Inlägg 276: 23 jan 1965

Släktkärleksanvändbarheten

Ingrid Wallberg dog den 23 januari. Hon var anledningen till att jag hade bott i Halmstad från 4 till 7 års ålder, och hon hade därefter varit persona non grata i min familj. Jag hade varit på tok för ung för att då personligen vara medveten om vad som skedde.

Hon var en kusin till pappa. Utan att formellt ha utbildats till arkitekt var hon välkänd för sina hus i en banbrytande funkisstil, mestadels i Göteborg – jag känner väl till ett av hennes smala radhus på Brödragatan i Örgryte. Vardagsrum, matsal, kök i bottenvåningen, tre sovrum och husets enda toalett en trappa upp, ett eller två sovrum två trappor upp, förvaringsrum tre trappor upp, och garage i källaren. Det var Mycket Trappor som ger Starka Ben. Det fanns absolut ingen plats för ett kylskåp, så man fick handla mat varje dag istället.

Ingrid Wallberg hade år 1928 arbetat för den kände arkitekten Le Corbusier, vars bror var gift med hennes syster.

Wallbergssläkten ägde en textilfabrik i Slottsmöllan i utkanten av Halmstad, och på 1930-talet var Ingrid Wallberg, vad jag förstår, styrelseordförande i fabriken. När hon ansåg att det skulle vara fördelaktigt att bygga ut en fors i Nissan nästintill och på så sätt klara av fabrikens elbehov, så kom släktkärleken på att min pappa var elingenjör och byggnadstekniker och alltså kunde användas. Så hon erbjöd honom att komma till Halmstad som chef för Wallbergs fabriker med det extra lockbetet att få ansvar för deras kraftverksbygge. Pappa nappade på kroken trots mammas varningar: ”Hon är hänsynslös och kan göra vad hon vill med en släkting – och hon kommer att göra det”.

Vi kom dit år 1938 och fick bo i huvuddelen av ett enormt chateau i en lika enorm park näst intill fabriken, och här kan du skåda härligheten både från framsidan och från parksidan. Nej, vi fick inte rumstera om i hela huset – mellanvåningen med hundra meter till taket förfogade vi helt över, men i nedervåningen var det bara mittdelen som vi hade, och den bestod av nedre hallen där man bara tog av galoscherna och gick uppför trappan.

Vår bostad från framsidan, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Vår bostad från parksidan, Slottsmöllan, Halmstad (1939)

Det var i kanten av husets stora park som jag utförde mitt livs mest offentliga avföring. En snörik vinter hade jag fått ett par små skidor i julklapp, av den typ där man bara stack in pjäxans tåparti under ett band som gick tvärs över skidan – enkelt och praktiskt och det fungerade fint för en femåring. Jag var ute för mig själv en eftermiddag, pulsande på skidorna i den djupa nysnön. Då fick jag magknip och visste att då går man på WC.

På julklappsskidorna, Slottsmöllan, Halmstad (1940)