Inlägg 1.945: 1 nov 1969

Amerikavistelseåterstodsgrovplaneringen

Det första vi gjorde, när jag hade kommit till mina föräldrars nya rum på Femte Avenyhotellet, var att göra upp planer för den stundande veckan. Vad ville de göra och när skulle de göra det? Vi fann snart att vi måste använda papper och penna för att få med allt som de ville hinna med under sina kvarvarande dagar.

• De ville träffa Bo Kördel, sonen till pappas tidigare medarbetare Stig Kördel.
• De ville träffa DaNi igen.
• Pappa ville se på Förenta Nationerna – mamma hade varit där men inte pappa.
• De ville gärna gå på en föreställning på Metropolitanoperan – om det inte var för dyrt.
• Mamma ville titta på en ny klänning – köpet i San Juan hade gett mersmak.

Mitt enda bidrag till önskelistan: På tisdagen ville jag tillbringa kvällen tillsammans i mitt lilla hem för att se på televisionens sammanräkning av borgmästarvalet. Mina föräldrar visste nästan lika mycket som jag om borgmästare Lindsays balansgång mellan de två stora partierna för att försöka bli omvald (se inlägg 1.817-1.818). Det var spännande om han utan stöd av sitt parti skulle kunna slå ut sina motståndare från de båda jättepartierna.

Nåja, listan blev ju egentligen inte så värst lång, men det var noga att minnas att jag själv inte var ‘tillgänglig’ på dagtid under arbetsveckan. Just nu hade det travats upp massor för mig att göra, så jag kunde inte ta mig ledigt en enda stund.

När det gällde att träffa Bo Kördel och hans fru Ulla hade jag inte det minsta intresse av att träffa dem. Jag hade uppmanats av mamma många gånger i brev att kontakta dem  – de bodde ute i en förstad någonstans – men jag sökte inte umgänge med barnfamiljer, för vad skall ett bögpar som Ed och jag ha att prata om med ett gift par, speciellt som de säkert skulle vilja prata svenska? Hur skulle jag kunna undgå dem nu? Jag kunde uppenbart inte ge mina föräldrar det verkliga skälet, och om de ville träffa Bo, så måste det ju ske när han inte arbetade och då alltså jag också var ledig. Återigen var det komplicerat att inte våga tala om den hemska sanningen om mig och min Ed.

DaNi var ju något helt annat, så det skulle nog gå bra. Operan skulle vi förstås gå på – jag skulle ta ett bra tag i plånboken och klara av det med glädje. Förenta Nationerna och klänningsinköpet kunde de förstås klara av själva på vardagsdagtid.