Sanjuanankomsten
Omkring år 1950 blev Puerto Rico ett självständigt amerikanskt samväldesland. Folket betalar inte skatt till Amerika men är med i mycket annat, som till exempel pengarna, folkpensioneringen, pass och tull. Det bor i dag flera puertoricaner på fastlandet än i Puerto Rico, där det bor 4 miljoner människor. De talar alla spanska och de flesta också engelska. Deras officiella träd är det jättekraftiga lövträdet kapok, besläktat med silke och bomull. När jag var barn använde man alltid kapokfibrerna som stoppning i sovkuddar, och i dag har jag alla mina kuddar fyllda med lyxvaran kapok, för det är det bästa som finns att vila huvudet på.
Vårt plan lyfte klockan 13.20 och efter tre timmars flygning kom vi till Puerto Ricos huvudstad San Juan i skymningen klockan 17.30. Ah, tropiska briser, salthavsdoft, palmer precis som i Florida och Kalifornien! Det var 30 grader varmt och rätt fuktigt, ungefär som i Nya York på sommaren men på alla sätt luftigare. Flygplatsen låg rätt ute vid havet, och därför luktade det mera salt och tång än flygbensin. Kennedyflygplatsen låg också nära havet, innanför Riisparken faktiskt, men där var det för många plan för att tångdoften skulle ha en chans. Nej, förresten, det fanns nog ingen tång alls i havet däruppe – jag hade då aldrig fått någon tång mellan tårna på vår favoritbadplats.
Ed stiger av planet, San Juan (1965)
Jag hade med mig en underbar resehandbok ur en serie, som då fanns för alla resemål. Min hette ‘Karibien på 26 kronor om dagen’, och följde man dess goda råd – och hade litet tur – så kunde man faktiskt klara sig därnere på den summan, med rum, mat, och förlustelser sammanräknade. Vi försökte inte ens. Men ändå fick boken efterhand ordentliga hundöron av all användning. Till exempel för att välja busslinje in till staden.
Buss nummer 17 stannade rätt framför terminalen. Den gick nära norra stranden västerut in till San Juan och passerade en villastadsdel som hette Condado, där boken hade rekommenderat ett trevligt pensionat. Jag hade redan hittat det på min stadskarta, som jag hade köpt rätt där på flygplatsen, så när vi steg av bussen vid hållplatsen Atlantgatan (spa. Calle Atlantic), som boken gav oss, så visste vi exakt vart vi skulle gå i den mörka kvällen. Det var härligt där. En villastad med cikador surrande i träden, och efter något kvarter kunde vi också höra vågorna från havet därframme. Det ljudet fick mig att tänka på somrarna på Tylösand, och jag målade genast upp för mig härliga stora sanddyner och en enorm havsstrand.
Atlantgatan slutade där stranden tog vid. Gatunumret på sista huset på höger sida stämde överens med boken, men det var ett annan namn, Lutèce, på skylten. ¿Que pasa?
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar