Inlägg 1.950: 6 – 7 nov 1969

Föräldraåterflygresan

På avresedagen kom mamma ihåg de små restaurangerna som vi hade passerat på väg till DaNi på måndagskvällen, och nu i regnet kom deras närhet väl till pass. De valde en som hette Gene’s, en halvtrappa ner från gatunivån, och det visade sig vara ett trevligt ställe. Det var nästan inga andra gäster där – men det var mycket tidigt för lunch, och när mina föräldrar omsider gav sig iväg var restaurangen fullpackad.

Reklam för Gene’s restaurang, New York, 1969 (tändsticksomslag)

De tog först ett glas sherry för att de kände sig så frusna, och sedan fick de en god köttbit med grönsaker, smör, bröd, öl och kaffe. Notan gick på 52 kronor. Mamma kommenterade att man inte kunde gå på ett sådant lunchställe varje dag, men för att äta gott i en trevlig miljö var det perfekt. Att jag kan berätta så i detalj om just denna restaurang beror på att jag fick höra om den först efterhand i ett brev från Sverige.

Det var lika lätt för dem att lämna sitt rum på Femte Avenyhotellet som på alla andra hotell de hade bott på ute i världen. Utrymningstiden var satt till klockan 12.00, men pappa förhandlade sig till att få stanna på rummet till klockan 15.00. När de då tog en taxi ut till Kennedyflygplatsen, var det ändå flera timmar tidigt, men det passade bra med tanke på dagens usla väder i kombination med mammas minne av vår körning dit ut för att möta pappa år 1964 (se inlägg 243-244).

Där köpte de sig i den skattefria butiken en flaska Seagrams whisky – och en flaska Martell konjak för pappa och Olle Stendahl att då och då avnjuta tillsammans.

På planet fick de fina platser, men de upptäckte genast att det luktade spyor något alldeles gräsligt från stolarna rätt framför deras, så det gick inte alls. Flygvärdinnan försökte med spraymedel, men det lurade inte en såpass god näsa som mammas, och då erbjöds de två platser på andra raden räknat bakifrån i planet – och där luktade det ingenting.

Planet kom i väg bara en kvart försenat, och så snart det lyfte från marken satte de fram sina klockor sex timmar, precis som jag hade rått dem att göra för att lättare komma ifatt tiden, som ju gick sex timmar fortare i Europa än i det efterblivna Amerika. Att detta intrång i naturlagarna sedan inte alls hjälpte är en annan sak som jag får återkomma till.

De fick en mycket god middag, och sedan satt de och vred och vände sig under resten av flygningen för att försöka sova – jag själv hade vid den tiden redan gett upp alla försök att sova på flygplan – och klockan 10.00 på fredagen landade de i Köpenhamn.