Inlägg 120: 17 sep 1963

Tillsammansboendet

Nu var DaNi och jag i ett fast samboendeförhållande, något som jag inte hade anat att det ens existerade innan jag hade kommit till Amerika. Visst fanns det i Sverige människor som bodde ihop, men det var folk som måste göra det för att klara ekonomin. Studenter till exempel – jag hade bott tillsammans med min studiekamrat Stephan Örn under de första åren i Göteborg. Vi hade råkat hamna i vart sitt hyresrum hos en tant på Skånegatan och betalade 125 kronor var i månaden, vilket vi tyckte var onödigt mycket.

Efter höstterminen slog vi oss ihop om ett vindsrum ute i Högsbo, på Svalebogatan, med härlig utsikt från vindskupan, bra mycket trevligare än bakgården utanför Skånegatans fönster. Och detta kostade oss mindre än hälften. Vi roade oss tillsammans och det var ingenting sexigt mellan oss alls – han var inte bög och jag var ju ingenting, så vi var helt enkelt goda kamrater. När jag nu kan se tillbaka, så hade vi troligen klarat av våra studier ett år fortare om vi hade fortsatt att bo för oss själva, så det var egentligen en dålig penningplacering. Men det är lätt att vara efterklok.

Vårt rum, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt rum, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt rum, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt rum, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt hus, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt hus, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt hus längst upp, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Vårt hus längst bort, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Utsikt nerför Klintens Väg och spårvagnen, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Utsikt nerför Klintens Väg och spårvagnen på Högsbogatan, Svalebogatan, Göteborg (1954)

Får jag smyga in ett minne från Svalebogatan, som inte har med någonting alls att göra? En kväll då Stephan hade somnat flyttade jag alla klockor i rummet tre timmar framåt, alla, inklusive hans armbandsur. Det resulterade i att vi sedan väcktes klockan halv fem istället för halv åtta. Vi steg upp, skulle på föreläsning klockan nio och gav oss iväg ut i den svarta vintermorgonen, halkade oss nerför Klintens väg till spårvagnshållplatsen och hoppade på en vagn, som egendomligt nog var av den gamla, skramlande sorten som man aldrig såg i dagtid. Det gjorde mig litet rädd, men Stephan var för sömnig för att misstänka något. Folk satt och sov, som folk på spårvagnar gärna gör vid okristliga tider, och jag småpratade med Stephan för att det skulle gå bra. Inte förrän vi hade kommit till skolans låsta ingångsdörr anade Stephan att allt inte stod rätt till. Jag överlevde vad jag hade ställt till med, fast jämnt och nätt. Historien förtäljer inte vilket practical joke Stephan utsatte mig för som vedergällning, men säkert var det något liknande.

Handelshögskolan, Göteborg (1954)

Studiekamrater och andra unga människor bodde ihop enkom för att spara pengar, inte alls för att de tyckte om varandra. De var alltid samkönade – naturligtvis, hur skulle det annars ha sett ut? Man visste ju att det fanns, här och där, en man och en kvinna som bodde ihop utan att vara gifta med varandra, och sådant folk skvallrade man inte ens om, så hemskt betedde de sig. Och bögförhållanden existerade helt enkelt inte.

Annonser
Published in: on 2009/10/16 at 17:19  Kommentera  

Inlägg 119: 17 sep 1963

Atlethistorieatmosfärsvisiten

Det hette Sigmund Kleins gym och bestod av en enda träningssal, som i sin tur var bara 12 meter lång och 9 meter bred. Den hade en blå, djup, heltäckande matta på golvet och bruna träpaneler halvvägs upp till taket runt alla väggarna. I motsats till de moderna gymmen fanns det bara en enda liten smal spegel för att kolla ens framsteg.

Lutade i fin ordning mot panelen, var och en i sitt bestämda jack, stod skivstänger som inte var skivstänger, eftersom de inte var försedda med viktskivor utan istället hade fasta svarta järnkulor – de borde därför hellre kallas kulstänger. Några stänger att använda med lösa plattor fanns inte alls. Hantlar låg i god ordning på sina ställ framför fönstren, men i likhet med stängerna hade dessa också två svarta kulor istället för skivor. Alla bänkar var omsorgsfullt klädda med tjockt, brunt läder, som hade åldrats på det vackra sätt som enbart äkta läder kan göra. Det fanns också något som jag hade sett bara på bild, nämligen kittelhantlar, svarta järnkulor av olika storlek med ett halvmeter långt handtag att hålla dem i. Det fanns naturligtvis mycket specialverktyg också, lösa såväl som fastsatta på väggarna.

Ovanför panelen var väggarna fyllda med inramade svart-vita fotografier av atleter från gamla dar, inklusive Sigmund Klein själv, och också hyllor för gamla ölbägare av porslin, inte några stycken utan hundratals, överallt. Och för att ingen vägg skulle skymta mellan allt detta, så var alla mellanrum igenfyllda med klänggrönska.

Det fanns inte en levande själ i hela salen, men ut från sitt lilla kontorsrum kom ägaren, Sigmund Klein, för att ta hand om mig. Han var 61 år gammal och trots hans livslånga spänstighet syntes alla dessa år mycket väl. Han var liten till växten, vägde 67 kilo, och var klädd i bomullströja och långbyxor, men i denna miljö såg jag honom framför mig i den vanliga atletmunderingen från anno dazumal, precis som på tavlorna runt om på väggarna.

Här ett par bilder av Sigmund Klein i sina yngre dagar.

Sigmund Klein (internet)

Sigmund Klein (internet)

Sigmund Klein (internet)

Sigmund Klein (internet)

På den här bilden ser du Sigmund Klein tillsammans med en byggarhjälte ur en senare generation, Steve Reeves.

Steve Reeves och Sigmund Klein (internet)

Steve Reeves och Sigmund Klein (internet)

Han sken som en sol över att ha fått besök, och jag hörde mig för om jag kunde få träna där en månad – så tagen var jag av detta historiska museum mitt i den moderna storstaden. Jo, det gick så bra så, och jag gav honom slutdatumet för min pågående månad på gymmet på Greenwichavenyn som den dag då jag skulle komma till honom.

Efter någon månad eller kanske två hade jag dock fått nog av kulturhistoria och ville träna på riktigt igen, och då tonade jag stilla bort och återgick till mera näraliggande, moderna träningslokaler.

Published in: on 2009/10/16 at 16:49  Kommentera  

Inlägg 118: 17 sep 1963

Muskelpratsavslutningen

Nu har vi kommit tillbaka till gymmet på Greenwichavenyn efter vår långa exkursion till den historiska begynnelsen av mitt intresse för kroppsbyggandet. Så snart jag hade stigit in där kom den bekanta atmosfären av nyttig ansträngning tillbaka och jag fick en oemotståndlig lust att börja träna igen efter mitt långa uppehåll. Jag blev medlem på stubben, fast bara månad för månad så länge.

Där på gymmet kunde jag inte missa att se en stor affisch för tävlingen om titlarna Herr Amerika (eng. Mr America) och Herr Universum (eng. Mr Universe) i något som hette Brooklyns musikakademi (eng. Brooklyn Academy of Music). Det lät faktiskt som Nya Yorks svar på Göteborgs konserthus!

Brooklyns Musikakademi, New York (internet)

Brooklyns Musikakademi, Nya York (internet)

Detta evenemang skulle äga rum den 14 september, alltså på den just då instundande lördagskvällen, och när jag sade till DaNi att vi skulle gå och titta på evenemanget så blev han så överrumplad att han gick med på det. Han visste var musikakademin låg, bara en liten stund att åka med tunnelbanan, och det var festligt värre i salongen. Samma sak som Herr Sverige fast med ojämförligt mycket mera muskler. Detta var ju världsgräddan som poserade för oss, och det hela höll på i tre evigheter. Till och med jag började smågäspa mot slutet, men det märkte inte DaNi som hade somnat.

Innan du nu också somnar av allt mitt muskelprat som du har fått ta del av vid det här laget, så skall du få veta att jag, efter ytterligare ett par år av alltmer tynande intresse för kroppsbyggning, så småningom skulle komma att sluta helt med det nöjet. Jag kom inte att sätta igång med det igen förrän den 8 december 1988. Intressen i livet kommer och går, och livet blev under ett kvartssekel helt enkelt för omväxlande och innehållsrikt på andra fronter för att jag skulle ha tid och ork över för min tidigare så brinnande hobby. Livet i storstaden hade så mycket hålligång jämt att det fanns ingen chans att bli fet och stillasittande ändå.

Men jag skall sluta del 1 av mitt liv som kroppsbyggare med att berätta om Sigmund Kleins gym.

Mitt på Manhattan låg det ett torg som bildades av tre korsande gator. Sjunde avenyn korsade 45:e gatan, och Broadway kom också med på snedden i mycket snäv vinkel mot Sjunde Avenyn. Därigenom skapades det ett timglasformat torg, som kallades Timestorget (eng. Times Square), och det betraktades av många som Nya Yorks hjärta. En miljon människor samlades där för att fira årsväxlingen på nyårsnatten.

Timestorget, New York (internet)

Timestorget, Nya York (internet)

Tidigt i Nya York, troligen på vintern 1964, råkade jag passera ett gym som låg uppe på andra våningen i ett litet hus rätt vid Timestorget, och där var jag naturligtvis tvungen att titta in. Ett stycke kulturhistoria mötte mina ögon.

Published in: on 2009/10/16 at 16:35  Kommentera  

Inlägg 117: 17 sep 1963

Livslyckoskapelsefilosofin

Antagligen svarade jag med motargument, för det kom ett brev till med ve och klagan. Den gången måste jag ha ljugit någonting om att jag skulle krympa ihop igen, för efter det var det tillbaka till vanliga pratbrev. Och jag fortsatte mina träningspass på Soma Kalon för full rulle som om ingenting hade hänt. Och det hade det ju inte heller. Bara ett litet missförstånd.

Men den här incidenten följdes dock av en verklig tragedi bara några år senare. Atte Oosterhof dog knall och fall, lämnande Sjoertje och barnen efter sig. Så hur frisk och kry han än hade verkat, så var han det uppenbarligen inte. Som det heter: ‘Att vara och att verka vara är två olika saker’ (fra. Être et parêtre sont deux). Medan jag, med min självförstörda kropp, kom att leva kvar i många långa år i högönsklig välmåga, tvärt emot alla min mammas varningar, så fick stackars sunda och snygga Atte Oosterhof sluta redan i 40-årsåldern.

Man vet egentligen aldrig hur länge man ska få leva, och då gäller det att så långt möjligt göra den tiden så god för sig man kan. Om jag hade lytt mammas allvarligt menade råd och blivit som Atte Oosterhof, skaffat fru och barn och spelat boll och hoppat bock med dem, så hade jag levat i alla dessa år i olycka och tristess. Och detsamma för Atte Oosterhof: om han hade skilt sig från sin familj och blivit som jag, byggt upp sina muskler och blivit så hemsk att hans vänner undvek honom som pesten, då hade han under sina få år kvar lidit alla helvetets kval.

Man måste leva på det sätt som passar en själv och enligt de normer man själv sätter, oavsett vad omgivningen tycker. På så sätt blir livet vad man själv gör det till, på gott och på ont. Men det liv man skapar är ens eget, och när det en gång tar slut så kan man vara glad över att man inte tillåtit någon annan att styra det mot ens vilja.

Nu blev jag helt filosofisk, men det är nog nyttigt ibland.

Med undantag för en sex veckors repövning i Norrland hösten 1962 fortsatte min träning tills jag reste iväg mot Kalifornien. Och då blev jag en kändis i Sverige! I en liten byggartidskrift, Din Fysik,  som under några år publicerades av Henry Bergström, chefen på Soma Kalon, och som jag har bevarat några årgångar av, omnämndes jag i skvallerspalten för maj/juni 1963 som Sveriges störste civilekonom – låter kanske en aning hyperboliskt – och önskades lycka till på resan, med hopp om artiklar från Muskelstranden (eng. Muscle Beach) i Los Angeles. Det blev tyvärr inga, för jag fastnade ju i Nya York.

Published in: on 2009/10/16 at 16:03  Kommentera  

Inlägg 116: 17 sep 1963

Framtidsutsiktskonsekvensen

(Brevet fortsätter)

”Har du inte märkt, eller vill du inte märka hur alla dina gamla vänner ha dragit sig ifrån dig? Jag förstår dem. Det är inte roligt att umgås med en man som för varje år ser mer och mer ut som en underklass, som äter som en häst, som inte har ett klädesplagg som sitter väl, som aldrig har eller använder en näsduk, som inte har råd till någonting för att han äter upp alla sina pengar, för att inte tala om vad han äter och hur han äter! Gymbrat, kära Gymbrat, vad gör du med dig själv? Förstår du inte att om ett par år har du ingen återvändo. Du förvandlar dig till ett halvdjur och blir ensam, och att vara ensam är hemskt, hemskt svårt. Människor som du tyr dig till äro enklare och enklare. För några år sedan beundrade flickor dig och många pojkar voro avundsjuka; nu skratta de åt dig och dra sig undan. Om du bara kunde se dig själv, men du är blind och blir blindare och blindare. Den bästa hjärnan blir slö om man låter den slöa för mycket. En liten kurs här och där är inte nog för ditt huvud. Du har ju inget riktigt intresse för någonting annat än din kropp. Är det meningen med livet att som ett djur bara tänka på mat? Vi går ju alla framåt, människor och världen utvecklas, men slavdrivaren och businessmannen Weider driver sina lydiga slavar tillbaka till stenåldersmentaliteten. Vad angår det honom om du får ditt liv snedvridet och förstört? Personligheten skall förstöras, musklerna skall leva. Om du visste vad Atte Oosterhof är trevlig, så rar mot sin familj, så trevlig att tala med, så målmedveten i livet, så intresserad av sitt arbete och framgången, inte för sin egen del men för sitt land. Han tycker om dig och hoppas att det skall gå väl för dig i livet. – Jag kommer inte mera till Göteborg för att hälsa på dig: det gör för mycket ont. Förlåt mig för dessa rader; jag skall aldrig mera tala med dig om detta. Aldrig!”

Närhelst jag läser detta brev  blir jag så bedrövad, för jag tycker så synd om mamma att plötsligt bli så förtvivlad över mig. Troligen var det vad Atte Oosterhof sade om mig, i bästa välvilja, som fick hennes egna dittills förträngda bekymmer att bryta sig ut med detta brev som resultat. Det är alltid gott för mig att ha tillgång till några bilder av mig, tagna samma sommar ute på Amundön, så att jag kan försäkra mig om att jag såg helt normal ut. Baserat enbart på brevet skulle jag vara en kopia av Ombergsmonstret, och så såg jag ju absolut inte ut.

Poserar, Amundön (1961)

Poserar, Amundön (1961)

Poserar, Amundön (1961)

Poserar, Amundön (1961)

Published in: on 2009/10/16 at 08:33  Kommentera  

Inlägg 115: 17 sep 1963

Viktträningskritikbrevsfortsättningen

(Brevet fortsätter)

”Homosexuella äro också nöjda med sitt sätt, men de äro beklagansvärda och isolerade, och du börjar bli isolerad. Jag ville inte tillstå för mig själv tidigare, men nu måste jag säga, att folk börjar skämmas att visa sig i ditt sällskap. Och hur mycket jag än älskar dig, så är det alltid en chock för mig att träffa dig efter en tid. Så var det också denna gång. Jag gladde mig så åt att du skulle komma, åkte till stationen för att hinna vara tillsammans med dig 10 minuter mera. Så kom du, jag öppnade och det var som att få ett slag i huvudet. Du fyllde helt dörröppningen, du var grov, ovårdad och helt främmande; bara ögonen voro dina gamla goda ögon. Så tar man sig samman, pratar som om allting var som förr. Sedan kommer det värsta, man ser blicken i ögonen på folk som hade träffat dig tidigare, och man vill helst gå ut och gråta (vilket man också ibland gör). Du talade en gång om hur mycket bättre kondition du hade än dina kadettkollegor, men nu vet jag att det inte är lyftningen av tyngder som gör konditionen. När jag såg dig och Atte Oosterhof på stranden, så såg jag hur mycket bättre hans kondition var än din. Sedan du åkt iväg med pappa, hoppade han bock med barnen i en kvart, spelade badminton ½ timme, fotboll en timme, sedan badade de och lekte igen nästan en timme. Så pratade vi på kvällen på verandan, bland annat om din kropp. Bli nu inte ond, men människor som har sett dig antingen moltiger eller säger hur synd det är om dig. Atte bad mig be dig att försöka mjuka upp din kropp, med allmän gymnastik eller idrott. Han har aldrig sett en ung man så stel i kroppen som du. Det är farligt, sade han, att styvna till. Sjoertje Oosterhof är så fin och rar – hon sade bara: ‘Så synd om Gymbrat, han såg ju så fin ut när han kom till oss i Holland.’ – Du säger alltid att våra gäster äro gamla människor och förstå sig inte på modern kroppskultur, men Atte och Sjoertje tillhöra ju din generation mer än vår: de spela tennis, handboll, göra långa promenader, fortsätta att träna sina hjärnor med språk och böcker. Alla våra vänner kunna inte ta fel. Du har som din auktoritet Sven Jerdén; honom kan man inte begära mycket av, men du!!! Hur kan du vara så blind, så viljelös, så lättledd, och av vem?

(Brevet fortsätter)

Published in: on 2009/10/16 at 08:08  Kommentera  

Inlägg 114: 17 sep 1963

Mammaomdömesomslagshastigheten

Soma Kalon var en alldeles underbar lokal att träna i. Det var Sveriges första gym enbart för byggare och var inhyst under läktarna på Ullevi stadion, och det var där som ‘alla kända namn’ tränade. Sådana som Kent Andersson och Lars Engström – och Sven Jerdén – och de andra lokala deltagarna i Herr Sverigetävlingen. Deras närvaro drog naturligtvis dit vanligt löst folk – som till exempel mig själv – som ville sola sig i stjärnornas glans.

Där var det ljust och modernt, och de hade allehanda fina maskiner förutom rader av hantlar och skivstänger, färdigmonterade så att man inte behövde skruva på och av lösa viktplattor. Även om jag tidigare hade trivts gott och fått fina resultat bland tyngdlyftarna på Hisingen (se inlägg 14), så blev det naturligtvis nu Soma Kalon för mig.

Under min första repövning i maj 1961 lade jag av all träning under hela månaden. Jag saknade Soma Kalon oerhört, men det var nu otänkbart att jag skulle gå till en öde gymnastikhall och träna på hemmautrustning – inte nu när man var van vid tillvaron på ett riktigt kroppsbyggargym. Nej, jag hade det skönt nu som officer på repövningen – det var en underbar tid och jag trivdes gott ute i vårens natur.

På sommaren reste jag över midsommarhelgen ner till Stugebo pensionat i Steninge norr om Halmstad, där mamma bodde under några veckor. Pappa kom också dit över helgen.

Mamma vid Stugebo Pensionat, Steninge (1961)

När pappa och jag hade rest därifrån, skrev mamma till mig det följande: ”Efter  frukost kom de bägge rara gamla fröknarna fram till mig och tackade mig för att de hade haft en så trevlig midsommar genom att se på vår förtjusande familj, min trevliga man och min stiliga och så rara son!!!”

Jag berättar detta för att du skall förstå min förvåning över nästa brev från samma mamma några veckor senare, efter det att jag hade gjort ett veckoslutsbesök hos dem i Örebro, där också en vänfamilj från Holland samtidigt var på besök.

”Skriver detta brev i stället för att ringa, för jag vill så gärna be dig försöka ta dig själv i kragen och rycka upp dig ur den mystiska krets till vilken Sven Jerdén har fört dig. Om du visste hur svårt det var att se dig på stranden; stor, klumpig och styv som en urmänniska såg du mera ut som en orangutang än ung svensk man. Du har stelnat till i hela kroppen och du börjar stelna till i intellektet: du läser ju inga böcker numera, hör bara på radio och sköter din kropp. Du har en gång sagt mig att träningen gör dig glad och tillfredsställd, men det kan inte vara riktigt. Du är på fel och ganska farlig väg. Inte alla sätt att bli tillfredsställd på äro riktiga.

(brevet fortsätter)

Published in: on 2009/10/16 at 07:48  Kommentera  

Inlägg 113: 17 sep 1963

Kostbokföringsframtidsförkastandet

Jag kom tillbaka till SKF omedelbart efter kadettskolan och placerades nu på kostbokföringsavdelningen – och vantrivdes ohyggligt där. Fröken A, fröken B, och fröken C var alla komptometeroperatriser vid vart sitt skrivbord i samma rum. En komptometer var en sorts räknemaskin som alla på SKF använde – om man var en skicklig operatris tryckte man ner alla knapparna samtidigt för att slå in ett belopp.

Räknemaskin av märket Komptometer (internet)

Fröken A och fröken C var ovänner och talade inte med varandra trots att arbetet då och då krävde en smula kommunikation dem emellan. Vid sådana tillfällen bad fröken A fröken B att fråga fröken C om ingångsfakturorna hade kommit in, vilket fröken B så vänligt gjorde. På det svarade fröken C: ”Nej” genom att be fröken B att vidarebefordra svaret till fröken A. Det stod genast klart för mig att jag sakta skulle komma att avlida under svåra plågor, ifall denna miljö skulle vara min utstakade väg genom livet.

Det var där som mina vaga drömmar om att flytta ut i världen blev mera realistiska. Som tonåring hade jag en gång i tiden satt mitt sikte på Nya Zeeland. Men så kom tanken på Amerika som ett framtidsland med frihet och solsken, och tidigt under min studietid i Göteborg stegade jag in på amerikanska konsulatet vid Södra Hamngatan för att diskutera mina planer. Jag fick då veta att jag borde vänta tills jag var minst 26 år gammal, för annars skulle jag snappas upp för militärtjänst, även om jag inte var amerikansk medborgare. Dessutom skulle jag absolut också först klara av mina studier, så att jag hade en akademisk examen i min meritlista.

Jag hade därför tillfälligt lagt mina drömmar på is och bidade min tid. Jag skulle skaffa mig arbetspraktik i några år och sedan ge mig av när tiden var mogen.

Detta förhindrade mig inte från att söka ett stipendium från Svenska Amerikastiftelsen när jag stötte på deras annons. De erbjöd svenska studenter resa och ett år vid ett amerikanskt universitet, och det lät alldeles förfärligt lockande. Vid den tiden flög man minsann inte över Atlanten bara för att titta, så ett sådant stipendium var enda chansen att få se hur det var därborta.

Emellertid blev det ingenting av det hela. De ville ha ett ‘curriculum vitae’ från mig, och jag använde mitt gymnasielatin till att översätta detta uttryck till ‘levnadslopp’. Jaha. Så jag skrev många sidor fyllda med mitt levnadslopp, min uppväxt, mina glädjeämnen och sorger, och min själ. Och dessutom hade jag vid språktestningen vissa svårigheter att korrekt uttala de engelska orden för björn och skägg.

Published in: on 2009/10/16 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 112: 17 sep 1963

Kroppsbyggningseffektantagandena

Sven Jerdén ställde upp igen 1960 men blev då tvåa och slutade sedan tävla. Jag plåtade honom igen 1961, och efterhand reste jag till Amerika och förlorade kontakten med honom i omkring 45 år – men han hade fortsatt att träna, och när vi träffades igen år 2006 var han allt fortfarande, och med rätta, stolt över sin kraftiga muskulatur.

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

SvJe, Göteborg (1961)

Sven Jerdén, Göteborg (1961)

I november 1959 fick jag mitt diplom och mitt ytterst mediokra slutbetyg från Handelshögskolan. Ingen mer än jag själv ägnade emellertid betyget något som helst intresse under hela min efterföljande existens. Jag erbjöd SKF att få ta del av mina examenspapper så som jag hade lovat, men de brydde sig inte om det – jag hade antagligen delat ut mina guldklockor och medaljer med sådan flair att de redan visste vilken pärla de hade fått tag i.

I mars 1960 var jag, som planerat, tillbaka i Linköping och tillbaka till mina egna, väl bevarade redskap i gymnastikhallen. I september 1960 avslutade den ovillige furiren sin utbildning till fänrik i trängkårens reserv, rankad, till hans omätbara förvåning, som nummer 5 bland 21 kadetter. Se vad kroppsbyggandet kan åstadkomma!

Detta sista sade jag inte helt på skämt. Jag hade definitivt fått en mycket starkare självkänsla av att inte längre vara en spinkig pinne. Som en sådan hade jag vuxit upp och alltid känt mig fysiskt osäker, men tack vare mina bänkpressar hade jag nu mycket mera självtillit. Utan större genetisk talang hade jag på tre år skaffat mig en helt normalt muskulös kropp, och även om militärtjänsten hade gett mig en del hjälp ifråga om kondition och håll-i-gång, så var det min fortlöpande viktträning som fyllt ut kroppen på rätt sätt. Sådant sätter sina spår i en ung mans psyke och var, enligt min uppfattning, en av ingredienserna i mitt goda kadettskoleresultat.

Så vad gjorde jag med min skivstång och mina hantlar när jag slutade kadettskolan? Jag glömde dem helt enkelt kvar i all examensuppståndelsen. De blev kvar i gymnastikhallen på T1 till andra rekryters gamman. Och jag hade ju ingen som helst användning för personliga träningsredskap längre. Soma Kalon hade allt jag behövde för kroppsbyggningsdelen av min livslycka.

Och vad gjorde jag med min motvilligt erövrade fänrikstitel? Jag deltog i två repetitionsövningar och klarade nog mina truppföringsåtaganden på hyggligt sätt. Men inte med naturlig säkerhet – jag var helt klart inte ett chefsämne, och dessa repövningar förstärkte mig i mitt beslut att så långt möjligt undvika att basa över andra människor under min karriär, ett beslut som du kanske minns att jag följde i min anställningsintervju för IBM (se inlägg 103).

Published in: on 2009/10/16 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 111: 17 sep 1963

Herrsverigejuniortitelerövringen

Efter muckningsdagen begav jag mig på måfå till Malmö, en för mig helt obekant stad. Jag tänkte njuta av den goda värmen där och ta någon sorts praktikantplats under de sex månader jag hade på mig före kadettskolan. Men det fanns inget jobb – fast egentligen sökte jag inte mycket, och ingen kom springande efter mig för att erbjuda mig arbete – så efter ett par veckor gav jag upp min idé och ringde till SKF i Göteborg. De sade att jag kunde komma dit och börja arbeta bums. Vafalls? Så enkelt kan det väl inte vara?

Jo, i mitt fall var det faktiskt det, och det fanns en förklaring. Under min studietid i Göteborg hade pappa 1955 förlorat sitt arbete i Nyköping och hade inget annat jobb på lut. Utan att diskutera saken till döds hade jag då helt enkelt gått upp till personalchefen på SKF i Göteborg och lagt fram problemet. Pappa hade varit företagsledare och själv ritat och byggt kraftverk och fabriker, och hade de möjligen något kvalificerat tekniskt jobb på SKF som ropade efter att fyllas? Det blev ingenting av det – pappa som då var 57 år gammal föredrog, antagligen klokt, att starta en egen teknisk konstruktionsbyrå – men i den vevan hade personalchefen frågat mig vad jag själv sysslade med. Han hade då sagt att när jag var färdig med handelshögskolan så skulle jag höra av mig. Vilket jag alltså nu gjorde, per telefon, från mitt hyresrum i Malmö, trots att jag inte skulle få mitt avgångsbetyg förrän mot hösten..

På SKF fick jag ett praktikantjobb och placerades på – personalavdelningen. Min chef hette Aina Palm, och mitt jobb bestod av att kontakta blivande pensionärer för att låta dem välja mellan en guldmedalj och en guldklocka i avskedspresent. Det var inget stressande arbete. Det undras mig nu vilken present du skulle ha valt?

Aina Palm, Chef för personalavdelningen, SKF, Göteborg (1959)

Aina Palm, Chef för personalavdelningen, SKF, Göteborg (1959)

Med kollegerna på personalavdelningen, SKF, Göteborg (1959)

Med kollegerna på personalavdelningen, SKF, Göteborg (1959)

I Göteborg sökte jag naturligtvis upp Sven Jerdén. Han låg i hårdträning då, flera timmar varje dag, för ett par veckor senare skulle han tävla om titeln Herr Sverige (eng. Mr Sweden) 1959, juniorklassen – han var faktiskt bara 19 år. Jag tog några bilder av honom i Lerkil ute vid havet veckan före tävlingen.

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

SvJe, Lerkil (1959)

Sven Jerdén, Lerkil (1959)

Han fick mig att träna på det nya gymmet Soma Kalon, så jag klarade mig fint utan mina egna redskap. Det var gott att jag kontaktade honom, för annars hade jag totalt missat Herr Sverigeevenemanget i september i Göteborgs konserthus.

I huvudklassen vann där två killar, som jag redan hade lärt känna på Soma Kalon, Kent Andersson (titelvinnare) och Lars Engström (tvåa – och vinnare 1960).

Mr Sweden: EiAk, KeAn (vinnare), LaEn, Göteborg (1959)

Mr Sweden: Eino Akkila, Kent Andersson (vinnare), Lars Engström, Göteborg (1959)

Mr Sweden: EiAk, KeAn (vinnare), LaEn, Göteborg (1959)

Mr Sweden: Eino Akkila, Kent Andersson (vinnare), Lars Engström, Göteborg (1959)

Mr Sweden: EiAk, KeAn (vinnare), LaEn, Göteborg (1959)

Mr Sweden: Eino Akkila, Kent Andersson (vinnare), Lars Engström, Göteborg (1959)

Mr Sweden: EiAk, KeAn (vinnare), LaEn, Göteborg (1959)

Mr Sweden: Eino Akkila, Kent Andersson (vinnare), Lars Engström, Göteborg (1959)

Mr Sweden: EiAk, LaEn, KeAn (vinnare), Göteborg (1959)

Mr Sweden: Eino Akkila, Lars Engström, Kent Andersson (vinnare), Göteborg (1959)

Mr Sweden: KeAn (vinnare), Göteborg (1959)

Mr Sweden: Kent Andersson (vinnare), Göteborg (1959)

Mr Sweden: KeAn (vinnare), Göteborg (1959)

Mr Sweden: Kent Andersson (vinnare), Göteborg (1959)

Titeln Mr Sweden Junior gick till – du gissade det – Sven Jerdén!

Junior Mr Sweden: BeBö, SvJe (vinnare), GoMa, EiAk, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: Obekant, Bertil Böhn, Sven Jerdén (vinnare), Gordon Magnusson, Eino Akkila, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: BeBö, SvJe (vinnare), GoMa, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: Bertil Böhn, Sven Jerdén (vinnare), Gordon Magnusson, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: BeBö, SvJe (vinnare), GoMa, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: Bertil Böhn, Sven Jerdén (vinnare), Gordon Magnusson, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: BeBö, SvJe (vinnare), GoMa, Göteborg (1959)

Junior Mr Sweden: Bertil Böhn, Sven Jerdén (vinnare), Gordon Magnusson, Göteborg (1959)

Published in: on 2009/10/15 at 19:51  Kommentera  

Inlägg 110: 17 sep 1963

Militärviktträningsredskapsobefintligheten

Jag tränade med mina ‘hemmaredskap’ tillsammans med mina studieböcker till att börja med – alla tränade hemma, även Sven Jerdén, för då fanns det inte ännu några styrketräningsgym i Sverige. Mina studier var fullbordade på våren 1958 – bortsett från affärsspanskan – och då hårdpumpade pappa ringarna på den lilla Volvon och kom och hämtade mig och alla vikterna hem till Örebro.

När jag började lumpa på T1 i Linköping i juni, så hade jag sannerligen inget behov av extra muskelträning till att börja med. Senare, på hösten, hade det lugnat ner sig litet, och jag började drömma kroppsbyggning igen. Jag blev då medveten om att det fanns så gott som ingenting ifråga om vikter i kasernens gymnastikhall, något som jag, som den ende i världen, tyckte vara underhaltigt värre. Därför marscherade jag in på lämplig expedition, gjorde honnör och anhöll om att få placera mina egna vikter i gymnastikhallen, utan att kasernen skulle ansvara för dem. Min framställan beviljades, och så blev den en tung körning till för pappas bil, från Örebro till Linköping.

Jag klarade min träning rätt bra. Det var minsann mycket bättre plats där än i min lilla studiekammare. De hade redan ett par skrangliga stolpar för min skivstång vid benträning, och jag kunde dessutom använda diverse andra gymnastikgrunkor som fanns på plats. Nöden är uppfinningarnas moder. Och uthållighetsträning fick man ju fullt av på ‘jobbet’ – det var ju hela avsikten med kasernexistensen.

Affärsspanskan pluggade jag färdig under militärtjänsten och fick på våren 1959 permission för att fara till Göteborg och klara av den och sålunda fullborda min examen.

För att kunna välja vapenslag hade jag, redan när jag mönstrade, skrivit på ett papper som förband mig att utbildas till officer. Jag försökte klamra mig ur det hålet efter ett år i lumpen, men si, mina planer på framtida utvandring till Amerika dög inte som giltigt skäl – jag var fast. För officersutbildningen fanns det en sommarlinje och en vinterlinje – de som ville bli yrkesofficerare måste gå vinterlinjen och bli frostbitna i Sollefteås skogar, men vi veklingar som inte ville ha till yrke att försvara konungen kunde välja årstid. Jag valde doften av hö och kvittret av sparvar.

Det betydde ett militärtjänstuppehåll från augusti 1959 till mars 1960, då jag skulle komma tillbaka till T1 och trängens kadettskola. Jag anhöll om och beviljades tillstånd för mina redskap att ligga kvar där över vintern. Jag visste ju inte hur och var jag skulle kunna använda dem ändå.

Published in: on 2009/10/15 at 07:28  Comments (2)  

Inlägg 109: 17 sep 1963:

Muskelträningsåterupptagandet

Vanligt liv hade nu återuppstått för mig inte bara i form av förvärvsarbete utan också i form av gymträning. Som du kanske erinrar dig tog jag till och med tillfället i akt på Kungsholm, när jag tränade, så gott det gick, nere i det lilla skeppsgymmet. Och ett par gånger på KFUM-hotellet efter ankomsten till Nya York. Men sedan dess hade jag vistats i världens gymland i två månader och inte ägnat den delen av mitt liv en enda tanke. Faktiskt. Och inte saknat det heller. Faktiskt det också. Men när jag nu hade kommit till vad jag visste var min nya hemstad och livet blivit en smula likt det som jag hade varit van vid, så återkom mitt begär att hålla kroppen i form.

Jag hade sett att det fanns ett gym uppe på andra våningen, rätt över en biograf, i ett hus på Greenwichavenyn, inte långt hemifrån. Så jag gick upp dit så snart jag hade gjort det viktigaste – att sälja bilen – och fann att det var ett riktigt hyggligt gym, oändligt mycket bättre än KFUM:s.

Det var något mitt emellan det förkromade Soma Kalon i Ullevi i Göteborg – mitt sista gym i Sverige – och det litet äldre Frisksport i Sportpalatset i Stockholm – där jag hade tränat ett par gånger som gäst. Båda dessa gym var ägda av Leif Annerfjeld, en banbrytare i branschen i en tid då styrketräning var en sysselsättning för fanatiker, och gym inte var skapade av investeringar av jättekedjor för miljoner kunder utan var byggda och utrustade som personliga kärleksarbeten av ovanliga människor för några få ovanliga kunder.

Soma-Kalon-gymmet, Ullevi, Göteborg (1961)

Soma-Kalon-gymmet, Ullevi, Göteborg (1961)

Frisksport-gymmet, Sportpalatset, Stockholm (1962)

Frisksport-gymmet, Sportpalatset, Stockholm (1962)

Jag skulle kanske berätta litet grann från början. Jag hade aldrig brytt mig ett skvatt om sport av någon sort under min uppväxttid. När skolklassen skulle delas upp i lag för dagens brännboll, så var jag den siste att bli uttagen. I skolans sportträning sprang jag vad jag skulle och hoppade vad jag måste, tills friidrottsdagen äntligen var över. Jag var frisk och sund och smal som en sticka, vilket syns på en bild i Hallands Dagblad från sommaren 1957, där jag skuttar i havet tillsammans med två av mina kvinnliga arbetskollegor på Tylöhus hotell.

Mellan arbetskollegor, Tylösand (Pressbild 1957)

Mellan arbetskollegor, Tylösand (Pressbild 1957)

Men på hösten 1957 träffade jag i Göteborg Sven Jerdén, en kille som råkade bo i den radhuslänga där jag då bodde i ett studierum. Han var otroligt vältränad och muskulös, fast han var flera år yngre än spinkiga jag. Sådan ville jag se ut! Snart hade jag köpt mig en skivstång, två hantlar och en stoppad bänk, stora grunkor som på något sätt fick plats i mitt lilla trånga rum. Jag kom alltså igång först vid 23 års ålder – men bättre sent än aldrig.

SvJe poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

Sven Jerdén poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

SvJe poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

Sven Jerdén poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

SvJe poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

Sven Jerdén poserar i mitt rum, Brödragatan, Göteborg (1958)

Published in: on 2009/10/15 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 108: 16 – 17 sep 1963

Återinsomningskonsekvenspaniken

Jag blev alltså kvar till arbetsdagens slut klockan 17.15, och när jag kom hem satt DaNi och undrade vart jag hade tagit vägen. En intervju kunde ju inte ha tagit hela dagen i anspråk. Att jag var anställd och redan hade en betald arbetsdag bakom mig kunde han inte fatta. Detta skulle firas, så vi gick ut och förlustade oss med en brakmiddag.

Och nu när jag hade en mindre förmögenhet att se fram emot två gånger i månaden, ville jag absolut börja  betala för mig och inte rida snålskjuts. Vi beslöt oss för att dela månadshyran, 931 kronor, i tre delar i stället för två – alltså 310 kronor för oss var, inklusive Kenny Jerome, den bortavarande aktören med sitt namn på hyreskontraktet. Han hade dittills fått halva hyran betald av DaNi, och nu skulle han få två tredjedelar i stället. Två sliter mera än en på inredningen, så det var väl bara rätt?

Nästa morgon, när jag som vanligt hade legat kvar och sett DaNi göra sig färdig och gå till jobbet, så slumrade jag in litet igen – jag borde förstås ha vetat bättre. Jag vaknade på nytt klockan 09.05, fem minuter efter början av min arbetsdag. Oj! Oj-oj-oj!!!

Tiden mellan 09.05 och 09.10 tillbragte jag i sängen, debatterande med mig själv. Jag hade att välja mellan två tillvägagångssätt, och som alltför ofta här i livet hängde hela min framtid på vilket alternativ jag nu skulle bestämma mig för. Jag kunde (1) ligga kvar i sängen och så småningom ge mig ut och söka ett nytt arbete någonstans, och jag kunde (2) loma in på IBM med svansen mellan benen och hoppas på förlåtelse – och tillstånd att få söka  återställa mitt förstörda rykte genom hårt arbete under en lång tid framöver.

När jag slutligen hade bestämt mig för alternativ 2 var jag uppe och i kläderna på fem röda minuter och i en taxi på några till, och sedan steg jag in på kontoret klockan 09.40 och kröp på mina bara knän – så kändes det i alla fall – fram till receptionissan som sade att: ”Det var väl ingenting”.

Ingenting? – IBM hade ingen stämpelklocka som Volvo. Där hade vi stått i en lång rad i trappan och väntat på 16.32-klicket för att stämpla ut, programmerare och systemmän och chefer huller om buller i en lång rad. När jag berättade detta för mina IBM-vänner skrattade de rått – det fanns inga stämpelklockor för månadsavlönade i Amerika, försäkrade de mig. Min morgonpanik hade varit ogrundad, men jag visade mitt tryne långt före klockan 09.00 i en evighet efter denna snöpliga begynnelse på min förhoppningsfullt illustra karriär.

Published in: on 2009/10/15 at 01:51  Kommentera  

Inlägg 107: 16 sep 1963

Bankkundförlustsjälvåsamkandet

”Varför tror du att den här stora banken skulle vilja bedra en liten kund som dig?” – Dessa ord måste jag dra på engelska också, därför att originalversionen har bränt sig in i mitt minne för evigt: ‘Why do you think that this big bank would betray a little customer like you?’

Mina kollegor var särskilt hjälpsamma mot en stackars liten vilsen invandrare som jag, och det dröjde inte länge innan jag fick rådet att skaffa mig god kreditvärdighet. Det är ganska egendomligt att jag, civilekonom och allt, inte hade en aning om vad det var för något och hur viktigt det var. Kanske det inte var viktigt i Sverige, men i Amerika var vid den tiden – och i dag mera än någonsin – ens kreditvärdighet det allra viktigaste i ens finansiella tillförlitlighet. Om man inte hade kreditvärdighet kunde man inte låna pengar eller köpa på avbetalning eller hyra en våning, och på det som man i nåder tilläts göra lades det på hiskeliga räntor och avgifter. Man var helt enkelt inte betrodd.

Därför råddes jag att omedelbart låna en mindre summa pengar och sedan avbetala den i god ordning enligt en månatlig plan. ‘Men jag behöver inga pengar’ betydde ingenting, för det var bara ett spel för att göra sig betrodd i samhället.

Det fanns en bankkontor bekvämt nog på bottenvåningen i mitt kontorshus på Broadway 2, och den banken hette Första nationella stadsbanken (eng. First National City Bank). Dit skulle jag gå, för de var vana vid folk som arbetade på 18:e våningen , och jag skulle kunna få ett litet lån där utan annan säkerhet än mitt identitetskort från IBM. Jag sattes i ett litet bås med en banktjänsteman som gjorde i ordning alla papper för mig att skriva under för att få mitt lån på 2.585 kronor. Till slut hade han ett papper som var ungefär en meter långt med mikroskopisk text hårt packad på bägge sidorna. Min namnteckning längst ner var allt som behövdes för att lånet skulle beviljas. Jag började läsa vad det gällde.

”Å, ni behöver inte läsa allt det där”, sade han. ”Skriv bara på därnere på den prickade raden!”

”Ja, men jag måste ju veta vad det är som jag skriver under”, insisterade jag, trogen min utbildning.

”Äsch, bekymra er inte om det!” – Och så kom de bevingade orden: ”Why do you think that this big bank would betray a little customer like you?”

Det blidde inget lån. Det blidde heller ingen kreditvärdighet. Men det blidde i stället en livslång avsky för Första nationella stadsbanken – som sedermera blev till Citibank, en av världens största banker – och jag har i alla år sedan dess stenhårt vägrat att ha något med den att göra.

‘Det finns knölar, Sofi’ [Oskar Andersson].

Published in: on 2009/10/14 at 10:28  Kommentera  

Inlägg 106: 16 sep 1963

Kontorssalstristessavsikten

Inte för att jag gjorde någon nytta under de timmar jag hade kvar den dagen. Som på alla nya jobb var det papper som skulle skrivas på, och jag fick mitt eget lilla fula skrivbord, det andra från vänster i tredje raden framifrån, och en hurts till vänster om det. Och om den inte skulle räcka till – och det dröjde inte längre innan den var full, för IBM var frikostigt med läsmaterial – så fick jag också ett halvannan meter högt, grått plåtskåp vid väggen. Allting i metall, grå metall, även matsalsstolen, och man satt på något svart plastmaterial späckat med små andningshål. Inte ett enda träd hade fått sätta livet till för möbleringen av denna hiskeliga sal.

Nu visste jag ju redan att de flesta tillbringade sin dag hos sin kund, så de behövde inte sitta här och lida av allt fult. Jag tror att vårt kontor med avsikt var inrett så trist för att vi skulle fly bort därifrån och vara hos kunderna i stället – där var det säkert fina, moderna trämöbler överallt. Så man kom till kontoret en gång i veckan för att hämta posten, varannan vecka för att hämta lönechecken, och, när det begav sig, för att prata med sin chef.

Det gick till på samma sätt överallt i hela landet. Folk hade egna bilar, för det var mestadels långa avstånd till kunderna. Här i Nya York hade vi våra börsmäklarkunder inom tio minuters gångväg, så vi behövde inga egna bilar – men vi borde istället ha haft egna hissar, för våra kunder höll nästan alltid till 20-30-40 trappor upp.

De första veckorna bodde jag emellertid i den gråa salen – det var mycket jag skulle känna till innan jag kunde släppas lös. Då och då var det en endagskurs i någonting uppe på IBM:s huvudkontor – där jag en gång i tiden hade träffat herr Noll Junior.

Några dagar efter min start hade Tom Farrelly ett möte med hela sin personal på en tio eller femton personer. Det var roligt att få träffa dem, och som alla amerikaner var de hjärtliga och lättpratade. Riktigt nära kom man bara dem som man arbetade direkt tillsammans med, men, eftersom man ofta kombinerades om, så blev jag efterhand god vän med de flesta.

Lunch åt man i någon ‘kaffebutik’ (eng. coffee shop) i grannskapet. Så benämndes små barserveringar, där man oftast satt och åt i en lång rad på runda pallar vid en bardisk. Löd ens nota på under 5,17 kronor, det vill säga en dollar, så lades det inte på någon skatt, så de flesta kaffebutikerna hade ett urval luncher för 5,12 kronor, det vill säga 99 cent. Plus 10% ‘frivillig’ dricks, som servitrisen levde på – hon hade nästan ingenting i fast lön.

Published in: on 2009/10/14 at 10:10  Kommentera  

Inlägg 105: 16 sep 1963

Arbetsbegynnelseöverrumplingarna

Denna i mitt tycke otroligt pinsamma utrensning fortsatte under två hela dagar. Det gällde inte alltid att fylla i testblanketter. Jag  minns, till exempel, ett verkligen roligt prov, som bestod av att från en motsträvig avdelningschef – en levande medarbetare på institutet – få vissa uppgifter, nödvändiga för att kunna konstruera ett datasystem för hans avdelning, och han bara slingrade sig och sade ingenting vettigt, visste ingenting, kunde ingenting. Det gällde att visa tålamod och envishet och att inte bli irriterad.

När allt var över var det tolv av oss kvar, och dessa anställdes av Volvo. Jag hörde till de lyckliga tolv.

God hjälp vid Volvos testning hade jag haft av alla de prov som jag tidigare hade genomgått i militärtjänsten – jag  behövde inte ödsla dyrbar tid på att läsa och förstå hur testblanketterna skulle användas. Jag visste vad det gällde att göra, och kunskap är makt. Efter Psykotekniska institutets eklut var jag väl preparerad för IBM:s lilla ynkliga blankett.

Tom kastade ett förstrött öga på mina svarsmarkeringar och det var allt. Vilken skillnad mellan IBM och Volvo! Eller var det mellan Amerika och Sverige?

”675 dollar i månaden”, sade Tom. ”Skulle du kunna börja med det?”

Det tog mig några sekunder att multiplicera hans dollarbelopp med 5,17 – det blev 3.490 kronor – och sedan ställa det mot de 2.000 kronor som jag hade haft i lön på Volvo.

”Det är en bra begynnelselön”, hjälpte mig Tom, som trodde att jag tyckte det var för litet och övervägde att backa ur.

”O, ja, javisst”, stammade jag och förklarade varför jag hade gjort bort mig så totalt: ”Jag är inte van vid amerikanska pengar och fick räkna om kvickt i huvudet.”

Jag hoppades att det dög som förklaring.

”Välkommen till oss på IBM”, reste sig Tom och räckte mig handen. Jag hoppade upp, och vi skakade hand, chefen och lärlingen. Jag var nu del av den världsvida IBM-familjen, och jag fick gåshud under min fina kostym av stundens majestätiska betydelse.

”När vill du börja? Nästa måndag – eller nu i dag?”

Herregud, jag var ju färdig att gå hem och vila upp. Detta hade varit en ansträngande dag – det hela lät kanske enkelt och lättvindigt, men det var det inte alls. Om jag skulle börja nästa måndag kunde jag vila upp och komma tillbaka, ivrig att börja göra rätt för mig igen. Men – här tittade ekonomen inom mig fram – om jag valde att börja redan i dag, så skulle jag få betalt för hela den här dagen, som det nu var bara några timmar kvar av.

Ekonomen vann över soffliggaren. Jag började arbeta med en gång, beredd eller ej.

Published in: on 2009/10/14 at 09:57  Kommentera  

Inlägg 104: 16 sep 1963

Intelligenstestningsavskedandena

Detta finansiella kontor sålde IBM:s datautrustning till enbart banker och börsmäklarfirmor i Nya York. Det låg här nere på Manhattans sydspets, eftersom alla mäklarna och många av bankerna hade sina högkvarter här i vad som kallades stadens finansiella distrikt. Vi hade tre sorters folk för vårt jobb: försäljare, kundingenjörer och systemingenjörer. Dittills i mitt liv hade jag trott att en ingenjör alltid var en tekniker, som min pappa. Jag var inte alls tekniker – vad är en skruvmejsel för någonting? – men här skulle jag arbeta som ingenjör. Jag kunde inte lugna mig tills jag fick skriva till pappa och berätta att jag nu också hade blivit ingenjör – det skulle få hans teknikerhjärta att glöda.

Försäljarna sålde maskiner, och de två sorterna av ingenjörer hjälpte kunden med installationen, både planeringen – systemingenjören – och inkopplandet – kundingenjören. Därför hade alla av oss tilldelats ett större eller flera mindre kundföretag. Alla som arbetade för Tom Farrelly var systemingenjörer och hade börsmäklarfirmor som kunder, och vi arbetade naturligtvis tillsammans med alla dem på kontoret som hade hand om samma kund. Som lärling skulle jag inte höra till någon viss kund utan i stället praktisera här och där alltsom det behövdes, mellan mina datastudier.

Eftersom jag hade programmerat ‘på riktigt’ i flera år, så skulle de kunna skicka ut mig till kunder med en gång – nu förstod jag varför högste chefen troligen hade ‘anställt’ mig på stubben.

Men först måste jag testas, för det hörde till IBM:s lagar att alla skulle vara smarta, oavsett hur erfarna de var. Så Tom placerade mig nästan ursäktande vid ett grått skrivbord ute i salen med några tryckta sidor testproblem att klara av. Jag hade ingen som helst svårighet med det efter den goda utbildning i testning som jag hade fått, senast vid Psykotekniska institutet i Göteborg (se inlägg 1). Som jämförelse med IBM:s testning vill jag nu berätta litet mera i detalj om hur det den gången hade gått till.

Vi  samlades, 40 ansökande till 12 programmeringsjobb på Volvo, i ett hus på Södra Hamngatan och placerades i ett klassrum med en blankett med många flervalsfrågor i allmänna ämnen, vilka vi hade 20 minuter att klara av. Sedan samlades vi i ett väntrum tills någon kom ut och tackade herr F, herr D, och fröken N för deras intresse och visade dem dörren. De kvarvarande 37 inbjöds tillbaka till klassrummet för att fylla i en blankett där det gällde att välja vilka pusselbitar som passade in i ett tryckt mönster. Efter en halvtimme fick vi sedan vänta tills fröken M, herr T, herr K, och fru Z avtackades.

Published in: on 2009/10/14 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 103: 16 sep 1963

Anställningsproceduren

Högste chefen kom själv ut till receptionen och tog emot mig. Det var en gammal farbror med grått hår, såg ut att vara över 60 år – telefonrösten hade fått mig att tro att han var 40. Han var lika finklädd som jag – det kändes skönt. Han tog mig med till sitt hörnrum – chefer i Amerika sitter alltid i hörnrum – i andra änden av en oändlig sal fylld med rader av gammaldags små grå skrivbord staplade tätt intill varandra – ett bord, en hurts, ett bord, en hurts, kanske sex gånger om, och det var säkert femton sådana rader, varje bord med en stol, modell matsalsmöbel utan armstöd, också grå. Det satt någon vid kanske fem av borden, resten av salen var tom. Om jag hade varit dum nog att jämföra med Volvo, där vi satt två och myste per rum med moderna kontorsmöbler i ljust trä, så hade jag blivit helt deprimerad. Men så dum var jag inte, så det gick bara bra. Man tar saker som de kommer.

Chefens rum var annorlunda. Det var stort och rymligt, och ljust med två av väggarna enbart fönster. Genom persiennerna såg man hela inloppet till Nya York, med frihetsgudinnan och Ellisön bortigenom. Han märkte att jag tittade ut, så han började prata om hamnen nedanför, och jag nämnde då att jag hade anlänt till Amerika med båt därnere. Han tände på den idén och fortsatte till Volvo med IBM-killarna. Hur hade jag trivts på Volvo? Vad hade mitt arbete gällt?

Så jag berättade om det dataprogram som vår grupp hade hållit på med att utveckla, leveransplanering av reservdelar från undertillverkare. Han ville veta allting, och för mig, som hade haft så roligt med att programmera för det, var det som att trycka på en knapp. Jag tror att han gillade min entusiasm, för han sade direkt att jag skulle arbeta för Tom Farrelly, som var en av hans systemingenjörschefer. Men först skulle denne träffa mig för att se om vi passade ihop, så jag fick vänta ute i jättesalen några minuter medan han var inne hos honom – och pratade om vaddå, månntro? Sedan var det min tur.

Tom Farrelly was en ung man, kanske 35 år, och jag fick nu visa fram mina eleganta papper med sigill och röda band. Han gjorde det mesta av pratandet – jag gissar att jag redan var anställd på högste chefens order – och det var om IBM-företaget, och om det här kontoret, och om vad mitt arbete skulle bli, och om hur jag skulle utbildas. Vid den tiden fanns det ingen speciell högskoleutbildning i informationsteknik, så IBM accepterade vilken kvalificerad utbildning som helst och skickade sedan nyanställda på kurser i vadhelst de behövde av datakunskap. Tom själv var högskoleutbildad i poesi!

Då insköt jag något som jag hade tänkt mycket på men blivit avrådd från att nämna: ”Jag vet att jag är tekniskt lagd och är bra på systemarbete och programmering och sådant. Men att leda folk är inte min styrka, så jag siktar inte på att bli chef över andra. Hur ställer sig IBM till en sådan önskan?”

”Jag förstår helt vad du menar, och IBM har fina karriärer som inte leder till chefspositioner för dem som inte anser att de passar för den sortens arbete”, svarade Tom och gjorde en anteckning på sitt block.

Published in: on 2009/10/14 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 102: 9 – 16 sep 1963

Affärslivsintroduktionen

Det var nu ganska klart att jag hade fastnat för Nya York, för Femte avenyn 30, och för DaNi. Inte längre en vagabond skulle jag nu börja ett nytt liv, fyllt med arbete, skatt, hyra, matlagning, gym, allt det som hör till ett vanligt liv utom just vid ombyte av kontinent, kultur, språk, vänner, arbete, sexualliv, klimat och drömmar. Detta omfattande ombyte hade tagit mig två månader och led nu mot sitt slut.

Först på listan stod nu ‘arbete’. Vid ankomsten till Amerika hade jag ju besökt herr Noll Junior på IBM (se inlägg 53), och då min avsikt hade varit att bosätta mig i Kalifornien hade jag inte räknat med att se honom igen. Jag såg honom heller aldrig igen, men jag ringde upp honom, och då sade han att IBM troligen hade ett jobb på det försäljningskontor som handhade finansvärlden, vilket jag kanske skulle vara intresserad av?

Med min arbetsbakgrund av militärtjänst, kullagertillverkning och biltillverkning verkade finansvärlden vara ett lämpligt nästa trappsteg. När jag fick detta förslag anade jag inte att finansvärlden, i stället för att vara ett trappsteg, råkade bli min hemvist och försörjningskälla – med några smärre avbrott – för resten av mitt arbetande liv. Har du någon gång tänkt på hur slumpartat livet mestadels är, även om man tror att allting är så väl förplanerat?

Ringde jag hemifrån? Då skulle någon från det avsedda kontoret ringa mig inom en timme. Så skedde också. Efter en kvart sade en röst: ”Är det herr Gymbrat?” – ”Jaha.” – ”Hej! Detta är så-och-så, chefen för IBM:s finanisella försäljningskontor, och jag fick höra att du skulle vara intresserad av att arbeta hos oss.”

Denna samtalsöppning var en total kulturchock. Volvo hade varit ett progressivt företag med enkla och informella beteendemönster, oändligt avlägset stärkkragar och ‘Dyre broder’ med skorrande ‘r’, men denna uppringning från högste chefen för ett avdelningskontor av ett världsföretag passade inte alls in i vad jag hade föreställt mig. Jag fick allt illa kvickt lära mig amerikanskt affärsuppträdande.

Klockan 10.00 på måndagen den 16 september skulle jag komma till hans kontor, som låg på 18:e våningen på Broadway 2, alldeles nere i sydspetsen av Manhattan. Jag samlade ihop alla mina betyg och intyg, med officiella översättningar försedda med sigill och röda band fladdrande i vinden. DaNi höll med mig om att nystruken vit skjorta och kostym var lämplig klädsel, och med pickande hjärta infann jag mig i rätt tid på den avsedda adressen.

Byggnaden i mitten är Broadway 2, New York (internet)

Byggnaden i mitten är Broadway 2, New York (internet)

Published in: on 2009/10/14 at 09:14  Kommentera  

Inlägg 101: 6 – 8 sep 1963

Turistmålsboendenjutningen

Det var otroligt gott att vara tillbaka i Nya York och tillsammans med DaNi igen. Det var inte samma heta Nya York som jag hade lämnat några veckor tidigare, och jag var inte samma obevandrade person heller. Om man en gång har upplevt en stad där det händer så mycket hela tiden omkring en, så är det en dramatisk kontrast att komma till trakter där det i stort sett inte händer någonting alls. För vissa människor och i vissa situationer kan det vara gott med lugnt och stilla, men som en sprittande ny bög med stor livsaptit var jag överlycklig att få komma tillbaka till där det hände och bullrade dygnet runt.

Det första jag märkte var konstutställningen. När jag kom tillbaka hade jag haft vissa problem att parkera bilen, för det var vernissage på trottoarerna överallt. Greenwichbyn hade förvandlats till en enda stor konstsalong – något som hände i några veckor varje höst – och vårt hus på Femte avenyn 30 var helt bombarderat med tavlor. Baldakinen till entrén korsade inte längre en tom trottoar. Det råkade så vara att salongens gräns mot norr gick precis i 10:e gatan, så vi bodde i händelsernas centrum – fastän just i periferin.

Konstbasaren under vår baldakin, 5te Avenyn 30, New York (1963)

Konstbasaren under vår baldakin, Femte Avenyn 30, New York (1963)

Konstbasaren uppifrån, 5te avenyn 30, New York (1963)

Konstbasaren uppifrån, Femte avenyn 30, New York (1963)

Men jag hade annat än konst att syssla med. En sak var bilen. Jag skulle ju nu bo på Manhattan, och där hade nästan ingen människa bil. Det var helt enkelt för dyrt och besvärligt – och onödigt. Så redan på fredagen gjorde jag mig av med QQ – sålde den för en spottstyver, och skammen över att ha gjort en sådan ‘dålig affär’ har fått mig att totalt glömma bort hur och till vem jag sålde den. Men istället för att hålla på att köpslå i veckor och månader – och under tiden flytta runt QQ på grund av gaturengöringen – valde jag att nästan ge bort den för ingenting. Med det gjorde jag säkert ytterligare en köpare av samma bil lika lycklig som jag en gång var när jag köpte den.

Utan bekymmer för QQ – och ingenting annat heller, för den delen – strosade  jag tillsammans med DaNi omkring därute bland tavlorna under veckoslutet. Vi gick omkring, gata upp och gata ner, och besåg alla konstverk som var till salu där. Greenwichbyn var ett bohemtillhåll för alla sorters löst folk, och dit hörde både konstnärer och bögar. Nu var bägge sorterna ute på gatorna, och folk kom i horder från överallt för att ha trevligt. Det var allt fint att få bo i en stad, dit folk valde att resa  som turister, och att där bo i en stadsdel, dit de kom för att titta på oss – det hade minsann aldrig kommit några turister på semesterresa för att titta på oss i Biskopsgården!

Published in: on 2009/10/14 at 09:01  Kommentera  

Inlägg 100: 5 sep 1963

Kulturgapsförhindrandet

”Och hur firade du Arbetsdagen (eng. Labor Day)?” frågade DaNi. – ”???” – ”Du var väl så upptagen av att köra att du inte hade tid att fira någonting alls?” sade DaNi. – ”?????” –  Han brast i skratt: ”Vet du, Gymbrat, jag tror inte att du vet vad jag talar om.” – Han hade absolut rätt. Så jag fick det förklarat för mig – det har sina fördelar att vara i nära kontakt med en inföding.

Jag fick nu lära mig att i Amerika börjar och slutar sommaren med helgdagar, Gravsmyckningsdagen (eng. Memorial Day) i slutet av maj och Arbetsdagen i början av september. Jag hade uppenbarligen lämnat Nya Orleans på Arbetsdagen utan att veta att det inte var en arbetsdag utan i stället en dag för hektiskt picknickande. DaNi insåg att jag behövde bli mer amerikan, och jag höll förstås med honom. Och han hade lösningen till problemet: Vi skulle titta på Johnny Carson varje kväll.

Johnny Carson (internet)

Johnny Carson (internet)

Johnny Carson höll hov på en av TV-kanalerna i en och en halv timme varje vardagskväll, från 23.30 till 01.00. Det programmet började med en monolog byggd i mycket på dagsnyheterna som han förvandlade till en komedi, och sedan tog han in tre eller fyra gäster, en i taget. Dessa var kändisar, mestadels i underhållningsbranschen. Carson satt bakom ett skrivbord med en rad stolar till höger om sig, som gästerna efterhand fyllde. Det blev till ett enda raljerande mellan Carson och den senast insläppta gästen, som, om och när det passade, gick upp på en estrad till vänster om Carson och uppträdde med sin specialitet. Klicka här för ett klipp med Ann-Margret, som jag lärde känna på Kungsholm (se inlägg 3).

För mig var Johnny Carson ett utmärkt sätt att få lära mig vem som var vem och vad som var roligt i Amerika. När man flyttar till ett främmande land gäller det inte bara att bli flytande i språket utan också att kunna klara av antydningar på folk som man inte känner till beträffande saker som man inte heller känner till, och att på så sätt ha roligt. Många invandrare lever sina liv i försök att klamra sig fast vid det som roade dem där de kom ifrån, något som efterhand blir mer och mer gammal skåpmat. Detta förvandlar dem till uttråkade spillror som endast har andra uttråkade spillror att förnöja sig med i ett hopplöst försök att leva kvar i det som en gång var.

Det är svårt att komma in i en ny kultur, men Johnny Carsons dagliga dos av den nya verkligheten fick mig att snabbt växa in tillräckligt för att inte förbli en utböling. På den svenska grundkulturen byggde jag den amerikanska, och med den konstruktionen blev jag så småningom rätt hemmastadd i mitt nya land.

Published in: on 2009/10/13 at 08:27  Kommentera  

Inlägg 99: 2 – 5 sep 1963

Snabbhemryckningen

Sagt och gjort. Riktigt små vägar, ibland bakom oxkärror och skördemaskiner, tog mig till Natchez. Jag åt min lunch där, men annars var den staden ingenting. Den låg visserligen vid Mississippifloden, men utan Jason liggande invid den intresserade den mig inte alls. Så jag hittade min parkväg och gav mig iväg.

Parkväg var för mig något man körde på när man bara hade en tredje växel och inte kunde backa, som till exempel när jag körde hem från Nya England några veckor tidigare. Men den parkvägen hade haft skilda körbanor – Natchezstigen var ännu mer idyllisk, för det var en tvåfilig parkväg med mötande trafik och också cyklister. Men den var byggd med samma målsättning: den gick inte igenom samhällen, den var tomtutsläppsfri – detta underbara svenska ord som säger allt – och den var avsedd enbart för personbilar som nöjesåkte i sakta mak – vad sägs om 55 kilometer i timmen? Det passade mig bra.

Natchezstigen (internet)

Natchezstigen (internet)

Det enda samhälle som man fick ta sig genom på egen hand var Mississippis huvudstad Jackson. Jag passade på att natta där, för det fanns annars ingenting längs parkvägen. Återigen 26 kronor för mitt rum – fast här var det inte billigt, för det var ett verkligt trist rum.

Resten av den lilla Natchezstigen tog hela tisdagen i anspråk. Det var vilsamt och lugnt och jag njöt av stillheten. Men när jag kom till Nashville var jag ändå trött och brydde mig inte alls om någon musik. Jag ville bara sova. Och det gjorde jag.

Jag ville korsa Appalachernas bergskedja (eng. Appalachian Mountains) på en välkänd fin motorväg och körde därför åt nordost genom delstaterna Kentucky och Ohio. På sina håll fanns det bitar av motorväg, men för det mesta var det vanliga landsvägar, och vid det här laget hade de blivit varandra rätt lika. Jag var trött på all körning och önskade att jag hade suttit på ett härligt tåg i stället.

Snart efter Ohios huvudstad Kolumbus (eng. Columbus) började det skymma och jag tog då in på ett lyxmotell för 62 kronor – nu var jag inte i sydstaterna längre! Men för dessa syndapengart fick jag mig i alla fall en verkligt god säng.

Tidigt på torsdagmorgonen satte jag i gång igen, och i Pittsburgh hittade jag en fin motorväg med en massa tunnlar. Den var byggd delvis på vad som en gång skulle ha blivit en järnväg, och det värmde mitt tåghjärta. Litet grann. Naturen var våldsam rätt igenom hela Pennsylvanien, men den här motorvägen gjorde körningen till en dans för den som hade bråttom.

Att hitta till Nya York var lätt. Man följde bara skyltarna till Lincolntunneln – inga skyltar visade ‘Nya York’. Och från tunneln hittade QQ hem utan min hjälp.

Published in: on 2009/10/13 at 06:39  Kommentera  

Inlägg 98: 2 sep 1963

Livsvägvalet

Åt väster eller åt nordost? Mitt framtida liv hängde på den frågan – nu kunde jag inte längre mumla och fumla. Jag var ute på upptäcktsresa, precis som Sven Hedin på sin tid. När han hade gett sig sig iväg med nattåget från Stockholm på sin väg till Gobiöknen och satt på stationen i Gnesta och åt middag, funderade han inte då på att vända om och ta tåget tillbaka till sitt gamla, vana Stockholm istället för att fortsätta ut i det okända?

I väster låg avsikten med min resa. En svensk familj, som jag inte kände och knappast ens kom ihåg namnet på, väntade mig att dyka upp och visa mitt anlete. Visserligan hade de inte formellt ‘sponsrat’ mig, det vill säga garanterat mitt underhåll så att jag inte skulle ligga staten till last, men de hade ju ändå tjänstgjort som min enda fasta klippa i Amerikas gungfly. Eftersom de nu inte längre var min enda klippa, så kunde jag ju alltid besöka dem senare någon gång. Eller inte alls.

I nordost hägrade Nya York, som jag verkligen tyckte om. Och där var DaNi, som jag också tyckte om – och som tyckte om mig. Jag skulle tro att det var DaNi som kom mig att välja Nya York till slut. Det var där jag ville vara. Det var där som jag redan hade jobbkontakt, det var där som jag redan hade vänner, det var där som jag redan hade ett hem, det var där som jag redan hade mitt hjärta.

Jag bestämde mig för nordost. Väster kunde vänta ett tag.

Jag gav mig av rätt norrut från Nya Orleans på måndagsmorgonen – jag ville nämligen köra över världens allra längsta sammanhängande bro. Den gick tvärs över en rund sjö, som hette Pontchartrainsjön (eng. Lake Pontchartrain) som är lika mycket sjö som Östersjön, alltså en havsvik. Det var en smal bro med en fil i vardera riktningen, och den löpte i 38 spikraka kilometer – man satt och körde utan att röra ratten i en timme. Som med mycket här i livet bestod det roliga med den här bron inte av att köra över den utan av att ha kört över den. Skall jag använda ett enklare uttryck? Det var tröstlöst trist.

Nu i dag är det två enkelriktade identiska broar sida vid sida. Alltså dubbelt så trist.

Bron tvärs över Pontchartrainssjön (internet)

Bron tvärs över Pontchartrainssjön (internet)

Sedan gällde det att söka en lämplig väg åt nordost. När man inte har den blekaste aning om någonting att besöka på vägen, så spelar det ju ingen som helst roll vilken väg man väljer. Jag hade sett på en kartbroschyr att det fanns en 714 kilometer lång parkväg som kallades Natchezstigen (eng. Natchez  Trace). Den slingrade sig fram i naturen från Natchez, en liten stad i delstaten Mississippi, ungefär 200 kilometer åt nordväst från där jag befann mig, till Nashville, världens populärmusikstad. Jag älskade parkvägar, så den var värd den lilla omvägen.

Published in: on 2009/10/13 at 06:36  Kommentera  

Inlägg 97: 1 sep 1963

Daggdroppsgästgivaregården

Inte visste jag vad Daggdroppsgästgivaregården var för något, men hade jag varit jazzälskare hade jag säkert hört talas om den. Jag förstod ju att namnet var en ordlek: på engelska lät det precis likadant som ‘För all del, ramla in!’ (eng. Do drop in!).

Daggdroppsgästgivaregården, New Orleans (internet)

Daggdroppsgästgivaregården, New Orleans (internet)

För mig var det en rätt nergången nattklubb, med plats för ett par hundra gäster och med ett podium stort nog för en hel jazzorkester. Det var för sin storlek gemytligt därinne – en liten jazztrio spelade då och då. Jason sade att han brukade komma dit ofta och hade många vänner där. Jag var den ende vita därinne bland ett femtiotal negrer. Ingen tyckte illa vara att ha mig där, och jag själv var ju mycket intresserad av dem – personlig kontakt med negrer var ju något alldeles nytt för mig som knappast hade sett några svarta människor ens på avstånd innan jag kom till Amerika.

Vi satt där i kanske ett par timmar, och det var fortfarande tidigt på kvällen när vi gick därifrån. Jason hade föreslagit mig att stanna kvar där till en jamsession som han sade att det skulle bli vid ettiden på natten. Jag hade suttit igenom en nattlig jamsession med Putte Wickman i Tylösand en gång, när jag arbetade där, och det var dödtråkigt för en som en gång i tiden jazzats ihjäl i Konserthuset i Stockholm. Det skulle alltså bli sex timmar att vänta och vem vet hur många timmar att pinas därefter. Jag backade ut.

Inte förrän jag skrev detta inlägg för dig fick jag lära mig vad Daggdroppsgästgivaregården var vid den tiden. Det var den största och kändaste negerjazzklubben i hela Nya Orleans. Om du är intresserad av jazzhistoria så hittar du en mycket intressant artikel på engelska om Daggdroppsgästgivaregården om du klickar här. Den nämner Ike och Tina Turner, Ray Charles, James Brown, Little Richard, och även Ella Fitzgerald, som jag en gång i tiden fick hoppa åt sidan för när hon svepte fram mellan diskarna på NK i Stockholm, och dessutom en transvestit, Patsy Valdeler, som bland annat arrangerade en årlig homobal på Daggdroppsgästgivaregården under halloweenhelgen. Undrar om de dansade raddans där precis som på Eldön?

Jag vet lika litet om hur Jason försvann ur mitt liv som om hur han hade kommit in i det tidigare på dagen. Körde jag honom någonstans eller gick han hem för egen maskin? Vissa mysterier kommer att förbli frågetecken. Men jag vet att Jason hade gett mig en fantastisk söndag, en dag som jag skulle minnas för alltid.

Published in: on 2009/10/12 at 07:21  Kommentera  

Inlägg 96: 1 sep 1963

Spårvagnsdestinationsstadsdelsnamnet

Jag var klok nog att inte ödsla ord på att lovprisa Jasons utrustning – det hade han säkert fått höra om och om igen från alla de män som han hade lyckliggjort – utan jag försökte i stället att prata med honom om det som jag just hade hört från Martin Luther King. Men det visade sig att Jason inte brydde sig mycket om det. Han var inte någon negeraktivist utan skötte bara sitt arbete, vad det nu var, och umgicks med sina vänner som allesammans var svarta. Han visste förvånansvärt litet om rasproblemen i sydstaterna – och vi i Sverige som trodde att alla negrer därnere led pina hela tiden.

Han visste ju att jag var utlänning alltsedan jag hade öppnat min mun – i avsikt att tala – och kom därför med de vanliga välmenande frågorna om hur jag tyckte om Amerika och maten och vädret och allt det där.

Var hade vi då träffats? Jag körde ju min bil med Jason i den, så vi träffades då inte på spårvagnen som jag hade prövat på att åka med på morgonen. Jo, minsann, tågentusiasten hade inte velat missa tillfället och hade därför hoppat på en vagn på Kanalgatan och åkt en bit. Det surrade litet i mig när jag tänkte på att jag faktiskt åkte med Linje Lusta. Det var det svenska namnet på en film som egentligen hette ‘En spårvagn benämnd Trängtan’ (eng. A Streetcar Named Desire). Trängtan (eng. Desire) hette en stadsdel näst intill Franska kvarteren, och det var dit som min spårvagn gick.

Filmen hade jag sett några år tidigare. Du kan klicka här och se en bit av den med Vivien Leigh och Marlon Brando – var han inte härligt sexig då i sina yngre dagar, så säg?

Denna spårvagn benämnd Trängtan får mig alltid att tänka på en buss i Halmstad, där jag bodde som sexåring inte långt från en stadsdel som hette Kärleken. På grund av min ålder visste jag inte då att det fanns en buss som trafikerade linjen Kärleken-Lasarettet-Kyrkogården, utan det var mamma som långt senare berättade om det deprimerande namnet på denna linjesträckning för mig. Den kanske finns kvar än i dag?

Hur jag nu än hade träffat Jason så hade vi det trevligt ihop. Efter att ha vilat upp efter vår seans åkte vi iväg någonstans och åt en cajunstuvning, vilket är den otroligt kryddade mat som folk åt i Nya Orleans och trots det hade lyckats överleva. Jättegott, och jag flämtade eld som en drake i timmar efteråt. Sedan tog han mig till en negerjazzklubb som hette Daggdroppsgästgivaregården (eng. Dew Drop Inn).

Published in: on 2009/10/12 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 95: 1 sep 1963

Relativitetsteoritillämpningen

Det var liksom inte fritt fram som i ett sovrum – trots allt var man medveten om att det var allmän plats, och man inbillade sig kanske att, om man upptäckts in flagranti delicto, man skulle ha bättre chans att klara sig om man var påklädd än om man var naken som en fågel. – ”Nej, herr Domare, vi satt bara och beundrade den vackra floden, och polismannen måste ha inbillat sig vad han såg, för han var ju på 50 meters avstånd.”

Men kanske spänningen gjorde oss extra kåta, precis som det sägs att strejtfolk knullar bättre när det åskar? Jason njöt naturligtvis av min behandling, och det märktes på att han höll min skalle i ett stadigt grepp och tryckte den mjukt ner över sin kuk – alltid kom jag en smula längre ner av det. Men ner i halsen på mig kunde den inte alls komma – det var ollonet alldeles för tjockt för. Jag hade därför inga som helst problem med andningen.

Denna upplevelse av ett kukhuvud som helt fyllde upp munnen kom jag att få uppleva bara en enda gång till i mitt liv – och jag kom att uppleva många kukhuvuden – så denna stund kom jag sannerligen att ranka som en av mitt sexlivs höjdpunkter. Jag var så tagen av vad jag hade att leka med, att min egen kuk var helt bortglömd, ignorerad, ointressant – för mig var detta en sysselsättning för ögon, mun och hjärna enbart. Och min upphetsning smittade uppenbarligen av sig, för alldeles plötsligt gick det för Jason, utan åthävor och stön – det bara blev en ingrediens till i min mun att avnjuta.

Eftersom jag inte hade nått någon utlösning var jag fortfarande totalkåt, men när Jasons kuk började slakna var det roliga över. Jag lugnade ner mig men var så fylld av ögonblickets helgd – sade jag verkligen det? – att jag inte brydde mig ett skvatt om någon egen orgasm. Jason pekade på mitt skrev, men jag var helt lustlös för min egen del. Jag klämde till om min ståfräs genom byxorna och kände då hur ynkligt liten jag var i jämförelse med den stake som jag just hade upplevt – och jag var van vid att vara rätt stor. Allting här i livet är relativt.

Jag hade haft en mental orgasm av att uppleva detta mäktiga spermautbrott, så helt olikt allt som jag någonsin hade varit med om under min nu 43 dagar gamla homosexkarriär, och jag njöt därför av samma rogivande vila som efter en egen utlösning. Vi var alltså båda i samma båt, och med jätteorganet prydligt undanlagt låg vi kvar där vid flodkanten och småpratade och slöade en lång stund.

Published in: on 2009/10/11 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 94: 1 sep 1963

Stortingssammankomsten

Sägs det inte någonstans att stora ting kommer i små förpackningar? Jason var inte någon stor grabb vare sig till längd eller volym, kanske 1,70 meter och 65 kilo eller så, och man skulle aldrig kunna ha drömt om att han hade en så enormt stor kuk. Det var lätt att se hur stolt han var över vad han hade att erbjuda världen, och jag lät honom märka precis hur imponerad jag verkligen var.

Han runkade upp sig ännu litet mer med några få drag och var då uppenbart nöjd med den uppnådda storleken. Kuken var nu min. Jag drog försiktigt tillbaka förhuden, och den gled smidigt undan så att ollonet blev helt fritt. Och det var, precis som hela kuken, tjockt och långt. Och lika skärt som mitt.

När jag gav mig på det så fann jag att enbart det frilagda kukhuvudet fyllde min mun helt och hållet. Själva bredden på ollonet tvingade mig att spärra upp munnen för att det skulle kunna komma in. Vilken underbar upplevelse! Hade det varit bara en aning större hade jag inte fått in det alls. Med läpparna runt ollonets kant kunde tungtippen knappast komma åt spermahålet, för det var ingen plats kvar i munnen för tungan att röra sig. Och jag är rätt stor i munnen, något som du säkert redan har märkt. Så i stället fick tungan vandra omkring på kukens undersida – vilket minsann var gott nog.

Jag hade under mina, hittills alltför få, övningstillfällen lärt mig att det är mycket uppskattat att svälja hela längden av kuken, även om den då måste gå ner i halsen en bit – vilket inte alltid är så behagligt. Men det hör till att åtminstone försöka, och jag vet ju hur underbart det känns att få det gjort på mig själv. Men du förstår säkert att här var en sådan idé inte ens att tänka på. Stackars Jason hade antagligen aldrig fått uppleva en djuphalsavsugning i hela sitt liv – sådana halsar finns inte.

Så det blev enbart ollonet för min mun – och min hand fick leka med resten av apparaten, vilket betydde att jag kramade hårt om vad som kändes som Jasons underarm, där mitt långfinger inte på långa väga nådde att möta min tumme.

Vi var bägge helt påklädda, bortsett från Jasons kuk. Jag hade hittills alltid varit naken när jag hade haft sex och min partner hade också varit utan kläder. Här låg vi utsträckta vid kanten av Mississippifloden, klädda som om vi satt och fiskade, båda i långbyxor och jacka – fast utan keps – och enda skillnaden var att Jasons metspö stack ut ur hans byxor.

Published in: on 2009/10/11 at 06:57  Kommentera  

Inlägg 93: 31 aug – 1 sep 1963

Mississippikantskukstorlekshäpnaden

Antagligen gillade QQ jazz, för vi hamnade i de franska kvarteren (eng. French Quarters), vilket är den del av staden som utsocknes avser med Nya Orleans. Smala gator med turist- och jazznöjeshak och gott om hotell. Mitt hotell låg på en tvärgata strax intill den breda Kanalgatan (eng. Canal Street), och namnet på en av dem låter bekant, så låt oss för enkelhetens skull säga att jag tog in på Bourbongatan (eng. Bourbon Street).

När jag till fots kom ut på Kanalgatan från min smala, mörka gata var det första jag såg en stor, klumpig, brungrön spårvagn, som såg ut som ett museiföremål som på något sätt hade kommit loss. Den påminde mig om de hiskeliga spårvagnar som jag såg på Londons gator år 1951 – fast där hade de förstås haft två våningar.

Spårvagn, Kanalgatan, NewOrleans (internet)

Spårvagn, Kanalgatan, NewOrleans (internet)

Spårvagn, Kanalgatan, New Orleans (internet)

Spårvagn, Kanalgatan, New Orleans (internet)

Spårvagn, London, 1940-talet (internet)

Spårvagn, London, 1940-talet (internet)

Men nästa dag fick jag ett minne av Nya Orleans som fastnade mycket bättre än en gammal spårvagn. Jag råkade nämligen på en svart kille i min egen ålder. Det nya med det var att han var uppenbart intresserad av att ha sex med mig, och det var otroligt spännande. Jag körde honom i QQ, och han visade vägen. Vi hamnade, inte alls på måfå, på en strandkant vid Mississippifloden (eng. Mississippi River) efter att ha kört bilen in i ett vilt skogsområde och sedan traskat genom mera skog tills vi hittade floden. Det var inte en naturlig flodkant utan en sluttande betongkant som var byggd för att hålla vattnet i styr i sin fåra och inte svämma över.

Floden var mycket stor efter mitt mått mätt, vilket väl kunde betyda en bredd på 1.000 meter, så den motsatta sidan var alltså inte mycket att tänka på. Vi var totalt ensamma där vi var, och jag skakade av upphetsning. Men jag var samtidigt förfärligt rädd, för jag begrep att detta inte skulle ses på med blida ögon i den här delen av landet. Men är man kåt och i första skedet av sin bögkarriär så ger man sig på otroligt farliga saker – som, till exempel, att smuggla in nakenbilder genom tullen.

Men rädslan försvann vid åsynen av den största kuk jag någonsin hade sett. Den var framför allt tjock, otroligt tjock, och den hade lång förhud som kunde dras helt tillbaka från det skära ollonet, och alltihop var enormt och jag var uppe i den stora himlen, just här vid kanten av den stora Mississippifloden strax utanför den stora staden Nya Orleans. Han – kan man tro att jag nu har glömt hans namn, som jag hade burit med mig både i minnet och nerskrivet på papper i många år därefter, men låt oss här kalla honom för ‘Jason’ – hade roligt åt min uppenbara häpnad vid mötet med hans värdefulla kroppsdel, som jag först stirrade på mer än rörde vid.

Published in: on 2009/10/11 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 92: 29 – 31 aug 1963

Modernkvartettsavjazzningsresultatet

Martin Luther Kings stora tal fick uppehållet i Neapel att framstå som mycket innehållsrikare än vad en enda natt skulle ha kunnat bjuda på. Men det var bara en övernattning, och nu var det dags att fortsätta.

Det blev en kort körning på torsdagen, för jag hade av någon anledning satt sikte på S:t Petersburg (eng. Saint Petersburg), bara några timmar avlägset. Jag hade velat stanna där för dess härliga sandstrands skull – men det var innan jag hade matats med sandstränder dagen i ända utmed Floridas ostkust. Och visst hade S:t Petersburg fina sandstränder och visst tog jag in på ett strandmotell och visst ‘gjorde’ jag stranden och havet hela eftermidagen – men jag tycker ju inte om sand, så varför?

På lördagseftermiddagen kom jag till Nya Orleans (eng. New Orleans) efter ytterligare två dagars maklig körning utmed en kust, som egendomligt nog började bli ganska enformig. Man tror inte att man kan få nog av milsvida sandstränder, oändliga horisonter, gassande sol, och nästan tomma vägar – det fanns faktiskt tomma vägar år 1963! Men så kändes det, och det var på den här sträckan som jag allvarligt började fundera på om jag verkligen skulle fortsätta detta monotona körande ända till Kalifornien. Nej, i Nya Orleans skulle jag kanske vända hemåt – i mina tankar använde jag faktiskt ordet ‘hem’ – till Nya York, till Femte avenyn, och till DaNi. Men precis som alla andra bilar gillade QQ inte Nya York och ville fortsätta mot Kalifornien, så frågan fick förbli öppen.

Det är bara vissa detaljer jag minns av mitt besök i Nya Orleans. Den staden är ju känd för sin jazzmusik, och visst hörde man saxofon, trumpet och vibrafon överallt man gick. Men precis som med sandstränder så accepterade jag jazz men inte tillräckligt för att tycka om det. Jag bar på minnet av min resa från Sigtuna in till Stockholms konserthus tillsammans med jazzälskande skolkamrater år 1952 för att avnjuta något alldeles extra, Moderna Jazzkvartetten (eng. Modern Jazz Quartet) med Lee Konitz som huvudmusikant. Jag visste vad jazz var – jag hörde det jämt spelas i dagrummet – det svängde trevligt och käckt, så jag skulle minsann avnjuta en fin konsert.

Jag hade ju inte vetat att Moderna Jazzkvartetten förhöll sig till ‘vanlig’ jazzmusik på samma sätt som kammarmusik förhöll sig till ‘vanlig’ klassisk musik. Det är alltså något man måste lära sig att tycka om. Dessa timmar av enformigt klinkande och tutande från scenen fick mig att avstå från jazz under hela resten av livet. Inklusive i Nya Orleans. Jag gjorde andra saker istället.

Published in: on 2009/10/10 at 11:11  Kommentera  

Inlägg 91: 28 aug 1963

Drömtalsordagrannöversättningen (del 4)

Jag har en dröm att en dag nere i Alabama, med sina elaka rasister, med sin guvernör som har läpparna drypande av ord som ‘förhindra’ och ‘upphäva’, att en dag just därnere i Alabama små svarta pojkar och svarta flickor kommer att kunna hålla hand med små vita pojkar och vita flickor såsom systrar och bröder.

Jag har en dröm i dag.

Jag har en dröm att en dag varje dalgång kommer att fyllas igen, varje kulle och berg att tryckas ner, ojämn mark kommer att jämnas ut och krokiga trakter rätas ut, och Guds ära kommer att bli uppenbarad, och hela människosläktet kommer att enas.

Detta är vårt hopp. Detta är tron med vilken jag kommer att ge mig tillbaka till södern. Med den tron kommer vi att kunna hugga ut en sten av hopp ur hopplöshetsberget. Med den tron kommer vi att kunna förvandla vår nations gnisslande tvedräkt till en vacker symfoni av broderskap.

Med den tron kommer vi att kunna arbeta tillsammans, att bedja tillsammans, att kämpa tillsammans, att gå i fängelse tillsammans, att stå upp för friheten tillsammans, vetande att vi en dag blir fria. (A)

Den dag kommer då alla Guds barn kommer att kunna sjunga med ny mening: ”Mitt land kommer från Dig, det goda frihetslandet, om Dig sjunger jag. Landet där mina förfäder dog, landet som var pilgimernas stolthet, från varje bergskant, låt frihet ringa.”

Och om Amerika skall bli en ädel nation så måste detta bli sant. Så låt frihet ringa från de ofantliga bergstopparna i Nya Hampshire. Låt frihet ringa från de mäktiga bergen i Nya York. Låt frihet ringa från de branta Alleghennerna (eng. Allegheny Mountains) i Pennsylvanien. Låt frihet ringa från de snötäckta Klippiga bergen (eng. Rocky Mountains) i Colorado. Låt frihet ringa från de  runda sluttningarna i Kalifornien.

Men inte bara det; låt frihet ringa från Stenberget (eng. Stone Mountain) i Georgien. Låt frihet ringa från Utsiktsberget (eng. Lookout Mountain) i Tennessee. Låt frihet ringa från varje kulle och mullvadshög i Mississippi. Från varje bergstopp, låt frihet ringa. (A)

Och när detta sker, och när vi tillåter frihet att ringa, när vi låter den ringa från varje by och varje hus, från varje delstat och varje stad, då kommer vi att snabba upp till den dag då alla Guds barn, svarta människor och vita människor, judar och hedningar, protestanter och katoliker, kommer att kunna hålla hand och sjunga orden i den gamla negerhymnen: ”Äntligen fria! Äntligen fria! Tack allsmäktige Gud, vi är äntligen fria!” (A)

Published in: on 2009/10/10 at 04:58  Kommentera  

Inlägg 90: 28 aug 1963

Drömtalsordagrannöversättningen (del 3)

Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra barn berövas sin individualitet och berövas sin värdighet genom skyltar som säger ‘Endast för vita’. (A)

Vi kan inte bli nöjda så länge en neger i Mississippi inte kan rösta och en neger i Nya York tycker att han inte har något att rösta på. (A)

Nej, nej, vi är inte nöjda, och vi kommer inte att bli nöjda förrän rättvisan glider fram som vatten och rättfärdigheten som en mäktig ström. (A)

Jag är inte omedveten om att en del av er har kommit hit från ett liv av prövningar och vedermödor. En del av er har kommit direkt från trånga fängelseceller. En del av er har kommit från trakter där er strävan efter frihet har lämnat er skamfilade av förföljelsestormar och stapplande från polisbrutalitetsvindar. Ni är veteraner från skapelselidandet. Fortsätt att arbeta i övertygningen om att oförtjänt lidande leder till försoning.

Res tillbaka till Mississippi, res tillbaka till Alabama, res tillbaka till Sydkarolina, res tillbaka till Georgien, res tillbaka till Louisiana, res tillbaka till slummen och ghettona i våra nordliga städer, i vetskapen om att den nuvarande situationen på ett eller annat sätt kan och kommer att förändras. Låt oss inte vältra oss i förtvivlans dalgång. (A)

Jag säger till er i dag, mina vänner, att, fastän vi ställs inför dagens och morgondagens svårigheter, så har jag fortfarande en dröm. Det är en dröm, djupt rotad i den amerikanska drömmen.

Jag har en dröm att en dag kommer denna nation att resa sig och leva enligt den sanna meningen av sin maxim: ”Vi anser att dessa är självklara sanningar: att alla människor är skapade likvärdiga.” (A)

Jag har en dröm att en dag, på de röda kullarna i Georgien, sönerna till tidigare slavar och sönerna till tidigare slavägare kommer att kunna sitta ned tillsammans vid broderskapsbordet.

Jag har en dröm att en dag till och med delstaten Mississippi, en delstat som försmäktar i orättvisans hetta, som försmäktar i förtryckets hetta, kommer att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.

Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag kommer att bo i en nation där de inte bedöms efter sin hudfärg utan efter sin karaktärsegenskap. (A)

Jag har en dröm i dag.

Published in: on 2009/10/10 at 04:54  Kommentera  

Inlägg 89: 28 aug 1963

Drömtalsordagrannöversättningen (del 2)

Nu har tiden kommit för att lyfta upp vår nation ur rasorättvisornas kvicksand till broderskapets stadiga klippa. (A)

Nu har tiden kommit för att göra rättvisan till en verklighet för alla Guds barn.

Det vore ödesdigert för nationen att förbise angelägenheten av denna kritiska stund. Denna tryckande sommar, fylld av negerns välgrundade missnöje, kommer inte att ge med sig förrän det kommer en stärkande höst, fylld av frihet och jämlikhet. 1963 är inte ett slut utan en början. De, som hoppas på att negern behövde släppa ut litet inre ångtryck och nu är tillfreds, kommer att få ett bistert uppvaknande om nationen återvänder till sitt vanliga handlingssätt. (A)

Det kommer att bli varken vila eller lugn i Amerika förrän negern erhåller sina rättigheter som medborgare. Upprorsvirvlarna kommer att skaka vår nations grundvalar tills rättvisans ljusa dag gryr.

Men jag har något som jag måste säga till mitt folk, som står på den varma tröskeln som leder in till rättvisans palats. Under arbetet med att få vår rätta plats får vi inte göra oss skyldiga till orättmätiga handlingar. Låt oss inte försöka att släcka vår törst för frihet med att dricka ur bitterhetens och hatets kopp. (A)

Vi måste alltid leda vår kamp på värdighetens och disciplinens höga nivå. Vi får inte tillåta vår skapande protest urarta till fysiskt våld. Om och om igen måste vi stiga upp till de majestätiska höjderna av att bemöta fysisk kraft med andlig kraft.

Den vidunderliga stridbarheten som har uppslukat negersamhället får inte leda oss till misstro mot allt vitt folk, därför att våra vita bröder, vilket deras närvaro här i dag vittnar om, har börjat förstå att deras öde är sammanknutet med vårt öde. (A)

Och de har börjat förstå att deras frihet är ofrånkomligen sammanbunden med vår frihet. Vi kan inte marschera ensamma.

Och när vi marscherar måste vi förbinda oss att alltid röra oss framåt. Vi kan inte vända tillbaka.

Det finns de som frågar anhängarna av medborgarrättigheter: ”När blir ni nöjda?”

Vi kan aldrig bli nöjda så länge negern är offer för polisbrutalitetens onämnbara fasa.

Vi kan aldrig bli nöjda så länge vår kropp, tung av resetrötthet, inte kan få tillgång till motellrum utmed vägarna och hotellrum i städerna. (A)

Vi kan inte bli nöjda så länge negern huvudsakligen rör sig från ett mindre ghetto till ett större.

Published in: on 2009/10/10 at 04:50  Kommentera  

Inlägg 88: 28 aug 1963

Drömtalsordagrannöversättningen (del 1)

Jag är glad att vara tillsammans med er i dag i vad som kommer att leva kvar i historien som den största demonstrationen för frihet i vår nations historia. (A)

För fem tjog år sedan undertecknade en stor amerikan, i vars symboliska skugga vi står här i dag, Frigörelseproklamationen. Denna betydelsefulla kungörelse kom som en mäktig ledstjärna av hopp för miljoner negerslavar, som hade blivit svedda av flammorna från en förintande orättvisa. Den kom som en glädjande gryning i slutet på en lång natt i dålig fängslan.

Men hundra år senare är negern fortfarande inte fri. Hundra år senare är negerns liv tyvärr fortfarande förlamat av segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Hundra år senare lever negern på en öde ö av fattigdom mitt i ett oändligt hav av materiell välmåga. (A)

Hundra år senare försmäktar negern fortfarande i hörnorna av det amerikanska samhället och befinner sig i exil i sitt eget land. Så vi har kommit hit i dag för att dramatisera en skamfull situation.

Man kan säga att vi har kommit till nationens huvudstad för att lösa in en check. När arkitekterna till vår republik skrev sina storslagna ord i grundlagen och oavhängighetsförklaringen, så undertecknade de en skuldsedel som varje amerikan skulle komma att ärva. Denna skuldsedel var ett löfte att alla människor, ja, svarta människor likaväl som vita människor, var garanterade den oförytterliga rätten till liv, frihet, och strävan efter lycka.

Det är uppenbart i dag att Amerika har brustit i betalningen av denna skuldsedel vad beträffar dess färgade medborgare. I stället för att infria denna heliga förpliktelse har Amerika givit negerfolket en ogiltig check, en check som har kommit tillbaka med markeringen ‘otillräckliga medel’. (A)

Men vi vägrar att tro att Rättvisebanken är bankrutt. Vi vägrar att tro att det finns otillräckliga medel i kassavalven med nationens framgångsmöjligheter. Så vi har kommit för att lösa in den här checken – en check som skall ge oss på begäran frihetens rikedom och rättvisans säkerhet. (A)

Vi har också kommit till detta helgade ställe för att påminna Amerika om nuets tvingande angelägenhet. Nu är det inte tid inlåta sig i sådan lyx som avsvalning eller lugnande stegvishetpiller. (A)

Nu har tiden kommit för att förverkliga löftena om demokrati. Nu har tiden kommit för att stiga upp ur den mörka och ödsliga segregationsdalgången till den solbelysta stigen mot rättvisa i rasfrågorna. (A)

Published in: on 2009/10/10 at 04:46  Kommentera  

Inlägg 87: 28 aug 1963

Jagharendrömtalet

Det hände något alldeles särskilt, den kvällen i mitt motellrum i den lilla strandhålan Neapel i Florida. Medan allt det som jag hade hört rapporteras från Sydstaterna i radio hemma i Biskopsgården, och som hade varit både chockerande och överväldigande, med vattenkanoner och lynchningar och kravaller, det hade då skett långt borta och gått hem på samma sätt som när man läser något viktigt i en historiebok – intressant men inte personligen engagerande. Nu var jag så nära det som hände, och nu satt jag helt transfixerad mitt ibland de hundratusentals människorna som samlats i den lilla svart-vita televisionsapparaten, och vi fick alla höra en småväxt neger med en dånande stämma använda alla tillgängliga oratoriska medel för att få ut sitt buskap: Negrerna fick inte längre behandlas som andra klassens medborgare.

Den kvällen visste jag inte att jag lyssnade på ett av de stora tal som skulle komma att leva vidare i historien. Det var ett kort tal, bara 17 minuter långt, och ännu kortare om man betänker att det framfördes mycket långsamt, så att alla närvarande, via ekande högtalare, skulle kunna höra vartenda ord. Talet hade hållits några timmar tidigare och återsändes nu på kvällen. Från min timme i Washington ett par veckor tidigare kände jag igen precis var Martin Luther King stod och levererade sitt stora tal. Det kom att kallas ’Jag-har-en-dröm-’ (eng. I-have-a-Dream-) -talet efter en av de repetitionskadenser, som detta fina tal var så rikt på.

Martin Luther King håller Jag-har-en-dröm-talet, Washington, 1963 (internet)

Martin Luther King håller Jag-har-en-dröm-talet, Washington, 1963 (internet)

Nu skall du också få höra detta oratoriska mästerverk. Dessutom har jag just översatt det ord för ord till svenska, vilket du skall få att läsa. Jag var tvungen att göra det själv, för på internet fann jag på svenska enbart några fraser ur talet här och där, och det som fanns var elegant skrivet men inte ordagrant. Jag ville att du skulle kunna följa texten, ord för ord, samtidigt som du lyssnade på Martin Luther King. Så jag tog några timmar på mig och översatte talet, och jag märkte också ut applådåskorna med ett (A) i texten.

Om du klickar här får du se och höra de 17 minuterna precis som jag upplevde dem i mitt hotell i Neapel i Florida – precis samma svart-vita TV-bild och kanske också samma bildstorlek och skärpa. Min översättning börjar i nästa avsnitt.

Han nämnde i sitt tal Alabama, Colorado, Georgien (eng. Georgia), Louisiana, Mississippi, Nya Hampshire (eng. New Hampshire), Ohio, och Pennysylvanien (eng. Pennsylvania). Låt mig här i förväg förklara, att alla dessa är amerikanska delstater.

Published in: on 2009/10/09 at 20:55  Kommentera  

Inlägg 86: 20 – 28 aug 1963

Krokodilkäftsomringningen

Med tårande ögon läste jag en gång rätt nyligen denna fras av Torgny Segerstedt på hans obelisk på Vasaplatsen i Göteborg:

De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.
Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria.

Och nu var jag i lycklig ovetskap om allt som hade hänt under en hel månad. President Kennedys förehavanden, negerkravallerna, FN-pakten om kärnvapenprovförbud, jordbävningen i Skoplje med 1.500 döda – för att inte tala om den förödande tromben mitt i Göteborg – allt som hade hänt i världen sedan den 6 juli var för mig totalt obekant.

Jag spelade lat turist, besökte Ernest Hemingways hem och diverse snäckmuséer, och tog en stadstur med ett ‘tåg’ på gummihjul som drog runt turister på gatorna.

Ernest Hemingways hus, Västra Revet (internet)

Ernest Hemingways hus, Västra Revet (internet)

Annars slöade jag runt motellet, på taket och vid bassängen. Från motellets brygga kunde man stiga ner i havet som var en eller två meter djupt, beroende på tidvattnet, och alldeles klart. Höll man sig stilla kom det småfisk som man kunde lyfta upp ur vattnet i bara handflatan. Allt detta och Tony Bennett därtill. Om igen: Här skulle man bo! Eller i San Francisco! Eller i Nya York!

Men slöhet har sin gräns och det blev dags att lämna det lilla 26-kronorsrummet åt sitt öde, hoppa in i QQ, tuta och köra. Samma väg tillbaka över alla broarna till fastlandet och sedan en natt på samma motell som tidigare i Hemmanet.

Södra Florida är alltihop ett skogklätt sumpland med sötvatten som sakta söker sig mot havet och det är fullt med alligatorer. Det kallas Everglades, och en del av det var en nationalpark, där man fick tillfälle att uppleva naturen som man aldrig annars skulle ha gjort. Man hade i så fall fått hyra en motorkanot och en guide och sedan plöja hela dagen genom kilometrar av vassruggar och bakvatten för att kanske finna några vilda djur – i stället för att helt enkelt gå en bit i största säkerhet på spänger med räcken och garanterat finna krokodilkäftar överallt omkring.

Spång, Everglades nationalpark (internet)

Spång, Everglades nationalpark (internet)

På tisdagskvällen kom jag så till Neapel (eng. Naples) på Floridas västkust. Jag satte på rummets TV och fann att det var ett massmöte på gång i Washington, och talaren var negerledaren Martin Luther King, som jag hade läst om redan i Sverige. Där i mitt rum i Neapel i Florida fick jag uppleva ett tal som kom att vibrera över hela världen.

Published in: on 2009/10/09 at 10:51  Comments (3)  

Inlägg 85: 20 – 26 aug 1963

Kubanäravarandet

Jag lade mig naken på en solsäng däruppe, och det dröjde inte mer än en minut innan en annan kille kom ditupp. Han tog också av sig badkläderna och ställde sig och tittade ut över omgivningen med baken mot mig. Jag fick ståkuk med en gång – sicket elände! Innan jag hade hunnit lägga mig på magen för att dölja mitt predikament, vände han sig om – och dök omedelbart ner med munnen rätt på min kuk. Något liknande hade aldrig hänt mig förr någonstans, och jag hade minsann varit naken ute på kallbadhus på flera håll i Sverige med många nakna män på plats. Så nu hade vi först den vilda Eldön och sedan det vilda taket i Västra Revet! Det fanns alltså bögar på jakt överallt.

Tanken på att någon annan kunde råka komma upp där vi var skrämde mig, så jag tog honom med till mitt rum, och där hade vi vilt sex – allt sex var vilt för mig i dessa tidiga dagar. Jag minns inga detaljer och han var ingenting att särskilt minnas, men han gav detta motell ytterligare en stjärna i min bok. Jag minns inte om vi fortsatte med vår uppkoppling, men han var med mig enbart för sex, inte som sällskap.

I skyltfönstret till en liten resebyrå hade de en neonskylt som sade ‘Upptäck Havanna’ – men den var släckt, så jag kom att tänka på Kubakrisen året före. Nu gick det ju inte att upptäcka Havanna alls, och så har det förblivit under alla mina år därefter. I Västra Revet var vi bara 150 kilometer från Kuba, så dit hade man ju kunnat resa över med båt på bara några timmar i normala tider.

Tankarna på kubakrisen kom mig att notera att jag, under min första månad i Amerika, inte hade följt med alls i vad som hände i världen, varken i Amerika eller Sverige eller någon annanstans. Det var ovanligt, för jag hade under mina Göteborgsår läst min dagliga tidning varenda dag, och det ordentligt.

Jag älskade min Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den var inte avsedd för handel och sjöfart mera än en vanlig nyhetstidning, men det var en dagstidning av klass. Den ägdes under krigsåren av den legendariske Torgny Segerstedt, och han var den av Sveriges publicister som stod mest värn om landet gentemot nazismen. Hans tidning hade då ofta stora vita ytor avsiktligt lämnade blanka efter någon artikel som hade censurerats ut av statsmakterna i rädsla för hur Tyskland skulle reagera.

Torgny Segerstedt (internet)

Torgny Segerstedt (internet)

Published in: on 2009/10/09 at 10:46  Kommentera  

Inlägg 84: 19 – 26 aug 1963

Tillvarofullkomlighetsplatsupptäckten

Eller att, i stället för att fortsätta min resa, helt enkelt stanna kvar just här på denna underbara plats, för det kunde helt enkelt inte finnas en tillvaro som överträffade Västra Revet. Det var varmare än en vacker sommardag i Göteborg och det var mörkare än en augustinatt i Småland. Vattnet var saltare än i Tylösand och det gick åt mindre pengar än i Sverige. De upplysta palmerna var vackrare än en midsommarstång i Dalarna och himlen hade flera stjärnor än Nya York. Varför inte ta ett jobb här och leva för dagen och glömma bort resten av världen?

Som du säkert märker var jag helt berusad – jag var full av Tony Bennett. Pröva själv – fast tyvärr utan värmen och mörkret och saltet och pengarna och palmerna och stjärnorna – och klicka här och hör Tony Bennett tillsammans med Judy Garland sjunga en bit av sången, och klicka sedan här för att få hela sången, fast då bara med Tony Bennetts röst (i en nyare inspelning), medan kameran flyger runt i San Francisco.

Det var inte bara på ankomstkvällen jag var berusad av Västra Revet. Det höll i sig så länge jag stannade där, och eftersom jag var så tagen av denna underbara miljö så blev jag kvar i en hel vecka. Jag behövde också vila upp efter en månad som hade varit fullspäckad med nya intryck i ett enda kör. Det fanns inte mycket att göra i Västra Revet utom att bada och vila. Mesta tiden där gick jag helt enkelt omkring på ensam upptäcktsfärd och upplevde en amerikansk småstad litet mera än alla de andra jag hade kört igenom.

Men ibland stannade jag helt enkelt hemma på motellet. Jag fann snart att det fanns en insynsskyddad solaltan på taket för herrar, och dit upp begav jag mig naturligtvis. Jag hade alltid föredragit att sola badbyxfri – ja, du minns väl mitt nudisttilltag i Tylösand (se inlägg 41)? Dessutom tog jag under mina år i Göteborg ibland Säröbanan till Amundöns hållplats och kunde där trassla mig genom taggtråd och grindar ut till avskilda klippbadplatser, antingen ensam eller med någon vän, som gillade samma sak. Nej, inte för sex om du skulle tro det – jag var ju osexuell vid den tiden.

Published in: on 2009/10/09 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 83: 19 aug 1963

Föredettavarandejärnvägslinjen

En ohygglig orkan den 1 september 1935 slog ihjäl den då bara 23 år gamla järnvägen, tillsammans med cirka 300 människor på öarna.

Orkanförödelsen på banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Orkanförödelsen på banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Förstörelsen efter orkanen, Banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Förstörelsen efter orkanen, Banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Kullvräkt tåg efter orkanen, Banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Kullvräkt tåg efter orkanen, Banan till Västra Revet, 1935 (internet)

Det skulle bli för dyrt för järnvägens finanser att reparera allt som hade slagits sönder, och istället togs det som kunde användas över av staten, som sedan byggde en tvåfilig landsväg på den gamla järnvägens fundament. Den vägen blev färdig år 1938, och det var på den jag skulle köra nu 25 år senare.

QQ tog mig i lugnt mak till Västra Revet på måndagen. Det var mycket gles trafik, så det var inte svårt med omkörningar – allt, inklusive broarna, var i stort sett spikrakt. Om du klickar här och genast väljer satellitbild, så ser du staden Hemmanet (eng. Homestead), där jag just hade vaknat upp från nattens sömn. Du ser väg nummer 1 lämna staden söderut, och om du skjuter kartbilden uppåt så kan du följa min fantastiska bilfärd på väg 1 ända till Västra Revet.

En av de otaliga broarna ut till Västra Revet (internet)

Öarna var nästan helt obebyggda år 1963, men på kartbilden som du följer ser du att de i dag är översållade med hus och husvagnar, tätt packade i oändliga rader. Så är det överallt, suckar en som har varit med ett tag. På kartbilden kör du över en och annan nybyggd bro, med den gamla liggande kvar i bitar i närheten. Och efter 250 kilometer är du på Trumanavenyn (eng. Truman Avenue) i Västra Revet, om du har följt väg nummer 1. När Trumanavenyn korsar Simontongatan (eng. Simonton Street) kan du svänga söderut, och i hörnet av Södergatan (South Street) ligger det motell som skulle komma att hysa mig när jag kom fram dit.

Atlantsträndernas motell, Västra Revet (1963)

Atlantsträndernas motell, Västra Revet (1963)

Motellets namn var Atlantstränderna (eng. Atlantic Shores). Alla de tre långa byggnaderna du ser på googlesatelliten hör idag till motellet, men år 1963 var det bara de två högra längorna. Mitt rum, på nedervåningen, hade en dörr direkt ut till Simontongatan, men jag tror att jag också hade dörr till korridoren för att den vägen komma till innergården med bassängen, som är den du ser alldeles nära havskanten.

Vid bassängen stod det palmer som på kvällen upplystes underifrån av röda och gröna strålkastare – låter hemskt men var otroligt romantiskt – och i dämpade högtalare sjöng Tony Bennett sin ‘Jag lämnade hjärtat kvar i San Francisco’ (eng. I Left My Heart in San Francisco) så smältande att jag förstärktes i mitt beslut att fortsätta min resa ända till Kalifornien.

Bassängen på Atlantsträndernas Motell, Västra Revet (1963)

Bassängen på Atlantsträndernas Motell, Västra Revet (1963)

Published in: on 2009/10/08 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 82: 18 aug 1963

Västrarevetjärnvägsbyggnadsdrömsverkställandet

På söndagmorgonen fortsatte QQ och jag vår tripp söderut. Mina ögon fångade upp jätteskyltar om hoppande delfiner på något som hette Miamis Havskvarium (eng. Miami Seaquarium), och det kunde väl vara kul att få se. Man körde på en lång bro ut till en ö i havet och där fanns det en bassäng med plats för hundratals åskådare. Jag hade aldrig sett tama havsdjur uppträda och var vederbörligen imponerad av delfinernas skicklighet.

Uppe på delfinnosen, Miamis Havskvarium, Miami (internet)

Uppe på delfinnosen, Miamis Havskvarium, Miami (internet)

Det hela tog ordentligt med tid, så efter att ha fallit för ytterligare någon sevärdhet längs vägen var dagen nästan slut och det blev dags för ett motell igen. Under min nattslummer drömde jag om körningen nästa dag.

Söder om Floridas fastland sticker det ut en kedja av småöar som tillsammans kallas Floridareven (eng. Florida Keys). Dessa öar hade aldrig tidigare varit tillgängliga med landfordon. I början av 1900-talet var Florida mer eller mindre en vildmark fylld med krokodiler, men Henry Flagler, en oljeman som hade arbetat med John Rockefeller och tjänat ihop en förmögenhet, roade sig på ålderns höst med att utveckla turism i delstaten. Han hade byggt en järnväg utmed kusten ner till Miami – samma rutt som jag just hade kört – och hade därefter sina ögon på Västra Revet (eng. Key West), den största och samtidigt västligaste av öarna. Där bodde cirka 20.000 människor, mest sysselsatta med sjöfart och försvar. Det skulle nu bli en järnväg på 206 kilometer från fastlandet till Västra Revet.

När han fick klartecken från sina ingenjörer vid sekelskiftet satte Flagler igång bygget av järnvägen, som kom att löpa från ö till ö på för den tiden enormt långa broar – en var 11 kilometer lång och blev då världens längsta bro. Kostnaden för bygget var 27 miljoner dollar, hur mycket det nu var i svenska pengar vid den tiden. Sedd från en annan sida kostade bron 200 arbetares liv. Som mest hade Flagler 4.000 man i arbete samtidigt. Dessa var delvis fångar i straffarbete som hyrdes ut av staten för 2½ dollar per dag, men då de inte räckte till erbjöd Flagler män från Nya York att komma ner och arbeta för 1,25 dollar per dag. Han fick dock mest sjåare och fann att lokala negrer arbetade mycket bättre.

Efter sju års byggande öppnades järnvägen år 1912, med den då 82-årige, blinde Flagler i premiärtåget. Han dog följande år.

Flagler anländer med premiärtåget till Västra Revet, 1912 (internet)

Flagler anländer med premiärtåget till Västra Revet, 1912 (internet)

Expresståg på banan till Västra Revet (internet)

Expresståg på banan till Västra Revet (internet)

Published in: on 2009/10/08 at 05:33  Kommentera  

Inlägg 81: 16 – 17 aug 1963

Miamihemvistsolämpligheten

Hotell Surfbränningen (eng. Surfcomber Hotel) gav mig det utan jämförelse största hotellrum som jag någonsin har haft – jag tror att jag kan säga det utan att överdriva – under alla mina resor genom livet. Tänk dig ett rum med två dubbelsängar, sittavdelning med stora fåtöljer i bortre änden vid fönstren mot simbassängen, en garderob som man kunde gå in i, en stor yta nära dörren där koffertarna kunde stå uppackade och lättillgängliga, och en massa oanvänd golvyta. Heltäckande matta – ovanligt vid den tiden – och naturligtvis ett jättestort badrum. Alltihop i en pastellblå schattering – svalt i värmen.

Hotell Surfbränningen, Miamistranden (1963)

Hotell Surfbränningen, Miamistranden (1963)

Varför denna lyx för mina minimala behov? Jo, detta enorma rum var mitt för 16 kronor natten – mitt i centrum av Amerikas badparadis. Och jag hade inte prutat mig till det – det kostade helt enkelt bara 16 kronor. Orsaken var förstås att inga vettiga människor reste till Miami mitt i sommaren – på vintern kostade samma rum många gånger mera. Jag hade bara råkat ha tur med kalendern och fått tag i mitt allra största och allra billigaste hotellrum på en och samma gång!

Motsvarande rum på samma hotell kom år 2010 i augusti månad att kosta 930 kronor enligt dollarvärdet 6,50 kronor – litet skillnad, inte sant? Jag är glad att det var då som jag var där och inte nu. Du kan kolla upp hotellet av i dag på Google under dess nuvarande namn ‘Doubletree Surfcomber’.

Jag bodde två nätter i mitt fina rum och körde runt och tittade på allting. Geografiskt sett påminde Miamistranden om Eldön, en sandremsa ute i havet som var ett par kilometer bred och fullt bebyggd. Miamistranden hängde ihop med staden Miami på fastlandet via flera broar över det breda sundet däremellan. Miamistranden var den intressantare staden av de två – jag tyckte att själva Miami bara var en oändlig massa likadana hus.

var gatorna fyllda av åldande turister som satt på parkbänkar och lutade sig på sin käpp på pensionärers vis.  Stranden var dock härlig –  om man nu gillar sand bättre än Bohusläns klippor – och vattnet var varmt och gott, ungefär 25 grader, ordentligt salt och stora vågor. Miamistranden kunde nog vara fint att resa till med någon i sällskap och tyckte om att göra turistiska standardsaker, men jag hade fått nog efter en enda dag av detta. Bara tanken på att bo här på riktigt gjorde att jag huttrade till – och började längta tillbaka till Nya York.

Published in: on 2009/10/08 at 04:27  Kommentera  

Inlägg 80: 15 – 16 aug 1963

Fyrahundrakilometersbadstranden

När jag gned imman från fönstren kunde jag se litet var jag var. Det var en uppbyggd vägbank, några meter hög, så det var ingen fara för vägöversvämning. Till vänster därnere låg en begravningsplats och till höger egna hem i småträdgårdar. Det åskade så smått, men min pappa hade lärt mig om Faradays bur redan när jag var liten och skrämd, så jag satt lugnt och väntade tills det hela skulle ta slut.

Ovädret höll på länge, säkert en halvtimme, och slutade plötsligt. Jag kunde öppna fönstren igen, och en otroligt fuktig hetta slog in. Begravningsplatsen hade blivit en sjö med bara någon enstaka gravsten stickande upp – det måste ha samlats en halv meter vatten därnere. Jag hade aldrig förr varit med om ett tropiskt störtregn, som jag förstod att detta var.

Så småningom tog jag in på ett av de små motell jag gillade för övernattning. Som vanligt hade varje rum sin egen entré med bilen parkerad rätt framför, vilket var nätt och bekvämt. Jag var nu i Florida, men jag skulle ta mig mycket längre söderut.

QQ vid motell, Florida (1963)

QQ vid motell, Florida (1963)

Den vanliga stora vägen till Miami övergav jag snart, för kartan visade mig en väg nummer 1A, som gick alldeles längs Atlantkusten. Det var en liten väg, mest för lokaltrafik utmed badstränderna, och den var mycket lugnare och långsammare. Utsikten över den oändliga sandstranden skulle ha kunnat jämföras med tusen Tylösandsstränder, om den inte hade varit så rak och obruten. Det var 400 kilometer till Miami, och även om väg 1A ibland tog slut eller var för opraktisk att använda, så fick man sitt lystmäte på sandstrand. Jag gav mig dock inte ut i vattnet, även om det var augustihett – det kändes på något sätt meningslöst att gå och bada i havet alldeles ensam. Och inte bara meningslöst – det kunde ju vara farligt också: Det fanns kanske hajar här, och havet kunde ha ett så starkt utsug att man inte kunde simma i land, och någon kunde stjäla bilen eller bryta sig in i den och ta allt jag ägde. Nej, jag körde på.

Så kom jag till slut till Miami. Den del som vi kallar Miami är i själva verket en separat stad som heter Miamistranden (eng. Miami Beach), och den ligger på en sandbank utanför Miami med ett sund emellan. Jag hamnade på en oändlig gata, Collinsavenyn (eng. Collins Avenue), som gick längs stranden med hotell på båda sidorna, jättelika och småpyttiga huller om buller, alla i vad som var modern stil då på sextiotalet. När jag hade kört förbi så många att de började se likadana ut, klev jag in på ett helt på måfå och bad om ett rum. Det var mitt i osäsongen, så de hade ett stort urval för mig.

Published in: on 2009/10/07 at 19:11  Kommentera  

Inlägg 79: 14 – 15 aug 1963

Fartbegränsningsfällorna

Det fanns ingen motorväg efter Washington. Men man ser och upplever ju så mycket mer på vanliga vägar, så det var bara bra. Jag hade inte kunnat hålla reda på alla delstaterna ordentligt när jag avverkade dem på motorvägen dagen innan. Nu var det Virginien (eng. Virginia) och Nordkarolina (eng. North Carolina), och dessa två räckte till för en hel dags körning.

Jag höll i gång ordentligt, för jag var ivrig att komma till Florida, men alla samhällen som man skulle igenom sinkade oerhört. Hastigheten var ibland nedsatt till 15 kilometer i timmen, trots att man ofta inte såg en levande själ på gatorna, och denna fartbegränsning kunde pågå i flera kilometer från det första lilla huset till det sista. Jag fick senare lära mig att det var vanligt i sydstaterna att förbättra den lokala ekonomin genom att klämma till jänkarna norrifrån när de körde för fort – den lokala befolkningen kunde köra så fort de ville. Jag hade för vana att aldrig köra fortare än tillåtet, så min plånbok lyckades de inte med att tömma.

Mot kvällen lockades jag att stanna på ett motell som hette ‘Söder om gränsen’ (eng. South of the Border) vilket låg i delstaten Sydkarolina (eng. South Carolina) just vid gränsen till Nordkarolina. Uttrycket användes vanligen om gränsen till Mexiko, och motellet var inrett i mexikansk stil och var mycket snyggt. Jättestort rum med två dubbelsängar – och det kostade mig bara 26 kronor för natten. Jag trodde inte det var sant!

Sydkarolina tog också en halv dag för mig, och så var jag äntligen i Florida – men det märktes inte. Det var samma platta natur som överallt sedan Washington. Men mjölken var intressant. För min lunch köpte jag mig som alltid litet mat i en speceriaffär för att äta på vägen. Där stod jag bredvid QQ på en rastplats och tuggade på en smörgås och såg plötsligt att min literkartong mjölk på biltaket hade ett porträtt av mejeriägarparet Gustafson rätt på sidan. Det fanns uppenbarligen redan svenskar i Florida!

Svensk mjölk i Florida (1963)

Svensk mjölk i Florida (1963)

Det började regna så smått när jag nalkades staden Jacksonville. Snart vräkte regnet ner, och den arme bilisten blev tvungen att söka vägren. Det gick helt enkelt inte att köra, och det fick bli en smal gräsplätt just vid sidan, alldeles intill asfalten. Jag körde på en liten tvåfilig väg, som utgjorde stora vägen mellan Nya York och Miami och samtidigt tjänade som norra infarten till Jacksonville, en stor stad med rätt tät trafik – som dock just nu hade tunnats ut. Åtminstone tycktes det så genom de immiga fönstren.

Published in: on 2009/10/07 at 19:08  Kommentera  

Inlägg 78: 13 aug 1963

Nyayorkavskedsmomentet

Så kom dagen för avfärden från Nya York, för alltid eller för en rundresa – jag var ju fågelfri. QQ var återställd och glad att se mig igen, och nu körde vi vant genom tunneln under Österån och stannade, som alltid, vid trottoaren på 10:e gatan. Jag ringde upp DaNi på jobbet och sade att nu var det dags, och så fyllde jag bilen med mina väskor.

Packar QQ för Kalifornien, 5te avenyn, New York (1963)

Packar QQ för Kalifornien, Femte avenyn 30, New York (1963)

DaNi dök upp just när allt mitt bagage låg på plats, så vi gick upp för att se att jag hade fått allting med mig. Det kändes vemodigt att ge mig av, trots att jag hela tiden från början hade planerat att bara köpa bil i Nya York och sedan köra till Kalifornien. Nu hade jag på något märkvärdigt sätt blivit känslomässigt fast på Femte avenyn, och det var svårt att följa mina planer och ge mig av. Vi sade inte ett ord om att komma tillbaka, men det hängde i luften. DaNi och jag tog farväl uppe i lägenheten på ett sätt som inte hade passat sig ute på gatan. Och sedan bar det iväg.

DaNi vid QQ, 5te avenyn, New York (1963)

DaNi vid QQ, Femte avenyn 30, New York (1963)

Nu skulle jag köra mot Washington. Om man var obevandrad så kunde det ha sina problem att hitta dit. Vart man än skulle resa västerut från Manhattan så hade man tre valmöjligheter när det gällde att korsa Hudsonfloden: George Washingtonbron (eng. George Washington Bridge), Lincolntunneln (eng. Lincoln Tunnel) och Hollandtunneln (eng. Holland Tunnel). Värt att veta: De två första hade fått sina namn efter Amerikas genom tiderna mest beundrade presidenter, den sista efter tunnelns konstruktör Clifford Holland.

Inte en enda vägskylt på Manhattan visade riktningen mot någon ort väster om floden, och mycket få visade ens vägen till bron och tunnlarna. Man var tvungen att hitta på egen hand. Hmmm .. kanske det egentligen var lika svårt att hitta ut ur Stockholms centrum? Fanns det några vägvisare mot ‘Liljehomsbron’? Några pilar mot ‘Nynäshamn’?

Jag hade valt Hollandtunneln och visste var den låg, och då gick allt som smort. Strax var jag ute på motorvägen – med ordentliga skyltar – och fem timmar senare var jag i Washington.

Jag hade adressen till bilklubben AAA där, och dit körde jag direkt för att hämta väntande post från Sverige. Sedan gick jag omkring i centrum i en timmes tid och såg på håll några byggnader som jag kände igen, som Amerikas Kapitolium (eng. Capitol) och Vita huset (eng. White House). Men det var kokhett och började bli sent, så jag ville ge mig iväg nu och komma tillbaka till den vackra huvudstaden någon annan gång. Jag lät QQ hitta vägen ut ur staden söderut. Så snart jag hittade ett litet motell långt ute på vischan, så stannade jag och tog in för natten.

Published in: on 2009/10/07 at 19:04  Kommentera  

Inlägg 77: 6 – 13 aug 1963

Bilreparationsveckofördrivandet

‘Den gud giver ett ämbete, den giver han också förmågan att förvalta det’, sade en maxim som inpräntades i mig som barn. Livet har visat mig åtskilliga exempel på att detta inte alltid är fallet, men mitt ämbete den 6 augusti 1963 var att framgångsrikt lotsa min bil, som enbart kunde gå framåt och enbart på tredje växeln, ur sin fickparkering, i sicksack genom Manhattan, stanna vid röda ljus i varje gathörn, hitta nerfarten till tunneln under Österån, och klara mig till QQ-s verkstad, utan att bli fast i någon förnedrande situation och behöva hjälp. Och det visade sig att maximen faktiskt fungerade den här gången. Jag hade förmågan. Eller en förbannad tur. Jag kom fram dit jag skulle, men jag parkerade bilen på gatan utanför verkstaden – att köra in den skulle utmana min förmåga alldeles i onödan. Jag lät ‘dem’ ta hand om den detaljen.

Sedan vilade jag upp hemma på Femte avenyn efter mina strapatser. På kvällen gick DaNi och jag ut och åt en god bit mat. Vi firade inte bara min återkomst från vildmarkerna utan också minnet av min avfärd från Göteborg, som ju hade ägt rum precis en månad tidigare. När jag tänkte tillbaka på allt som hade hänt sedan dess, så kunde jag inte fatta att det var frågan om bara en enda ynklig månad. Vilket otroligt hålligång det hade varit!

Bilen tog en hel vecka att få klar, och undra på det. De reparerade inte växellådan den här gången – de satte in en helt ny låda. Kopplingen var helt nersliten av min körning på tredje växeln, så den fick också bytas ut. Och en sak till, något som jag har förbigått att nämna: hastighetsmätaren visade noll under senare delen av min rundresa, så den fick de också ta hand om. Allt detta kostade mig ingenting, och det gjorde mig på något sätt rörd – de kunde absolut inte ha tjänat några pengar på denna bil.

Men det var ju vad garantin var till för. Jag tror dock att försäljarens och mitt gemensamma medlemskap i bögunionen hjälpte mig från att behöva bråka och förhandla om att få bilen i gott skick. På något sätt var det samma sak som att vara medlem i en organisation som Frimurarna, som ju hjälper varandra, efter vad jag förstår.

DaNi och jag hade dett gott tillsammans i dessa väntans tider. Vi tittade in i Skjulhuset ett par gånger och hälsade på Paris och Steve, och de tyckte att jag skulle stanna i Nya York. Jag ville absolut göra min planerade bilresa, men alla visste att jag skulle komma tillbaka till dem. Men jag visste det inte. Eller gjorde jag det? Jag hade obegränsad frihet för allra sista gången före pensionsåldern. Så nu ville jag vara fågelfri.

Published in: on 2009/10/07 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 76: 5 – 6 aug 1963

Bilförsäljareåterseendet

Visserligen hade jag kvar nyckeln till DaNis lägenhet, men jag ringde i alla fall upp till honom på dörrvaktens telefon för att förbereda honom på chocken. Vid den tiden var rikssamtal en alldeles onödig lyx, så när jag beslöt att köra till Nya York direkt, så hade jag inte en tanke på att ringa DaNi om det. På sista vykortet till honom hade jag sagt måndag eller tisdag, och nu var det bara söndag kväll.

Och så träffades vi igen, och det kändes gott. Det hade varit en rolig resa, planerad enbart för att träna upp QQ, men den blev en upptäcktsresa på samma gång. Synd att det blev litet bekymmer på slutet, men det var ju precis för den eventualiteten jag hade gjort denna korta utflykt. Och i morgon skulle jag in med bilen och få den i pålitligt skick.

DaNi var bara glad över att jag nu skulle bli kvar i Nya York ett tag till, och själv hade jag ju egentligen ingen brådska. Kalifornien hägrade inte för mig lika mycket nu, eftersom Nya York hade haft så mycket gott med sig, och vädret här var då varmt tillräckligt – nej, jag visste ingenting om vintern.

DaNi var inte hungrig, men jag var det – ordentligt. Så vi gick ut på någon sylta och matade mig, och sedan gick vi hem och sov. Och hade litet gott sex också. Jag hade varit för upptagen med mina resebestyr för att tänka på sådana trivialiteter.

På morgonen kunde jag ha ringt upp min gode vän bilförsäljaren – vi hade haft så mycket med varandra att göra på sistone, bilköpet, Eldösammanträffandet, leveransfördröjningen och nu detta, att jag verkligen betraktade honom som en vän. Och ändå minns jag skamfullt nog inte längre vad han hette. Jag ville ju berätta vad som hade hänt med QQ, men ögonkontakt är ibland värdefullt, och jag tyckte att just nu var det på sin plats att ses personligen. Så jag åkte med DaNi och de två kvinnorna i taxin, eftersom de alla arbetade i PanAm-byggnaden rätt bakom försäkringsagentens hus, och därifrån var det ju nära att gå..

En timme fick jag vänta tills bilfirman öppnade, och jag promenerade runt på Parkavenyn och ömkade i tankarna min gode försäljare, som nu skulle få mera problem att lösa för mig. När han såg mig kunde jag se på honom att han han förstod att något var fel, och när han fick höra vad det var så slog han sig för bröstet och ryckte ut sitt hår – bildlikt talat – över den olycka hans bil hade åsamkat mig. Den skulle omedelbart repareras, utan kostnad förstås, och nu skulle den bli som ny. Hade jag den månne parkerad härutanför?

Published in: on 2009/10/07 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 75: 5 aug 1963

Växelspaksoanvändbarheten

Det blev inget Ulrika och inte heller något Albany. På vägen dit började det bli litet trögt att växla, och det tyckte jag inte om. Visserligen hade jag tidigare skroderat om min ingående erfarenhet av bilar och bilmotorer från min tid i lumpen, då jag hade min egen tilldelad lastbil, som jag skötte så till tusan att den aldrig brakade ihop. Detta betydde ingenting nu, när jag med pickande hjärta körde min lilla skadskjutna QQ genom lantliga nejder och bara hoppades att den inte skulle gå sönder. Vägreparationer utan verktyg låg faktiskt en bit utanför mina kvalifikationer.

Så länge jag inte gjorde något mer än att styra gick det fint – det var bara när jag skulle växla som det inte kändes bra, men det gick i alla fall. Jag bestämde mig för att köra direkt till Nya York, så att QQ kunde få komma tillbaka till sin vanliga verkstad.

Jag stannade vid ett vägkafé och åt middag, och där frågade jag om bästa vägen till Nya York för en bil som inte ville växlas i onödan. En av gästerna begrep precis vad det var frågan om och visade mig en bra väg som hette Taconicparkvägen (eng. Taconic Parkway). En parkväg visade sig vara en motorväg, som hade byggts främst för nöjet att åka bil och som därför låg enbart ute i fria naturen och inte tillät samma hastighet som vanliga vägar. Den var lätt att komma till, och när jag nalkades Nya York skulle jag ta av på väg 9A, som längre söderut faktiskt var den motorväg som gick på styltor längs flodkanten i Greenwichbyn. Som hittat! Jag gick ut, hoppade i bilen och körde glatt iväg.

Trodde jag. Det var lögn att få in backväxeln. Jag känner mig så liten när jag måste be folk om hjälp, så det var ynkligt att behöva gå tillbaka in och fråga samma kille om han ville puffa bilen ut ur parkeringsfickan för mig – men det gjorde han utan att blinka. Han sade till och med: ”Lycka till”, och vinkade av mig.

Nu körde jag utan möjlighet att backa, och då måste man tänka sig för ordentligt när man kör. Tänk själv! Jag gruvade mig också för hur jag skulle komma igång igen efter ett rött trafikljus, för jag körde på trean och ville helst inte krångla med växellådan alls. Onödiga bekymmer, för från kaféet till Greenwichbyn fanns det inte ett trafikljus – inte ett enda – och det var en körning på 200 kilometer. Visst fanns det några kurer för betalning av vägavgifter på väg 9A nära Nya York, men jag kom igång igen på trean genom att slira på kopplingen. Och väl hemma i min stadsdel i mörka sommarkvällen slirade jag överallt när det behövdes, för nu var jag ju hemma. Och klarade av att parallellparkera på 10:e gatan utan att backa!

Published in: on 2009/10/06 at 09:55  Kommentera  

Inlägg 74: 4 aug 1963

Söndagsavkopplingskörningen

Gårdagen hade varit en verklig upplevelse, både för en tågälskare och en forskningsresande – jag reste ju runt för att forska ut det här landet. Jag hade aldrig varit på en bergbana förr och så råkade jag helt oförhappandes ge mig på den äldsta i världen! Längre fram i tiden kunde jag komma att jämföra den med Jungfrubanan (tys. Jungfraubahn) upp till fjällen i Schweiz, vilken var både längre och högre och snöigare och brantare och gick i tunnel, och till råga på allt också var elektrifierad och hade helt modern utrustning.

Washingtonbergets bana var kvar och upplevdes precis som man hade gjort på 1800-talet – det var ju samma tåg och samma spår som då. De två banorna var alltså helt olika. Fast kugghjul hade de båda.

Och nu skulle jag bara söndagsköra västerut. Jag trivdes med de små bygdevägarna som slingrade sig genom landskapet, som inte var helt främmande för en svensk. Jag saknade dock det blåa, för man såg nästan aldrig några sjöar. Vi är bortskämda med dem i Norden – det är få länder i världen som har naturliga insjöar. I Amerika finns det egentligen små insjöar bara uppe i delstaten Minnesota, och det var nog därför som de svenska utvandrarna sökte sig dit.

Utan något speciellt mål i sikte lät jag QQ bestämma vägvalet och bara följde med. Det var mycket litet trafik, trots att det var så inbjudande natur och dessutom söndag. Kanske det var för långt borta från allt häruppe – det fanns inga större städer i de här trakterna. På gårdarna arbetade folk kanske även på helgen, istället för att som jag bara åka runt. Och man kunde inte köra skönare än på små trafiktomma, grindfria byvägar, det vill säga så länge de var asfalterade med ett gult streck i mitten. Och det var de.

Jag tog in för natten rätt tidigt på ett litet motell i en by längs vägen. Precis lika anspråkslöst som alla de andra små nattkvarteren, och lika prydligt och välförsett. Ingen bassäng, men det var litet svalt på kvällen så det kvittade. Och mat på någon liten sylta, och gott var det som alltid. Jag kunde göra det här för jämnan. Men så tänkte jag på Nya York och DaNi…

Nästa dag tänkte jag köra till Albany, delstaten Nya Yorks huvudstad. Det skulle bli intressant. Jag hade tidigare trott att Nya York var huvudstaden i delstaten Nya York, men nu hade jag lärt mig att det var istället en liten byhåla som hade den titeln, och den måste jag ju ta mig en titt på. Som om samhället Ulrika skulle ha hyst länsresidenset i Östergötland.

Published in: on 2009/10/06 at 09:39  Kommentera  

Inlägg 73: 3 aug 1963

Kuggstångsjärnvägsupplevelsen

Jag hade emellertid gott om tid, för jag hade inte kommit till Bretton Woods för någon dum konferens. Faktum är att jag inte ens såg en skymt av det stora hotellet. I stället bokade jag in mig på ett motell inne i samhället – det var dyrare än de tidigare två, men det kunde man ju förstå. Och sedan körde jag direkt till järnvägsstationen och parkerade QQ.

Jag hade nämligen valt att komma hit för att åka kuggstångståg upp till toppen av det 1.917 meter höga Washingtonberget (eng. Mount Washington), vars topp har ett av världens hårdaste klimat. Hör bara: Det blåser vindar av orkanstyrka – mer än 33 meter i sekunden – under genomsnittligt 110 dagar om året. Den allra högsta vindhastigheten man har uppmätt på toppen – innan mätaren kraschade, får man väl anta – är 103 meter i sekunden. Den lägsta temperaturen man någonsin haft däruppe är minus 46 celsiusgrader, och det kommer vanligen minst en snöstorm under varje månad året runt. För att klara sig är de få byggnaderna på toppen fastsurrade med stålvajrar, spända som tältlinor åt sidorna och fastkilade i berggrunden.

Kuggstångsjärnvägen här är världens äldsta. Den fullbordades upp till toppen år 1869 efter 12 års arbete. I början använde man ånglok med ångpannan upphängd så att den alltid befann sig i vertikal position oavsett spårets lutning. 50 år senare övergick man till lok med en annan typ av ångpanna, som var fast monterad så att den var horisontell då tåget lutade som mest och behövde maximal drivkraft.

Vertikal ångpanna, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Vertikal ångpanna, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Horisontell ångpanna i backe, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Horisontell ångpanna i backe, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Horisontell ångpanna på planmark, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Horisontell ångpanna på planmark, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Alla vagnarna var målade i olika färger, men varje tåg bestod av ett lok och bara en enda vagn, som av säkerhetsskäl alltid gick ovanför loket.

Färden upp till toppen tog en timme. Berget hade så mjuka former att naturen inte alls var dramatisk.  Bilderna nedan av tågresan utgörs av ett hopkok från internet, några tyvärr i mulet väder.

Ombordstigningen, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Ombordstigningen, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Inne i vagnen, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Inne i vagnen, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Banan uppåt, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Banan uppåt, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Mötesplatsen och vattentanken, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Mötesplatsen och vattentanken, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Loket fyller på vatten, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Loket fyller på vatten, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Brant parti, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Brant parti, Kuggstångsbanan, Washingtonberget (internet)

Väl uppe var det inte mycket att göra, så efter en kopp någonting inne i kaféet, ett kvickt besök på väderstationen, och en rask promenad runt byggnaderna och deras fastspänningslinor, så var det gott att åka ner igen.

Om du klickar här så får du följa med på en tio minuters tripp med ett kuggstångståg på Washingtonbergsbanan. Man ser med egna ögon att det går åt ett helt ton stenkol och en kubikmeter vatten på den resan. Byggnaderna på filmen är nya, men tåget och banan ser precis ut som den gjorde år 1963.

Published in: on 2009/10/06 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 72: 3 aug 1963

BrettonWoodsavtalet

  • Tillsammans med någon skulle jag så småningom komma att göra flera semesterresor i Europa med Eurailpass, som tillät obegränsat resande i 15 länder i första klass under två eller tre veckor. Vi hade kungligt roligt och såg oändligt mycket.
  • Många år senare tog jag en Eurailpassresa på egen hand och såg i 14 dagar bara hotell, stationer och, ja just, tåg. Mitt hela gepäck på den resan var en gymväska, som fick plats under sätet på flyget dit – man skall resa lätt!

Jag säger ingenting mera här om framtiden. Jag gav dig bara litet av min bakgrund, så att du, om du så vill, kan gissa dig fram till vad jag tänkte hitta på den här dagen. Och om du inte gör det, så är det ingen olycka skedd, för vi kommer dit ändå.

När jag hade dragit mig i sängen länge nog var det dags att ge mig ut på dagens äventyr.  Jag körde raka vägen norrut genom ett mer bergigt landskap till Bretton Woods, som du kanske känner till. Inte som en ort men som ett finansbegrepp. År 1944, nitton år före mitt besök där, hade representanter för alla de 44 nationerna som kämpade på den allierade sidan i världskriget samlats på Hotell Washingtonberget (eng. Mount Washington Hotel) i turistsamhället Bretton Woods för en monetär och finansiell konferens.  Avsikten var att diskutera vad man kunde göra åt de ostadiga valutakurserna och tulltaxorna världen över.

Hotell Washingtonberget, Bretton Woods (internet)

Hotell Washingtonberget, Bretton Woods (internet)

Det var ett djärvt och framsynt beslut att samlas redan 24 dagar efter de allierades motattack på Omahastranden (eng. Omaha Beach) i Normandiet (fra. Normandie) på Frankrikes nordkust, vilken blev börjat till slutfasen av kriget. Man hade ju ingen vetskap om kriget skulle sluta med en seger för de allierade och absolut inte när.

Men rummen hade bokats och delegaterna kom dit – med ånglokståg – och fattade beslut, som i mycket kom att skapa ordnade förhållanden för världen under många år framåt. Överenskommelserna som fattades blev till det så kallade Bretton-Woods-avtalet (eng. Bretton Woods Agreement). I det finner man bland annat nästan helt fasta växelkurser mellan de större valutorna, guldpriset 35 dollar, och även rudimentära frihandelsregler.

Konferensen, Bretton Woods, 1944 (internet)

Konferensen, Bretton Woods, 1944 (internet)

För att genomföra och kontrollera avtalet inrättades den Internationella Valutafonden (eng. International Monetary Fund) och Världsbanken (eng. World Bank), institutioner som allt fortfarande fungerar.

Internationella Valutafondesn sigill (internet)

Världsbankens sigill (internet)

Delegaterna var där från den 1 till den 22 juli 1944. Man kan undra hur mycket tid de hade över för att njuta av den underbara naturen däruppe.

Published in: on 2009/10/05 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 71: 3 aug 1963

Dagsplaneringsbakgrunden

Varför detta trafikkaos? Det var helt ‘normalt’ på vägarna ut från Boston varje fredag eftermiddag, särskilt då på sommaren. Ut till landet, ut till fåglarné! Ut till havet och bergen – idén var inte mig främmande, bara de enorma konsekvenserna här. Bilarna var inte bara många, de var också stora, och de var helt klart mycket bräckliga – otaliga stod stilla mitt på vägern med huven upplyft – det betydde ‘Jag behöver teknisk hjälp’ – och varje sådan incident korkade effektivt till trafikflödet.

På morgonen låg jag kvar i sängen och tänkte igenom hur jag skulle förklara varför jag gjorde det jag tänkte göra denna dag. Detta sagt helt utan en tanke på tidsföljden – dels visste jag inte om att jag en gång skulle förklara någonting alls, och dels hade jag ännu inte upplevt det som jag en gång skulle ha att förklara. Men här är i alla fall bakgrunden till min plan för dagen:

  • När jag var liten, kanske tio år gammal, och bodde i Nyköping i en liten våning på Ringvägen 33, fick jag en elektrisk modelljärnväg i present. Det vill säga, bara i bitar och utan elektricitet – allt modelljärnvägsmaterial av märket Märklin hade tillverkats i Tyskland, och detta var under världskriget, så bara det som redan fanns i Sverige sedan tidigare kunde köpas. Jag fick spår i bitar, tillräckligt för att bygga ihop en oval på en meter gånger en och en halv. Några personvagnar, men inget elektriskt lok. Det var allt. Men gissa om jag hade roligt! – En masonitskiva med den blanka sidan uppåt låg på ett stort bord i mitt lilla rum. På den låg ovalen, och mitt i ovalen låg jag på knä med en tågtidtabell uppslagen och körde mitt tåg för hand, runt och runt och runt. Varje rundtur motsvarade två kilometer. Om det alltså var, enligt tabellen, 9 kilometer till nästa station så förde jag tåget 4½ varv tills jag stannade vid den avsedda stationen. Ibland gick ett snälltåg 100 kilometer utan att stanna, och då snurrade jag tåget 50 gånger runt tills jag var framme. – ”Middagen är färdig!” fick svaret: ”Jag kommer om 22 kilometer”, för jag kunde ju inte stanna ute på linjen. Total lycka!
  • Några år senare, år 1947, var vi på semester på ett pensionat i norra Småland. Kriget var över, pappa kunde köra bil igen, och en dag körde vi in till Nässjö. Jag var överlycklig, för jag lämnades ensam på stationen i flera timmar, medan mina föräldrar gjorde någonting annat. Då sprang jag omkring i gångtunnlarna upp till alla plattformar, där tidtabellen visade att det skulle komma eller avgå tåg. Nässjö var en stor station med minst ett dussin spår och tåg i ett kör i alla riktningar, och jag visste precis var jag skulle vara för att få uppleva allt.

Published in: on 2009/10/05 at 01:21  Kommentera  

Inlägg 70: 2 aug 1963

Kolonialkrigsinledningsepisoden

Den som lägger sig tidigt kommer upp tidigt. Tidigt har ofta stora fördelar, och då inte bara morgontidigt. På kvällen hade parkeringen utanför motellet blivit fullpackad med bilar och neonskylten lyste rött ‘Inga rum lediga’. Kommer man tidigt som jag gjorde, så får man lätt ett rum – annars får man åka runt och söka.

Men just därför att jag var tidig så fick jag det rätt trångt och trögt att köra in i Boston. Jag kom dit mitt i rusningen, men jag hade ju bevars ingen brådska. Jag parkerade QQ och gick omkring i ett par timmar i centrum och besåg de historiska byggnaderna. Så småningom råkade jag komma inom hörhåll från en guidad visning och fick på så sätt ett bra koncentrat av Boston – även om jag egentligen inte är särskilt pigg på att titta på kommando. Efter lunch besåg jag både krigsskeppet Gamla Järnsidorna (eng. Old Ironsides) som låg förtöjt i flottans hamn, och det år 1843 fullbordade monumentet och muséet på Bunkerkullen (eng. Bunker Hill).

Bunkerkullemonumentet, Boston (internet)

Bunkerkullemonumentet, Boston (internet)

Jag kom 188 år för sent för att ta del i Bunkerkullebataljen. Kolonikämparna hade intagit kullen och på den byggt befästningar, för därifrån hade man direkt kontroll över Boston och hamnen nedanför. När britterna fick nys om detta beslöt de genast att ta kullen tillbaka. De hade 2.200 man, men kolonisterna hade mellan 2.500 och 4.000. Bataljen om Bunkerkullen den 17 juni 1775 blev oerhört blodig – man kan fysiskt känna det när man ser John Trumbulls målning som föreställer kolonitruppernas general Joseph Warrens död under detta slag.

John Trumbulls målning från slaget om Bunkerkullen (internet)

John Trumbulls målning från slaget om Bunkerkullen (internet)

Striderna beskådades av Bostonborna från sina hustak nedanför. Britterna hade nått sitt mål och återtagit kullen, men till ett pris av 1.034 man. Segern var alltså dyrköpt – nästan halva deras styrka – men de vann ändå trots sina färre soldater. Kolonisterna hade förlorat mellan 400 och 600. Denna strid utgjorde början på det amerikanska revolutionskriget mellan de brittiska trupperna och de revolutionära kolonisterna. Bakslaget för kolonitrupperna fick dem att söka bättre ledarskap, och tre veckor senare kom George Washington till Boston och tog befälet över hela den ‘kontinentala armén’.

När jag hade lärt mig detta blad ur historien kunde jag fortsätta norrut, och rätt snart efter avfärden attackerades QQ våldsamt av tusentals fientliga bilar. De var alla på vild flykt ut ur Boston, och i stället för att förgås i striderna mot dem, så retirerade vi snabbt från slagfältet och tog in på ett annat litet pappa-mamma-motell längs vägen – tidigt på kvällen.

Published in: on 2009/10/04 at 09:09  Kommentera  

Inlägg 69: 1 aug 1963

Mammapappamotellupptäckten

Jag har sedermera sett varjehanda museibyar av denna sort, men Gamla Sturbrobyn har förblivit mitt numero uno, den utan minsta tvekan förnämsta. Men tyvärr kräver storturismen sina offer. Entrén till Gamla Sturbrobyn bestod vid mitt besök år 1963 av biljettköpet i en fönsteröppning i en tidsenlig stuga och inträdet genom en kreatursgrind därinvid – sekelglidningen började alltså redan vid ankomsten. Vid mitt senaste besök, många år senare, hade de byggt en modern entréhall, stor som en betongkatedral, med flera biljettköer utmed en vägg och försäljning av souvenirer utmed en annan. Det hela var totalt ur proportion mot resten av byn, vilken de hade lyckats bevara med ett modikum av trängselstaket.

Men folk kräver utrymme. När det kom en turistbuss år 1963 gick det ut mobiliseringlarm till all personal för att klara av situationen, men när det kommer tio bussar i timmen måste det till helt andra åtgärder. I järnsmedjan var jag år 1963 ensam med smeden – vid min sista visit kunde allt folk inte ens klämma sig in där.

Jag kom inte iväg från Gamla Sturbrobyn förrän vid 16-tiden. Trots att jag då hade jag varit inne i vartenda hus, så visste jag att jag ändå inte hade sett allting. Jag kände mig fullmatad och gav mig iväg ut på motorvägen mot Boston, huvudstaden i delstaten Massachusetts, för att komma fram dit i dagsljus. Men när jag nalkades storstaden kände jag mig såpass trött att jag svängde av på en vanlig väg och hittade snart en klunga små enkla motell. Det var där jag upptäckte att man kunde bo otroligt billigt när man var ute och bilade i Amerika, och fortfarande få en god säng och ett gott mål mat – bara man undvek att bo nära centrum av städerna.

Så den här trötte resenären fick ett stort, härligt rum för kanske 50 kronor, med en simbassäng för att svalka av sig i och en dusch för att bli ren innan han kröp in mellan de vita lakanen, och med TV som kvällsnöje. QQ stod så fint rätt utanför rumsdörren och vilade sig. Vi hade blivit så goda vänner på dessa två dagar, och jag lät QQ höra vilka långa resor vi snart skulle göra tillsammans. Jag undrade litet var QQ själv hade tillbringat sina första fyra år tillsammans med någon annan, men det fick förbli en hemlighet.

Runt omkring motellet fanns det olika restauranger, också de billigare – och mycket bättre – än liknande i NyaYork. Sedan den här natten har jag alltid uppskattat dessa små, så kallade mamma-pappa-motell, ute på vischan.

Published in: on 2009/10/04 at 06:07  Kommentera  

Inlägg 68: 1 aug 1966

Sturbrobybesöket

Denna underbara plats gav historien vingar. Det var inte första gången jag besåg återupprustade gamla byggnader, men det var första gången jag kom till en hel by från en förgången tid. Detta gav mig en känsla av att verkligen vara där i början av 1800-talet. Tyvärr var jag ensam där, och det kändes – DaNi, var är du? Denna tillbakaförflyttning i tiden krävde sällskap, och det såg jag till att jag hade med mig vid mina återbesök i Gamla Sturbrobyn.

Jag tog inga bilder själv, men jag har funnit en massa bilder på internet, och på dem ser byn ut precis som den gjorde år 1963.

Man stod vid den jättestora bygräsmattan, som en gång utgjorde centralpunkten i varje samhälle i Nya England.

Karta över centrala delen av Gamla Sturbrobyn (internet)

Karta över centrala delen av Gamla Sturbrobyn (internet)

Här låg det ett stort vitt rikemanshus i sin prydnadsträdgård i den ena smala änden av bygräsmattan. Som i varenda byggnad i Gamla Sturbrobyn fann man därinne de dåtida människorna i sina tidsenliga kläder. Här är själva huset, matsalen och ett av sovrummen.

Rikemanshus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Rikemanshus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Matsalen, Rikemanshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Matsalen, Rikemanshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sovrum, Rikemanshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sovrum, Rikemanshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Låt oss gå motsols runt bygräsmattan. Först kom man då till tryckeriet och sedan till viktualiehandeln med en vägg med husgerådsartiklar.

Tryckeriet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Tryckeriet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Viktualiehandeln, Gamla Sturbrobyn (internet)

Viktualiehandeln, Gamla Sturbrobyn (internet)

Banken därintill var försedd med antika pelare för att ge ett gediget intryck.

Banken, Gamla Sturbrobyn (internet)

Banken, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sedan följde ett hus som säkert tillhörde någon av yrkesidkarna runt bygräsmattan. Här kommer själva huset, köket och ett av sovrummen.

Bybohus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Bybohus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Köket, Bybohuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Köket, Bybohuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sovrum, Bybohuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sovrum, Bybohuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

I den andra smala änden av bygräsmattan låg byns samlingshus, som både utan och innan i mycket påminde om en kyrka – men den fick inte lov att kallas för kyrka.

Byns samlingshus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Byns samlingshus, Gamla Sturbrobyn (internet)

Byns samlingssal, Gamla Sturbrobyn (internet)

Byns samlingssal, Gamla Sturbrobyn (internet)

Efter detta följde invid bygräsmattan advokatkontoret och tennsmedjan.

Advokatkontoret, Gamla Sturbrobyn (internet)

Advokatkontoret, Gamla Sturbrobyn (internet)

Tennsmedjan, Gamla Sturbrobyn (internet)

Tennsmedjan, Gamla Sturbrobyn (internet)

I stället för att fortsätta vidare runt gräsmattan så kunde man svänga iväg norrut.

Karta över norra delen av Gamla Sturbrobyn (internet)

Karta över norra delen av Gamla Sturbrobyn (internet)

Där hittade man snart det lilla enrumsskolhuset med sin lärare.

Skolrummet med läraren, Gamla Sturbrobyn (internet)

Skolrummet med läraren, Gamla Sturbrobyn (internet)

En bit bort följde ett lanthemman med sitt kombinerade sov- och matrum, och man fick även se hemmansägarparet rensa ogräs i sin köksträdgård.

Lanthemman, Gamla Sturbrobyn (internet)

Lanthemman, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sov- och matrummet, Lanthemmanet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sov- och matrummet, Lanthemmanet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Ogräsrensning vid lanthemmanet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Ogräsrensning vid lanthemmanet, Gamla Sturbrobyn (internet)

Man tittade in i järnsmedjan och den vattendrivna kvarnen och sågverket för att se hur allt gick till.

Järnsmedjan, Gamla Sturbrobyn (internet)

Järnsmedjan, Gamla Sturbrobyn (internet)

Kvarnen, Gamla Sturbrobyn (internet)

Kvarnen, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sågen, Gamla Sturbrobyn (internet)

Sågen, Gamla Sturbrobyn (internet)

Man återvände så till bygräsmattan, där man kunde få sig ett gott mål av den tidsenliga maten, något som för övrigt var samma idé som hade tillämpats på mitt hotell.

Värdshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Värdshuset, Gamla Sturbrobyn (internet)

Gamla Sturbrobyn liknade i viss mån Örebros Wadköping av i dag men var oändligt mycket större. Byn gav mig en härlig motvikt mot det stora, hektiska Nya York. Det tog sin rundliga tid att se allt – det var mer än dubbelt så många sevärdheter som dem på bilderna, och jag besökte dem alla. Byns invånare diskuterade gärna med oss besökare hur livet var för dem i deras gamla tid.

Published in: on 2009/10/03 at 11:31  Kommentera  

Inlägg 67: 31 jul – 1 aug 1963

Förgångentidsuppsökandet

Jag parkerade QQ runt hörnet på 10:e gatan – huset hade en liten bakingång där – och gick upp och ringde DaNi, som kom hem ganska fort. Jag hade packat mina saker så att det var lätt att få dem ner till bilen och också så att det skulle bli lätt för mig att bära dem mellan QQ och diverse hotellrum på resan.

Vi hade ju manglat mina planer så länge, att allt var så klart det kunde vara när jag inte ens visste vad jag ville göra. Och även om jag var osäker om mitt slutmål, så skulle jag ju komma tillbaka till Nya York om några dagar efter min tripp norrut. Det gjorde att avskedet inte blev snyftigt alls.

Det tog lång tid att komma ut ur Nya York. Upp genom stadsdelen Bronx och in på motorvägen mot Nya England och halva dagen var redan förbi. Men sedan gick det undan. Jag körde förbi delstaten Connecticuts huvudstad Hartford – utan att veta att det många år senare skulle bli en ort av intresse i mitt liv. Idag hade jag nämligen mitt sikte satt på Gamla Sturbrobyn (eng. Old Sturbridge Village), som skulle vara en återskapad by i Nya England, så som det var där ett par hundra år tidigare, med folk sysselsatta med dåtida arbeten och klädda i tidsenliga dräkter.

Jag kom till entrén vid 17-tiden för att höra om man kunde bo där någonstans över natten. De ägde själva ett motell – och de rekommenderade det, kantänka! – och det hette Frihetsmössan (eng. Liberty Cap). Det visade sig vara en vit tvåvånings träbyggnad med rummen inredda i 1800-talsstil. Tvålen norpade jag med mig därifrån.

Frihetsmössans motells tvålförpackning från 1963, Palm Springs (2010)

När jag nu söker efter det på internet så finner jag bara ett enda gammalt hotell i två våningar där i trakten, och det heter i dag Allmänna huset (eng. Publick House) – när man går på en bar i England så kallas den för en ‘pub’ och det är samma ord. Det hotellet stammar från 1771, och det passar precis in på vad jag minns – det var alltså där jag bodde över natten. Du kan klicka här och se både hotellet och dess rum – så som det ser ut i dag, förstås, men det såg likadant ut då. Middagen på hotellet serverades också från en matsedel från 1800-talet.

Gamla Sturbrobyn nästa morgon var fantastisk, särskilt för en obevandrad nykomling som inte visste mycket om Amerikas kulturhistoria. När jag gick i skolan så tuggades det svensk historia till förbannelse, med enbart korta utflykter till den europeiska kontinenten, och med andra världsdelar avfärdade på en halvsida. När jag senare låg på sjukhus ett tag år 1965 hade jag med mig en häftad bok för att läsa upp mig på Amerikas historia. Den har jag kvar i min bokhylla, fortfarande nästan oläst. Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter.

Förents Staternas Historia, 1965 (bokomslag)

Published in: on 2009/10/02 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 66: 31 jul 1963

Automobilporrtidskriftsbenämningen

På onsdagsmorgonen tog mig tunnelbanan ut till verkstaden i Queens, och där mötte jag min tillkommande.  Det var en – här kommer den officiella beskrivningen – vit-beige 1959 års modell Rambler super 4-dörrars sedan från American Motors, med en 3,2 liters sexcylindrisk motor på 127 hästkrafter och med treväxlad manuell kraftöverföring. Denna sats var knepig att få ihop – sade jag det rätt?. Bilen var stor som en biografsalong.

En Rambler 1959 liknande min (internet)

En Rambler 1959 liknande min (internet)

Detta dollargrin – ja, så kallades en amerikansk bil på den tiden, där namnet ursprungligen avsåg kylardekorationen men snart kom att mena hela bilen – hade soffor för tre personer både fram och bak, och utrymme för bagage där bak för allihopa. Den hade förstås inga säkerhetsbälten, för de var inte uppfunna ännu, och att den inte heller hade automatisk växling såg jag som en fördel, van vid att själv sköta den detaljen som jag var från Sverige.

Bilen hade nya registreringsplåtar, 3340-QQ, så jag gav den omedelbart smeknamnet QQ. Det var rätt lustigt att ha använt det namnet, när, några år senare, en tidskrift med just det namnet dök upp – det kändes då som om det var min gamla Ramblerbil som hade återuppstått i ny gestalt. QQ, tidigare kallad Drottningens Kvartalstidskrift (eng. Queen’s Quarterly),  var en av de allra första homosexuella tidskrifter som presenterade en färgglad omslagssida, precis som alla andra veckotidningar, i stället för det vanliga utseendet, som påminde om en vetenskaplig avhandling för att inte av misstag falla i händerna på oinvigda. Jag minns så väl min chock den dag jag fick ett nummer av min sedesamma, fast välskrivna, QQ-tidskrift i händerna och i den fann helsidesbilder av helnakna män med kuken helt synlig för hela världen! Plötsligt hade QQ förvandlats till något så revolutionärt och extatiskt som någonsin den danska eos-tidskriften hade varit för mig i kiosken på Friggagatan (se inlägg 5). Nu dök detta upp i det då så pryda Amerika; detta kunde inte komma att gå väl. Men det gick väl, porren tog fart, och QQ blev, som all porr, efterhand en gammaldags vara och försvann, precis som vi alla och allting en gång kommer att göra.

Alla papper var i ordning, inga pengar bytte hand, och jag tog mig en provtur för säkerhets skull på några tomma gator i grannskapet och fann bilen spinna som en katt. QQ var äntligen min, och vi var genast goda vänner. Nu gällde det den amerikanska trafiken, och tunneln under Österån, och var sitter knappen till körriktningsblinkaren, och gud vad alla kör snällt jämfört med i Sverige!

Published in: on 2009/10/02 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 65: 30 jul 1963

Hemvistfastställandefunderingarna

DaNi och jag diskuterade vad vi skulle göra. Vi hade pratat litet om bilen och dess problem, och han hade rått mig att kanske ta en tripp upp till Nya England (eng. New England), d v s delstaterna nordost om Nya York, på några dagar istället för att med en gång ge mig av söderut mot delstaten Florida och sedan västerut. Då kunde jag känna på bilen och se hur hållbar den verkade vara, och på så sätt ha tillfälle att komma tillbaka till bilfirman om den fortfarande hade några fel. Ja, det skulle jag göra – DaNi var återigen till stor hjälp.

Tidigt nästa morgon skulle jag ge mig ut till verkstaden, komma tillbaka till Femte avenyn och ringa DaNi att komma hem och hjälpa mig med avfärden. Sedan skulle jag komma tillbaka till honom efter några dagar och göra mig färdig för min stora avfärd mot Kalifornien – jag hade fasta planer och skulle äntligen kunna komma iväg – kanske.

Det var gott att vara hemma igen och att få tillfälle att vila upp efter feberpärsen. Nu, efter en långresa, kändes verkligen Femte avenyn 30 som mitt eget hem – nu skulle jag ut på en långresa norrut på egen hand och sedan återigen komma hem. Jag undrade om detta skulle bli mitt beteendemönster i fortsättningen? Långresan till Kalifornien via Florida – kanske jag skulle vilja komma hem efter Florida och först därefter köra till Kalifornien? Och sedan komma tillbaka därifrån också? Var jag nu permanent hemma i Nya York? Det var inte utan att det kändes litet grann så.

Sedan jag hade lämnat Sverige för 24 dagar sedan hade jag bott på Kungsholm i 9 dagar, på Sloanehuset i 4 dagar, på Eldön i 2 dagar, hos DaNi i 4 dagar, hos DaNis familj i 3 dagar, och hos LiVo i 2 dagar. Jag hade alltså bott hos DaNi i fyra dagar, och inte kunde väl det räcka till för att skapa ett hem? Logiskt sett kanske inte – men känslomässigt var det faktiskt så. Det kändes som hemma. Faktiskt.

Vi gick ut och åt på någon sylta och jag söp upp Nyayorkluften. Detta var en stor och spännande stad, ett intryck som jag inte fick vare sig i Chicago – som jag hade sett det mesta av från den trångt packade bilen – eller i Detroit – där jag hade varit sjuk. Nya York var också en stad som var fylld av ‘mitt folk’, som jag hade lärt mig känna, mest på Eldön, och börjat identifiera mig med. Visserligen var det alltid så hiskeligt hett här, men mitt huvudsakliga skäl för att drömma om Kalifornien var just värmen därborta – var det inte tillräckligt varmt för mig här i Nya York?

Avsikten med mina resor var ju att finna var jag ville bo – det hade ju herr Noll Junior sagt mig, och han hade haft absolut rätt.

Published in: on 2009/10/02 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 64: 28 – 30 jul 1963

Högsommaruppvärmningen

Volks hus låg trevligare till än huset i Chicago – det var omgivet av mera grönska. En riktig skog eller åtminstone vilda träd fanns därbakom, och jag gick genast ut på tomten tillsammans med Lisa, för jag var nyfiken på det som hördes när vi steg ur bilen. Det var ett otroligt oväsen. Insekter som surrade och fåglar som pep och grodor som kväkte och gräshoppor som gned, allt på en gång och i den kolmörka natten – detta var något helt nytt för en sommarsvensk, van vid en ensam taltrast. Lisa berättade att hon hade reagerat på samma sätt i början, men att hon nu var så van vid det att hon inte ens tänkte på det. – ”Det blir ännu mer oväsen på sensommaren”, berättade hon, och tillade att det var ändå mycket mera ljud nere i sydstaterna. Och dit skulle jag ju snart resa på min väg till Kalifornien.

Jag kände mig litet varm efter bussresan och inte helt i form nästa morgon, men det var ju också otroligt hett väder, precis som det hade varit i Chicago. Vi pratades vid inne i deras svala hus hela morgonen, och sedan körde de oss runt i Detroit. Inne på Fordfabrikernas stålverk var det så hett att jag trodde att DaNi och jag hade blivit inlurade av dem till en förgård till helvetet. Jag tog tillfället i akt att lova mig själv att bete mig såpass hyggligt i livet att jag inte skulle hamna där efteråt.

LiVo i sitt hem, Detroit (1963)

Lisa Volk i sitt hem, Detroit (1963)

DaNi i LiVos hem, Detroit (1963)

DaNi i Lisa Volks hem, Detroit (1963)

LiVo i sitt hem, Detroit (1963)

Lisa Volk i sitt hem, Detroit (1963)

När vi återkom till Volks hem kände jag mig så vimmelkantig att jag tog min temperatur och fann att jag hade 39,5 grader. Det betydde att det kanske inte alls hade varit så hett i stålverket utan i stället att min egen kroppsvärme hade varit outhärdlig. Nu var det bums i säng och penicillintabletter och tjocka sängkläder och svettas och mitt i natten vara plaskblöt och upp och byta sängkläder och ojojoj …

Men på morgonen var jag feberfri – fast totalt urlakad. Detta var då inte riktigt vad Lisa hade tänkt sig, det var jag säker på. Men hon tog det lika naturligt som den försinkade bussen – det är bara sådant som händer. Jag tror att jag lärde mig en hel del av hennes attityd inför obehagligheter, för alltsedan dess råkar jag inte i panik när något händer – jag tar det bara lugnt och sköter om allt efter bästa förmåga. Mer än så kan man inte göra.

De tog oss till flygplatsen och vi kom iväg som planerat, även om jag bara hängde med DaNi som ett paket.

Vi kom tillbaka till Nya York i tid för att ringa upp bilfirman och joho, bilen var tip-top färdig för mig att hämta. Jag fick adressen till deras verkstad i Queens, en del av Nya York ute på Långön, och där skulle jag hämta den nästa morgon.

Published in: on 2009/10/02 at 05:34  Kommentera  

Inlägg 63: 26 – 28 jul 1963

Bilochbussresorna

En av dagarna åkte vi runt i Chicago, med start klockan 12, sju personer i en bil, packade som sardiner i hettan, vilt debatterande om vilka gator vi skulle ta. Avsikten var att visa mig staden – oändliga raka gator med likadana hus – och ingen visste exakt var vi var och ingen karta fanns i bilen. På vägen avverkade vi också ett butikscentrum – 1 timme – en kyrkogård – 10 minuter –  någons hem – 20 minuter – någon annans hem – 1 timme – och en restaurang – 45 minuter – och resten av tiden använde vi till att köra fel. Vi kom till slut välbehållna hem strax efter midnatt. Det var inte planerat så, men de tre sista timmarna var bilen helt vilse, och man kunde inte sänka sig till att be folk om hjälp.

Med DaNis mamma på en köpknut, Chicago (1963)

Med DaNis mamma på ett butikscentrum, Chicago (1963)

Då var det ordentligt mörkt – som det i Amerika alltid är vid midnatt, även mitt i sommaren – medan det tidigare på dagen hade blivit mörkt på ett för mig helt nytt sätt. När vi irrade runt på måfå för att hitta till adresserna som de hade på sin lista, så sade någon plötsligt: ”Det börjar bli mörkt. Vi har kört fel.” – Solen sken och det var hett så luften dallrade och det luktade svett i hela den packade bilen. Men mörkt var det då inte.

Jo, det var det faktiskt – på chicagospråket. Ganska snart gick det upp för mig att de avsåg att säga att vi hade kommit in i en negerstadsdel, och si, då hade man kört fel och borde köra därifrån så fort som möjligt. Vilket också skedde. Och hur det bar sig till så hände detta två gånger under vår konstiga bilåkning. Jag öppnade inte munnen men satt och tyckte det var något så obehagligt över det hela. Jag hade fått mig en slev av Amerikas rasproblem rätt i ansiktet och det brände till ordentligt.

På söndagen dukades det upp en jättestor frukostlunch, så att DaNi och jag skulle klara resestrapatserna, och sedan tog vi avsked av familjen. DaNis styvfar körde oss till en gatuhållplats för Greyhoundbussarna mot Detroit. Det var så långt dit att jag trodde i mitt stilla sinne att han var vilse igen. Men han hittade rätt, och han väntade tålmodigt medan vi kollade tidtabellen på hållplatsstolpen. Jo, vi var på rätt plats och han åkte sin väg.

Bussen skulle utgå från busscentralen klockan 14.50, och det var en halv timme att vänta till dess. Och sedan att vänta tills bussen kom. Så vi väntade. Och väntade. Det kom andra bussar, många andra bussar. Ingen bussförare hade en aning om någonting.

Klockan 16.45 kom så vår buss, och vår förare visste heller ingenting. När vi kom till Detroit klockan 22.00, så stod Lisa Volk och hennes man där och väntade på oss. Två timmar försenade – det var för dem helt normalt: ”Det är så bussarna går.” – Jaha.

Published in: on 2009/10/02 at 04:26  Kommentera  

Inlägg 62: 25 – 27 jul 1963

Chicagosläktsintroduktionen

Taxi till flyget. Jag hade aldrig varit på en flygplats förr. Nu undrar du nog hur jag ens hade kunnat undvika att åka ut till det lilla flygskjulet i Torslanda under alla åren i Göteborg. Enkelt – ingen jag kände flög någonstans, och för min egen del var jag inte ett skvatt nyfiken, för jag hade ju redan flugit. Och nu skulle jag göra det igen, allt tack vare att jag var bög – inte skulle jag ha flugit till Chicago idag om det inte hade varit för DaNi.

Till min förvåning flög vi med ett jetplan  – jag hade trott att sådana bara användes på långa distanser. Ett militärplan med vad som då kallades ‘reaktionsmotor’ hade jag för första gången sett i min barndom på långt håll vid Skavsta flygflottilj – numera en civil flygplats – utanför Nyköping och då tyckt att det såg konstigt ut utan propeller. Men nu fick jag uppleva att det verkligen fungerade att flyga utan propeller – och vilken skjuss det var när planet lyfte! Men trots allt var den här flygningen inte samma upplevelse för mig som den lilla rundturen över Nyköping. Det här gick för fort och för högt och fönstret var alldeles för litet för att man egentligen skulle kunna se någonting,. Nej, min lilla rundtur över Nyköping hade varit mycket mera givande.

Så hamnade vi i DaNis familj, mamma och mormor – född i Malmö – och styvfar, och vi bodde hos dem i en villautkant i tre nätter. Mamman hade i yngre dagar uppträtt på scenen i nöjesvärlden, och hon var rar och vänlig, fast jag fann den 75-åriga mormodern mera intressant. Hon anförtrodde mig att hon var mycket ensam – alla hennes jämnåriga tyckte bara om att laga mat och prata strunt, medan hon själv läste, tänkte, skrev, och tyckte om att diskutera. Det fanns för henne helt enkelt ingen att umgås med.

Med DaNis mamma, Chicago (1963)

Med DaNis mamma, Chicago (1963)

DaNis mamma överst till vänster på ett nöjestidskriftsomslag (1939)

DaNis mamma överst till vänster på ett nöjestidskriftsomslag (1939)

DaNi hade inte avslöjat för sin släkt att han var homosexuell – ingen gjorde ju det dåförtiden – och DaNi och jag hade gjort upp att vi hade träffats genom bekanta – vilket ju var helt sant – så att vi bägge skulle ha samma förklaring. Det kom dock aldrig till någon utfrågning, i varje fall inte med mig inblandad. Och vi placerades naturligtvis inte ihop i en dubbelsäng, fast det trodde du väl inte heller?

Published in: on 2009/10/01 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 61: 24 jul 1963

Chicagoreseplanläggningen

Vad skulle det bli, Chicago med DaNi, eller Kalifornien utan DaNi? Mitt öde vilade nu i händerna på min gode vän bilförsäljaren.

När jag äntligen hade fått fatt i honom efter klockan 10.00 så kom domslutet: ”Vi hittade utslitna delar inuti växellådan och har skickat efter nya, men det tar sin tid. De kommer från Detroit, så det kanske tar till nästa vecka.” – Detroit! Nästa vecka? Nej, det var inte mig själv han talade om – det var min bil.

Tack och lov så var Lisa Volk hemma och svarade i telefonen. Hon blev häpen över att det var jag som ringde, för hon hade inte trott att hon skulle få höra av mig igen. Jo,visst passade det, när skulle jag komma? – Jag lade till att jag inte skulle komma ensam utan tillsammans med en god vän från Nya York. – Men jag kände ju inte en levande själ i Nya York? – ”Ja, men det var då, det”, klarade för ögonblicket av den frågan. Men jag visste att den skulle hänga och dallra i luften ända tills jag dök upp i Detroit tillsammans med DaNi. Jag sade att jag skulle ringa litet senare och bekräfta planerna och ge detaljer, och Lisa Volk verkade riktigt uppiggad av att få besök.

DaNi sade till mig att stanna hemma tills han ringde mig igen, så jag var tvungen att sitta och göra ingenting. Fast nu kändes det rentav produktivt att göra ingenting och bara vänta. Jag hängde ut över Femte avenyn med ett öra för telefonen.

”Vi flyger i morgon förmiddag till Chicago och sedan tillbaka från Detroit på tisdag eftermiddag den 30:e”, sade DaNi när han äntligen ringde. ”Vi tar buss från Chicago på söndag klockan 14.50. Ring till tanten i Detroit och säg henne att vi kommer dit med Greyhound klockan 19.55.” – Han fick förklara vad Greyhound betydde. Det var det konstiga namnet på bussfirman, och han fick stava det för mig flera gånger innan jag fick det rätt. Visserligen var jag rätt bra på att tala engelska, men att stava på engelska är som bekant en helt annan konstart.

Lisa Volk hade inget som helt problem med bussfirmans namn. Först senare fick jag veta att Greyhound körde långfärdsbussar över hela USA.

Greyhoundbuss på 1960-talet (internet)

Greyhoundbuss på 1960-talet (internet)

Bilförsäljaren tyckte att det var en god idé att flyga till Detroit i väntan på bilen. Han skulle ha den färdig för mig onsdagen den 31 juli och önskade mig en lycklig resa – är det inte gott att ha personliga vänner, så säg?

Efter detta var allt det viktiga gjort för hela den här dagen. Jag gick väl ut ett slag, vi gick väl och firade vår förlängda samvaro någonstans, vi packade väl för resan, och mina drömmar dominerades väl av stora flygplan under natten – sedan vi hade haft sex, kan man väl förmoda.

Published in: on 2009/10/01 at 02:15  Kommentera