Inlägg 2.190: 1 aug 1970

Parkansningsnoggrannhetskravet

Efter föreställningen föreslog jag Bill att vi skulle gå till Metropolitans konstmuseum. Han hade själv haft det med på sin lista, därför att han tyckte mycket om Rembrandt och alla de andra konstnärerna från den epoken. Och eftersom muséet låg mitt i Centralparken skulle vi ju då också få in parkpromenaden, som Bill också hade med i sin att-göra-lista för Nya York.

Vi fick en skön promenad de nio kvarteren längs Sjätte avenyn, och jag berättade då för Bill att det var bara 30 år sedan tågen hade skramlat fram över hela den här gatan på sin viaduktbana ända upp till Centralparken, som tog vid efter 59:e gatan.

Sjätte avenyn med viaduktbanan, New York (internet)

Jag tyckte att det var härligt att få detta osökta tillfälle att gå omkring i denna underbara jättepark, men Bill var inte så imponerad.

”De sköter då inte den här parken något vidare. Om den här gräsmattan hade klippts ordentligt och fyllts i där det behövs, så hade det varit oändlgt mycket vackrare att ströva omkring här. Och se på bänkarna, de är trasiga nästan allihopa.” – Centralparken hade inte motsvarat hans uppskruvade förväntningar.

Det var nog så som besökare från det prydliga och välansade Europa såg inte bara Centralparken utan hela Nya York. Jag hade själv i början reagerat mot att privat egendom och egna hem som regel var så väl underhållna, medan man tycktes tillåta alla gemensamma markytor, som gator och parker, förfalla tills de efter många år slutligen fick helt nyskapas i tiptop skick. Men det var då det, och nu såg jag det inte längre. Bill Olofssons reaktion återkallade hos mig att jag en gång hade tänkt precis som han. Nu föreställde jag mig under några flyktiga minuter hur Centralparken i Nya York hade sett ut om den hade fått lika mycket omvårdnad och ans som, säg, Stadsparken i Örebro eller Humlegården i Stockholm.

Tavlorna på museet tyckte Bill mycket om att få se – och det gjorde jag också. Han hade tänkt sig, utan att direkt ha funderat på det, att bese mer eller mindre allting där, och så fick han välja epok och konstart rätt mycket i detalj innan han kunde få se just det som han ville. Han var van vid att stora museer var mera begränsade i sitt utbud – här kunde man omöjligen se mera än en liten bråkdel av allting, även om man bara passerade det mesta utan att egentligen stanna till och njuta av konsten.

Flygfoto av Metropolitans konstmuseum, New York (internet)

”Jag skulle behöva vara här i en vecka för att få se allt jag ville se”, klagade Bill, när vi satt och åt lunch intill Musernas Fontän (eng. Foutain of the Muses), skapad av Carl Milles just före sin död år 1955.

Musernas fontän av Carl Milles, Metropolitans konstmuseum, New York (internet)

Inlägg 2.189: 1 aug 1970

Bensprattelaversionen

Bill stod och väntade utanför Radio City Music Hall när jag kom dit några minuter i 09.00 på lördagen.

”Har du ätit frukost?” undrade jag artigt. Jag hade ätit, men vi hade inte gjort upp den saken i förväg per telefon. Därför skulle jag förstås ha gått med honom någonstans, om han inte hade fått i sig någon mat ännu.

Vi var med avsikt litet tidiga, så vi satte oss i den luftkonditionerade foajén en trappa ner för att prata tills föreställningen började. Jag pekade ut rombmönstret i den eleganta heltäckande mattan därnere och berättade att den formen återfanns i inredningen överallt i Radio City Music Hall – men detta var helt uppenbart inte så värst intressant.

Nedre foajén, Radio City Music Hall, New York (internet)

Vi pratade om vad Bill hade gjort i Indiana i 2½ månader nu på sommaren. Jag hade egentligen ingen aning om hur man gjorde en internrevision – jag hade ju studerat ämnet revision på handelshögskolan, men hur den i praktiken gick till fick man aldrig lära sig där. Och dessutom existerade inte ordet datamaskin i handelsutbildningen på 1950-talet, så det hade inte hjälpt ändå.

Bill berättade att han hade vistats utomlands – alltså i Osverige – nästan jämt alltsedan SKF-tiden. Härnäst skulle han bo i Bryssel i ett halvår. Han trivdes med att leva på det viset – jag sade att jag skulle ha det svårt med att hela tiden nästan bosätta mig på olika platser runt om i världen, men att det säkert var berikande.

På vår väg upp till teaterlokalen gick vi igenom den på mig otroligt imponerande entrélobbyn. I likhet med alla lokalerna därinne hade den kvar sin ursprungliga art-déco-stil, som var gängse då teatern kom till år 1929. Medan jag stolt uppvisade detta Nya Yorks arkitektoniska mästerverk, såg Bill lobbyn mest som korridoren mellan foajén därnere och våra platser i teaterlokalen i gatuplanet.

Entrélobbyn, Radio City Music Hall, New York (internet)

Precis som jag hade väntat så här på en lördagsmorgon var det mycket glest med publik i den stora teaterlokalen. Den rymde 6.200 åskådare och vi delade den nu med bara uppemot tusentalet andra morgonpigga själar.

Teaterlokalen, Radio City Music Hall, New York (internet)

”Skönt att inte behöva trängas”, sade Bill, och jag tror att det var en positiv reaktion.

Filmen, vilken det nu var, tyckte Bill om, men det 45 minuter långa scenuppträdandet kunde han gärna ha avstått ifrån. Och det var ju hela anledningen till att vi hade gått dit! Nej, för bensprattel hade han ingenting till övers. Nåja, inte jag heller, men precisionen i bensprattlet just här var ju världsberömt. Jag fick sista ordet i ämnet.

Rocketterna, Radio City Music Hall, New York (internet)

Inlägg 2.188: 31 jul 1970

Storstadsintroduktionsplanläggningen

Väl installerad på sitt hotell – jag vill minnas att det var hotell Wellington, för det var där som svenskar på besök i Nya York alltid verkade att hamna – ringde Bill Olofsson upp mig på fredagskvällen.

Hotell Wellington, New York (internet)

Vi diskuterade hur han skulle sätta ihop sitt program för dagarna i Nya York. Han hade läst upp sig ordentligt om staden och hade redan klart för sig precis vad han ville göra. Han tänkte ta en rundtursbuss till allt sevärt, besöka Förenta Nationerna, ta en båttur runt Manhattan, se Metropolitans konstmuseum, vandra runt i Centralparken, se en föreställning på Radio City Music Hall, och åka upp i den högsta skyskrapan för att se på utsikten därifrån.

Vad Bill Olofsson skulle utforska, New York, 1970.talet (internet)

Jag hade haft en egen lista med några av dessa göromål redo i bakfickan för honom, men enbart att höra alla dessa välbekanta turistmål i en enda lång rad fick min hjärna att bäva av trötthet. Oj, så mycket att göra – så många köer – så mycket jäkt. Och det lustiga var att hans röst inte förrådde ett uns av hänryckning inför dessa dagar av utforskning – han läste bara helt monotont upp sin att-göralista för de fem dagarna.

Exempel på en att-göra-lista (internet)

Jag kom att tänka tillbaka på vår tripp till Norge tillsammans för länge sedan. Jag hade glömt bort att han pliktskyldigast hade gjort allt vad en turist skall göra för att få ut det mesta av sin resa. Han kom aldrig spontant på någonting att göra – eftersom det var jag som körde skotern blev det jag som plötsligt svängde in på någon avtagsväg som kanske skulle leda någonstans intressant.

Nu hade han redan sin lista, och den var tillräckligt lång, så det fanns då rakt ingen anledning för mig att lägga till någonting. Nu gällde det bara att sortera hans uppdrag. Jag sade genast att Radio City Music Hall skulle bli det första, för just lördagsmorgonen var det bästa tillfället under veckan – samma program som alltid, men utan köer och med låga biljettpriser. Bill hade inte alls tänkt sig den tidpunkten men såg fördelarna med den och gick med på idén. Vi skulle träffas utanför biografen, alldeles nära hans hotell.

Jag hade förstås tänkt ha Ed med mig på en del av vad vi skulle göra tillsammans, men det borde bli söndagen – på lördagen skulle Bill och jag återbekanta oss med varandra, och det skulle gå bäst på egen hand och med svenska som språk. Efter lördagen skulle jag också veta hur Bills program skulle passa Ed, så att det inte skulle bli till en enda stor gäspning.

Inlägg 2.187: 27 – 31 jul 1970

Julhelgsplaneringsavsvalkningsförsöket

Under den sista veckan i juli bestämde vi oss äntligen för hur vi skulle bete oss under julen. Jag skulle resa ensam till mina föräldrar för att – för en gångs skull – kunna låta dem prata svenska med mig. Vi skulle göra släkten och deras gamla vänner som jag hade känt sedan unga år, och de skulle få tillfälle att känna att jag inte var ‘helt’ förlorad för dem. Och jag tänkte att åtminstone ännu inte tala om dem att jag inte längre var svensk. Vilket jag naturligtvis fortfarande var och skulle komma att vara så länge jag levde, vilken nationalitet jag än hade antagit.

Jag skulle vara borta i två veckor, resa dit den 21 december och komma tillbaka den 4 januari. Under den tiden skulle Ed resa till Österrike på en vecka med en grupp som ‘vår’ sportaffär ordnade till.

Det som gjorde planeringen för vintern så extra akut var att Nya York den här veckan hade en värmebölja av den värsta sorten. Fukten bokstavligen droppade ut ur luftkonditioneringsapparaterna som stack ut från fönstren på alla äldre hus längs gatorna för att göra det drägligt därinne. Plask plask kom det utan varning jättedroppar rätt i ansiktet när man gick där på trottoaren – och det kändes bara skönt och svalkande.

Månaden slutade med samma kommissionscheck på 1.603 kronor som jag numera alltid fick. I början utgjorde den ett tröstbelopp för att bringa upp månadslönen till vad den skulle ha varit utan kommission, men nu när alla runt omkring en antingen blev av med sina jobb eller fick ordentliga nedskärningar i sina löner, ja då var denna ‘lilla’ kommissionscheck manna från himlen.

Den 31 juli kom Bill Olofsson till Nya York. Det var en kille, som jag kände från kostbokföringen på SKF år 1961. Jag arbetade inte ihop med honom men kände honom tillräckligt väl för en liten rundtur till Norge på min skoter på sommaren 1961 (se inlägg 180). Vi tältade inte utan bodde över på små enkla rum för resande – eller vad de nu kallades. Den enda bild jag äger av Bill Olofsson är denna, där vi försöker höra dagsnyheterna på radioapparaten i vardagsrummet hos dem som vi hyrde in oss hos under en natt någonstans.

Lyssnar på radionyheterna tillsammans med Bill Olofsson, Norge (1961)

Vi hade brevväxlat några gånger under åren, och nu hade han kommit till staden Elkhart i delstaten Indiana på ett 2½ månader långt affärsbesök – han var internrevisor till yrket – och den 20 juni 1970 berättade han i ett brev till mig om sina första intryck av Amerika.

”Mötet med USA har varit på flera sätt en överraskning. Naturligtvis blir man imponerad av den höga materiella standarden. Alla bor i stora, fina villor med en stor, välklippt gräsmatta runt om. Det anses inte fint att bo i vanlig hyreslägenhet här. Bilarna kan till storleken nästan jämföras med en smärre europeisk buss. De är dessutom alla försedda med automatväxel, stereoradio och luftkonditionering, och det är man ju inte precis van vid. Jag disponerar en Mercury stationsvagn här i Elkhart. Hoppet till den från den lilla SAAB jag körde i Stockholm är enormt stort.

”Jag bor ett stycke utanför stan på Holiday Inn. Det är byggt kring en stor, öppen gård med en swimming-pool i mitten. Så här är det skönt under sommaren. Rummen är försedda med luftkonditionering och är rymliga och bra. Att det är TV på varje rum är en svensk inte heller van vid.

”Centrum av stan är ganska nedgånget och slitet och gör på mig ett Tivoli-betonat intryck med alla sina blinkande skyltar och fladdrande vimplar på bilförsäljningsställena och bensinstationerna. Man ser aldrig någon gå, utan alla färdas alltid i bil. Omgivningarna är vackra med mycket vacker lövskog, sjöar och floder. Men eftersom allemansrätten inte existerar, så måste man hålla sig på vägarna, och jag saknar mycket att jag inte kan ströva omkring fritt. När jag har gått och promenerat i utkanterna av stan har jag nästan blivit betraktad som en suspekt figur.”

Och nu skulle han komma till Nya York på fem dagar under sin återresa till Sverige. Han hade sitt hotellrum bokat, och han skulle se sig om i staden under sin vistelse, mycket på egen hand och en del med mig som sällskap. Det skulle bli bra roligt att få återse honom nu efter nio år.

Inlägg 2.186: 18 – 26 jul 1970

Strandsommardagarna

Det var varmt, inte hett, på veckoslutet, och disig sol. Rätt skönt för Ed och mig att vara ute vid havet bland alla våra vanliga gelikar på vår vanliga bögstrandremsa båda dagarna. På måndagen vräkte regnet ner hela dagen, men då var jag ju inomhus och arbetade hos Walston, så det spelade ingen roll. Dagens tidning innehöll en helsidesartikel om livet i ‘Depressionens Amerika’ – som rubriken gjorde gällande. Att vi hade en depression var nog en överdrift, men det var lätt att tycka så för mig, som hade arbete och inkomst på det torra.

IBM hade ju som princip att aldrig avskeda sina anställda utan giltigt skäl, och svaga affärer ansågs i det sammanhanget inte giltigt. Genom att börsmäklarna avskedade folk på löpande band i dessa dagar fick förstås vårt kontor mycket mindre att göra – mindre försäljning, färre installationer – men vi var alla kvar i IBM:s famn.

Men det kom naturligtvis inte heller några nyanställningar ombord. Om jag hade invandrat till Amerika i juli 1970 i stället för i juli 1963, så hade jag kanske fått bosätta mig någonstans ute på vischan – eller rentav utvandra tillbaka till Sverige.

På onsdagen var det ännu inte klart med kontraktet med Merrill Lynch, men hur det nu gick till så fick de till slut ihop någon sorts kontrakt för mig att vara hos dem i 100 dagar – fast inte i ett sträck. Enligt vad jag förstod kunde de ditkommendera mig närhelst de behövde ett handtag. Skulle jag då sitta på stolskanten, alltid redo att ge mig iväg dit? Nej, inte riktigt så, för jag kunde ju ha ett annat arbete på gång. Jag begrep ingenting, och det var kanske lika så gott, för jag tror inte att någon annan begrep det heller.

Nu hade sommaren till slut anlänt på allvar – Ed och jag kunde vara ute i Riisparken varenda veckohelg. På lördagen den 25 juli hade vi för ovanlighetens skull en kamera med oss, och här står jag i vattenkanten och visar upp mig i mina moderiktiga polisonger. På bilden syns det något som jag först inte kunde identifiera, mitt mellan mitt huvud och badhusets två tornspiror. Det är faktiskt silhuetten av en badvakt, sittande uppflugen på sin höga stol för att övervaka att ingen höll på att drunkna.

Med moderiktiga polisonger på stranden i Riisparken, New York (1970)

Här är jag igen, rufsig och hårig över hela kroppen. Att jag kunde tillåta mig att se ut på det sättet!

Rufsig och hårig på stranden i Riisparken, New York (1970)

Det fyra meter höga trådstaketet bakom mig utgjorde gränsen mellan Riisparken och den badstrand som ‘tillhörde’ villorna därovanför. Den stranden var lika allmän som Riisparken, men Ed och jag hade aldrig en tanke på att vistas på den sidan om staketet.

Står på stranden framför Riisparkens strandstaket, New York (1970)

Inlägg 2.185: 15 – 21 jul 1970

Självotillräcklighetskänslospökeriet

När jag senare fick tillfälle att sitta med räknestickan och dividera 125.000 med 600 timmar så kom jag fram till att IBM skulle kräva Merrill Lynch på 210 kronor i timmen för mitt arbete. Det verkade helt galet! Inte var jag värd så mycket pengar! Det skulle betyda att om jag gick på bio i ett par timmar, så berövade jag världens ekonomi på 420 kronor. Och en god natts sömn vara värd 1.680 kronor.

Nej, så kunde man ju inte resonera! Men en stark känsla av otillräcklighet kunde jag inte komma ifrån. Jag tänkte en hel del på pappa, som ju varje dag måste värdera sin tid och därmed sig själv, när han var ute för att ackvirera konstruktionsarbeten för sin ingenjörsbyrå. Han var ju tvungen att betala sina unga ritpojkar ett visst belopp i timmen, månad in och månad ut, helt oavsett om de hade fullt upp att göra, och hans kunder måste ju då, för att det hela skulle gå ihop, betala så mycket för deras ritarbete att det räckte till ritarnas löner. Inte för varje timmes arbete utan för varje timme som pappa fick betala dem. Och framför allt måste ju pappa ta betalt för sitt eget konstruktionsarbete, inte bara för de timmar då han verkligen konstruerade, utan också för de timmar då han inte arbetade – eller var ute och ackvirerade för nya arbetsuppgifter.

När jag tänkte på detta förstod jag att jag aldrig skulle kunna vara en ‘fri företagare’, för jag skulle aldrig få frid i min själ – jag skulle aldrig kunna förklara för mig själv att jag måste ta mera betalt än vad jag var värd, just för att täcka de timmar då jag gjorde annat än att direkt arbeta. Jag ville ha en månadslön och sedan göra mitt bästa för att åstadkomma mitt bästa resultat – utan tankar på vad jag gjorde under varje given timme. Det var därför nödvändigt för mig att helt koppla bort tanken på vad IBM tog betalt för mitt arbete. Jag skulle fortsätta att arbeta som förut och få betalt som förut – precis som ju var fallet – och låta timvärderingen bli något som bara IBM och kunden sysslade med, utan att jag blandade in mig själv i det.

Harriet sade också att gamla goda Walston behövde ett handtag under ett par dagar. Det måste ha gällt deras Mäklar-CCAP, som jag hade hjälpt dem att installera för inte så hemskt länge sedan. Det kändes gott att de hade frågat efter just mig, men de tänkte väl att jag skulle komma ihåg varje liten ändring som de hade gjort i sitt program.

Jag arbetade hos dem på måndagen och tisdagen utan en tanke på att jag kostade dem 9 timmar à 140 kronor.

Inlägg 2.184: 15 jul 1970

Tjänsteuthyrningsmetodsobehagskänslan

När min dagliga uppgift sedan en tid tillbaka – att hjälpa Hayden Stone att installera och använda Mäklar-CCAP-programmet – som genom ett trollslag försvann på onsdagsmorgonen den 15 juli, betydde det inte alls att jag nu skulle komma att övergå till det gängse tillståndet av sommarslöhet. Nu fanns det ju ingen anledning för mig att stanna kvar längre här nere på Vattengatan – om man bortser från den nya vackra kontorsinredningen.

Jag stegade därför glatt och soligt in till Harriet Molk för att påskynda hennes beslut att bli av med mig. Men hon var snabbare med att starta konversationen än vad jag var: ”Jag håller just på med att förhandla med Merrill Lynch om ett kontrakt på 125.000 kronor allt som allt. För det skulle du hjälpa dem i 100 dagar med start nästa onsdag. Vad säger du om det?”

Det visar nog hur jag hade omstöpts till att ta mina metaforer från den amerikanska historien, när jag nu kände mig stå nere i sydstaterna på en pall till allmän värdering och bli såld till en bomullsplantageägare för ett jättebelopp – som inte alls var avsett för min egen del. Nåja, det var precis vad jag tänkte, men man säger ju inte alltid vad som rör sig djupt därinne i hjärnvindlingarna. Och det var ju inte Harriets fel – det var en ren följd av den nya regeln, att IBM:s systemingenjörstjänster var till salu per timme i kontanter, i motsats till att som tidigare ges bort som en lagniappe till en kund vid köp av stora datamaskiner (se inlägg 2.159).

Jag älskar det franska ordet lagniappe. Det finns med i engelska ordböcker men inte i de svenska, och därför måste jag här förklara vad det betyder. Det används om den lilla gåva som, för det mesta oväntat, ges ‘på-köpet’ till en kund vid ett större affärsavslut. Några vykort när man hyr ett motellrum över natten, eller en bunt persilja när man köper några fina abborrar i fiskaffären.

Min kommentar var litet snällare: ”Ja, men det var ju bra. Då får IBM in pengar för att betala min lön.”

”När det gäller långtidskontrakt, så räknar vi med sex betalda timmar per dag, för man arbetar ju sällan intensivt hela dagen lång”, förklarade Harriet så gott det gick.

Jag tyckte instinktivt illa om att hyras ut per timme, ungefär som en roddbåt i en parkdamm. Detta var den nya kapitalismen. Men det dög så länge det inte var jag själv som skulle hålla på med att kompromissa om mitt eget värde som uthyrningsobjekt. Sedan kunde jag ju gå till den som hade köpt mig och syssla med de dataämnen som för mig var oändligt mycket intressantare än värdesättningen av min person.

Inlägg 2.183: 15 jul 1970

Automatiseringsdröjsmålskonsekvenserna

Hayden Stone hade varit en fenomenal börsmäklarfirma. Den hade en omsättning som var femdubbelt så stor under år 1968 jämfört med bara åtta år tidigare – och detta trots att börsen nu var stängd på onsdagarna under halva året. Hayden Stone hade 50 försäljningskontor runt om i Amerika och 50.000 investerare gjorde sina affärer hos dem. Det var stora pengar att tjäna för firman när massor av kunder i panik sökte sälja alla sina aktier, men Hayden Stone hade inte tillräckligt med folk för att sköta allt som behövde göras.

Om de hade installerat IBM:s effektiva Mäklar-CCAP-program i god tid, så som deras konkurrenter hade gjort, då hade det nog gått bra. Nu väntade de tills de var i trångmål, och först då beställde de nya datamaskiner från IBM och gjorde planer för att installera Mäklar-CCAP.

Men allting tar tid, och medan de väntade på att installationen skulle komma till pass någon gång under hösten kunde Hayden Stones personal, hur duktig den än må ha varit, inte klara av volymen av säljorder. Deras bokföring blev efter, kundernas order tog på tok för lång tid att nå marknaden, och priset på kundernas aktier fortsatte att sjunka medan deras säljorder satt fast i rören. Hayden Stone fick upprepade gånger order av börsens ledning att minska sin ordervolym tills de kunde sköta den tillfredsställande.

Det var i samband med deras stora beställning på den nödvändiga datautrustningen som jag hade kallats tillbaka från min nya arbetsuppgift för att hjälpa dem – men de var alldeles för sent ute. Hayden Stone sprack i limningen, på samma sätt som de flesta andra börsmäklare. Inte med en ljudlig krasch, utan genom att sakta och metodiskt förlora en efter en av sina funktioner som var av betydelse för deras kunder. I mitten av juli 1970 avbeställde de sin nya utrustning från IBM, men deras pina bara fortsatte, och följande år inköptes hela firman, troligen för en ringa penning, and en dittills rätt osynlig mäklarfirma.

Eftersom namnet Hayden Stone hade stort marknadsvärde på Murgatan bytte snart därefter den nya ägarfirman sitt eget namn till – Hayden Stone. Skillnaden mellan det gamla och det nya Hayden Stone var att firman nu vilade i Sanford Weills kapabla händer. Under det följande årtiondet kom denne man att på liknande sätt inköpa ett dussin fallfärdiga börsmäklarfirmor och förena dem under ett namn, Shearson. Många år senare krönte Sanford Weill sin karriär med att leda Amerikas största bank, samma ‘stora bank som inte skulle bedra en liten kund som jag’ (se inlägg 107).

Sanford Weill (internet)

Inlägg 2.182: 15 jul 1970

Affärsframgångskonsekvenssvårigheterna

Du kanske minns hur min lilla IBM-grupp hjälpte börsmäklarfirman E F Hutton att installera vår Mäklar-CCAP som pionjär på området redan år 1966 (se inlägg 627-628). Visst var det en viss risk med att vara först, men när det verkligen började köra ihop sig hos börsmäklarna i början av år 1968, så hade E F Hutton ett automatiskt ordersystem som tog hand om det enorma bokföringsarbetet utan mycket extra arbete för personalen och med samma fortsatt goda service för kunderna.

År 1968 hade det blivit så svårt för de flesta mäklarna att hänga med, att börsen sökte hjälpa dem genom att korta ner aktiemarknadens dagliga öppethållande. Detta hjälpte inte mycket, och vid halvårsskiftet tog börsen ett drastiskt steg: i sex hela månader på hösten 1968 var börserna lika stängda på onsdagar som på lördagar och söndagar. Visserligen minskade inte heller detta volymen så mycket som man hade räknat med – de återstående börsdagarna blev mera belastade i stället – men det lugnade ner trycket på Murgatan en hel del. Personalen fick en ostörd onsdag varje vecka, vilket hjälpte dem att komma ifatt med bokföringen, när enbart lördagarna och söndagarna inte längre räckte till.

Många små börsmäklarfirmor tålde inte förlusten av en femtedel av sin affärsvecka och slog permanent igen butiken. E F Hutton och andra mäklare som hade förberett sig i tid genom att automatisera åtnjöt de stigande kommissionsinkomsterna utan att behöva anstränga sig över hövan i det nya klimatet. Men det blev farligt för resten av börsmäklarna – det gick väl någorlunda hyggligt nu med den reducerade öppethållningen, men om volymen skulle växa ytterligare, ja, då kunde det hända saker.

Och det gjorde det naturligtvis. Efter en hyfsad börsmarknad under år 1969 kom år 1970 med snabbt fallande aktiepriser, och då ville plötsligt alla kunderna sälja sin aktier. De hade haft bråttom när de ville köpa aktier när de gick upp i pris, men nu råkade de i panik för att bli av med hela rasket. Det gick som smort även nu för de automatiserade firmorna, men de som hade förlitat sig på sin duktiga personal hade inte en chans. Alla börsmäklarna tjänade mera pengar än någonsin, men om de inte kunde utföra sitt arbete till belåtenhet och enligt bestämmelserna, ja, då gick det bara inte.

Att hundratalet små börsmäklare klaffade ihop under trycket av för många kunder, för stora inkomster och för mycket arbete hade inte väckt någon större uppmärksamhet. Men nu när en välkänd jättefirma som Hayden Stone var nere på knä, då fick pressen mycket att rapportera.

Inlägg 2.181: 13 – 14 jul 1970

Framtidsplaneringsnödvändigheten

Efter allt mitt förberedelsearbete kände jag mig nu vara mera amerikansk än alla dem som hade blivit medborgare genom att bara låta sig födas i Amerika.

Naturaliseringscertifikatet kom till mig med posten några dagar senare, och det har jag hittills använt endast för att ansöka om mitt första amerikanska pass och för att registrera mig för röstning. Resten av tiden har det legat i säkerhet i mitt bankfack, varifrån jag just nu tog hem det för att få veta exakt när jag blev en av amerikanarna.

Mitt naturaliseringscertifikat,makulerat för lagenlighet, Palm Springs (2014)

På tisdagen arbetade jag åter som vanligt hos Hayden Stone för att göra det lättare för dem att installera de nya programmen så snart som de hade fått sina nya datamaskiner levererade. Redan följande dag fick jag veta vilken dag detta skulle ske – det var ‘aldrig’.

Under 1960-talet hade börsmäklarna tjänat grova pengar på det snabbt växande intresset för aktieinvesteringar. Omsättningsvolymen på de stora börserna steg rapidartat år efter år – som du redan vet spekulerade jag själv vilt i aktier, vilket resulterade i ett par succéer och många snöpligheter. All denna aktivitet betydde stora inkomster för de olika firmorna – varje utfört uppdrag på börsen betydde en flerprocentig kommissionsinkomst för mäklaren.

Men varje uppdrag på börsen betydde ju också en viss arbetsinsats för mäklarfirmans folk. De fick arbeta hårdare och snabbare för att hänga med, så att kunderna blev nöjda. Att köp- och säljorder blev snabbt utförda var en nödvändighet, och resultatsrapporteringen till kunden var viktig. Dessutom skulle den månatliga redovisningen av alla konton sändas ut i rätt tid. Alla dessa funktioner blev mer omfattande för mäklaren, både när kunderna gjorde flera affärer och när nya kunder kom till.

Snabbare och hårdare räckte inte alltid till – mäklarens arbetsstyrka fick ofta ta till kvällar och nätter för att hinna med allt efterarbete. Visst anställdes det mera folk, men omsättningen steg ändå mycket fortare. En del mäklarfirmor såg vart det barkade och gick in för att automatisera sin verksamhet. IBM stod redo med vad som behövdes för mäklaren att klara av sitt arbete. Där kom vårt IBM-kontors programmeringsarbete in för att göra IBM:s redan existerande kommunikationsfunktion CCAP direkt användbar just för börsmäklarfirmorna. Vissa firmor gav sig på denna form av automatisering, medan de flesta litade på att deras flinka personal skulle kunna rida ut den annalkande stormen på egen hand.

Inlägg 2.180: 13 jul 1970

Medborgarskapsnaturaliseringsproceduren

När jag så småningom kände mig redo för det, skulle jag intervjuas för medborgarskap. Vid denna intervju skulle jag ha med mig två karaktärsvittnen, båda amerikanska medborgare och båda obesläktade med såväl mig som varandra. Jag valde Edward Lindquist-Broome. som råkade ha ett svenskt efternamn, och Bill Granberg, som också råkade ha ett svenskt efternamn. Båda dessa män har redan figurerat här i mitt skriveri – Bill på inlägg nummer 1.554, och Ed på nättopp vartenda inlägg efter nummer 329. Att Ed var min älskare fick helt uppenbart inte nämnas vid intervjun. Han bodde officiellt på säkert avstånd från mig på Ritterplatsen 826 i Bronx, medan Bill bodde mera i mitt grannskap. Vi hade nogsamt gått igenom sådana fakta som när och var vi lärde känna varandra, hur ofta vi träffades, och hur väl de kände mig. Eftersom det mesta av av detta av nödtvång befann sig på ett gott avstånd från sanningen var det noga att vi på ett hum hade samma väsentliga uppgifter att komma med.

Intervjun ägde rum i ett privat rum på samma federala invandringsmyndighet på Västra Broadway, troligen någon dag i juni månad. Jag fick inte en enda fråga om den amerikanska konstitutionen att besvara. Att jag hade varit anställd på IBM hela tiden nästan sedan dagen för min ankomst till Amerika var helt uppenbart något som vägde tillräckligt tungt för att onödiggöra vidare utforskning. Låt mig säga att intervjun var så enkel att jag egentligen inte minns någonting av den. Inte en enda liten gnutta av konfrontation dök upp.

Jag minns att jag efter intervjun fick svära, med handen rest med handflatan vänd framåt, att jag skulle ‘förkasta varje order given av någon utländsk potentat’ (eng. reject every command given by any foreign potentate), vilket blev ytterligare ett ordagrant citat att minnas under resten av mitt liv.

Snart därefter kom det ett brev med posten att jag skulle komma till ett visst rum i den federala domstolsbyggnaden på Pärlgatan (eng. Pearl Street) 500 på måndagen den 13 juli 1970 klockan 11 på förmiddagen för min officiella insvärjning till amerikansk medborgare.

Domstolsbyggnaden, i eller nära vilken jag blev amerikansk medborgare, New York (internet)

Jag hade trott att det skulle bli något lika privat som min intervju på invandringsmyndigheten. Men i stället var vi flera hundra invandrare från alla världens hörn, och vi fyllde alla åhörarbänkarna i en stor domstolssal. Vi fick höra ett kort, formellt tal av någon domare och sedan fick vi, alla tillsammans, stå upp och med handen lyft på samma sätt igen svära samma ed som jag tidigare hade gjort. Det var då som jag blev en naturaliserad amerikansk medborgare.

Inlägg 2.179: 13 jul 1970

Tillhörighetsbehovsbegärstillfredsställandet

Under första halvan av år 1970 hade jag börjat betrakta det amerikanska samhället mindre som en massa kuriositeter – vilket jag tvivelsutan hade gjort under de första omtumlande åren i det nya landet – utan som ett råmaterial, som borde formas till något som skulle kännas naturligt för mig. Kuriositeterna borde alltså inte avnjutas utan i stället rättas till. Och för att rättas till kunde jag ju inte bara sitta och vänta på att någon skulle göra det – jag måste ju själv kunna rätta till kuriositeterna eller åtminstone ha rätt att beordra någon att göra det. Som utländsk långtidsturist i Amerika kunde jag ju inte på fullt allvar applådera och kritisera hur amerikanarna själva formade sitt land och sitt samhälle. För att göra det måste jag först bli en av dem.

Och för att bli en av dem måste jag vara amerikansk medborgare i stället för svensk. Efter sju års inhämtande av de dagliga politiska synpunkterna, ventilerade framför allt i min Nya Yorks Tidender, hade jag blivit mera politiskt hemtam än vad jag någonsin hade varit i Sverige, den utmärkta Göteborgs Handels- och Sjöfartstidningen till trots. Vid det här laget kom jag visserligen mycket väl ihåg hur Sverige styrdes – sju år tidigare – men i dag var jag oändligt mycket mera insatt i hur Amerika styrdes och vilka problem som var viktiga att få lösta.

Enligt bestämmelserna kunde jag bli amerikansk medborgare om jag hade bott i landet i fem år – vilket jag aldrig hade tagit reda på utan bara trodde mig veta – och jag hade nu bott i Amerika i sju år, vilket ju är fem år med råge och borde räcka till. Så på en lunchrast någon dag i maj, innan Ed och jag reste till Europa på semester, så stegade jag över till den federala invandringsmyndigheten (eng. Immigration office) i Nya York. Den råkade ligga på gångavstånd för mig, på Veseygatan (eng. Vesey Street) mellan Kyrkogatan och Västra Broadway (eng. West Broadway), i en stor kontorsbyggnad omedelbart norr om det blivande Världshandelscentret – byggnaden skymtar på några av mina tidigare bilder (se inlägg 1.340, 1.666, och 1.889-1.890). Ingången till invandringsmyndigheten var från Västra Broadway, och det är därför den adressen som jag bäst minns.

Den federala kontorsbyggnaden mellan Västra Broadway och Kyrkogatan, New York (internet)

Där fick jag en del broschyrer ur vilka jag lärde mig allt jag behövde veta för att åstadkomma ett medborgarskap. Jag skulle känna till Amerika utan och innan, litet av dess historia, geografi och framför allt dess styrelsesätt, med den utövande, den lagstiftande, och den juridiska makten, alla i balans med varandra. Ed visste det mesta som jag borde excellera i om jag blev testad, och vi arbetade en hel del på det tillsammans.

Inlägg 2.178: 11 – 13 jul 1970

Livsmilstolpesuppdykandeoförbereddheten

Äntligen varma dagar – och det med besked. Ed och jag kunde nu vara ute i Riisparken både på lördagen och söndagen, men för att spara litet på solstrålarna stannade vi inte därute från morgon till kväll. Vi hade inte haft tillfälle att sola mycket på senvåren då solen är snäll, och därför fick vi nu ta det litet lugnt i början. Ed med sin mörka hud tålde förstås solen bättre än bleka lilla jag, men även om det inte syntes mycket så kunde hans hud bli bränd och lika öm som min vid beröring.

Rätt efter detta veckoslut blev måndagen en viktig milstolpe i mitt liv. Då, år 1970, kom den inte alls som en överraskning, men nu i skrivande stund har den tagit mig helt på sängen. Jag har aldrig fört dagbok och är därför nu i mycket beroende av de brev som jag varje vecka skickade hem till mina föräldrar. Dessa brev återfick jag, snyggt samlade i kartonger, när mamma dog för ett antal år sedan, och det var dessa brev som överhuvudtaget gjorde att jag gav mig på att skriva ner allting om mitt liv. Det är inte ofta jag behöver dessa brev för att inhämta detaljerna i det som en gång hände, men däremot behöver jag dem alldeles förfärligt mycket för att känna till de exakta tidpunkterna för allting.

Jag hade hela tiden vetat med mig att min milstolpe inträffade någon gång på hösten 1970, och jag var helt beredd på att berätta om den – så snart jag hade kommit fram till den i mina gamla brev. Jag håller mig alltid några månader före i min brevläsning för att kunna anpassa mitt skriveri till vad som komma skall. Och när jag var framme i breven från november 1970 började jag misstänka att det var något lurt på gång – det hade inte stått en enda rad att läsa om min milstolpe.

När jag nu tänker på saken så vet jag precis varför det inte stod något om den i mina brev hem till mamma och pappa – jag hade inte skrivit någonting om den för att inte göra dem ledsna. De skrev till mig så mycket om hur de såg fram emot vår kommande julhelg tillsammans i Örebro, och hur mycket de saknade mig och längtade efter mig.

Pappa viftar med ett brev från Amerika, Skyttegatan, Örebro (1970)

Med den stämningen i huset på Skyttegatan ville jag inte göra dem ännu mera vemodiga – och därför nämnde jag inte ett knyst för dem om min milstolpe. Och det är den beska anledningen till att jag inte hittills har berört den här heller. Jag kände inte själv till det exakta datumet förrän jag alldeles nyss gick till mitt bankfack och fick fram det daterade dokumentet. Det visade att jag hade hämtat det just i rättan tid för att åtminstone få in själva milstolpen på rätt ställe här i handlingen – fast förberedelserna för den får jag berätta om så här litet efteråt.

Inlägg 2.177: 7 jul 1970

Överljudfartsflygningsolämplighetsbedömningen

Men alla dessa underbara planer var hela tiden förföljda av problem på olika områden. Ett av dem var den ekonomiska verkligheten. Redan från första början hade det stått klart att alla flygbolag skulle behöva statsbidrag för att kunna använda överljudsplan, även Concorden. Vänsterorienterade politiker i Amerika vägrade att låta privara flygföretag få statsbidrag för en verksamhet, vilken endast skulle komma förmögna kunder till godo. Och med biljettpriset satt högt nog för att göra det lönsamt för ett flygbolag att utan statsbidrag använda överljudsplan hade dessa bara kunnat utnyttjas av ett fåtal välbeställda passagerare – och nästan tomma plan skulle fortfarande vara olönsamma.

Miljön var också ett problem på flera fronter. Flygplan på 20.000 meters höjd skulle komma att förstöra ozonlagret däruppe. Dessutom skulle 500 överljudsplan med tiden fördubbla vattenmängden i stratosfären och ge jorden ett ständigt molntäcke och troligen också höja temperaturen nere vid jordens yta.

Överljudsplanens starka motorer skulle väsnas alldeles förfärligt på flygplatserna och på låg höjd vid avfart och landning. Och det värsta oväsendet var den knall som inträffade när planet passerade ljudhastigheten, både vid fartökning och fartminskning. Om den inträffade över land skulle knallen höras på upp till 80 kilometers avstånd, och på upp till 25 kilometers avstånd kunde den spräcka glasrutor. Det vore därför endast möjligt att övergå till och från överljudsfart ute över havet. Alla dessa miljöproblem ledde efterhand till att all flygning i överljudsfart över land förbjöds i Amerika, och några delstater lade till ytterligare begränsningar.

Alla dessa problemställningar ältades särskilt mycket i juli år 1970, och det var inslag i nyheterna varje dag om överljudsplanets slutliga öde. Jag själv hade under mina sju år i Amerika lärt mig att uppskatta de snabba jetplanen, som hade möjliggjort för Ed och mig att årligen göra flera resor långt bort i världen på våra få semesterdagar. Men överljudsplanen skulle bara kunna skära bort några timmar av flygtiden, och med de enorma kostnaderna och de stora miljöstörningarna tyckte vi båda att det var helt onödigt.

Men staten, flygplanstillverkarna och flygbolagen fortsatte med sina vilda planer – fram till 1971, då kongressen stoppade sitt utvecklingsunderstöd av det amerikanska överljudsplanet. Inget plan blev byggt, och Boeing fick avskeda 60.000 personer.

Inlägg 2.176: 7 jul 1970

Överljudfartsflygningsframtidsutsikterna

Det fanns också ett annat ämne, där president Nixon, liksom tidigare också presidenterna Kennedy och Johnson, gick tvärt emot den övervägande folkopinionen – min egen inbegripen – och det gällde flygning i överljudsfart. President de Gaulle i Frankrike hade i november 1962 offentliggjort det brittisk-franska överljudsplanet Concorde och därmed skapat en vild panik i hela världen. Man kom att räkna med att all flygtrafik 20 år senare skulle ske med överljudsplan. Pan American Airways chef Najeeb Halaby skrev genast till president Kennedy, att om Amerika inte omedelbart kunde börja bygga ett överljudsplan så skulle landet förlora 50.000 arbetstillfällen och 20 miljarder kronor i framtida inkomster – och dessutom skulle Amerika förlora 15 miljarder kronor i kapital, när de inhemska flygbolagen bleve tvungna att köpa sina överljudsplan utomlands.

President Kennedy tillkännagav i ett tal den 5 juni 1963 att Amerika med statligt stöd skulle bygga sitt eget överljudsplan, och flera amerikanska flygplanstillverkare var redan då på gång med att konstruera sina egna överljudsplan. Tre av dem inbjöds av staten till att konstruera modeller, och det blev Boeings modell 2707 för 300 passagerare som blev antagen. Det var ett jumboplan med två mittgångar och med stolarna placerade 2-3-2 där planet var som bredast. Ekonomiklassen med sina 247 passagerare skulle få televisionsapparater nedfällbara över gångarna vid var sjätte stolsrad och första klass en liten TV-apparat mellan varannan stolsrygg. Storleken på de runda fönstren kunde endast få en diameter på 15 centimeter på grund av lufttrycksskillnaden på 20.000 meters höjd, men rutan på insidan i kabinen skulle ändå bli 30 centimeter i diameter för att göra kabinen trevligare.

Vingarna var utsvängbara, men vid detaljkonstruktionen stod det klart att svängningsmaskineriet skulle bli för tungt för flygplanet. Man fick då falla tillbaka på en fast, triangelformad vinge och krympa planet till 234 passagerare.

Skiss för Boeings 2707-300 överljudsplan, 1966 (internet)

Boeing räknade med att ha en prototyp färdig år 1967 och det första planet i luften år 1970. Redo för passagerarflygningar skulle planen bli år 1974. Boeing sade att detta plan skulle komma att ersätta dagens jumboplan, sådana som Boeings kommande jumboplan modell 747 som skulle komma att tas i trafik år 1970 och alltså bara tjäna som en brygga mellan två flygplansgenerationer.

Modell i naturlig storlek av nosen på ett Boeing 2707-200 överljudsplan (internet)

Inlägg 2.175: 7 – 9 jul 1970

Biblioteksboklånarerapporteringsopraktiskheten

På tisdagen gav jag mig in på den hittills under 1970 olycksaliga aktiemarknaden – jag kunde helt enkelt inte hålla fingrarna borta utan kände att jag måste försöka fånga en fallande kniv med bara händerna. Nu blev det ett företag som en gång hade hetat L. M. Electronics. Dess aktiemajoritet hade inköpts år 1956 av en affärsman, James Ling, som redan ägde ett annat företag, Ling Electric. Han slog emellertid inte ihop dem utan lät ägarna till aktieminoriteten i det inköpta företaget behålla sina aktier.

Under åren därefter slog Ling samman sitt eget företag med Temco Aircraft och köpte in firman Chance Vought Aerospace och skapade därmed ett stort flygorienterat företag vid namn Ling-Temco-Vought. Vid den tiden ändrade Ling namnet på L. M. Electronics till LTV Electronics, men fortsatte att låta det förbli ett separat bolag. Jag köpte väl mina 300 aktier någonstans i den vevan och betalade 8.215 kronor för dem.

En intressant nyhet rapporterades på TV-nyheterna på torsdagen. Staten hade begärt att en del bibliotek skulle rapportera vilka personer som hade lånat vissa namngivna böcker om explosiv kemi och om omstörtande verksamhet. Bibliotekarierna sade nej. Staten sade då att den gav upp denna idé därför att den var opraktisk, men ansåg fortfarande att det var en utomordentlig metod för att spåra upp bombsabotörer och ytterlighetsriktningsaktiva.

Samhällsomstörtande böcker med explosivt innehåll (internet)

Jag tänkte på att detta var helt i linje med vad som hade pågått i Amerika under de 18 månader sedan Nixon blev president. Det var nu lagligt för polisen att följande vissa regler avlyssna telefonsamtal, något som tidigare var tillåtet endast efter att särskilt tillstånd hade inhämtats från en domstol.

I det sammanhanget fortsatte jag att tänka efter varför jag tyckte så illa om Nixon och hans följe. De ansåg

• att om man inte arbetade skulle man inte heller äta, oavsett om det fanns arbete eller inte,
• att ogifta mödrar inte skulle få socialbidrag, samtidigt som sexualundervisning var en djup synd och att preventivmedel och aborter var djävulens redskap,
• att det inte skulle finnas någon kontroll på hur varor förpackades eller prissattes, detta för att försvåra jämförelse mellan liknande varor, och
• att bidragen till skolorna skulle skäras ner, så att ungarna inte skulle lära sig räkna ordentligt, detta också för att göra det svårare för dem att jämföra olika priser.

Inlägg 2.174: 6 – 10 jul 1970

Sommarstiltjebehagligheten

Efter min nästan veckolånga frånvaro kom jag på måndagsmorgonen tillbaka till mitt fina kontor – jag hade inte ännu vant mig vid hur flott jag hade fått det på min arbetsplats – och där möttes jag av min nu vanliga kommissionscheck på 1.603 kronor. Jag var nu säker på att jag, utan att ha fått ett enda ord om saken, numera arbetade utan kommission. Den enartade kommissionschecken varje månad återställde min månadslön till 100% från de 80% plus kommission, som hade varit min lott de senaste åren. Den sortens justering hade IBM en gång gjort för att tillfälligt hjälpa oss när det hade varit dåligt med försäljningen, men nu verkade det att säljas vilt igen.

Jag visste inte om samma sak hade drabbat mina kolleger, för jag var bunden vid mitt löfte att inte diskutera min avlöning med dem. Det kunde förstås ha att göra med att jag ju stod med ena foten i IBM:s regionskontor, som inte tillämpade någon försäljningskommission. Hade jag frågat Harriet Molk så hade jag kanske bara rört till begreppen, och det ville jag inte heller göra. Så jag talade med mig själv och fick då veta dels att jag skulle ju inte vara kvar på försäljningskontoret längre än till oktober, och dels att jag alltifrån början hade varit negativ till kommissionslön – så jag var ju egentligen inte alls nyfiken, och det löste problemet.

Jag var mestadels hos Hayden Stone hela veckan, och vi hade det riktigt trevligt där med att planera för hur de skulle installera det för dem helt nya Mäklar-CCAP-systemet, när de hade fått sina nya datamaskiner. Jag hade ju gjort detta i flera omgångar nu, så jag hade en lat och behaglig sommar framför mig.

Firmamärke för Hayden Stone (internet)

Men jag såg nu alltmer fram emot min definitiva flyttning till mitt nya programutvecklingsarbete uppe i Nya Yorks centrum. Det gällde nu inte längre Madisonavenyn, där jag hade arbetat ett tag före Europaresan i maj, utan en kontorsbyggnad på Sjätte avenyn i hörnet av 55:e gatan.

Ed och jag hade redan gjort upp lösa planer för julhelgen. Jag tänkte åka till mina föräldrar i Örebro och han till Schweiz för att åka skidor. Lustigt nog hade han fått ett mera brinnande intresse för skidåkning än jag, trots att det var jag som fick honom att ge sig på den hobbyn, baserad på mitt liv som vintersoldat. Och mina föräldrar ville att jag skulle komma ensam, så att de inte fick rådbråka sin engelska hela tiden – om vi kunde prata svenska skulle vi kunna säga mycket mera till varandra och dessutom inte hela tiden ta hänsyn till närvaron av en utomstående. Tänk bara om det hade gått att låta dem få veta hur lite utomstående Ed i själva verket var!

Inlägg 2.173: 29 jun – 5 jul 1970

Obligationsexperimentsouppskattningen

Om jag hade deltagit i Kristoffergatans befrielsemarsch hade jag begripit varför jag fick snuva dagen efter. Det hade varit soligt och vackert på söndagen, men luften var fortfarande kylig, så det hade varit en uppenbar anledning. Men snuva fick jag ändå. På måndagen var jag på jobbet, men jag kände vad som var på gång, och från tisdagen stannade jag hemma i sängen och svettades under tjocka filtar och utan luftkonditionering. Det blev så varmt därhemma att stackars Ed led pina, han också, trots att han inte var det minsta sjuk. Jag skickade honom hem till sin familj i Bronx, och han bodde där de första tre nätterna, fast han insisterade på att komma hem till mig varje dag för att se till att jag fick mat ordentligt.

Det blev tekniskt talat bara tre sjukdagar, för fredagen var ledig som kompensation för att oavhängighetsdagen den 4 juli inföll på en lördag. Och då var jag frisk igen. Jag tyckte inte om dessa återkommande förkylningar, men det var nu en gång sådant som man måste acceptera.

Mitt i alltihopa måste hjärnan dock ha fortsatt att fungera, för på onsdagen kravlade jag mig upp till telefonen och köpte tre obligationer i kraftverksföretaget Consumers Power för det mesta av vad jag hade på mina föräldrars reservkonto i Irvingbanken (se inlägg 806). Jag fick 5 procent i ränta där, medan en obligation, klassad AAA – det säkraste närmast efter statsobligationer – skulle ge mig 7 5/8 procent om jag hade köpt dem till fulla priset. Men eftersom räntan på en liknande obligation som var nyutgiven skulle ha gett omkring 9 procent i ränta, så fick jag köpa mina tre obligationer för 14.114 kronor, vilket var bara 91 procent av deras fulla värde, 15.512 kronor. Jag skulle nu få 1.183 kronor om året i ränta, jämfört med 706 kronor från Irvingbanken för samma 14.114 kronor.

Consumers Powers obligation från 1972 (internet)

Dessutom kunde jag räkna med att priset för obligationerna skulle komma att gå upp, när dagens höga ränta gick ner igen, och då kunde jag sälja obligationerna för mycket mera än vad jag nu köpte dem för och därmed tjäna en stor slant på det också.

Jag tyckte att jag hade gjort något förträffligt, men mina föräldrar blev vettskrämda. Företag kan gå i konkurs och då skulle obligationerna bli värdelösa. Pappa hade det inte lätt utan några uppdrag, och bankkontot skulle kanske behövas när som helst, och nu fanns det inga pengar kvar där. Men, slutade de med, det var ju mina pengar, så jag kunde göra vad jag ville med dem. Jag förstod deras känslosvall och försökte tala dem tillrätta, men det lyckades jag inte alls med.

Inlägg 2.172: 28 jun 1970

Stenväggsparadbegynnelsen

Ed och jag kände till att det kanske skulle bli en homosexuell parad i Nya York, men enligt vad vi hade hört skulle de bara få marschera på trottoarerna för att inte vara i vägen för trafiken på körbanan. Och vi visste att de skulle bevakas av tusen poliser som skulle arrestera dem så snart de såg någonting som var ovanligt för en parad.

Men vi själva hade inte en tanke på att vara med i paraden. Det var en sak att folk omkring oss säkert gissade att vi hörde till ‘dem där’, vare sig vi var tillsammans – en svart, en vit, tillsammans, medelålders, ogifta = ‘Ha!’ – eller på egen hand på våra jobb. Men så länge de inte visste – i motsats till ‘trodde’ – så hade de inga problem med att umgås eller arbeta med oss. Om vi skulle visa oss i en gay parad, ja då skulle de ju veta.

Vi ville inte ens bli sedda som åskådare till en homosexuell parad. Vi hade absolut ingenting emot den. Tvärtom, vi var glada över att det rörde sig i rätt riktning i samhället, men vi gick noga igenom alla tänkbara konsekvenser och beslöt oss för att inte synas alls i detta sammanhang. Så vi gjorde annat den söndagen.

På lördagen fick Kristoffergatans befrielsemarsch (eng. Christopher Street Liberation March) sitt tillstånd beviljat. Sedan var det enkelt nog för vem som helst att komma till paradens startpunkt på Waverlyplatsen (eng. Waverly Place) intill den övergivna Stenväggsbaren – och, för den delen, också intill oss i 351:an. Så redan tidigt på söndagsmorgonen var trottoarerna där packade med bögar och flator.

För att ge ett gott och solitt intryck hade deltagarna uppmanats att inte klä sig i shorts och tröjor och annat frivolt och homosexuellt. En del var klädda i kostym och slips, men flertalet var fritidsklädda i långbyxor och långärmade skjortor, utan slips. De allra flesta var dock inte alls säkra på att de vågade ta risken att marschera med. Det skulle ju komma bilder av den avslöjande paraden i tidningarna och kanske även avsnitt av den i TV-nyheterna.

Det var egentligen bara ett fåtal medlemmar i de olika underjordiska gayorganisationerna som från första början var redo att avslöja sin läggning ute på gatorna. Organisatörerna fick övertala alla de andra, en och en, att ta det djärva hoppet ner från trottoaren och ut i friheten.,

Det blev till slut flera tusen som marscherade på Sjätte avenyn upp till Centralparken. Paraden fick disponera de två vänstra körfilerna, och resten av avenyn räckte till för söndagstrafiken. Ingen musik, inga lastbilsflak, inga uppträdanden, bara en del banderoller och plakat. Inte en enda regnbågsflagga – den kom inte till förrän åtta år senare. Och de utkommenderade poliserna vände ryggen mot paraden för att visa sin avsky.

Den första homosexuella självaktningsparaden, Sjätte avenun, New York, 1970 (internet)

Inlägg 2.171: 23 – 28 jun 1970

Radiorasduellen

Nu kommer jag säkert att ge dig för mycket Barry Farber att höra och ibland se, men du får välja och vraka. Först en kort video i vilken Barry Farber övertygar sin publik om nyttan av att behärska ett främmande språk, även om det bara är ett enda ord. Den klickar du för här.

Om du sedan klickar här, får du höra Barry Farber i arbete på en radiostation år 1978. Det är några ‘riktiga’ minuter av ett av hans radioprogram, där han talar med folk som ringer upp honom i telefon. Det är egentligen inte innehållet av konversationerna som är det intressanta – jag tycker bara att det känns gott att höra den välbekanta rösten från 1970-talet och vill att du också skall få en nypa av den.

Och slutligen har jag tagit med en serie på tre videofilmer av en enda diskussion, bruten i bitar. Här har vi två verkliga meningsmotståndare, nämligen en intolerant rasist – Barry Farbers ord när han introduceras – och en svart kroppsbyggare vid namn Leroy Colbert, som jag faktiskt minns från den tiden. Inledningen till debatten är typisk för Barry Farber med sin välmodulerade röst och polerade fraseologi, och ibland träder han in i duellen för att lugna ner kontrahenterna. Men mest är det förstås dessa två som du hör. Allt detta skedde ju i radio, så det finns ingen videobild, men du får i stället en rad stillbilder av Leroy Corbert att vila ögonen på. Klicka här för del 1, klicka här för del 2, och klicka här för den mycket kortare del 3.

Framemot valdagen på hösten valtalade Barry Farber en gång på Sheridantorget – lustigt nog såpass nära valdistriktsgränsen i 4:e gatan att hälften av hans åhörare inte skulle kunna rösta för honom även om de gillade honom. Efter hans tal borrade jag mig fram och hojtade något till honom på svenska. Jag fick göra det två gånger, för han var först inte med på noterna, men när han fattade att det var ett annat språk på gång, då svarade han faktiskt på svenska.

På veckoslutet efter primärvalet kom årsminnet av Stenväggsupproret (se inlägg 1.822-1.834). Det hade under hela året i tystnad planerats hur den skulle firas, och helst ville man göra det med en parad. För det måste man naturligtvis ha ett tillstånd utfärdat av stadens myndigheter. Till en början verkade det myckert tveksamt om staden skulle tillåta en parad till minne av hur en grupp snedvridna män och kvinnor brutalt hade anfallit stadens fina poliser och bombarderat dem med stenkastning. Ännu dagen före den planerade Kristoffergatans Befrielsemarsch hade den inte fått sitt tillstånd.

Inlägg 2.170: 23 jun 1970

Radiodiskussionsledarefrämmandespråkinsamlandet

Jag kan inte med säkerhet säga att republikanerna hade sitt primärval samtidigt med demokraterna år 1970, men det är sannolikt att så var fallet. Men oavsett tidpunkten då republikanerna utsåg sin kandidat att ställa upp emot demokraternas Bella Abzug i november, så blev den kandidaten Barry Farber.

Barry Farber (internet)

Barry Farber var helt okänd som politiker, men han var inte alls okänd för Nyayorkborna. Han var nämligen en radiodiskussionsledare av toppklass i en tid då radion användes uteslutande för musik. Jo, vissa regler var radiostationen tvungen att följa för att få behålla sin licens – jag minns att alla stationer måste sända ut en nyhetsbulletin under minst så och så många minuter så och så ofta, och det var en gräns på hur många minuter per timme som stationen fick lov att använda för att tjäna pengar, med vilket jag menar ‘sända annonser’.

Men nu började det bli såpass vanligt att män på väg till och från sitt arbete körde bil, att vissa stationer prövade på att ibland byta ut musiken mot intresseväckande diskussioner, oftast med inbjudna deltagare med motsatta uppfattningar i ämnet för dagen. Och ibland kunde vanligt folk också ringa upp stationen för att bidra till diskussionen. Att leda sådana diskussioner var en helt ny konstart, och hur det gick berodde till största delen på diskussionsledaren. Och Barry Farber var en av de bästa.

Han hade i många år varit tidningsjournalist och som sådan intervjuat otaliga människor och även lett en del diskussioner inför publik, så han passade fint för den sortens arbete. Jag själv hade lyssnat på många av Barry Farbers radiodiskussioner – men bara då och då, aldrig som ett program som jag inte fick missa. Jag tyckte mycket om hans röst, alltid mjuk och dämpad, aldrig överröstande sina deltagare. Att han hade en dialekt från sin barndom i Nordkarolina hade jag aldrig vetat – bara att hans röst var så väl modulerad. Och han var intelligent på ett folkligt sätt, kunde uttrycka de mest komplicerade begrepp i välformulerade meningar så att de omedelbart blev kristallklara för lyssnaren. Även om denne var en ännu ordfattig invandrare som jag.

Som hobby sedan många år hade Barry Farber främmande språk. Han hade studerat 26 olika främmande språk, varav han ansåg sig behärska fyra flytande, nämligen franska, norska, ryska och spanska, och ansåg sig behärska sexton tillfredsställande, nämligen bengaliska, bulgariska, danska, finska, hebreiska, holländska, indonesiska, italienska, jiddiska, koreanska, mandarinska, portugisiska, serbokroatiska, svenska, tyska och ungerska. Hans självkritik måste ha tvingat honom att utelämna sex av sina studerade språk. Och glöm inte att han dessutom var perfekt på sitt eget språk.

Inlägg 2.169: 23 jun 1970

Grannvaldistriktskandidatspresentationen

Leonard Farbstein åkte inte ur leken med ett brak, för hans primärvalsmotståndare var inte alls lika försiktig som Farbstein. Försiktiga väljare höll nog fortfarande fast vid denne.

Först av allt var Farbsteins opponent en kvinna. Och inte vilken sorts kvinna som helst. Det fanns gott om kvinnor i kongressen – detta var i alla fall år 1970. Men hon var en kvinnosakskvinna, och det var något rätt nytt i sammanhanget.

Hon hette Bella Abzug, och hennes självsäkra maner och stora hattar gjorde henne till en av de mest kända och inflyteserika ledarna i kvinnornas frigörelsekamp under 1970-talet. Hon var en frispråkig motståndare till Vietnamkriget och en bitter fiende till president Nixon. Ed Koch sade om henne många år senare att ”kvinnor över hela världen har haft ett enormt stöd av Bella. Hon tog sig an deras sak så som ingen annan kunde göra. Hon blev deras hjälte.”

Bella Abzug, 1971 (internet)

Hennes valslogan var ”En kvinnas plats är i huset – i kongressens representanthus”. Hon var utbildad jurist och hade specialiserat sig på medborgarrättsfrågor och arbetslagar. Anledningen till att hon så gott som alltid bar en storbrättad hatt var att vid den tiden endast två procent av alla jurister var kvinnor, och att hon därför mest togs för att vara en sekreterare. Utbildade kvinnor i karriären bar då i allmänhet hatt ute i affärsvärlden, och år 1967 började hon också själv att göra det. Stora hattar med vida brätten. När hon ville vara anonym tog hon bara av sig hatten och ingen kände då igen henne.

Bella Abzug, 1972 (internet)

Här skall du klicka för att få en minutlång pärla till video att avnjuta. I den berättar Bella Abzug om hur hon under sin tid i kongressen ansökte om ett kreditkort från American Express. De kände inte igen henne, så hon fick veta att hon gärna skulle få ett kort om bara hennes man också skrev på hennes ansökan. Han var naturligtvis helt med på vad hon tänkte göra åt saken – tillsammans med sina kolleger i kongressen ändrade hon Amerikas kreditlagar, så att kvinnor fick samma rätt till kredit som män.

När du ser henne berätta detta med glimten i ögat förstår du nog hur mycket jag gillade henne.

Bella Abzug (internet)

När hon år 1995 deltog i en kvinnokonferens i Beijing, sade förre president Bush att han tyckte litet synd om kineserna för att ha Bella Abzug springande omkring där. År 1996 stödde hon president Clintons omval ”därför att republikanerna är på väg att skapa en fasciststat av Amerika.” – Hur i all världen kunde hon ana det?

Inlägg 2.168: 23 jun 1970

Kongressvaldistriktsrepresentanten

Strax efter vår utflykt till Atlantstaden var det val igen. Inte i England den här gången – nu var det val i Nya York. Vårt hus låg alldeles i utkanten av ett kongressvalsdistrikt – gränsen gick mitt i 4:e gatan, så allting bortom O’Henrys stekhus hörde till granndistriktet. Inte för att detta spelade någon roll, för jag kunde ju inte rösta och Ed brydde sig inte om att göra det.

Det riktiga kongressvalet ägde alltid rum på den första tisdagen i november – vid valet nu i juni gällde det endast att utse kandidaterna för de olika partierna i novembervalet. I vårt distrikt var Ed Koch, vår kongressledamot alltsedan det närmast föregående valet, den enda som jag ansåg vara tänkbar som kandidat för det demokratiska partiet den här gången. Om jag hade haft rätt att rösta, så hade jag lagt min för honom. Han behövde dock inte min röst, för han fick ändå 80 procent nu i primärvalet.

Ed Koch (internet)

Han bodde, som kandidaterna enligt lagen alltid skulle göra, i det distrikt där de ställde upp, och hans distrikt omfattade Greenwichbyn och en stor del av Manhattans västsida, som efter vad jag förstod hade varit republikanskt territorium i trettio år fram tills Ed Koch som demokrat erövrade det i valet år 1968. Nu skulle Ed Koch knappast få något problem med att återväljas i november – men man kunde ju aldrig veta.

Ed Koch i tunnelbanetåg, New York (internet)

Han var 46 år gammal och ogift. Det spekulerades därför om han var bög eller inte. Pressen på den tiden var mycket mera hänsynsfull på alla områden än den är i dag, så det var aldrig något intressant att läsa om den detaljen. Han själv förnekade det när han blev tillfrågad och gjorde det med en viss elegans: ”Nej, jag är inte homosexuell. Om jag hade varit homosexuell hoppas jag att jag hade haft mod nog att säga det. Det är grymt av er att tvinga mig till att säga att jag inte är homosexuell. Det betyder att ni nedvärderar de homosexuella. Jag vill inte göra det.”

I kongressvaldistriktet på andra sidan 4:e gatan var det mera liv i luckan vid det här primärvalet. Där hade samme demokratiske kongressman, Leonard Farbstein, blivit vald sju gånger i rad och alltså suttit i kongressen i 14 år. Han var en mycket försiktig politiker och följde alltid huvudlinjen i sitt partis program. Han stödde förstås den demokratiske presidenten Lyndon Johnson helhjärtat i allting utan minsta tvekan, även under den tid då dennes envisa Vietnamkrigföring kom under attack av mera progressiva demokrater. Han bytte stillsamt sida beträffande kriget när president Nixon tog över det, men det hjälpte honom inte i primärvalet år 1970.

Inlägg 2.167: 20 – 21 jun 1970

Atlantstadsblixtbesöket

Ed och jag valde inte att åka till Atlantstaden på eget nyfiket bevåg. Vi var inbjudna dit av Marilyn Rosenthal, en god vän till Ed från den tid då de båda arbetade på Nyayorkuniversitetets förlag några år innan jag träffade Ed. De hade ätit sina lunchsmörgåsar tillsammans på en bänk i Washingtontorgparken och hållit kontakt med varandra även efter år 1963, då Marilyn fortsatte sina universitetsstudier. Jag hade varit bekant med henne alltsedan Ed en gång hade bjudit henne upp i vår lilla lya i 351:an. Jag blev också god vän med henne, och vi står fortfarande i kontakt med varandra.

Ed och jag tog tåget till Nya Jerseys huvudstad Trenton, där Marilyn bodde tillsammans med sin mamma. Hon körde oss därifrån i sin röda Volkswagen – ja, återigen en röd Volkswagen! – till sin systers jättevilla invid havet ett tiotal kilometer söder om Atlantstaden. Systern hade åtta barn, och deras hus från sekelskiftet var dimensionerat därefter. Det hade två sällskapsrum, sju sovrum, hiss, och förstås också rum för husor och kokerskor. Familjen var nästan aldrig där, och vi disponerade hela huset under vårt besök. Marilyn hade en del matvaror med sig, och vi lagade all vår mat och gjorde egentligen ingenting annat när vi var där. Vädret var kallt och mycket blåsigt, och på stranden just framför huset piskades sanden av en vild nordostan – den amerikanska ostkustens i särklass otrevligaste riktning – så vi kunde inte ens gå ut och titta på det upprörda havet.

Det var bara att sitta inne i huset under hela lördagen. På söndagen hade blåsten mojnat en del, och då åkte vi in till Atlantstaden för att ta en titt på den i gamla tider så berömda strandpromenaden. Båda dessa bilder från internet är tagna år 1970, men helt uppenbart i en annan sorts väder.

Strandpromenaden, Atlantstaden, 1970 (internet)

Badstranden, Atlantstaden, 1970 (internet)

På den här söndagen var det inte en själ ute på stranden, och på själva strandpromenaden gick det bara några andra tokar som vi omkring, påbyltade i varma rockar. Inte ett badortsbesök som vi kom att minnas med tillbakalängtan. Vi köpte några stora, härliga kotletter med tilltugg i en livsmedelsbutik, och när vi kom hem till huset hade vi riktigt trevligt – och varmt – när vi lagade till vår festmåltid.

På kvällen körde Marilyn oss tillbaka till stationen i Trenton, så att vi kunde ta vårt tåg hem igen till Nya York. Vi hade haft ett riktigt vilsamt och trevligt veckoslut i det väder som var oss tilldelat.

Inlägg 2.166: 18 – 21 jun 1970

Atlantstadsutvecklingshistorien

Men eftersom de två amerikanska partierna bägge innefattade folk av såväl konservativa som liberala inriktningar, så hjälpte det ju inte i ens val av partitillhörighet att man visste sig vara liberal. Det var därför som jag – i likhet med alla andra – baserade min bedömning av varje enskild politiker på vad han sade. Och alla politikerna kunde, som jag tidigare framhöll, säga precis vad de ville.

Så länge jag rotar i mitt gamla brev från 1970 vill jag gärna vidarebefordra vad jag då skrev om hur det amerikanska folket såg på kriget i Vietnam.

”Så gott som alla här – över 85% om jag minns rätt – anser i dag att kriget i Vietnam var ett misstag. Det gäller nu bara att komma därifrån på olika sätt: genom ett hederligt återtåg eller att bara sticka iväg. Men för 4-5 år sedan sade de liberala att det är ett misstag att försöka föra ett landkrig i Asien. Det var då nättopp landsförräderi att bara tänka på att opponera sig mot den patriotism som bestod av en kraftfull hållning i Vietnam. Då för tiden såg 75% av folket positivt på kriget – vi skulle minsann visa dem! Och dessutom skulle Amerika få arbetslöshet om kriget tog slut.”

Nästa veckoslut vistades Ed och jag i Atlantstaden (eng. Atlantic City), en badort som hade haft sitt zenit på 1920-talet. Vid den tiden var badstranden där kantad med jättestora hotell, där folk som hade råd att fly undan hettan i storstäderna kunde bo under några veckors tid på sommaren för att få avnjuta havssvalka och bad i oceanen. Denna storhetstid inföll under den så kallade förbudstiden, då alla former av alkoholförtäring var förbjudna i hela Amerika. I Atlantstaden såg man emellertid av affärsskäl genom fingrarna med detta, och man kunde helt öppet dricka sprit på restaurang utan att myndigheterna lade sig i det.

När spriten år 1933 åter blev laglig överallt i Amerika förlorade Atlantstaden sitt största dragplåster. Och när gemene man med tiden började köra bil, så stannade de inte längre i flera veckor i Atlantstaden utan gav sig gärna iväg efter bara några dagar för att köra vidare mot andra nejder. Luftkonditionerade hem gjorde att folk kunde sova under sommarnätterna och inte behövde svalkas av ute vid havet. Och när jetplanen introducerades, så kunde de flyga till Miamistranden och andra avlägsna badorter lika snabbt som att köra bil till Atlantstaden.

Allt detta gjorde att Atlantstadens turistekonomi med åren blev alltmer urholkad. Framemot år 1970 återstod det, bortsett från en del tingel-tangel längs strandpromenaden för dagbesökare, bara övergivna och rivna hotell, vars arbetslösa personal bodde kvar i staden i förödande fattigdom.

Inlägg 2.165: 18 jun 1970

Politikhuvudrörelsedefinitionerna

Som svensk medborgare hade jag ju ingenting att bidra med till allt det som hände på den amerikanska politiska arenan, och då kunde jag ju bara titta på spektaklet. Och genom att alla de olika politikerna, som på olika plan hade fritt fram för sina egna idéer, helt utan att någon partipiska höll dem i schack, så var den amerikanska politiken mycket roligare än den centraldirigerade svenska.

Om jag hade haft rätten att rösta, så hade jag naturligtvis inte uttryckt mig lika frivolt, men fastän jag var medveten om denna begränsning hade jag inte tänkt vidare längs den tråden. Jag hade dock faktiskt på egen hand börjat försöka att se litet mera sakligt på Amerikas politiska liv, för nog måtte det väl finnas någon vettig förklaring till att det på ytan såg ut som det gjorde? Jag berättade litet om mina tankegångar i ett brev till mina föräldrar, där jag kommenterade valutgången i England. Här är några avsnitt ur det brevet, daterat den 25 juni 1970.

”När man betraktar Europas två huvudrörelser inom politiken, så jämför man dem gärna med de två huvudrörelserna här i Amerika. I Europa måste de politiska rörelser som har humanitet som ledstjärna av någon anledning kombinerats med socialism och statskontroll, medan de politiska rörelser som omhuldar fri företagsamhet också visar en relativ likgiltighet för folk som har det svårt.

”Detta gör det till ett dilemma för mig – när jag bodde i Sverige följde jag linjen med fri företagsamhet men utan stor entusiasm.

”Här i Amerika är det annorlunda, för här vill båda riktningarna ha fri företagsamhet, och skillnaden i ekonomisk politik är mest att den liberala riktningen är litet mera expansiv medan de konservativa vill balansera budgeten utan prisstegringar – vilket av misstag ibland skapar recession, såsom i dag. Men jag har också upptäckt, att de konservativa mest tänker på sig själva – ‘jag kan’, ‘mina barn’, ‘mitt område’, ‘min granne’, medan de liberala tänker på ‘andra som behöver hjälp’, ‘andra länder’, ‘andra socialklasser’, ‘andra städer’. Amerikas sydstater är typiskt konservativa: ‘Om alla får lika rättigheter kan jag förlora mitt jobb’. Likaså folk som bor i förorterna: ‘Vårt hus förlorar i värde om stadsdelen integreras’. Folk som bor ute på landet: ‘Om mitt jordbruk inte får stöd av subventioner, så förlorar jag pengar’. Och så byggnadsarbetarna: ‘Jobbet skall gå i arv från far till son – släpp inte in några andra’.

”Här i Amerika är det därför ingen tvekan om var jag hör hemma – det är hos de liberala.”

Inlägg 2.164: 18 jun 1970

Politikutvandringsorsaken

Efter hemkomsten från semesterresan till Europa och i synnrhet efter det brittiska valresultatet, började jag så smått följa den amerikanska politiken på ett annat sätt än tidigare.

När jag lämnade Sverige år 1963, så lämnade jag också allt vad politik hette åt sitt öde. Du har många gånger här i min skildring fått höra en del av orsakerna till att jag gav mig iväg utomlands, men jag har inte ännu berört den politiska. Att jag inte har gjort det tidigare beror på att jag helt kopplade bort min politiska antenn när jag kom till Amerika – det lilla som jag där uppfattade av det politiska skeendet låg mest åt det lustiga hållet.

I Sverige var politik alltid ett ytterst allvarligt ämne som mestadels sköttes av de olika partikanslierna och då levererades i välformulerade ståndpunktstaganden, medan den amerikanska politiken kom direkt ur munnen på de valda ombuden med ofta ogenomtänkta yttranden litet hur som helst. Jag hade under mina sju första år i Amerika enbart brytt mig om de lustiga konsekvenserna av oavsiktliga politiska feltramp, medan jag helt hade lämnat fältet fritt för de mera seriösa diskussionerna. Jag begrep ju ändå inte var de två partierna stod i sin uppfattning, när alla deras politiker valde att säga vadhelst de ville för att tillfredsställa så många människor som möjligt – och för att på så sätt bli omvalda vartannat år.

Den politiska orsaken till att jag reste från Sverige var att jag gärna ville arbeta ordentligt för att så småningom kunna leva litet lyxigt och också skapa mig ett kapital för äldre dagar, och jag såg mig inte kunna göra det i Sverige. Landet hade avsiktligt skapat ett samhälle, där nöd och fattigdom inte längre existerade – och med det menar jag förhållanden där folk fryser eller svälter ihjäl – och det är något som jag djupt inne verkligen uppskattade. Men detta goda samhälle kostade stora pengar, och på 1960-talet steg skatterna obönhörligt, både med åren som gick och med lönen som steg. I Amerika visste jag att jag skulle få pengar över till både lyxen och ålderdomen, och dessutom skulle jag få uppleva att nöd och fattigdom med tiden avskaffades i Amerika precis som hade skett i Sverige under min barndomstid.

Jag hade litet förstrött tagit del av Barry Goldwaters tirader om politisk extremism och Lyndon Johnsons upptrappning av Vietnamkriget och Eugene McCarthys lönlösa försök att stoppa det, av Richard Nixons hemliga plan för att förhindra kriget och George Wallaces försök att förhindra Amerikas folkraser från att bli till ett enat folk. Allt detta var intressant att följa, men för mig var det inte mycket mera än TV-underhållning.

Inlägg 2.163: 15 – 18 jun 1970

Valvinnarpartipolitikskombinationsdivergensen

På måndagsmorgonen sökte vi oss till 21:a våningen på vår nya adress ett par kvarter norrut. Där var det elegant värre. Möblerna var färgsatta i sobert svart och vitt och stolarna i blått. Från den fruktansvärda möbleringen på kontoret på Broadway 2 hade IBM verkligen rott upp sin kontorsinredningsförmåga!

För min egen del skulle jag i oktober flytta till regionskontorets nya lokaler på Madisonavenyn, där jag redan hade vistats litet på måfå just före semesterresan. Därför skulle jag nog inte få någon bestående glädje av det nya vackra IBM-kontoret på Vattengatan 77. Men det är en lång, lång tid från juni till oktober, och mycket kunde hända innan dess.

Storbritannien hade val den 18 juni. Det regerande arbetarpartiet hade lett med 10% bara ett par veckor före valet, och även om marginalen hade sjunkit en del under dagarna fram till valet var premiärminister Harold Wilson säker på en försvarlig valseger för sitt parti.

Harold Wilson (internet)

Men den spännande rösträkningen slutade med att det inte gick på det sättet. Den konservative partiledaren Edward Heath vann i stället med en 2% marginal – inget storkap men likafullt en valseger.

Edward Heath (internet)

För min egen del ansåg jag att de konservativa förde den sundare finanspolitiken, och jag höll därför tummarna för Heath. Men vid analysen av valresultatet visade det sig hur de konservativa hade segrat – över en miljon tidigare arbetarpartiväljare hade lockats över av den högt uppsatte konservativa politikern Enoch Powell. Utan dennes hjälp hade Harold Wilson fått sitta kvar i orubbat bo, och därför vore det inte fel att säga att det var Enoch Powell som hade vunnit valet.

Enoch Powell (internet)

Enoch Powell hade i april 1968 hållit ett tal som kom att kallas ‘Ån-av-blod-talet’. Det innehöll denna passage: ”När jag ser framåt i tiden, fylls jag av onda aningar. Liksom romaren Virgilius tycker jag mig se ‘Tiberån skumma med mängder av blod’. Den tragiska och svårlösliga situation som vi med fasa iakttar på andra sidan Atlanten, men som där är sammanflätad med Förenta Staternas historia och existens, är något som vi nu här drar på oss av egen vilja och egna försummelser. Faktum är att vi nästan är i samma situation redan nu. Numeriskt räknat kommer vår situation att bli lik Amerikas långt före 1900-talets slut. I dag skulle vi endast kunna avvärja det genom resoluta och snabba åtgärder.”

Londons mest betydande dagstidning Times bedömde talet som ‘illvilligt’ och skrev: ”Detta är första gången i vår efterkrigshistoria som en seriös brittisk politiker har vädjat till rashat på detta sätt.”

Men likafullt höll 74% av Englands befolkning med Enoch Powell i hans uppfattning.

Partiledaren Edward Heath fråntog Enoch Powell alla hans uppdrag i det konservativa partiet dagen efter talet.

Själv undrade jag om England nu skulle komma att styras med god finanspolitik kombinerad med rashat och fascism.

Inlägg 2.162: 8 – 14 jun 1970

Reseminnesbevarandearbetet

Ed och jag njöt av att vara hemma igen. Resor är alltid fulla av upplevelser och nya intryck, och man är ständigt ivrig på att få se vad som finns och inte missa något. Dagarna är fyllda stup i ett med hålligång, långpromenader, fotografering, ätande – och så landsvägskörning utan ände. Nu när vi var i ordning igen efter vårt äventyr så återvände den härliga känslan av att vara på hemmaplan där allting är välbekant. Vi var inte längre tvingade till ständig nyfikenhet – kroppen och själen fick vila, och våra minnen och intryck från resan kunde nu i lugn och ro stuvas undan inne på hjärnkontoret i väntan på resans formella dokumentation.

Filmrullarna fick vi snart framkallade, och då var det spännande att få se hur vi hade lyckats med våra bilder. Vi kom fortfarande ihåg var någonstans varenda bild var tagen och vad den föreställde – lätt gjort när de numrerade negativen satt ihop i remsor – men vi gjorde ändå en del anteckningar om sådana detaljer som vi kunde tänka oss att annars glömma bort.

Och så småningom började pysslet med dokumentationen – ett fotoalbum med mina bilder och vykort från resan, och också alla kvitton och biljetter och notor. Alltihop satte jag fast med klister för att hålla det säkert på plats i evigheter. Eller, rättare sagt, fram till dess att internet många år senare hade uppfunnits och möjliggjort för mig att scanna hela albummaterialet för att använda det i mina memoarer för världen att ta del av. Klistret hade då skapat elaka mönster på en del papper – men det det gav bara en antik autenticitet åt våra små dokument.

Ed hade använt diapositiv film i sin stereokamera, så hans bilder kunde inte sättas in i albumet. Därför måste han notera allt som behövdes om varje bild på en liten etikett och klistra fast den på bildramen. Han gjorde det så gott det gick, men tyvärr blev en del av hans bilder utan. Några av dem kunde jag inte identifiera många år senare, och dessa kunde då tyvärr inte användas här i mina memoarer.

På fredagen den 12 juni fick vi alla på kontoret göra precis samma sak som ett år tidigare, nämligen packa ner i tydligt namnmärkta pappkartonger allt som vi ville behålla. Allt annat – och det var det mesta – åkte ut.

Veckoslutsvädret i Nya York var vackert och betydligt varmare än vad vi hade upplevt någonstans i Europa, men det var ändå inte varmt nog för badstranden, trots att vi var mitt i juni månad. Vi kom inte ut till Riisparken förrän i juli månad den här kyliga försommaren.

Inlägg 2.161: 5 – 10 jun 1970

Börsmäklarkontorsvistelseförlängningen

På fredagen, just som jag förberedde mig inför att flytta tillbaka till min nya arbetsplats på Madisonavenyn, bad mig Harriet Molk att komma in till henne. Vad hade nu hänt? Jag har redan berättat om hur jag slets itu av två chefer som bägge ville ha mig att arbeta för dem (se inlägg 2.036). Nu hade alltså regionschefen avgjort mitt öde.

Nej inte alls – nu gällde det inte regionschefen. Harriet strålande av glädje över att ännu en storkund, Hayden Stone, hade bestämt sig för att installera Mäklar-CCAP (se inlägg 580). Detta var en stor sak för hela vårt kontor, för automatiseringen av deras börsorderflöde från telefon till datamaskin krävde två stora datamaskiner från IBM. Och för Harriet var det en ännu större sak, för i och med detta behövde hon ju mig för att hjälpa Hayden Stone att installera programmet. Hennes konkurrent på Madisonavenyn kunde nu hälsa hem – jag skulle komma att stanna kvar hos henne.

Ingen frågade vad jag tyckte. Jag hade ju sett fram emot utvecklingsarbetet däruppe, men en lugn sommar med ett jobb som jag kunde innan och utan var ju inte oävet. Och framförallt var det inte så roligt i längden att vara bollen i matchen mellan mina två chefer. Jag var rätt nöjd med situationen – och dessutom var jag glad över att vår försäljare hade lyckats i kampen om Hayden Stone.

Redan nästa vecka introducerades jag därmed hos Hayden Stone, och det var lätt gjort – jag kände redan många som arbetade där. Allting var fortfarande i planeringsskedet, och jag var så hemtam i vad som skulle göras att det gick som en dans att få dem att komma igång.

På något sätt fick jag höra att Sigtunaskolan, min gymnasiska alma mater, skulle komma att slås ihop med sin konkurrent Humanistiska Läroverket, och bilda något som kallades Riksinternatet. Samtidigt som jag omedelbart reagerade emot detta – man vill ju alltid att allting skali förbli så som det en gång var – så kom jag också ihåg att jag ofta hade undrat över varför den lilla staden Sigtuna skulle hålla sig med två läroverk. Nu skulle alltså det som jag en gång hade funderat  bli av, men nu passade det mig förstås inte alls! Hur skulle det nu gå med fördettingföreningens studentjubileer? Efter det trevliga återseendet med mina kamrater vid 10-årsjubileet år 1963 (se inlägg 2) – just före avresan till Amerika – hade jag funderat på att kanske åka över till 25-årsjubileet år 1978. Skulle det nu bli något sådant på Riksinternatet? Nåja, det var ju långt dit och inte något särskilt viktigt att grubbla över.