Altitudbesvärligheterna
Om det lät som om vi hade slumrat i himmelsk ro från klockan 18.00 till någon gång i lagom tid för frukost på lördagsmorgonen – ja, då uttryckte jag mig nog inte helt klart. Jag vaknade nämligen vid 22-tiden och trevade mig i mörkret fram till dörren ut mot korridoren med toaletten längst bort, men när jag såg hur långt det var dit så gav jag upp och kröp tillbaka ner i sängen. Jag var så yr och utmattad att jag inte ens ville försöka att ge mig på den promenaden.
Och senare vaknade jag av att Ed sade något.
”Vad sade du?”
”Jag tror jag har feber. Kom och känn på min panna!”
Jag steg upp och tände takljuset. Usch, vad vingligt det kändes! Hans panna var varm, men när jag kände efter var den inte varmare än min egen. Det lugnade mig, för jag kände mig inte alls febrig: ”Försök att sova igen, för jag tror inte att du har feber. Det är säkert bara att vi är så högt uppe här.”
”Kan du doppa en handduk i vatten och lägga den över pannan på mig?”
Rummet hade inget rinnande vatten, men det fanns en porslinskanna och ett tvättfat, ett arrangemang som jag hade god erfarenhet av, både från bondgården i Eskilstrup i Danmark i september 1948 – där det var is på vattnet i kannan på morgonen – och från familjens lilla primitiva stuga vid sjön Yngaren. Så jag slog vant upp litet vatten i tvättfatet och doppade en liten handduk i det.
”Det känns skönt”, tyckte Ed. ”Mycket bättre. Kan du ställa fatet här så jag kan doppa själv om det skulle behövas?”
Med en stol bredvid sängen och tvättfatet med litet vatten i på stolen, så var det problemet löst. Jag satt på hans sängkant och höll hans hand en liten stund, och när han verkade att ha somnat igen så släckte jag ljuset och fullgjorde min tidigare inställda avpissning. Sedan somnade jag själv. Nu kändes det inte alls vingligt längre.
Vid 06-tiden vaknade jag av att det var ljust i rummet. Grådaskigt ljust. Eller var det blåsten som väckte mig? Hela huset knakade i fogarna i vindstötarna. Jag hade ingen som helst lust att gå upp. Det var inte kallt i rummet, men det var så gott att bara ligga. Ed sov djupt och varför skulle jag störa honom genom att stiga upp och böka? Och jag var inte alls hungrig. Så det blev en timme till i sängen. Eller kanske två. Men till slut gick jag upp – någon måtta får det väl vara.
”Hur känner du dig nu?” halvviskade jag för att inte väcka honom.
Han var vaken: ”Jag vet inte. Jag sov hela natten – vaknade inte alls igen. Men jag vill inte stiga upp nu. Gå upp du och se dig omkring – om du orkar.”
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar