Inlägg 2.280: 29 nov 1970

Hemresearbetsmomentsavbetandet

Vid 15-tiden hade vi sett allting inom vettigt gångavstånd. Vi satte oss i bilen och tittade på kartan och på regnet, som liksom under resten av dagen höll uppe – fast nätt och jämnt.

”Ska vi ta en liten sväng söderut så länge vi ändå har bilen”, frågade jag Ed. Det är så man formulerar en fråga om man vill att ens egen önskan skall framgå.

Och det gjorde den: ”Javisst, men inte för långt. Vi måste passa planet.”

Och så gav vi oss ut på en liten rundtur ner till Caracasbukten som vi med nöd hade kunnat urskilja genom flygfönstret. Tio kilometer bort från Willemstad trodde vi oss skönja en vattenyta långt bort till höger och beslöt att det var just Caracasbukten. Därmed kunde vi säga att vi hade sett hela ön och vände nosen mot flygplatsen. Det var lätt att hitta dit trots alla de olika vägar som krävdes – i varje vägskäl stod det nämligen en pil mot flygplatsen.

Hertz fick 56 kronor netto efter min tioprocentiga rabatt, och de efterskänkte mig bensinkostnaden. Fast jag undrar om den inte fortfarande var så låg att alla fick den inkluderad i bilhyran.

Kvittot på bilhyran, Flygplatsen, Curaçao (1970)

Kvittot på bilhyran, Flygplatsen, Curaçao (1970)

Så kom incheckningen med allt det vanliga. Vi fick sitta ihop på planet, fast det gick en mittgång mellan våra stolar. Jag tyckte inte mycket om att sitta intill mittgången, för jag fick då en puff i armen varje gång någon passerade mig, med det var egentligen bara när jag ville sova som det spelade någon roll.

Våra ombordstigninngskort, Curaçao (1970)

Våra ombordstigninngskort, Curaçao (1970)

Vi fick också betala en flygplatsskatt på 6 Antilliska floriner var. Dem ville Ed betala, för han hade hade en del sådana kvar i fickan. Dessa 12 floriner motsvarade 34 kronor – vilket hade räckt till för en rijstafel för oss båda på restaurang Havsutsikten i Kralendijk.

Våra flygplatsskattekvitton, Curaçao (1970)

Våra flygplatsskattekvitton, Curaçao (1970)

Vår väska fick sitt adressband och den var nöjd med det.

Registreringsbandet för vår polletterade väska, Curaçao (1970)

Registreringsbandet för vår polletterade väska, Curaçao (1970)

Och här är KLM:s kuvert för våra flyghandlingar.

Omslaget till våra flygbiljetter, Curaçao (1970)

Omslaget till våra flygbiljetter, Curaçao (1970)

Vi hade sedan gott om tid att gå till den skattefria butiken och köpa oss en literflaska Smirnoff vodka för 7,69 kronor och en literflaska J&B skotsk whisky för 9,78 kronor. Det var dyrt men troligen billigare än i butikerna i Nya York. All spriten köpte vi för Eds pappa, som nyttjade dylika varor.

Vårt kvitto på en liter Smirnoff vodka, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (kvitto)

Vårt kvitto på en liter Smirnoff vodka, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (kvitto)

Vårt kvitto på en liter J&B skotsk whisky, Flygplatsen, Curaçao (1970)

Vårt kvitto på en liter J&B skotsk whisky, Flygplatsen, Curaçao (1970)

På planet fick vi en riktigt god middag med kalops på kalvkött. Ed och jag åt aldrig så god mat – där vi brukade gå hade de aldrig kalvstek på matsedeln. Vi borde flyga oftare.

Vår middagsmatsedel på planet (1970)

Vår middagsmatsedel på planet (1970)

Det kändes skönare än vanligt att komma hem den här gången, och vädret i Antillerna var troligen orsaken. Inte förrän många år senare fick jag nys om att november och december är just den tid på året då det är ‘ostadigt väder’ i de Nederländska Antillerna. Vi hade alltså valt mitten av den regnigaste årstiden för vårt besök!

Efter buss och tunnelbana kom vi hem i tid för mig att med näppe hinna sätta papper i skrivmaskinen och slå ner ‘Nya York den 29 november 1970. Kära pappa!’ före tolvslaget. Det kunde inte ha gått bättre.

Annonser
Published in: on 2014/08/24 at 06:27  Kommentera  

Inlägg 2.279: 29 nov 1970

Willemstadsruntvandringsknäppandet

När Drottning Emmabron hade lagts i sin helt öppna position kunde de väntande båtarna lätt passera, och här kom det ett lokalt passagerarfartyg. Först trodde vi att det var samma båt som vi tidigare hade sett vid piren i Kralendijk, men det var det helt uppenbart inte. Vi kunde bara gissa om det hade kommit från Aruba, Venezuela eller från någon mera avlägsen ö.

Ett fartyg passerar den nu helt öppna Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

Ett fartyg passerar den nu helt öppna Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

För att hjälpa fotgängare att snabbt komma över sundet när Drottning Emmabron var öppen – det kunde ta en halvtimme för många fartyg att passera – så fanns det en färja att ta till. Vi tyckte att den såg ut att ha kommit från Hong Kong, vilket förstås inte alls var fallet. Den gick uppenbarligen alltid i trafik, även när Drottning Emmabron inte vreds öppen. Bra också för dem som föredrog en uppfriskande sjöresa framför en spikrak trottoar.

Fotgängarfärjan intill Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

Fotgängarfärjan intill Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

När Ed och jag gick över Drottning Emmabron gungade faktiskt pontonerna – Ed sade att han kände sig sjösjuk därute, men han lät sig i alla fall fotograferas på bron. Bakom honom kunde jag se den kommande befrielsen från trafikeländet, som pontonbron ställde till på vardagarna – en ny, oändligt hög bro, som år 1974 skulle komma att invigas som Drottning Julianabron.

Ed på Drottning Emmabron med den blivande Drottning Julianabron i bakgrunden, Willemstad (1970)

Ed på Drottning Emmabron med den blivande Drottning Julianabron i bakgrunden, Willemstad (1970)

Det var en jättetur att vi själva tog en bild av torghandeln längs en av de centrala kajkanterna på denna regniga söndag, för annars skulle inte ens jag själv ha trott på det oändligt stora varuutbudet nästan helt utan kunder.

Torghandel på en kaj, Willemstad (1970)

Torghandel på en kaj, Willemstad (1970)

Så som på dessa vykort och denna broschyrbild skulle det ha sett ut här på kajen om solen hade varit framme – men det var den ju inte alls för oss.

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (vykort)

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (vykort)

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (vykort(

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (vykort(

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (broschyr)

Torghandel på en kajkant, Willemstad, 1970 (broschyr)

Här på min egen bild hjälps man åt att baxa en fruktbåt på plats vid kajen. Som syns hade den bananer till salu, precis som fruktbåten vid kajen i Kralendijk.

En fruktbåt hjälps på plats vid kajen, Willemstad (1970)

En fruktbåt hjälps på plats vid kajen, Willemstad (1970)

För att avsluta kajbilderna kommer nu två broschyrbilder av en annan av Willemstads kajer, sedd i strålande sol från två olika håll.

En annan kaj, Willemstad, 1970 (broschyr)

En annan kaj, Willemstad, 1970 (broschyr)

Samma kaj, sedd tvärs över Drottning Emmasundet, Willemstad, 1970 (broschyr)

Samma kaj, sedd tvärs över Drottning Emmasundet, Willemstad, 1970 (broschyr)

Denna butik hade ett klockspel som jag tyckte var vackert på väggen. Hur det lät fick vi inte höra.

Fint klockspel på en butiksvägg, Willemstad (1970)

Fint klockspel på en butiksvägg, Willemstad (1970)

Ed på trappan upp till denna fina byggnad med en mycket officiell prägel.

Ed på trappan upp till en vacker byggnad, Willemstad (1970)

Ed på trappan upp till en vacker byggnad, Willemstad (1970)

Jag själv framför en intressant byggnad med namnet ‘El Louvre’, som jag inte kan hitta ett ord om.

Står framfö El Louvre, en intressant byggnad, Willemstad (1970)

Står framfö El Louvre, en intressant byggnad, Willemstad (1970)

Denna gata med små sammanpackade bostadshus bönade att bli fotograferad.

Gata med små sammanpackade bostadshus, Willemstad (1970)

Gata med små sammanpackade bostadshus, Willemstad (1970)

Slutligen en underbart vacker modern skulptur i utkanten av Willemstad. Fåglarna symboliserade de sex fria medlemmarna i de Nederländska Antillerna.

Vacker modern skulptur i eller utanför Willemstad (1970)

Vacker modern skulptur i utkanten av Willemstad (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:27  Kommentera  

Inlägg 2.278: 29 nov 1970

Broförbindelseavbrottsförehavandet

En liten kartbild av centrala Willemstad, tagen ur en broschyr. På den har jag prickat in hur vi kom in till staden från vår morgontripp ute på den regniga och leriga landsbygden. Vi kom på Bredgatan (hol. Breedestraat) och skulle köra över bron till centrum, som helt uppenbart låg på andra sidan vattendraget. Man fick inte svänga till vänster för att komma över bron – vi blev tvungna att köra fram till och runt en rondell för att sedan kunna svänga till höger över bron.

Karta över centrala Willemstad, 1970 (broschyr)

Karta över centrala Willemstad, 1970 (broschyr)

Bron flöt bokstavligen på vattnet och kallades Drottning Emmabron. Det var en pontonbro, och det var något som jag aldrig hade sett förut. Den måste vi ta oss en titt på, men först ville magen ha frukost.

På andra sidan bron var vi åter på Bredgatan, och ingenting där var öppet. Vi svängde till vänster på Kolumbusgatan (hol. Columbus Straat), och ingenting där var öppet. Först när vi hade svängt till höger för att undvika att köra ut ur staden på en annan bro såg vi intill postkontoret en sylta med neonljus som visade att den var öppen. Nu fick vi äntligen dagens första mat.

Efter frukosten strövade vi runt i Willemstad till fots, och här ger jag upp kronologin. Bilderna från Willemstad kommer nu som det passar utan hänsyn till hur vi gick och ofta utan att veta vad det var som vi fotograferade. Jag lägger också in en del av våra vykort och broschyrbilder som vi tog med oss hem, för vi hade ett minst sagt uselt fotograferingsväder. Håll till godo med röran!

Först återvänder vi till pontonbron. Den vilade på ett femtontal pontoner och var den enda förbindelsen för bilar mellan Willemstads två halvor, Punta och Otrobanda, om man inte ville köra 15 kilometer runt en enorm havsvik som bildade en sjö innanför huvudstaden. Nu på den regniga söndagen var det nästan ingen trafik, men vi kunde tänka oss hur det såg ut på en vardagsmorgon. Bilhjulspåren på bron visar varför vi inte kunde göra en vänstersväng för att komma över bron.

Drottning Emmabron, Willemstad, 1970 (broschyr)

Drottning Emmabron, Willemstad, 1970 (broschyr)

På våra egna bilder ser du bron från gatunivån, och på den första står Ed uppe på bron. Pontonen längst till vänster på bilden hade en båtmotor och en manövreringskabin, för så snart ett fartyg behövde passera svängde man hela bron åt sidan, och alla pontonerna guppade med på vågorna.

Ed på Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

Ed på Drottning Emmabron, Willemstad (1970)

Denna bild tog jag från samma plats. Här ser du hitändan på bron, vilande på den motoriserade pontonen, på väg åt höger för att lämna plats för fartygstrafiken.

Drottning Emmabron på väg till att bli öppen för fartygstrafik, Willemstad (1970)

Drottning Emmabron på väg till att bli öppen för fartygstrafik, Willemstad (1970)

Den här broschyrbilden visar bron på väg till sin öppna position för att släppa förbi fartygstrafik. Du ser bron från sitt landfäste på den västra sidan.

Drottning Emmabron under öppning, sedd från det västra landfästet, Willemstad (1970)

Drottning Emmabron under öppning, sedd från det västra landfästet, Willemstad (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 2.277: 29 nov 1970

Lervällingsfaromomenten

Precis som på Aruba fanns det fullt med vilda eller förvildade djur överallt ute på slättlandet. En skillnad var dock att de verkade mycket mera folkskygga här. Vi såg dem alltid på flera hundra meters håll, men aldrig någonstans nära landsvägen. Det kanske berodde på att det bodde mycket mera folk på Curaçao och att de därför hade det lättare att komma över mat här än på Aruba.

Jag ville veta vad det var för djur, för ibland såg det ut att vara getter och ibland åsnor. De ser ju inte alls likadana ut, men på långt håll och i detta disiga och dystra väder kunde de vara vad som helst. Jag stannade bilen intill en grupp djur på några hundra meters avstånd och helt enkelt stegade bort mot dem.

Ville komma litet närmade de vilda djuren, Curaçao (1970)

Ville komma litet närmade de vilda djuren, Curaçao (1970)

Men så snart de såg mig komma närmare så gav de sig iväg – och så blev det ingenting av den utforskningen. En stund senare fick jag möjligen mitt svar. Här var det någon sorts getter, synbarligen inom taggtråd, som höll sig så torra de kunde under det utstickande halmtaket på ett litet hus av någon sort. Det regnade inte, men efter fyra dagar av ösregn är man nog rätt blöt om man är en uteget, så det var rätt förklarligt att de sökte hålla sig torra.

Getter söker skydd mot regnet, Curaçao (1970)

Getter söker skydd mot regnet, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land gick till på samma sätt som det hade gjort på Aruba. Det måste ha funnits grottor med spruthål här också, men vi hittade inga – och vi sökte inte heller frenetiskt efter dem, för vi hade ju redan sett och fotograferat sådana tidigare. Ed står på andra sidan som jämförelseobjekt.

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Mötet mellan hav och land, Curaçao (1970)

Och här står jag själv på ett annat ställe vid samma stormiga kust, och det får bli avslutningen på bilderna av Curaçaos landskap så som vi upplevde det under dessa uschla väderförhållanden.

Står och beundrar vår sista landskapsbild från Curaçao (1970)

Står och beundrar vår sista landskapsbild från Curaçao (1970)

Vid ett tillfälle frestades vi att ta av på en obelagd sidoväg, men där satt flera bilar fast med hjulen djupt nere i leran, så vi svängde tillbaka till den säkra asfalten så fort vi kunde. Men den hade också sina problem. På många håll vällde det riktiga bäckar av brunt regnvatten tvärs över asfalten, och flera bilar hade slirat i leran och glidit av vägen och fastnat i sanden därutanför. Hur vi klarade oss så bra vet jag inte – vi hade nog bara tur.

Och så kom vi till Curaçaos huvudstad Willemstad, vilket kändes gott, för vi hade fått nog av Curaçaos landsbygd efter fyra dagars ihållande regnväder. Vi sökte efter ett ställe där vi kunde få frukost – klockan var redan 11.00 – och där parkerade vi bilen.

Har parkerat vår bil så att vi kunde gå omkring till fots, Willemstad (1970)

Har parkerat bilen intill ett frukostställe, Willemstad (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.276: 29 nov 1970

Söderhavssolstabilitetsdikesgrävningsobehövligheten

Vi var hungriga trots förfrukosten – apelsinsaften ombord – och det fanns ett kafé på flygplatsen. Skulle vi, eller skulle vi börja med att få vår hyrbil? Vi valde att försäkra oss om bilen och att tänka på magen efteråt. Men när vi hade fått vår bil och kört iväg i den så glömde vi totalt bort magen, så den fick ingenting förrän den påminde oss framemot lunchdags.

På Hertz talade de om att det hade regnat nästan oavbrutet i fyra dagars tid alltsedan onsdagen och att vägarna var rätt åtgångna vid det här laget – det skulle vi också få uppleva. Vi kom att se många bilar som satt fast i djupa pölar på vägen och ibland även vid sidan av vägen. Hertz måste ha tryckt detta specialomslag till sin prislista som en varning att köra försiktigt i dag ute på Curaçaos vägar.

Hertz prislista med specialomslag, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (omslag)

Hertz prislista med en bil i diket som dekoration, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (omslag)

De gav oss en Volkswagen – grå den här gången – och också den här totalt omöjliga kartan över Curaçao, men tillsammans med den schematiska kartan från flygplanet var vi tillräckligt behjälpta.

Hertz karta över Curaçao, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (broschyr)

Hertz karta över Curaçao, Flygplatsen, Curaçao, 1970 (broschyr)

Den röda linjen med pilindikeringar på kartan visar hur vi i stora drag åkte, med början och slut vid flygplatsen. De flesta bilderna från landsbygden tog vi alldeles i början, längs den nordvästra kusten.

Det kom väl en duggskur då och då, men för det mesta hade det regnat färdigt redan innan vi landade. De asfalterade vägarna var i gott skick, bortsett från ställen där vattenavrinningen av någon anledning inte fungerade som tänkt. Om man låter kanterna på körbanan vara högre än vägens mitt på ett ställe där en utförsbacke övergår till att bli en uppförsbacke, då uppstår det vid regn en pöl av oanad storlek. Utan att vara ett geni på motorfordon så visste jag redan då av erfarenhet att det kunde bli kortslutning om vattnet nådde upp till vissa elgrunkor långt ner under motorn, särskilt på äldre bilar. Vi passerade därför flera ‘äldre’ bilar som bara satt och väntade i en pöl mitt på stora vägen.

Det intressantaste stället för oss på asfalterad väg var det som syns på denna bild. Hur fortsatte vi därifrån? Jo, vi bara körde rätt igenom det hela, men mycket sakta.

Stora vägen, Curaçao (1970)

Stora vägen, Curaçao (1970)

Detta elände behövde vi inte köra igenom – det var den vilda naturen rätt intill asfaltvägen. Lägg märke till den lilla floden med regnvatten mitt i bilden – sådana floder korsade vägen överallt, för det fanns inga diken och dikesbroar någonstans. Det skall nämligen inte regna såhärpass mycket på Curaçao.

Den vilda naturen alldeles untill asfaltvägen, Curaçao (1970)

Den vilda naturen alldeles untill asfaltvägen, Curaçao (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 2.275: 29 nov 1970

Flygvärdinneuppgiftsuppfyllandebrådskan

Så snart vi hade kommit upp på 1.000 meters höjd och planet hade lagt sig någorlunda horisontellt satte springandet med apelsinsaftsbrickan igång. Det gällde att få 50 otörstiga morgonstrupar att klunka ner en skvätt syrlig vätska som förfrukost, och att göra det på två röda minuter. Nästan alla på planet hade genomgått denna övning minst en gång tidigare – fast det fanns förstås en båt att ta till Bonaire, för den hade vi ju sett vid piren i Kralendijk. Men troligen var alla här ombord utflugna.

”Skall ni stanna i Curaçao”, frågade så en röst, och när vi nickade ‘ja’ så stack rösten till oss ett par boschyrer och stack vidare. En var uppenbart avsedd att klistras fast på kofångaren därhemma som reklam för folk som inte hade en aning om vad en Curaçao var för något.

Reklam att klistra fast på vår obefintliga bil därhemma, 1970 (broschyr)

Reklam att klistra fast på vår obefintliga bil därhemma, 1970 (broschyr)

Den andra broschyren hade en stiliserad karta över Curaçao, och den kunde ju komma till nytta för oss. På den kunde vi urskilja flygplatsen mitt på ön och huvudstaden Willemstad i dess södra del.

Stiliserad karta över Curaçao, 1970 (broschyr)

Stiliserad karta över Curaçao, 1970 (broschyr)

Och så fick man kasta sina tomma plastglas in i en öppen säck som snabbt gled bakåt i mittgången. Men man skulle samtidigt kasta en blick ut genom fönstret, för nu hade vi redan kommit till Curaçao. Vi visste det ju inte, men vattnet längst till vänster var en vik som hette Caracasbukten. Tack Ed för denna inbjudande bild. Det föreföll som om Curaçao bjöd på betydligt sämre väder än Bonaire. Vi såg fram emot tio timmar här med en viss tveksamhet.

Curaçaobukten sedd från planet (1970)

Caracasbukten sedd från planet (1970)

Så svängde planet till höger och korsade den smala ön och svängde sedan igen för att kunna visa upp det hemska vädret på flygplatsen också för oss som satt på höger sida i planet.

Curaçaoflygplatsen sedd från planet (1970)

Curaçaoflygplatsen sedd från planet (1970)

Först när vi hade blivit behörligt skrämda vid denna åsyn för att kunna uppskatta pilotens skicklighet med spakarna drog han i dem och gjorde en helomvändning med planet liggande helt på sidan, innan han nätt och prydligt landade i Doktor Albert Plesmans lufthamn. Det kändes skönt att komma till en flygplats med en läkare efter denna äventyrliga tripp från Bonaire – tills vi fick veta att han inte alls var en läkare utan en teknonogie doktor och aviator som år 1919, alltså hela 51 år tidigare, hade grundat flygbolaget KLM. Vi hade missat hans byst på Schiphol flygplats i våras.

Byst av Doktor Albert Plesman, Shiphol Flygplats, Amsterdam (internet)

Byst av Doktor Albert Plesman, Shiphol flygplats, Amsterdam (internet)

När vi rullade fram till terminalen höll regnet upp. Det verkade hoppfullt. Kanske vi skulle få en trevlig dag här med mycket att se.

Flygplatsbyggnaden, Curaçao (1970)

Flygplatsbyggnaden, Curaçao (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:23  Kommentera  

Inlägg 2.274: 29 nov 1970

Bonaireavlyftningen

Upp i ottan, vilket är förfärligt fram tills man är uppe och ute. Då är det härligt – såvida det inte är vinter eller mörkt, för då fortfar det att vara förfärligt. Vi hade velat betala för rummet redan på kvällen, men de var vana vid tidiga avresor och ville vinka av oss med räkningen.

Sidan 1 av rumsräkningen från hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Sidan 1 av rumsräkningen från hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Sidan 2 av rumsräkningen från hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Sidan 2 av rumsräkningen från hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Allt var i sin ordning, närapå. Ett par siffror kom på fel rad på sidan 2, inget problem. Frukosten på 5,50 antilliska floriner den första morgonen glömde de bort att lägga in på sin plats, så den kom med som ett 3,00 dollars tillägg längst ner på sidan 2, vilket var omräknat så rätt som det kunde vara. Hela hotellräkningen löd på 75,60 dollar eller 391 kronor, vilket jag betalade med amerikanska kontanter.

Portieren ringde efter en taxi, och i den satt det redan en annan passagerare. Vi var snart vid flygplatsen, och där kryllade det av folk, precis som när vi anlände till Bonaire. Då förundrades vi av att så många människor hade kommit dit för att möta oss. Nu var vi själva där för att möta dem som skulle anlända med morgonens första plan från Curaçao!

Flygplatsterminalen från gatusidan, Bonaire (1970)

Flygplatsterminalen från gatusidan, Bonaire (1970)

Incheckningen var som för det mesta enkel och smärtfri. Inga bestämda platser på plandet – det var som att åka buss och sätta sig där det fanns plats.

Våra ombordstigningskort, Bonaire (1970)

Våra ombordstigningskort, Bonaire (1970)

Och här är polletteringslappen för vår lilla resväska.

Identifikationslappen för vår resväska, Bonaire (1970)

Identifikationslappen för vår resväska, Bonaire (1970)

Snart anlände vårt plan från Curaçao. Kom vi själva verkligen hit såpass tidigt på måndagsmorgonen? Ända från Aruba med mellanlandning på Curaçao? Nåja, det spelade ju ingen roll. Ed var för övrigt så sömnig att han inte ens brydde sig om planet som landade bakom hans rygg.

Vårt plan flyger in och Ed bryr sig inte om det, Bonaire (1970)

Vårt plan flyger in och Ed bryr sig inte om det, Bonaire (1970)

Inte en enda passagerare steg av planet, så det hade förstås inte kommit hit i trafik utan bara från hangaren på Curaçao – här på Bonaire fanns det ingen hangar, och de kunde ju inte ha låtit planet stå ute hela natten. Det kunde ju ha kommit regnbyar och annat elände. Nu var planet torrt och fint och rent.

Vi fick snart gå ombord, och det fanns gott om plats. Genom fönstret fick vi ett ovanligt bra fotografi. På det ser man landningsbanan klart och tydligt. En ganska rak landsväg passerar nära hitändan av den, och den vägen hade vi sett i detalj på onsdagen ledande våra cyklar. Den vägen ledde rakt in till Julianaplatsen (#15). Man kan också se Kralendijks lilla pir (#4) och så naturligtvis den obebodda ön Lilla Bonaire i bakgrunden.

Kralendijk och Lilla Bonaire genom flygplansfönstret (1970)

Kralendijk och Lilla Bonaire genom flygplansfönstret (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 06:22  Kommentera  

Inlägg 2.273: 28 nov 1970

Dagsenformighetskvällsnöjsamhetsavslutningen

Vid 12-tiden gav vi oss ut igen i det trista vädret. Vi gick som för det mesta ner till stranden och följde den söderut mot piren, som på något sätt verkade att tjäna som stadens hjärta. Med förvåning fann vi att fruktbåten låg där på samma ställe som under gårdagen, och försäljningskillen ombord sade att de var där varje dag – även söndagar – utom när det var stormigt väder. Som tack för den upplysningen köpte jag sex bananer, och det blev vår lunch även i dag.

I brist på andra idéer gick vi igen söderut förbi alla de officiella inrättningarna – och radiomasterna – men nu fortsatte vi och kom till Flamingohotellet med sin cykelkällare. Nej, vi gav oss inte på det nöjet igen utan svängde till höger och fick en bra vy ut över havet och hotellets badbrygga.

Badbryggan på Flamingo strandhotell, Kralendijk (1970)

Badbryggan på Flamingo strandhotell, Kralendijk (1970)

På något sätt passerade eftermiddagen, och framemot 18-tiden gick vi över till restaurang Havsutsikten (#24) för vår sista måltid där. På vägen dit tog Ed en bild av den enda sol vi hade sett på hela dagen, och det var han som ville ha mig med på bilden.

Poserar för Eds kamera vid stranden, Kralendijk (1970)

Poserar för Eds kamera vid stranden, Kralendijk (1970)

Den middagen minns jag så väl, för värden satte sig ner vid vårt bord ett tag för att bara prata. Han berättade att han en gång i tiden hade drömt om att komma till Amerika och hade då rest till Miami för att se hur det skulle vara att ha en restaurang där. Det hade nog gått bra, men han längtade efter friheten här nere på Bonaire så mycket att han reste hem igen. Men han var glad över att han hade gjort försöket, för nu längtade han ingenstans. Nu trivdes han här och var nöjd med livet.

Jag slog på stort och tog stuvad hummer och Ed tog en fläskkotlett. Skulle vi ta vin till maten? Vi bestämde oss för nej, vilket var klokt gjort för att inte somna under filmen efteråt.

Vår måltidsnota, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vår måltidsnota, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Biografen Cine Carib (#17) låg nära restaurangen – eftersom allting låg nära i Kralendijk – i en liten gränd från Kyrkovägen, och när vi kom dit en kvart före klockan 20 för att få bra platser var vi nästan de enda där. Biolokalen var liten men modern och välutrustad – litet annat än de två hopsydda vita lakanen som tjänade som filmduk i missionshuset i Gusum när de visade film på lördagskvällen i min då nioåriga tillvaro. Vår lilla bio fylldes på dessa 15 minuter nästan till kapacitet.

Så introducerade Orson Welles kvällens film, som vi faktiskt kom att tycka riktigt bra om. Jag tänkte lägga in ett litet avsnitt ur den här, men när jag såg att den fanns tillgänglig i sin 90 minuter långa helhet, så får du avnjuta filmen om du bara klickar här. Vi kunde läsa texten på spanska, men du får dessvärre klara dig utan svensk översättning.

Published in: on 2014/08/24 at 06:21  Kommentera  

Inlägg 2.272; 28 nov 1970

Kinematografilördagskvällsfördrivandet

Det fanns egentligen inte mycket annat av intresse i lokaltidningen – bortsett från ett förslag för oss om hur vi kunde fördriva lördagskvällen. Hur skulle det vara att gå på bio? Inte för att se någon dokumentärfilm om Bonaire – nej, vi var faktiskt helt färdiga med Bonaire vid det här laget. Men det satt två bioannonser i tidningen, och den enda som gällde nu på lördagskvällen var denna:

Annons för filmen 'Vackert, Brorsan', Kralendijk, 1970 (tidning)

Annons för filmen ‘Vackert, Brorsan’, Kralendijk, 1970 (tidning)

Den hade haft sin premiär i Nya York i februari månad och hade alltså hittat hit till Bonaire inom tre kvarts år – inte illa! Till Sverige skulle det ta 5 hela år, och där skulle filmen komma att heta ‘Vackert, Brorsan!’, men detta visste jag ju ingenting om när jag såg annonsen och visade den för Ed.

”Här har vi något att göra i kväll. Visste du om den här filmen?” – Jag hade aldrig hört talas om den, men jag läste inte alltid nöjesannonserna så noga. Nej, den hade också förbigått Ed.

De två huvudrollerna spelades av två män – bara det var ju lockande – Gene Wilder och Donald Sutherland, och filmen utspelades just före den franska revolutionen år 1789. Orson Welles var också med på ett hörn – han var den förklarande rösten som behövdes som hjälp för dem i publiken som inte själva hade upplevt den tiden.

”Om vi äter middag klockan 18 så hinner vi se filmen och ändå komma till sängs vid 22-tiden. Vi måste ju upp klockan 05 i morgon bitti”, sade jag, som om inte Ed själv kunde räkna ut allt detta.

En lustig detalj i annonsen var att filmen var barnförbjuden – ‘No ta admiti mucha’ – vilket jag skulle ha gissat, trots att ‘mucha’ på spanska betyder ‘mera’ och inte ‘barn’. Men alltsedan jag hade sett frasen ‘damas, caballeros y mucha’ i annonsen för La Sonrisa begrep jag att ‘mucha’ betyder ‘barn’ på papamiento.

Alla biljetter, troligen bortsett från första bänkraden, kostade 2,79 kronor, vilket var ett hyggligt pris.

Tack vare den lilla lokalblaskan var kvällen nu väl omhändertagen.

Om vi hade varit kvar här i Kralendijk tre dagar längre – vilket gud förbjude – så hade vi i stället fått nöja oss med denna film:

Annons för filmen 'Tarzans magiska källa', Kralendijk, 1970 (tidning)

Annons för filmen ‘Tarzans magiska källa’, Kralendijk, 1970 (tidning)

‘Tarzans magiska källa’ var en film från år 1949 med Lex Barker, och den skulle ju ha varit gammal skåpmat i motsats till vad vi nu skulle få se – och därför sade annonsen att två personer kunde komma in på samma biljett. Och den filmen var också barnförbjuden, vilket verkade underligt – jag hade då sett många Tarzanfilmer som liten tonåring. Men för oss nu var ju denna film något helt oväsentligt, för på tisdag kväll skulle vi redan ha varit hemma i Nya York i två dagars tid.

Published in: on 2014/08/24 at 06:20  Kommentera  

Inlägg 2.271: 28 nov 1970

Papiamientoläsövningsexperimentet

Vi sov länge och gott på lördagsmorgonen, och när vi sedermera vaknade gick vi inte upp. Vid det här laget hade vi gjort allt som kunde göras i Kralendijk, och vi såg nu fram emot Curaçao, ön nummer tre på vår lilla semester.

Därute var det regndigert och vått på marken, så det måste ha regnat en del under natten. Vi lät dem på Superhörnan (#41) veta att vi skulle resa hem nästa morgon, och då kom de med en kanelbulle till oss var som avskedsgåva. Det tyckte vi var väldigt rart av dem – vi hade ju bara ätit frukost där fyra gånger.

Och det var inte allt. Vi hade hela veckan ätit annan mat hos dem än kanelbullar, men bullen som vi fick i present var så underbart god att vi genast beställde en till för oss var, och det ovanpå hela den vanliga frukosten – och deras presentbulle!

Sedan strövade vi omkring litet mållöst i den lilla staden och inom räckhåll till hotellrummet, just ifall regnet skulle braka löst. Jag köpte en lokal dagstidning – den visade sig vara en veckotidning men såg ut precis som en dagstidning – och när vi till slut fick tillfälle att titta i den på rummet, så var den faktiskt värd sin slant. Tidningen var skriven huvudsakligen på engelska, men en stor del också på holländska och papiamento, öarnas eget blandspråk, som jag tidigare har berört (se inlägg 2.247).

Det bästa i hela tidningen var denna annons på papiamento. Det var en vanlig fyrkantig tidningsannons – kurvaturen har jag själv skapat med en sax för att göra det hela litet festligare.

Annons på papiamento i lokaltidningen, Bonaire, 1970 (tidning)

Annons på papiamento i lokaltidningen, Bonaire, 1970 (tidning)

Man kan tycka att ett språk som är hopsatt av fem europeiska språk borde vara rätt förståeligt, men av den långa frasen i mitten kan jag inte fatta mer än ett ord här och där, hur mycket jag ens försöker. Det är nog de afrikanska låneorden i papiamenton som gör det obegripligt.

Googles översättare identifierar språket som galiciska – talas i nordvästra hörnet av Spanien – och det skall vara besläktat med portugisiskan men tillämpa spanska stavningsregler. Utan att ha tillgång till papiamento översätter Google frasen till svenska som om den hade varit skriven på galiciska, och här är resultatet:

‘Bra Pacus säger förtroende Unda bra av Hajas tur loque bra ändamåls i prijs Abou Artiklar och säger god kvalitet.’

Även om annonsen var lockande och vi hade massor av tid till förfogande så gick vi ändå inte till La Sonrisa. Trots språkförbistringen förstod vi att de sålde hängslen, slipsar, och framför allt skor skor skor, och av det behövde vi ingenting.

Published in: on 2014/08/24 at 06:19  Kommentera  

Inlägg 2.270: 27 nov 1970

Avskedmiddagsintagandet

I motsats till den förra bilden (på inlägg 2.269) hade fotografen av vykortsbilden här nedan använt ett normalobjektiv. Han hade stått ett femtiotal meter längre till höger och riktat sin kamera litet mera åt vänster. På så vis hade han fått med hela strandlinjen inne i bukten. Den stora byggnaden längst till vänster på panoramabilden syns i mitten på vykortet, och radiomasterna på panoramabilden är helt bortretuscherade på vykortet.

Bukten norr om Kralendijk, 1965 (vykort)

Bukten norr om Kralendijk, 1965 (vykort)

Vi fortsatte en bit förbi de två fotografernas domäner, och sedan blev allting mera industriellt. Bland annat gick vi förbi det stora distillationsverket (se inlägg 2.252), som vi hade stannat bilen intill under vår första dag här. Då jäktade vi litet grann, men nu hade vi all tid i världen för att titta ordentligt på det – och nu brydde vi oss inte ett skvatt om det.

Strax därefter slutade staden, landsvägen kom ner till stranden och då var det roliga slut. Vi gick tillbaka på stora vägen och hade den nästan helt för oss själva, just som när vi körde bil på den. Vi vilade upp på rummet i ett par timmar efter vår omkring 10 kilometer långa exkursion, och sedan bytte vi om till middag – svarta jeans och khakibyxor – för nu skulle vi för en gångs skull pröva på ett mera högklassigt matställe än vår älskade Havsutsikt.

Det blev Mona Lisa (#25) på Bredgatan alldeles intill vårt hotell. På dagarna var det hermetiskt tillbommat med båda de två dörrarna och det enda fönstret helt täckta av tjocka träskivor på gångjärn. Men nu på kvällen var allt öppet för världen, det doftade gott och vibrerade av liv. Nåja, kanske inte direkt så, men vi var i alla fall inte de enda gästerna där. Jag måste nu tillgripa en internetbild, för jag har själv ingen bild alls av Mona Lisa.

Restaurang Mona Lisa, Kralendijk (internet)

Restaurang Mona Lisa, Kralendijk (internet)

Vi åt en härlig middag och drack för ovanlighetens skull även en flaska vin till maten. En hela eller en halva? Det avslöjar jag för anständighetens skull inte.

Vi hade visserligen en dag kvar på Bonaire, men detta var vår officiella avskedsmiddag. Att äta ett riktigt fint middagsmål någon gång då och då tyckte både Ed och jag vara mera givande än att ha det till vana. Nu uppskattade vi varje detalj. Och att vi sedan fick hjälpas åt att navigera oss förbi de tre husen tillbaka till hotell Rochaline gjorde kvällen bara festligare.

Vår avslutningsdag hade varit underbar alltigenom, regnet på morgonen, bananlunchen på piren, långpromenaden på eftermiddagen, och den festliga måltiden på kvällen. Nu fick den lilla extradagen därefter bli till vad den ville.

Published in: on 2014/08/24 at 06:18  Kommentera  

Inlägg 2.269: 27 nov 1970

Eftermiddagsutforskningsvandringen

Eftersom dagen nu hade blivit så fin, ville vi vara utomhus så mycket det gick. Men allt vad hav och strand och bad hette hade vi helt gett upp att ens tänka på.

”Ska vi ge oss av norrut längs stranden”, föreslog jag, ”nu när vi inte har mer att hämta här nere i sydändan? Man vet ju aldrig vad man kan stöta på däruppigenom.”

Vi var rätt klädda, så vårt besök på hotellrummet blev kort. Och sedan ville Ed gå till banken (#21) för att växla litet pengar, så att vi hade nog för veckoslutet. Han var nu daglig stamkund där och tjenis med hela personalen, både bankdirktören och sekreteraren. Det var som vanligt bankdirektören som växlade Eds 20-dollarssedel till de vanliga 103 kronorna i antillerfloriner.

Eds växlingsnota för 20 dollar, Kralendijk (1970)

Eds växlingsnota för 20 dollar, Kralendijk (1970)

De beundrade nog oss som kunde klara vårt turistliv på 100 kronor om dagen, för de måste ha antagit att det inkluderade också vårt hotellrum. Men ack nej, den räkningen skulle komma på slutet, i dollar, och med dollar skulle den komma att betalas.

Så började vi traska norrut, på vägen längs stranden. Efter några minuter passerade vi stadens antagligen enda läkarmottagning (#39). Den låg i ett litet prydligt hus med utsikt över havet, precis som alla de andra små husen längs stranden. Dessa var en grad finare än de ‘kåkar’, som vi hade vandrat runt bland under gårdagen. Vi visste redan – från vad som stod att läsa på vykorten som vi hade skickat iväg – att husen längs stranden ägdes och beboddes av gamla fiskare. Detta framgick även av att det låg en liten eka uppdragen på stenstranden framför vartenda hus.

Ekor tillhöeande famla fiskare i dessa hus, Kralendijk, 1970 (vykort)

Ekor tillhöeande famla fiskare i dessa hus, Kralendijk, 1970 (vykort)

På den här bilden kommer en av dessa fiskare hem efter en sväng med utbordaren för att dra upp kvällsmaten. Den bilden klippte jag ut ur en broschyr, för själva såg vi aldrig den scenen – vi var ju där mitt på dagen.

Gammal fiskare kommer hem efter sin fiskerunda, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Gammal fiskare kommer hem efter sin fiskerunda, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Vi hade tänkt ta en panoramabild av Kralendijk bakom oss, och ju längre bort vi kom på den rundade stranden, desto bättre blev förstås panoramat. Fast bara tills vi rundade en udde, som av någon naturanledning fick stranden att vika av inåt för att bilda en ny jättebukt. Och sedan kunde vi inte alls se staden längre. Så i stället för vår otagna panoramabild får vi nu nöja oss med en broschyrbild av denna nordligare jättebukt. Den bilden hade tagits med vidvinkelobjektiv, vilket gjorde bukten oändligt stor. Lägg märke till radiomasterna som ju hörde hemma intill hamnpiren i Kralendijk – här på bilden förefaller de att ligga en bra bit inåt land.

Panoramabild av bukten norr om Kralendijk, 1970 (broschyr)

Panoramabild av bukten norr om Kralendijk, 1970 (broschyr)

Published in: on 2014/08/24 at 06:18  Kommentera  

Inlägg 2.268: 27 nov 1970

Hamnpirsfruktlunchen

På fredagsmorgonen fortsatte det mulna och regndigna vädret, Men vi kunde ta oss till Superhörnan (#41) för vår vanliga frukost, och sedan gick vi till papegojbutiken Heit (#10) vid havet för att köpa oss ytterligare några vykort för att med dem göra släkt och vänner gröna av avund på oss här i det regniga paradiset utan badstränder.

Kvittot från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Kvittot från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

På påsen stod det att Heit också sålde juveler, men dem hade de nog gömt undan tills några kunder för den sortens varor nalkades butiken. Till oss var de nöjda med att få sälja tolv lumpna vykort. Don efter person.

Påsen från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Påsen från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Och så satt vi på vårt rum och plitade ihop våra fantasier för världen långt därborta, medan regnet på allvar vräkte ner i det stora trädet utanför vårt öppna fönster. Och vi slaggade ibland mellan varven. I skarp kontrast till vår Europaresa på våren var detta en verkligt rogivande semester.

Men plötsligt, som genom ett trollslag, slutade regnet klockan 12.00, och solen bröt igenom molnen. Nu blev allt det trams som vi hade skrivit på vykorten genast mera sanningsenligt. Nu kunde vi gå ut och lägga på korten på postkontoret. Inte för att det spelade så stor roll att posta dem snabbt – vi hade väntat såpass länge med att skriva dem att vi själva säkerligen ändå skulle komma före dem till New York.

På golvet på postkontoret fann vi ett nyköpt, oanvänt 17-öres frimärke, och eftersom det bara räckte till ett lokalt brev och vi inte kände en själ här, så lade vi det till samlingarna för publicering 45 år senare. Det lönar sig att vara förtänksam.

Frimärket som vi hittade på postkontoret, Kralendijk (1970)

Frimärket som vi hittade på postkontoret, Kralendijk (1970)

I det nu underbara vädret gick vi förbi piren och såg att det där såldes bananer direkt från en båt. Jag var nu lunchhungrig, och därför frestades jag att köpa alldeles för många. Killen på båten ville att jag också skulle köpa en vattenmelon, men då sade jag stopp.

Köper bananer från fruktbåten, Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Köper bananer från fruktbåten, Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Vi åt faktiskt upp nästan alla bananerna. Vi satt där på piren, mumsande på en hundraprocentig fruktlunch och mådde himmelskt gott.

Äter en av bananerna på Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Äter en av bananerna på Hamnpiren, Kralendijk (1970)

”Vill du ha några vattenmeloner som dessert?”, frågade jag Ed. ”Han hade det också.”

”Det såg jag att han hade, men jag är glad att du inte köpte mer än du gjorde”, sade Ed. ”Jag hade tänkt att vi skulle gå och äta lunch någonstans, men nu är jag redan för mätt för det.”

Och så åt vi upp de sista två bananerna för att inte behöva släpa på dem. Men efter att ha ätit dem, så fick vi i stället släpa på oss själva, när vi fortsatte vår promenad.

Published in: on 2014/08/24 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 2.267: 26 nov 1970

Badsemestersickehöjdpunkten

Så detta var det bästa – och det enda – badstället på Bonaire! Det var inte någon sandstrand, och inte heller Bohusläns välslipade klipphällar som jag tyckte ännu bättre om. Det var en del stora stenblock, djupt nergrävda i sanden, och på sina håll fanns det gott om rundslipade medelstora stenar ovanpå alltihop. Vågorna hade där skapat hela små åsar av dessa stenar, och det gjorde att man egentligen behövde badskor av gummi för att gå ner till vattnet.

Jag hade själv ingen som helst lust att ge mig ut och simma i det här vädret, så jag satte mig under divi-diviträdet och tittade på Ed när han tog på sig snorklingsutrustningen och gick ner till vattnet.

Sitter under ett divi-diviträd på den steniga badstranden, Kralendijk (1970)

Sitter under ett divi-diviträd på den steniga badstranden, Kralendijk (1970)

Havet höll sig rätt stilla trots den ihållande vinden, men det berodde på att det blåste från öster, och frånlandsvind skapar inga vågor. Det var denna ständigt östliga passadvind som hade skapat den underliga formen på alla divi-diviträden. Om de får växa upp i lugnt väder blir de ett tiotal meter höga och skapar då ett konformat paraply med manshögt utrymme under. Men divi-diviträden, vilka hör hemma på dessa öar längs den sydamerikanska kusten, finner man nästan uteslutande vid strandkanterna. Där böjs de av passadvinden på sitt karakteristiska sätt, alltid pekande rätt åt väster.

Ed simmade runt ute i havet en stund och hade det nog skönt i det varma karibista vattnet, men jag hade det också gott, för även om det var helmulet så var det inte det minsta kallt i luften. Men efterhand kom han upp ur vattnet som en Neptunusgud – min Neptunusgud som jag var så stolt över!

Ed i snorkelmundering stiger ur havet, Kralendijk (1970)

Ed i snorkelmundering stiger ur havet, Kralendijk (1970)

”Jag kunde inte se en enda fisk”, förklarade Ed. ”Vattnet var alldeles för grumligt. Man måste nog vara långt ut från land för att snorkla här.”

”Då fick du inte tag i fisken, som Havsutsikten skulle laga till för oss till middag”, klagade jag. ”Det som skulle ha varit så gott.”

Han lade sig ner på rygg med huvudet i mitt knä, men det var mer än obekvämt av all sten inunder, så han gick upp igen och tog i stället ett foto av mig.

Sitter kvar under samma divi-diviträd på badstranden, Kralendijk (1970)

Sitter kvar under samma divi-diviträd på badstranden, Kralendijk (1970)

”Du har redan tagit den bilden”, protesterade jag mot detta slöseri.

”Det var från andra hållet”, sade Ed och knäppte.

Roligare än så blev inte badstranden, så vi drog oss snart hemåt igen. Efter vykortsskrivande på hotellrummet – ‘Hälsningar från denna underbara söderhavsö’ – gav vi oss ut på middag, men jag kan inte minnas ett enda dugg av den måltiden.

Symbol för den bortglömda middagen, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Symbol för den bortglömda middagen, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Jag kan bara minnas divi-diviträd, i våra broschyrer och i verkligheten.

Ett av de divi-diviträd som jag drömde om, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Ett av de divi-diviträd som jag drömde om, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Published in: on 2014/08/24 at 06:16  Kommentera  

Inlägg 2.266: 26 nov 1970

Bankavgiftstillämpningsolikhetsverifikationen

Men vi var ju på vår väg till restaurang Havsutsikten för att komma undan regnet och samtidigt få oss en god bit mat? Började det regna så hårt att vi i stället måste skyla oss på en bank?

Ack nej, men finansminister Ed visste att våra medel i antilliska floriner var så knappa att det såg hotfullt ut för oss att kunna göra rätt för oss på restaurangen utan att fylla på med mera slantar innan vi slank in på Havsutsikten. När vi därför råkade passera Maduro & Curiels bank (#21) i hörnet av Bredgatan när vi halvsprang nedför Kyrkovägen – ja, då stegade vi värdigt in på banken.

Ed ville inte bara växla pengar – han ville också bevisa för mig att den här goda banken inte skulle lägga på samma oförskämda avgift på 84 öre som Kommersbanken dagen före hade lurat av honom. Jag hade nämligen sagt något om att de kanske hade lagt på sin avgift därför att Ed hade växlat mer än 10 dollar. Nu skulle Ed bevisa motsatsen genom att växla en 20-dollarssedel och inte behöva betala någon avgift.

Eds växlingsnota för 20 dollar, Kranlendijk (1970)

Eds växlingsnota för 20 dollar, Kranlendijk (1970)

Ed hade lyckligtvis rätt – ‘lyckligtvis’ därför att jag tyckte om att göra Ed glad. Han växlade dollar värda 103 kronor och fick 37 floriner för dem, och inte ett öre tog de i avgift.

Och sedan hoppade vi de få stegen över till restaurang Havsutsikten (#24) och åt en liten lunch. Var sin sallad och var sin dryck, vad det nu var, för tillsammans 21 kronor. Efter bankbesöket kunde vi lätt klara av den utgiften.

Vår lunchnota, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vår lunchnota, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vi talade om för vår värd på restaurangen att vi inte hade kunnat finna någon badstrand på hela ön. Oj då, sade han, och förklarade i detalj var det fanns en fin badstrand som var enbart avsedd för havsbad. Kunde man snorkla där? Ja absolut, och det var klart vatten så att man kunde se all fisk i havet.

”Ta med er en fisk därifrån, så steker vi den för er”, erbjöd han oss.

Vi tittade på varann: ”Ska vi gå dit och se hur det är där? Det gör ju egentligen ingenting om vi får en skur på oss. Vatten är vatten. Nog låter det bättre än att sitta inne på rummet.”

Sagt och gjort. Vi klädde om till shorts, packade ner våra simfenor, snorkelrör och ögonmasker – som vi hade tagit med oss från Nya York – och gick till badplatsen någon kilometer bort. Det blåste ordentligt och det var helmulet, men det var varmt och det regnade inte. Vi hade tidigare i en Bonairebroschyr sett ett stackars vindpinat träd – som vi först senare fick veta att det kallades Divi-Divi – och hade inte vetat att det växte just på badplatsen, men vi kände igen det när vi kom dit. Bildens trave av kaktusstammar fanns dock inte där.

Divi-diviträd, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Divi-diviträd, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Published in: on 2014/08/24 at 06:14  Kommentera  

Inlägg 2.265: 26 nov 1970

Vardagskralendijksbebyggelseinspektionen

När vi alltså nu bara hade Flamingohotellet och den konstgjorda lagunen och flygplatsen kvar söder om oss, var vi helt enkelt tvungna att vända kosan norrut. För att få se nytt drog vi oss emellertid så långt österut som möjligt utan att helt lämna bebyggelsen. Denna bestod där borta så gott som uteslutande små, privata hus i sina täppor. Jag söker efter ett bättre ord för husen. ‘Villor’ och även ‘egna hem’ vore alldeles för pretentiöst. ‘Skjul’ skulle innebära vanskötsel, och det var det absolut inte frågan om. ‘Kåkar’ skulle kanske passa bättre.

Om man inte bodde i Kralendijks centrum utan ett kvarter därifrån, då bodde man alltså i en kåk. Den låg på sin egen, minimala tomt och var därför liten för att få plats på den, kanske två rum allt som allt. Det låter hemskt smått, men då måste jag framhålla att jag själv i tidernas begynnelse träffade DaNi (se inlägg 48) på Femte avenyn 30 i Nya York i hans lägenhet, som bestod av – två rum. Och hur bodde Ed och jag på Sjätte avenyn 351 i Nya York? Jo minsann, i ett enda rum! Vår lägenhet, till vilken vi skulle återvända inom några dagar, var till ytan mindre än de flesta av Kralendijks ‘kåkar’. Om man bor i en lägenhet i ett bostadshus, ja då kan man leva gott i ett eller två rum, men bor man i villa/egethem/kåk, ja då skall det till åtminstone fem eller sex rum för att man inte skall kvävas. Bah, humbug!

Vi fotograferade inga av dessa kåkar, för ingen var egentligen värd ett foto. Så jag lägger in ett köpekort, på vilket det sägs att det är ett ‘bostadshus för urinnevånarna på Bonaire’. Det må vara riktigt, och det fanns många gula kåkar med halmtak överallt, blandade med vanliga nybyggda betongkåkar i samma storlek, som inte ens fanns på vykort.

En bostadskåk för vanligt folk, Kralendijk, 1970 (vykort)

En bostadskåk för vanligt folk, Kralendijk, 1970 (vykort)

Vi vandrade alltså runt i Kralendijks utkanter, och så fick vi plötsligt se sphinxen i Giza i karibisk pirattappning. Inte på någons tomt som leksak för barnen, utan undanställd på ett öde fält intill någons tomtstaket. Den satt på ett rullande flak som om den var gjord för en parad, och här står jag och undrar om ett så här litet samhälle räckte till för en parad. Sphinxen hade uppenbarligen en funktion, men vi kunde inte ens gissa vilken.

Står och funderar över piratsfinxen, Kralendijk (1970)

Står och funderar över piratsfinxen, Kralendijk (1970)

”Nu börjar jag bli hungrig”, sade Ed, och just som han sade det så träffades min nästipp av en regndroppe. Den mulna förmiddagen höll alltså på att övergå i något annat, och vi styrde omedelbart kosan mot restaurang Havsutsikten. Allting i Kralendijk låg alldeles i närheten, och vi kom till en bank utan att bli nämnvärt blöta.

Published in: on 2014/08/24 at 06:12  Kommentera  

Inlägg 2.264: 26 nov 1970

Samhällsservicebyggnadssamlingen

Bilden på det här vykortet från år 1965 hade fotograferats såpass långt före vårt besök på Bonaire, att den fint byggda kajkanten intill piren ännu inte hade kommit till, utan den var då, som synes, bara en ‘stabiliserad strandkant’. Att krigsmonumentet vid pirens fot inte syns på bilden betyder inte att det inte fanns på plats när bilden togs – det stod bara strax utanför bildens räckvidd. Stadshuset var lika dominerande i stadsbilden som på det tidigare visade flygfotot, men trots sin storlek passade det ändå väl in i stadsbilden.

Stadshuset, Kralendijk, 1970 (vykort)

Stadshuset, Kralendijk, 1965 (vykort)

Vi fortsatten en liten bit vidare längs vattenbrynet och kom då till en klunga offentliga byggnader runt den gamla fästningen. Jag poängterar här att det fanns en fästning, trots att den ‘officiella’ turistkartan inte ens nämner den. På kartan kallas den ‘tullhuset’ (#2), vilket naturligtvis var helt korrekt om än inte så värst spännande. Men ett tullhus, som inte är inrett i en fästning, har väl sällan tre kanoner beredda att skjuta den lede fienden i sank vid minsta provokation.

Fästningen Fort Orange, Kralendijk, 1965 (vykort)

Fästningen Fort Orange, Kralendijk, 1965 (vykort)

Fästningen var mycket fint vitmålad och väl underhållen, och den var försedd med ett fyrtorn som en gång i tiden kunde ha tjänat som utsiktspost mot annalkande fiender. Vi gick förstås upp till kanonerna, men egendomligt nog fanns det inga som helt turistupplysningar om det gamla fästet.

Den gula byggnaden i bildens vänstra kant inhyste postkontoret (#3), och som framgår av påskriften ‘Politie’ låg polisstationen (#1) också där i klungan av officiella byggnader. De två masterna på bilden var förenade med en antenntråd – på samma sätt som i Motala, där de sände radioprogram på långvåg när jag var en liten unge. Vem mer än jag minns radions ”Stockholm – Motala. Klockan är 19 och nu följer kvällsnyheterna från TT”? Fast här gällde det väl snarare telegrafstationens (#30) telefonförbindelser med fartyg ute på de sju haven.

Ur en turistbroschyr som vi hade plockat upp någonstans – inte på fästningen, för där fanns ingenting – har jag hämtat den här bilden, där den nederländska flaggan hissas på Fort Oranje, som fästningen kallades efter den holländska nationalfärgen. Att det var den holländska överhöghetens flagga som vajade över fästningen kunde ha indikerat att denna alltfort tillhörde den holländska staten och inte dess karibiska provins Nederländska Antillerna.

Flaggan hissas på fästningen, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Flaggan hissas på fästningen, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Vi gick inte längre söderut, för sedan kom Flamingohotellet med sina skraltiga cyklar, och det hade vi ju redan avverkat.

Published in: on 2014/08/24 at 06:11  Comments (4)  

Inlägg 2.263: 26 nov 1970

Strandpartiutforskningen

Tacksamhetsdagen! Ed och jag var så vana vid att ‘fira tacksamhet’ någon annanstans än i Nya York att vi inte tänkte på helgdagen mer än något ögonblick efter uppvaknandet – sedan var det en vanlig torsdag för oss precis som för alla andra runtom oss.

Nu hade vi under de tre första dagarna besett Bonaire med bil, upplevt Bonaire i ösregn, och besett Bonaire ledande cykel. Nu, på den fjärde dagen, skulle vi då äntligen få se Kralendijk på allvar. Först gick vi till restaurang Superhörnan (#41) för frukost. Efter den tog vi Kyrkovägen rätt ner till havet, och där upptäckte vi till höger en intressant affär med enbart turistkrafs. Den hette Heit (#10), och de sålde levande djur – små sköldpaddor, små papegojor och små möss – bland alla vykort, kameror, sololjor, parasoller, badsandaler och fickböcker. Efter fyra dagar var vi helt uppenbart inte längre turister, för vi gick därifrån helt tomhänta. För resten, hur tar man med en livslevande papegoja på planet till Nya York?

Vi följde stranden söderut, passerade restaurang Havsutsikten (#24) och hade strax därpå Kralendijks hamnområde framför oss. Den öppnade fören till höger på bilden hör till lastfartyget, vars akter kom med på bilden som vi tog från restaurang Havsutsiktens veranda på tisdagskvällen. Det är nog praktiskt att kunna fälla upp fören på ett fartyg, men hemskt fult är det att se på – lika fult som att se en dörr lämnad öppen på en bil.

Ed vid hamnpiren, Kralendijk (1970)

Ed vid hamnpiren, Kralendijk (1970)

Vi stannade sedan till för att fotografera baksidan av hotell Rochaline. Vi kunde nätt och jämnt se fönstret till vårt rum nere vid marken i skuggan av jätteträdet på hotelltomten.

”Gå och ställ dig därframme vid grinden”, sade jag till Ed, och när det då kom en kralendijkare från andra hållet blev jag så ivrig att jag råkade knäppa till avtryckaren på kameran just när de hälsade på varandra. Film och framkallning kostade så mycket på den tiden att den bilden fick duga.

Ed och en kralendijkare skymmer vårt hotellfönster, Kralendijk (1970)

Ed och en kralendijkare skymmer vårt hotellfönster, Kralendijk (1970)

Ute på kajkanten på hamnområdet låg vad som visade sig vara Kralendijks fiskhall (#8), en liten byggnad helt utan väggar. Jag undrar nu om den var avsedd för detaljförsäljning till allmänheten – troligen klubbades fisken bara över från fiskebåtar till grosshandlare i denna lilla byggnad. Just nu satt det bara en massa yrkesmän därinne och vilade ut efter morgonens stök.

Riskhallen, Hamnen, Kralendijk (1970)

Fiskhallen, Hamnen, Kralendijk (1970)

Och vad var det för en båt som låg ute på pirens vänstra sida (#4)? Det var en passagerarbåt, men inte alls något kryssningsfartyg. Nej, det var turbåten mellan öarna, och på eftermiddagen skulle den gå till Curaçao. Det skulle ha varit skoj, men vi hade ju redan våra flygbiljetter dit.

Foten av hamnpiren, Kralendijk (1970)

Foten av hamnpiren, Kralendijk (1970)

Published in: on 2014/08/24 at 00:52  Kommentera  

Inlägg 2.262: 25 nov 1970

Landsvägsklädselsoanständighetsnonchalerandet

Detta blev på intet sätt vår lata dag på stranden till en stilla skvalpande söderhavslagun, som vi hade drömt ihop baserat på den här bilden ur en av Bonaires broschyrer.

Badstrandsstämning på Bonaire, 1970 (broschyr)

Badstrandsstämning på Bonaire, 1970 (broschyr)

För mig var det litet som att klättra runt på en byggnadsplats. vilket jag som barn var strängt förbjuden att göra för alla hemska spikar som där kunde tränga in genom skorna. Vilket för mig förstås gjorde Cai mycket bättre än det var.

Vi var klädda där i badbyxor, trots att bad var kemiskt omöjligt på lagunsidan och fysiskt omöjligt på havssidan. Men vi var ju helt allena där – inte en själ kunde störa oss. Grinden var ju stängd.

Vi åt upp all mat som vi hade med oss och drack det mesta – att gå, ledande en cykel, ger mera aptit och törst än att cykla – men vi ransonerade vattnet så att vi hade en del kvar för de tio kilometerna landsväg som vi hade framför oss. Rinnande vatten fanns det inte i Cai och därför ingen dusch, så vi var så där behagligt svettiga när vi efter ett par timmar anträdde återfärden. Vi behöll därför badbyxorna på. Vägen var ju till en början helt öde, och om vi skulle möta någon så skulle det inte vara vi som finge hjärtslag.

Nu kom turen att inte fungera till min cykel. Kedjan hade hoppat av och trasslat in sig mellan ekrarna. Det var lätt avhjälpt att få den fri men inte lika lätt att få den på kugghjulet, så den fick hänga och dingla. En av oss var ju i alla fall tvungen att gå och leda sin cykel. Och så gick vi. Ett steg i dammet efter det andra blev till kilometrar i en lång rad. Det var svalt och skönt, lättklädda som vi var, och även efter det obefintliga Terra Corra gick vi vidare i våra badbyxor. Vad kunde de straffa oss med? Utvisning till Amerika? De enstaka bilar vi mötte bara vinkade – vilket de nog inte hade gjort om vi hade sett ut som vanligt folk.

När det började kvällas och vi nalkades Kralendijk bytte vi om till anständig klädsel. Vi gick direkt till strandhotellet och lämnade tillbaka cyklarna. De ojade sig våldsamt över att vi hade fått gå till fots nästan hela vägen ut till Cai och tillbaka – svaret på varför vi inte kom och bytte ut cyklarna kom de på på egen hand – och de vägrade att acceptera våra futtiga kronor som cykelhyran skulle ha gått på. Vi fick därmed råd att gå och äta middag!

På kvällen gick vi alltså på Restaurang Havsutsikten (#24) och nu var vi glupskt hungriga. Vi tog deras Rijstafel och satt där och njöt i över två timmar. Vi fick till och med beställa var sin extra skål med stekt ris för att kunna avnjuta alla de små delikata tilltuggen som ingick i rätten. Inte fullt så många som i Amsterdam, men alldeles tillräckligt.

Vår nota för rijstafelmiddagen, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vår nota för rijstafelmiddagen, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Published in: on 2014/08/22 at 06:16  Kommentera  

Inlägg 2.261: 25 nov 1970

Caiparadiset

Och vi gick och gick. Vattnet till höger förblev brunt. För att bryta monotonin sände jag iväg Ed framåt på den levande cykeln med order att komma tillbaka och rapportera sina fynd. Han vände efter en kilometer och rapporterade ingenting. Då blev det min tur, jag såg ingenting nytt och vände efter en kilometer. Slutsats: detta var inte någon intressant vägsträcka.

Men så minsann! Vi kom till Cai. En stängd, men inte låst, nätgrind tvärs över vägen, och ett närapå obefintligt nätstaket åt sidorna. Det var enklare att lyfta cykeln och passera nätstaketet vid sidan om grinden än att öppna den, och så var vi därinne. Det var en familjebadplats, men så helt ur funktion att den verkade lämnad åt sitt öde. En liten fyrkantigf plaskdamm, utan vatten men med drivor av sand. En stor grön lada, igenbommad med hänglås, ett par tillslutna men inte låsta kiosker, ett runt betonggolv med halmtak som skydd mot solen. Och litet annat i den vägen.

Står i skydd av ett halmtak, Cai, Bonaire (1970)

Står i skydd av ett halmtak, Cai, Bonaire (1970)

Här skulle vi alltså tillbringa ett par underbara karibiska timmar i sol och sälta. Vi hade lagunen till höger, gömd bakom ladan, med sitt här inte fullt så bruna vatten. Och skyddat av en vall av tillhuggna klippblock befann sig det öppna havet, helt otillgängligt i sitt vanliga raseri. Det var nog blått, men jag kunde inte komma upp högt nog för att kolla. Om man ville bada havsbad fick man nog gå i vattnet på den lugna, bruna sidan och sedan simma åt vänster förbi den yttersta udden och där kämpa mot vågorna – men varför?

Det fanns också en väldig hög av jättestora snäckskal, som liknade dem som jag hade sett i massor i Västra Revet i Florida år 1964 (se inlägg 86). De flesta var rätt trasiga med stora hål i, men det fans en del som verkade prima. Ed grävde fram några som han tänkte ta med sig till Nya York.

Ed gräver fram oskadade snäckskal, Cal, Bonaire (1970)

Ed gräver fram oskadade snäckskal, Cal, Bonaire (1970)

”Men inte till 351:an, för vi har inte plats för ett endaste ett”, sade jag och tänkte i mitt stilla sinne att vi borde nog snart flytta till en större lägenhet.

”Nej, de ska till Bronx”, sade han bestämt.

”Tänk bara på hur vi ska packa dem för att få dem med oss”, varnade jag och trodde inte ett ögonblick att han skulle släpa dem med sig. Om vi hade haft en trädgård arrangerad i sent 1800-tal så skulle vi kanske ha användning för vid pass hundra av dem.

Som det blev kom han underfund med att det var stört omöjligt för oss att ens transportera två av dem från Cai till Kralendijk, och det var bara en liten bit av den långa vägen till Bronx.

Published in: on 2014/08/21 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 2.260: 25 nov 1970

Cykelmankemanget

Äntligen bar det iväg. Cyklarna var rätt tungrodda, åtminstone min, men det bara gav oss litet bättre motion. Och det gällde ju inga avstånd – vår promenad från hotellet till cykeluthyrningen tog mig en massa ord att beskriva, men tillbaka tog det oss bara två minuter på cykel. Vi packade ner all vår mat och dryck och allt som hör till en härlig badstrand i en av våra flygkabinbaggar och satte fast den på pakethållaren på en av cyklarna, och så gav vi oss av.

Vi satte siktet på den stora lagunen Lac på ostkusten av Bonaire, cirka fem kilometer från Kralendijk, alltså på sin höjd en halvtimmes färd. Till Julianaplatsen (#15) tog det två minuter, och där tog vi den väg som vi hade kommit tillbaka på från vår utforskning av södra Bonaire på måndagsförmiddagen. Vi visste därför att det var en grusväg och ingen lyxig asfalt, men den var rätt hård och fast för det mesta.

Vi hade väl kört tre eller fyra kilometer genom ödemarken, när jag inte tyckte att jag kände igen naturen från i måndags. Det var alldeles för mycket kaktus här, och jag hojtade något om det till Ed som cyklade bakom mig. Inget svar. Oj då, han kom ledande sin cykel hundra meter bortigenom.

Ed med sin punktering på felvägen, Bonaire (1970)

Ed med sin punktering på felvägen, Bonaire (1970)

Vad hade hänt? Punktering. Framhjulet vilade direkt på fälgen, och så kan man ju inte cykla. Men i motsats till en bil så kan man leda en cykel. På samma sätt som man kan leda en ko, om man inte kan rida på den. Vad göra? Vi kunde ju gömma undan cyklarna bakom en kaktus och gå till forts och plocka upp dem på tillbakavägen – men tänk om vi då inte kunde hitta rätt kaktus…

Men vi var ju också på fel väg. Vi vände om och började gå, ledande våra cyklar, för att hitta var vi hade kört fel. Jag satte mig upp på min cykel, och efter mindre än en kilometer fann jag var vi hade tagit av ‘stora’ vägen – avtagsvägen var bredare – och vände om till Ed med den goda rapporten.

Har återfunnit den rätta vägen, Bonaire (1970)

Har återfunnit den rätta vägen, Bonaire (1970)

Vi såg snart lagunen Lac på avstånd men inte samhället Terra Corra som fanns på kartan. Huset hade uppenbarligen inte byggts ännu, för det fanns ingenting där. Den ‘stora’ vägen fortsatte söderut, men vi tog nu av åt vänster och följde lagunens norra strand för att se var den var badbar. Men överallt var vattnet helt brunt. Man badar inte i brunt vatten, åtminstone inte i Karibiska havet.

Vi såg på kartan att det låg något som hette Cai längst ute på udden, och om lagunen var brun överallt så skulle väl havet på utsidan vara blått i alla fall. Det var nog ytterligare fem kilometer ut till Cai, men vädret var hyggligt med stora. ulliga moln, och det blåste en svalkande sjöbris utifrån havet.

Published in: on 2014/08/21 at 05:53  Kommentera  

Inlägg 2.259: 25 nov 1970

Kralendijksöderutvandringen

Jag har ingen bild av denna olyckliga bank som så burdust avfärdades från vidare affärstransaktioner av min så noggranne älskare. Men jag har ett vykort i mina samlingar från Bonaire, och på det befinner sig denna bank längst ner i det vänstra hörnet – men bara taket syns på bilden.

Flygbild över området intill piren, Kralendijk, 1970 (vykort)

Flygbild över området intill piren, Kralendijk, 1970 (vykort)

När vi nu ändå har detta vykort framför oss, varför inte identifiera vad mer som finns med på det? Först avfärdar vi Bergensfjord, fartyget som min mamma kom med till Nya York på sitt besök år 1964 hos den förlorade sonen (se inlägg 205). Vid samma pir (#4) låg nu framändan av samma fraktfartyg som vi i går såg aktern av från restaurang Havsutsiktens veranda (#24) två kvarter längre norrut.

Den vita pinnen vid pirens fot är ett krigsmonument (#37), och den stora röda byggnaden som dominerar vykortet är stadshuset (#7), där man styrde hela ön. Längre åt höger på bilden ligger intill vattenbrynet en liten fisksaluhall (#8). Vårt hotell hade tyvärr hamnat två hus utanför vykortets nedre högra hörn.

Den öppna platsen framför stadshuset är Drottning Wilhelminas torg (#5) – nåja, det hade varit ett torg innan man ställde tre informationsbaracker mitt på det. Eftersom dessa låg tvärs över gatan från banken ville jag gå över dit för att se vad de hade att erbjuda – som till exempel att tala om var Flamingohotellet låg någonstans.

På väg in till turistinformationen, Kralendijk (1970)

På väg in till turistinformationen, Kralendijk (1970)

De verifierade att hotellet hyrde ut cyklar, och de gav oss också en vacker broschyr om dykning och snorkling runt Bonaire. Vi hade inte någonstans sett ett ord om att ön var ett mecka för sportdykare, men turistinformationer kan alltid måla upp vilda fantasier om vad en ort har att erbjuda. Här är ett vykort och två broschyrbilder. Vi skulle – borde – komma att få uppleva detta under vår utflykt.

Fisklivet runt Bonaire, 1970 (vykort)

Fisklivet runt Bonaire, 1970 (vykort)

Korallrev och fiskliv runt Bonaire, 1970 (broschyr)

Korallrev och fiskliv runt Bonaire, 1970 (broschyr)

Strandliv och snäckskal på Bonaire, 1970 (broschyr)

Strandliv och snäckskal på Bonaire, 1970 (broschyr)

Vi fortsatte söderut på Bredgatan, passerade ett akvarium (#19) som inte intresserade oss ett skvatt – vi skulle ju snart få se fiskarna ute i sitt naturliga vatten – och telegrafstationen (#30), för telefon var nog fortfarande en lyxartikel. Och så kom vi till strandhotellet med en skylt om cykeluthyrning intill en källardörr. Vi behövde alltså inte gå in i den välpolerade lobbyn för vårt enkla ärende.

De hade gott om cyklar, många i bedrövligt skick, men vi provade ut två som såg ut att fungera på rätt sätt och passade i storlek. Det kändes inte det minsta vingligt efter så många år. Eftersom vi inte bodde på Flamingohotellet blev det litet knepigt med säkerheten för cyklarna. Men när de hörde att vi bodde på Rochaline ringde de bara upp vårt hotell och kollade, och så var saken klar. De behövde ingen pant.

Published in: on 2014/08/20 at 02:00  Kommentera  

Inlägg 2.258: 24 – 25 nov 1970

Cykeltransportmedelsidén

Det smakade härligt med en ordentlig middag efter att inte ha gjort någonting och inte heller ha ätit under hela dagen. Vi tog Nasi Goreng med litet annat till, och tyckte bättre och bättre om detta lilla matställe här ute i en vrå av världen. Nöjet gick på 34 kronor.

Vår middagsnota från restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vår middagsnota från restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

På onsdagen vaknade vi till en strålande vacker morgon. Vilken skillnad mot gårdagens regn! Nu skulle vi ut och hitta oss en liten privat strand att lata oss på. Mycket bättre än att ligga på sängen som i går och läsa krafs.

Vi gav oss iväg ut för att hitta frukost någonstans. I stället för att traska upp och ner på Bredgatan gick vi rätt fram på en liten tvärgata och kom efter ett par kvarter till Julianaplatsen (#15). Där låg det något som hette Superhörnan (eng. Super Corner) (#41), som verkade vara en speceriaffär men vid närmare undersökning visade sig vara en liten restaurang. Precis som vi hade önskat serverade de oss en god frukost – så nu hade vi stamkrogar för både frukost och middag.

När vi satt där och åt, såg vi ett par cyklister passera förbi på gatan. De var uppenbart turister, och därför måste de ha hyrt sina cyklar här på platsen. Det skulle vi också göra! Vi blev helt överens om att uppleva öns stränder via cykel, för Ed hade cyklat under sin uppväxttid och det hade jag också. Förhoppningsfullt kom vi fortfarande ihåg hur man gjorde.

Vi frågade servitören var vi kunde hyra cyklar, och han visste att det kunde man göra på Flamingo strandhotell (eng. Flamingo Beach Club) strax söder om piren mitt i staden. Nu var saken biff. Vi lämnade vårt frukostställe med dagens program helt klart för oss.

Kommer ut från vår frukostrestaurang Superhörnan, Kralendijk (1970)

Kommer ut från vår frukostrestaurang Superhörnan, Kralendijk (1970)

Först tog vi Kyrkovägen till speceriaffären (#18). Det är jag på bilden i den gröna tröjan som är på väg in i vår dagliga matbutik.

Är på väg in i vår speceriaffär, Kralendijk (1970)

Är på väg in i vår speceriaffär, Kralendijk (1970)

Där köpte vi oss en hel laddning med mat och dryck för hela 19 kronor. Men då hade vi allt vi kunde behöva under en hel dags ansträngande cykelåkning.

Vårt kvitto på 19 kronor från speceriaffären, Kralendijk (1970)

Vårt kvitto på 19 kronor från speceriaffären, Kralendijk (1970)

Vi lämnade maten på vårt rum, bytte till shorts, och gav oss ut mot Flamingohotellet. På Bredgatan strax söder om hotellet fick Ed ögonen på en annan bank än den där han hade växlat pengar under gårdagen.

”Den här lilla stan har minsann två banker”, utbrast han. ”Det är ju inte klokt!”

Den måste han ju besöka, och den här gången växlade han 15 dollar. Lika enkelt, fast här fick han betala en växlingsavgift på 84 öre. I stället för att få 77,55 kronor fick han nu bara 76,71 kronor. Han skulle aldrig gå till denna bank igen!

Eds växlingsnota för 15 dollar, Kralendijk (1970)

Eds växlingsnota för 15 dollar, Kralendijk (1970)

”Men kanske man slipper undan avgiften på små belopp som 10 dollar överallt”, försökte jag mildra stöten så gott jag kunde.

En yrkesmässig revisor låter sig dock inte vallas runt problemfällor: ”Aldrig mera den här banken!”

Published in: on 2014/08/19 at 21:49  Kommentera  

Inlägg 2.257: 24 nov 1970

Duggdagen

Inne på banken gick allting snabbt och behändigt. Ed gav bankiren en tiodollarsedel och fick i utbyte 18,50 floriner i Nederländska Antillernas sedlar och slantar. Dessutom fick han detta fina personliga kvitto – uppenbarligen fick han legitimera sig som bevis på att tiodollarsedeln var äkta, men den detaljen märkte jag inte ens.

Eds växlingsnota för 10 dollar, Kralendijk (1970)

Eds växlingsnota för 10 dollar, Kralendijk (1970)

Det hade börjat regna så smått igen unde de minuter då vi var inne på banken, men vi gick ändå över till ett apotek (#27) en bit tillbaka mot hotellet. Inte för att vi behövde någon medicin, men detta apotek påminde helt om ett amerikanskt apotek med sitt mycket vidlyftigare sortiment än de svenska. Det här hade, förutom mediciner längst bak i butiken, gratulationskort i massor och också grammofonskivor, en tidskriftshylla, ett glasstånd, en hylla med gotter, hela rader med hårschamponeringsmedel, tvålar och diskmedel. Och dessutom radioapparater, fläktar och grammofoner. Och snittblommor – fast de var nog gjorda av plast.

Ed köpte – med mitt bistånd, för det var noga för honom att jag också skulle få glädje av hans inköp – en tidskrift med en nu saligen bortglömd titel och en fickbok, som jag inte heller minns. Dagen var räddad oavsett vädret, och Ed blev av med en del av sina floriner, värda 20 kronor för alltihop.

Eds kvitto på en tidskrift och en fickbok, Apoteket, Kralendijk (1970)

Eds kvitto på en tidskrift och en fickbok, Apoteket, Kralendijk (1970)

Skulle vi ge oss ut i det nu rikligare regnet eller vänta tills det gick över?

”Det är ju bara vatten”, sade Ed som ville hem till rummet och läsa sin tidskrift.

När vi kom till Rochaline var vi blöta som kyrkråttor – nej, ‘fattiga som kyrkråttor’ heter det väl? – och på den lilla stund som vi hade varit därifrån hade man redan städat vårt rum. Det var verkligen påpassligt. Så av med de våta kläderna – egentligen bara våta på ytan – och in med håret i badhandduken som blev ordentligt blöt, precis som om vi hade badat i havet.

Vi hade fönstret öppet, för det var varmt trots att det regnade, och det doftade salthav och regnmättad mylla på samma gång, något som det aldrig gjorde i 351:an. Jag har inga anteckningar om att vi gick ut för att äta lunch, men vi måste ha gått någonstans. I hotellets källare åt vi ju aldrig mer efter dagens frukost.

Men vår middag åt vi på Havsutsikten (#24). Regnet upphörde vid 15-tiden, och vi gick dit i skymningen. Innan vi steg in på restaurangen tog jag en bild från dess veranda – att aktern på ett fraktfartyg kom med trots att det låg förtöjt framtill vid Kralendijks pir två kvarter därifrån visar hur enorm båten var.

Utsikten från verandan, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Utsikten från verandan, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Published in: on 2014/08/18 at 05:35  Kommentera  

Inlägg 2.256: 23 – 24 nov 1970

Regnnattstillduggdagsövergången

Med middagen i påsen – ifall vi skulle bli hungriga – gick vi sedan de få stegen hem till vårt väntande hotellrum. Värden hoppades att vi hade haft en trevlig dag i det soliga vädret – javisst, alldeles underbart, överallt på denna vackra ö. Han talade om för oss att vi kunde parkera vår bil på hotellets privata parkering på baksidan – tack, men bilen hade vi redan återställt till Hertz. Med det lämnade vi den förbryllade värden och gick in på vårt nu soliga rum och lade oss ovanpå för en tupplur.

Och där låg vi och sov i tre hela timmar. Sedan dusckade vi av oss och fann att den medförda middagsmaten smakade riktigt gott och räckte till för oss utan vidare skaffning. Vi hade ju suttit stilla i flygmaskiner och bilar hela den långa dagen, och att sova är mycket väsentligare än att äta i den situationen. Så vi kröp till sängs på riktigt framemot 21-tiden och sov en lång natts sömn.

När vi vaknade igen var det mörkt. Nej, inte nattmörkt – det var bara regnmörkt. Ett lugnt, ihållande duggregn, som gjorde det skönt att bara ligga kvar utan att ha något flygplan att stiga upp för. Men så småningom gav vi oss ändå ner för att se om vi kunde få något att äta. Någon frukost var inte inkluderad i rumspriset, så vi räknade med att få ge oss ut i vimlet, men den idén fåfängliggjorde portieren med att peka på en trappa ner i källaren. Vi hade inte ens sett den tidigare, men då hade dörren dit troligen varit stängd.

Därnere fanns det några bord och stolar och förstås inga fönster. Vi fick en mycket lätt frukost och kom överens om att nästa dag ändå ge oss ut i vimlet. Räkningen på 5,50 floriner lät vi gå på rumsräkningen, för det var enklast så.

Vår nota för frukosten, Hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

Vår nota för frukosten, Hotell Rochaline, Kralendijk (1970)

På Lutèce hade vi aldrig varit hänvisade till vårt rum på grund av vädret, och det hade Ed – och jag med – räknat med också här i Antillerna. Men nu var vi faktiskt fast. Jag hade av en händelse med mig något litet läsbart – jisses, jag kunde nöja mig med en karta i brist på annat – men Ed hade rakt ingenting. Eftersom det knappast regnade längre, så vågade vi oss ut på jakt efter något att förnöja oss med. Vi gick till vänster norrut på Bredgatan.

Eftersom Ed hade fått oss ut i det här dystra vädret, så närde han på skuldkänslor för det, min dumme dåre, och han ville nu sköta utgifterna för våra nödinköp – och göra det med floriner. Han hade lagt märke till en bank på det hörn, där vi i vår bil hade svängt till vänster från Kyrkovägen. Det var Maduro & Curiels Bank (#21), och bilden som jag lägger in av den kommer från en broschyr därifrån.

Reklambild för banken, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Reklambild för banken, Kralendijk, 1970 (broschyr)

Published in: on 2014/08/18 at 01:20  Kommentera  

Inlägg 2.255: 23 nov 1970

Ööversiktsbiltursavslutningen

Hittills på den nordliga vägslingan hade det funnits anledning att stanna vid – eller att åtminstone notera i minnet – ett eller annat av intresse. Men efter de väl undangömda hällristningarna bara rullade kilometrarna förbi genom en rätt enformig natur. Jag saknade havet som sällskap, men vår lilla karta hade inte en enda biväg till vänster.

Inte förrän avtagsvägen till Lagoen. Både det namnet och vägen dit fanns med på kartan, och där tog vi naturligtvis av. Det hördes ju på namnet att det var platsen för en romantisk, stilla lagun att koppla av i. Vi hade badbyxorna med oss just ifall att.

Och så kom vi till Lagoen. Det var en liten fiskeby vid en smal havsvik som inte kvalificerade sig för benämningen ‘lagun’. Jag vet egentligen inte vad det var som hade fått oss att tänka på en sandstrand med svajande palmer, när vår broschyr innehöll den här bilden från Lagoen – en fiskebåt för ankar en bit ut och vid stranden ett par yrkesfiskare som rensade dagens skörd av diverse småfisk.

Vår broschyrs bild av idoga fiskare rensande dagens fångst, Lagoen, Bonaire, 1970 (broschyr)

Vår broschyrs bild av idoga fiskare rensande dagens fångst, Lagoen, Bonaire, 1970 (broschyr)

Lagoen visade sig inte motsvara någondera av dessa fantasibilder. Det var en by med små ruckel spridda över ett stort område, och i vattnet stod det ett par gubbar med bara fötter och verkade att tvätta handdukar i det grumliga havsvattnet. Vi nickade till dem och de nickade tillbaka, och sedan körde vi vidare tills vägen tog slut. Där vände vi och nickade åt gubbarna igen. Så var det med Lagoen.

Vår kameras bild av motsvarande arbete, Lagoen, Bonaire (1070)

Vår kameras bild av motsvarande arbete, Lagoen, Bonaire (1070)

Sedan var vi snart tillbaka i Kralendijk och Julianaplatsen (#15). Vid det laget var vi helt överens om att lämna tillbaka bilen och låta resten av dagarna förflyta i lättja på platsen. När vi en dag tänkte undersöka nationalparken så skulle det uppenbarligen gå lätt att få hyra bilen igen. Så vi körde den nu välbekanta biten av Kyrkovägen fram till Hertz (#12) och lämnade bilen i exakt samma parkeringsficka som vi hade fått den på morgonen.

Vårt bilhyreskontrakt, Hertz, Kralendijk (1970)

Vårt bilhyreskontrakt, Hertz, Kralendijk (1970)

Bilhyran gick på 47 kronor efter min tioprocentiga IBM-rabatt, men eftersom vi inte hade fyllt på tanken så räknade de ut en liten bensinkostnad för de 80 kilometer som vi hade kört, och det betalade jag helt vid sidan utan någon kvittering. Detta var så långt från Nya York som vi kunde komma.

Klockan var bara 16.00 och vi var redan nu sömniga efter den tidiga morgonen på Aruba. I stället för middag tänkte vi äta litet småtugg på rummet, och då det låg en speceriaffär, Kralendijk Supermarket (#18), bekvämt nog på Kyrkovägen snett emot Hertz (#12) så hoppade vi in och köpte litet smått som middagsmat. Vad det nu var så kostade det oss sammanlagt 9,39 kronor – fast det blev ett par kronor mera än så, för vi hade ingen lokal valuta, och våra dollar rundade de till 1,50 floriner.

Kvittot på vår middagsmat från speceriaffären, Kralendijk (1970)

Kvittot på vår middagsmat från speceriaffären, Kralendijk (1970)

Published in: on 2014/08/08 at 02:52  Kommentera  

Inlägg 2.254: 23 nov 1970

Ursprungsplantagestadsgenomfarten

Här sitter Ed fortfarande kvar på stenbänken och avjuter Gotosjön. Inte ensam förstås – jag satt ju där också tillsammans med honom, men någon måste ju stiga upp för att ta bilden.

Ed sitter på utsiktsplatsen vid Gotosjön, Bonaire (1970)

Ed sitter på utsiktsplatsen vid Gotosjön, Bonaire (1970)

Underbart i stillheten. Inga andra turister på utsiktsplatsen – eller någon annanstans heller, för den delen – och inga båtar ute på sjön, inga byggnader inom synhåll, och allt som hördes var naturens eget fågelkvitter. Allt land på andra sidan utgjordes av en nationalpark, där det säkert var ännu mera orörd natur, och längst bort igenom nära kusten skulle det finnas ett fyrtorn.

”Dit kör vi en annan dag”, sade en av oss.

”Om vi har lust”, sade den andre.

Och det vi kunde se av nationalparken härifrån blev alltså allt som vi kom att uppleva av den. Det finns ju så mycket annat som kräver en korttidsturists uppmärksamhet.

Vi körde vidare, och vägen bar nu iväg österut. Efter ett par kilometer kunde vi se den lilla staden Rincon nere i en svacka framför oss – på bilden syns havet längst bort till vänster. När spaniorerna besatte ön på 1500-talet anlade de sina plantager i en odlingsbar dal inne i landet och grundlade där staden Rincon. Det var piratsäkert där, för ingen ute på havet visste att det härinne fanns folk att plundra.

I svackan framför oss ligger staden Rincon, Bonaire (1970)

I svackan framför oss ligger staden Rincon, Bonaire (1970)

På 1600-talet började holländarna att utvinna koppar och salt på Bonaire. När de efterhand fann att de behövde mera arbetskraft, så importerade de slavar från Afrika och bosatte dem med sina familjer i Rincon. De slavar som arbetade långt därifrån, särskilt med saltet nere i söder, bodde nära arbetsplatsen i sina sovhyddor under veckan och gick hem till Rincon – 10 timmar till fots i var riktning – över veckosluten.

Men för oss verkade det inte att finnas något att se i Rincon. Det stod en stor, vit stenkyrka mitt i staden, och den lade man märke till genom att man fick köra runt för att komma förbi den. Men annars var det mesta i Rincon fallfärdigt, så vi fortsatte utan att stanna där.

Nästa sevärdhet var hällristningar från indiantiden – 900-talet och framöver. Vi stannade förstås till där för att få se det som visades i vår broschyr.

Hällristningar från 900-talet av urinvånarna, Bonaire, 1970 (broschyr)

Hällristningar från 900-talet av urinvånarna, Bonaire, 1970 (broschyr)

Och så här livligt skulle det se ut när alla de begeistrade turisterna var där.

Turister beundrar hällristningarna, Bonaire, 1970 (broschyr)

Turister beundrar hällristningarna, Bonaire, 1970 (broschyr)

Här är jag själv vid samma klippvägg, och vi fann ingenting. Vi sökte överallt i en kvarts timme, och det fanns inga andra liknande klippväggar. Och då körde vi vidare.

Söker förgäves efter hällristningarna på samma ställe, Bonaire (1970)

Söker förgäves efter hällristningarna på samma ställe, Bonaire (1970)

Published in: on 2014/08/07 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 2.253: 23 nov 1970

Gotosjönatursverigejämförelseförsöken

Men vi måste fortsätta vår rundtur – klockan fortsatte obevekligen att gå, hur roligt vi än hade det, och efter våra fem minuter vid avsaltningsverket måste vi till slut lämna det åt sitt öde. Vägen fortsatte längs havsstranden, som sakta svängde västerut. Samtidigt växte landskapet i höjd på samma sätt som tidigare vid Fyrkantspunkten. Mitt vykort härnedan visar vattenbrynet som det såg ut ett dussin kilometer norrut från staden – litet vildare än sandstranden framför restaurang Havsutsikten bara en halvtimme tidigare. På kortet kan du skönja bebyggelsen i Kralendijk.

Kusten norr om Kralendijk som syns i bakgrunden, 1970 (vykort)

Kusten norr om Kralendijk som syns i bakgrunden, 1970 (vykort)

Enligt kartan skulle vi någonstans svänga norrut, iväg från stranden, för att komma till Bonaires största insjö, Gotosjön (eng. Goto Lake). Vägen skulle ta av från vår väg just innan den korsade en å som rann ut i havet från Gotosjön, och minsann inträffade allt detta på ett och samma ställe. Bron över den oväntat breda ån visade sig vara en gammal, rucklig träbro, totalt omöjlig att ens tänka på att köra över eller ens gå till fots över, så vi hade inget annat val än att följa vägen åt höger och upp till sjön – precis som vi hade planerat att göra.

Havet i all sin exotiska prakt hade inte varit tillnärmelsevis lika intressant som naturen här inåt land. Vi stannade en stund i uppförsbacken och tog en bild av vad vi trodde vara Gotosjön men troligen fortfarande var ån vid vägens vänstra sida. Om man bortser från kaktusarna – vilket är ganska svårt att göra – så kunde väl den här bilden ha tagits i Dalarna eller Värmland, inte sant?

Vår väg till Gotosjön, Bonaire (1970)

Vår väg till Gotosjön, Bonaire (1970)

Men när jag vände mig om och tog en närbild av terrängen på andra sidan vägen, så såg det då inte alls ut som någonstans i Sverige. Här ser man att marken under oss helt och hållet bestod av gammalt korallrev, vilket vi ju redan visste men inte tidigare hade sett så tydligt som här.

Närbild av terrängen vid Gotosjön, Bonaire (1970)

Närbild av terrängen vid Gotosjön, Bonaire (1970)

Litet längre fram dök själva Gotosjön upp, och för att bevara den utsikten använder jag mig av ett av de många professionellt fotograferade vykort, som vi köpte med oss från Bonaire. Jag tycker mig minnas att det såg ut ungefär så här i trakten av Siljan? Nåja, om man tar bort dessa kaktusgiganter – måhända.

Gotosjön, Bonaire, 1970 (vykort)

Gotosjön, Bonaire, 1970 (vykort)

Strax nerför backen svängde vi ut på en utsiktsplats med Gotosjön rätt framför oss. Bilden hade blivit ännu bättre med ljud, för det var en kör av otaliga tropiska fåglar både utifrån sjön och runt omkring oss uppe i luften. Ed satte sig på en av bänkarna vid kanten och lyssnade på konserten.

Ed på utsiktsplatsen ovanför Gotosjön, Bonaire (1970)

Ed sitter på utsiktsplatsen vid Gotosjön, Bonaire (1970)

Published in: on 2014/08/06 at 06:44  Kommentera  

Inlägg 2.252: 23 nov 1970

Sötvattenstillgångsbegränsningsproblemlösningen

”Hur kan de ha 140 rätter på sin matsedel?” muttrade Ed undrande, när vi gick tillbaka till bilen.

Som om jag skulle kunna svara på den frågan! Jag hade aldrig begripit hur en restaurang kan erbjuda sina gäster ett dussin maträtter vid samma tillfälle. Att ha råa och halvfärdiga ingredienser i kylen och frysen, redo att när som helst bli förädlade till läckra kompositioner och serverade på några minuter, nästan lika snabbt som om de hade stått färdiga på en hylla, ja, det är något alldeles otroligt för mig som aldrig har lyckats koka ris utan att få det vattnigt eller vidbränt.

Vi sökte oss åter upp till Bredgatan och följde den norrut för att påbörja vår utforskning av den norra halvan av Bonaire. Efter tre kilometers körning stannade vi till strax utanför staden för att ta en bild av vad som på en skylt kallades ‘vattendestillationsverket’.

Vattendestillationsverket, Bonaire (1970)

Vattendestillationsverket, Bonaire (1970)

Intill skylten stod det på några upplysningsanslag – för oss turister får man väl anta – att det inte fanns något källvatten på Bonaire, eftersom ön bestod av ett gammalt korallrev och därför inte hade någon berggrund. För dricksvatten använde man sig av det regnvatten som samlades i några små insjöar norrut uppe i bergen, och vad mera vatten man behövde fick man avsalta ur havsvattnet. I gamla tider kunde detta endast göras genom destillation, vilket innebär att havsvattnet bringas till kokning, varvid vattenångan kondenseras för att användas som sötvatten – en mycket kostsam procedur. Mycket mera praktiskt vore det att filtrera havsvattnet med omvänd osmos, vilket jag skulle gissa att de gjorde. Fast den metoden var kanske inte ens uppfunnen år 1970.

Trots massor med material på internet i detta ämne har jag inte funnit något svar på detta. Och inte heller tänkte Ed och jag på sådant som omvänd osmos när vi stod där, för det hörde inte alls till vår semesternöjesplanering. Men vi snappade upp att de utom dricksvatten här på samma ställe också skapade all elektricitet på Bonaire – de hade ett antal dieseldrivna generatorer för detta, och dessa arbetade dygnet runt.

Jag var glad över att ha fått se de här anläggningarna om än i bara fem minuter, men jag hade varit lika så glad om jag hade missat dem. Trots att fabriker och fabriksbyggnader var min pappas största intresse här i livet, har jag aldrig lyckats engagera mig i dem. För mig har de alltid framstått som byggnader i vilka massor av människor är tvungna att tillbringa största delen av sin dag med att göra sådant som de inte är ett enda dugg roade av.

Published in: on 2014/08/05 at 05:00  Kommentera  

Inlägg 2.251: 23 nov 1970

Havsutsiktslunchförplägnaden

Vi hade kommit tillbaka till Kralendijk litet väl tidigt för lunch, men vi visste ju inte vad det fanns ifråga om matställen på den norra delen av dagens vägrunda. Och dessutom hade vi inte ännu ätit mer än två gånger tidigare nu på måndagen – båda måltiderna som bekant inslukade i all hast på diverse flygplan – så nu skulle det ätas. Men var någonstans?

Vid Julianaplatsen (#15) svängde vi till vänster in på Kyrkovägen och körde på den förbi Hertzhuset (#12) tills vi kom till hörnet av Bredgatan. Vi kände ju igen oss, för det var just här som vi tidigare hade svängt in till vänster på Bredgatan på väg till hotellförmedlingen. Nu körde vi i stället rakt fram ner till havsstranden. Där till vänster om oss låg det en liten enkel restaurant vid namn Havsutsikten (hol. Zeezicht) (#24). Den såg ren och snygg ut, så den skulle få äran att servera oss vår lunch.

Vi parkerade bilen framför restaurangen – ja, strax förbi den, för jag ville ju inte förstöra vår havsutsikt därinifrån – och klev förväntansfullt upp på verandan och in i matsalen.

Ed på trappsteget till restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Ed på trappsteget till restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Det var riktigt trevligt därinne. Allt var vitmålat, med stora fönster i alla riktningar. Som vanligt i söderhavet var glasrutorna uppbrutna i horisontella glaslameller, som kunde öppnas och stängas precis som persienner. Rätt utanför ett av sidofönstren växte det palmträd och annat dekorativt som förtjänade en bild.

Utsikten genom ett sidofönster, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Utsikten genom ett sidofönster, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Det fanns en bardisk med allehanda dryckjom och många bord med vit vaxduk på – såg ut som tyg – och fläkt i taket – korsdraget mellan fönstren räckte till – och de hade flera lunchgäster trots den tidiga timmen.

Den tryckta matsedeln kompletterades med tre rätter på en griffeltavla på väggen, men vem behöver välja mellan flera än 140 olika rätter? För att göra priserna begripliga för svenska läsare skall jag här nämna att matsedelns antillska floriner motsvarade 2,80 kronor. Här är hela matsedeln.

Sidan 1 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 1 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 2 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 2 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 3 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 3 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 4 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Sidan 4 av matsedeln, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Ed ville ha en räksallad och jag själv en äggsallad, och så tog vi var sin pepsi-cola att dricka. Det var ordentliga portioner, och det skulle hålla hungern i schack fram till kvällen. Det gjorde det, och dessutom var det härligt friskt och gott. Notan gick på 21 kronor.

Vår lunchnota på 21 kronor, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Vår lunchnota på 21 kronor, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Ägaren skötte hela ruljangsen, och när han kom med räkningen passade Ed på att fotografera oss köpslående om lunchen. Du kan säkert känna den saltmättade havsluften på den här bilden?

Betalar ägaren för lunchen, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Betalar ägaren för lunchen, Restaurang Havsutsikten, Kralendijk (1970)

Published in: on 2014/08/04 at 05:33  Kommentera