Inlägg 1.564: 5 nov 1968

Valresultatet

Den här kartan visar vem som fick flest röster i varje enskilt län i Amerika vid presidentvalet 1968 – Nixon i rött, Humphrey i blått, Wallace i grönt. Ju mörkare färgton, desto större procent röster gick till vinnaren.

Presidentröstvinnarna i alla Amerikas län, 1968 (internet)

Man ser hur Wallace helt dominerade fyra av delstaterna i södern och dessutom vann ett stort antal län i ytterligare fem angränsande delstater. Eftersom han förlorade en del län mitt i det gröna till Humphrey men inte många till Nixon drar jag personligen slutsatsen att Wallace var till mest ohägn för Humphrey. Om Wallace inte hade varit med i spelet och min slutsats att hans röster i så fall mestadels hade gått till Humphrey, då borde Humphrey ha vunnit alla Wallaces fem delstater. Och dessutom borde de flesta av Wallacerösterna i alla de andra delstaterna också ha gått till Humphrey, som därmed borde ha fått flera röster än Nixon i någon eller några av dennes delstater. Och kanske rentav ha vunnit presidentvalet. Det var det som jag menade med att Wallaces blygsamma 13,5 procent av landets röster kan ha kommit att betyda mycket i 1968 års val.

Här kommer en karta som visar röstvinnarna inom varje enskild delstat. Samma färgsättningar fast en litet annan schattering. Siffrorna utvisar antalet elektorer i delstaterna – vilka alltså gick till vinnaren av respektive delstat.

Resultatet av det amerikanska presidentvalet, 1968 (internet)

Valet 1968 bröt den 36-åriga kontroll av Amerikas politik som det Demokratiska partiet hade haft alltsedan 1932, då Franklin Roosevelt under depressionen valdes till president. Därmed inte sagt att varenda president därefter var en Demokrat – men kongressmajoriteten tenderade att vila hos det Demokratiska partiet.

Nu år 1968 kom alltså turen till det Republikanska partiet, som skulle komma att behålla sin kontroll av landets politik i minst 40 år. Återigen inte med enbart Republikanska presidenter, men med kongressmajoriteten för det mesta hos det Republikanska partiet.

Det kan mycket väl hända att valet 2008 eller 2012 skulle komma att framöver visa sig ha varit nästa brytning av partibalansen, denna gång tillbaka till det Demokratiska partiet genom valet av Barack Obama under vad som då verkade vara en mindre depression. Men sådana bedömningar kan man inte göra förrän långt efteråt, så jag lämnar den framtidsfrågan därhän och återvänder till år 1968, där vi ju för närvarande hör hemma.