Luftbroöverfartsuppnåendetaxibilssnabbhetsnödtvånget
Portieren beställde en taxi för oss, och så var vi på vår väg.
Så satt vi igen i en taxibil. Under den här resan genom Sydamerika hade vi åkt taxi flera gånger än under fem års tid i Nya York, kanske tio. Vi tyckte inte alls illa om taxibilar, bara det att vi gillade mera att åka ‘kommunalt’ tillsammans med andra människor. Taxi hörde till vad man gjorde när man hade bråttom, och det var just det vi hade nu till flygplatsen. På morgonen klockan 07.00 hade vi inte haft någon brådska – vi hade räknat med att det där ormmuseet inte skulle slå upp portarna förrän tidigast klockan 08.00, och då tog vi den långsammare bussen. På den fick vi stå och trängas – än sen då?
Jag gav chauffören portierens lilla blåa lapp med namnet på flygplatsen. ‘Congonhas’ – kunde det över huvud taget uttalas? Chauffören bara nickade, han visste nog inte heller hur man sade det.
Flygplatsen låg söder om centrum. Det tog oss kanske en halvtimme dit och vi blev av med 6 kronor för nöjet. Kanske de verkligt låga priserna i de sydamerikanska taxibilarna gjorde att det kändes mindre skrytsamt att färdas på det sättet, vad vet jag? Men jag vet att vi kom till porten för ‘Luftbron’ klockan 11.45 – jag hade hört att det skulle gå ett plan varje halvtimme, och nu hade vi kanske en chans att komma med 12-planet.
Vilken röra därinne! Det är ofta trångt i en flygplatsterminal, men detta var som julrealisationen på ett varuhus. Jag ställde mig bakom någons rygg som var vänd åt rätt håll och hoppades då att jag stod i kön till biljettkassan. Och utan att följa ryggen framför mig så var jag plötsligt framme vid disken.
Huvudet högre än alla andra köar jag vid biljettkassan, Congonhasflygplatsen, S:t Paulus (1973)
”När går nästa plan till Rio de Janeiro?” undrade jag på engelska.
”Senast klockan 12.07”, svarade hon. ”Fast planet går så snart det är fyllt.”
Det var nu bara tio minuter kvar: ”Om jag köper mina biljetter nu, gäller de också för nästa plan?”. Jag måste försöka begripa hur det hängde ihop.
”Alla biljetter gäller hela dagen för alla plan med luftbron”, fick jag veta. ”Hur många biljetter?”
Detta gjorde det hela mycket enklare. Jag fick våra två flygbiljetter och undrade: ”Om vi missar detta plan, när går nästa?”
”Senast 30 minuter efter avgången av 12.07-planet.” – Nu hade jag fattat hela galoppen. Så enkelt och finurligt det var gjort för att få omsättning på resenärerna och samtidigt hålla halvtimmesgarantin!
Ed och jag rusade bort till utgångsspärren, visade upp biljetterna och hörde till tack två klick från hans handräknare. Det hade alltså funnits två tomma stolar kvar på planet, och de stod nu och väntade på oss.
Gymbrats liv 
Lämna en kommentar