Inlägg 480: 29 nov 1965

Kalenderkollisionsuppdagandet

Efter dagens slut hade jag mycket att göra och det kvickt. Först skrev jag ett långt brev, på maskin, hem till Örebro. Det blev så långt, för det skulle ju innehålla allt det som jag har berättat för dig i de senaste trettio inläggen. Minus några passager som de inte hade någon som helst anledning att veta något om.

Och så fort jag var färdig med det så blev det ett brev till, handskrivet och enbart till pappa. Den 4 december skulle han fylla 67 år och därmed bli folkpensionär, en stor dag i ens liv, som man inte ofta såg fram emot, så några tröstande rader var absolut nödvändiga. Jag hade tänkt få i väg födelsedagsbrevet redan på söndagskvällen – men hemresan hade ju inte gått precis som planerat. Jag gick ner och lade på breven på posten – jag hade det så bekvämt som att ha ett postkontor snett över min egen gata.

Jag kom, tack och lov, dit med god marginal – sista tömningen för dagen skulle ske klockan 20.30 – och sedan bar det iväg upp igen för att slå in DaNi:s cigarrettlimpor från S:t Thomas. Paketet lämnade jag till dörrvakten i DaNi:s hus, för jag ville inte göra en stor affär av det hela genom att gå upp på visit. Redan följande eftermiddag kom det ett litet brev med posten, i vilket han tackade för cigarretterna. Kanske han också rentav hann till posten just i tid.

Jag vet inte vad han gjorde med cigarretterna – han rökte inte. Jag skulle våga gissa att Paris fick en av giftpinnekartongerna – fast de var visst inte giftiga ännu vid den tiden – eller kanske rentav bägge. Efter vad jag förstår, så hade Paris och Steve flyttat in i samma hus som DaNi, som antagligen hade hjälpt dem att få sin bostad där. Och jag som tyckte att de hade haft en så trevlig lägenhet på Kärrgatan! Det framgår rätt klart att jag hade tappat kontakten med den vänkretsen efter skilsmässan från DaNi.

Så snart dessa ärenden hade avklarats råkade jag i total panik. Hjälp!!! Det hade plötsligt dagats för mig att jag skulle skäras i små bitar en vecka före jul och att hyreskontraktet för Peter Warren löpte ut den sista januari. Hur i all världen kunde jag ha ordnat det så vansinnigt för mig? Vem vet hur jag skulle må efter en operation? Vem vet om jag skulle vara stark nog att klara alla strapatser som en flyttning innebar redan några veckor efter en operation? Vem vet hur idiotisk jag plötsligt kände mig? Du vet det nu efter att ha fått höra hur illa jag hade planerat det hela. Ed visste det kanske, men han var söt nog att inte visa det.

Annonser
Published in: on 2010/04/08 at 22:29  Kommentera  

Inlägg 479: 29 nov – 4 dec 1965

Ihopboendetillvänjningen

Efter tre timmars flygning landade vi på Kennedyflygplatsen i Nya York klockan 00.40 och det var 3 grader varmt i stället för 30. Bussen och tunnelbanan gick mera sällan så där på natten, så vi var inte hemma förrän efter klockan 02.00. Ed stannade kvar hos mig på Peter Warren – vilket han hade tänkt göra även om vi hade kommit hem enligt biljetterna på kvällen vid 19-snåret. Han ville nämligen ha lugn och ro efter hemresan, vilket jag var glad att jag kunde ge honom.

Han blev för övrigt kvar på Peter Warren hela veckan och åkte inte upp till Bronx och familjen förrän på lördagen. Han tog då på morgonen sina väskor och några av buteljerna och siktades alldeles intill sitt hem på Ritterplatsen (eng. Ritter Place) i Bronx strax innan han steg in till familjen. I visst avseende var det skönt för honom att komma hem dit, för där hade han ju sin garderob. Under hela veckan på Peter Warren hade han bara haft en enda kostym att ta på sig för arbetet – men allt går om man bara vill.

Ed på väg hem, Ritterplatsen, Bronx (1965)

Jag gissade dock att Ed nu så sakteligen började bryta med sitt hemmaboende. Han hade helt uppenbart vant sig vid att bo ihop med mig på heltid på resan, och vi fortsatte med det av bara farten under veckan efter återkomsten till Nya York. Han verkade trivas med det, och jag – jag tyckte förstås att det var underbart. Naturligtvis sade jag inte ett ord till Ed om allt detta.

Nu såg jag faktiskt fram mot den dag då han skulle känna sig mogen att flytta in formellt. Jag var säker på att den dagen skulle komma, men jag kunde gott vänta tills också han kände sig säker. Det sägs att en semesterresa tillsammans utan konflikter är det bästa sättet att pröva på om man verkligen passar ihop. Och minsann, under hela resan hade vi inte ens ägnat en tanke åt att råka i luven på varandra, så nu om någonsin visste vi att vi var skapade till att vara ett älskogspar.

Nej, nu återvänder vi till ankomstdagen efter dessa lösa tankar.

Efter bara några timmars sömn steg vi upp och gick till våra respektive arbetsplatser. Jag gick till mitt ordinarie kontor – där jag i dessa dagar nästan var en främling – och lät Tom Farrelly veta att jag var tillbaka. Trots att jag hade varit borta från Nya York i tio dagar hade jag bara missat fyra arbetsdagar, och ingenting av vikt hade hänt under denna korta tid. Det hade inte heller samlats mycket post – inte ens en lönecheck. Men jag var rik på reseminnen – nej, uschianamej då, så banalt får jag helt enkelt inte lov att uttrycka mig.

Published in: on 2010/04/08 at 22:20  Kommentera  

Inlägg 478: 28 nov 1965

Söderhavsvistelseförlängningsanvändningen

In på flygplatstoaletten och byta mundering. Undan med den vita skjortan och långbyxorna och läderskorna, för nu var det återigen shorts och sandaler som gällde. Det var fortfarande tidigt på eftermiddagen, så vi hade fått många timmars fortsatt frihet i gåva.

När vi steg av bussen vid Atlantgatan i den gassande solen så upptäckte vi att den lilla butiken på hörnet just hade bytt till julskyltning. Julskyltning i 35 graders värme – det var ju inte klokt! God Helg och Framgångsrikt Nytt År (spa. Felices Pascuas y Prospero Año Nuevo)! Fira nyår i denna barocka värme? Jag reagerade med mera förvåning än Ed, som ju var född här i trakten och som därför måste behärska sina känslor inför detta egendomliga påhitt.

Svettas vid julskyltning i novemberhettan, San Juan (1965)

Ed vid julskyltning, San Juan (1965)

När vi traskade tillbaka den gamla invanda vägen på Atlantgatan passade vi på att ta några bilder därifrån som inte hade blivit av om vi hade släppts ombord. Inklusive en av hotellet så som vi hade sett det – i mörkret! – då vi anlände dit för första gången långt tillbaka i tiden.

Ed på Atlantgatan, San Juan (1965)

Ed nalkas Lutèce och havet vid slutet av Atlantgatan, San Juan (1965)

Ed, Lutèce och ägarinnans bil, San Juan (1965)

Nio dagar är inte lång tid. Men vad vi hade upplevt på så få dagar! ‘När någon gör en resa så har han något att berätta’ (tys. Wenn jemand eine Reise tut, dann hat er etwas zu erzählen) finns det ett ordspråk som säger, och det är verkligen sant. Allt detta berättande som stackars du har fått dig till livs! Jag har verkligen matat dig med alla mina upplevelser under denna resa. Nu kommer jag att återgå till min vanliga skrivtakt. Visserligen har livet i Nya York ett snabbare tempo än nere i söderhavet, men mycket av det man gör därhemma är inte nytt och berättbart, dag för dag.

Med ett: ”Vi sade ju till er att vi snart skulle komma tillbaka”, hälsade jag den förvånade Madamen. Vi talade om vad som hade hänt och blev förstås hjärtligt mottagna. Vi träffade en trevlig – och sexig – kille på stranden och jag tycker mig minnas att han hängde ihop med Lutèce på något sätt – som gäst eller som anställd. Men det var för sent nu – hade han dykt upp tidigare vet man inte vad som hade hänt.

Med killen vid Lutèce som dök upp för sent, San Juan (1965)

Vi hängde runt huset i några timmar – inget mera bad, för våra badbyxor låg i bagageförvaringen på flygplatsen – och hade det skönt. Sedan sade vi adjö, igen, och tog bussen in till staden, igen, och åt en avskedsmiddag, igen. Efter det gjorde vi vår absolut sista 52-örestripp på buss nummer 17, och för allra första gången fick vi full valuta för avgiften – vi steg inte av vid Atlantgatan utan fortsatte direkt ända till linjens slut.

Published in: on 2010/04/08 at 22:03  Kommentera  

Inlägg 477: 27 – 28 nov 1965

Klädselombytesotillständigheten

Glada över att vi oförhappandes hade fått en bild av oss två tillsammans – ingen av oss var tyvärr benägen att be främlingar fotografera oss – tog vi så några ytterligare bilder inne i och uppe på tornet och körde sedan vidare i det mulna vädret.

Står vid min tornglugg, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Min profil i torngluggen, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Ed på toppen av Yukahutornet, Städets Nationalperk, Puerto Rico (1965)

Efter att ha kommit ner från regnskogen till bebodda trakter gick vägen längs en större bäck som helt klart tjänade som avrinning av allt regnvattnet däruppe i bergen. Den såg lockande ut – kanske man kunde hoppa i? Vi parkerade bilen på en sträcka där det inte låg några hus och tog oss över bäcken. Det fanns ingen bro, men det var inte djupt där det låg en rad med stenblock.

Korsar bäck till badplats, Puerto Rico (1965)

Djärvt bytte vi till badbyxor rätt ute i det fria och gav oss ut i den starka strömmen. Det var inte alls kallt, trots att det var en bergsbäck – detta var ju i alla fall tropikerna.

Byter djärvt kläder i det fria, Puerto Rico (1965)

Färdig för en simtur i bäcken, Puerto Rico (1965)

Ed byter också kläder i det fria, Puerto Rico (1965)

Ed simmar i bäcken, Puerto Rico (1965)

Simmar i bäcken, Puerto Rico (1965)

Söker efter mina kläder efter simturen, Puerto Rico (1965)

Sedan var vi snart åter i San Juan, lämnade tillbaka vår Volkswagen inne i staden och tog vår kära buss nummer 17 tillbaka till Lutèce. En mycket väl använd dag.

På kvällen var vi igen inne i Gamla San Juan – fast den här gången med buss – och åt en avskedsmiddag på något trevligt ställe. Vi var överens om att vi skulle komma tillbaka igen till Lutèce ett annat år. Då skulle vi ju redan ha sett allt som måste ses och på så sätt ha ha tid på oss att bara bada och utforska staden, som vi ju knappast hade hunnit med den här gången.

Vårt plan skulle inte gå förrän klockan 15.30 på söndagen, så vi hade förmiddagen på oss att göra ingenting annat än att bada i det stora havet med sina ständigt mäktiga vågor. Efter dessa dagar i total frihet kändes det rentav konstigt att igen ta på skjorta och slips – jo, det gjorde man på den tiden när man Reste med Flygplan – men vi tog ett varmt avsked av vår Madame och sade att vi skulle komma tillbaka snart och den gången bo hos henne hela tiden.

Vi checkade in på flygplatsen som vanligt i god tid och – nehej, det här går inte, de här biljetterna är inte giltiga förrän efter klockan 17.00. – ”Ja men, de är ju för 15.30-planet. Det står ju skrivet på biljetterna.” – Det hjälpte inte, biljetterna hade prissatts fel och det skulle bli ett ordentligt tillägg för oss att betala för att få flyga med 15.30-planet. – ”När går nästa plan då?” – Det var inte förrän klockan 22.30. Ed och jag tittade på varandra, och med blicken sade vi att då får vi några timmar extra på oss här i värmen, så det var ju alldeles förfärligt bra. Vi behövde inte alltid använda ord för att utbyta tankar.

Published in: on 2010/04/08 at 11:08  Kommentera  

Inlägg 476: 27 nov 1965

Tornnunnorna

Naturturister är så olika andra turister: de är som en enda stor familj, öppna för främlingar och nöjda med allt de upplever. Man märker det så väl när man träffar dem på ett ställe som denna lunchrestaurang ute i vildmarken. Vad man fick att äta var ingenting märkvärdigt, men alla jublade över varje kanelbulle, och så blev det vild diskussion runt bordet om hur viktigt det är att inte ha med sig såpass väldoftande mat, när man är ute i björnrika trakter. Vilket frambragte alla sorters vilddjurserfarenheter – alla hade överallt råkat i livsfarliga situationer – så det var rent ledsamt att till slut bryta upp för att köra vidare.

Det var ingenting om sjukdomar och pengar, ämnen som andra sorters turister gärna ger sig på för att kunna sitta och oja sig i takt. Man får väl anta att naturturister har hygglig hälsa och ekonomi och inte behöver oja sig med andra som har det lika illa. Men de ville absolut få veta varför vi andra hade sökt oss till samma naturupplevelse som de själva. Och där gav de sig inte. Semester var inte gott nog. Varför hit? Och varför nu? Och hur hade vi lärt känna denna fantastiska trakt? De släppte inte taget innan de hade fått höra allt och fått tillfälle att beundra ödet som hade fört oss hit vid precis samma tidpunkt som de själva. Och så kom deras egen historia.

Tradigt? Inte alls, därför att vad naturturister har att berätta är alltid annorlunda, saker som man aldrig har hört förut och som alltid är fascinerade. Man får idéer om andra resor till andra platser för andra år. Om bara för tillfället, så var vi del av en oändligt stor familj som upplevde världen på ett helt annat sätt än standardturisterna.

Och så vandrade vi tillbaka upp till bilen och efter några kurvor kom vi till ett utsiktstorn just på vägens högsta punkt. Det var benämnt Yokahu och verkade ha haft samma arkitekt som Blåskäggstornet – tänka sig, det var precis lika runt! Där på parkeringsplatsen råkade vi på några katolska nunnor i sina stärkpressade, vita dok, och man häpnade över det opraktiska i deras utstyrsel. Men de var naturturister, precis som de runt lunchbordet, och de var tvungna att berätta om hur trevligt de hade haft det uppe i tornet, och det var de som föreslog att de skulle ta en bild av oss däruppe i var sin tornglugg.

Yokahu utsiktstorn, Städets Nationalpark, Puerto Rico (internet)

Vi hoppade på idén och skyndade oss upp till toppen, sade ‘omelett’ (nej, vi sade ‘cheese’ som inte betyder samma sak men har samma bildverkan), och sedan gick jag ner och fick min kamera. Visst kunde nunnorna ha varit tjuvar och banditer, men det hade vi inte ens tänkt på. De var ju naturturister.

Med Ed i var sin tornglugg, Städets Nationalpark (1965)

Published in: on 2010/04/08 at 10:05  Kommentera  

Inlägg 475: 27 nov 1965

Vandrandepinnefotografiet

Vi hade nu bara en dag kvar i söderhavet, och det skulle ha varit skönt att bara lata bort den på den härliga stranden framför Lutèce. Men det gjorde vi inte. Vi hade ju ännu inte sett Städet, Puerto Ricos regnskog, en nationalpark som var lätt tillgänglig för en endagstripp.

Den här gången hyrde vi en bil inne i San Juan – där kunde vi få en liten Volkswagen för en utflykt som denna till ett bättre pris. Vi hade ju inget bagage med oss, och därför bar det iväg direkt.

Hyr vår bil inne i staden, San Juan (1965)

Vi skulle igen söderut, men som omväxling valde vi en annan väg än väg nummer 1 mot Ponce som förra gången. Nu korsade vi bergskedjan på en otroligt krokig liten väg, en sådan som det är kul att köra på om man inte har bråttom, och vi stannade förstås överallt där utsikten var för grann eller när vi blev för törstiga. Du kanske kan urskilja på bilden att min burk innehöll päronnektar – vilken jag hade fått tag i i en liten butik någonstans. Försök det själv, nu i dag, i din egen kvartersbutik därhemma! Päronnektar gällde det alltså.

Ed och utsikten från vägen, Puerto Rico (1965)

Ed och utsikten från vägen, Puerto Rico (1965)

Släcker törsten med päronnektar, Puerto Rico (1965)

Väl nere på sydsidan av bergen svängde vi österut ett tag och sedan norrut igen för att ge oss upp i nationalparken söderifrån. Här var det inga bebyggda nejder med bortröjd skog. De ständiga passadvindarna medförde rikligt med regn och hade därmed skapat regnskogar fyllda med allt som ville växa, till exempel bambu.  På tusen meters höjd nalkades vi vägens högsta punkt och slog nästan huvudet i molntaket.

Ed vid söderentrén, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Ed vid bambuskog, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Ed i vackert regnskogsväder, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Däruppe parkerade vi bilen för att ta en välansad stig ner till ett lunchmatställe. Det fanns mycket att fotografera, och Ed fångade mig när jag knäppte något på nära håll. Vad var det månne som jag ville plåta?

Går på stigen ner mot lunchstället, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Ed på väg ner mot lunchstället, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Fotograferar vandrande pinne, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

Här har du mästerverket. Det var djuret i mitten på bilden. Som alltid vill man ju visa en bild med rätt sida upp. Med den här vertikala bilden lät det sig svårligen göras. Men trots allt gick det – med hjälp av den förra bilden. Från den kunde jag se hur jag hade hållit kameran och på så sätt bedöma åt vilket håll jag skulle vrida den vertikala bilden för att få den rätt. Elementärt, min käre Watson.

Vandrande pinne fotograferad, Städets Nationalpark, Puerto Rico (1965)

O, ja visst ja, djuret är en vandrande pinne, och för att göra det hela svårt så satt han med huvudet neråt. Kan du se honom?

Published in: on 2010/04/08 at 09:43  Kommentera  

Inlägg 474: 26 nov 1965

Turistinköpsbetagenhetskonsekvenserna

Det gick två båtar om dagen i var riktning till Puerto Rico, och du har inte läst mycket om Ed och mig om du tror att vi valde båten klockan 05.30. Det var ett klockslag som vi bara hade hört nämnas i samband med mycket sena kvällar. Under framtida år skulle vi komma att upptäcka det klockslaget i dess morgonversion, nämligen då vi på andra resor glatt steg upp klockan 04.30 för att ta halvsexbussen – när det var den enda som fanns. Men den här dagen fanns det en senare båt.

Gripsholm hade försvunnit. Vi använde morgonen till att köpa skatt- och tullfritt att ha med oss hem. Jag har tidigare berättat om den vansinnigt billiga spriten, och jag hade redan varit inne och frågat om de nödvändiga detaljerna. Jo, vi hade rätt att ta med oss en amerikansk gallon (= 3,8 liter) sprit per person helt fritt till fastlandet. Också via Puerto Rico? O ja, det gällde den vägen också. Jag dubbelkollade i andra butiker – från utlandet fick man annars bara ha med en liter – och de sade alla samma sak. Antingen var det en sammansvärjning eller också talade de sanning.

Det var faktiskt rätt roligt att vara inne i en av dessa butiker. Sprit och tobak kan de inte ha tjänat mycket på – det måste ha varit en strid på kniven att ha de lägsta spritpriserna. Alla turister gick, precis som vi, från butik till butik och jämförde just de priserna. Det lustiga var att turisterna – utom vi, naturligtvis – blev så betagna av den billiga spriten, att de köpte allt annat utan en tanke på vad det kostade. Jag såg en av de välkända porslinstallrikarna av kungligt danskt porslin (eng. Royal Copenhagen), med motivet ‘Juleaften 1938’, till salu för 36 kronor – jag visste att exakt samma sak kostade 26 kronor i Nya York. Man måste allt ibland ha huvudet med sig.

Ed och jag köpte olika sorters spritflaskor. Det blev tio helbuteljer tillsammans i två stadiga pappkartonger, specialgjorda för de amerikanska införselsreglerna. Dessutom köpte jag ett par limpor cigarretter att ge till DaNi – han rökte inte själv, men han kunde ju ge dem till Paris som var en borstbindare på området. De kostade nästan ingenting, de heller. Vi fick mycket pengar i växel på 100 kronor för alltihop.

Ed utanför en av spritbutikerna, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Ed vid pensionatet med inköpt sprit, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Under resten av morgonen vandrade vi omkring litet på måfå, jag sade adjö till en av de nattylande hundarna, och Ed lärde sig att säga Nørregade på klingande danska.

Vänslas med icke ylande hund, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Ed på Nørregade, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Sedan gick båten – nu blev jag inte alls sjösjuk – till Fajardo – ingen tullkontroll – och sedan tog oss den lilla bussen tillbaka till Lutècedörren. Nu var tre av de sexton rummen uthyrda, men det var fortfarande ingen tvekan om att vi, hennes premiärgäster, skulle få vårt vanliga rum för två nätter till.

Published in: on 2010/04/08 at 08:34  Kommentera  

Inlägg 473: 25 nov 1965

Sjöborreattackvapnet

Jag försökte dra ut den svarta stickan ur foten, men den bara gick av. Det gjorde inte alls ont, och när jag visade det för Ed, så visste han genast vad det var.

”Du har trampat på en sjöborre.” – ”Vad är det för nåt?”

Det han visste hade han lärt från familjen, som ju hade bott härnere och varit med om allt. En sjöborre är ett havsdjur som bor i ett tunt skal som ser ut som en boll, större än en golfboll men mindre än en tennisboll. Den har långa taggar åt alla håll så att fisk inte kan svälja den – samma försvar som en igelkott. Samtidigt som de knappnålssmala taggarna lätt går av är de så vassa att de går tvärs igenom ett finger utan att det ens känns. Eller en fot.

”Din har nog gått igenom hela foten”, sade Ed utan antydan till fasa. Vi kollade, och alldeles riktigt – jag hade en ‘sticka’ både över och under foten.

Nu blev jag förfärad: ”Jag får nog gå till doktorn i San Juan.” – Fast fruktansvärda situationer kan lindras med skämt: ”Jag känner ju en gynekolog där.”

Ed tyckte inte alls att jag skulle bry mig om att göra det: ”Kroppen tar hand om taggen och löser upp den. Du kommer inte att märka nånting.”

Och det var det sista som sades om min sjöborre. Fast jag köpte mig ett avtaggat sjöborreskal i Charlottte Amalie och hade det som en souvenir i många år därefter.

Här har du en levande sjöborre. Klicka här och tänk efter hur symbolisk den är för vad vi människor oftare borde göra med våra åsikter.

Gripsholm låg kvar vid kajen långt där borta. Jag undrade om det skulle krylla av svenska turister i staden – det kunde alltid vara kul att undersöka den saken. Men det behövde ju inte vara att båtkryssningen hade kommit från Göteborg. Den kunde ju ha startat i Miami som de flesta karibiska kryssningar, och i så fall var det väl bara amerikaner ombord precis som på alla andra fartyg.

Det kryllade inte alls i staden – vi såg nästan inte en människa. Det var väl kalkondags – detta var ju själva tacksägelsedagen, grundorsaken till att vi fick ihop ledighet till vår resa. När vi just hade kommit hem till Annes pensionat vid 17-tiden började det regna. Det var ingen tropisk skur, det var ett ordentligt gammaldags regn som höll på och öste i fyra timmar utan uppehåll, och vi låg på rygg på sängen i dundret på plåttaket ovanför. Det var härligt att vara hemma på rummet och skönt att regnet inte hade börjat en timme tidigare.

Och Gripsholmsturisterna fick själva ta reda på om de var svenskar eller amerikaner. Jag stannade inne.

Published in: on 2010/04/08 at 07:54  Kommentera  

Inlägg 472: 25 nov 1965

Vattenövistelsen

Vi hoppade på den lilla Vattenöfärjan, och den smet ut genom ett smalt sund till höger. Efter det låg Vattenön rätt framför oss. Vi hade kvällen före sett ön från Paradistoppen längst bort, och då hade den verkat vara så pytteliten. Nu, nerifrån, såg den oändligt stor ut – men så är det alltid.

När färjan lade till vid bryggan, så stod det en gammal minibuss och väntade på oss. Vi var ett tiotal passagerare, och när bussen stannade mitt uppe på ön vid en stor trappa gick alla av och upp till hotellet och betalade. Hela nöjet kostade 18 kronor per person, och det inkluderade hotellets egen sandstrand, snorkelutrustning, och en lunchbyffé rätt där på stranden.

Är på väg från färja till buss, Vattenön, S:t Thomas (1965)

Ed har betalt för baddagen, Vattenön, S:t Thomas (1965)

Med biljetten i hand satte vi oss åter på bussen, som fortsatte till en sandstrand med kokospalmer och inga vågor, för det var en helskyddad vik på öns sydsida. Det var bara gästerna från färjan där på morgonen, och det var precis lagom.

Men när lunchtiden nalkades kom det mer folk, så vi var nog ett trettiotal som köade upp för maten. Den dukades fram som ett smörgårdsbord i kartong, med öl och kaffe och frukt och köttkalops och mängder av olika grönsaker. Det fanns gott om picknickbord, och det var en riktigt god lunch.

Ed tar för sig vid strandbyffén, Vattenön, S:t Thomas (1965)

Äter byffélunch, Vattenön, S:t Thomas (1965)

Ed äter byffélunch, Vattenön, S:t Thomas (1965)

Solen sken för det mesta, men det kom också ett par tropiska regnskurar – sådana börjar på ett ögonblick utan varning, vräker ner i några minuter och slutar sedan lika plötsligt, och så bränner solen till genom den fuktiga luften. Dumt folk som Ed och jag skyddade sig mot regnet genom att gå ut i vattnet – medan de förståndiga skrek i panik och drog fram vindjackor och paraplyer och ställde sig under en palm och huttrade.

Med såpass mycket människor runtikring blev det mindre roligt att leka strandliv, så Ed och jag gav oss ut i den omgivande snårskogen och såg oss omkring.

Ed i snårskogen, Vattenön, St Thomas (1965)

Bussen skulle komma tillbaka klockan 16.30, men vid 15-tiden gav Ed och jag oss iväg – vi fick avverka en hel kilometer till fots för att komma till båtbryggan. Just innan vi kom dit gick vi förbi parkeringsplatsen för de vattenöbor som hade tagit färjan in till storstaden, samma idé som parkeringen vid en pendeltågsstation. Deras bilar såg alla likadana ut.

Ed på parkeringen för färjan, Vattenön, St Thomas (1965)

Färjan låg vid kajen, men den skulle inte gå förrän 16.45, så vi hade en dryg timme att fördriva. Ed fotograferade och jag bytte till badbyxor på den tomma färjan och hoppade ner i vattnet från bryggan – här var det båtdjupt och mycket mera simbart, min sorts badvatten. Och det var inte heller fullt med folk och ungar. När jag hade kommit upp hade jag fått en sticka i foten.

Ed på färjan, Vattenön, St Thomas (1965)

Byter kläder på färjan, Vattenön, St Thomas (1965)

Stiger omklädd av färjan, Vattenön, St Thomas (1965)

Har just hoppat i vattnet från båtbryggan, Vattenön, St Thomas (1965)

Simmar i vattnet vid båtbryggan, Vattenön, St Thomas (1965)

Published in: on 2010/04/08 at 07:41  Kommentera  

Inlägg 471: 24 – 25 nov 1965

Privatochpiratromdrinkeriet

Mot kvällen promenerade Ed och jag utmed vattnet förbi Blåskäggstornet (eng. Bluebeard’s Tower)  för att ta en titt på något kryssningsfartyg som låg därbortigenom. Vi upptäckte då att det fanns en linbana upp till öns högsta punkt. Här hade jag läst allt om S:t Thomas i min bok och inte sett ett ord om någon linbana!

Ed vid linbaneskylten, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Linbanan upp till Paradistoppen (eng. Paradise Point) bestod av en liten skranglig burk att sitta i, och så bar det iväg. Det visade sig att Paradistoppen inte alls var öns högsta punkt, som skylten hade sagt, utan var bara den högsta punkten på Flaggkullen (eng. Flag Hill), ett litet oansenligt berg som vi inte ens hade lagt märke till tidigare. Men det var stort nog för oss, och vi fick en skön kväll däruppe.

Står i linbaneparken, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Sitter i skranglig linbanevagn nere på marken, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Sitter i skranglig linbanevagn på väg upp, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

En stor utomhusbar på själva toppen inbjöd oss till av koppla av med en romdrink, och hur det var så blev vi kvar däruppe genom flera drinkar. När det började skymma blev havet oändligt vackert, och vi bara satt där och njöt. Himlen var nästan helt molnig, så det blev inte någon dramatisk solnedgång, men havet speglade det avtagande ljuset på ett underbart sätt.

Står vid baren på Paradistoppen, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Avnjuter kvällsdrink på Paradistoppen, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Ed i kvällningen på Paradistoppen, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Efter denna vackra dagsavslutning sov vi gott en trappa upp på Dronningens Gade i ett trähus som knakade och gned som bara gamla trähus kan. Men inga hundar och grisar och höns och TV-apparater och lekande barn. Inte ens tutande bilar.

På torsdagsmorgonen begav vi oss till en annan ö i grannskapet. Den hette Vattenön (eng. Water Island) och låg strax utanför hamnen i Charlotte Amalie men var ändå inte officiellt en del av S:t Thomas. Medan Amerika hade köpt Jungfruöarna från Danmark år 1917, så kom inte Vattenön i amerikansk ägo förrän år 1944, alltså bara 21 år före vårt besök. Ön hade varit ett pirattillhåll i den gamla goda tiden, därför att dess topografi skapade naturliga regnvattensdammar och därmed erbjöd dricksvatten att blanda i rommen för törstiga piratstrupar.

De behövde dricka mycket, för det mesta de sysslade med var ju att sjunga piratsånger. Sådana som Piratkungen (eng. the Pirate King) av Gilbert & Sullivan, som du får höra om du klickar här.

Nu när vi var där var piraterna borta. Det mesta av ön var i privat ägo, och dagsgäster var välkomna till dess badstränder för en ringa peng. Det gick en liten färja från hamnen, och den tog bara tio minuter för överfarten. Vi gick alltså ner till hamnen, och där såg vi ett stort vitt fartyg vid Flaggkullen borta till vänster – och det var minsann Gripsholm, systerfartyget till min Kungsholm, på kryssningsbesök!

Published in: on 2010/04/08 at 06:03  Kommentera  

Inlägg 470: 24 nov 1965

Kolonitidsdjurspråksbevarandet

Och sedan somnade vi så sött som man alltid gör efter en god sädesutgjutning? – Så tusan heller!

Innan jag berättar varför natten blev föga vilsam, låt mig tala om att djuren på S:t Thomas fortfarande använde danska efter 48 långa år som amerikanska medborgare. Rätt egendomligt, eftersom folket överallt på ön nu var engelsktalande. Grisar som borde ha avancerat till oink-oink höll kvar vid sina invanda øf-øf, hundarna skällde vov-vov i stället för woof-woof eller ruff-ruff, och inte en enda tupp hade bytt från sitt kykyliky till det engelska eleganta cock-a-doodle-doo. Jag får väl anta att djuren har en smula mindre hjärna, och då är det inte så lätt att byta språk.

På vårt rum hade vi dittills koncentrerat oss på andra saker än oväsen – vila efter sjösjukan, lugn efter trafiklarmet, spänd förväntan inför våra gästers ankomst, och sedan sexualakrobatik – men nu när vi ville ha det tyst upptäckte vi att det inte alls var det. Vi bodde mitt i en zoologisk park – eller åtminstone mitt på en bondgård. På kvällen var det vov-vov och ylande i ett kör rätt utanför vårt fönster. Och det var ungar som lekte och hojtade utan uppehåll och TV-apparater på högsta volymen och höns som lade ägg och kacklade av modersstolthet. Man kunde ju veva igen fönstret, men då blev det bara kvavt och väsendet trängde igenom ändå.

Vi somnade nog till slut någonstans mitt inne i natten, för det stod inte länge på förrän vi bryskt väcktes av ett ljudligt kykyliky, och så ett till, och så igen ett till, ända tills hela nejden ekade kykyliky. Och då och då kom det också ljud från en gris eller två. Litet senare satte det igång med vov-vov igen. Denna konsert fortsatte tills solen äntligen gick upp, så att vi kunde göra det också.

Detta hade varit den ljudligaste natt jag kunde minnas, och vi flydde vårt trevliga rum med sina erotiska minnen för en annan, mera sovvänlig lokal. Vi hittade ett rum – till samma pris, kantänka – i Annes pensionat (eng. Anne’s Guest House) mitt på Dronningens Gade, på andra våningen, med en liten balkong mot gatan. Mycket bättre, och inte ett djur och inte en unge inom hörhåll.

Ed på balkongen, Annes pensionat, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Står på balkongen, Annes pensionat, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Vi hyrde oss en liten bil för att ta en titt på hela ön, vilket inte tog alltför lång tid. Det var roligt att köra vänster igen, med det var hela behållningen. Vi fann några små badstränder, mestadels fyllda med familjer med småbarn, vi tog några helt oinspirerade bilder, som ingenting gav, och kom tillbaka till Charlotte Amalie utan att ha uträttat någonting alls.

Published in: on 2010/04/08 at 05:24  Kommentera  

Inlägg 469: 23 nov 1965

Tvåparsparningsförsöksurspårningen

Tornet var tillgängligt för allmänheten, och däruppifrån hade vi en förnämlig utsikt över Charlotte Amalie.

Njuter av utsikten från toppen av Blåskäggs fästningstorn, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Och medan du är med oss häruppe på fästningstornet, så drömmer vi oss ner i fästningens valv inunder och njuter under några minuter av Belá Bartóks opera ‘Blåskäggs fästning’ (eng. Bluebeard’s Castle), vare sig den egentligen har någon anknytning till S:t Thomas eller ej. Klicka bara här.

Belá Bartók, 1927 (internet)

Vi hade haft en full dag. Alla dagar är fulla, men vissa dagar är fullare än andra. Vi hade börjat dagen på Lutèce – vad låg det nu igen? – när det fortfarande var natt, och sedan åkt buss och båt och skaffat husrum och sett barndomhem och klättrat upp i pirattorn, och nu hade vi ju en härlig sexsamvaro för fyra kvar att se fram emot. Jo, det var en full dag.

Vi vilade upp på vårt rum och inväntade våra gäster.

Jag skall med en gång säga att för mig blev det inte den sexfiesta som jag hade förväntat mig.

Den snygge hotellbyggaren var klädd i sexiga kläder som visade en härlig fysik och det blev genast och invant en fin sexscen att bevittna och avnjuta. Jag hade ju sett Ed ‘uppträda för publik’ vid en av Stans fester men faktiskt inte vid en mera privat sammankomst. Detta var för mig mycket mera eggande. Jag kände Eds njutning, som nu inte bestod av att bli uppskattad av en publik utan av att personligen värderas sexuellt och själv ge njutning för sin sexpartner, ungefär så som han och jag betedde oss när vi var tillsammans. Att från sidan se hur hans kropp reagerade när han eggade upp sig till en klimax och till slut sköt sin sats för himmelens vindar och den snygge lät sin extas över Eds vackra kropp komma lös och befria honom – det var ett alldeles underbart skådespel.

Men hur var det för mig då? Partnern låg åt det mulliga hållet – inte alls min typ – och var för mig helt ointressant, och även om vi kravlade runt i soffan och lekte litet med varandras kukar, så var det inget samröre mellan oss. På sitt vis var det skönt att han inte var intresserad av mig, för då var jag inte tvungen att fejka extas över honom.

Vi följde i stället de bägge andras förehavanden, och sedan, när de väl var tömda och utpumpade, så kröp vi upp till dem på sängen – jag intill den snygge och partnern intill Ed. På så vis blev kvällen inte så tokig trots allt, för den snygge hade kvar en hel del energi. Vad de andra gjorde vet jag inte, men när våra gäster återvände till sitt hotellbyggeri tyckte jag att det allt var bra skönt. Och Ed och jag njöt ordentligt av vårt gängse efterspel.

Published in: on 2010/04/07 at 23:24  Kommentera  

Inlägg 468: 23 nov 1965

Aftonunderhållningsdrömsuppbyggandet

Plötsligt hade vi något att göra på kvällen – det här var spännande. Den snygge mannen hade Ed haft sex med många gånger under årens lopp i Nya York. Han brukade vara med på Stan Cumberpatchs sexparties, fast jag inte hade sett honom där de två gånger jag hade varit med – men hur kan man minnas alla ansikten på ett party där ansiktet inte är det man tittar på? Bygga semesterhotell, inte illa! Jag kan inte här kalla honom vid namn, för det minns jag inte – jag har inga anteckningar om det, men jag vet att jag hade hans namn i huvudet i många år.

Och hans partner? Ed visste ingenting om honom. Vi hade fattat att de bägge skulle komma till vårt motell, men det hela hade gått så fort att vi inte riktigt visste. Jag skulle naturligtvis förbarma mig över partnern, medan Ed tog hand om den snygge. För resten, ‘förbarma mig’, nej – en så snygg kille skulle förstås ha en partner som var något alldeles särskilt, det var jag övertygad om. Oj, vad kåt jag blev av att bara tänka mig honom – nu kunde jag inte hålla mig fram till kvällens evenemang!

Första bilden vi tog efter mötet med Eds snygge vän var denna, som visar mig halsa en läsk på trappan till en stängd bar och med tusen tomma läskflaskor rätt framför mig, alldeles uppenbart utburna från baren. Den som inte känner mina vanor skulle naturligtvis dra slutsatsen att jag hade sökt igenom tomglasen och funnit en läsk som inte hade varit helt urdrucken. Men det skulle ha varit så helt främmande för mig att göra något så otäckt, att jag kan svära på en trave biblar att jag inte hade fiskat upp min flaska ur högen framför mina fötter. Men nu behöver jag inte svära, för jag har studerat bilden med förstoringsglas och har nu en vettig förklaring. Flaskan är tom och jag håller den fem centimeter från min mun. För att bli fotograferad som om jag drack ur den. Jag har nu utmanat min hjärna till att komma ihåg hur noga jag var med att hålla flaskan borta från munnen.

Halsar läsk utanför stängd bar, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Återigen något som jag gjorde för att vara så där hejdlöst rolig. Du minns kanske porten till gynekologmottagningen? Nog sagt – en blamage i taget.

I östra änden av centrala staden stod det ett gammalt torn högt uppe på en kulle. Det var en fästning från 1600-talet, som helt uppenbart hade tjänat till försvar av Charlotte Amalies hamn. Den var benämnd efter en berömd pirat, Blåskägg (eng. Bluebeard), men jag vet inte hur han hade blandats in i leken. Den nyare byggnaden bakom tornet hade tjänat som bostad för den danske guvernören fram till år 1917. Nu hörde alltihop, torn och byggnader, till ett privat semesterhotell.

Blåskäggs fästningstorn, Charlotte Amalie, S.t Thomas (internet)

Published in: on 2010/04/07 at 23:07  Kommentera  

Inlägg 467: 23 nov 1965

Femkronorsalkoholen

Vårt viktigaste uppdrag i S:t Thomas var nu utfört. Det var ju Ed som hade fört oss hit till denna ö för att få se sin födelseplats – jag hade troligen inte på egen hand kunnat hitta på att göra två öar på en enda resa. En fördel av att vara två! Och om vi vore tre – tre öar?

Och det var sannerligen ett underbart tillägg till våra planer för Puerto Rico. Skillnaden var stor mellan de båda öarna, framför allt kulturmässigt. Språket var en sak, livsrytmen var en annan. Jämfört med Charlotte Amalie framstod San Juan som Nya York. Här lollade vi fram på gatorna och tänkte på hur vi hade jäktat första kvällen i San Juan för att komma in till centrum. Här var det riktig semester, långt borta i en annan värld, långt borta från verkligheten.

Vi drog oss åter nedåt på Store Tværgade, korsade Vimmelskaftet och kom så till Dronningens Gade, huvudgatan med alla affärerna. Här fanns det åtskilliga turister – jag kunde se fyra av dem på en endaste gång. Gott om butiker, mest kläder och sprit.

Jo, sprit – rom och vodka och rom och gin och rom och whisky och rom, i helbuteljer och halvbuteljer, överallt. Detta kräver en förklaring.

När Danmark sålde Jungfruöarna till Amerika år 1917 var en klausul i köpekontraktet att öarna skulle utgöra en frihandelszon för all framtid. Detta omfattade alla former av varuhandel, inte bara import och export av grossister utan även detaljhandel till konsumenter. Så det fanns ingen omsättningsskatt eller mervärdesskatt och inte heller speciella avgifter på sådant som bilar och pälsar och cigarretter och sprit, som man ju är van vid från andra länder. En helflaska rom kostade så litet som 4,50 kronor – fast man fick gå omkring och jämföra, för det fanns minsann butiker som tog över 7 kronor för samma sak!

De elegantaste modeaffärerna låg inte med entrén direkt mot gatan utan i små välansade gågränder in från gatan, som i en utomhusgalleria. Ibland var det upp och ner för trappor. Vi hade inga tankar på att köpa kläder. Men vi tittade oss omkring överallt.

Utforskar elegant shopping, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1967)

Och så: ”Ed!!!”

Han var väl i 40-årsåldern, slank och välbyggd, i vit skjorta och slips, mycket snygg, och han visade upp många välputsade tänder. Ed kände genast igen honom och de hade i dag kramat om varandra, fast det gjorde man ju inte sådär på gatan på den tiden. Vi fick veta att han var här för att hitta en plats som lämpade sig för att bygga ett semesterhotell. Alltså storfinans. Han var här nere med sin partner, och visst skulle vi träffas, klockan nio i kväll, på vårt motell, som han kände väl till. Och så försvann han.

Published in: on 2010/04/07 at 22:46  Kommentera  

Inlägg 466: 23 nov 1965

Födelsehusuppsökandet

Vänstertrafiken på Jungfruöarna levde kvar från tiden som dansk koloni – man körde faktiskt sina oxkärror på vänster sida också i Danmark i gamla tider. Men det var inte bara vänsterregeln som påminde om Danmark: nästan varje gata i Charlotte Amalie hade ett danskt namn – inte som ett kuriosum ihop med en engelsk översättning utan som det verkliga namnet, på gatuskyltarna och i folkmunnen. Huvudgatan hette Dronningens Gade och nästa parallellgata hette Vimmelskaftet. Och det fanns Fortetstræde, Toldbodgade, Raadets Gade – inga sådana nymodigheter som bokstaven å – och Nørregade. Ed hade med sig adressen Vestergade 15, vilket var det hus där han bodde under sitt livs första tre månader. Jag kan bara tänka mig hur han kände det när vi strövade uppför de backiga gatorna till vårt utvalda pensionat.

Det låg i utkanten av den lilla staden och visade sig vara ett modernt motell. Det var ingen svårighet att få ett rum – turistsäsongen började inte förrän framemot jultiden. Det kostade 62 kronor för oss tillsammans. Eftersom vi inte visste hur länge vi skulle stanna på S:t Thomas så tog vi det bara för en natt till att börja med.

Det var ett bra rum med eget badrum och dessutom hade det en liten sittgrupp med soffa och fåtölj. Du kanske märker att jag inte nämner dubbelsängen – när jag först såg sådana ute på Eldön trodde jag att de var specialgjorda där för alla bögarna att ha sex på, men snart nog märkte jag att de fanns överallt i Amerika – även våra egna två bäddsoffor i Peter Warren fälldes ju ut till att bli dubbelsängar.

Jag vilade bort mitt illamående en stund innan vi gav oss ut igen. Jag, den djerfve, i min gula tröja och små kortbyxor, och Ed, mera försiktig, i svart skjorta och långbyxor. Han var nu i sin egen födelsestad och ville förstås se Anständig  och Presentabel ut – han kunde ju råka ses av Släktingar – som han inte hade en aning om hur de såg ut, men som naturligtvis genast skulle känna igen honom!

Vilar upp på motellrummet, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Står på motellets terrass färdig att gå ut, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Vi följde Commandant Gade mot centrum, svängde till höger in på Vimmelskafts Gade, igen till höger på Store Tværgade, och så kom vi till Vestergade. Ed stod plötsligt utanför det hus där han hade sett dagens ljus 29 år tidigare. Jag föreslog att han skulle knacka på, men nej, det ville han absolut inte – han visste ju inte vem som bodde där nu. Och han visste ju inte ens vilken lägenhet han hade bott i – huset hade fyra dörrar, var och en med sin egen elmätare. Jämfört med det egna huset i Bronx hade familjen helt klart levt i mycket små förhållanden tidigare.

Ed står vid sitt födelsehus, Charlotte Amalie, S:t Thomas (1965)

Published in: on 2010/04/07 at 22:26  Kommentera  

Inlägg 465: 23 nov 1965

Sanktthomasankomsten

Vart hade vi kommit? Till huvudstaden i det amerikanska territoriet Jungfruöarna, som omfattade S:t Thomas – bergigt – S:ta Korset (eng. Saint Croix) – platt – och S:t Johannes (eng. Saint John) – mestadels en nationalpark. S:t Thomas är hundra gånger mindre än Puerto Rico och kan därför jämföras med halva Tjörn i storlek. Staden, Charlotte Amalie, hade fått sitt namn efter drottning Charlotte Amalie av Danmark. Jo, Danmark.

Jungfruöarnas historia påminner mycket om Puerto Ricos. Efter att Kolumbus hade siktat S:t Thomas på sin andra resa år 1493 hade urbefolkningen inom tjugo år helt försvunnit av samma skäl som på de andra öarna. I början var livet spännande där med pirater och rom i kaggar, och det holländska västindiska kompaniet satte år 1657 upp en handelsplats där, men den intogs av Danmark år 1666. Danskarna odlade sedan sockerrör på alla öarna med slavarbetare från Afrika, och under en tid höll ett tyskt handelsföretag världens största slavauktioner just i Charlotte Amalie.

År 1848 avskaffades slaveriet, och att odla socker blev då mycket dyrare. Jungfruöarnas storhetstid var över, men eftersom de hade stort strategiskt värde funderade Amerika på att köpa dem på 1860-talet, något som dock inte blev av förrän år 1917 i samband med första världskriget. 25 miljoner dollar var köpeskillingen, och befolkningen blev amerikanska medborgare år 1927.

Jag själv har inte varit på S:t Thomas sedan på 60-talet och minns ön, bortsett från staden med sina 10.000 invånare, som det naturparadis som det då var. När jag i dag tittar på googlekartorna ser jag planordnade småhussamhällen överallt och nästan ingen orörd natur någonstans. När Ed och jag år 1965 kom till S:t Thomas var det en nästan öde ö med en liten idyllisk stad som påminde om Gränna och Trosa och Sigtuna. I dag bor det folk överallt på ön i nya hus. Men kanske Gränna och Trosa och Sigtuna också har angripits av den moderna tidens tand?

Karta över Charlotte Amalie, S:t Thomas (internet)

Båten lade till vid kajen mitt i Charlotte Amalie. Vi gav oss av med vårt bagage och traskade iväg mot det pensionat som vi hade valt ut ur min bok. På kartan verkade det att ligga ett par kilometer från centrum, men det visade sig vara mycket närmare.

Jag var totalt oförberedd på att det var vänstertrafik i S:t Thomas. Plötsligt var det som att vara tillbaka i Sverige! Det kändes förstås helt normalt för mig. Ja, det var ju bara ett par år sedan jag hade levat med trafik på rätt sida, så undra på att det kändes invant. Ed hade skoj med att alla bilarna körde fel, men han vande sig snabbt.

Published in: on 2010/04/07 at 21:54  Kommentera  

Inlägg 464: 23 nov 1965

Båtöverfartstjuvtjockstillståndet

Vi sov gott på Lutèce. Vi hade sovit gott i La Parguera också, men bara sedan vi hade vant oss vid det hotfulla surrandet från fönsternäten – de stackars myggen hade känt att det fanns varmt gott blod därinne. På Lutèce fanns det inga mygg och därför heller inga myggnät. Men samma plåtpersienner i stället för glas hade de – man tycktes inte använda fönsterglas annat än för skyltfönster på hela Puerto Rico utom i verkliga lyxvillor.

Klockan 07.30 var vi uppe och packade och väntade på en liten buss utanför pensionatet. Det hade varit för tidigt för frukosten, kaffet och croissanten, men det gjorde ingenting, för vi hade fortfarande kvar hälften av apelsinerna. Det kändes som om vi hade levat på apelsiner i veckor, men det var faktiskt bara i två dagar hittills – apelsin hade nu övergått till att vara matsäcksmat från att i början ha varit lyxig frukt.

Minibussen körde oss i hög fart österut till Fajardo, som påminde mycket om La Parguera. Samma butiker, samma bostadshus, samma husdjur. Men här for vi förbi allt det och ner till hamnen som var mycket större än båtbryggan i La Parguera – här var det betong, kantänka! Det var nämligen hit man åkte för att komma till S:t Thomas, Eds födelseö. Detta var lika spännande för honom som för mig. Han kom naturligtvis inte alls ihåg S:t Thomas.

Båten var inte stor. Den var lägre än den vita turistbåten i La Parguera men mycket bastantare. Man satt i individuella fåtöljer som i ett flygplan – fast utan säkerhetsbälten – och kunde gå omkring och röra på sig. Det fanns ett litet akterdäck med tillräckligt med plats för två personer, fast därute fick man inte vara under färden. Men de höll dörrarna öppna, och man kunde stå intill dem för att få frisk luft, vilket jag utnyttjade, särskilt mot slutet av resan – jag mådde tjuvtjockt, för det var ordentlig sjögång.

Ed går ombord, Fajardo, Puerto Rico (1965)

Ett ögonblick ute på akterdäck, Fajardo – S:t Thomas (1965)

Ed vid öppen sidodörr, Fajardo – S:t Thomas (1965)

Jag hade korsat Öresund med båt mellan Köpenhamn och Malmö som 14-åring i en förfärlig storm, och det hade gungat värre, med då hade vi ungar varit ute på däck och åkt rutschkana mellan relingarna tvärs över båtens våta däck utan en tanke på något illamående. Det var nog den friska uteluften som hade hjälpt då.

Eländet var över vid tolvtiden och vi gled in till S:t Thomas stad Charlotte Amalie. Tretimmarsbåtresan, som hade börjat som ett spännande äventyr och blivit allt mer av ett lidande – för mig, inte för starka Ed – var äntligen över.

Published in: on 2010/04/07 at 20:39  Kommentera  

Inlägg 463: 22 nov 1965

Laparguerautforskningen

På måndagsmorgonen gick vi direkt ner till den skrangliga bryggan och tog oss ett dopp i havet. Detta var något helt annat än den våghamrade sandstranden vid Lutèce. Det var alldeles stilla i vattnet, så vi kunde faktiskt se fisk utan snorkelutrustning. Skönt med lugnt vatten som omväxling. Det låg en snäll vovve ute på bryggan och solade. Allt var så fridfullt. Folket på den stora båten kvällen före var säkert för fina för vårt hotell, för dem såg vi aldrig till.

Ed på hotellbryggan, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Klappar vovve på hotellbryggan, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Står längst ute på hotellbryggan, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Efter frukosten gav vi oss ut i samhället med våra kameror men passade på att ta oss ett dopp i bassängen först. Havet var definitivt roligare på alla sätt. Jag hittade en bild av hotellets bassäng på internet, och den ser i dag likadan ut som vi mindes den – bara det att kromen i dag är mera polerad och trästaketet och självstekningsfåtöljerna är nya och i bättre skick. Hela hotellet verkar enligt internets bilder nu vara ordentligt ombyggt och uppklassat. Vi hade nog inte bott där om det hade varit ett sådant vräkigt ställe på vår tid. Bland kostymer och slipsar, nej, inte gärna!

Ed på väg till hotellbassängen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Ed i hotellbassängen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Sitter på kanten av hotellbassängen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Ed i hotellbassängen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Hotellbassängen och havet, La Parguera, Puerto Rico (internet)

Entrén till vårt hotell hade en stor skylt på väggen, och när man tittade på den på nära håll så var den broderad med tjockt garn. Man bara baxnar när man i dag ser sådant som man en gång var van vid – nu skulle ingen ha tid eller råd med sådana frivoliteter. Och där hängde den och tjänade sitt syfte utan att någon ägnade den en tanke. Nåja – vi märkte den i alla fall, för det blev ju en bild.

Står vid hotellets broderade entréskylt, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Först till apoteket för plåster – jag hade fått skoskav av sandalremsan, men det var lätt avklarat. Och sedan vandrade vi omkring i La Parguera. Vi hade ju redan sett hur Puerto Rico utanför San Juan såg ut, både i Ponce och från bilen, så när vi nu kom i nära kontakt med denna otroliga fattigdom blev den inte någon chock. Men vi förstod varför miljoner puertoricaner hade flyttat till fastlandet alltsedan de hade blivit amerikanska medborgare.

Botar skoskav med plåster vid apoteksdörren, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Vi tog bilder av varandra med olika bakgrunder: Jag var här och Ed var där, men båda var vi ingenstans, för någon skulle ju hålla i kameran. Det blev affärer och skyltar och hamn och bostadshus och till och men några förstadsbilder i samhällets utkanter. Klick klick klick. Och sedan packade vi bilen och gav oss iväg.

Ed studerar skylt, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Studerar många skyltar, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Ed och gris på bakgård, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Vandrar runt i hamnen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Vandrar runt vid hamnen, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Ed i bostadskvarteren, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Ed vid förstadshus, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Tittar på lantgård, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Bland husdjur vid lantgården, La Parguera, Puerto Rico (1965)

Det blev västkusten upp och sedan utmed nordkusten tillbaka till San Juan. Ön är såpass liten att vi kom till San Juan på eftermiddagen, fick tillbaka samma rum på Lutèce, och lämnade sedan tillbaka bilen ute på flygplatsen. Med vår kära buss nummer 17 återvände vi till Lutèce, nu för en enda natt – tidigt nästa morgon skulle vi iväg igen.

Published in: on 2010/04/07 at 11:06  Kommentera  

Inlägg 462: 21 nov 1965

Handdödsdomsnådegivningen

Fosforviken låg fyra kilometer – eller två sjömil – öster om La Parguera, och det tog en halvtimme att komma dit. Den lilla viken hade en rätt smal infartsöppning, kanske hundra meter bred, och själva viken innanför var rund med en halv kilometers diameter – detta visste jag inte då, för det var så mörkt att jag inte förstår hur ens skepparen kunde hitta dit. Ute till havs hade ingenting lyst, fast vi stirrade intensivt ner i vattnet.

Dagsljusbild av fosforviken, La Parguera, Puerto Rico (internet)

Men när vi gled in i viken genom sundet så lystes vattnet upp längs båtsidorna. Man kunde inte se några lysande prickar, bara att vattnet som helhet såg ut att ha grönvitt skum i skvalpet närmast intill båten. Och man kunde också tydligt se stora fiskskepnader djupt därnere skjuta iväg i sicksack när båten kom – man kunde inte se själva fiskarna, bara fiskformade svarta hål som hade extra mycket ljus runt omkring sig från de undanskuffade dinoflagellaterna.

Dålig bild av kanot i fosforescerande vatten (internet)

Skepparen styrde båten i en cirkel i tio minuters tid. Han stack ner handen och fick upp vatten med ett tiotal lysande punkter i – nu kunde man se dem. De slocknade efter några sekunder, och det gjorde de i min hand också.

Det hela var nytt och spännande, men så småningom styrde vi tillbaka ut på havet och mot La Parguera. Jag satt till vänster om Ed och höll handen på båtkanten med fingrarna ner i det svala vattnet. Det var vilsamt och skönt, och vindjackan hade inte alls behövts. Nu skulle det bli gott att komma tillbaka till vårt rum och krypa ner i sängen och sova efter en innehållsrik dag.

Jag såg ett ljus på långt håll framför båten, antagligen ett husfönster eller en mindre fyr. Men oj, nej – det var det inte alls! Plötsligt dök det upp en båt ur mörkret rätt framför oss. Det var den stora, vita motorbåten på sin väg mot fosforviken. Skepparen hojtade till och hade två sekunder på sig att vicka undan sin båt till höger, och vi sträckte på oss och grep tag i bänken just ifall att. Vi pangade i varann så det var tjong i trävirket – sidan på den  vita båten smällde i alldeles precis där jag hade haft min hand i vattnet några sekunder tidigare. Skepparen svor och hötte, men det var hans fel, för han hade ingen lanterna, och dessutom svor han på spanska, så vi hade ingen aning om vad det var han sade. Men nog osade det bränt om honom.

Resten av trippen är det ingenting att orda om. Men den natten och många nätter långt senare i livet hade jag mardrömmar om hur det kunde ha gått om jag hade haft min lilla hand över kanten när båtarna slog i varandra. Efter detta äventyr kom jag automatiskt att aldrig hålla någon kroppsdel utanför kanten på ett fordon, inte ens en armbåge i en bil. Man lär för livet av livet.

Published in: on 2010/04/07 at 08:58  Kommentera  

Inlägg 461: 21 nov 1965

Lapargueraupplevelseavfärden

Vi tog in på Villa Parguera, hotellet som rekommenderades i min bok, och vi fick ett fint rum för 36 kronor. Vi tog ett dopp i dess jättestora bassäng och gick sedan ner till havet och ut på en skranglig brygga. En av oss sade: ”Hit ner går vi i morgon bitti i stället för bassängen”, och den andre av oss höll med.

Vi hittade också bryggan med motorbåtarna, som tog turister till fosforviken. Det fanns en stor, vitmålad båt med plats för säkert femtio personer uppe på däck och nere i salongen, och några små gråa roddbåtar med utombordsmotor för bara några få passagerare och utan salong. Ed och jag var inga salongslejon, så vi valde en av de små båtarna – för varje dag som gick och varje fråga vi avgjorde märkte jag hur otroligt väl vi passade ihop. Det måste vara ganska ovanligt för två människor att inte behöva justera sina respektive livsstilar ett endaste skvatt. Det var helt underbart.

Det fanns inte en levande själ på båtbryggan, så vi gick upp till hotellet och åt middag och bytte till långbyxor och varmare skjorta – och tog med en vindjacka ifall det skulle bli svalt ute på havet på kvällen. Vi var färdiga för vårt äventyr.

Skyltarna därnere hade sagt att båtarna skulle lägga ut klockan 19.30, och vi kom dit nästan en timme innan dess. Fortfarande ingen där. Var fosforvikens föreställning månne inställd? Nåja, det var ju ingen idé att springa omkring och ta reda på hur det låg till – vi hade ju inte kunnat göra något åt saken ändå. Och när alla skepparna kom nerför backen en stund senare så var vi de enda som ville åka med dem.

Det var två prislägen – den stora vita båten kostade 15 kronor och de små bara 8 kronor. Vi valde – nej, vi utvaldes – att åka med en gråskäggig gubbe som såg precis ut som en gammal sjökapten – du vet precis hur en sådan ser ut. Och nu började det komma några turister ut på bryggan. Är det bara den här turisten som tycker illa om andra turister? De skall alla prata, de skall högljutt rapportera vad de har tyckt ack så illa om, man måste få höra vilka tidigare resor de har gjort i hela sitt liv, och de frågar alltid om vem man är, vad man arbetar med och varför man är där – jag höll mig undan dem så gott det gick, och det gjorde Ed också.

Så bar det iväg. Det var bara en av småbåtarna som kom till användning – av Ed och mig på mellanbänken och två andra framför oss. Skepparen satt längst bak i båten och skötte motorn. Det stora lyxfartyget skulle vänta en stund ifall det kom några flera – jag såg bara ett tiotal gäster ombord där – alla i klänningar och slipskostymer! Vi hade valt rätt fordon.

Published in: on 2010/04/07 at 08:05  Kommentera  

Inlägg 460: 21 nov 1965

Lapargueraupplevelseförkunskaperna

Det var en fantastisk byggnad att stanna och titta på, men det var en fungerande brandstation, så man fick nöja sig med att kasta en blick på den utifrån. I dag används den inte. Ponce har fått en ny, modern brandstation, så alltsedan år 1990 är den gamla vackra brandstationen ett turistmål, ett museum, och därför mycket mindre spännande.

Brandstationen, sedan år 1990 museum, Ponce, Puerto Rico  (internet)

Det hade gått mycket fortare att komma till Ponce än vi hade räknat med – det här var verkligen inte någon stor ö. Klockan var inte ens 14.00, och Ponce verkade inte vara värd resten av vår dag. Nästa mål som vi hade i sikte var La Parguera, en liten by som hade en sevärdhet som vi ville ta del av: fosforviken. Den hade vi planerat för morgondagens kväll, men vi skulle kunna spara en dag för annat om vi kom till La Parguera redan i dag – och det var inte mer än 50 kilometer att köra för att komma dit från Ponce.

Allt jag visste om fosforvikar hade jag lärt mig i min ‘Karibien på 26 kronor om dagen’. En sådan vik glöder som av fosfor i kvällsmörkret av miljoner dinoflagellater, mikroskopiska organismer som lyser upp när de störs. Man kan se detta fenomen bara i tropiska vikar som skyddas av mangroveträd. Den allra bästa upplevelsen får man om det duggregnar, för då lyser hela viken i grönt, skärt och blått, allteftersom regndropparna slår ner i vattenytan. Men även utan regn reagerar organismerna i svallvågorna från båten som man färdas med.

Du och jag är vana vid att de flesta regnområden blåser in från väster, och det gäller Amerika likaväl som Sverige. Men på tropiska breddgrader blåser det tvärtom från öster – det är den så kallade passadvinden. Där kommer regnen alltså från öster, vilket medför att tropiska öar alltid är våta och väl bevuxna på östra sidan, samtidigt som det är torrt, kanske öken, på den västra. Så var det på Puerto Rico också: i öster låg regnskogen Städet, och i väster låg La Parguera nästan helt utan nederbörd. Dinoflagellaterna blev alltså inte ofta störda av regndroppar.

Inget regn alltså, men vi hade dock tur med månen: man ser glöden i vattnet mycket bättre om det är helmörkt – och det var nymåne just vid vårt besök i La Parguera. Varför heter det egentligen ‘nymåne’ just på den dag när månen är helt osynlig?

La Parguera ligger vid den allra sista bukten på öns sydkust innan man kommer till västkusten, och det tog oss bara en timme att komma dit från Ponce, trots att avtagsvägen ut till själva samhället var mycket smal.

Published in: on 2010/04/07 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 459: 21 nov 1965

Ponceankomsten

När jag i dag sitter med min googlekarta framför mig för att följa vår väg från San Juan till Ponce så hittar jag genast stora vägen – och det är en motorväg. En av dessa betongremsor som gör att man kommer fort fram utan att distraheras av sådant ovidkommande som utsikter och samhällen. Hur snabba och nyttiga de än må vara så är de inte till någon som helst glädje när man vill ‘upptäcka’ nya nejder.

När Ed och jag nu upptäckte Puerto Rico fanns det inga motorvägar där, så vi behövde inte välja hur vi skulle köra. Då var det väg nummer 1 som gick från San Juan till Ponce. Och jag ser på kartan att den fortfarande finns kvar i sitt kurviga majestät.

Jag har just roat mig med att följa väg nummer 1 på googlekartan, och jag vet att det är samma väg som den vi körde på år 1965. Men omkring vägen ser det annorlunda ut än det gjorde då. En skillnad är att så snart vi lämnade huvudstaden, så var det landsbygd hela vägen till Ponce med undantag för några små orter att köra igenom, som till exempel Caguas, där väg nummer 1 går rätt genom samhället. I dag äv vägen omgiven av den ena förstadsbebyggelsen efter den andra, nätverk av hundratals likadana småhus ordnade i precisa rader. Sådant fanns inte alls på den tiden, utan allt var så som man i dag på kartan bara ser på några enstaka ställen, där väg nummer 1 liksom då slingrar sig fram, ibland våldsamt, genom trädbevuxna bergsmassiv.

Vår väg till Ponce började efter San Juan med sockerrörsfält och apelsinlundar. Efter en stund bar det uppåt i bergskedjan som löper mitt i ön från ostkusten till västkusten. Jag gissar att vår väg kom upp till över 500 meters höjd innan det bar iväg utför igen, och det var en oftast mycket kurvig men fint asfalterad tvåfilsväg. Det fanns inte mycket bilar i Puerto Rico på den tiden, så det var ingen som helst trängsel, och det var lätt att stanna till när man ville titta på någon storslagen utsikt – det var bara att köra litet åt sidan och stanna bilen.

Ed plåtar en utsikt från vägen till Ponce, Puerto Rico (1965)

Ibland fanns det en organiserad rastplats som bestod av några bord och bänkar under tak, där man kunde äta sin matsäck med en vidunderligt vacker utsikt över grönskande fält nedanför. På sydsidan om bergskedjan var det återigen jordbruk av olika slag, och sedan följde vägen havet, ofta helt intill det, och fortsatte så fram till den väntande storstaden Ponce.

Står vid picknickbord på vägen till Ponce, Puerto Rico (1965)

Beskådar utsikten från samma picknickbord på vägen till Ponce, Puerto Rico (1965)

Ed ser sydkusthavet från vägen till Ponce, Puerto Rico (1965)

Nej, Ponce var ingen storstad. Kanske många människor, men ingenting var stort eller sevärt, med ett viktigt undantag: brandstationen. Det var en mycket gammal byggnad i rött tegel, ända från år 1883, och allt av trä var som sig borde målat brandbilsrött.

Published in: on 2010/04/07 at 06:45  Kommentera  

Inlägg 458: 21 nov 1965

Sanjuanavfärden

På söndagsmorgonen tog vi buss nummer 17 ut till flygplatsen. Utan bagage den här gången. Vi hyrde en bil och körde den tillbaka till Lutèce. Vi hade förstås gjort upp med värdinnan att vi tänkte vara borta i två eller tre nätter och sedan komma tillbaka – vi bokade alltså inte något rum för återkomsten. Eftersom vi var hennes enda gäster, såvitt vi visste, så var vi ju något alldeles särdeles, änglar som höll hela ruljansen i gång – nog skulle vi bli omhändertagna härhelst vi döke upp. Vi tog våra väskor och körde iväg.

I Puerto Rico hyrde man inte bil med en ‘full tank’ vid avfärden, utan istället skulle man samla på bensinräkningarna när man tankade, och sedan fick man vid återlämnandet hyresbeloppet justerat i enlighet med dessa räkningar. Vi hade mindre än en halv tank, så det första vi gjorde var att fylla på bensin.

Tittar hjälplöst på när bilen tankas, San Juan (1965)

Vi stannade också vid en speceriaffär för att köpa litet lunchproviant. Köpte också litet frukt, äpplen och druvor, dock inga apelsiner som hade varit praktiskt och gott i värmen. ”Var finns apelsinerna?” (spa. ¿Dónde están las naranjas?) besvarades med bara en huvudskakning och en grimas som betydde ”Dessa tokiga amerikanare! Vi kan ju inte sälja sådant som alla har i sin egen trädgård.”

Resan kunde äntligen påbörjas vid tiotiden efter alla dessa ärenden. Vi hittade lätt utfarten till stora vägen till Ponce, Puerto Ricos näst största stad. Den låg vid sydkusten, och vi räknade med att komma dit efter en dags körning.

Efter bara några kilometer, just när bebyggelsen hade bytts ut mot odlade fält, fick vi stanna till, för det stod ‘Apelsiner’ (spa. Naranjas) på en stor pappskylt! Vid vägkanten stod en lastbil med flaket fyllt med oförpackade apelsiner, flera tusen minst. De var av en sort som var tunnskaliga och orangefärgade fast ganska gröna. Jag klämde litet på en för att känna om de var mogna – utan att egentligen veta hur en apelsin känns när den är mogen – och då tog han en kniv och skar den mitt itu och visade att den var saftig och färdig. Det blev omedelbart köp. Han slängde de två halvorna i diket för att bli av med skräpet.

Köper vad som inte fanns i butikerna, Puerto Rico (1965)

Apelsinerna såldes bara i en kvantitet, det vill säga 50 apelsiner. Priset var 5 kronor. Vi fick en nätpåse att fylla själva, men Ed och jag var så klumpiga att han tog över och apelsinerna bara rann genom hans händer ner i nätpåsen. Tack och adjö, och så kånkade vi med apelsinerna till bakluckan på vår bil.

Oj, vad de var saftiga och lättskalade! Senare fick vi lära oss att de grönfläckiga skalen berodde på att apelsinerna hade fått mogna på träden. Yumm-yummm!

Published in: on 2010/04/07 at 05:52  Kommentera  

Inlägg 457: 20 – 21 nov 1965

Fikusen

En banyan börjar som ett frö, som har blåst in i en spricka i ett träd – eller kanske i en stolpe. När fröet gror och utvecklas skjuter det rotskott som söker sig ner till marken, och sedan ett rotsystem har utvecklats i jorden så förvandlas det ursprungliga rotskottet till stammen av en banyan. Efterhand kan värdträdet – eller stolpen – helt komma att inneslutas av banyanträdet och dess hela nätverk av grenar.

Banyans stam och grenar skjuter nämligen rotskott neråt, och dessa rotskott kommer att bilda nya rotsystem för samma träd, så att man till slut inte vet vilken stam som var den ursprungliga. Ett enda banyanträd med alla sina stammar kan därför sträcka sig över en enormt stor yta – det största banyanträdet i världen finns i Kolkata i Indien och sträcker sig över flera tusen kvadratmeter. Banyan är också ett av de träd som ger Nya Orleans en så speciellt djungellik karaktär – rötterna påminner ibland mycket om lianer.

Del av en stor banyan (internet)

Banyan tillhör fikusfamiljen, och det var just under ett sådant träd som jag satt och lät mig fotograferas i det förra inlägget. Jag skall här helt förbigå det ohyggligt lustiga i att en fikus alltså satt under en fikus. Och när kameran nästa gång hittade mig höll jag på att kravla genom något som mycket väl kunde vara en annan banyan med sina rotskott.

Klättrar bland stammar av en banyan, San Juan (1965)

Ed och jag var så uppspelta att när vi såg något så urbota komiskt som en gynekologs mottagning så var jag tvungen att låta Ed ta en bild av mig invid porten. Jag minns mycket väl hur jag hoppade upp dit och fick min bild tagen, men omständigheterna kring den bilden har jag helt glömt bort. Jag borde nog ha gått in till doktorn och bett om hjälp, för det hela verkar faktiskt rätt sjukt.

Vad det nu är för roligt med att stå i dörren till en gynekolog?, San Juan (1965)

Och sedan var vi tillbaka på pensionatet för mera vågbrytande övningar i havet och älskogsövningar på vårt rum. En härlig semesterdag, helt utan övliga planer.

Men på söndagen hände det saker – då skulle vi ut och se ön. San Juan var nämligen inte samma sak som resten av Puerto Rico. Huvudstaden var en salig blandning av Amerikas fastland och den gamla, fattiga sockerodlingskolonin. San Juan hade moderna höghus här och där, stora medelklassvillor i välskötta trädgårdar överallt, och helt uppenbart mycket pengar. Resten av ön var fattig, ofta otroligt fattig.

Genomsnittsinkomsten i Puerto Rico, inklusive det rika San Juan, låg på bara hälften av den i Mississippi, delstaten med den avgjort lägsta genomsnittsinkomsten på amerikanska fastlandet. Vi ville ut och se hur det ‘verkliga’ Puerto Rico såg ut. De vanliga turisterna blev mest kvar i det komfortabla San Juan – men vi var inga vanliga turister.

Published in: on 2010/04/07 at 05:21  Kommentera  

Inlägg 456: 20 nov 1965

Näraintillutforskningsdagen

Hela lördagen höll vi till på Lutèce och i grannskapet. Vi vandrade runt i villastaden och även i litet vidare svängar, och kom tillbaka till panget då och då för att vila eller bada i det härliga havet. Man kunde vara ute och dyka genom dyningarna så länge man ville, och vi var nog därute en halvtimme i stöten tills vi blev trötta – vattnet var såpass varmt att det aldrig blev frågan om vi i blåfruset tillstånd stördes av våra egna klapprande tänder.

Det var annat än i Riisparken. Där var havsvattnet kallt, riktigt otrevligt kallt fram till augusti, och även då blev det inte mera än högst 20 grader. Det hade förts dit norrifrån utmed kusten och hade tidigare hyst isberg uppe vid Grönland. Härnere i Puerto Rico badade vi i det karibiska vatten som efterhand skulle transporteras upp till Sverige med Golfströmmen.

Efter en av badomgångarna gick vi på stranden österut för att se hur det såg ut där. När vi hade gått en dryg kilometer kunde vi inte fortsätta längre, för sedan fanns det ingen strand. Hustomterna sträckte sig så långt ut att vågorna slog mot betongmurarna till folks trädgårdar. Puerto Rico hade en lag att all strand skulle vara allmän, men dessa trädgårdar hade säkert anlagts innan den lagen kom till. Nöjet att ha dem måste ha kostat pengar – hur mycket arbete måtte det inte ha gått åt för att upprätthålla en mur, som vågorna piskade mot dag och natt?

Vi vände tillbaka till vår egen badstrand, den bredaste och finaste i hela San Juan.

När vi gick omkring på gatorna i grannskapet hade vi förstås våra kameror med oss. Jag hade min i en stor svart kameraväska, som du kan se på varenda bild. Jag släpade på denna stora grunka, fylld med fina linser och stativ och filmrullar och gud vet vad – men vem tog alla lyckade bilder? Ed, naturligtvis. Han hade en bra kamera men utan alla konstiga tillbehör – och han förstod att använda den. Det är då det blir bra bilder, något som jag själv uppenbarligen inte hade förstått.

Vi fick med Lutèceskylten som vi hade sett kvällen före – och där i bakgrunden kan du se Lutèces alltiallo, som städade och lagade till frukost. Vid slutet av Atlantgatan lekte vi polis, och så kom vi till en byggnad där entréporten hade en väggrelief värd att plåta. Vi hittade också en allmän park, stor som en hustomt, med vild, tropisk djungelnatur och en skön bänk att sitta på.

Går förbi pensionatsskylten, Lutèce, San Juan (1965)

Stopp! där Atlantgatan möter McLearygatan in mot centrum, San Juan (1965)

Står framför husentrérelief, San Juan (1965)

Sitter på bänk framför liten djungelpark, San Juan (1965)

Nästa sittning ägde rum under lövverket av en banyan i någons trädgård, och det är ett träd som jag skall berätta litet om.

Sitter under en banyan, San Juan (1965)

Published in: on 2010/04/07 at 01:27  Kommentera  

Inlägg 455: 20 nov 1965

Lutèceuppvaknandet

När jag vaknade nästa morgon hade jag redan blivit fotograferad. Djupt sussande till vågornas brus lät jag mig bli förevigad för hela världen ett fyrtiotal år senare. Man vet aldrig vad man ger sig in på, särkilt när man sover..

Sover djupt, Lutèce, San Juan (1965)

När Ed väckte mig, pratade vi om hur vi dagen före hade resonerat om vad vi skulle säga på pensionatet om de ställde en fråga om sängarna – vi var ju två herrar som reste ihop. Men det blev inget problem – ingen frågade, och vi bara fick oss ett rum med dubbelsäng – så skönt och okomplicerat!

Nu i dagsljus kunde man verkligen se hur Lutèce såg ut. Fasaden vette rätt mot havet, och balkongrummen på framsidan låg därför mot norr – gästerna där skulle alltså kunna vistas i den goda värmen på sina balkonger hela dagen utan att bli stekta av solen. De flesta fönster i huset saknade glas och hade istället metallpersienner som kunde justeras inifrån. Alla balkonger och fönster var försedda med en ‘markis’ av cement med tegelpannor ovanpå för att förhindra solen att onödigtvis värma upp rummet. Visserligen var turisterna inte mycket på sina rum om dagarna, men med solen gassande in utan markis kunde rummet lätt ha hettats upp så mycket att det bleve för varmt även på kvällen.

Silhuett av Ed på en balkong, Lutèce, San Juan (1965)

Vi ägde ju hela huset, Ed och jag, så vi gick in i de andra rummen hur som helst. Om du tittar noga kan du skönja Eds silhuett på en av dessa balkonger, och på en annan bild sitter jag i en vilstol på samma balkong – vad sysslade jag med: rörde jag i en kaffemugg, månne? Lutèce serverade nämligen på morgonen en ‘kontinental frukost’, samma som man får i hälsolandet Frankrike: kaffe och en croissant.

Rör kanske om mitt morgonkaffe, Lutèce, San Juan (1965)

I en annexbyggnad näst intill – man ser taket bortom mig på balkongen – skulle Lutèce så småningom inreda en frukostbar, där gästerna kunde få sitta och äta en ordentlig frukost – detta var ju i alla fall Amerika och inte Frankrike – men det var än så länge bara planer. Och förutom frukostbaren skulle annexet få en rad litet större gästrum i marknivå. Lutèce skulle växa till sig framöver.

Taket på annexbyggnaden var ordnat som en solaltan med en hängmatta, fristående för det fanns inga björkar att hänga den mellan, och Ed poserade i den, fullt promenadklädd. På samma bild kan du för resten också se ryggen på ägarinnan nere i trädgården. Och jag kameraposerade intill honom bredvid hängmattan. Vi var i fotograferingstagen den morgonen. Ser inte havet underbart ut med sitt vita vågskum?

Ed i hängmatta på soltaket, Lutèce, San Juan (1965)

Kameraposerar på soltaket, Lutèce, San Juan (1965)

Published in: on 2010/04/06 at 22:29  Kommentera  

Inlägg 454: 19 nov 1965

Kvällsstadsgenomstrosningen

Vi gick förstås rätt ner till vattnet och det var vitt av vågskum – det var själva Atlanten vi hade framför oss, inte någon liten skyddad vik. Vi gav oss ut litet försiktigt, vågorna var väl en meter höga, men det var inget utsug, så vi plaskade ordentligt i det sköna, 25 grader varma vattnet, utan att ge oss ut på djupet så här i mörkret. Det måste ha varit mycket salt, för efter en stund sved det ordentligt i ögonen, i halsen, och framför allt i näsan.

Efter badet begav vi oss in till stadens centrum. För bara 52 öre kunde vi ha tagit bussen, men vi valde att gå till fots för vi hade ju suttit mest hela dagen. På vägen dit passerade vi Puerto Ricos vackert upplysta parlamentsbyggnad.

Puerto Ricos parlamentsbyggnad, San Juan (internet)

Det var sex kilometer att gå från Lutèce till busstorget, där Gamla San Juan (eng. Old San Juan) började, och därifrån strosade vi igenom Puerto Ricos motsvarighet till Stockholms Gamla Stan. Det var för svenska ögon sådär mellangammalt, med kyrkor och kloster från omkring år 1520 och fästningar och muséer som var nästan lika gamla, medan de vanliga gatuhusen verkade vara från 1800-talet och tidigt 1900-tal. Inte för att man kunde tillgodogöra sig mycket annat än aftonstämningen i en turistfejad gåstad, men det var behagligt att bara promenera omkring så där litet på måfå. Det var väl en kilometer tvärsigenom, och vi sökte oss också litet åt höger fram till befästningarna högt över havet – utan att komma upp på dem nu i mörkret.

Kvällsgata, Gamla San Juan (internet)

Vi åt vår middag på en liten bodega och mådde gott. Jag kommer ihåg att vi satt där och skojade om att vi var på vår bröllopsresa och hur gott det kändes – även om vi inte formellt tittade varandra djupt in i ögonen och allvarligt svor evig trohet. Det var skönt för oss båda att ha fått någon att verkligen hålla av. Både Ed och jag kände ansvaret för att det skulle förbli just så här i alla tider.

Allt som allt blev det en ordentlig kvällspromenad, kanske 15 kilometer om man räknar stegen, men du vet hur mycket vi tyckte om att gå. Tillsammans.

Vi kände oss lagom trötta och otroligt lyckliga när vi framemot midnatt hade kommit hem till Lutèce och kunde sträcka ut oss i den goda dubbelsängen, precis som hemma. Luften var fortfarande behagligt varm och skön, kanske 25 grader. Så mycket vi hade upplevt denna kväll, på bara sex timmar! Nytt land, ny kultur, nytt språk, nytt väder, ny stad, nytt hotell, nytt hav, ny mat, ny säng – ungefär samma ramsa som när jag kom till Amerika från Sverige. Fast nu med tillägget ‘samma gamla älskare’. Kunde livet vara bättre?

Published in: on 2010/04/06 at 21:44  Kommentera  

Inlägg 453: 19 nov 1965

Lutèceankomsten

Det visade sig att bokens pang hade upphört och köpts av en fransyska som hade växt upp i Paris, bott i Nya York i elva år och sedan i San Juan i elva år. Hon hade renoverat det gamla pensionatet och just nyöppnat det och – hör nu och häpna! – vi blev hennes två allra första gäster. Hon hade döpt sitt hotell till Lutèce, vilket hon sade var det ursprungliga namnet på Paris.

Jag har just kollat det på internet, och hon hade haft alldeles rätt. Under romartiden låg det en amfiteater vid namn Lutècearenan (fra. Arènes de Lutèce) mitt i nuvarande Paris. Trots att den förstördes av barbarer redan år 280 så kallas alltjämt kvarteren där arenan hade den legat ‘Lutècearenorna’. Efter seklernas lopp hade ingen längre vetat var arenan hade legat, men på 1800-talet upptäckte en husbyggare gamla murrester dolda under markytan just 900 meter från kyrkan Vårfrun (fra. Notre Dame).

(4 bilder) Arkeologerna fann att det var rester av en romersk amfiteater och återställde så mycket av åskådarringarna som det gick. Resultatet blev inte direkt något parisiskt Kapitolium, men antik historia var det likaväl. På en av bilderna ser du två ruiner, dels Lutècearenan och dels det asbestavlägsningsutblåsta Zamanskytornet (fra. Tour Zamansky) i Jussieuuniversitetet (fra. Université de Jussieu) – höghuset är i dag ombyggt men tack och lov inte Lutècearenan .

Lutècearenan, Paris (internet)

Två ruiner: Lutècearenan och Zamanskytornet, Paris, 2003 (internet)

Lutècearenan och det rengjorda Zamanskytornet, Paris, 2009 (internet)

Boulespelare, Lutècearenan, Paris (internet)

Eftersom namnet Lutèce hade levat kvar i folkmunnen i alla dessa 1700 år och omfattat även samhället runtom arenan, ligger det nära till hands att Lutèce var det ursprungliga namnet på vad som senare blev Paris.

Ägarinnan visade oss ett rum med badrum för 31 kronor per person och ett annat med enbart toalett för 26 kronor per person. Det billigare alternativet dög fint för oss. Men så kom hon att tänka på att toaletten inte var helt färdigmålad ännu och erbjöd oss ett annat rum, med både dusch och toalett på andra sidan korridoren, för 21 kronor per person.

D´accord! Vi bodde nu i ett rum med dubbelsäng i ett pensionat rätt vid en badstrand och med utsikt över Atlanten – för 42 kronor om dagen! Hotellets entrédörr vette direkt ut mot sanden – fem steg ut fick man sand i skorna om man var dum nog att inte gå barfota. Inga Tylösandsdyner, bara 50 meter av sand tills vågorna dansade runt fötterna.

Vi hade kvickt bytt till badbyxor – jajamän, det här var inget lyxhotell, bevare sig väl, med krav på badrock och tofflor – och gått ut på stranden i kvällsmörkret. Det hade verkat totalmörkt när vi steg av bussen, men nu kunde man se riktigt väl i det allmänna nattljuset.

Published in: on 2010/04/06 at 10:45  Kommentera  

Inlägg 452: 19 nov 1965

Sanjuanankomsten

Omkring år 1950 blev Puerto Rico ett självständigt amerikanskt samväldesland. Folket betalar inte skatt till Amerika men är med i mycket annat, som till exempel pengarna, folkpensioneringen, pass och tull. Det bor i dag mera puertoricaner på fastlandet än i Puerto Rico, där det bor 4 miljoner människor. De talar alla spanska och de flesta också engelska. Deras officiella träd är kapok – vilket sovkuddarna var stoppade med när jag var barn och som jag nu återigen använder, för det är det bästa som finns att vila huvudet på.

Vårt plan lyfte klockan 13.20 och efter tre timmars flygning kom vi till Puerto Ricos huvudstad San Juan i skymningen klockan 17.30. Ah, tropiska briser, salthavsdoft, palmer precis som i Florida och Kalifornien! Det var 30 grader varmt och rätt fuktigt, ungefär som i Nya York på sommaren men på alla sätt luftigare. Flygplatsen låg rätt ute vid havet, och därför luktade det mera salt och tång än flygbensin. Kennedyflygplatsen låg också nära havet, innanför Riisparken faktiskt, men där var det för många plan för att tången skulle ha en chans. Nej, förresten, det fanns nog ingen tång alls i havet däruppe – jag hade då aldrig fått någon tång mellan tårna på vår favoritbadplats.

Ed stiger av planet, San Juan (1965)

Jag hade med mig en underbar resehandbok ur en serie som då fanns för alla resemål. Min hette ‘Karibien på 26 kronor om dagen’, och följde man dess goda råd – och hade litet tur – så kunde man faktiskt klara sig därnere på den summan, med rum, mat, och förlustelser sammanräknade. Vi försökte inte ens. Men ändå fick den efterhand ordentliga hundöron av all användning. Till exempel för att välja busslinje in till staden.

Buss nummer 17 stannade rätt framför terminalen. Den gick nära norra stranden västerut in till San Juan och passerade en villastadsdel som hette Condado, där boken hade rekommenderat ett trevligt pensionat. Jag hade redan hittat det på min stadskarta, som jag hade köpt rätt där på flygplatsen, så när vi steg av bussen vid hållplatsen Atlantgatan (spa. Calle Atlantic), som boken gav oss så visste vi exakt vart vi skulle gå i den mörka kvällen. Det var härligt där. En villastad med cikador surrande i träden, och efter något kvarter kunde vi också höra vågorna från havet därframme. Det ljudet fick mig att tänka på somrarna på Tylösand, och jag målade genast upp för mig härliga stora sanddyner och en enorm havsstrand.

Atlantgatan slutade där stranden tog vid. Gatunumret på sista huset på höger sida stämde överens med boken, men det var ett annan namn, Lutèce, på skylten. ?Que pasa?

Published in: on 2010/04/06 at 10:20  Kommentera  

Inlägg 451: 19 nov 1965

Resmålsbakgrundsredogörelsen

Vi gav oss iväg vid 10-tiden och tog tunnelbanan och stadsbussen till Kennedyflygplatsen. Det betydde 1,56 kronor per person i stället för taxi till bussterminalen och sedan en massa kronor för flygbussen – och det var också roligare och gick fortare. Taxi ingick helt enkelt inte i mitt livsmönster och inte heller i Eds.

Först när vi hade checkat in hos flygbolaget Eastern kände vi att vi var ute på äventyr. Vi skulle utforska en del av världen som jag inte visste det minsta om. Samma sak för Ed, fastän han var född därnere – man minns ju ofta inte mycket från den tid då man var tre månader gammal.

Vart var vi på väg, och varför? Vi reste söderut till Västindien bara för att det var skoj, och vi visste inte mycket om vårt resemål. Efterhand har jag ju snappat upp en del relevanta fakta, och här är en munfull för dig.

Ön Puerto Rico är en rektangel med 8.870 kvadratkilometers landyta – kan jämföras med Östergötland i storlek – 150 kilometer öst-väst och 60 kilometer nord-syd. Kuperad natur med högsta bergstoppen på 1.338 meter. Just norr om Puerto Rico ligger Atlantens djupaste gravsänka på 8.380 meter, det vill säga ett uppochnervänt Mount Everest, som är 8.850 meter högt. Subtropiskt klimat med en tropisk regnskog – bevarad som naturpark – i bergsområdet Städet (spa. El Yunque) på upp till 1.065 meters höjd.

Karta över Puerto Rico (internet)

Kristoffer Kolumbus (ita. Cristoforo Colombo) upptäckte Puerto Rico och grannöarna Hispaniola och Kuba på sin andra seglats år 1493. Han, och särskilt de tusentals spanjorer som kom dit år 1501, våldförde sig på öarnas urbefolkning, Tainos, som utnyttjades som slavar. Hispaniolas urbefolkning på 250.000 slogs ihjäl, skickades till Spanien i slaveri, eller dog av europeiska sjukdomar, så att  år 1517 bara 14.000 av dem överlevde på sin ö. För att ersätta dem på sockerrörsfälten importerades slavar från Afrika. Kuba rönte liknande öde i spanjorernas händer.

Så mycket för den historiske hjälten som firas i Amerika med en helgdag varje oktober: ”Infödingar, jag är Kristoffer Kolumbus.” – ”Hurra, då är vi upptäckta!”

Efter totalt kaos på Hispaniola med pirater överallt och ständiga strider mot andra europeiska makter gav Spanien upp och lät Frankrike överta ön år 1665, men Kuba och Puerto Rico lyckades Spanien behålla.

Dessa öar befriades från Spanien efter det spansk-amerikanska kriget år 1898. Kuba blev då formellt självständigt, men Amerika kom att ha starkt inflytande där ända fram till år 1959. Puerto Rico däremot blev en amerikansk koloni, och år 1917 blev dess invånare amerikanska medborgare.

Published in: on 2010/04/06 at 09:43  Kommentera  

Inlägg 450: 17 – 19 nov 1965

Operationsmatematiken

När jag berättade för mamma hur mycket jag skulle få punga ut med för min lilla operation, tyckte hon att det var hutlöst mycket. Hennes uppfattning påverkades naturligtvis av hur mycket samma sak skulle ha kostat i Sverige. Där hade en vän till henne genomgått en njuroperation och själv fått betala 360 kronor sammanlagt för operationen, inklusive en vecka i enskilt rum, och också inklusive två veckor på konvalescenthem. I mitt fall skulle hela nöjet gissningsvis kosta 2.590 kronor och då förstås utan någon konvalescens. Sjukhusvistelsen – delat rum i 7 dagar – skulle kosta 207 kronor om dagen, eller 1.450 kronor för sju dagar, och kirurgen, operationssalen och medicinerna omkring 1.140 kronor tillsammans. De första 1.040 kronorna var självrisken för mig att betala, men IBM skulle stå för 75 procent av resten, så jag skulle inte behöva betala mer än 1.430 kronor för alltihop..

Avgjort dyrare än 360 kronor – men sjukvården i Amerika var ju privat. Det gällde därför att ha försäkring, och IBM stod för den detaljen för sina anställda.

Jag hade kommit att vänja mig vid att det fanns saker som man måste betala dyrt för i Amerika. Jag reagerade därför rätt lugnt inför 1.430 kronor för en operation, precis som jag reagerade lugnt inför det i jämförelse med Sverige låga skatteavdraget som gjordes från min månadslön. Jag kände mig helt enkelt hemma här med allt det nya.

Men nu skulle jag snart hemifrån. Ett par dagar senare skulle det bära av till tropikerna, och Ed och jag packade vårt bagage hemma hos mig i Peter Warren. Han kom dit med vad han skulle ha med sig, och så packade vi allt det som vi inte skulle behöva under de första två dagarna i en enda ordentlig väska tillsammans. Allt det andra tog vi i var sin liten väska som skulle få plats under flygplansstolen. Jag hade hört att ibland kom bagaget inte med i samma plan, och då måste man kunna klara sig i ett par dagar utan att lukta illa.

På torsdagskvällen arbetade jag ända till klockan 23.00, och nästa morgon var jag uppe tidigt, för vi hade maskintid mellan 05.00 och 09.00. Sedan var dagen min. Ed fick utan vidare ledigt hela fredagen – de visste hur skamligt litet de betalade honom. Vi hade det egentligen rätt bra, bägge två. En hade konstiga arbetstider och den andre kunde ta ledigt när han ville.

Published in: on 2010/04/05 at 10:55  Kommentera  

Inlägg 449: 17 nov 1965

Procedurförberedelsen

Så nu satt jag hos min specialist. Han hade funnit att jag hade för många år sedan fått ett jack några centimeter in i ändtarmen, kanske av ett ben eller skal eller något sådant. För att skydda och läka såret hade kroppen byggt på med extra vävnad. Efterhand hade det blivit mer och mer vävnad, för det gällde ett aktivt tarmområde  och såret hade därför gått upp hela tiden. Nu hade det blivit mycket fladdrande extra skinn därinne, och det var därför det ofta blödde och gjorde ont.

”Vi ska ta hand om det – det är en enkel procedur”. – ‘Procedur’ är ett typiskt doktorord som får det mest vedervärdiga ingrepp att låta som något i klass med att korsa en gata – litet förberedelser, en viss risk, snabbt gjort. När skulle det passa mig? – ”Hur lång tid kommer det hela att ta?” – Det var frågan om en vecka på sjukhuset, inte längre.

Jag tänkte på julen. Då skulle jag inte missa så många arbetsdagar. Jag var medveten om hur viktigt det var för IBM att snabbt få vårt program utvecklat och användbart, och jag var helt övertygad om att jag var oundgänglig för detta arbete. För att inte gå i konkurs var jätteföretaget helt beroende av att jag inte var borta längre än absolut nödvändigt för att överleva denna banala operation.

Förutom detta ädla och självuppoffrande resonemang hade jag också en slug och beräknande baktanke: under julen skulle det vara mycket färre patienter inlagda, och då skulle jag få mera påpassning. – Ha! Beräknande baktankar leder alltid fel, särskilt om de är sluga. Visst är det färre patienter på sjukhusen under helger men ännu färre sjukvårdsfolk av alla sorter, och nettot är att resultatet blir helt tvärtom, mindre påpassning än normalt. Jag slutade nästan helt med att vara slug efter den erfarenheten.

Så specialistdoktorn ringde sjukhuset och fick söndagen den 19 december som min ankomstdag, och jag nickade ”ja”. Med ett recept på tarminnehållsuppmjukande tabletter – för att göra livet lättare för mig under väntetiden – lämnade jag honom, fast besluten att uppenbara mig för min procedur brun och livskraftig från Karibien.

Tänk bara – jag hade alltid förfasat mig för operationer, och nu när det verkligen gällde att bli kurerad från något som inte var bra, ja, då kändes det som något skönt och gott att se fram emot, rentav något intressant att få vara med om, ett steg i ens utvecklig som människa. Det är egendomligt hur stor skillnad ens bedömning varierar med de olika situationer man befinner sig i.

Published in: on 2010/04/05 at 10:49  Kommentera  

Inlägg 448: 15 – 16 nov 1965

Rövhålsintresseuppvaknandet

Strejtpartyt nästa dag var naturligtvis något helt annat. Ingenting alls att berätta om, och jag nämner det bara för att gensäga mina principer om att aldrig ha personligt umgänge med arbetskolleger. Första gången hade det ju varit många timmars väntan hemma hos Alyce Chobanian på att Haig skulle komma hem från sin repetition, och nu var det en middagsbjudning hemma hos Howard Straus. Principer – bah, humbug!

Det var alltså Howard Straus i vår lilla grupp som hade bjudit hem Oliver Vitakis och mig på middag. Det var hans fru som lagade till den, och då vi allihop skulle börja arbeta klockan 20.30 var det bara frågan om att äta och tacka och lämna frun med disken. De bodde i ett höghus alldeles intill gårkvällens sexparty – utan att ha den blekaste aning om vad gräsligheter som försiggick i deras grannskap.

Nu var det bara tre dagar kvar tills det skulle bära av för Ed och mig till Puerto Rico. Skulle jag ha tre dagar utan någonting att göra bortsett från det vardagliga? Tre hela dagar? Nej, något måste jag väl hitta på, och jag fick därmed tillfälle att besöka en specialist.

För att komma fram till detta besök måste jag lägga till en liten detalj som jag underlät att nämna när jag berättade om mitt besök hos doktor Noseda. Och det med avsikt, för jag ville hålla mig till ämnet just då, min maginfektion.

Jag hade i åratal haft ont i rövhålet, bara litet malande ont då och då, och på senare tid hade jag sett att det ibland hade droppat litet blod därifrån. Jag hade aldrig haft några allvarliga farhågor – cancer hörde jag aldrig talas om vid den tiden, för sådant talade man inte om – men nu när jag för en enda enstaka gång satt hos en doktor så passade jag på att be honom titta på mig. Det gjorde han, och han sade att jag skulle gå till en hemorrhoidspecialist, för det verkade som om det kanske skulle behövas en liten operation. Han gav mig namnet till den doktor jag skulle kontakta. Det var ingen panik, men jag skulle inte vänta med det.

”Det kanske skulle behövas en liten operation” lät ungefär som om ‘det kanske skulle behövas ett litet mellanmål’, när doktor Noseda sade det. Han hade en otrolig förmåga att skapa lugn. En operation, herre jemine, det är ju en otrevlig historia, fylld med risker och smärtor och helvetets fasor, men jag lämnade hans mottagning bara tänkande på hur skönt det skulle bli att få komma hem och krypa till sängs och vila min onda mage. Strunt i operationen, det är väl ingenting, och det blir då, det.

Men medan magen kurrade, hade jag i alla fall ringt och beställt tid hos den där specialisten och då valt en dag mellan söndagens sexparty och fredagens semesteravresa.

Published in: on 2010/04/05 at 10:44  Kommentera  

Inlägg 447: 10 – 14 nov 1965

Sexpartyåterupplevandet

Strömavbrottet hade alltså varat i ‘upp till’ 12 timmar, beroende på var man befann sig. Min elektriska väckarklocka behövde jag inte ens ställa om när strömmen kom tillbaka, för den hade stått stilla i 11 timmar och 58 minuter – den gick alltså nästan rätt ändå, precis som om ingenting hade hänt.

På lördagen arbetade jag – de konstiga arbetstiderna fortsatte att bero på maskintiden som vi var tilldelade på datacentret och ingenting att oja sig över. Min arbetsdag var inte lång, bara ovanlig. Och sedan var det ett bögparty på söndagen och ett strejtparty på måndagen. Jag rörde mig i olika världar.

Men före söndagens sexparty hade Ed och jag hela dagen på oss att vandra runt och upptäcka Nya York tillsammans, så som vi så ofta gjode. Den här gången var vi i Kinastaden (eng. Chinatown), där vi både åt och gick i affärer. Jag köpte mig en Texashatt utan någon särskild anledning och helt utan anknytning till Kina, men man kunde ofta passa på att snappa upp saker billigt där – billigt och oftast onödigt. Det blev den enda gången jag använde Texashatten.

Står invid kinesisk telefonkiosk, Kinastaden, New York (1965)

Står invid speceriaffär, Kinastaden, New York (1965)

Uppklädd med nyinköpt Texashatt, Peter Warren, New York (1965)

Till söndagens äventyr hade Ed långt i förväg fått en skriftlig inbjudan från Stan Cumberpatch – ett fotografi av en naken kille med inbjudningen handskriven bakpå. Jag skall inte ge mig på att berätta detaljerna från denna fest, därför att den var i stort likadan som Stans föregående sexfest i juni, vilken jag tidigare beskrev i minutiös detalj. Det var lika härligt med nakna män i mängder den här gången, och nu när det inte var mitt livs första sexparty så var jag också litet mindre spänd än då.

Framsidan av inbjudan till sexparty hos Stan Cumberpatch (1965)

Baksidan av inbjudan till sexparty hos Stan Cumberpatch (1965)

Festen ägde som alltid rum tidigt på kvällen. Det verkade vara något färre killar den här gången, men som alltid av mycket god kvalitet. Jag körde med tre den här gången i motsats till i juni, då jag hade nöjt mig med en enda – plus badkarsgubben, förstås. Stan brukade ha två fester om året, sade Ed, och vinterfesten hade alltid varit på nyårsafton, men i år skulle Stan resa bort, så han ordnade till sitt nyårsparty i november i stället.

Den bästa stunden på sexpartyt fann jag vara efteråt, när Ed och jag hade kommit hem till Peter Warren, duschat av oss och krupit ner i sängen tillsammans. Där gick vi igenom allt som hade hänt oss på kvällens fest. Vi blev bägge kåta på nytt av allt vi fick höra från varandra, men rent fysiskt blev det bara kel och pussar, för våra batterier var helt nergångna och måste först laddas upp igen. Och – efter den goda stunden tillsammans på älskandes vis så fick Ed stiga upp, klä på sig och åka upp till Bronx, för där hade han ju sina arbetskostymer – nästa dag var måndag.

Published in: on 2010/04/05 at 10:36  Kommentera  

Inlägg 446: 10 nov 1965

Orsaksunderrättelsefrånvaroskingrandet

På morgonen var allting som vanligt. Taklampan i köket var tänd, men annars var det som vilken onsdagsmorgon som helst. TV-nyheterna hade fullt med bilder av den mörka staden, och man intervjuade alla möjliga experter som hade åsikter men ingen vetskap om någonting. Det tog flera dagar innan man hade pusslat ihop vad som hade hänt. Det var förstås den mänskliga faktorn som låg bakom det hela, för annars skulle man ju inte kunna hytta med fingret åt någon.

En stackars mekaniker nära Niagarafallen (eng. Niagara Falls) hade av misstag ställt in ett brytrelä på en ledning till Kanada på ett för lågt värde. På tisdagseftermiddagen behövdes det litet extra kraft på den ledningen, så man kopplade till en annan matarledning. Medan ledningens kapacitet mer än väl räckte till för den extra belastningen, så slog det felaktigt inställda brytreläet av strömmen, och förde över den till andra ledningar som därmed genast blev överbelastade och därför också automatiskt kopplades bort. Därmed blev nästan alla människor i kanadaprovinsen Ontario utan elkraft.

Men strömmen måste gå någonstans och sökte då sin väg till delstaten Nya York, och därifrån till resten av nordöstra Amerika, och orsakade överbelastning överallt. Både kraftverk och ledningar stängdes automatiskt av, och efter bara några minuter var det nattsvart överallt.

25 miljoner människor på en landyta på 207.000 kvadratkilometer, jämförbart med halva Sverige, blev utan ström i upp till tolv timmar. Kartbilden visar alla berörda delstater och kanadaprovinser. Provinsen Ontario omfattar över en miljon kvadratkilometer, medan avbrottet bara berörde dess allra sydligaste del , där dock nästan hela befolkningen bodde – men hela provinsen är tyvärr färgmärkt på kartan. Det ser därför ut som om Kanada drabbades hårdare än Amerika, vilket inte alls var fallet.

Karta över strömavbrottet, 1965 (internet)

Denna händelse startade en lavin av åtgärder för att effektivt förhindra ett upprepande. Det fick helt enkelt inte lov att vara såpass lätt att skapa kaos som att ställa in ett relä på ett för lågt värde, vilket ju den stackas montören hade gjort. Efter dessa åtgärder var vi helt säkra på att en liknande kedjereaktion inte kunde inträffa igen.

Hoppsan! Oj då! Om du fortsätter att följa mitt liv, så får du se om något strömavbrott ‘inträffade igen’.

Published in: on 2010/04/05 at 10:00  Kommentera  

Inlägg 445: 9 – 10 nov 1965

Radiolyssningsupplevelsen

Om du klickar här så får du den intressantaste videon av strömavbrottet som jag har kunnat hitta.

Varenda radiostation var tvingad att banda allt de sände ut i etern, så att de kunde ha bevismaterial i händelse av konflikter beträffande vad de hade sagt och gjort, till exempel inför domstol. Därför hade de alla utan extra åtgärder spelat in sina radioprogram före och efter strömavbrottet, och det är precis en sådan inspelning som vi hör här på videon.

Tänk på att radions enda uppgift var att tjäna in annonspengar, och att det därför gällde att alltid vara hurtfrisk, hyperenergisk och pigg i rösten för att få så många lyssnare som möjligt och därmed högre annonsintäkter. Att stationerna alls gjorde någonting mer än att spela popmusik dygnet runt berodde enbart på statsmaketernas bestämmelser om att de måste ha ett visst antal minuter med sådant krafs som nyheter varje timme.

På den här videon från musikradiostationen WABC i Nya York bjuder hallåmannen dig på två olika radioannonser, för en viss sorts smör och en viss sorts tuggummi. Dessa annonser består av ljudet till två motsvarande TV-annonser, vilket ju är ett bra exempel på två flugor i en smäll. De behövde bara spela in TV-filmen och så hade de sin radioannons på köpet. Här på videon får du i motsats till radiolyssnarna se TV-filmerna och inte bara höra ljudet.

Efter fem minuter börjar hallåmannen klaga över att ljuset krånglar, samtidigt som man på den här videon har fogat in hur den plötsliga mörkningen såg ut från de helikoptrar som flög runt i rusningsdags och rapporterade trafiken till radio och TV.

Plötsligt visar videon nästa dag, det är fullt dagsljus och radion sätter igång igen. Nu är det ingen musik – nu vill alla höra vad som hade hänt, och vi får se några TV-intervjuer och en del glimtar från nattens mörker. Kom ihåg att allt bildmaterial och allt ljud är helt autentiskt tvärs igenom.

Precis så som här på videon lät radion dygnet runt. DaNi och jag hade hört detta mischmasch av musikfragment och annonsvarumärken varenda morgon, så vi hade haft det hela i huvudet på väg till arbetet. Jag slutade helt att lyssna på radio ganska snart efter den första upplevelsen, men det fanns människor som levde helt inneslutna i en kokong av detta ljud från morgon till kväll.

Men nu känns det underbart att under några minuter få återuppleva rytmen i radio och TV från den tiden. Jag hoppas att du också kan uppskatta videon på samma sätt.

Published in: on 2010/04/05 at 09:28  Kommentera  

Inlägg 444: 9 nov 1965

Orsaksunderrättelsefrånvaron

Det låg en medveten längtan efter vårt nya gemensamma hem och pyrde, och om Ed och jag bodde ihop på Peter Warren, så skulle vi liksom ta ut en del av denna framtida glädje i förskott. Jag vet inte om du kan hänga med i detta sublimerade resonemang, och lustigt nog så pratade Ed och jag aldrig om den saken.

När jag senare på kvällen satt och skrev ett brev till Örebro i skenet av ett stearinljus, så hade jag verkligen något att skriva om. Det blev en massa frågetecken i mitt brev – jag hade ju ingen aning om vad som hade inträffat. Hur mycket var mörklagt? Mellersta och södra Manhattan kunde jag se, och där var det helt mörkt. Men gällde det hela storstadsområdet? Eller kanske hela delstaten Nya York? Eller hela nordöstra Amerika? Eller hela Amerika??? Vilda tankar – men allt var möjligt. Troligen var det bara något ställverk här i staden som hade exploderat. Mycket av samhällsutrustningen var ju så urgammalt och bräckligt, vattenrör och avloppsledningar och kablar för ström och telefon.

Mina föräldrar skulle få sig ett gott skratt när de en gång komme att läsa brevet med mina vilda fantasier. Troligen skulle de inte ha hört ett ord om detta strömavbrott innan mitt brev kom fram. Men – svenska tidningar och Sveriges Radio hade ju ändå rätt ordentlig bevakning av Nya York, så det kunde rentav hända att de redan hade fått veta vad som hade hänt och nu satt och undrade hur jag hade det. Om jag ens var i livet. Det var viktigt att få iväg mitt brev nästa morgon.

Ja, vad hade egentligen hänt? Var det ryssarna som hade anfallit Amerika? Var det en atombomb någonstans? Eller var det kanske bara en liten säkring som hade gått? Jag funderade på att klättra ner till gatunivån igen och fråga folk. Men vad visste de? Naturligtvis ingenting. Jag borde allt skaffa mig en batteriradio för sådana här situationer. Men – om radiostationerna inte hade ström så skulle de ju inte kunna sända något.

Fylld av dessa roterande tankar drog jag mig till sängs i brist på något bättre att göra. Och då ringde Ed igen. Jo, de hade hört från någon med batteriradio, att det var ett kontrolltorn i Buffalo som hade vält och släckt hela Kanada och halva Amerika. Så mina farhågor hade besannats. Men vad i all världen tänkte de på när de gjorde hela landet beroende av ett enda kontrolltorn någonstans? Tänkte de inte på konsekvenserna? Var de inte helt kloka?

Nästa dag skulle säkert president Johnson ha något att säga om den saken. Vi var i goda händer. Jag åt upp en hel del av glassen i kylsåpet innan den förvandlades till grädde. Sedan kunde jag sova lugnt. Det var ju i alla fall inte ryssarna.

Published in: on 2010/04/05 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 443: 9 nov 1965

Hemkomstuppnåelseansträngningen

Vid 19-tiden nådde jag Peter Warren, och ögonen hade nu vant sig vid mörkret och de svartklädda människorna, så det var nästan som en vanlig promenad mot slutet. I entréhallen stod dörrvakten och kollade alla väldigt noga, för det gällde ju för honom att inte släppa in tjuvar och banditer som kunde tänkas passa på tillfället. Sedan fick jag förstås gå till fots upp till nionde våningen. Trapporna var till för att användas om det brann i huset eller om båda hissarna var ur funktion. Det brann inte i huset.

Jag var verkligt trött. Dagen före hade jag ju legat urlakad till sängs med min sjuka mage, och nu hade jag gått kilometrar till fots och skulle fortsätta med att klättra upp för alla dessa trappor. Först var det jag själv som saknade kraft, och nu var det hela staden som saknade kraft. Trapporna var omtänksamt nog försedda med en liten batterilampa på varje etage. Även korridorerna var upplysta av smålampor, så man kunde hitta rätt dörr.

Hem, ljuva hem! Underbar utsikt över en mörk storstad. Nu var klockan åtta, och trots alla avgaser i luften kunde jag urskilja stjärnor på himlen, något jag nästan aldrig hade kunnat göra förr på Manhattan. Ingen radio, ingen TV, inga nyheter, inte ens en ficklampa – jag hade bara stearinljus som förströelse.

Så ringde plötsligt telefonen – jag hade inte ens tänkt på om den fungerade mitt i katastrofen. Det var Ed, som ringde från Bronx. Hur hade han kommit dit? Med buss – han hade tänkt att så länge bussarna hade bensin kunde de ju fungera, och det gjorde de också. Han hade varit hemma i bara en kvart och ringt mig en gång tidigare. – ”Du skulle ha kommit hit”, tyckte jag. Men som det var, Peter Warren var inte hans hem, så som han litet gammalmodigt tänkte.

Vilket tjänar som anledning till att nämna litet om hur Ed och jag bodde och varför. Vi hade ju pratat en massa om hur det skulle bli med den nya lägenheten, var den nu skulle komma att ligga. Vi hade talat om den som om vi skulle ha den ihop, och det var alldeles uppenbart avsikten. Men bostaden i Peter Warren var på något sätt inte gemensam för oss – där bodde jag, och han kom dit som gäst.

Jag tror att han med avsikt ville vänta med att de facto bo ihop med mig tills jag hade min egen lägenhet – han ansåg väl att våningen i Peter Warren var gemensam för DaNi och mig, trots att DaNi hade flyttat iväg för länge sedan. Jag säger detta inte bara baserat på vad jag gissade att Ed tänkte – samma  känsloorienterade funderingar närde jag faktiskt själv också litet grand.

Published in: on 2010/04/05 at 07:00  Kommentera  

Inlägg 442: 9 nov 1965

Trafikanthjälpsamheten

Men den sedvanliga minuten passerade och så en till och en till, och sedan kom konduktören och ropade ut att vi hade förlorat strömmen – vilket var rätt uppenbart – och att vi skulle vara lugna – vilket vi uppenbart var – och att detta kanske skulle ta en stund. Han skulle komma tillbaka när han visste mera. Och där satt vi. Eller stod. Några stående satte sig på golvet.

Efter en kvart av detta började folk längst fram att gå in i nästa vagn. Det mumlades något om att man kanske kunde komma av tåget där framme. Jag satt kvar och så gjorde en del andra som inte hade någon särskild brådska. Sedan kom det folk från vagnarna bakom oss traskande framåt, och så småningom sällade sig vi kvarsittare till dem.

Tågets främsta del hade råkat stanna vid bakersta delen av plattformen på 42:a gatans station. Dörren längst fram var öppnad, och när vi steg av var plattformen och resten av stationen upplysta av bara några ficklampor. Vid utgångsgrinden delade en kassör ut fribiljetter för nästa resa. Jag var imponerad av att det hela gick så smidigt och invant, att deras ficklampor hade fungerande batterier, att de hade hittat fribiljetterna. Väl organiserat! Men ingen sade någonting, för ingen visste någonting.

Bortom spärrgrinden fanns det inget ljus alls, och när man inte kände till just den här stationen i detalj visste man inte alls var det fanns trappsteg eller någonting. Men någon satte eld på en tändsticka och den sekunden räckte till för att alla skulle fatta vart man skulle gå. Uppför trapporna – med sina hala järnkanter – och så vällde vi alla ut i den nermörka men bilupplysta storstaden. Tittade man uppåt kunde man lätt urskilja skyskrapornas former mot den ännu inte helt svarta himlen, och de små röda lyktorna, som alla höga hus hade på taket för flygtrafikens skull, lyste ilsknare än någonsin. En del fönster däruppe flimrade som från små reservlampor, och billjusen härnere var mycket mera bländande än vanligt i den mörka omgivningen.

Eftersom vi hade hamnat på en station vid 42:a gatan var det inget problem för mig att komma hem. Det var bara ett par kilometer eller så till Peter Warren och det blev en rätt festlig promenad dit. Man gick försiktigt framåt men kolliderade ändå ibland med någon i mörk rock som inte hade synts. Bilarna rörde sig sakta, för trafikljusen var förstås också släckta. Försiktigt och snällt och hjälpsamt – bilar från sidogator kunde faktiskt komma ut på eller korsa avenyerna utan hjälp av rött ljus, därför att alla släppte fram alla andra på ett helt annat sätt än i vanliga fall. Det var helt rörande.

Published in: on 2010/04/05 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 441: 8 – 9 nov 1965

Apelsinkritgrötsdietkompositionen

Downinggatan var en liten smal sidogata – precis som den i London, faktiskt – och en sida av nummer 10 vette mot den gatan, men det fanns ingen ingång därifrån. Stora entrén låg i stället vid den stora, breda, vältrafikerade Sjätte avenyn, men adressen ‘Downinggatan 10’ var förstås såpass mycket intressantare, att man hade valt att använda den i stället. Så gjordes det ofta i Nya York när det gällde hörnhus.

När jag nu i dag sökte efter Downinggatan 10 på internet så såg jag att en lyxig restaurang nyligen hade öppnats där. Den hette ‘Downinggatan 10’ och serverade klassiskt engelsk mat – vilken jag med en viss reservation mindes från åren 1950 och 1951 – fast det klassiskt engelska kunde de ju ha piggat upp med litet franska inslag. Vid mitt Nyayorkbesök år 2001 tittade jag in på Downinggatan 10, och dörrvakten talade då om för mig att doktor Noseda hade dött år 1995, och det verkade som om denna nya restaurang nu låg just i doktor Nosedas gamla lokaler.

Men när jag på måndagen den 8 november 1965 besökte Downinggatan 10, så var det inte för att äta klassiskt engelsk mat. Redan under mitt nattpass i datacentret hade jag känt min mage morra illasinnat – kanske till följd av någon mat som hade råkat vara alltför klassisk – och efter hemkomsten klockan 03.00 fick jag upp en del av söndagsmiddagen en gång i timmen ända tills jag kunde gå till doktorn på morgonen. Han gav mig ett recept och sade att jag skulle äta snäll mat: buljong och kokt höna och rostat bröd och té. När jag hade köpt min medicin släpade jag mig sedan hem, så trött att det gjorde ont. Jag hade ingen aptit för doktorns rekommenderade mat, utan jag längtade istället efter apelsiner, kantänka! De hade en gång botat magont på mig i Sigtuna, och med det i minnet åt jag upp de tre apelsiner jag råkade ha hemma, plus medicinen för att vara en god pojke. Jag tror det var kritgröt den hette, och den smakade lika gott som det låter.

Efter att ha mer eller mindre sovit fram till tisdagens morgon kunde jag gå tillbaka till arbetet som om ingenting hade hänt. Ibland är det förståndigt att lyssna på de råd man får av kroppen.

Men som straff för att jag hade kringgått doktor Nosedas matanvisningar slog Moder Natur till med vad jag bedömde som onödig styrka mot hela Nya Yorks befolkning. Klockan 17.25 satt jag på väg hem på tunnelbanetåget, när belysningen flimrade till och tåget tappade farten och stannade. Så försvann ljuset helt, men det var inte svart därinne, för alla vagnar i trafik hade ett par batteridrivna reservlampor att tändas närhelst strömmen bröts. Detta hände esomoftast, och passagerarna lade som vanligt lugnt och tålmodigt ner tidningen eller stickningen och väntade på att ljuset skulle komma tillbaka.

Published in: on 2010/04/05 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 440: 8 nov 1965

Närsjukvårdsutövandet

Min ‘husläkare’, doktor Idilio Noseda, hade sin mottagning på Downinggatan 10 (eng. 10 Downing Street). Det är en adress som är känd över hela världen och avser det hus som tjänar som den brittiske premiärministerns officiella bostad. Nej, min gode doktor delade inte bostad med Harold Wilson, någon måtta får det vara. Vi får inte blanda ihop storstäderna.

Hans mottagning låg på bottenvåningen i ett stort, några våningar högt bostadshus – fönstret som syns till vänster om entréporten på bilden hörde till honom. Allting där var så olikt svenska läkarmottagningar man kunde tänka sig. När man steg in genom dörren befann man sig på entréhallens svarta marmorgolv, vilket låg två trappsteg lägre än bottenvåningens golvyta. När man hade stigit in genom doktor Nosedas dörr hade man då ett smidat järnräcke framför sig och två trappsteg till vänster upp till golvplanet. Däruppe bortom räcket satt sekreteraren bakom ett stort, massivt skrivbord. Hon skrev upp ens namn på en väntelista, vilket var den enda formaliteten man behövde gå igenom.

Entréporten, Downinggatan 10, New York (internet)

Man befann sig då på mottagningens bruna linoleumgolv, på vilket man gick runt sekreteraren och in i väntrummet, som var fullt med udda stolar och småfåtöljer, som oftast var packade med patienter. En kaffebryggare stod i ett hörn tillsammans med en bricka med små bullar och tepåsar för de väntande, och det fanns också en dricksvattenapparat med kranar för både kylt och hett vatten.

Så fort en patient kom ut från doktorn så var sekreteraren där med sin lista och ropade ut vem som var näst i tur. Doktor Noseda var en gemytlig, varm man med krulligt, gråsprängt hår och en vit läkarrock över sin kostym. Han var italiensk schweizare till börden, från Lugano, men hade varit i Nya York i många år. På onsdagarna var mottagningen stängd, för då var han på Kolumbussjukhuset (eng. Columbus Hospital) och opererade folk.

Han reste sig alltid från sitt lilla skrivbord och bredde ut armarna välkomnande som en kristusfigur och utbrast: ”Så roligt att se er – ni ser så frisk och kry ut” eller något annat lika positivt som hälsning. Efter detta uppmuntrande mottagande var man redan till hälften frisk igen. Resten gick som en dans.

När allt var färdigt hos doktorn fick man ett lika älskvärt avsked. Betalningen tog sekreteraren hand om och den var i allmänhet 26 kronor. Om man ville ha ett kvitto så skrev hon gärna ut det, för hand. Tack och adjö, och man var frisk igen.

Published in: on 2010/04/05 at 03:55  Kommentera  

Inlägg 439: 4 – 7 nov 1965

Tillbakalängtansmodifieringsmöjligheten

Jag fick ett vykort från Disneyland. Lennart Karlsson var i Kalifornien för att studera Volvos organisation där. På kortet berättade han att Lisbeth hade fått en dotter i Sverige, en vecka före planerna, och därför skulle han säkert få dem hem till sig före jul. Det var uppmuntrande att läsa, och det påminde mig om vad Lisbeth hade sagt vid avresan den 2 oktober, nämligen att det var litet vemodigt att ge sig av. Kanske de verkligen skulle bli kvar här?

Tidigare hade hon alltid tyckt enligt linjen ‘här är nog skoj ett slag, men det är för mycket som är olika’ och på mig gett intrycket att hon ville flytta tillbaka till Sverige. Hennes beslut att föda sitt barn i Sverige hade jag tolkat som första steget på tillbakaflyttningen, men kanske jag hade tolkat det fel? Nåja, vi finge väl se.

På söndagen den 7 november tittade jag in till stackars Steve Burger igen. I början, när han låg på S:t Vincentsjukhuset och opererades, hade jag varit en stund hos honom varenda dag – Paris hade bara haft tillfälle att besöka honom på morgonen, för sedan hade han inte kunnat lämna butiken förrän efter nio eller tio, och då fick man inte komma in på sjukhuset. Men nu var Steve hemma och hade det förstås bättre, så nu behövdes jag inte fullt så mycket. Han fick fortfarande inte stödja sig alls på foten, använde kryckor för att gå på WC och ut i köket men låg annars på sängen och bara tittade på TV. Det gjorde inte ont när han inte rörde sig, men annars hade han en molande värk. Och jag som hade klagat över hur trist det var att ha snuva!

Senare på söndagen gick jag till jobbet. Jo, alldeles riktigt – vi hade maskintid på datacentret i sex timmar från söndag kväll klockan 21.00, och då gällde det att hålla i gång så att allt man behövde testa hanns med. Kartong efter kartong med hålkort – det gick två tusen hålkort i en kartong – skulle läsas in i datamaskinen, och som alltid stod man där i bön om att det inte skulle bli läsfel på något kort. Särskilt illa var det om ett kort hade trasats sönder, för då stannade alltihop och man fick öppna luckor till kortläsaren och försöka pilla fram de trasiga pappbitarna mellan transportvalsarna därinne. Allt skulle ut – annars kunde man inte fortsätta. Och så gällde det att stansa ett nytt kort, men för att göra det måste man ju först veta vilket kort det var som hade gått sönder och vad som skulle stå på det. Sedan hoppades man att det skulle gå att fortsätta, men ibland fick man börja om från början med att läsa in alla hålkorten.

Om allt fungerade kunde man vara klar med testningsjobbet på två timmar – det var just för sådana där olyckor som man måste ha maskinen bokad för såpass lång tid.

Published in: on 2010/04/05 at 03:37  Kommentera  

Inlägg 438: 29 okt – 2 nov 1965

Borgmästarevalsdramatiken

Steve Burger skulle äntligen få komma hem från sjukhuset efter sin fotoperation efter nära tre veckor. Man hade inte bestämt sig för att operera förrän man efter flera dagar där hade sett att foten inte ville läkas på egen hand. Det var därför det blev en såpass lång sjukhustid för honom. Även hemma skulle han få sitta stilla i två hela veckor utan att använda foten, innan han skulle få lov att gå ut och stödja sig på bandaget litet grann. Han skulle ha flugit till Kalifornien i november, men det sprack förstås.

Den 2 november var det borgmästarval i Nya York. Det var intressant att sitta hemma och följa på TV hur rösterna kom in – mycket roligare än att vara med i rösträkningen, som jag ju hade sysslat med vid presidentvalet året före.

Borgmästarekandidaten John Lindsay, Statenöfärjan, 1965 (internet)

I motsats till Amerika som helhet hade Nya York fyra partier: Det republikanska, det demokratiska, det liberala, och det konservativa. I vanliga fall stödde det liberala partiet demokraternas kandidat, och det konservativa partiet stödde republikanernas kandidat. Men den här gången var det annorlunda.

Det republikanska partiet hade valt ut en liberalt tänkande kandidat, John Lindsay, medan en mera konservativt inriktad kandidat, Abraham Beame, hade utsetts av det demokratiska partiet. Vad skulle de två mindre partierna göra då? De liberala partiet valde att den här gången hålla sig för näsan och ställa sig bakom den republikanske kandidaten Lindsay. Men en byråkrat som Beame passade inte alls det konservativa partiet, så de valde att ställa upp med en egen kandidat, en välkänd tidningskommentator vid namn William Buckley.

Abraham Beame, William Buckley och John Lindsay före TV-debatt, 1965 (internet)

Det blev alltså en valkamp mellan tre istället för de vanliga två kandidaterna, vilket gjorde det teoretiskt möjligt att bli borgmästare med mindre än hälften av rösterna. Och så blev det.

Det stora problemet för Beame var den konservative Buckley. Genom att vara så allmänt känd kom han att ta tillräckligt många konservativa väljare från Beame för att Lindsay skulle vinna med bara 43% av de totala rösterna. Beame låg inte långt efter med sina 39%, och Buckley fick 13%. Lindsay vann stort på Manhattan och i Queens, medan Beame tog Brooklyn, Bronx och Statenön.

Jag hade hållit på Lindsay, för han verkade mycket trevligare och positivare än Beame – men som ödet ville ha det så blev Beame också, fast längre fram i tiden, vald till borgmästare.

John Lindsay skulle alltså komma att vara borgmästare i Nya York från år 1966 till 1969.

Borgmästarevalde John Lindsay, 1965 (internet)

Published in: on 2010/04/05 at 03:03  Kommentera  

Inlägg 437: 26 okt 1965

Födelsedagsöverraskningspartyt

Precis tvärtemot mina principer, som jag tidigare har redogjort för, accepterade jag i slutet av oktober en inbjudan till en fest hemma hos en av mina medarbetare i vår lilla utvecklingsgrupp. Kanske det var formen av festen som fick mig att rucka på mina heliga principer: det var ett överraskningparty, en amerikank specialitet som jag bara hade hört berättas om.

Det är en form av födelsedagsfirande, och offret vet ingenting om att det skall bli ett party, bara förstås att det är hans födelsedag. Gästerna samlas i hans hem och släcker ljuset och gömmer sig i stora rummet bakom soffor och vad det nu finns. Så väntar de tills offret kommer hem, öppnar dörren och tänder ljuset, varpå alla på en gång hoppar upp och hojtar ‘har den äran’. Efter det blir festen helt traditionell med tårta och allt det där.

Det var Alyce Chobanian som ordnade detta överraskningsparty för sin man Haig, som var skådespelare. Vi var ett trettiotal inbjudna gäster, som samlades hemma i deras våning vid 19.30-tiden då han skulle vara på repetition mellan klockan 19.00 och 20.30. Till att börja med var det som en vanlig fest för oss alla, men när tiden började nalkas för Haigs hemkomst så organiserade vi exakt var var och en skulle gömma sig och hur vi snabbt skulle komma till våra platser utan att kollidera på vägen. Vi hade bara de sekunder på oss som det tog från det att Haig stack sin nyckel i tamburdörren tills han tryckte på ljuskontakten innanför dörröppningen till det stora rummet. Och vi måste smyga oss till våra gömställen tyst och i mörker. Inte lätt. Jag vet inte hur många gånger vi repeterade det hela innan det gick utan mankemang för alla trettio.

Och sedan satt vi på våra stolskanter och väntade. Konverserade viskande. Och tiden gick. Klockan blev 21.00 och vi var på spänn hela tiden. 21.30. Då ringde telefonen och Alyce svarade. – ”Hej, älskling!” – ”Så när kommer du hem, då?” – ”Då lägger jag mig nog och läser en bok tills du kommer.” – ”Kom ihåg att din födelsedag slutar vid midnatt, och jag har inte firat dig tillräckligt ännu.” – ”Säkert?” – ”Puss puss!”. – Haig skulle komma hem klockan 23.00! En och en halv timme kvar! Vi fortsatte att festa.

Vid 23-snåret var vi på spänn igen, och si, det hela fungerade perfekt. Haig blev överraskad och litet generad, helt enligt manuset, och alla fick sin tårtbit och kaffe. Många hade presenter – jag gav honom ett säkerhetsbälte till deras Volkswagen. Ett enda bälte var dyrt nog – det andra fick de skaffa själva om de ville ha den lyxen.

Var överraskningsmomentet värt all mödan? Hmmm. Detta blev mitt livs enda överraskningsparty.

Published in: on 2010/04/05 at 02:32  Kommentera  

Inlägg 436: 21 – 23 okt 1965

Programutvecklingsgruppslokalerna

Vi hade fått en kontorssvit på några små rum, alla utan fönster. Ingen sekreterare och ingen telefonväxel och allt det där som inte behövdes. Vi hade stora ‘vita tavlor’ överallt för att skissa upp programflöden, vi hade ett stort konferensbord där vi kunde diskutera problemlösningar, och vi ägde ingenting mekaniskt – jag tror att vi inte ens förfogade över en enda skrivmaskin. Visst behövde vi datamaskiner, särskilt senare för att testa våra programlösningar, men för det gick vi till IBM:s datacenter vid Tredje avenyn och 53:e gatan nära intill – där fanns allt vi behövde. Oftast på nätterna, för kunderna hade ju rätten att välja sin tid först.

Nu fick jag tillfälle att vistas ordentligt i Nya Yorks egentliga butikscentrum, där det fanns vad man vanligen avser med stadsliv. Helt annorlunda än finansdistriktet nere på sydspetsen med sina smala gränder och allvarliga skyskrapor, men också annorlunda än Greenwichbyn med sin prägel av overkligt virrvarr utan synbart tillämpande av samhällets oskrivna lagar. Häruppe med lyxiga butiker och propra människor, det var inte min miljö – jag älskade röran i Greenwichbyn. Och där ville jag bo. Med min älskade Ed.

Första veckoslutdagen när jag återigen var pigg tillräckligt för litet strapatser begav Ed och jag oss iväg till Brooklyns botaniska trädgård (eng. Brooklyn Botanical Garden). Inte för att vi var särskilt intresserade av växter. Jag för min del hade fått mina två somrar i realskolan helt förpestades av kravet på att samla in 60 olika växter och pressa dem och klistra upp dem på gråpapper med tejp. Vid den tiden var man tvungen att slicka på tejpen för att få den att bli klistrig, och den lossade ändå. Detta hade gett mig men för livet. Men en botanisk trädgård gav mig en lagom krävande vandring för min sjukdomsförtvinade muskulatur.

Vi tog massor med bilder och började knäppandet redan på Storarméplatsen (eng. Grand Army Plaza), en centralpunkt i Brooklyn med en triumfbåge i mitten – inte lika fin som Washingtontorgbågen i Greenwichbyn, men ingenting i Brooklyn går upp mot Manhattan . Eller Paris för den delen.

Står och pöser vid Storarmébågen, Brooklyn (1965)

Står framför Storarmébågen, Brooklyn (1965)

Sedan blev det några trafikbilder, och jag visade hur man kramar ett träd, långt innan man gjorde det på allvar.

Betraktar trafiken, Brooklyn (1965)

Står med kameran i trafiken, Brooklyn (1965)

Kramar träd, Brooklyn (1965)

Vi fann att en botanisk trädgård inte var något särdeles vackert att fotografera i oktober månad – det fanns egentligen inte mycket annat att se än stjälkar och kvistar. Vi ville vara utomhus, så vi struntade i allt vackert inne i drivhusen, och fotograferade istället varandra därute. Motivbalansen är helt tokig. Ed tog mycket flera bilder än jag, och det märks. Men det är svårt att kassera hyggliga bilder.

Ed under kvistar, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Står under kvistar, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Slingrar mig i ett träd, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Står åter under kvistar, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Ed åter under kvistar, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Står vid grind, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Tittar genom grind, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Ed i pelargång, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Hänger i pelargång, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Visar mig i spaljémedaljong, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Omfamnar kvinna intimt, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Står trött och fundersam, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Verkar trött, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Pratar med ekorre, Botaniska trädgården, Brooklyn (1965)

Published in: on 2010/04/05 at 01:43  Kommentera  

Inlägg 435: 18 – 21 okt 1965

Programutvecklingsgruppspresentationen

Jag ringde och bokade för Ed och mig att flyga till Puerto Ricos huvudstad San Juan på fredagen den 19 november, räknande med att jag då skulle ha tillfrisknat. Detta trots att jag kände mig så eländig att jag inte trodde att jag någonsin skulle komma på benen igen. Oss obotliga optimister emellan.

Warner & Swasey genomförde sin fondemission, och som jag redan hade vetat fick jag 2½ nya aktier. De två hela aktierna kom ovikta i ett stort brev, och med dem kom det en blankett för mig att välja mellan (1) att låta dem skicka mig en check för priset på en halv aktie, och (2) att sända dem en check för priset på en halv aktie, så att de kunde skicka mig en hel aktie till. Jag ville ha den trettonde aktien, så jag skrev ut en check på 117 kronor, och efter några veckor så damp det ner ett kuvert med den ovikta aktien nummer 13. Jag var nu en fullfjädrad börshaj med ett arkiv fyllt med aktiebrev under den röda mattan.

När man har tröttnat på enformigheten av att bara ligga, då är det ett tecken på att man börjar bli bra igen och vill komma tillbaka till arbetet. I mitt fall var detta litet extra frestande – min arbetsplats hade för tillfället flyttats till ett annat ställe i staden. Vår lilla utveckligsgrupp hade  hyst in sig i ett separat kontor i huset Madisonavenyn 545 vid korsningen av 55:e gatan. Det låg mitt i staden, snett emot IBM:s hus där jag en gång i min gryende begynnelse hade träffat herr Noll Jr. Vår grupp bestod av bara fem individer, och naturligtvis blev vi mera personligt bekanta med varandra än när vi bara hade setts någon gång på kontoret med dess hundra anställda.

Fast för min del inte för mycket bekant. En anledning till detta var att jag trots allt hörde till bögkulturen – fullt acceptabelt i Nya York så länge det inte nämndes – och då inte fann tjatter om barnuppfostran och syföreningar och bridgekvällar särskilt underhållande. En annan och mera allmängiltig anledning var att, som jag hade lärt mig, överhuvudtaget undvika att bli nära vän med arbetskamrater eller grannar, för dem kan man ju inte bli av med om det skulle bli en fnurra på tråden – man skulle ju då vara tvungen att ändå fortsätta att ha med varandra att göra.

Gruppens chef minns jag inte alls – han kanske inte var där så ofta. Alyce Chobanian var en livlig, petite kvinna vars man var skådespelare, båda av armeniskt ursprung. Oliver Vitakis var etniskt en grek med sin olympiska näsa, och han hade krigat i Korea år 1950. Howard Straus minns jag mest för hans älskade BMW motorcykel – vilken jag aldrig kom att se men snart kom att veta absolut allting om.

Published in: on 2010/04/05 at 00:02  Kommentera  

Inlägg 434: 14 – 18 okt 1965

Forskningsreseidén

Du kanske aldrig har varit sjuk, såpass sjuk med feber att man bara ligger och halvsover och drömmer och funderar och rentav tänker ibland. Livet lämnar en ju aldrig annars i fred att få göra sådana lättjefyllda saker. Men det gjorde jag under mina förkylningsdagar – eller influensadagar som jag benämnde dem för att verka intressantare. Under en av dessa tankeattacker kom jag underfund med att jag nu hade en hög och fin befattning, tjänade en ohemul massa pengar, och dessutom var rik som ett kapitalisttroll – jag tog emot hela 79 kronor varje kvartal i aktieutdelningar utan att lyfta ett finger.

När man är sjuk är det kallt överallt utom i sängen – där är det tropiskt varmt och skönt. Och där låg jag och fick tiden att gå genom att läsa min Nya Yorks Tidender sida för sida, till och med reseannonserna. Med min omätbara förmögenhet i tankarna fick jag där en idé.

Jag hade tillgodo flera arbetsdagar för allt det övertidsarbete som jag hade haft under vår programutveckling – och fortsatte att ha. Om .. om .. om Ed också kunde få några dagars ledighet, så skulle vi tillsammans kunna åka söderut till tropikerna, där det var varmt. Lika varmt som i här sängen. Det var med värme jag trivdes. Jag var ju sjuk.

Jag pratade med Ed om det. Han blev eld och lågor – alltså mera värme. Han hade ju varit i Paris året före och haft det underbart, så sedan dess tyckte han om att resa. – ”Hur skulle det vara med Puerto Rico?” frågade jag honom. Så hette nämligen en för mig tidigare helt obekant liten ö i Västindien som jag hade hittat i tidningen. Den hörde till Amerika men var ett protektorat, inte en delstat, och den var ett turistmål som också tjänade som turistisk centralpunkt för hela Västindien. De hade en stor flygplats där med massor av förbindelser från Nya York – en stor del av Nya Yorks befolkning var inflyttad från Puerto Rico. ¿Se Habla Espanol? Affärsspanska hade varit ett av mina ämnen på Handelshögskolan, men det var för tio år sedan och jag trodde knappast att jag skulle kunna ens handla i en butik där nere: ‘Vi hava emottagit Eder värderade inbjudan till att avlägga ett givande besök i den av Eder högt rekommenderade fruktavdelningen och skulle därstädes högeligen uppskatta att få mottaga en förmånlig offert från Eder för två (2) stycken välvuxna bananer.’ – Affärsspanska var något alldeles förfärligt formellt.

Ed var med på noterna. Han visste att han kunde ta ledigt, inte tu tal om den saken. Och dessutom låg Puerto Rico alldeles intill S:t Thomas, den av Jungfruöarna där han var född och som han inte hade sett sedan han var 3 månader gammal.

”Vi skulle väl kunna hoppa över dit också när vi ändå är där, inte sant?” föreslog han,

Plötsligt fick nöjesresan ett mycket högre syfte: genealogisk forskning.

Published in: on 2010/04/04 at 23:53  Kommentera  

Inlägg 433: 14 – 18 okt 1965

Sjukdomstillståndstankefrossan

Bara några dagar efter kvällen med Denning och Fourcade fick jag en hosta och snuva, som var så elak att jag var tvungen att stanna hemma och ta hand om den. Vanliga förkylningar går man ju till arbetet med och smittar ner hela kontoret, för det visar att man är plikttrogen och självförsakande, men med den här gick det bara inte. Jag låg till sängs på allvar med en tjock pullover över pyjamasen, mycket påminnande om min situation 13 år tidigare i Sigtuna. Ed kom upp till mig varje dag med lunch. Han blev inte sjuk. Varför jag? Livets frågor.

Ligger till sängs sjuk, Sigtuna (1952)

När jag låg där och led så ringde Tom Farrelly mig. Inte för att kolla att jag verkligen var sjuk – vilket han ändå på köpet kunde göra så snart jag öppnade min nasala mun. Nej, han ville tala om för mig att jag från den 1 oktober var ‘full systemingenjör’ – utan ‘assistent’ efter – något som han ju tidigare hade förberett mig på. Han sade också att jag nu tjänade 4.662 kronor i månaden, upp från 4.144 kronor. Men när man är så sjuk som jag var, så bryr man sig lika litet om löneförhöjningar som om titelavancemang.

Att få post var dock alltid kul. Som vanligt i oktober kom det en begäran om önskelista från föräldraskapet. Året före hade de sagt att jag inte skulle sända dem någon lista, för de hade ju då sett mitt hem och visste vad som fattades – fast jag skickade ändå en lista för att förenkla livet för dem. Och dessutom hade de ju då i lönndom köpt mig en sats på tre småbord redan när de var hos mig, att levereras till julen. Men nu gällde det julen 1965. Och det var litet värre – om de nödvändigtvis ville skicka möbler, vansinniga tanke!

Vad jag alluderar på är att jag inte ens visste om jag skulle bo kvar på Peter Warren när julen kom. Visserligen hade jag det fint i den stora våningen, och visserligen kom Ed ofta på besök, men nu var jag så säker på att han var mitt perfekta komplement för livet framöver, att jag inte ville ha honom som gäst. Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Jag ville att min adress skulle vara hans. Jag ville ha samma telefonnummer. Allt.

Och jag ville inte betala så fruktansvärt mycket pengar för ett öde rum, trots utsikten. 1.450 galna kronor i månaden!

Jag ville bo någon annanstans. Och efter flyttningen skulle jag kunna viska förförande ord i Eds öra, och kanske vi då skulle kunna bo ihop. ‘Bo ihop’ – låter det inte som en ljuv smekning? Vara ‘ihopaboende’ – nej det låter krystat. Förbannelse att ordet ‘sambo’ inte var uppfunnet ännu! Däremot skulle uttrycket ‘homosexuellt äktenskap’ ha varit en så helt otänkbar oxymoron att den inte ens passerade mitt tankefilter.

Published in: on 2010/04/04 at 23:32  Kommentera  

Inlägg 432: 12 okt 1965

Drömavslutningsobevekligheten

Bob berättade faktiskt inte allt detta där vi låg hoprullade under täcket i den stora soffan. Han gav mig en del av sin bakgrund som förklaring till min uppenbara häpnad över rummets möblering. Men de flesta detaljerna om deras liv kom jag inte att känna till förrän nu i skrivandets stund. Internet är proppfullt med material om herrar Fourcade och Denning, så mycket faktiskt att det för mig blev mera sovrande än plockande bland alla detaljerade uppgifter som erbjöds där.

Och det finaste med internet är att vad jag nu lägger i Bobs mun vid mitt besök inte är tvunget att sluta vid år 1965 utan kan fortsätta med hur det gick för dem efteråt, i mycket stora drag. Bob var inte alls lika skicklig på att känna till sin egen gyllene framtid som på att känna till allting om sin guldbemängda salong.

Under årens lopp fick de lära känna mängder av Nya Yorks grädda, och om jag väljer ut namn  som jag redan känner till kan jag begränsa mig till Gloria Vanderbilt – som lärde sig dansa twist vid en av deras middagar – Diana Ross, Tom Hanks, Norman Mailer, Jacqueline Kennedy och Henry Kissinger. En av deras storkunder var en grevinna någonting – för henne fick de i uppdrag att inreda alla hennes 15 hem i Nya York, Italien och Sydamerika.

De flög som skyttlar mellan Nya York och Paris och var lika hemma i båda städerna. När överljudsplanet Concorde sattes i trafik så använde de naturlivis det som transportmedel. De hade valt att leva en dröm, som förvisso var fylld med hårt arbete mitt i de synbara förströelserna. Det var absolut inte en dröm som skulle ha passat mig, men det var i sanning intressant att se den så där på litet försiktigt avstånd och kunna säga till mig själv att ”med den killen låg jag en gång och gosade i hans soffa”.

Förr eller senare vaknar man upp ur alla drömmar, och i början av 80-talet drabbades Vincent av aids. De sålde sitt hus på 73:e gatan och flyttade till en svit på hotell Lombardiet (eng. Lombardy) på 56:e gatan, men fortsatte sitt inredningsarbete därifrån. Efter år 1990 blev Vincent dock sämre, och tillsammans med Bob och en sköterska flög han med Concorden till Paris år 1992, där han dog hemma i deras bostad.

Bob Denning och Vincent Fourcade i arbete, 1988 (internet)

Bob brydde sig sedan inte om att vara i Paris längre, så han gjorde sig av med lägenheten där och återvände till Nya York, där han kände sig mera hemma.

Bob Denning, 1999 (internet)

Han återförenade sig med den då 82 år gamle Edgar de Evia men bodde ändå kvar i sin hotellsvit. De Evia dog år 2003 – Bob Denning dog på Lombardyhotellet år 2005. Hans tillhörigheter såldes på auktion i Nya York år 2006. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Bob Denning och Edgar de Evia, 2002 (internet)

Published in: on 2010/04/04 at 23:01  Kommentera  

Inlägg 431: 12 okt 1965

Inredningsexpertistillblivandet

Bob hade växt upp i ett fattigt invandrarhem, där de hade tillräckligt med mat för dagen men ingen sådan lyx som lampskärmar och borddukar. När han vid 15 års ålder studerade på konst- och musikhögskolan i Nya York, snappades han upp av en 17 år äldre mexikansk aristokrat vid namn Edgar de Evia. Med honom kom Bob att bo i vräkig lyx i en lägenhet som sträckte sig över tre våningsplan i Rhinelanderhuset (eng. Rhinelander House) på Madisonavenyn och 72:a gatan. Det var ett av Nya Yorks äldsta och mest välrenommerade bostadshus.

Edgar de Evia (i kostym) och Bob Denning, 1950-talet (internet)

Rhinelanderhuset, New York (internet)

Men när han var 32 år gammal träffade han en annan aristokrat. Denne var från Paris, och det var Vincent Fourcade. I bjärt kontrast till Bob hade han vuxit upp i bankirmiljö med familjer som de välkända Rothschilds. Varken Vincent eller Bob hade någon som helst bakgrund i heminredning, men de förstod att det fanns goda pengar att tjäna i det yrket. Båda hade då levat i många år omgivna av den lyx som inte begränsas av tillgången på pengar, och de lärde sig kvickt det som man behövde känna till för att starta en inredningsfirma – vilket de gjorde år 1960.

Vincent Fourcade (internet)

Trots att Bob nu hade Vincent som livspartner, så hängde de Evia fortfarande med på ett hörn – Bob hade länge en fot kvar i hans våning, vilken suveränt tjänade som replipunkt för klientkontakter. Genom påkostade middagsbjudningar där i den vräkiga, gammaldags elegansen kunde de demonstrera för tilltänkta kunder vad deras inredningsfirma kunde åstadkomma, och det var på det sättet de fick en kundkrets vars enda krav var att med sina hem överträffa alla andras.

Matsalen, de Evias lägenhet, Rhinelanderhuset, New York (internet)

Vincent var den som genom sina bekantskapskontakter i den fina världen skaffade klienter av den rätta sorten. Man blev inte kund hos Denning & Fourcade bara genom att vilja vara det och att vifta med en bunt sedlar. Man måste vara med i de sociala registren och vara känd i de kretsar som syns. Vincent kände väl till vad som behövdes för att anses vara acceptabel i societeten och att därmed förtjäna rätten att få åtnjuta deras firmas tjänster. Bobs uppgift var att veta precis vilka saker som fanns hos vilka antikvitetshandlare, och tillsammans skapade de inredningar som fyllde kundernas hem till brädden med allt som fanns att få för pengar – ju mer desto bättre.

Med tiden skapade de själva ett eget hem att användas som demonstrationsobjekt för klienter. En del nappade omedelbart – ”Ah, precis så vill jag ha det i mitt hem!” – medan för andra den stora soffan ibland kunde komma till god användning.

Published in: on 2010/04/04 at 22:41  Kommentera  

Inlägg 430: 12 okt 1965

Lyxorgasmen

De hade slagit upp glas med vin och ställt delikatessost och frukt på marmorsoffbordet. Jag har alltid varit ett tacksamt offer för att bli vinad, och även ölad, för jag påverkas genast av det allra minsta i alkoholväg – så lita på att jag mådde så gott nere i min soffgrop att jag knappt kunde nå mitt glas med balansen i behåll. Men det var nu inte så viktigt med balansen – jag var fullt upptagen av att forska under Bobs väst. Jo, han hade kavajkostym med slips och även väst med guldklocka och kedja – det här var fint folk som hade blivit invaderade av simpla barbarer, kantro.

Efterhand försvann Ed och Vincent ur rummet, och Bob och jag var kvar ensamma djupt därnere i soffan. Du vill naturligtvis genast veta hur ‘det gick’, men först måste jag beskriva denna överdådiga möbel, så att det inte blir bortglömt.

Jag minns den i ljusbrun veloursammet med virkade antimakasser. Soffan var enorm, lång nog för fyra personer att sitta bekvämt nersjunkna i den. Det låg en  kvadratmeterstor, pösig, ljusgrön sammetskudde med broderier och guldfransar i vardera änden, och man satt – eller låg – på lika pösiga sittdynor, som var en halvmeter djupa och så mjuka att man på dem sjönk nästan ända ner till golvet.

Bob var en härlig kille med en raffinerad rutin. Ett plagg i taget åkte av, men bara ett, så det utvecklades till en form av diskret striptease. Bob fick strippa mer än jag, eftersom han hade många flera plagg på sig, men med flera minuter mellan varje plagg som åkte av hade jag gott om tid att få min egen avklädning att synkroniseras med hans. Vi blev alltså oklädda på samma gång.

De första orgasmerna utbyttes så snart den sista sockan hade åkt av. Jag minns det så väl, för det hela var så avslappnat skönt och behagligt. Det var för mig helt ovanligt att skjuta min sats utan minsta ansträngning och frenetisk extasjakt – det kändes ungefär som om jag fick av mig ett trångt klädesplagg.

Så var det dags för en klunk vin igen, och sedan låg vi där djupt nere bland dunen och småpratade om vem vi var och vad vi gjorde. Hur han fick tag i det vet jag inte, men Bob sträckte bara ut armen och plötsligt hade vi ett mjukt och skönt täcke över oss att kosa under.

De var bägge inredningsexperter med specialitet på opulenta möblemang för välbärgade klienter som inte brydde sig om vad det kostade att fylla ett rum, så länge det blev mera pompöst, mera fyllt, och mera dyrt än alla andras. Sedan fem år tillbaka hade de haft en egen firma, Denning & Fourcade, med kontor och bostäder i Nya York och Paris.

Published in: on 2010/04/04 at 22:33  Kommentera  

Inlägg 429: 12 okt 1965

Möbleringsöverdådighetsupplevelsen

Det må betraktas som ett uttryck av fördomar gentemot annan sorts sexualitet än min egen när jag vågar mig på att säga att strejt folk har mycket svårare än bögar att utan vidare spisning bli nära vän med totala främlingar från helt andra samhällsskikt.

Som ett argument för denna uppfattning vill jag hänvisa till den oktoberdag när Ed kom hem från arbetet och sade: ”Jag pratade med Vincent Fourcade i dag, och jag berättade om dig, och han sade att vi skulle titta upp till dem.” – Som vilken bög som helst svarade jag: ”När?” i stället för det tillsynes mera närliggande: ”Vem är Vincent Fourcade?”

Jag hade inte den blekaste aning om vem Vincent Fourcade var, men om Ed ville gå till vilka det nu var så ville jag absolut vara med – det luktade ju sex lång väg, och det var ju totalt likgiltigt om de bodde i en kolkällare någonstans.

”Han ville att vi skulle komma redan i kväll, men jag kunde ju inte säga ‘ja’ förrän jag hade frågat dig.” – Jag brydde mig fortfarande inte om vem Vincent Fourcade var, men vi var ändå hemma hos dem några timmar senare.

De bodde inte i en kolkällare, men deras typ av bostad var ändå helt ny för mig. De bodde i ett ståtligt gammalt hus av rött tegel på 73:e gatan, och det var högt till taket, minsann! Det var fullständigt späckat med överdådiga, gammaldags stilmöbler av den tunga, pösiga typen. Jag ger mig inte på fint inredningsspråk, för jag skulle genast göra bort mig. Men det var tjocka, persiska mattor, tunga draperier, färggnistrande kristallkronor, en enorm öppen spis, stora oljemålningar i breda guldramar, statyetter i brons och alabaster överallt, och, vertikalt mot eldstaden, den största soffa jag någonsin hade sett, hur man än mätte den. Och minsann, just i den soffan kom jag att efterhand ha sex med Vincents partner Bob Denning.

Min bild av de två är tagen ur en veckotidning från år 1979, alltså 14 år senare, och rummet är inte möblerat som det var år 1965 – i varje fall finns inte den stora soffan med på bilden. Men inredningsstilen är precis sådan som den var vid vår visit. Vincent var i min ålder, och Bob var sju år äldre. På bilden ser de inte en dag äldre ut än som jag själv minns dem – så bilden var troligen inte alls nytagen år 1979.

Hemma hos Vincent Fourcade och Bob Denning, New York Magazine (1979)

Det var ingen middagsbjudning – det var en enkel sexsamvaro i några timmar. Vi satt där framför brasan allihop och fullkomligt drunknade i bolstrarna, och vi konverserade inte alls. Vi var alla fullt upptagna av djuriska lekar – fullt påklädda, om du hade trott något annat! – och det var klart redan från början att Bob var min och Vincent var Eds. Vincent var mörk och slank, medan Bob var kraftig och muskulös, och de var bägge ohyggligt sexiga.

Published in: on 2010/04/04 at 20:56  Kommentera  

Inlägg 428: 11 okt 1965

Flyttningsfunderingarna

Tänk så viktigt det hade varit för mig, den solfattiga nordbon, att lägenheten skulle ha stora fönster mot söder, när DaNi och jag två år tidigare tillsammans sökte efter någonstans att bo! DaNi hade inte alls tyckt att det var viktigt, och nu hade jag kommit att förstå hur rätt han hade haft. Längtan efter solen under vinterhalvåret var något som jag hade burit med mig från Sverige – sol och ljus dyrkade man ju där som en sakral gåva från himmelen. I ett soligare klimat räckte ljuset väl till även i januari månad, och på sommaren blev det så varmt och ljust att man var tvingad att skapa artificiell skymning, ofta med fula persienner framför  söderfönstren. Det vore därför mycket bättre att bo mot öster eller rentav mot norr. Även västerläge kunde ge för mycket solgass på eftermiddagen.

Helt nya lärdomar som en svensk som jag inte hade kunnat fatta innan jag fick uppleva överskott på solvärme.

Gamla förkrigshus hade alltid mycket mindre fönster än den nya, moderna arkitekturen. Med luftkonditionering kunde man ju numera för en ringa penning kyla ner vilken gassande sol som helst, och inte heller behövde man tänka på hur mycket köld de stora fönstren släppte in – med den nya oljeeldningen kunde man ju pumpa in hur mycket varmluft som helst i lägenheten. Så var det ju inte i gamla tider – då gällde det tröjor och långa kalsonger även inomhus, och på sommaren hade man fläktar överallt. Med mindre fönster klarade man sig mycket bättre.

Och dessutom, efter två år av alla dessa hustak att titta på behövde jag alls inte dessa drömfönster längre. Stora fönster mot söder var en idé, vars tid för min del hade passerat.

Kontraktet för den nuvarande lägenheten skulle löpa ut den 1 februari och då måste jag vara utflugen för att inte behöva skriva på ett nytt tvåårskontrakt. Det skulle jag inte ha haft råd med, så jag var tvungen att få tag i en annan bostad innan dess. Men det fanns ju inga lägenheter som man kunde boka för inflyttning tre månader i förväg. Och inte ville jag betala två hyror på samma gång. Så jag begav mig till Peter Warrens uthyrningsagent och klagade min nöd. Vad skulle jag göra?

Tänk att det gick så bra, så! De tillät mig att flytta tidigare efter min självömkan: ”Det händer oss alltid samma sak, de flyttar in två tillsammans och sedan blir de osams och en flyttar ut och sedan kommer den som är kvar och gråter och vi får hjälpa till med att lösa knipan. Det är alltid samma sak.” – Jag hade inte andats ett ord om osams och inte heller gråtit, men jag fick tillstånd att flytta ut med en månads varsel när jag hade hittat en ny lägenhet. Det var det viktiga.

Published in: on 2010/04/04 at 20:52  Kommentera  

Inlägg 427: 5 – 12 okt 1965

Tunnelbanetrappstädningskonsekvenserna

Så blev det en ny bil i Örebro. Jag fick höra att mina föräldrar hade hittat och bestämt sig för en Volvo Amazon Sport av fjolårsmodellen. De nya 1966 års modellerna hade kommit in och 1965-orna såldes ut 1.600 kronor billigare. När mamma också ville provköra den så filmade pappa henne vid ratten – och du kan själv få se hans film om du klickar här. Det märks allt på hennes rattföring att hon hade varit med i bilkåren i många år.

Om du inte tror att detta är pappas film så har du alldeles rätt. Hans kameraarbete var alltid mycket bättre än i den här filmen. Värre för min trovärdighet är att den mörkblå färgen på bilen är helt fel – deras nya bil var ljusblå, vilket var bra. Klädseln var svart, inte så bra. 90 hästar under huven, perfekt!

För att fira inköpet gick de sedan på restaurang Bergsmannen och åt en fin lunch med räkor och piggvar för hela 12,50 kronor per person. Det var fest i Kapernaum!

I början av oktober gick jag till sjukhuset varje dag. Inte för egen del utan som besökare. Det var Steve Burger som jag besökte, för han hade brutit en fot riktigt illa. Han var trots allt min näst första vän i det nya landet, och gamla vänner skall man ta väl vara på. Han hade varit ute med kompisar en kväll och sett musikalen ‘Hejsan, Dolly’, och de skulle ta tunnelbanan hem för att spara några slantar. Trappan ner från trottoaren hade, som överallt, järnkanter på varje trappsteg, och man höll på att tvätta trappan. Steve slant i såpan och föll så illa att foten bröts. I stället för tunnelbana blev det taxi till S:t Vincentsjukhuset (eng. St Vincent’s Hospital) – tre kvarter från Peter Warren – för att bli ompysslad.

Han blev kvar på sjukhuset. Då foten inte läktes bra blev de tvungna att lägga in ett par silverspikar i benet. Operationen gick bra, men en bruten fot är ofta mycket mera komplicerad än de flesta benbrott, och Steve kom att minnas Dolly med mycket blandade känslor.

DaNi:s nya våning kostade honom 853 kronor i månaden, så det blev mitt riktmärke när det gällde att söka mig en mindre bostad. Jag tänkte försöka hitta något i ett hus från före kriget, för de var hyresreglerade. Hyran i sådana hus fick lov att höjas med upp till 15 procent, men bara när en ny hyresgäst flyttade in. Det lät ju finemang – fast jag undrade ju litet om den regeln inte kunde leda hyresvärdarna till att försöka tjäna mera pengar på att göra livet surt för sina hyresgäster, så att dessa snart skulle ge sig iväg därifrån och lämna plats för nya inflyttningar. Hmmm.

Published in: on 2010/04/04 at 11:28  Kommentera  

Inlägg 426: 5 – 6 okt 1965

Storfinansbestyren

Rosoff var en älskad institution, och under åren kom Ed och jag att äta där otaliga gånger, tills den försvann år 1981. Allt som finns kvar i dag är askfaten, som säljs för 165 dollar styck på internet.

Askfat från Rosoffs nu till salu för 165 dollar (internet)

Efteråt körde Lennart oss alla till Greenwichbyn, där vi traskade runt på McDougalsgatan (eng. McDougal Street), den bohemiska huvudgatan i den strejta delen – det var ju ingen i gänget som anade att Ed och jag inte hörde dit.

MacDougalsgatan, New York, 1967 (internet)

Sedan åkte vi alla hem till Lennarts gräsänklingslya på en öl. På vägen tillbaka till Manhattan körde han oss över Hudsonfloden på George Washingtonbron, uppe vid 180:e gatan, och man kunde klart urskilja lampraden på Verrazanobron fullt 30 kilometer söderut, i sanning en märkligt klar kväll.

George Washingtonbron, New York (internet)

Verrazanobron, New York (internet)

Bertil nämnde ingenting under hela kvällen om någon påve, trots att hela Nya York verkade att ha tillbragt dagen tittande på påveparader kors och tvärs. Kanske Bertil, precis som vi, inte var så särdeles påveintresserad. Och nästa dag fortsatte han sin resa till Brasilien.

På onsdagen sade Tom Farrelly att han hade kämpat för att få höja min månadslön till 4.662 kronor redan från den 1 oktober. Om det gick skulle min lön ha gått upp från 3.497 kronor på två år, så nog var jag helt nöjd.

Och ännu mera goda finansnyheter: Warner & Swasey skulle ha fondemission och ge en ny aktie för varje fyrtal aktier man ägde. Jag hade 10 och skulle därför få 2½ nya aktier. Hur skulle det gå till? Ja, det fick väl framtiden utvisa.

Ed och jag hade det gosigt i Peter Warren – där min bostad nu bestod av ett fullt möblerat sovrum och ett helt tomt vardagsrum. Det såg rent löjligt ut och att betala upp emot 1.500 kronor i månaden i hyra för det var ju helt onödigt. Ed tjänade bara litet över 2.000 kronor i månaden på sitt arbete, och han gav en stor del av det till sin familj i Bronx, så jag stod naturligtvis för lägenheten. Ännu var vi heller inte tillräckligt mycket ‘familj’ för att blanda oss i varandras ekonomier, men längre fram skulle jag minsann föreslå honom att ge sig ut på arbetsmarknaden för att få ett ‘riktigt’ arbete – nu var det ju inte längre frågan om att bara tjäna litet vid sidan för att betala studiekostnaderna. Jag visste dock att han skulle känna det som en sorts förräderi att bara lämna sitt förlag som hade varit honom till så stor hjälp under studieåren. Han visste ju att de behövde hans goda kunskaper. Översatt: Förlaget kunde få ett gott arbete utfört för en låg kostnad av någon som kände sig stå i tacksamhetsskuld till dem.

Published in: on 2010/04/04 at 09:32  Kommentera  

Inlägg 425: 4 – 5 okt 1965

Lammbröstsspisningsförsiktighetsåtgärderna

På måndagen var påven i Nya York. Jag var på arbetet hela dagen och märkte ingenting och missade ingenting, för påvar har aldrig ens närmat sig min intressesfär. Men jag imponerades av påvens dag, vilket antagligen var en helt vanlig arbetsdag för honom. Han var inte gammal, men han var ju ingen 30-åring heller.

Hans plan lämnade Rom klockan 07.00 och kom till Nya York klockan 09.00 efter åtta timmars flygning. I Nya York hade han ett 14 timmar långt dagsprogram – 15 tal att hålla, president Johnson att språka med, många besök att avlägga och många korteger däremellan, och så en mässa på ett brännbollsstadion, allt i sina religiösa vita sidenkläder. Klockan 23.00 lyfte hans plan på väg tillbara till Rom, dit han anlände sju timmar senare klockan 12.00 dagen därpå, och då begav han sig omedelbart för att avlägga rapport till kollegiet i Vatikanen. Det verkade vara ett kul jobb!

Påven anländer med flyg, New York, 1965 (internet)

Påven i bilkortege, New York, 1965 (internet)

Påven träffar president Johnson, New York, 1965 (internet)

Påven anländer till Yankee stadion för katolsk mässa, New York, 1965 (internet)

Bertil lämnades i fred i två dagar för att utforska Nya York på egen hand, ofta den mest värdefulla delen av ett besök, men på tisdagskvällen bjöd han hela gänget på middag på restaurang Rosoff. Att det blev Rosoff berodde på mig, efter det att han hade viskat en förfrågan i mitt öra. Och jag hade haft ett gott förslag för honom.

Rosoff låg på 43:e gatan nära Broadwayteatrarna och hade specialiserat sig på gäster på väg till eller från sin föreställning. Trots matgäster som samlades likt gamar vid sjusnåret och naturligtvis måste sitta på sin teater klockan halv nio, så klarade Rosoff av allt så att ingen kom dit för sent. Sedan var det dött, eller en välbehövlig utandning för personalen, till halv elva då föreställningarna var slut, dock inte på exakt samma gång, och det var inte heller fullt så mycket folk som ville äta då mitt i natten.

Så jag visste att vi borde komma dit klockan 20.30, då det var tyst och lugnt på Rosoff. Restaurangen hade som mål att gästerna skulle känna sig hemma. Därför var med avsikt allt porslin udda, för så är det ju hemma. Kopparna var alla olika och stod på fat som inte hörde till koppen. En del gafflar var av rostfritt och en del av nysilver, rena slumpen vad man fick. Till och med stolarna var inte likadana – fast man satt gott på dem alla.

Deras specialitet var nygrillat lammbröst (eng. barbecued breast of baby spring lamb), och när man beställde det så kom servitören bakifrån och fäste en jättestor pappershaklapp runt ens hals. Försedd med den var det inte farligt att äta den smaskiga rätten som drypte av barbecuesås och fett, för kläderna var skyddade ända ner till knäna.

Published in: on 2010/04/04 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 424: 2 – 3 okt 1965

Världsutställningsbryllingsförevisandet

Ed stannade kvar däruppe och hjälpte Lennart och Lisbeth att slippa det vanliga meningslösa farvältjatet ‘Sköt om dig nu’ och ‘Skriv snart’ och ‘Hälsa alla’ och ‘Jag kommer att sakna dig’ och så alltihop om och om igen. Därnere trängdes tusentals människor utanför utsläppet från tullavdelningen, för det gällde ankomster från hela världen. Jag var inte någon nära vän till Bertil, blott en släkting – jag visste bara sisådär hur han såg ut, så det var litet oroligt. Ed och Lennart kom ner till mig när Lisbeth hade gått ombord, men det hjälpte ju inte mig, för de hade ju ingen aning om hur Bertil skulle se ut.

Men vi fann honom. Ed och jag satte oss i baksätet så att vi kunde hålla handen litet diskret, och Bertil satt där framme och konverserade på svenska med Lennart. Han valde att köra en turistisk väg in till Manhattan – den fina parkvägen längs Brooklyns strandkant, upp över den vackert upplysta Verrazanobron med Manhattan långt därborta till höger i sitt nattgnistrande majestät, och så kilometrarna över hörnet av Statenön fram till färjan. På så vis anlände Bertil till Nya York på ungefär samma värdiga sätt som jag hade gjort två år tidigare – med fartyg. Frihetsgudinnan var fortfarande kopparärgsgrön men var mycket mera imponerande så här nattetid från en liten båt än den hade varit i morgonsol från den stora oceanångaren Kungsholm.

Lennart tog sig sedan tid att köra runt i de trånga smågatorna runt Murgatan innan han lämnade av Bertil på hotell Wellington, där han hade sitt rum bokat. Under åren i Nya York slog det aldrig fel – mina besökare från Sverige var alltid bokade på just det hotellet, och man undrade hur mycket hotellet hade mutat de svenska resebyråerna, eller SAS, för att styra sina resenärer dit.

Tidigt på söndagsmorgonen tog Ed och jag Bertil ut till världsutställningen och räknade med att komma in på alla de större paviljongerna. Johnsons Vax (eng. Johnson Wax) var tji – det var en 2½ timmes kö där, men vi kom lättare in på General Electric, Ford, Sverigepaviljongen, telefonbolaget Bell och IBM. Vi närde oss alla på varm korv i köerna, men efteråt gick vi och åt kyckling på någon krog på Manhattan. Man bjöd alltid besökare från Sverige på kyckling, för det var standardmat i Amerika, medan i Sverige kyckling fortfarande ansågs som lyx och krävde pristillägg på restaurangernas menyer.

Står med Ed framför brandbil, Världsutställningen, New York (1965)

Står med BeEr framför brandbil, Världsutställningen, New York (1965)

BeEr och Ed bland folket, Världsutställningen, New York (1965)

Sitter vid kaffebord med Ed, Världsutställningen, New York (1965)

BeEr sitter vid kaffebord, Världsutställningen, New York (1965)

Står bredvid BeEr som fotograferar, Världsutställningen, New York (1965)

Porträtt av BeEr, Världsutställningen, New York (1965)

Ed och BeEr fotograferar, Världsutställningen, New York (1965)

Väljer lämplig ballong – men för vad, Världsutställningen, New York (1965)

Poserar för porträttstudie, Världsutställningen, New York (1965)

Diskuterar viktiga ting med Ed, Världsutställningen, New York (1965)

På kvällen gick jag över till DaNi en stund, för han firade 30 år och hade sin mamma och styvfar och syster där och det var roligt att träffa dem alla igen. Alla i familjen var så rara, särskilt nu när de kände till hur allt hängde ihop. Vilken befrielse öppenhet ger, om man bara, som DaNi, vågar sig på den!

Published in: on 2010/04/04 at 09:18  Kommentera  

Inlägg 423: 25 sep – 2 okt 1965

Grossesstransportarrangemanget

Aha! Där har vi det! Nu kom jag ihåg – det var den 2 oktober som Lisbeth Karlsson skulle flyga till Sverige för att föda sitt barn! Med SAS. Hon skulle flyga iväg med samma maskin som Bertil Ernemark just skulle ha stigit ur!

Detta var jag helt enkelt tvungen att tala om för Lennart, så jag ringde upp honom. – ”Hur ordnar ni det med Lisbeths avfärd?” – ”Jag kör henne naturligtvis till flygplatsen.” – Självklart! När man bor på Manhattan tänker man inte ens på den omöjliga lyxen att äga bil, så när man pratar med folk ute i tassemarkerna så gör man lätt bort sig. Det var ju självklart att Lisbeth skulle skjutsas till Kennedyflygplatsen av sin man!

Jag nämnde den helt otroliga slumpen att min brylling skulle anlända vid samma tillfälle, och att vi nog skulle få se varandra därute om det inte var alltför tjockt med folk. – ”Hur kommer du själv ut dit då?” frågade Lennart. – ”Med tunnelbana och buss, som alltid”, svarade jag, vars tankeverksamhet inte alltid låg ett steg före i konversationerna. – ”Då kan vi väl plocka upp dig när vi ändå kör tvärs över Manhattan”, vilket jag borde ha förstått att svaret skulle bli. – Men jag fick lov att avböja, för jag sade som det var, att jag tänkte ha Ed mig ditut för att möta Bertil.

Lennart insisterade på att det fanns plats i bilen också för Ed, och då insisterade jag på att de skulle komma in och äta en sen lunch hos oss före avfärden.

Dagen innan, den 1 oktober, fyllde Ed 29 år, och vi gick förstås ut och åt. Men sedan ville han uppleva sin första födelsedag med mig hemma för oss själva. Ofta är det just en ostörd, kärleksfylld kväll som är det mest efterlängtade.

Nästa dag kom Lennart och Lisbeth till oss och fick träffa Ed. Lisbeth var i vad som då för tiden kallades ‘familjetillståndet’ (eng. in the family way), vilket inte hade märkts alls två månader tidigare. Vi fick se deras fina röda bil, en Plymouth Valiant, och de fick se lägenheten i sin numera nakna tomhet – utan DaNi:s möbler sken det blank parkett överallt – och jag hade, som lovat, lagat till en liten lunch för dem.

Plymouth Valiant, 1963 års modell (internet)

Vi gav oss sedan iväg ut till flygplatsen vid 14-tiden. Sedan jag hade gett dem en detaljerad beskrivning av den dramatiska resan ditut för att möta pappa förra sommaren var det lätt att få dem att röra på skankarna. Vi satt alla i avgångshallen tills Bertils plan hade anlänt, och då gick jag ner till ankomsthallen för att vara säker på att fånga upp honom – jag hade ju skrivit till honom att jag skulle möta honom på flygbussterminalen på Manhattan.

Published in: on 2010/04/04 at 09:00  Kommentera  

Inlägg 422: 23 – 25 sep 1965

Bryllingssläktförhållanderedovisningen

Jag fick ett vykort från en brylling. Världen är fylld av bryllingar, jag har många, säkert att par dussin, och du har nog ännu flera utan att ens veta om det. Om världens alla 6,4 miljarder människor har, låt oss säga, två dussin bryllingar var, så finns det totalt 154 miljarder bryllingar. Världens totala landyta är 149 miljoner kvadratkilometer, vilket alltså betyder att världen kryllar av mer än tio bryllingar per hektar. Ganska ruskigt egentligen.

En brylling är, för den händelse att du aldrig har stött på någon, en släkting som, tre generationer tillbaka i tiden, har samma föräldrar som du själv har, tre generationer tillbaka i tiden.

Bryllingen som hade sänt mig vykortet hette Bertil Ernemark. Hans farmorsmor var syster till min farfarsmor, så nu förstår du precis hur vi var släkt med varandra. Men här kommer något intressant. Bertil var också min sysslingson, vilket är närmare än brylling men litet knepigare att beskriva, för det är en generationsglidning inblandad. I den relationen var hans mormorsmor syster till min farfar.

Denna vår dubbla släktskap kom sig av att Bertils mor var sysslingdotter till hans far.

En detalj till beträffande Bertil Ernemark kan ha intresse, även om något perifert, i detta sammanhang. På äldre dagar gifte hans mor om sig med sin syssling – dennes farmor var syster till hennes mormor.

Troligen läste du igenom det ovanstående och fann det både begripligt och fascinerande. Om så är fallet så är du i likhet med de flesta människor en professionell släktforskare. För min egen del kallar jag Bertil Ernemark min brylling och går över till att tänka på något annat.

På sitt vykort skrev Bertil att han den 2 oktober skulle resa till S:t Paulus (por. Sao Paolo) i Brasilien, dit hans mor hade flyttat med sin nye man – och syssling. Hans resa skulle gå med SAS via Nya York, där han gärna skulle vilja träffa samman med mig. Vykortet hade inte plats för något om hans arrangemang i Nya York, så jag var fullt beredd på att han inte hade ordnat någonting. Jag tänkte därför möta och ta hand om honom – han var ju så ung, bara 25 år, stackarn!

Hans adress hade inte heller fått plats på vykortet, så jag skrev till mina föräldrar att de skulle låta honom veta att jag skulle möta honom på flygbussterminalen på Manhattan, samma terminal som mamma anlände till en morgon när hon kom tillbaka ensam från Kalifornien året före.

Jag läste kortet om och om igen, och efter ett par dagar .. 2 oktober .. hmmm? Vad var det för bekant med den 2 oktober .. jag undrar .. låt mig se .. det var något med den dagen…

Published in: on 2010/04/04 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 421: 21 sep 1965

Atlantpaketskickningsorsakerna

Mina föräldrar behövde ersätta sin opålitliga bil. Volvo var i färd med att lägga ner nytillverkningen av PV 444-orna, så efter att ha tittat på massor av Amazoner  hade de nu hittat en snygg Amazon Sport. Den var krämfärgad med ljusbrun klädsel – och den hade till och med radio. Den hade gått bara 18.000 kilometer och kostade 13.000 kronor. Men just när pappa skulle skriva på papperen så upptäckte han att bilen bara hade 75 hästkrafter. 75 hästar!!! Nej, det räckte inte. Han hade trott att den hade 90, och så var det med den affären. Nu tänkte de istället att slå på stort och köpa en fabriksny Amazon, men den skulle kosta 17.000 kronor, så det fick vänta ett tag.

Volvo Amazon, 1965 års modell (internet)

I födelsedagspaketet från Örebro låg en massa saker, som till exempel böcker och en ny plånbok. Man förvånas över att så alldagliga ting skulle packas och skickas över Atlanten, men då för tiden var det mycket större skillnad i sortimentet mellan här och där. I dag ligger det ju nästa samma varor, alla från Kina, på diskarna över hela världen.

Ett annat skäl var att priserna på många artiklar var helt olika, en del billigare i Amerika och andra i Sverige. Omsättningsskatten i Sverige var 6,4% och i Nya York hade den nu blivit 5%. När jag år 1963 just hade anlänt till Amerika så köpte jag någonting på ett varuhus. Expediten var ny och hade en äldre försäljerska bakom sig när hon skrev ut räkningen – joho, för hand, och omsättningsskatten fick hon räkna ut med papper och penna – 7 gånger 3 är 21, så 1 går ner och så 2 i minne… Tanten hade ögonen med sig: ”Men snälla fröken, ni vet väl att det är 4 procent skatt nu? Efter två hela veckor borde ni sannerligen inte ta fel på det.” – Jo, det var riktigt, den hade höjts från 3 till 4 procent den 1 juli 1963 – och den 1 juli 1965 var det dags igen, nu till 5 procent.

Det blev ett herrans väsen bägge gångerna, trots att skatten med avsikt höjdes mitt i sommarstiltjen. Ett liknande väsen hade kommit från juvelerarfirman Tiffanys den 15 augusti 1965, just när jag var borta i Kingston. Den dagen hade Nya York bestämt att alla varor i skyltfönstren skulle vara försedda med prislapp. Man kunde tycka att det var en bra regel, som skulle locka in kunder. Men Tiffanys skyltning, i eleganta små fönster med bara några ringar eller broscher i vacker belysning, skulle totalt förstöras av dessa banala papperslappar. Chefen, stockholmsfödde Walter Hoving, menade att det skulle krävas att USA:s armé marscherade upp för Femte avenyn och tvingade Tiffanys till något så gräsligt. Livet i Nya York var aldrig tråkigt.

Entrén, Tiffanys, Femte avenyn, New York (internet)

Typiskt skyltfönster, Tiffanys, Femte avenyn, New York (internet)

Published in: on 2010/04/04 at 08:53  Kommentera