Inlägg 2.912: 17 – 22 apr 1973

Påskveckosilverprisutvecklingsutnyttjandet

Nästan varje dag som passerade kom med uppgifter om att priset på silver hade stigit, oftast med en liten ynka slant men då och då med ett jätteskutt. Och alltid uppåt – aldrig neråt. Jag var nu helt betagen av silvertankar, och de hade helt tagit över mitt tänkande från aktiemarknaden. Och nu under påskveckan gjorde jag slag i något som jag hade planerat att göra under flera veckors tid men inte vågat mig på tidigare.

För 70.000 kronor köpte jag ett antal amerikanska kvartdollarmynt från den tid då de var tillverkade av nästan rent silver. Jag fick 40.000 av dem i stora tygpåsar – men inte att ta hem med mig.

En liten hög av kvartsdollarmynt (internet)

Det hela var väldigt spännande, för jag betalade bara 17.500 kronor för mynten – resten av betalningen, 52.500 kronor, gjorde jag i form av ett lån, på vilket jag naturligtvis måste betala ränta. Detta låter ju inte klokt, och det kanske det inte heller var, men med det otroliga prisuppsving som silver vid den tiden hade, såg jag ingen risk i att ge mig in på detta spännande äventyr. Världens ekonomi var överallt ytterst konstig, och det gällde att hänga med i valsen. Som jag såg det skulle silverpriserna fortsätta att gå upp vare sig dagens röra skulle sluta med depression eller inflation – eller kanske bägge delarna.

Så kom påsken, mycket försenad av den iskalla våren. På påskaftonen hoppade temperaturen upp, och det var riktigt varmt när man var ute i solen och i lä från den byiga blåsten – för den var riktigt kall. Och på påskdagen den 22 april nådde värmen upp till exakt 30 grader, och då blåste det inte alls. Så betedde sig  vädret alltid i Nya York på våren, fast inte så våldsamt som detta år. Det verkade som om det var ett samröre mellan vädret och ekonomin – jätteskutt upp och ner, fram och tillbaka, utan förklaring.

Tidigt på själva påskdagens morgon ringde telefonen. Det var Ed Michels, min chef, och han bad mig att köra upp till Kingston (se inlägg 265-266) klockan 06.00 nästa morgon. Han hade bokat in mig på en veckolång kurs i någonting, som jag då inte visste ett skvatt om – och inte gör nu heller, för den delen. Hotellrum för mig hade han redan ordnat, fast bil fick jag beställa på egen hand.

Ed Michels sade att när jag var däruppe fick jag själv bedöma om kursen passade mig. Om den inte gav mig något, så skulle jag köra tillbaka hem till kontoret. Eftersom jag var van vid att ha regelbundna vanor, blev jag som alltid överraskad, men precis som med silvermynten gällde det bara att hänga med på bästa sätt.