jag hade några slantar skramlande på kistbottnen.

Mina enträget dragna priskurvor talade om för mig att firman Masco skulle vara det bästa jag kunde ge mig på, och så blev det. Jag köpte 75 aktier för 16.942 kronor, vilket var en otrolig massa pengar – men jag hade dem och ville gärna få dem att växa. Jag trodde verkligen att Masco var en bra grogrund.

År 1920 steg en 19-årig armenier vid namn Alex Manoogian i land i Nya York. Han hade flytt från de religiösa förföljelserna av de kristna i sitt muslimska hemland Turkiet och ville söka sig en framtid i Amerika. Han talade fem språk – men inget av dem var engelska – och bosatte sig i Detroit med 250 kronor i fickan och en koffert med allt han ägde. Han tog vad arbeten han kunde få, och det råkade bli att tillverka skruvar för bilindustrin i trakten.

Alex Manoogian (internet)

När han så småningom fick råd till det köpte han sig en egen begagnad maskin för skruvtillverkning. Han hade märkt att den exploderande bilindustrin i Detroit hade annat att göra än att på egen hand tillverka alla de sorters skruvar som höll ihop bilarna. Just sex veckor efter börskraschen 1929 skrapade han, tillsammans med två kompanjoner, ihop 25.000 kronor, fick tag i några gamla skruvmaskiner och en gammal lastbil och startade en egen firma. De döpte den till Masco Skruvartiklar, och den var i flera år inhyst på femte våningen i en industribyggnad. Trots de besvärliga tiderna fick firman 1930 en första order på 35.000 kronor från biltillverkaren Hudson. Och sedan växte firman genom åren. Under kriget tillverkade man bombdetaljer, och sedan återgick man till skruvtillverkningen.

I början av 1950-talet fick Manoogian ett besök av en uppfinnare från delstaten Kalifornien. Denne visade upp en egendomlighet: en kökskran med ett enda handtag för både det varma och det kalla vattnet. Han hade uppfunnit en kulventil, som utan några som helst packningar kunde reglera både vattenmängden och blandningen av temperaturerna. Med detta enda handtag kunde man alltså sköta alltsammans med bara en hand.

Inlägg 1.329: 5 apr 1968

Valmötesimprovisationen

Nästa valmöte för Kennedy skulle äga rum i en negerstadsdel i delstaten Indianas huvudstad Indianapolis. Innan han steg upp i sitt plan för att flyga dit, fick han höra att Martin Luther King hade blivit skjuten. Ombord sade Kennedy till en reporter: ”Kan ni tänka er hur smärtsamt det känns att just ha sagt detta till den där killen och nu få veta att en vit man just har skjutit deras spirituella ledare?”

Kennedy fick inte veta att King var död innan han landade i Indianapolis. Han sjönk samman som om någon hade slagit honom, täckte ansiktet med händerna och suckade: ”Herregud, när ska det bli ett slut på dessa våldsattacker?”

Indianapolis polischef sade till Kennedy att hans styrkor inte kunde erbjuda tillräckligt skydd för senatorn om folkmassan skulle börja jäsa, men Kennedy beslöt att tala till folket ändå. Han stod vid ett podium uppe på ett lastbilsflak och talade i bara fyra minuter och femtiosju sekunder.

Robert Kennedy talar om Martin Luther King, Indianapolis, 1968 (internet)

Först meddelade han publiken att Martin Luther King var död. Folket skrek till av chocken, och man fruktade ett tag att det skulle bli bråk. Men det blev snart lugnt igen, och Kennedy talade om de faror som hotade, ifall detta skulle leda till missämja folk emellan. Bättre vore det om allt det våld och elände som på senare tid hade svept fram över landet ersattes av deltagande och vilja att förstå. Han sade att han väl kunde inse att många i publiken nu var arga och förtvivlade, särskilt som mördaren uppenbarligen var en vit man. Hans medkänsla för dem var stark, eftersom han själv hade upplevt samma sak en gång då hans bror också mördades av en vit man.

Detta var första gången som Robert Kennedy offentligt nämnde mordet på president John Kennedy.

”Vad vi behöver här i Förenta Staterna är inte oenighet, vad vi behöver här i Förenta Staterna är inte hat, vad vi behöver här i Förenta Staterna är inte våldsdåd och laglöshet, utan vi behöver kärlek och klokhet och förståelse för varandra och en känsla för rättvisa för dem som fortfarande lider här i vårt land, vare sig de är vita eller de är svarta.” – Han menade att vad landet behövde var enighet mellan svarta och vita, och han uppmanade sitt land att gå in för att, som grekerna för länge sedan uttryckte det, ”tämja människans vildhet och mjuka upp livet här i världen”. – Han slutade med en önskan att publiken skulle be en bön för sitt land och sitt folk.

Nu är det färdigt för dig att klicka här för att uppleva Robert Kennedy på lastbilsflaket i Indianapolis på kvällen den 4 april.

Inlägg 1.328: 5 apr 1968

Självinsiktsberikandet

Det hela kändes genast bättre när jag hade kommit hem. Mitt ‘psykiska sammanbrott’ – nåja, fullt så illa var det nu inte – var inte orsakat enbart av sorgen över den mördade folkledaren utan också besvikelsen över att även det bästa av Amerika, dit min arbetsplats hörde, inte var gott nog. Jag hade aldrig kunnat drömma om att mina kära kolleger, även vid stressande tillfällen som detta, skulle tillåta sig att låta sådana ociviliserade känslor bryta fram. Ja, kanske ändå djupare än så: att det över huvud taget fanns sådana ociviliserade känslor djupt nere i deras själ.

Besvikelse är en känsla som jag själv finner förfärlig, kanske därför att den har till avsikt att spegla andra människors ofullkomlighet medan den i själva verket visar bristerna i ens egen förmåga att bedöma hur saker och ting egentligen ligger till. När jag därför kände mig besviken över mina medarbetare så ringde denna känsla som en varningsklocka om att jag själv hade förlänat mina kolleger mera godhet än vad som borde vara rimligt. De var ju bara människor, precis som jag själv – jag hade mina fel och därför hade de också sina fel. När jag nu tänkte illa om dem, så visade det bara att jag hade förbisett att det låg lika illa till med mig själv.

Att det inte var mera fel på dem som jag arbetade med än det var fel på mig själv, var det första jag kom underfund med när jag kom hem och fick tid att tänka litet. Med det klarläggandet ville jag krama om Ed, för det hjälpte varje gång. Men han var ju inte hemma – han var förståndigt nog kvar på arbetet, medan jag hade slunkit iväg som en liten skrämd mus. Det behövs två för att kramas.

Så jag satte på TV-n. Det var naturligtvis Martin Luther King för hela slanten. Bland allt annat fick man se Robert Kennedy vid ett valmöte meddela sina åhörare om Kings död. Låt mig emellertid först berätta litet om vad som föregick detta valmöte, sådant som inte alls kom fram i fredagens TV-program.

Under torsdagen hade Robert Kennedy valtalat vid två universitet i delstaten Indiana, nämligen Vårfrun i Södra Kröken (eng. South Bend) och Bolldelstaten (eng. Ball State) i Muncie. Vid båda tillfällena talade Kennedy om inrikesproblemen, Vietnamkriget och rasfrågorna. Vid Bolldelstaten hade han 9.000 åhörare, och en svart student frågade då: ”Ert tal antyder att ni litar en hel del på det vita Amerika. Kan man göra det?”

”Ja”, svarade Kennedy, ”det kan man, och man kan också lita på det svarta Amerika. Men det finns extremister på båda sidorna.”

Detta ordbyte kom efteråt att förefalla som en spöklik föraning om vad som skulle komma att hända litet senare på dagen.

Inlägg 1.327: 5 apr 1968

Sorgfrihetsattitydsupplevelseförvåningen

Efter alla sinnesrörelserna på kvällen och morgonen var jag alldeles urlakad när jag begav mig till arbetet på fredagsmorgonen. Hur skulle den här dagen arta sig? Att det inte skulle bli mycket nyttigt gjort var jag säker på – alla skulle bara samlas överallt för att småprata och uttrycka sin sorg och sin oro för framtiden. På tunnelbanan var ingenting annorlunda – där stod alla som vanligt och läste sin tidning – men på IBM-kontoret var allt nästan precis så som jag hade tänkt mig.

Nästan. För en detalj stämde inte – de flesta av mina kolleger uttryckte inte sin sorg och oro utan tvärtom visade de tillfredsställelse och framtidshopp. Reaktionen på mordet av Martin Luther King var hos dem att det nu kunde bli lugn och ro i landet igen, inga raskravaller och krav på jämlikhet utan en återgång till den gamla goda tiden då de själva var barn och de svarta höll till i köket och på fabrikerna och allt var lugnt och tyst.

Jag sade inte mycket, för det vore minst sagt olämpligt att sätta igång en debatt för och emot. Det enda jag infogade var att Martin Luther King faktiskt hade fått Nobels fredspris 1964 – vilket omedelbart förringades som helt felplacerat, vilket vem som helst utom en skandinav kunde begripa.

Nobelprisporträttet av Martin Luther King, 1964 (internet)

Jag satte mig bara och försökte göra något som kunde kallas arbete, men det gick inte alls. Tankarna vandrade bara till det senaste dygnets händelser. När John Kennedy sköts ihjäl 1963 var jag alldeles ny i Amerika och kände honom därför inte på samma sätt som dem som hade varit med ett tag, och därför var jag då bara allmänt ledsen och förvånad och arg över vad som hade skett. Men nu var det som om en nära bekant hade mördats, någon som man hade umgåtts med i åratal och varit stolt över. Jag sörjde djupt, och den förnöjda glädjen hos mina medarbetarvänner berörde mig verkligt illa.

Efter några timmar av detta gick jag in till min chef, Ernie Finkenstadt, och sade precis som det var. Jag kunde inte arbeta, jag var illa berörd av mina kollegers attityder, jag ville bara gå hem och vara i fred. Jag var inte van vid sådant här, det hade ingenting alls med mitt arbete att göra, men jag hade inte någon kraft kvar att jobba nu.

Ernie sade att han förstod mig precis, och att han kände mycket på samma sätt som jag. De hade diskussioner om att stänga kontoret tidigt på eftermiddagen, men att om jag ville gå hem nu så kunde jag gärna få göra det. Jag tackade honom och gjorde det utan att göra något väsen av det.

Inlägg 1.326: 4 – 5 apr 1968

Dödsskjutningsrapporteringen

Vi höll andan ända till klockan 01.00, för så länge höll CBS igång om Martin Luther King och hans död. Från det ögonblick då vi satte på TV-apparaten och fick höra de första korta nyhetsbulletinerna upprepades de om och om igen, fast påfyllda med mera detaljer allteftersom mera material kom in. Han hade skjutits på balkongen utanför sitt motellrum i Memphis, precis där han står på den här bilden tagen dagen före.

Martin Luther King på dagen före sin död, Memphis, 1968 (internet)

Och klockan 23.00 började ett en och en halv timme långt välredigerat minnesprogram om Martin Luther King, med överblick av hans liv och gärning, och med diskussioner med hans närstående medarbetare och med inlägg av ledande politiker både i Amerika och i andra länder. Det var så mycket innehåll i sändningen från CBS att vi inte hade den minsta tanke på att kolla vad de andra TV-stationerna gjorde. Men de hade med säkerhet liknande program på gång.

Jag tyckte att det var otroligt imponerande av en TV-kedja att kunna presentera allt detta inom loppet av bara några timmar. Mordet inträffade klockan 18.01 i Memphis i delstaten Tennessee – 19.01 i Nya York – och redan fyra timmar efter det hade CBS satt ihop sitt minnesprogram, plockat samman alla dessa gamla filmrullar från TV-nyheterna och bildarkiven, fångat in kända personer med minnen och kunskaper för att ta del i diskussionerna – och gjort det till ett program, som var så väl arrangerat att det verkade ha sammanställts under veckor av hårt arbete. Men de medarbetare som råkade vara i tjänst denna torsdagskväll hade gjort alltsammans omedelbart och utan minsta förvarning.

Ja, CBS hade varit vår favoritstation redan tidigare, och den här kvällen visade det sig att vi hade valt rätt favoritstation. Här har du firmamärket för stationskedjan, och hur det kom till får du se om du klickar här.

CBS firmamärke (internet)

I det lokala CBS-nyhetsprogrammet på morgonen upprepades naturligtvis en del av vad vi hade sett på rikssändningen kvällen före. Men ett inslag var nytt och lokalt. I konserthuset Carnegie Hall i Nya York på torsdagskvällen råkade det hållas en konsert till förmån för en liten negerhögskola i sydstaterna.

Carnegie Hall, New York (internet)

Någon uppe på första raden hade uppenbarligen haft sin filmkamera till hands och tursamt nog kunnat filma konsertens producent Robert Moseley, när han tjugo minuter efter mordet steg fram till mikrofonen och delgav publiken Martin Luther Kings död. Han lät sedan en präst yttra några ord den bortgångne, varpå orkestern följde med en bit av en gospelsång som avslutades i en dissonanskrasch. Du får se detta om du klickar här.

Inlägg 1.325: 1 – 4 apr 1968

Ekonomidiskussionsavbrottet

Richard Nixon hade inga opponenter i sin strävan att liksom 1960 åter bli Republikanernas kandidat. Delstaten Michigans guvernör George Romney hade redan året före ändrat sin aggresiva uppfattning om Vietnamkriget och i stället gjort sig till en Republikansk version av Demokraternas Eugene McCarthy. Men så hade han förklarat för en reporter, att orsaken till att han tidigare hade gått med på att Amerika sände sina söner dit berodde på att han hade blivit ”hjärntvättad” av militärer och diplomater.

George Romney (internet)

En president skall absolut inte kunna bli hjärntvättad, och det uttrycket tog helt kål på honom. Han blev utskrattad i hela landet och åkte ut ur tävlingen om den Republikanska kandidaturen vid det kommande presidentvalet. Efter det fanns det bara Nixon kvar.

Sådana politiska fadäser mindes jag inte från Sverige. Hur man än såg på det så var den amerikanska politiken mycket mera underhållande än den svenska. Det var mera liv i luckan, och det trivdes jag bra med.

På torsdagskvällen vid 21-tiden satt jag och hörde på radio – med hörlurarna på för att inte störa Ed som låg på dyschan och läste en bok. Jag lyssnade på en diskussion om Amerikas ekonomi, något som jag tyckte var både intressant och viktigt, för det gällde hur Vietnamkriget skulle finansieras. Plötsligt blev det ett avbrott för ett ‘viktigt nyhetsmeddelande’ – jag blev ilsk, för jag ville inte bli avbruten när jag höll på med någonting intressant.

Men ilskan försvann snabbt när jag fick höra vad det viktiga nyhetsmeddelandet handlade om.

”Nu ska du få höra”, sade jag till Ed och satte på TV-n.

Det tog som alltid en kvarts minut för TV-n att värmas upp.

”Har det hänt nåt?” undrade Ed och klev ut ur handlingen i sin bok.

För det mesta hade vi vår TV inställd på kanal 2, den lokala CBS-stationen, och det var på den kanalen som vi hade sett på kvällsnyheterna med Walter Cronkite fram till klockan 19.00, då han som alltid hade avslutat nyheterna med orden ”och så ligger det till” (eng. ”and that’s the way it is”).

Därför kom vi nu automatiskt tillbaka till samma kanal och där var förstås Walter Cronkite – för hur det än hade legat till klockan 19.00 så gällde det inte längre. Om du klickar här så får du se precis samma nyhetssändning med Walter Cronkite som Ed och jag nu satt och stirrade på och höll andan.

Inlägg 1.324: 1 apr 1968

Guldgruverikedomsdrömsförintelsen

En börshaj kunde inte ens resa bort på ett par dagar över ett veckoslut. Det hände visserligen ingenting på börsen över lördag-söndag, men det var ju på lördagen som aktiepriserna från fredagen stod att läsa i tidningen – och då kunde börshajen i lugn och ro fundera över vad han skulle göra med sin omätliga förmögenhet.

Nu rullade börshajen helt kolugnt iväg till en mystisk båthamn någonstans, tra-la-la-la-la, utan att ha en aning om vilka snarskankar som den elaka aktierbörsen kunde ha lagt för honom under fredagen. Inte förrän han råkade hitta affärsbilagan till en söndagstidning på kontoret blev vår börshaj – i det här fallet alltså jag själv – medveten om att hans aktier i den nyinköpta guldgruvan i Kanadas tassemarker hade rasat ner i ett bottenlöst gruvschakt.

Inte för att jag hade kunnat göra ett dyft åt saken om jag hade vetat om katastrofen redan på lördagen – det hade bara gjort mig nervös och orolig under hela det trevliga veckoslutet i Nya England – så det här var bara ett principgnäll över världens orättvisa. På måndagen gjorde jag mig förstås av med mina aktier i Giant Yellowknife Mines – nåja, jag sålde 51 av mina 60 aktier och resten behöll jag för att senare kunna spotta på dem.

Jag fick 2.738 kronor för de 51 aktierna, och då jag hade köpt dem för 4.050 kronor (se inlägg 1.307) så innebar det att jag förlorade 1.312 kronor just på dem. Jag hade förstås förlorat på de 9 aktier som jag behöll, men eftersonm jag inte tänkte sälja dem gjorde det ju ingenting. Jo, jag vet, att tänka så var helt befängt, men så var hela min idé att behålla en liten skvätt varje gång jag sålde aktier.

Att förlora an tredjedel av värdet på en aktie inom loppet av en enda månad, det gjorde mig faktiskt knäsvag. Är detta ett sätt att tjäna pengar på? Jag fick allt fundera på den saken. Och det gjorde jag verkligen. I exakt fyra dagar.

Det var intressant att uppleva hur folk omkring mig tog presidentens tal. Jag själv var chockad så in i själen, tyckte synd om Lyndon Johnson för allt gott han hade gjort, men tyckte samtidigt att han hade handlat helt fel genom att inte dra Amerika ut ur Vietnam. Jag såg faktiskt redan fram emot att få Robert Kennedy som president – fast  jag hade blandade känslor.

Robert Kennedy på valmöte, 1968 (internet)

Men överallt annars, bland mina IBM-kollegor och mina kundkontakter, likaväl som bland folket på tunnelbanan och ute på gatorna, där var det en riktig glädjedans över att bli av med Lyndon Johnson. Folkets lyckorus smittade av sig så att det fick även mig helt över på deras sida. Fast vad jag kunde uppsnappa så nämnde ingen Robert Kennedy i sammanhanget. Kanske de tänkte rösta på den där förfärlige Richard Nixon, honom som John Kennedy lyckades förinta i valet 1960?

Richard Nixon på valmöte, 1968 (internet)

Inlägg 1.323: 31 mar 1968

Tjänsteavslutningstalavslutningen

”Vad vi vann när vårt folk enades får inte nu gå förlorat på grund av misstänksamhet, misstro, själviskhet och politik hos oss alla. Jag har därför dragit slutsatsen att jag i min ställning inte borde låta mig engageras i sådana partipolitiska motsättningar som har utvecklats under detta politiskt kritiska år.” – Så vad tänkte han göra åt den saken? Vad kunde han göra? Avstå från att hålla valtal i år?

”Med Amerikas söner i fält långt borta, med Amerikas framtid hotad här hemma, med våra och världens förhoppningar om fred på spel varje dag, anser jag att jag inte bör ägna en enda timme eller en enda dag av min tid till personlig partipolitik eller några andra uppgifter än dem som direkt hör till mitt ämbete som president.” – Ja, han tänkte inte vara med i valkampanjen? Låta partiet sköta allt det? Ja, det kanske rentav vore klokt.

”Därför kommer jag inte att söka och inte att acceptera en utnämning av mitt parti till kandidat för ytterligare en period som president.” – Oj! Oj oj oj! Nu blev det plötsligt helt klart vad han ville säga med sitt tal.

Ed satte sig upp. Världshistorien flög omkring i vårt rum på brutna vingar.

”Men ändå skall världen veta, att ett starkt, självsäkert och vaksamt Amerika i kväll står berett att skapa en hederlig fred – och också står redo att försvara ett hederligt ändamål, oavsett vilka bördor, oavsett vilka uppoffringar som den plikten må kräva.” – Ja, det är riktigt, världen stannade ju inte just nu, även om det kändes så.

Nu var vi helt vakna. Detta var verkligen ett ögonblick av världspolitik och världsevenemang. Att det var förstasidesrubriker i världens alla tidningar i morgon var vi på det klara med.

Los Angeles Times Om Lyndon Johnsons Avgångstal, 1968 (internet)

”Nu blir det Robert Kennedy som blir president”, sade Ed när han hade hämtat sig och fått tillbaka talförmågan. ”Och han vill ha slut på Vietnam. Jag tycker det är bra. Han skulle nog ha vunnit valet ändå, men nu behöver  han inte slåss med Johnson.”

Jag sade ingenting. Jag begrep ingenting av amerikansk politik, men jag visste att detta betydde mycket i hela världsbilden. Hur den skulle komma att se ut hade jag ingen aning om.

Ed hade förstås rätt. Trots allt gott som Lyndon Johnson hade gjort, så hade Vietnamkriget förstört honom som president, och det var dags för någon annan. Och Robert Kennedy väntade i kulisserna. Vi fällde ut vår bädd, och fast klockan var bara 22.00 somnade vi i varandras armar – det kändes så gott och lugnande att vara nära tillsammans.

Om du klickar här får du till livs de sista fem minuterna av detta tal, precis så som vi upplevde det med vår lilla sprakande svart-vita TV-apparat.

Inlägg 1.322: 31 mar 1968

Talavslutningsbetydelsefullhetsföraningen

President Johnson lät trött på det hela, precis som vi. Men han pratade på, följde ordagrant de avslutande meningarna i sitt manuskript. Vi hade det betydligt skönare än han.

”Under hela min karriär i allmänhetens tjänst har jag tillämpat min personliga filosofi, att jag är en fri man, en amerikan, en allmänhetens tjänare, och en partimedlem, och alltid i den ordningsföljden. Under 37 år i tjänst för vårt land, först som riksdagsledamot, sedan som senator, som vicepresident, och nu som er president, har jag först och främst sökt ena folket. Detta har alltid varit viktigare för mig än att vara engagerad i splittrande partiverksamhet.” – Och ändå var det så mycket kiv mellan dem som gillade honom och dem som avskydde honom.

”Det är osämja i landet nu. Det är osämja mellan oss alla i kväll. Och given förtroendet som president för hela folket så kan jag inte bortse från att detta är ett hot mot det amerikanska folkets välbefinnande och mot fred och harmoni hos allt folk runt om i världen. Så jag vädjar till alla er amerikaner, oavsett era personliga intressen och farhågor, att avstå från splittring med alla dess negativa konsekvenser.” – Ja, nog levde Ed och jag på det sättet. Vi umgicks inte alls med folk som tyckte annorlunda än vi själva.

”För 52 månader och 10 dagar sedan, i ett ögonblick av tragedi och trauma, föll presidentpostens alla plikter på mig. Jag bad då om er hjälp och Guds hjälp för att kunna föra Amerika vidare, att läka våra sår, att fullfölja vår historia, att fortsätta framåt i återställd enighet, att återupprätta den amerikanska dagordningen, och att fullfölja Amerikas löften till hela vårt folk. I enighet har vi hållit dessa löften. I enighet har vi utökat dessa löften.” – Nu var presidenten rentav högtidlig i sitt ordval. Var det någonting på gång?

”Jag är säker på att Amerika i all framtid kommer att bli en starkare nation, ett mera rättvist samhälle och ett land med större möjligheter till självuppfyllelse just på grund av det som vi alla tillsammans har skapat under dessa år med oöverträffade insatser. Belöningen för detta kommer att bli ett liv i frihet, fred, och hopp för oss själva och för våra barn i all framtid.” – Jag kände mig inte alls sömnig längre. Det låg något i luften, men jag vågade inte tänka efter vad det kunde vara.

Inlägg 1.321: 31 mar 1968

Vietnamkanonmatsbehovstillfredsställelsen

Vi var förstås hemma igen i god tid för president Johnsons TV-tal. Vi slog oss ner i soffan precis så som vi alltid brukade sitta, med en av oss sittande under golvlampan och den andra liggande på rygg med huvudet i knät på den andre. Den här gången var det jag som satt och Ed som låg. Vi var färdiga för presidenten.

President Lyndon Johnson talar till folket, 31 mars 1968 (internet)

Det blev ungefär vad vi hade väntat oss. Kriget i Vietnam fortsätter som förut. Nordvietnams Tetoffensiv hade inte gett kommunisterna några segrar av betydelse. Sydvietnams 700.000 och Amerikas 600.000 soldater hade effektivt slagit tillbaka offensiven på alla de otaliga fronterna. Jaha. Det visste vi ju redan, men det var nog bra att få höra det igen.

President Johnson kom så med något helt nytt: de amerikanska trupperna skulle omedelbart minska ner sina offensiva operationer, i hoppet att Nordvietnam skulle bli mer villigt att förhandla om fred. Nåja, det lät ju hoppfullt. Bara det att ett sådant försök hade han gjort en gång tidigare utan minsta resultat.

Det var de goda nyheterna. Nu kom de dåliga, och det var dem som vi visste var anledningen till att presidenten höll det här talet. Under Tetoffensiven hade ytterligare 11.000 amerikanska soldater skickats till Vietnam, och under de kommande fem månaderna skulle vi komma att sända dit ännu en kontingent på 13.500 man. Naturligtvis – han behövde mera trupper där igen. Och igen. Och igen.

Dessa Vietnamtal var alla likadana. Och Lyndon Johnson talade så långsamt och presidentiellt att det blev rentav sömnigt att lyssna på honom. Nu gick han in på att vi måste vara villiga att höja våra skatter för att balansera Amerikas budget. Den hade ett underskott på 100 miljarder kronor för det här året, och nästa år skulle det bli det likadant, om vi inte gjorde något åt saken. Detta hade han sagt många gånger. Ingenting nytt. Och visst hade han rätt. Man kan ju inte ha en halv miljon soldater i krig utan att betala för det.

Och så var det dags för det vanliga slutet. En dag kommer  det att bli fred i Sydöstasien. Det kommer det att bli, därför att folket där vill ha fred. Ed och jag sussade nästan vid det här laget. Jag smekte honom på kinderna och han nafsade efter mina fingrar som en vovve. Vi stängde inte av presidenten utan lät honom mala på tills han blev trött. Men vi måste vara på vår vakt – kommunisterna kan slå till när som helst igen. Vi kommer att vinna en sådan batalj igen, precis så som vi alltid har gjort.

Och så om igen. Vi amerikaner var beredda att sitta ner och diskutera fred med Nordvietnam, när som helst, var som helst, och med vem som helst.