Inlägg 113: 17 sep 1963

Kostbokföringsframtidsförkastandet

Jag kom tillbaka till SKF omedelbart efter kadettskolan och placerades nu på kostnadsbokföringsavdelningen, vanligen kallad ´kostbokföringen´. Där vantrivdes jag ohyggligt. Fröken A, fröken B, och fröken C var alla komptometeroperatriser vid vart sitt skrivbord i samma rum. En komptometer var en sorts räknemaskin som alla på SKF använde – om man var en skicklig operatris tryckte man ner alla knapparna samtidigt för att slå in ett belopp.

Räknemaskin av märket Komptometer (internet)

Fröken A och fröken C var ovänner och talade inte med varandra trots att arbetet då och då krävde en smula kommunikation dem emellan. Vid sådana tillfällen bad fröken A fröken B att fråga fröken C om ingångsfakturorna hade kommit in, vilket fröken B så vänligt gjorde. På det svarade fröken C: ”Nej” genom att be fröken B att vidarebefordra svaret till fröken A. Det stod genast klart för mig att jag sakta skulle komma att avlida under svåra plågor, ifall denna miljö skulle vara min utstakade väg genom livet.

Det var där som mina vaga drömmar om att flytta ut i världen blev mera realistiska. Som tonåring hade jag en gång i tiden satt mitt sikte på Nya Zeeland. Men så kom tanken på Amerika som ett framtidsland med frihet och solsken, och tidigt under min studietid i Göteborg stegade jag in på amerikanska konsulatet vid Södra Hamngatan för att diskutera mina planer. Jag fick då veta att jag borde vänta tills jag var minst 26 år gammal, för annars skulle jag snappas upp för militärtjänst, även om jag inte var amerikansk medborgare. Dessutom skulle jag absolut också först klara av mina studier, så att jag hade en akademisk examen i min meritlista.

Jag hade därför tillfälligt lagt mina drömmar på is och bidade min tid. Jag skulle skaffa mig arbetspraktik i några år och sedan ge mig av när tiden var mogen.

Detta förhindrade mig inte från att söka ett stipendium från Svenska Amerikastiftelsen när jag stötte på deras annons. De erbjöd svenska studenter resa och ett år vid ett amerikanskt universitet, och det lät alldeles förfärligt lockande. Vid den tiden flög man minsann inte över Atlanten bara för att titta, så ett sådant stipendium var enda chansen att få se hur det var därborta.

Emellertid blev det ingenting av det hela. De ville ha ett ‘curriculum vitae’ från mig, och jag använde mitt gymnasielatin till att översätta detta uttryck till ‘levnadslopp’. Jaha. Så jag skrev många sidor fyllda med mitt levnadslopp, min uppväxt, mina glädjeämnen och sorger, och min själ. Och dessutom hade jag vid språktestningen vissa svårigheter att korrekt uttala de engelska orden för björn och skägg.