Operationsförberedelseskrämselhickan
Nästa dag höll jag mig inomhus, mest i sängen, men jag fällde ihop den till soffa innan Ed kom hem, för vi hade inte mycket annat att sitta på, bortsett från fladdermusfåtöljen. På tisdagen gick jag ut och till doktorn – nej, inte till Noseda utan till min hemorrhoidkirurg – och klagade min nöd. Hur skulle det nu gå med min operation? Han gav mig antibiotika, och eftersom det var sex dagar kvar till dess så skulle jag nog bli helt kry i tid.
Han passade på tillfället att ge mig sina förhållningsorder inför söndagen. Jag hade tidigare trott att jag skulle få sova bort allt det hemska som de skulle göra med mig, men så var det inte alls. Redan vid ankomsten skulle jag möta den ena hemskheten efter den andra, och allt det i fullt vaket tillstånd! Jag skulle till exempel tappas på en halv liter blod, och det hjälpte mig inte alls att få veta att jag skulle få det pumpat tillbaka i mig under operationen om det skulle behövas. Och sedan skulle det tas alla sorters prov som säkert skulle sticka och nypa och blod skulle spruta och oj oj oj!
Jag vet inte hur jag lyckades komma till apoteket och sedan hem – nu kunde en hiss ha kommit väl till pass – och fälla ut sängen och krypa ner och glömma bort världen.
För Ed berättade jag inte hur rädd jag kände mig. Trots att vi var helt uppriktiga mot varandra kunde jag helt enkelt inte med att avslöja att jag var ett våp längst inne, inte ännu i alla fall. Så jag gav honom bara de faktiska uppgifter som doktorn hade gett mig. Jag skulle troligen komma att stanna kvar på sjukhuset i sex dagar efter operationen och alltså komma hem på söndagen, vilket var den ofirade annandagen. Skälet till att jag inte kunde skickas hem redan på onsdagen var att jag måste ha hjälp för att gå på toaletten i början. Jag var faktiskt glad över att få stanna i sjukhusets säkerhet ett tag, just ifall något skulle gå på sned. Jo, jag var ett våp. Och är det fortfarande!
Onsdagen använde jag till att skriva ett brev till mina föräldrar, och där lade jag ut all min fasa inför den bloddrypande skräckhistoria som väntade mig. Jag fick efterhand i svaret från mamma höra vilken bagatell den här operationen skulle komma att bli – jojo, det var ju inte hon som skulle opereras!
Den 16 december blev det ett brev till, men nu enbart om julen och dess fröjder. Man tager vad man haver, och det gula brevpappret från Penn-Can-motellet i Scranton var ju soligt nog för ett julbrev. Klapparna till Örebro hade jag förstås skickat långt tidigare.
Början av mitt julbrev till Sverige (1965)
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar