Riisparkssäsongfinalstraditionen
Naturligt nog tog vi det lugnt på söndagen efter långpromenaden. Vi gick inte ut mycket, trots att det var fint väder – ibland är det skönt att bara slagga och göra ingenting tillsammans med den man älskar.
Två av våra tre rikskanaler på TV hade små inslag om Sveriges trafikomläggning. De hade lagts i kuriosaavdelningen, det avsnitt mitt i nyhetsprogrammet där man presenterade oviktiga och lustiga händelser som avkoppling från det eviga tjatet om Vietnam och Suez. Vi fick en glimt av hur det såg ut på Kungsgatan i Stockholm just vid sidbytet, när polisbilar och taxibilar kröp tvärs över gatan bland tusentals påtittande fotgängare. Visst såg det lustigt och oviktigt ut.
Och som ofta på söndagskvällarna satt jag och fyllde i mina börskurskurvor från Nya Yorks Tidenders affärsbilaga för att kunna välja nästa inköp enligt min självuppfunna urvalsteori.
Arbetar med diagrammen av börskurserna (1967)
Avbryter arbetet för en bild (1967)
På måndagen tog vi oss samman och gav oss iväg ut till Riisparken. Sommarvärmen hade kommit tillbaka med upp emot 30 grader – fast vattnet var bara 17 grader, så det fick vara. Det var mera folk än någonsin därute – precis som vi hade de alla fått vara utan badstrand hela augusti och även nyss på den kalla lördagen, och detta var ju det sista officiella sommarveckoslutet. Traditionellt var det nu som folk använde sina ljusa sommarkläder för sista gången, och då de tog fram malpåsen med de undanhängda mörka vinterdoningarna och lät dem hänga ute i fria luften för att vädra bort stanken av malmedel.
Nåja, det var sådant som familjer i delstaterna mitt ute i landet gjorde – i Nya York lät sig inte många människor styras av sådana oskrivna regler och absolut inte några av oss bögar. Fast när det var frågan om att vara ute i Riisparken, då gällde sommarregeln strikt för nästan alla, oavsett sexuell inriktning: aldrig efter Arbetsdagen. Därför var Ed och jag alltid nästan ensamma därute under resten av sommaren så länge det var varmt och soligt. Ah, underbara september och oktober, vilken frid!
Men nu på Arbetsdagen var det så trångt på stranden att det var svårt att komma fram mellan alla kropparna – vilket i bögsammanhang förstås inte var någon nackdel. Vi träffade på en hel del bekanta – inte till vår förvåning, för det var just det som fick oss att traska runt – och det mesta av dagen bestod av meningslöst småprat med folk som man inte veterligt hade mycket annat gemensamt med än att vi alla krävde sex med män, och i allmänhet med så många som möjligt, vare sig helt öppet eller i yttersta hemlighet.
Jag slutar den här heta dagen med en internetbild av de enda två i Riisparken som vågade sig ut i det iskalla vattnet.
Djärvt trotsande det kalla vattnet, Riisparken, New York (internet)
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar