Inlägg 75: 5 aug 1963

Växelspaksoanvändbarheten

Det blev inget Ulrika och inte heller något Albany. På vägen dit började det bli litet trögt att växla, och det tyckte jag inte om. Visserligen hade jag tidigare skroderat om min ingående erfarenhet av bilar och bilmotorer från min tid i lumpen, då jag hade min egen tilldelad lastbil, som jag skötte så till tusan att den aldrig brakade ihop. Detta betydde ingenting nu, när jag med pickande hjärta körde min lilla skadskjutna QQ genom lantliga nejder och bara hoppades att den inte skulle gå sönder. Vägreparationer utan verktyg låg faktiskt en bit utanför mina kvalifikationer.

Så länge jag inte gjorde något mer än att styra gick det fint – det var bara när jag skulle växla som det inte kändes bra, men det gick i alla fall. Jag bestämde mig för att köra direkt till Nya York, så att QQ kunde få komma tillbaka till sin vanliga verkstad.

Jag stannade vid ett vägkafé och åt middag, och där frågade jag om bästa vägen till Nya York för en bil som inte ville växlas i onödan. En av gästerna begrep precis vad det var frågan om och visade mig en bra väg som hette Taconicparkvägen (eng. Taconic Parkway). En parkväg visade sig vara en motorväg, som hade byggts främst för nöjet att åka bil och som därför låg enbart ute i fria naturen och inte tillät samma hastighet som vanliga vägar. Den var lätt att komma till, och när jag nalkades Nya York skulle jag ta av på väg 9A, som längre söderut faktiskt var den motorväg som gick på styltor längs flodkanten i Greenwichbyn. Som hittat! Jag gick ut, hoppade i bilen och körde glatt iväg.

Trodde jag. Det var lögn att få in backväxeln. Jag känner mig så liten när jag måste be folk om hjälp, så det var ynkligt att behöva gå tillbaka in och fråga samma kille om han ville puffa bilen ut ur parkeringsfickan för mig – men det gjorde han utan att blinka. Han sade till och med: ”Lycka till”, och vinkade av mig.

Nu körde jag utan möjlighet att backa, och då måste man tänka sig för ordentligt när man kör. Tänk själv! Jag gruvade mig också för hur jag skulle komma igång igen efter ett rött trafikljus, för jag körde på trean och ville helst inte krångla med växellådan alls. Onödiga bekymmer, för från kaféet till Greenwichbyn fanns det inte ett trafikljus – inte ett enda – och det var en körning på 200 kilometer. Visst fanns det några kurer för betalning av vägavgifter på väg 9A nära Nya York, men jag kom igång igen på trean genom att slira på kopplingen. Och väl hemma i min stadsdel i mörka sommarkvällen slirade jag överallt när det behövdes, för nu var jag ju hemma. Och klarade av att parallellparkera på 10:e gatan utan att backa!