Inlägg 1.680: 16 – 18 apr 1969

Omkringresepengarna

Jag ville ju ersätta aktierna i det fantastiska företaget First National Realty & Construction med någonting annat, och min statistik ledde mig till en firma som verkar att ha sysslat med tillverkning av glasflaskor för olika vätskor, som parfymer och annat dylikt av högre värde. Men jag brydde mig ju inte så mycket om vad mina aktiefirmor gjorde, så länge deras aktier gick upp.

Så jag gav mig på 55 aktier av Maul Brothers – på svenska skulle det vara ’Bröderna Maul’ – för 12.876 kronor och hoppades att dessa slantar skulle förräntas bättre på det sättet än att sitta och mögla i en bank medan jag var i Peru.

Allt rörde sig ju om Peru vid det här laget.

På torsdagen, alltså dagen före vår avresa, ordnade vi med resecheckar för vår vistelse i Peru. För Ed var det lättvindigt, för Allied Chemicals resetjänst hjälpte också till med de anställdas resebestyr. Han fick två checkar på $100 eller 517 kronor var, fyra checkar på $50 eller 258 kronor var, och så fem checkar på $20 eller 103 kronor var. Han fick alltså betala 2.585 kronor plus 3 kronor i bankavgift på 0.1%. Att firman använde sig av First National City Bank var ju inte Eds fel, men han hade ju inte heller blivit förolämpad av den banken (se inlägg 107). Här ser du kopian av avräkningsnotan och en bit av fuskläderomslaget till Eds resecheckar.

Avräkningsnotan och bit av omslaget till Eds resecheckar (1969)

Samtidigt gick jag till Thos Cook, den stora brittiska reseorganisationen, en bit upp på Broadway och köpte mig sju resecheckar på $20 eller 103 kronor var och tio checkar på $10 eller 52 kronor var. För dem fick jag betala 1.241 kronor plus 9 kronor i bankavgift på 0.75%.

Avräkningsnotan och bit av omslaget till mina resecheckar (1969

Jo, Ed köpte huvudparten av resecheckarna, för han var utbildad till revisor och hade samma sak som yrke. Jag själv, som hade ekonomi som utbildning men var systemingenjör till yrket, satte förstås Ed till att sköta pengarna på vår resa. Någon ordning fick det ju vara!

På fredagen kom vi hem från våra arbeten i vanlig ordning, så att vi kunde bomma igen bostaden och ge oss iväg klockan 18.00. Tunnelbana och sedan buss till Kennedyflygplatsen i vanlig ordning, och i fredagskvällens trängsel kom vi dit på en timme eller så. Flyget skulle gå klockan 21.00, så vi var där i god tid, så som du vid det här laget vet att jag vill ha det. Och Ed med, för den delen.

Vi hade egentligen inga problem med incheckningen. Fast det var förunderligt att vi inte kunde få våra väskor polletterade direkt till Lima utan bara till Miami. Ingen visste varför vi nu skulle få hämta dem på ankomstkarusellen där och sedan pollettera dem igen till Lima.

Ombordstigningspasset och bagagekvittot för mig, New York (1969)

Ombordstigningspasset och bagagekvittot för Ed, New York (1969)

Inlägg 1.679: 14 – 16 apr 1969

Storfinanspenningflödet

Den 14 april var inte bara faster Lilys 80-årsdag utan också den dag då jag äntligen lämnade in min deklaration och betalade in vad jag blev skyldig i restskatt – den sista dagen brukade det vara en sådan trängsel att jag undvek den. Det var, som jag tidigare har berättat, tre ställen att gå till, men två av dem hade jag redan klarat av under veckan före. Här är kvittot på min betalning av 1.690 kronor till delstaten Nya York.

Kvittot på min betalning av den delstatliga kvarskatten (1969)

Och här kommer kvittot på mina 207 kronor till staden Nya York. Det syns klart att staden Nya York hade det största behovet av min skärv, för de hade ännu inte haft råd att skaffa en ordentlig kassaapparat med automatiska kvitton.

Kvittot på min betalning av den kommunala restskatten (1969)

Och hur mycket skulle jag nu betala i federal restskatt? Jo minsann, 10.507 kronor, faktiskt bara hälften så mycket som jag i början hade räknat mig fram till. Det kändes enbart som en lättnad att skiljas från denna spottstyver, och undra på det!

Kvittot på min betalning av den federala kvarskatten (1969)

Jag trädde ut från skattekontoret på lätta fötter.

Efter denna transaktion, som slutade så lindrigt i jämförelse med hur jag hade trott att den skulle gå, så sysslade Ed och jag under de följande dagarna bara med vår instundande resa till räjonger som var mer okända och mystifika än några av alla de resmål som vi tidigare hade haft – det enda möjliga undantaget skulle i så fall vara min egen avresa med Kungsholm (se inlägg 2) en gång i forntiden. Vi packade efter en detaljerad lista i praktiska gamla väskor, som inte skulle väcka uppseende. Vi såg till att alla praktiska detaljer var avklarade, som att stoppa postutdelningen, att förutbetala månadshyran, att äta upp allt i köket som kunde mögla, och att ringa eller skriva till alla våra anhöriga som kanske aldrig skulle få se oss igen.

Det enda som återstod för mig att göra var att skiljas från de aktier som under hela min börshajstid hade behandlat mig bäst – First National Realty & Construction. Den enda felet var att jag inte hade köpt lika mycket av dessa aktier som i de flesta av mina andra aktieposter.

Jag hade 300 aktier, och vid förra årets slut hade de första 200 av dem tiodubblats i värde och de övriga femdubblats. Men nu hade de sakta börjat svikta, och det var hög tid att sälja dem och ta hem vinsten. Jag hade köpt de första 200 för 1.419 kronor i februari 1967 (se inlägg 826) och de senare 89 – jag behöll 11 aktier att ha kvar som minne – för 1.656 kronor i augusti 1968 (se inlägg 1.463), och nu sålde jag dem med en 10.904 kronors vinst för 13.980 kronor. Jag fick rentav mer än vad jag just hade betalat för alla de tre restskatterna!

Inlägg 1.678: 12 – 15 apr 1969

Släktfödelsedagsfiranderapporten

Så nalkades den 14 april – faster Lily fyllde ju 80 år den dagen, efter att någon månad dessförinnan ha varit såpass sjuk att hon lät sig läggas in på Sofiahemmet och ta ut en extra inteckning på sitt hus för att få råd till det. Nu var hon uppenbarligen tillräckligt bra igen för att fylla år i stil.

Mina föräldrars redogörelse för sin tripp till Stockholm och Lilys födelsedag nådde mig inte förrän Ed och jag hade kommit tillbaka från Peru, men jag lägger ändå in min lilla summering av den här i rättan tid.

De hade erbjudits av min kusin Märta att få bo över i hennes lilla lägenhet på Värtavägen 37 på Gärdet, medan hon själv stannade hos sin mamma Lily i Ålsten för att hjälpa till med förberedelserna. Mina föräldrar körde därför till Stockholm redan på lördagen, och då först till Ålsten för att få nyckeln till Märtas bostad. Sedan körde Märta själv dit med sin röda Volkswagen med den röda Mustangen i släp, så att pappa inte skulle köra vilse. Och i Märtas bil satt också faster Lily – såpass frisk hade hon alltså blivit.

På kvällen gick mina föräldrar på Vasateatern och såg Garden Party, en ’jättetrevlig’ komedi med Gunn Wållgren, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand och Meg Westergren – alla de gamla märkena med god bouquet, inte sant? Och så möttes de av en plötslig snöstorm, när de kom ut från teatern, och då tog det dem en hel timme att få tag i en taxi.

Pjäsen ‘Garden Party’ med Gunn Wållgren, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand och Meg Westergren, Vasateatern, Stockholm, 1969 (internet)

På söndagens morgon körde de till Uppsala och hälsade på familjen Lesta, och därefter åt de en god middag på en trevlig restaurang, Grenadjären, nära Märtas bostad. Måndagen började med lunch på KAK:s hemtrevliga bodega, sedan handlade de litet ditt och datt på NK, och så var det dags för födelsedagen ute i Ålsten.

Faster hade sagt till pappa att det enda hon önskade i present var deras gemensamma mormors fem kaffekoppar. Det var det enda som pappa hade kvar efter sin mormor, så eftersom Lily redan hade de andra fem kopparna tyckte de först att pappa skulle kunna få behålla sina. Men så resonerade de sig fram till att om man är 80 år gammal och redan har 51 kaffekoppar och sedan önskar sig ytterligare fem, då skall man få dem.

Från mig fick faster en fin azalea, som mamma köpte för min räkning. Den kostade 25 kronor, men butiken prutade självmant ner priset till bara 22 kronor.

Azalea (internet)

Det var 24 personer på mottagningen, och de åt kyckligsallad och drack champagne, och sedan var det kaffe med tårta. Faster tyckte att det var den roligaste födelsedag som hon hade upplevt i hela sitt liv!

På tisdagen körde mina föräldrar hem till Örebro – via Ålsten för att lämna tillbaka Märtas nyckel.

Inlägg 1.677: 7 – 12 apr 1969

Reseruttsplaneringsgrovgörat

Mitt plöjande igenom dessa faktiska uppgifter om Peru på biblioteket fick mig att tänka på att Peru ju var en del av Sydamerika, och kanske, just kanske, det fanns någon resehandbok för hela Sydamerika, precis som det fanns för hela Europa? På upphetsat darrande knän gick jag igen till bokhandeln och hoppades intensivt på ett napp.

Minsann lyckades det! Det fanns en bok som hette ’Sydamerika för 25 kronor om dagen’ (eng. South America on 5 Dollars a Day), ur en serie av resehandböcker för folk som tyckte om att resa så som vi gjorde – hyggligt men utan lyx. Halva boken handlade förstås om Brasilien och Argentina. Men alla de mindre länderna fanns med också, och Peru hade fått sig tilldelat 15 matnyttiga sidor. Och hälften av dessa 15 sidor handlade om huvudstaden Lima.

Boken bekräftade att vi skulle kunna åka tåg från Lima till Huancayo uppe på högplatån. Det skulle vara världens högsta järnväg på normala spår. Från Huancayo kunde vi fortsätta med postdiligens till den stora staden Cusco, huvudorten för incaindianerna. Därifrån skulle vi kunna ta en rälsbuss ner i en djup ravin, varifrån det skulle finnas en buss upp till den ’försvunna’ incastaden Machu Picchu.

Den ruinstaden hittades av en slump av en Harvardprofessor år 1911, efter det att den hade existerat enbart som en sägen genom århundraderna. Den hade byggts på toppen av ett högt berg med flat topp, så att ingen kunde se den nerifrån.

Från Cusco skulle det gå en järnväg till Titicacasjön, världens högsta segelbara insjö. Där skulle det finnas indianer som levde på flytande öar och aldrig hade satt foten på fast mark.

En flytande indianö, Titicacasjön (internet)

Det skulle finnas ett tåg från sjön ner till staden Arequipa, och därifrån kunde man sedan fortsätta med buss på den asfalterade Panamerikanska landsvägen (eng. Pan American Highway) längs kusten hela vägen tillbaka till Lima.

Innan Ed och jag hade bestämt oss för den här semestern hade vi pratat ordentligt om hur vi skulle klara höjden över havet i Peru. Du minns nog hur dålig Ed kände sig uppe på toppen av Jungfrun (se inlägg 664) – jag hade också känt mig yr och konstig där i början, fast jag hade kvicknat till nästa dag. Detta inträffade på samma höjd som staden Cusco, 3.500 meter, och vi skulle säkert komma att vistas ännu högre än så på sina håll under vår Peruresa.

Men just det faktum att jag hade blivit kry igen uppe på Jungfrun efter bara en natts sömn hade fått Ed att besluta sig för att våga språnget – bara han finge lov att vara sjuk i en dag eller så när vi väl hade kommit upp till Huancayo, så skulle han nog sedan vara pigg och resfärdig för bussen. Vad jag älskade honom för allting och just nu för hans optimism!

Inlägg 1.676: 7 – 12 apr 1969

Peruinformationsinhämtningsbegränsningen

”Jag måste skaffa mig ett nytt pass innan vi reser till Oberammergau nästa år”, hade Ed då sagt.

Det hade jag blivit riktig glad över – du vet ju hur mycket jag önskade att han skulle komma med egna förslag. Och jag kom ihåg hur intresserad han hade varit när vi passerade genom Oberammergau på vår bilresa år 1966 och fick veta att de hade ett festspel där vart tionde år – och att nästa gång det var dags för det var år 1970. Jag hade glömt det hela, men Ed hade det kvar i sitt hjärta, och nu påminde han mig om det. Jag hade förstås blivit eld och lågor.

Allt de hade haft på Perukonsulatet i fråga om kartor och information om resor inom Peru var en smal broschyr med en karta, som var bara hälften så stor som den jag tidigare visade upp här (se inlägg 1.655). Vi skulle troligen komma att färdas bara några kartmillimeter per dag. På konsulatet sade de dock med hopp i rösten att vi kunde köpa bättre reseinformation och större kartor när vi väl hade kommit till Lima.

Broschyren från Perus konsulat, New York (1969)

Jag lät mig inte nöjas med det. Jag ville veta litet grann i förväg. Inte alltför mycket, för då skulle vi ju inte behöva åka dit – vi ville få se och uppleva sådant som vi inte hade vetat om i förväg. Jag gick för troligen första gången i Amerika till ett bibliotek för att få tag i dessa rudimentära uppgifter och belastade min hjärna med litet allmänna vetskaper av den här typen:

• Peru var dubbelt så stort till ytan som Frankrike. 11% av landets yta utgjordes av den 2.250 kilometer långa strandremsan längs Stilla havet, där 35% av befolkningen bodde. Hela remsan var öken, där det ofta var dimma från havet men sällan regnade.

• Peru steg innanför kustremsan brant upp till en genomsnittligt 4.000 meters högplatå, som täckte 26% av landets yta och hyste 55% av dess befolkning. Högplatån hade många områden med skyhöga bergstoppar, varav 10 nådde upp till över 6.000 meter i höjd. Vatten från bergen hade grävt raviner som kunde vara 1.500 meter djupa och i botten erbjuda ett tropiskt klimat.

• Perus befolkning på högplatån bestod mestadels av indianer, och dessa hade den högsta andelen av analfabeter i Sydamerika. Många indianer kunde inte tala spanska. 60% av stadsbefolkningen däruppe och 99% av lantbefolkningen hade inte tillgång till avlopp och rinnande vatten.

• Peru hade allt som allt 14 miljoner invånare, som hade styrts av en militärjunta sedan i oktober föregående år. Men det lät som om den var snäll och främst ville hjälpa upp indianbefolkningen.

När jag hade kommit såpass långt avbröt jag läsandet.

Inlägg 1.675: 7 – 11 apr 1969

Passgiltighetstidsuträkningssvårigheten

I äggbrevet stod det också att jag nu hade varit på samma avdelningskontor så länge att jag säkert var den äldste där – de menade förstås ’den som hade varit där längst’. Men nej, skrev jag tillbaka, det fanns några som hade varit där längre, fast jag hörde tvivelsutan till ’seniorerna’. Det var egentligen rätt lustigt att jag, 34½ år gammal och ännu inte ens amerikansk medborgare, kunde vara en senior efter bara 5½ år på kontoret! Men allt är ju relativt här i världen.

I mitt svar tillade jag att ”det är roligt att vara en vis uggla, men inte visare än att jag är specialist på mitt område och okunnig på alla andra. När jag vill kan jag åter bli nybörjare i ett annat ’yrke’ och fortfarande sitta vid samma skrivbord. Och så oherrans skönt det är att IBM inte stipulerar att man måste bli chef efter så och så många år utan låter alla utvecklas på det område de trivs bäst på. För som ni vet vill jag inte sjunka ner i en chefsstol – jag vill GÖRA saker, inte bara TÄNKA.”

Då jag skrev dessa rader hade jag säkert haft klart för mig att pappa inte alls hade varit lika lycklig på sina chefsposter – där han bara fick sitta och TÄNKA – som han var när han hade slutat ’karriären’ och startat sin lilla enmansfirma – där han själv kunde GÖRA sina konstruktioner.

På en av kvällarna under den här veckan satt jag med Ed vid matbordet och gick över vad jag hade kunnat luska ut om Peru. Det var något rent otroligt så litet resefakta om det landet man kunde hitta i den världsmetropol där vi bodde. Vi hade varit på det peruanska konsulatet, som låg på en av smågatorna intill Förenta Nationerna, för att där få våra inresevisa – i form av separata dokument och inte som stämplar i passen, som jag hade väntat mig.

Eds pass gällde fortfarande. Vis av erfarenheten (se inlägg 629) hade jag kollat Eds pass – mitt gällde ju ännu – och funnit att hans fortfarande var giltigt, men med ett nödrop. Som syns på försättssidan i hans pass så hade det utfärdats den 1 juli 1964, och det står, på engelska språket med mycket liten stil, att det gällde i tre år, men att det efter förnyelse skulle gälla i fem år.

Eds fortfarande giltiga pass (1969)

Av detta skulle alltså den stackars gränspolisen någonstans i Hotahiti begripa att passet gällde till den 1 juli 1969 just tack vare att den stora rutan inte var tom utan innehöll något blekt som såg ut som frankeringsstämplen från ett postverk någonstans. Mitt svenska pass angav förståndigt nog exakt vilken förfallodag som gällde – vi kunde bara hoppas att passkontrollanten i Lima skulle vara tillräckligt erfaren för att fatta att Eds pass fotfarande gällde.

Inlägg 1.674: 7 apr 1969

Äggbrevsfunderingsutbytena

Allt som egentligen skapade påsk för mig var ett brev från mina föräldrar, maskinskrivet med texten skriven så att den bildade en äggformad oval, litet snedlutande på papperet. De måste först ha skissat ut äggets kanter för att hålla bokstäverna inom den ramen och efteråt suddat bort kantlinjen. Brevet såg riktigt äggande ut.

Men brevets innehåll var förstås inte äggande. Pappa hade hört på radion att vissa färg-TV-apparater i Amerika hade visat sig avge röntgenstrålar. I Europa var det inte tillåtet för en TV-apparat att ge starkare strålning än 5 milliröntgen per timme, mätt 5 centimeter från bildskärmen, och pappa tyckte sig ha hört dem säga att Amerika tillämpade samma regel. Han skrev att en kvälls TV-tittning naturligtvis inte spelade någon roll, men att det vore olämpligt att bli bestrålad dag efter dag. Han anmodade mig att låta kontrollera att min TV-apparat inte överskred de tillåtna strålningsgränserna.

Jag svarade honom att installatören som kom hem till mig hade kollat strålningen och inte kunnat finna någon över huvud taget. Men jag skrev att jag skulle följa hans goda råd och låta kontrollera apparaten en gång varje år, för man skall inte leka med något så farligt som röntgenstrålning.

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, och dagen för strålningskontrollen av vår apparat kom Ed och jag aldrig att uppleva.

Men nog var jag medveten om att det hade larmats om att en viss TV-apparat från RCA hade avgett farlig strålning – fast bara inunder apparaten. Den sortens apparat hade förstås dragits in – barn kunde ju mycket väl hålla till därinunder. I andra sammanhang hade det också sagts att man alltid borde hålla sig på tre meters avstånd från en färg-TV, för på så långt håll kunde man inte bli skadad även om det kom strålar från apparaten. Är det inte synd att det skulle vara så mycket faror med allting nuförtiden?

När pappa skrev i brevet att han hade fått ett arbete att utföra för en firma i Skåpafors kände jag mig förstås glad, för det betydde att hans konstruktionsskicklighet uppskattades på många håll. Men samtidigt kände jag mig dum, för jag hade ingen aning om var Skåpafors låg någonstans. När jag senare fann att platsen inte hade någon järnvägsstation kändes det bättre – det var ju i kommunickan som jag som barn hade lärt mig Sveriges geografi, och fanns namnet inte där så fanns platsen bara inte.

Inlägg 1.673: 1 – 7 apr 1969

Långdistansvandringsnöjesintensifieringsalstret

Som du redan vet tyckte Ed och jag mycket om att ta långa vandringspromenader, ofta inne i själva Nya York, ibland i utkanterna. Vi brukade ta en titt på en karta och bestämma oss för att på måfå gå en viss väg och låta ödet avgöra vad vi skulle få se. Ödet ledde oss till både fantastiska, oväntade saker och till totalt meningslösa nejder – och vi älskade alla överraskningar som ödet hade valt ut för oss.

Men under min lilla frånvaro hade Ed funnit ett härligt medel för att göra det säkert att vi aldrig mera skulle behöva nöja oss med strunt utan att alltid åtminstone få se något som var värt vår tripp dit. Han hade varit i en bokhandel och hittat en nyutkommen bok i ett ovanligt format, och den hette ’AIA Guide till Nya York’ där AIA stod för Amerikanska arkitektinstitutet (eng. American Institute of Architects).

Den beskrev alla hus i hela Nya York – inte bara Manhattan utan verkligen runt hela staden – som var arkitektoniskt intressanta eller värdefulla och därför borde ses. Dessa hus var utvalda enbart baserat på deras utsidearkitektur, medan deras inredning och historia och ägare inte betydde någonting. Eftersom vi på våra promenader inte alls hade gått husesyn utan bara sett det vi kunde se när vi passerade förbi, så var den här boken som gjord för oss. Ed var mäkta stolt när han visade upp sitt kap för mig – han visste att den skulle komma att hänga med på våra lokala upptäcktsfärder.

Bokens omslag här på bilden härstammar helt uppenbart inte från år 1969, men formatet på boken är detsamma och säkerligen också innehållet och den förnämliga organisationen trots alla år som har gått sedan dess.

AIA:s Guide till New York (internet)

Tyvärr har den boken skattat åt förgängelsen – jag tycker mig minnas att jag vid något tillfälle ansåg att den hade spelat ut sin roll och att jag inte längre hade någon användning för den. Så fel jag hade!

Ed påminde mig också om något mindre exalterande, nämligen att Nya Yorks omsättningsskatt den 1 april hade gått upp till sex procent från de tidigare fem. Jag hade ju långt tidigare läst massor om denna drakoniska pålaga i min Nya Yorks Tidender, men inte tänkte jag ju på den saken nu när den höjda skatten trädde i kraft. Sverige hade elva procents oms, så det kändes som om Nya York försökte komma i kapp.

Och så blev det påsk, men både Ed och jag arbetade på långfredagen, och annandagen existerade inte, så den helgen passerade oss rätt obemärkt.

Inlägg 1.672: 1 apr 1969

Slantvalsandet

Min kommission för februari visade sig vara mindre än vad jag var van vid, 1.298 kronor, men februarimånaden hade ju varit extra kort eftersom det inte var ett skottår. Man tröstar sig ju så gott det går. Och dessutom var kommissionsbeloppet i alla fall inte mindre än det 20-procentiga avdraget på min nominella månadslön – så även en såpass liten kommission skapade inte någon förlust jämfört med om min avlöning inte alls hade varit kommissionsberäknad.

Men vänta nu! Min nominella månadslön var 6.488 kronor, och då uppgick alltså det 20-procentiga avdraget till 1.298 kronor. Verkade inte storleken på min kommissionscheck på 1.298 kronor misstänkt lik mitt avdrag på 1.298 kronor? Jag forskade inte närmare i saken, men jag kom att tro att kommissionen egentligen skulle ha varit ännu mindre men förhöjts av företaget med konstlade medel, så att den inte skapade en reell förlust för systemingenjörerna. Allt för att undvika risken för ett jäsande missnöje bland massorna som slet ont för brödfödan.

Jag tyckte att IBM hade handlat mycket förståndigt. Som alltid var jag stolt över att arbeta för ett så fint företag.

Efter det att jag hade köpt mina aktier i villabyggfirman General Builders i augusti så gick de – som jag hade planerat – upp en hel del under de första månaderna, men nu hade de sakta sjunkit ner till ungefär det pris som jag hade köpt dem för. Sådant var ingenting att behålla, så jag sålde 209 av mina 220 aktier för 10.105 kronor. Dessa hade jag betalat 9.910 kronor för (se inlägg 1.469), så det blev faktiskt en vinst – på hela 195 kronor! När vinsten är så liten känns det ofta bättre om man ser den som en ränta på de insatta pengarna = 3%. Ha!

Jag hade inte skrivit till Örebro ännu med min rapport om Miamiresan, men jag fick i stället ett från mamma redan på tisdagen. Det trevligaste som jag fick veta var att de hade monterat den stora Amerikakartan professionellt på en halvtums spånskiva med grått tyg runt kanterna. Tänk att de i Sverige fortfarande mätte sådant i det gammalmodiga måttsystem som jag hade blivit tvungen att anamma här i Amerika!

Laminerad väggkarta över Amerika (internet)

Nåväl, hon skrev att den hade blivit en mycket snygg väggprydnad som verkligen drog ögonen till dig. Alla delstaterna hade individuella färger, så kartan lyste verklign upp rummet. Och hon hade stuckit in nålar i tre olika färger – för mig och pappa och henne själv – för att markera var vi alla hade varit. Pappa hade färre nålar än mamma, men mina var det förstås mest av. Jag blev verkligen glad över att hon hade fått kartan i ordning och upp på väggen.

Inlägg 1.671: 31 mar 1969

Långkörningsavslutningsreflexionerna

När jag slog mig ner på tunnelbanetåget kände jag en rysning av välbehag över att någon annan körde. Jag hade aldrig förr kört bil såpass långt under tre dagar i rad. Det hade förstås gått utan minsta mankemang, men nu när jag kunde koppla av på tåget kände jag i hela kroppen att jag verkligen var trött. Hur klarade långtradarchaffisarna av att sitta och köra tvärs över hela kontinenten – 4.000 kilometer? Varenda dag? Hela livet igenom?

Dessa negativa tankar var bara en reflexion av min trötthet. Upp med hakan! Jag hade upplevt något som var både nytt och nyttigt.

Genom att tåget var så ovanligt tomt på folk kom jag att tänka på Eisenhowers död. Jag hade inte haft en tanke på det under hela resan, hade somnat in på bägge motellen utan att ens slå på dumburken och hade befunnit mig som i en privat bubbla mitt i civilisationen i flera dagars tid. Men efter allt att döma var det kanske inte så tokigt att jag hade varit utan radio i bilen, för vad hade jag fått lyssna på? Timme efter timme av analyser av hans liv, hans militära bana, hans politiska gärning, hans personliga liv och hans underbara karaktär? Nej, det var nog en välsignelse att jag lämnades ifred.

Och nu skulle jag snart få träffa min Ed igen! Jag hade ringt upp honom från Miami på lördagsmorgonen, när jag var på väg att hämta bilen, så att han skulle få veta när när jag skulle komma hem – och, framför allt, hur. Om ett par timmar skulle han komma hem från jobbet, och då skulle jag vara hemma och önska honom välkommen hem. Vad jag såg fram emot hans varma kram! Livet var gott … och, o jisses då, Västra 4:e gatan … här skall jag ju av … jag satt och drömde och nästan missade min station!

När jag steg in därhemma var klockan 15.00, och till min häpnad var Ed redan där.

”Är du hemma?” var mina första, mäkta intelligenta ord.

”Ja”, svarade han helt sakligt, och sedan sade vi ingenting mera på en lång, lång stund.

Men så småningom lade han ut texten: ”Det är helgdag. Eisenhowers begravning. Visste du inte det? Ingen arbetar i dag.”

Vid den här hemkomsten hade den hemmavarande mera att berätta än den hemkommande. Jo, det hade varit tyst och stilla i Nya York över veckoslutet – inte så som när Kennedy dog, men man märkte överallt att landssorgen var genuin. Folk hade känt Eisenhower som sin egen far – han hade väl inte uträttat så mycket som president, men just det kanske var ett plus för honom.

Inlägg 1.670: 29 – 31 mar 1969

Sträckkörningen

På firman togs jag emot som en Mycket Viktig Person, något som slog mig med häpnad. Men jag förstod snart att de hade att göra med en hel del slödder som på ett enkelt sätt försökte sno till sig en fin bil. Allt jag hade göra var att fylla i en blankett och så gå till doktorn.

Doktorn??? Jag hade inte räknat med något sådant, och det såg han.

”Det är en formalitet som lagen kräver. Det tar bara fem minuter och så är det gjort.”

Den gamle pensionerade doktorn bodde bara tre hus därifrån och hade sin ’mottagning’ hemma i sin bostad. Ingen vit rock, inget stetoskop runt halsen. Han satte mig på en hög stol, tryckte ner min tunga och tittade mig i halsen, och så slog han mig lätt med en gummihammare på knäna så att foten flög upp. Det var allt – ’fem minuter’ var en ordentlig överdrift.

Jag skickades till en villa någonstans för att hämta bilen, en jättestor Pontiac Bonneville.

1968 års Pontiac Bonneville, en sådan som jag körde till New York (internet)

Den skulle köras till en adress i Queens i Nya York, och jag sade att jag skulle troligen inte komma dit förrän på måndagens eftermiddag någon gång. Han såg litet ledsen ut för det, men jag fick påpeka för honom att det var 2.250 kilometer att köra, vilket var en försvarlig sträcka även om det mesta av den var motorväg. Att det var frågan om samma väglängd som från Genua till Stockholm sade jag inte till honom, för han hade säkert ingen aning om var Stockholm låg någonstans. Även om han kanske kände till Genua.

Jag började långresan klockan 12.00 på lördagen och slog läger på ett motell nära Daytona, fortfarande i Florida, klockan 18.00. Jag var förvånad över hur mycket det var av motorvägen som fortfarande saknades – jag hade trott att nästan alltihop skulle bli enformigt men snabbt. Icke så – även i det platta Florida fick man köra långa bitar på vanliga sträckor, om än fyrfiliga.

Att den fina bilens radio inte fungerade var verkligen en besvikelse – jag hade räknat med den som sällskap, men den bara teg. Nyheter och diskussioner och kanske litet väderleksutsikter skulle ha varit gott, men man tager hvad man hafver.

På söndagen klarnade det äntligen upp, och sedan var det fint hela vägen hem. Jag startade i gryningen klockan 06.00 och körde utan mer än tanknings- och måltidsuppehåll till skymningen klockan 19.00. Jag var då i Petersburg i Virginien, strax söder om huvudstaden Richmond.

Och på måndagen var det igen start klockan 06.00. Nu passerade man storstäderna i en enda rad. I Nya Jersey valde jag att köra över Statenön och Verrazanobron direkt till Queens för att undvika Manhattan. Jag levererade bilen klockan 14.00.

Inlägg 1.669: 28 mar 1969

Påfyllnadsjobbsanställningen

På fredagen steg jag fram till hotellportieren med en min som om jag ägde världen. Jag borde ha börjat med ’Min gode man …’, för så stod det i rollhäftet. Men jag använde mig av naturligare ord för att få reda på var jag kunde finna en pålitlig firma som kunde åta sig att köra min bil upp till Nya York.

Detta var ingenting nytt eller ovanligt för portieren. Massor av människor hade en vinterbostad i Florida, och många av dem ville eller kunde inte köra så långa sträckor men ville ändå ha tillgång till sin vanliga bil för dagliga småärenden. Jag visste att det hade skapats en sorts transportfirmor just för detta behov och också att dessa firmor förlitade sig på trovärdiga frilansare till att köra bilarna. För detta fick dessa ingen lön utan bara en liten fickslant plus ersättning för motellrummen och bensinen. De som körde var glada över gratisresan – och firman tog grova pengar ur bilägarnas fickor.

Du begriper förstås nu vad det var jag var ute efter – att köra hem till Nya York i någons bil, lära mig litet mera om Amerika, och slippa en dag till på det tröstlösa hotellet. Jag räknade med att detta var precis den rätta årstiden för många bilar att återvända från sin vinter i Florida.

Portieren gav mig namnen på tre olika firmor och rekommenderade den första av dem. Han fick en krona för sitt bidrag till att jag fick min bil ivägsänd. Och jag gick in i en telefonhytt och ringde upp firman, nu inte längre som bilägare utan som potentiell bilförare. Jag gjorde mig så trovärdig jag kunde, ingen tonåring, daglig bilkörning i Nyayorktrafiken, ansvarsfullt arbete för IBM, avsky för flygplan.

Det gick hem och jag skulle komma till firman på lördagsmorgonen klockan 09.00 – han hade en bil som passade precis för mig och som skulle köras upp till Nya York pronto. Jag hade nu två samtidiga arbetsanställningar!

Nu kunde jag nämna mina planer i förtroende för en äldre kollega från mitt avdelningskontor, och jag bad henne att tala om för Dick Gottlieb att jag troligen skulle ta måndagen ledig, därför att körningen nog skulle ta tre dagar i anspråk. Hon tyckte att jag hade en skojig idé och hejade på mig inför trippen.

Den kvällen fick jag se på TV:s kvällsnyheter att den tidigare presidenten Eisenhower hade dött på ett sjukhus i Washington. Honom hade jag aldrig upplevt på ’nära håll’, så jag kände varken sorg eller lättnad, bara att en före detta någonting hade gått bort. Jag tog det faktiskt så lätt att jag totalt glömde bort att detta hade hänt, ända tills jag var tillbaka i Nya York.

President Dwight Eisenhower (internet)

Inlägg 1.668: 26 – 28 mar 1969

Högreståndsuppvisningstillvarotristessen

Hotellet var genomgående av hög standard, fast jag sträcker mig inte så långt som till att säga ’hög klass’. Det var inrett i en något eklektisk stil, som jag bedömde som modern tidig spansk-fransk barock med inslag av nyklassisk rokoko och kolonialamerikansk jugend. Det hade kristallkronor, som mätte tio meter i diameter, hängande i tak med inbyggd indirekt belysning.

Vi IBM:are intog våra måltider i Richelieusalen (eng. Richelieu Ballroom) och satt där vid 75 runda bord med åtta av oss runt varje. Maten var riktigt vällagad och såpass god att jag, i likhet med de flesta andra, snällt stannade kvar där i stället för att gå ut på krogen.

Nu hade förstås IBM lagt beslag på de flesta av rummen under våra dagar där, så de flesta hotellgästerna såg i stort likadana ut – alltså som jag. Men några av de ordinarie, rika stamgästerna fanns kvar, och de tillbringade det mesta av sin tid sittande i hallen med alla sina juveler påsatta. De såg allihop ut att vara dödligt uttråkade, och undra på det! Det måste ha varit förfärligt att ha fått ihop så mycket pengar att man måste åka till ett sådant här ställe varje år bara för att visa upp vad man har.

Vi IBM:are hade ju vissa programinslag – föredrag av lättare karaktär och möjlighet till segling och golf – men det till trots längtade alla av oss snart därifrån. Men om vi bara hade varit där en vecka senare hade vi säkert tyckt annorlunda.

Diana Ross och the Supremes skulle nämligen komma och uppträda just på vårt hotell med början den 4 april – och vi som skulle resa därifrån den 29 mars missade alltså det evenemanget med bara några få dagar!

Affisch för Diana Ross och the Supremes på mitt hotell, Miamistranden, 1969

Detta var mitt under glanstiden för ’Motowngänget’ – Rhythm & Blues-musikanterna från motorstaden Detroit – i vilket Diana Ross var en av de ledande medlemmarna. Det hade verkligen varit något att uppleva – Ed och jag hade sett henne på TV många gånger och tyckte att hon var toppen. Här kan du klicka för att få se och höra Diana Ross och the Supremes sjunga ’Vart tog vår kärlek vägen’, så att du kan förstå allas vår besvikelse över att ha kommit till Deauville hotell en ynka vecka för tidigt.

Men sol och värme och salta bad och milslånga badstränder då? Nej, inte en solglimt under hela tiden, bara mulet och regnskurar. Temperaturen var nere vid 10-strecket ibland, men mest var det omkring 20 om dagarna.

Jag hade velat resa hem så snart IBM:s officiella program var över, alltså på fredagens eftermiddag, men det gick inte att boka om flyget. Jag fick hitta på en egen lösning av tristessen, och det gjorde jag.

Inlägg 1.667: 26 mar 1969

Gulfågelsreklammelodin

Ja, nu skulle det bli riktigt roligt att komma tillbaka till Miamistranden och se hur underbar strandstaden skulle te sig för en inbodd amerikan som jag var år 1969 – i motsats till den besvikelse den var för en nyinflyttad svensk som jag var år 1963 (se inlägg 81). När jag kom dit den gången och blev erbjuden ett stort rum med två dubbelsängar på ett lyxhotell vid själva stranden för 16 kronor natten, ja då var jag i paradiset ända fram tills jag två nätter senare reste vidare, överrumplad av hur uttråkad jag kom att känna mig i Miamistranden.

Jag fick stiga upp litet tidigare än vanligt för att hinna med mitt plan klockan 09.30 på onsdagsmorgonen, men Ed fick fart på mig. I vissa avseenden var Ed mera disciplinerad än jag – troligen i de flesta om jag skall vara uppriktig – och att stiga upp om morgnarna var han definitivt bäst på. Så det var han som fick mig ur sängen klockan 07.00, och det var han som gjorde i ordning frukosten, och det var han som schasade ut mig klockan 08.00. Med en stor puss och omfamning och lycklig resa och vi ses igen på lördag.

Med tunnelbanan och bussen kom jag till La Guardiaflygplatsen före klockan 09.00. Det var flera andra från kontoret som också satt i kö för samma plan, så det blev trevligt med en gång. Och så snart vi steg ombord på vårt gulmålade plan möttes vi av dämpad musik från dess högtalare – det var första gången jag hade hört dem användas till annat än meddelanden från kaptenen.

Mitt gulmålade flygplan till Miami (internet)

Och vad spelade de då? Jo, vårt flygbolag Northeast Airlines reklamdänga ’Yellow Bird’ som vi så ofta hade hört på TV under annonsuppehållen – fast nu fick vi höra hela melodin utan att den avbröts efter fem sekunder av reklamprat – vad härrrligt!

Gul fågel värd en sång (internet)

I stället för fem sekunder spelades melodin oavbrutet i en halvtimme tills det var dags för avfart, och då stängde de äntligen av den. Om du vill klicka här, så sjunger gärna Mills Brothers sången för dig såväl en gång som fem gånger eller tjugofem gånger som för oss. Fast begränsa dig bara!

I Miami delade fyra av oss en taxi till Miamistranden och Deauvillehotellet, där jag blev tilldelad ett rum tillsammans med en helt främmande IBM-are från någonstans mitt i landet. Enligt anslaget på dörren var priset för rummet, inklusive frukost och middag, 269 kronor per dag – litet dyrare än de 16 kronor jag betalade för mitt rum av samma klass sex år tidigare, men då var det förstås ingen mat inkluderad.

Det skulle inte förvåna mig om IBM slapp undan med bara hälften av det officiella priset.

Inlägg 1.666: 25 mar 1969

Världshandelscenterkompletteringsbilderna

Som synes var det inte bara jag som använde min lunchrast till att kolla bygget av Världshandelscentret. Den amerikanska titeln för folk med denna sysselsättning var ’trottoarförman’ (eng. sidewalk superintendent), och deras uppgift var att över staketet eller genom tittgluggar i planket följa och kommentera allt av byggnadsverksamheten som skedde inom deras synfält. De använde sig av sådana kommentarer som ”Kranen skall nu plocka upp balkarna” och ”Nu kommer det en lastbil dit från höger” för att framvisa sitt gedigna yrkeskunnande.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Det speciella uppdrag, som de sju trottoarförmännen på den förra bilden hade, var att följa det ännu inte överjordiska arbetet med det andra av de två tornen, och detta är vad de såg. Stålskelettet till torn nummer två höll på att växa upp till marknivån i bildens högerkant, och nerfarten till gropen är densamma som hade använts under hela den fleråriga grävningsperioden. Viaduktvägen i bakgrunden är motorvägen längs Hudsonfloden på Manhattans västra sida. Västergatan därinunder syns knappast för allt bråtet, och tvärgatan i bildens vänsterkant är Frihetsgatan.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Nu följer den kompletteringsbild som jag speciellt hade gett mig ut för att fånga under denna lunchrast. På den ser du den underjordiska delen av det första tornet, där det efterhand skulle komma att inredas oändliga butiksarkader och korridorer till olika sorts tunnelbanetåg.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Det är rätt intressant att veta att under hela denna byggnadsprocess fortsatte tunnelbanan till Nya Jersey att dagligen transportera sina hundratusentals passagerare på spåren genom sina tidvis frihängande gamla rör genom gropen, tills dessa inlemmades och moderniserades i det allomfattande byggnadprojektet.

De tre avslutande bilderna tog jag inte på denna lunchrast, men jag lägger in dem här för att skapa ett sammanhang av alla bilder från Världshandelscentret under våren 1969. Dessa tre tog Ed när vi litet senare tillsammans gick till byggnadsplatsen för att se vad jag hade missat. Vi fann att man egentligen kan fotografera samma sak från bara ett begränsat antal vinklar, men du kan säkert finna en del nya detaljer på var och en av de tre bilderna.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Och därmed var vår uppgift avslutad för den här gången. Vi skulle återvända sex månader senare för att återigen se hur långt de två 110 våningar höga tornen hade kommit.

Inlägg 1.665: 25 mar 1969

Världshandelscenterbyggerirapporteringen

Morgonen därpå var det strålande sol, och jag fick lust att gå till fots till arbetet – vilket jag ju gjorde då och då när lusten föll på. Jag tog med mig kameran, för jag hade kommit att tänka på att det nu nästan var april och därför dags att igen fotografera byggandet av Världshandelscentret – det hade ju gått ett halvår sedan sist (se inlägg 1.553). Så när Ed gav sig iväg till arbetet klockan 08.30 följde jag med honom ner till gatan, men sedan tog han förstås tunnelbanan – mina oändligt långa arbetsdagar i veckan som hade gått gav mig lyxen att, när ingenting trängde på, komma igång närhelst jag behagade.

Jag visste naturligtvis att det första tornet inte längre bara var en djup grop utan redan hade åtskilliga våningar byggda ovan jord, och någon gång hade jag ju också sett vad som var på gång. Men nu skulle det dokumenteras för framtiden, och jag blev helt betagen av hur vackert tornet såg ut mitt i röran på byggnadsplatsen. Morgonsolen färgade stålskelettet i en underbar röd färg, vilket dessa tre bilder visar.

Den första tog jag från Greenwichgatan i hörnet av Fultongatan, där denna hade skurits av. Du kan här se tornet utan någon skymmande förgrund.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Den andra bilden tog jag också från Greenwichgatan men litet längre söderut. På den ser du mindre av tornet än av nedgången till tunnelbanestationen för tågen till Nya Jersey. Här började en sluttande ramp ner till tågen – du minns nog att stationen hade byggts utan trappor, som annars hade varit en flaskhals – innanför en dörr på ett stort hus vid Greenwichgatan. När detta revs för ge plats åt Världshandelscentret så lämnade man tills vidare kvar rampen och taket över det för att inte försämra tillträdet för dagspendlarna. Och då kom det att se ut så här.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Den tredje bilden tog jag ett kvarter längre söderut längs Deygatan (eng. Dey Street), som nu hade blivit en återvändsgata. I husväggen till vänster ser du entrédörren till en annan nedgång till samma tunnelbanestation – nedgången på den förra bilden hade haft en likadan entrédörr i det nu rivna huset.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (april 1969)

Efter dessa tre bilder gick jag till arbetet, men jag återvände till bygget under mitt lunchuppehåll. Jag ville passa på att knäppa litet flera bilder nu när jag ändå hade kameran med mig. Tyvärr hade det mulnat på sedan den klara morgonen, men det gällde ju endast att följa byggets gång med kameran – inte att skapa fotografisk poesi.

Inlägg 1.664: 23 – 24 mar 1969

Folkvimmelsröstidentifieringsprovet

Nu hade det blivit alldeles för varmt för någon skidåkning. Visserligen låg det fortfarande kvar en del smådrivor här och där i staden, men det var lättgått nästan överallt. Ed och jag var ute i Washingtontorgparken och rörde oss i folklivet på söndagseftermiddagen, och då hörde jag en röst i folkvimlet prata svenska med en röst som jag omedelbart kände igen. Det var nu sex år sedan jag senast hade hört Arne Thorén rapportera i radio, men hans röst var nu densamma som då, och när jag snodde runt för att kolla, så visst var det han.

Arne Thorén (internet)

Ingenting märkvärdigt egentligen – han var ju Sveriges Radios korrespondent i Nya York, så det var ju precis här som han borde vara. Han rapporterade inte – det var bara småprat med några andra svenskar, men tro mig, hans småprat lät lika rappt och övertygande som när han sände sina rapporter.

Det hade regnat till och från under hela veckan sedan stormen under den förra söndagen, den som bara vräkte ner vatten, och nu på kvällen började det återigen att regna. Det måtte ha regnat ordentligt under natten också, för när vi vaknade på måndagsmorgonen tyckte jag mig höra ett stilla plaskande – inte ute utan inne i rummet! Regnade det in? Det kunde väl inte vara möjligt – men Ed och jag hade upplevt något sådant en gång tidigare, på hotellet i Sørkjosen i Norge, när vi nattade där två år tidigare (se inlägg 1.089).

Jo minsann, det syntes en mörk våt remsa i taket utmed en av takbjälkarna, och det var därifrån som det föll en droppe i taget ner i en redan bildad pöl på linoleumgolvet vid entrén. Vilken herrans tur att det inte droppade på TV:n – eller på oss själva i sängen!

Vi ställde förstås genast en skål på golvet under takdroppet, men regnet kom snart att upphöra, så vi fick inte ens ihop tillräckligt mycket vatten för en hårtvätt – enligt bondepraktikan skulle ju regnvatten vara så bra till sådant.

När jag beskrev för tanten på fastighetskontoret var någonstans i rummet det läckte, så visste hon genast vad det var frågan om. Takavloppet satt just där ovanför, så det var förstås röret därifrån som hade gått sönder. De skulle ta hand om problemet så snart det hade slutat regna – just nu i blötan kunde de inte göra någonting.

Inlägg 1.663: 22 – 24 mar 1969

Grannskapsprofaniteterna

Ed och jag skulle ha följt med mera i de lokala nyhetsbladen i vår stadsdel, Greenwichbyn, för då hade vi säkert sett till att vi var med på premiären av en gay – det nya ordet för bög och bögig – teaterföreställning, som ägde rum på lördagskvällen den 22 mars bara ett stenkast från vår bostad. Men att hålla sig à jour med allt som hände i grannskapet var något som man inte ens kunde försöka göra om man också hade andra saker i livet att syssla med.

Gay affisch med Che Guevara (internet)

Pjäsen ifråga hette ’Che!’, och den var skriven av en ung immigrant från Trinidad i Karibiska havet. Vad vi missade var inte så mycket upplevelsen av föreställningen, som vad som hände efteråt. Uppenbarligen hade någon rapporterat den till Nya Yorks sedlighetspolis, för inte många minuter efter det att nästa föreställning, på måndagen den 24 mars, hade börjat, så avbröts den för brott mot moralen av polisens censorer. Hela ensemblen, det vill säga författaren, producenten, regissören och skådespelarna, arresterades, publiken schasades ut, teatern stängdes med kedjor och hänglås, och den allmänna säkerheten i Greenwichbyn var tillfälligt säkrad.

Som teaterkonst gav inte kritikerna ’Che!’ mycket beröm. I pjäsen var Che Guevara en hjälte som var föremål för sexuellt motiverad avund av sina fiender, till vilka Amerikas president räknades. Publiken fick, som du säkert redan har gissat, uppleva nakna sexuella handlingar mitt på scenen.

Föreställningarna kunde återtas, sedan en domare hade fastställt att den var skyddad av yttrandefrihetsbestämmelserna i den första ändringen av Amerikas grundlag. ‘Che!’ drog en stadig publik i ungefär ett års tid, huvudsakligen genom den publicitet den hade fått av lagens stränga arm. Ed och jag brydde oss inte ens om att se den, nu när vi en gång hade missat premiären.

Men oavsett det första friande domslutet ställdes hela ensemblen inför rätta i februari 1970 inför Manhattans kriminaldomstol. Från författaren och producenten till skådespelarna och scendekoratören dömdes alla som, och jag försöker inte ens att översätta dessa magnifika ord till torftig svenska, ”guilty beyond any reasonable doubt of participating in an obscene performance which predominantly appealed and pandered to prurient interest and went beyond the customary limits of candor in presenting profanity, filth, defecation, masochism, sadism, masturbation, nudity, copulation, sodomy and other deviate sexual intercourse”.

Tiderna var förvisso fortfarande intressanta.

Inlägg 1.662: 18 mar 1969

Ignoransinvesteringsförsvarsförsöket

Nu gällde det att finna något annat företag i vilket jag kunde investera de just mottagna 16.751 kronorna. Genom det goda samarbetet mellan min superfabulösa investeringregel (se inlägg 842 – 844) och min elegant formgivna räknesnurra (se inlägg 1.449) kom jag fram till att firman Comprehensive Designers låg bäst till för ett klipp.

Företaget hade bildats snart efter andra världskrigets slut, när den amerikanska industrin plötsligt skulle tillverka annat än just vapenförnödenheter. Många nya produktidéer låg och väntade på att realiseras och tillverkas efter många års fördröjning på grund av krigets förkörsrätt. För små ting var det inga problem – man bara satte igång, och inom veckor eller månader kunde den nya uppfinningen säljas och pengarna rulla in.

Men större och mera komplicerade saker, sådant som sportflygplan och röntgenapparater, krävde många års konstruktionsarbete innan man fick in ett enda rött öre av att sälja dem. För sådana företag gällde det att klara denna finasiella knipa och få tag i mängder av kvalificerade tekniker utan att ruinera företaget av bara farten. Där kom Comprehesive Designers som en hjälpare i nöden.

Firmamärket för Comprehensive Designers (internet)

Denna firma anställde tusentals konstruktörer av alla schatteringar för att sedan placera ut dem på kontrakt till företag som för sina konstruktionsuppdrag behövde kvalificerade tekniker utan att behöva anställa och utbilda dem och utan att bekymra sig om semesteravbrott, källskatteavdrag, sjukförsäkringsavgifter och pensionsmedelsavsättningar – de ville bara betala en överenskommen avgift per arbetstimme eller per konstruktionsuppdrag.

Kunderna till Comprehensive Designers var till en början just företag som ställde om sig från vapentillverkning till fredliga produkter, men det kalla kriget mot Sovjetunionen – och särskilt då det växande kriget i Vietnam – förde  på 60-talet med sig alltfler nya kunder som tillverkade just krigsmaterial. Lockheed, till exempel, behövde år 1967 ett stort antal konstruktörer för sitt nya militära transportflygplan C-5A.

Lockheeds militära transportflygplan C-5A (internet)

Man skulle alltså kunna säga att jag, utan att ha haft en aning om det, beslöt mig för att tjäna syndapengar på det förhatliga Vietnamkriget. Men man sade det inte – inte så att jag hörde det i alla fall – och därför köpte jag mig på tisdagen 115 aktier i Comprehensive Designers för 16.278 kronor.

Inlägg 1.661: 13 – 18 mar 1969

Vårvädersinbrottet

Jag hoppades intensivt på att vi, som vid tidigare liknande tillfällen, skulle kunna komma iväg till Peru enligt planerna, trots att ett installationsarbete skulle hålla på till hotande nära vår avresedag. Men nu blev åtminstone en annan resa så gott som helt klar: ’affärsresan’ till symposiet i Miami. Att jag nu på torsdagen fick min flygbiljett dit borgade för den saken.

Jag skulle flyga med Northeast Airlines från La Guardiaflygplatsen (eng. La Guardia Airport) i Nya York klockan 09.30 på onsdagen den 26 mars och landa i Miami strax efter klockan 12.00. För återresan visade biljetten att jag skulle flyga från Miami på lördagen den 29 mars klockan 18.00, och då skulle jag vara tillbaka i Nya York en kvart före klockan 21.00. Detta gjorde det absolut stenhårt säkert – nåja, nästan – att min nästa tripp ut i världen skulle bli av. Inte för att utforska nya nejder, bevars, men en resa är en resa. I Miami skulle jag komma att bo på hotell Deauville, men vad som skulle hända där var för mig tack och lov helt okänt – ju mindre jag visste, desto flera överraskningar skulle jag få.

Hotell Deauville, Miamistranden (internet)

På samma torsdag blev emellertid en annan, något kortare långresa snöpligt inställd, nämligen – bussresan till Catskills skidcenter nu på söndagen. Inte av brist på deltagare, inte alls – alla som reste förra söndagen hade blivit lika glatt överraskade av hur trevligt det var däruppe och ville resa dit igen – utan det var vädret som spelade in. Det hade slagit om till vårvärme, med utsikter för en massa regn över veckoslutet, och det gällde även Catskillsbergen. Regn den här gången – inte snö, som ofta gällde i dessa sammanhang. Så det blev till att snällt stanna kvar hemma och genomlida våren i stället.

Lyckligtvis blev det skyfall i Nya York hela söndagen, vilket fick oss att inte sakna utevistelsen i Catskillsbergen alltför mycket. Vi satt inne hela dagen och kände oss förståndiga över att ha valt tak i stället för skidmössa över huvudet, en lögn – det var ju butikens val, inte vårt eget – som inte gick makterna förbi och som vi därför straffades för, vilket du snart kommer att få se.

På tisdagen sålde jag 119 av mina innehavda 123 aktier i Ply-Gem Industries. Jo, jag hade tre flera aktier än jag hade köpt i augusti förra året beroende på en fondemission i januari – jag brydde mig inte ens om att nämna det här då. Aktierna hade gått upp jättefint i början, men sedan hade de börjat sjunka, så nu var det dags. Jag fick 16.751 kronor för dem. Dessa 119 aktier hade kostat mig 12.118 kronor (se inlägg 1.473), och min förtjänst på dessa aktier var alltså 4.632 kronor – inta alls illa!

Inlägg 1.660: 10 mar 1969

Färgartilleribombardemanget

På måndagen fick jag ett brev från mamma, och jag tänker inte relatera här att hon igen hade fått blåskatarr – det hörde faktiskt inte alls till mitt liv. Men hennes kommentar om en egenhet i den svenska sjukvården i det sammanhanget var för festlig att bara hoppa över. Så här skrev hon:

”Ringde i dag till en alldeles ny läkarcentral och fick tid där i morgon klockan 09.00. Ringer man till privata läkare så får man vänta i minst 14 dagar. Då är man antingen frisk eller död. Man bör helst beställa tid när man är frisk och hoppas att man blir sjuk innan man skall dit.”

Undra på att denna läkarcentral blev hennes replipunkt i alla de 36 år hon hade kvar! Och dessutom låg den nära henne, vid Hamnplan i Örebro.

Beträffande brevgången var hon upprörd över att det numera tog mellan 7 och 10 dagar för ett brev att komma från Nya York till Örebro, och över att Sveriges inrikesporto hade höjts från 45 öre till 55. Allt blir bara sämre, så oj oj oj!

Svenskt frimärke för inrikes brev, 1969 (internet)

Jag var också upprörd, fast det gällde något som jag själv hade ställt till med. Jag hade hört ett svagt skrammel inne i den fina televisionsapparaten. Det var en plåt som vibrerade mot en annan, och skramlet försvann när jag tryckte till den. Men när jag fumlade efter den lösa plåten råkade jag komma åt en knapp för färgkontroll, och detta skapade rent kaos.

Det satt tre hemliga knappar inuti, en för var färgkanon: rött, blått och gult. Om man rörde blåknappen, då blev bilden antingen blåaktig eller apelsinfärgad. Rödknappen gjorde bilden antingen röd eller grön. Och om man rörde vid gulknappen blev bilden gul eller lila. Rörde man vid två av knapparna för att snabbt korrigera sitt misstag, då blev det aldrig bra – för att inte tala om alla tre knapparna. Gav man mycket av alla färger blev det inte alls bra – det borde ha varit lösningen, men nej, då blev bilden pastellfärgad och disig. Och med för litet färg blev bilden mörk, och det röda hamnade då också litet vid sidan.

Gissa hur krångligt det var att få rätt balans igen med hjälp av tre knappar. Man kunde lyckas någorlunda, men så bytte man till en annan kanal, och då var hela färgskalan fel. Och även på samma station kunde ett program bli rätt i färgen, medan ett annat inte alls blev bra. Jag trodda att jag skulle bli heltokig. Tänk bara – jag ringde nästan efter en reparatör!

Men efter en hel veckas trägen möda råkade jag till slut helt av en slump att få perfekt balans igen, på alla kanaler och alla program. Om det skulle skramla igen så finge det vara – mina fingrar ämnade inte ge sig in dit igen! Aldrig i livet!

Inlägg 1.659: 9 mar 1969

Skidbacksflärdfrihetscharmen

Trippen upp med ankarliften gick genom tät skog – och där fanns det inte några skidåkare på väg ner. Det tog oss åtta minuter att komma upp till toppen, och det var faktiskt roligare än att bara sitta i en dinglande stol – man stod ju på sina egna ben och åkte skidor med puff bakifrån. Genom att våra liftskidspår längst upp vände utför, gled vi helt automatiskt igång, iväg från ankaret, utan att ens göra någonting. Jag hade haft vissa föraningar om avstigningsproceduren på vägen upp, men Ed var så klok att han bara slog bort allt sådant prat.

Höjden till toppen, mätt vertikalt, var bara 325 meter, men vår första nerfart tog 15 minuter – vi visste ju då inte vad som skulle hända runt varje hörn i den smala, trädkantade, slingrande backen – men därefter tog den bara 6 minuter. Vi fullbordade sammanlagt 18 nerfarter under den dagen.

Ed förde statistik på allt detta, och det är därför som jag kan ge dig alla dessa exakta siffror.

Det fanns ingen skidskola där – i varje fall såg vi aldrig några klasser organiserade i linje i backen. Antagligen kunde man få fatt i en privat lärare om man så ville, men det är mig obekant. Och jag vet inte ens om de ansade skidbacken mekaniskt eller lät åkarna själva göra det i den nyfallna snön – många tycker ju att det är himmelskt att få åka i nysnö. Jag fastnade alltid när jag skulle försöka.

De serverade lunch inne i sin lilla barack. Man fick ta maten själv. Det var inte mycket att välja på, men de hade den sorts hemmalagad mat som fyllde hungriga magar. Stångkorv, potatismos, ost och bröd och mjölk och kaffe, husmanskost som passade både amerikansk och svensk smak.

Catskills skidcenter kom att byta namn år 1973 till Vildkattens skidcenter (eng. Bobcat Ski Center), och genom alla åren framöver beslöt de att låta allt få förbli vid hur det var och inte söka konkurrera med de stora skidbacksjättarna. Just det gjorde att de behöll sin aura av familj och gamla tider ända fram till år 2005, då Vildkatten lade sig till ro.

Här är tre internetbilder från Vildkatten – alltså Catskills skidcenter – tagna omkring år 2004, men de kunde likaväl ha tagits av mig själv år 1969, så likadant såg det ut.

Catskills skidcenter, Andes (internet)

En av backarna, Catskills skidcenter, Andes (internet)

En annan av backarna, Catskills skidcenter, Andes (internet)

Vi betalade bara 26 kronor för en dags skidåkning där, vilket var bara en bråkdel av vad Windham hade kostat, och lunchmålet kostade också bara en spottstyver. Vi gav oss iväg tillbaka till Nya York med bussen klockan 16.00 efter en underbar dag med sol och blå himmel och massor med snö. Alla måste ha varit lika nöjda, för Ed och jag kom att återvända med butikens buss till Catskills skidcenter många gånger under de närmaste åren.

Inlägg 1.658: 7 – 9 mar 1969

Skidliftsvariantsintroduktionen

När vi kom hem på fredagskvällen var Ed ju illa tvungen att inspektera min mun med det nya garnityret på plats. Det skall nu sägas att vi hade haft det litet si och så med tunginspektionerna under den här utdragna tandömsningsprocessen, för ingen av oss ville ju att min lilla skrangliga plasthylsa – eufemistiskt kallad ’temporär plasttand’ – plötsligt skulle falla av och den gräsliga pinnen därinunder komma fram i dagsljuset. Men nu kunde Eds starka tunga tränga in …

”Försiktigt nu! Stopp! Jag vet ju inte om limmet har stelnat ordentligt ännu”, avbröt jag hans sexiga attacker.

… och utforska hur min nya mun kändes i alla vinklar och vrår.

”Det verkar vara rätt så oförändrat, bara att du har liksom en liten kant på den nya tanden på insidan”, bedömde han när inspektionen var fullbordad.

Som om jag inte redan visste det! Min egen tunga hade varit där oavbrutet sedan jag stängde doktor Salands dörr. Tungor tycker avgjort inte om förändringar i munnen, oavsett hur små de än må vara. Men våra tungor var ändå i farten med varann mycket mera än vanligt under de följande dagarna.

Tidigt på söndagsmorgonen var vi ombord på bussen utanför butiken på 14:e gatan, och som vanligt sov vi bort det mesta av bussresan. Vi körde på väg nummer 17 genom den klassiska Catskillsregionen, följt av en timme på en slingrande väg genom bergen. När vi kom till ett samhälle som hette Andes sade bussföraren att nu var vi nästan framme, och just av den anledningen kom vi att känna igen Andes i framtiden – trots att det såg precis likadant ut där som på alla andra småplatser längs vägen. Vi tog av till vänster inne i Andes, körde i några minuter, och så var vi framme på Catskills skidcenter.

Den här skidbacken hade bara funnits till i fem års tid, och det hela var förstås mycket mindre pretentiöst än Windham. De hade två skidliftar – fast jag minns faktiskt bara en – och de bestod av en draglina som på var femtionde meter hade vad som liknade ett ankare fastsatt. Efter att ha iakttagit hur andra gjorde det ställde oss Ed och jag sida vid sida på våra skidor rätt under draglinan. Ett ankare kom bakifrån i rätt höjd från marken för att träffa oss precis under stjärten och drog oss varligt igång så att vi följde med uppför backen, stående på våra skidor. Att ankaret kunde bete sig så varligt berodde på att det var fastsatt i draglinan med ett fjäderbelastat rep, med samma effekt som fjädrarna på en bil.

Ankarlift för skidåkare (internet)

Alla bilder som jag kan finna på internet visar repet hängande mellan höga stolpar hela vägen upp, och det måste de ha haft också på Catskills skidcenter, fast jag inte kan minnas den detaljen.

Inlägg 1.657: 5 – 7 mar 1969

Tandutbytesfullbordandet

Ed hade något överraskande att berätta för mig när jag kom hem på onsdagen. Han hade gått till vår sportbutik för att boka våra platser på söndagens skidbuss och hade då fått veta att den skulle gå till en annan backe den här gången. Orsaken till detta var att Windham nu inte längre skulle släppa in bussgrupper, som de hade gjort i sin välvilja efter övergången till att bli en privat klubb.

”Välvilja hade det väl egentligen inte varit, utan närmare en nödvändighet för att ta in tillräckligt med pengar för att klara klubbens finanser under den första tiden”, var revisorn Eds kommentar till händelseförloppet. ”Nu är väl den kritiska perioden över, de har fått in tillräckligt mycket i medlemsavgifter, och då behöver de inte dras med packet längre.” – ’Packet’, det var vi det.

Så nu skulle vi i stället åka till något som hette Catskills skidcenter. Liksom Windham låg det uppe i Catskillsbergen – redan namnet antydde den möjligheten – fast en bra bit längre västerut. Det skulle ta hela 3½ timmar för bussen att komma ditupp, och den skulle starta redan klockan 06.30 för att vara framme omkring klockan 10.00. Man skulle köra dit på prov några gånger för att se hur butikens grupp tyckte om anläggningen.

”Jag tyckte vi skulle försöka, så jag bokade in oss, men vi kan avbeställa om vi vill. Vad tycker du?” undrade han nyfiket.

Naturligtvis var jag med på det, inte bara för att jag ville vara Ed till lags utan framför allt för att jag alltid var pigg på nya äventyr. Det här kunde ju bli lika minnesvärt som Petersburgspasset.

Men först skulle jag få min nya framtand insatt. På fredagsmorgonen satt jag igen i doktor Salands stol, rädd som alltid inför vad som nu skulle ske. Men det var hur enkelt som helst, han tog bort den provisoriska plasttanden, blåste litet rent inunder den och petade bort litet klister. Sedan satte han dit den nya porslinstanden, och sedan fick jag sitta med en trasa i munnen och klämma ihop tänderna i några minuter. Efter det putsade han av litet för att få tänderna att passa ihop med varandra, och så hade jag en ny mun.

Efter framtandsutbytet (1969)

Doktor Saland passade sedan på att röntga hela munnen för att se om han kunde tjäna en extrakova någon annanstans, nu när den här munnen ändå var där med 26 andra möjligheter – men han hittade ingenting.

När jag gick därifrån tänkte jag att det här ju inte hade varit så förfärligt, bara nytt och skrämmande. Men jag var fast besluten att aldrig mera försöka vara så rolig att jag riskerade ett slikt elände igen.

Inlägg 1.656: 2 mar 1969

Modelljärnvägsbehovstillfredsställandet

Vädret var underbart, soligt och vinterkallt. På gatorna i Nya York klättrade man fortfarande över vallar av snö som låg kvar längs rännstenen alltsedan den stora nordostanstormen tre veckor tillbaka. Och skidföret uppe i Windham var perfekt – vi kunde inte ha fått en bättre söndag däruppe än den här. Vad hade jag gjort på vintersöndagarna tidigare i mitt liv?

Men bortsett från skidåkningen hade vintern annars inte mycket som behagade mig utomhus. Det var en årstid som bäst genomlevdes inne i värmen, och nu med den härliga färg-TV:n var allt perfekt. Men jag hade också gett mig på att odla mitt järnvägsintresse, som jag ju hade haft alltsedan barndomen (se inlägg 71). Det stora matbordet var underbart att ha när vi hade vänner på middag, men det var ju inte så värst ofta, och jag kom därför på en alternativ användning för det – en modelljärnväg.

Jag valde förstås den minsta skala som fanns för min järnväg. Den hade en 9 millimeters spårvidd, och den här bilden från internet av några spår och ett pekfinger kan ge dig en uppfattning om hur smått allting var på min modell. Den var gjord i skalan 1:160, vilket kallades N-skala. Om Z-skalan med sin 6½ millimeters spårvidd hade varit uppfunnen år 1969, så hade jag säkert valt att använda den.

Modelljärnvägsspår i N-skala och ett pekfinger (internet)

Bordet med sin 190 x 94 centimeters yta räckte bra till för en komplett järnvägsanläggning, men det var ju också vårt matbord och pysselbord. För att kunna gå från den ena användningen till den andra kom jag på idén att använda en ordentlig träskiva av precis samma mått och lägga den ovanpå bordet. Med min järnvägsmodell byggd ovanpå den kunde hela skivan lyftas upp och stå lutad mot väggen när bordet skulle användas till ’annat’. Det gällde bara att ta bort allt som var löst på järnvägsskivan när man reste den mot väggen – sådant som till exempel lok och vagnar.

Det var redan från början inte bara en slät träskiva – den hade också en centimeterhög list undertill runt kanterna och också tvärsöver på ett par ställen, detta för att ge plats för alla de elektriska kablar som järnvägen behövde ha för tågdrift och spårväxlar och signaler. En stor del av allt arbete med modelljärnvägen utfördes faktiskt under skivan, och då var det bekvämt att kunna lyfta upp hela skivan på sned för att komma åt.

Nu skall ingen tro att jag ofta sysslade med den här järnvägen. När spåren en gång hade lagts ut och några hus hade monterats fast, så kom skivan nästan alltid att stå mot väggen som en ’dekorativ väggprydnad’.

Inlägg 1.655: 1 mar 1969

Semesterdagstillverkningsmatematiken

Det brukade sägas att just i Nya York kunde man få tag i precis vad man än ville ha, och det kanske var sant. Men att hitta detta innebar ofta ett omänskligt sökande, vilket Ed och jag fick uppleva när vi nu försökte få tag i en karta över Peru att ha med oss på vår resa dit. Visserligen ville vi inte veta mycket om landet i förväg, men geografin hörde för min del till sådant som är oumbärligt när man kommer till obekanta nejder.

Det fanns inga speciella kartaffärer i Nya York på den tiden, men varje större bokhandel hade gott om kartor. Folk reste en hel del redan då, och vi fann där kartor från nästan hela världen – med undantag för Sydamerika. Jo, kontinentens framsida – Brasilien och Argentina – fanns det kartor över, men ingenting från baksidan. Antagligen reste ingen dit. En bokhandel föreslog oss att försöka med Perus konsulat. Det var en god idé, särskilt som vi ju ändå skulle dit för att få vårt inresevisum.

Karta över Peru (internet)

Ack ja, efter bara två månader tillbaka i Nya York från skidsemestern i Schweiz längtade både Ed och jag ordentligt efter att få resa ut i världen igen. Vi hade bägge bara tre veckors semester – så hur lyckades vi då skramla ihop dessa ynkliga dagar till så mycket resande?

Jo, dels hade Ed och jag, var och en på sitt håll, något som kallades ’valfria helgdagar’. Med långfredagen som ett exempel, brukade kalendern en gång i tiden vara fylld med fasta helgdagar. Men genom att Amerika inte bestod av enbart kristna människor, så lät många företag de anställda själva välja när de ville använda denna ledighet. De behövde inte ens utnyttja dessa valfria helgdagar till något pietetsfullt – Ed och jag använde dem förstås som extra semesterresedagar. Jag minns inte att jag hade några valfria helgdagar på SKF och Volvo, men Sverige var ju officiellt ett kristet land med statliga kyrkor och en psalmbok fastställd av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t = Kung Gustaf V och statsrådet i konselj, Slottet, Stockholm, 1938 (internet)

Och så fanns det ’personliga dagar’. Det var benämningen på ledighetsdagar som man fick av sin chef, när man hade någon speciell anledning att vara borta från arbetet. Det kunde vara problem i familjen eller något annat av privat natur. På Allied Chemical verkade det som om personliga dagar beviljades på litet lösare boliner än på IBM, men jag vet inte om Ed använde den möjligheten för att förlänga sin semester – själv gjorde jag det aldrig. Men jag utnyttjade hänsynslöst massor av nätter och veckoslut, som jag esomoftast hade fått offra för mitt älskade företag, till att kompenseras med extra resedagar.

Inlägg 1.654: 27 – 28 feb 1969

Nixonbedömningsomvandlingen

Under många veckor under vintern var jag i arbete nästan vaje dag mellan klockan 11.00 och 19.00, och det gjorde att Ed och jag tittade på de sena kvällsnyheterna klockan 23.00 – i lika fantastisk färg som de tidigare nyheterna. Om jag låter tjatig om vår färgsprakande TV så reflekterar det bara hur vi upplevde vår underbara nya apparat.

Och efter nyheterna lade CBS klockan 23.30 in en halvtimme med dagens filmklipp från president Nixons resa i Europa. Vi hade ju båda haft onda aningar om hur det skulle bli med Nixon på ’tronen’, men nu efter en hel månad hade han verkligen skött sig bra. Han var representativ, lugn, korrekt, övertygande, och i mycket den samlande figur som han sade sig vilja vara. Folk började nu att få en annan uppfattning om honom än tidigare, och man kunde bara hoppas att det skulle hålla i sig.

Överallt på resan var det officiella ankomster och avresor, kransnedläggningar, och offentliga tal av både honom och de lokala styresmännen – eller styreskvinnorna, som i Danmark.

Nixon lägger en krans på den okände soldatens grav, Bryssel, 1969 (internet)

Han tog god tid på sig – Europa runt på 8 dar. Först var det Belgien, sedan Tyskland, Italien, Frankrike, Danmark och England.

Nixon och president de Gaulle, Paris, 1969 (internet)

Inga fadäser av någon sort, och folket i Europa verkade att gilla honom. Det var nog ett bra drag av Nixon att lägga in den här utlandsresan såpass tidigt efter sitt tillträde, för han framstod verkligen som en fin president i TV-rutan.

Ett par veckor efter resan skrev mamma: ”Europa har inte tagit ställning till honom ännu. Hålla salong är inte så svårt.” – Mamma var inte lätt att göra till lags – hon hade varit med ett tag.

Min kommission för januari visade sig vara tillbaka till ett mera normalt belopp än dem under de senaste månaderna. Den löd nu på 1.959 kronor, och det tyckte jag var bara skönt, för nu riskerade jag inte att ruinera IBM och därmed förlora mitt arbete. Fast samtidigt talade Dick om för mig att jag nu skulle få min lön påökt för sjunde gången sedan jag började arbeta på IBM i september 1963 – den åttonde om man räknar med min begynnelselön på 3.490 kronor. Nu skulle jag få 6 procent mera från den 1 mars, och det betydde att framtida kommissioner skulle baseras på den nya teoretiska månadslönen 6.876 kronor i stället för på den nuvarande 6.488 kronor – och hur skulle IBM:s finanser klara det?

’Ja, dä va väl domses problem’, resonerade jag, glad för varje slant som kunde hjälpa till med min stundande kvarskatt.

Inlägg 1.653: 26 feb 1969

Rörreparationsspårsefterlämnandet

När jag bodde på Femte avenyn och på 10:e gatan så var det mig veterligt aldrig någon trafik av reparatörer i våningen. Antingen gick ingenting sönder hos oss, eller också smög de sig in med dörrvaktens nyckel och gjorde sina reparationer utan att jag visste någonting om det. Men här i vår lya på Sjätte avenyn var det jämt något som krävde kunnigt folk att ingripa för att få det att fungera rätt. Det var ju bara bra att man inte lämnades vind för våg varenda gång huset ramlade sönder – om de bara också hade kommit tillbaka för att fullborda sitt arbete. Men nej, sedan reparatören hade gjort vad som behövdes för att avhjälpa felet, så glömde han alltid bort att komma tillbaka inom rimlig tid och ställa allt tillrätta igen efter sig.

Det hade läckt vatten från oss ner i lägenheten inunder, och vi hade därför haft en rörmokare i badrummet. Han skar då ut ett stort hål i väggen bakom badkaret för att komma åt det läckande röret, fixade problemet – och gick hem.

Vi var inte där, så vi kunde inte fråga honom när väggen skulle komma att bli lagad, men med en bit plast fasttejpad framför det stora hålet och litet försiktighet vid duschandet gick det ju bra att leva vidare, tills – eller, rättare sagt, om – det kom en murare och reparerade väggen.

Nu på onsdagen en hel vecka senare gick jag in till min rara tant på hyreskontoret runt hörnet intill O’Henrys stekhus och påminde henne om hålet. Om vad för något? Hon visste ingenting, men efter min lilla visit var problemet snabbt avklarat. Det är förstås inte en reparatörs skyldighet att se till att en annan reparatör kommer och fyller igen spåren efter sig. Det finns vissa saker här i världen man aldrig lär sig, och detta är en av dem.

På torsdagen var stackars Ed hos tandläkaren med mycket mera omfattade arbete än min avbrutna framtand. Jag vet inte vad det var, men det finns tandläkarord som får en att rysa. Jag tror att Ed använde alla dessa ord för att förklara sitt läge. Men han såg som alltid glad ut.

Och så kom det på en gång en hel drös med julkort från Sverige. De hade förstås kommit med båt och blivit liggande ombord under den långa strejken i hamnen. På sitt sätt uppskattade man faktiskt dessa kort som inte kom tillsammans med alla de andra korten. Visserligen kom de här inte upp på tegelväggen – det går ju inte med julpynt mitt i fastlagen – men de låg framme några dagar tills de blev dammiga.

Inlägg 1.652: 22 – 23 feb 1969

Återinlärningsavsiktsogenomförbarheten

Vid det här laget var både Ed och jag rätt säkra på att kunna komma loss från våra jobb under två veckors tid i april, så nu skulle vi boka våra flygbiljetter till Lima i Peru. För att få ut den längsta ledigheten ur en två veckors semester tänkte vi flyga ner på en fredagsnatt och komma tillbaka på en söndagsnatt. Men jag visste att det fanns gott om andra som tänkte på samma sätt, och därför var det viktigt att boka långt i förväg. Det var därför som vi var ute så här långt före.

Visserligen var den här dagen en helgdag, Washingtons födelsedag, men det mesta var ändå öppet som vanligt. Jag hade förhört mig om var Aero Perus biljettkontor låg, och då hade jag fått veta att de inte hade något i Nya York – det var National Airlines som skulle ta oss till Miami för att där byta till Perus egen flyglinje, och hos National kunde vi boka alla våra biljetter..

Vi fick de dagar som vi hade tänkt oss – National till Miami sent på kvällen den 18 april och därifrån det anslutande peruvianska planet klockan 02.00. Vi skulle vakna i Lima klockan 08.00. Och tillbaka skulle vi flyga med Aero Peru vid midnatt efter söndagen den 4 maj, byta i Miami till National och komma till Nya York klockan 11.00 på måndagen. Därför skulle vi inte kunna dyka upp på våra jobb förrän efter lunch, men sådana detaljer brydde sig varken IBM eller Allied Chemical om. De bokade biljetterna skulle kosta 1.990 kronor styck – våra dittills dyraste flygbiljetter.

Det hade snöat rätt ordentligt under den senaste veckan, så nu skulle Windham vara väl försett med skidunderlag, och vi hade bokat oss för söndagens buss. Vädret var rått, till och med litet snöyra, men föret var gott och vi fick in en hel del utförsrundor från toppen. Nu behövdes det ingen grupp eller skolklass, utan Ed och jag klarade oss alldeles utmärkt på egen hand. Upp och ner, upp och ner och upp igen. Här är en bild av mig när jag hade stoppat till på halva vägen ner.

Stannade till halvvägs ner i skidbacken, Windham, 1969

Som du kanske kommer ihåg hade jag tagit spansk affärskorrespondens som ett av mina tillvalsämnen på Handelshögskolan, men det var för minst tio år sedan, och bara litet av det satt kvar. Nu när vi skulle vistas i ett spansktalande land så ville jag åtminstone kunna fråga mig fram utan att hela tiden använda ett ficklexikon. Och man kan ju inte säga adjö till någon främling på gatan så som man avslutar ett spanskt brev, med ”Jag kysser er hand, min värderade herre, och omfamnar er av hela mitt hjärta”. Jag hade alltså tänkt mig att studera litet vanlig pratspanska nu, men det blev egentligen ingenting av med den saken. Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner.

Inlägg 1.651: 22 – 28 feb 1969

Släktrapporteringen

Jag fick veta av mamma att faster Lily hade tagits in på Sofiahemmet. Hon hade vägrat att ligga på ett statligt sjukhus. Som hon hade sagt: ”Gamla människor ska dö – detta sägs inte, men det hänger i luften. Väl när man har råd till privata sjukhem, och nu är det bara Sofiahemmet som är privat i Stockholm.”

Faster Lily på sin guldbröllopsdag (30 okt 1966)

Min kusin Märta, hennes dotter, ordnade med en ny inteckning på Ålstensvillan för att klara av kostnaderna – halvenskilt rum 125 kronor per dag plus läkare, prover och sådant. Jag har egentligen aldrig fattat att någonting kan vara halvenskilt – antingen är väl någonting enskilt eller också icke enskilt. Fast nu när jag tänker efter, så är man kanske halvenskild när man går bakom en buske för att uträtta sina naturbehov. Det var allt knepigt, det här.

Vad var det då för fel med faster? Allt jag vet är att hon hade ’dåligt blod’ och inte tålde sprutor. Men jag vet att hon så gärna ville bli bra till sin 80-årsdag den 14 april, och hela släkten hoppades att det skulle gå i land.

Jag skrev ett litet brev till faster på sjukhuset den 28 februari och fick strax därefter veta att hon redan hade kommit hem igen. Men Sofiahemmet skulle säkert vidarebefordra mitt brev, så att hon kunde få ta del av min önskan om att hon snart måtte få komma hem igen från sjukhuset.

Pappa skickade mig ett kort där han tackade mig för checken från Ford på 14 dollar och 23 cent, det vill säga 73 kronor och 57 öre, kompensationen för bilens däck som hade levererats i ett smalare format än det som han hade betalt för. Det undras mig hur mycket han fick ut av checken, sedan hans bank hade tagit sin beskärda del? Och han tackade också för hastighetsmätarglaset och bilklockan. Tack tack tack tack tack i all oändlighet!

Gammalt polyfoto av pappa (obekant när)

Han skrev också att fabriken i Tibro snart var färdig med hans maskin som skulle komma att spotta ut en säng i minuten. Han bekymrade sig inte alls över hur de skulle kunna sälja en säng i minuten – det var deras problem, ansåg han med rätta. Sedan hans maskin som tillverkade 6.000 rullgardinspinnar i timmen nu hade gått i högvarv under ett helt år, så hade de uppenbarligen kunder för stora kvantiteter.

Han hade just fått in sin patentansökan för en snöröjningsmaskin som han hade uppfunnit, och den förväntade han sig mycket av. Han var stolt över vad han kunde åstadkomma nu när han redan var över 70 år gammal. Undra på det – jag själv skulle inte ha kunnat komma på någonting alls att uppfinna.