Inlägg 1.970: 4 – 7 dec 1969

Skidåkningsplaneringsarrangemangen

Pappas födelsedag den 4 december hade jag kommit överens med mina föräldrar om att inte göra något väsen av, för vi hade ju varit tillsammans för mindre än en månad sedan. Och utan något avbrott för den saken så var början av december helt obeskrivlig – alltså ingenting att skriva om.

Det hade inte ens snöat tillräckligt för att få igång skidsäsongen till andra advent. Men nu var vi färdiga för backarna så snart det kom snö. Eftersom vi visste att vi tänkte åka skidor så ofta vi kunde under vintern, så hade vi nu investerat i egna skidor i stället för att hyra varje gång vi ville schussa utför. Detta skulle inte bara bli billigare i längden utan också låta oss vänta till lördagen med att boka plats i den vanliga bussen från vår lilla lokala sportaffär i Greenwichbyn. Utan egna skidor hade vi varit tvungna att boka bussen redan mitt i veckan, så att de kunde ringa upp och reservera hyresskidor för oss. Med egna skidor skulle vi kunna vänta till lördagen, då vi med säkerhet visste att det skulle passa att ge oss iväg och hurdant vädret däruppe skulle bli.

Vi visste att vi kunde få tag i bra skidor billigt hos Alexanders och på många andra ställen, men ändå valde vi att köpa dem i vår lilla sportaffär och betala ett ‘hutlöst’ överpris för dem. Vi var ju gamla välkända kunder där – även om det mest gällde biljetter för deras buss till backarna – och det betydde naturligtvis att vi lätt skulle kunna få hjälp med våra skidor om något med dem skulle mankera. Dessutom visste vi att man kunde få skidorna förvarade i butiken, så att man inte behövde släpa hem dem mellan varven, och om vi hade köpt dem där så kostade den förvaringen ingenting.

Jag använde det regniga andra advent till att syssla med julklappar för Örebro. Det här året innebar det inget packande och lackande och skickande – det var bara tidskriftsprenumerationer och löften om pengar för speciella ting som de kunde köpa för min räkning i Örebro och ge varann från mig.

I mitt brev skrev jag också att jag visste hur den fina tidningsbilden av pappa hade kommit till. Jag skrev så här: ”Och så kom reportern och fotografen, och Diplomingenjören satte sig vid skrivbordet, och fotografen tog några ståtliga, formella bilder, och sedan var det reporterns tur. Efter en stund blev Diplomingenjören ivrig att få fram en åsikt, och fotografen, som därmed visade att han var en Fotograf, tog några bilder så där utan att säga till, och då fick tidningen inte någon bild av Diplomingenjören utan en bild av min kära älskade pappa. Det blev den allra bästa bild jag någonsin har sett av pappa.”