Inlägg 1.582: 8 – 9 dec 1968

Igenbjudningen

När vi hade kopplat av en stund efter allt pratet – det var mamma som alltid insisterade på att hon blev trött av att samtala, och det låg kanske något i det – så gav vi oss på att, som jag var van vid sedan barnsben, göra allt ordning efter festen. Vi diskade och städade undan, och vi flyttade tillbaka soffan till sin, för mig ovana, nya plats. Allt detta gick lätt att göra när man fortfarande var ’upprymd’ av festandet, och så undvek man den förfärliga morgonen dagen efter när man möttes av allt som måste göras just då när man kände sig som mest olustig.

Men det var ju också bara sen eftermiddag, så även om det inte hade varit av gammal vana som vi grep oss an på jobbet, så hade det ändå för vår egen räkning inte kunnat få vara så gräsligt i rummen under hela kvällen.

När Olle Stendahl på vår fest fick veta att jag skulle resa min väg så snart som på onsdagsmorgonen, så var han kvickt framme med en inbjudan till oss att redan på måndagen komma över till dem på en liten middag. Det var ju helt emot allt vad kutym hette att ’bjuda igen’ redan nästa dag, men nöden har ingen lag. På tisdagen den 10 december skulle det ju firas Nobel, och då ville hela Sverige sitta hemma och följa allting på TV. Då passade det sig inte att ha sällskap, så den kvällen gick det inte att bjuda på middag. Och då var det bara måndagen kvar.

Jag hade nu varit i Örebro i nära två veckor och började intensivt längta efter vad som skulle komma därefter, Schweiz och Ed. Jag tänkte på honom varje dag, som om han inte kunde klara sig på egna fötter i sin hemstad. Och jag tänkte på honom ännu mera i samband med hans förestående resa till Zürich, som om han inte hade rest till Paris på egen hand år 1964, långt innan han ens hade mött mig. Nej, vad jag tänkte på var hur mycket jag längtade efter Ed. Och hur jag inte kunde tala om för mina föräldrar hur mycket jag längtade efter honom.

Middagen hos Stendahls är det inte mycket att orda om. Här står jag och pratar med de sittande damerna, medan Olle sitter och funderar på något annat. Det var förstås pappa som tog kortet.

Med Lily Tamminen, mamma och Olle Stendahl, Hemma hos Stendahls, Örebro (dec 1968)

Och här är Olle uppe och tar en bild av oss andra.

Med Lily Tamminen, mamma och pappa, Hemma hos Stendahls, Örebro (dec 1968)

Stendahls blev helt till sig när vi inte ville ringa efter en bil för att åka hem. Men från Kungsgatan till Skyttegatan var det ju inget avstånd att gå till fots – kanske ett par futtiga kilometer från dörr till dörr. Det var bara skönt med en liten avfestningspromenad.