Solförmörkelseupplevelsereplipunktsfastställandet
Det var tur att jag reserverade bilen med en gång, för det var den sista de hade tillgänglig – dum som jag var hade jag inte tänkt på att en solförmörkelse är en anledning för mycket folk att komma flygande och behöva en bil.
Ed hade fått tillgripa två plan för att komma till Norfolk. Först Eastern Airlines skyttelplan till Washington och sedan ett United Airlinesplan för att fortsätta till Norfolk. Detta kom fram i rätt tid, och klockan 23.00 såg jag hans glada nuna i strömmen av avstigande. Vi plockade upp vår nyss reserverade bil och körde på en halvtimme till semesterstaden Virginienstranden. Efter nära-missen vid bilhyrandet var jag nu rädd att alla hotell redan skulle vara fyllda med soltittare, men även rumsfrågan löstes lätt – vi fick oss ett bra rum i ett litet motell utan minsta problem. Var det låg hade vi ingen aning om, för det var ju mitt i svarta natten.
Men lördagen var desto ljusare. Solen sken från en helt klar himmel, vilket var extra viktigt för oss. Som vi på TV-nyheterna på lördagskvällen fick veta så hade Virginienstranden och Norfolk varit de enda orter i hela förmörkelsebandet från Florida till Virginien som hade haft klart och fint väder under det himmelska fenomenet.
Efter frukosten körde vi runt för att finna det bästa stället för att uppleva solförmörkelsen. Jag sökte undermedvetet efter en mjölkpall vid en grusväg mitt i en skog, för det var precis så som jag hade upplevt min första totala solförmörkelse år 1954. Men jag hittade ingenting sådant i Virginienstranden. Varken skog eller grusväg eller mjölkpall fanns på denna efterblivna ort. Och eftersom det egentligen inte fanns någonting som speciellt identifierade en solförmörkelseobservationsplats, så hittade vi inget ställe som var bättre, eller sämre, än badstranden. Där hade vi, precis som överallt, en bra utsikt över himlen rätt över oss – trots att vi absolut inte fick titta upp på förmörkelsen.
Vi var på plats från klockan 11.00, när månen började skära in på solens yta – utan att det förstås märktes ett dugg. Klockan 12.15 blev det spöklikt mörkt men med blå himmel åt sidorna. Det blev plötsligt nästan helmörkt klockan 12.35 och detta varade i fyra minuter. Och sedan kom ljuset tillbaka steg för steg. Vi stannade väl kvar där i någon timme, innan vi gav oss iväg därifrån.
Jag har anteckningar om att jag tog en hel rulle film under förmörkelsen, med fyra bilder av solen under de fyra minuter då den inte syntes. Resten av filmen använde jag till att fotografera stranden, havet och människorna, allt med samma kameraöppning för att kunna visa hur mycket mörkare det blev.
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar